Fredrik Samuelsson
Empire
Antonio Negri & Michael Hardt
Harward University Press, USA, 2000
Empire, fšrfattad av Michael Hardt & Antonio Negri och utgiven Œr 2000, Šr en av de politiska bšcker som sŒlt mest och blivit mest omdiskuterad pŒ senare Œr.1 Negri var en av de tongivande ideologerna inom den italienska autonoma marxismen pŒ 60- och 70-talet och att en bok fšrfattad av skribenter ur denna tradition fŒ sŒdan spridning Šr antagligen unikt.
Fšr oss Šr Empire viktig att ta upp, dels dŠrfšr att den autonoma marxismen har givit mŒnga viktiga bidrag till fšrstŒelsen av klasskampen och kapitalismens utveckling, och Empire bidrar med mŒnga intressanta perspektiv pŒ vŒr samtida verklighet. Dels dŠrfšr att vi menar att fšrfattarna pŒ flera viktiga punkter Šr fel ute och att det vore synd om andra som ocksŒ inspirerats av den autonoma marxismen hamnade lika fel.2
Empire Šr pŒ mŒnga sŠtt en fascinerande bok, som fšrsšker fŒnga upp och beskriva tendenser i vŒr samtida verklighet. Det Šr svŒrt att sammanfatta boken, men hŠr ska gšras ett fšrsšk.
Fšrfattarna menar att kapitalismens expansion tidigare handlade framfšrallt om formell underordning Ð att kapitalet eršvrade nya geografiska omrŒden och integrerade dem i det kapitalistiska systemet. Men i och med att hela jorden nu inlemmats och det inte lŠngre finns nŒgot ÓyttreÓ, sŒ sker expansionen idag genom reell underordning Ð att hela det mŠnskliga livet, hela den sociala tillvaron, vŒra kroppar, hjŠrnor och sociala relationer, blir fšremŒl fšr kapitalackumulation. Detta innebŠr ocksŒ att den imperialistiska kampen mellan nationalstater om att dominera nya omrŒden ersatts av en ny global ordning, dŠr Empire, imperiet, Šr den nya makten som hŠrskar šver hela vŠrlden. Nationalstaterna finns kvar, men har till stor del fšrlorat sin suverŠnitet, och Šr nu inlemmade i den globala maktordningen. Till skillnad frŒn de gamla imperialistiska makterna och nationalstaterna sŒ saknar Empire centrum, och kan snarare ses som en form av nŠtverk, dŠr fšretag, internationella institutioner och nationalstater ingŒr. Uppkomsten av Empire innebŠr ocksŒ enligt fšrfattarna att storskaliga krig mellan imperialistiska stater upphšrt. Empire strŠvar efter fred och universella rŠttigheter, och de krig som sker Šr mer att betrakta som polisaktioner dŠr Empire rycker ut fšr att sŠtta stopp fšr sŒdant som hotar den globala ordningen.
Empire och skiftet frŒn formell till reell underordning motsvaras inom produktionen av att den immateriella produktionen blivit viktigare Šn den materiella. PŒ samma sŠtt som industriproduktionen en gŒng i tiden kom att dominera šver, och omvandla, jordbruket, dominerar idag den immateriella produktionen, vilket medfšr att alla andra sektorer omvandlas i riktning mot denna. Den immateriella produktionen bestŒr enligt fšrfattarna av tre delar: industriproduktion som har omvandlats med hjŠlp av informationsteknologi, sŒ att information och kommunikation blivit integrerat i processerna och produktionen sker enligt nŠtverk istŠllet fšr efter lšpande band; symbolanalytisk produktion, hanterar information och kommunikation; samt slutligen affektivt servicearbete, som har med mŠnniskor och mŠnskliga affekter att gšra, t.ex. hŠlsovŒrd, utbildning eller underhŒllning.
Gemensamt fšr dessa olika former av immateriellt arbete Šr enligt fšrfattarna att det inte har nŒgon lokalitet pŒ samma sŠtt som tidigare, utan sker šverallt och ingenstans, organiserat som nŠtverk. Den immateriella produktionen innebŠr ocksŒ att arbetarna skapar vŠrde genom kommunikation, information, samarbete och kŠnslor. Fšrfattarna menar att detta innebŠr att Marx arbetsvŠrdeteori Šr satt ur spel, dŒ arbetstiden inte lŠngre Šr avgšrande fšr vŠrdet som produceras, och att vŠrdet omšjligt kan mŠtas. IstŠllet menar de att arbetarna i škad grad skapar vŠrdet sjŠlva, genom sin egen kreativitet och genom samarbete och kommunikation med andra. Kapitalet behšvs inte lŠngre fšr att vŠrdeproduktionen skall sŠtta igŒng. Empire framstŒr pŒ sŒ sŠtt som en parasit, som suger upp vad arbetarna, eller the multitude (myllret), som Negri och Hardt fšredrar att skriva, skapar.
Fšrfattarna menar att det immateriella arbetet gšr att kommunismen spontant redan finns hŠr, immanent inom Empire, till fšljd av arbetarnas egna vŠrdeskapande aktiviteter och de sociala relationer, samarbete, kreativitet osv. som det immateriella arbetet utvecklar.
Den reella underordningen och det immateriella arbetet innebŠr ocksŒ att makten har fšrŠndrats och blivit en del av produktionen, eftersom arbetarnas egna kroppar och hjŠrnor framstŒr som det immateriella arbetets produktionsmedel, och det som produceras alltmer handlar om kŠnslor, identiteter, relationer och kroppen. Med en modell lŒnad frŒn Foucault menar fšrfattarna att makten utvecklats i tre steg. I det fšrkapitalistiska samhŠllet var makten nŒgot yttre, som tillgrep hŒrda sanktioner fšr att fŒ sin vilja igenom. Under den tidiga kapitalismen vŠxer istŠllet det disciplinŠra samhŠllet fram. Med hjŠlp av institutioner som skolan, fŠngelset, sjukhuset och militŠren, flyttas nu makten in i mŠnniskors kroppar och medvetande. Genom en disciplineringsprocess skapas normalitet genom anpassning och uteslutning. Hardt och Negri menar att vi nu nŒtt en tredje fas, kontrollsamhŠllet, dŠr makten blivit till en integrerad del av sjŠlva det sociala livet. Makten finns stŠndigt nŠrvarande i produktion och konsumtion, dŠrfšr att det som stŒr i centrum fšr det immateriella arbetet Šr just mŠnsklig subjektivitet, kroppar, medvetande, sexualitet, kŠnslor, sociala relationer osv. Detta, att produktionen handlar om produktion av sjŠlva det mŠnskliga livet, kallar Hardt och Negri ocksŒ fšr biopolitisk produktion.
Empire, kontrollsamhŠllet och det immateriella arbetet gŒr in i varandra och finns alla šverallt, som delar av ett vŠrldsomspŠnnande produktions- och maktnŠtverk. Samtidigt sŒ finns ocksŒ myllret, det samlade vŠrldsproletariat som skapar vŠrde, šverallt. PŒ sŒ sŠtt kan motstŒndet mot Empire ocksŒ ske varsomhelst. Fšrfattarna tar upp som exempel pŒ motstŒnd att skapa subjektivitet och kroppar som inte gŒr att inordna i makten, att fšrsška fly genom migration, exodus och nomadism, samt att krŠva medborgarskap och social lšn Œt alla.
Empire har hŠmtat influenser frŒn mŒnga hŒll, men vilar tungt pŒ poststrukturalistiska tŠnkare som Foucault, Deleuze och Guttari. Samtidigt sŒ finns ocksŒ drag av autonom marxism i texten. Negri och Hardt vill t.ex. se klasskampen som drivkraften bakom kapitalismens utveckling och menar att det Šr the multitude som har tvingat fram Empire. Sammantaget har de skapat en fascinerande och fantasieggande bild av en nya vŠrldsordning dŠr Empire och the multitude stŒr emot varandra i en vŠrld dŠr makt och produktion blivit ett och finns šverallt, och striden stŒr runt skapandet av sjŠlva det mŠnskliga livet, samtidigt som kommunismen redan finns hŠr, immanent i vŒr egen verklighet. De Šr befriande att de ser positivt pŒ mšjligheterna att švervinna kapitalismen, att de vŒgar ta ut svŠngarna och att de vŠnder sig emot varje form av nationalism. Samtidigt reser fšrfattarnas beskrivning av verkligheten en mŠngd frŒgetecken.
Med diskussionen om reell underordning och biopolitisk produktion har Hardt och Negri tagit fasta pŒ en mycket viktig tendens inom den samtida kapitalismen. Man kan helt instŠmma med deras beskrivning av hur kapitalismen allt mer trŠnger in i djupet av det mŠnskliga livet.
Flera faktorer ligger bakom detta. Fšr det fšrsta har arbetarna i de kapitalistiska kŠrnlŠnderna, i Nordamerika, VŠsteuropa, Japan och Australien, fŒtt ett vŠxande konsumtionsutrymme. Fšr 200 Œr sedan stod klŠder och livsmedel fšr šver 2/3 av konsumtionen, idag 1/4.3 Arbetarnas mšjlighet att konsumera andra varor och tjŠnster har alltsŒ škat dramatiskt, till fšljd av arbetarklassens kamp fšr drŠgligare livsvillkor och kapitalets strŠvan efter škad produktivitet. Fšr det andra strŠvar kapitalet hela tiden efter att utška varuformen och exploatera nya omrŒden. Fšr det tredje sŒ innebŠr kapitalismen att Óallt som Šr fast fšrflyktigasÓ, som Marx skriver i Manifestet. Allt som tidigare framstŒtt som fast och givet, vare sig det Šr identiteter, sociala band, eller den mŠnskliga kroppen sjŠlv, bryts under kapitalismen sšnder, i och med att alla relationer framstŒr som varurelationer.
SŒdant som tidigare fšrmedlades som sjŠlvklart genom det traditionella samhŠllets institutioner, tillŠgnas idag allt mer genom konsumtion. Det finns tusen och Œter tusen varor fšr att skapa kvinnlighet och manlighet, tusen och Œter tusen varor fšr att fšrŠndra utseende och kropp, tusen och Œter tusen varor fšr att skapa identitet. VŠrldsbild, moral, religion, sexualitet, kšn Ð allt gšrs till fšremŒl fšr konsumtion. PŒ sŒ sŠtt blir produktionen av ideologi, av subjektivitet eller av sjŠlva den mŠnskliga kroppen allt mer integrerad i varuproduktionen. Allt fler varor sprids som fšrmedlar ideologiska budskap: skivor, filmer, bšcker, TV-program, hemsidor osv. Men Šven andra konsumtionsvaror bidrar till att skapa identitet. Valet av klŠder, av mšbler eller mat, signalerar vilka vi Šr. OcksŒ mellanmŠnsklig kontakt har antagit varuformen, i och med att tjŠnstesamhŠllet expanderat. I dessa fall sker produktion och konsumtion samtidigt och det som stŒr i centrum Šr sjŠlva det mŠnskliga livet.
Om man vill beteckna denna sida av varorna som immateriell, har det immateriella mycket riktigt fŒtt en škad betydelse. Med Foucaults termer kan vi ocksŒ tala om biopolitisk produktion och kontrollsamhŠlle, dŒ makten i en bemŠrkelse finns šverallt, i produktionen och konsumtionen av varor och tjŠnster. Det Šr dock viktigt att komma ihŒg att detta endast Šr en form av makt. Det finns samtidigt makt som Šr klart lokaliserbar och centraliserad, sŒsom kapitalets makt att pŒtvinga arbete genom varuformen, eller den avsevŠrda makt som stater och disciplinŠra institutioner fortfarande besitter. Det Šr ocksŒ viktigt att se att varuformens dominans aldrig Šr total. Det finns alltid motkulturer, alltid kreativa sŠtt att anvŠnda varorna, alltid andra vŠrden bortom konsumtionen.
Varuformen har ocksŒ šppnat upp fšr en radikal kritik av vŠrlden, eftersom inget lŠngre framstŒr som naturligt. Fšrst nŠr identitet, kšn, sexualitet och kropp skapas pŒ en varumarknad blir det mšjligt att i grunden ifrŒgasŠtta dessa, eftersom de sŒ uppenbart framstŒr som konstruerade, vilket utgšr en del av den materiella grunden fšr radikal feminism, poststrukturalism och queerteori. PŒ samma sŠtt Šr grunden fšr marxismens analys av arbetsvŠrdet givetvis att arbetet lšsgjorts frŒn alla naturliga sammanhang och antagit varuformen.
Hardt och Negri menar att den škade reella underordningen beror pŒ att kapitalet har nŒtt grŠnsen fšr sin yttre expansion. Enligt dem medfšr detta ocksŒ att den imperialistiska konkurrensen, med dess risk fšr storkrig, upphšrt. IstŠllet rŒder nu den nya vŠrldsordningen dŠr Empire strŠvar efter universell fred och rŠttvisa.
Men att den reella expensionen tilltar behšver inte alls innebŠra att mšjligheterna till yttre expension Šr uttšmda. Orsakssambandet stŠmmer inte. IstŠllet kan man se dessa bŒda former av expension som tvŒ parallella vŠgar fšr kapitalet att finna nya omrŒden fšr kapitalackumulation. I en mening finns naturligtvis inget yttre, dŒ det Šr svŒrt att finna delar av vŠrlden som Šr opŒverkade av den kapitalistiska varuekonomin. Men samtidigt Šr varuformen och lšnearbetet lŒngt ifrŒn allenarŒdande och kapitalen kŠmpar fortfarande mot varandra om att expandera till nya omrŒden. Faktum Šr att flera miljarder mŠnniskor fortfarande lever pŒ landsbygden i tredje vŠrlden och fšrsšrjer sig pŒ framfšrallt jordbruk.
Fšrfattarna till Empire missar helt den viktiga diskussion om New Enclosure Ð den nya inhŠgnadsršrelsen Ð som tagits upp av autonoma grupper som Midnight Notes och The Commoner.4 Den nya innhŠgnadsršrelsen ses som en form av svar pŒ den kris kapitalismen gick in i under 70-talet. PŒ samma sŠtt som skedde under kapitalismens barndom i Europa har de senaste Œrtiondena miljontals mŠnniskor i tredje vŠrlden tvingats bort frŒn sina fšrsšrjningsmedel, oftast jord. Metoderna fšr att uppnŒ detta har varit mŒnga: skulder, fysiskt tvŒng, dammbyggen, privatisering av allmŠnningar m.fl. PŒ sŒ sŠtt har nya mŠnniskomassor tvingats in i lšneslaveri pŒ plantage, fabriker och bordeller. Denna nya inhŠgnadsršrelse har accelererat under 80- och 90-talet, vilket innebŠr att varuformen och lšneslaveriet expanderar fšr fullt, just nŠr Empire pŒstŒr att mšjligheterna till yttre expension skulle vara uttšmda.5
PŒ grund av att Hardt och Negri bortser frŒn inhŠgnadsršrelserna sŒ ger de ocksŒ en alltfšr ensidig bild av migrationsstršmmarna i vŠrlden:
The multitudeÕs resistance to bondage Ð the struggle against the slavery of belonging to a nation, an identity, and a people, and thus the desertion from sovereignty and the limits it places on subjectivity Ð is entirely positive.s. 361
The real heroes of the liberation of the Third World today may really have been the emigrants and the flows of population that have destroyed old and new boundaries.s. 362f
Denna beskrivning av migrationen kan jŠmfšras med den som Midnight Notes gšr:
The New Enclosures make mobile and migrant labor the dominant form of labor. We are now the most geographically mobile labor force since the advent of capitalism. Capital keeps us constantly on the move, separating us from our countries, farms, gardens, homes, workplaces because this guarantees cheap wages, communal disorganization and maximum vulnerability in front of law courts and police.6
Fšr att fŒ den totala bilden mŒste man ha bŒda perspektiven klart fšr sig, och greppa helheten dialektiskt. Visst Šr det sŒ att arbetarklassens migration kan hota en samhŠllsordning, sŒsom skedde nŠr šstblocket bršt samman. Mobiliteten kan inte heller kontrolleras helt av kapitalet, utan drivs pŒ av arbetarklassens behov och dršmmar. Vid grŠnserna fšrsiggŒr en stŠndig kamp, dŠr de olika staterna fšrsšker styra och kontrollera migrationen, medan mŠnniskomassorna pŒ flykt gšr allt fšr att švervinna dessa hinder. Men samtidigt fŒr man inte glšmma kapitalets aktiva roll i innhŠgnadsršrelsen, vars syfte Šr att skapa nya grupper av lšnearbetare, sprida varuformen och ška konkurrensen mellan arbetare. FrŒn kapitalets sida kan det ocksŒ handla om att bryta upp arbetarklassens makt dŠr den Šr fšr stark.
90-talet innebar ocksŒ sovjetblockets slutgiltiga kollaps, vilket noteras i Empire. Men i och med detta šppnades ocksŒ enorma omrŒden fšr kapitalistisk expension. Dessutom har en mŠngd lŠnder i tredje vŠrlden tvingats šppna upp sina grŠnser fšr utlŠndskt kapital pŒ ett sŠtt som tidigare inte skett. I en recension av Empire konstateras att nivŒn pŒ kapitalexport frŒn imperialistiska till icke-imperialistiska omrŒden har škat dramatiskt under 1990-talet, precis dŒ Empire skulle ha fštts och att det skulle vara mer korrekt att tala om en period av mindre extensiv kapitalackumulation under 30-, 40- eller 60-talet, men inte under 90-talet.7
En annan fšrklaring som fšrfattarna ger till Empires framvŠxt Šr att vŠrlden idag skulle vara mer enhetlig, med gradskillnader snarare Šn artskillnader. Empire sŠgs vara utan nŒgot direkt centrum och verka šverallt. Visserligen erkŠnner Hardt och Negri att det finns en skillnad mellan dominerande och dominerade lŠnder. Men de menar ŠndŒ att skillnaden mellan centrum och periferi, mellan fšrsta och tredje vŠrlden, skulle ha minskat:
The spatial divisions of the three Worlds (First, Second, and Third) have been scrambled so that we continually find the First World in the Third, the Third in the First, and the Second almost nowhere at all.s. 13)
I tredje vŠrldens storstŠder finns exempel pŒ extrem lyx, medan extrem fattigdom Œterfinns mitt i den fšrsta vŠrldens metropoler. Kapital- och migrationsstršmmar har enligt fšrfattarna ocksŒ bidragit till att jŠmna ut skillnaderna.
Giovanni Arrighi har i en recension av Empire visat att denna bild av verkligheten inte stŠmmer. €ven om det finns rikedom mŠtbar med fšrsta vŠrldens i tredje vŠrldens storstŠder och fattigdom mŠtbar med tredjevŠrldens i fšrsta vŠrldens storstŠder, sŒ innebŠr inte det att den avgšrande skillnaden skulle ha suddats ut. 1999 var den genomsnittliga per capita inkomsten i tredje vŠrlden 4,6 procent av den genomsnittliga inkomsten i fšrsta vŠrlden, vilket Šr nŠstan exakt samma fšrhŒllande som 1980 (4,3 procent) eller 1960 (4,5 procent). Kapitalstršmmarna flyter inte heller fritt šver vŠrlden, eller sšker sig dit lšnen Šr lŠgst och den administrativa makten att garantera utsugningen hšgst, vilket Hardt och Negri tycks tro. De stšrsta kapitalflšdena, 75 procent av all direktinvesteringar, sker fortfarande Ð trots en škad kapitalexport frŒn nord till syd Ð mellan de rika lŠnderna. Fšrutom priset pŒ arbete spelar nŠmligen en rad andra faktorer in nŠr kapitalet investerar: produktivitet, infrastruktur, stabilitet, nŠrhet till marknader mm.8
NŠrmare verkligheten Šn bilden av en global makt som verkar lika šverallt, tror jag Benny sman kommer med fšljande beskrivning:
IstŠllet fšr en enhetligt globaliserad vŠrldsekonomi kan vi likna den vid en triangel dŠr varje hšrn har flera stšdpunkter, likt en plattform fšr oljeborrning. Triangelns hšrn utgšrs av Nordamerika, Europa och Japan. FrŒn dessa centra har den kapitalistiska marknadsekonomin spritt sig šver vŠrlden, men det Šr ingen naturlig utbredning av det kapitalistiska produktionssŠttet som Šgt rum. IstŠllet har triangeln tre hšrn byggt upp produktionsplattformar som Mexiko, Brasilien Thailand, Singapore och Indonesien. Deras ekonomi har blivit mer inriktad pŒ att tillfredstŠlla behovet av konsumtionsvaror, rŒvaror och halvfŠrdiga kapitalvaror i triangelns tre hšrn Šn att bygga upp ekonomi och vŠlstŒnd fšr den egna befolkningen.9
Till den del av vŠrlden som befinner sig utanfšr hšrnen och dess stšdpunkter nŒr de globala kapital- och handelsstršmmarna endast i mycket begrŠnsad omfattning. Det har alltsŒ pŒ inget sŠtt skett en utjŠmning av inkomster eller levnadsstandard mellan fšrsta och tredje vŠrlden, utan den fundamentala klyftan mellan dessa bestŒr Ð och dŠrmed ocksŒ en fundamental uppdelning av vŠrldsproletariatet, avgšrande fšr den globala klassammansŠttningen. Denna splittring gšr ocksŒ att vŠgen mot kommunism kanske inte alls blir sŒ enkel som Hardt och Negri tŠnker sig Ð inte alls ligger immanent i Empire Ð eftersom varje global revolutionŠr ršrelse mŒste švervinna splittringen och šverbrygga de enorma skillnaderna i levnadsvillkor som finns mellan olika delar av den globala arbetarklassen.
Det finns en naturlig strŠvan mot en total globalisering inom kapitalismen, dŒ kapitalet stŠndigt vill expandera, och šverskrider grŠnser och hinder i sin jakt pŒ nya profiter. Fšr kapitalet Šr det optimalt att fritt kunna investera dŠr det Šr lšnsammast, att kunna utnyttja arbetskraften fritt, fšr att sŠnka priset och maximera utsugningen, samt fšr att kunna spela ut olika arbetargrupper mot varandra och fly fŠltet om arbetarklassen i en region gšr fšr starkt motstŒnd.
I dagslŠget Šr kapitalet ocksŒ mer globalt Šn nŒgonsin. Finanskapitalet ršr sig fritt šver vŠrlden, tidigare slutna omrŒden šppnas fšr handel och produktionskedjorna dras ut šver jorden. Nationalstaternas suverŠnitet har minskat, dŒ de satts under press frŒn finanskapitalet och har svŒrare att garantera sociala kompromisser. Över hela vŠrlden genomfšr ocksŒ nationalstaterna Ð mer eller mindre frivilligt Ð reformer i det internationella kapitalets intressen: šppnar grŠnserna fšr utlŠndskt kapital, avreglerar, privatiserar osv. Samtidigt har internationella institutioner som GATT, vŠrldsbanken och IMF fŒtt škad betydelse.
Det kan tyckas logiskt att den nya vŠrldsmarknaden skulle motsvaras av en ny global makt, med politisk och militŠr suverŠnitet. Det Hardt och Negri pŒstŒr Šr att vi redan Šr dŠr. Det finns redan en global suverŠn makt, ett vŠrldsomspŠnnande imperium.
Sannare Šr nog att sŠga att utvecklingen mot ett globalt imperium bara Šr en tendens, och att denna mšts av motverkande tendenser, bl.a. kampen mellan olika kapital och mellan olika nationalstater fšr att tillvarata egna intressen, som nŠr USA reser tullar mot utlŠndskt stŒl.
Fortfarande har ocksŒ Šven de stšrsta transnationella fšretagen sin bas i specifika nationalstater Ð i de allra flesta fallen i USA, Japan eller nŒgot EU-land Ð och tar pŒ en mŠngd olika sŠtt emot stšd frŒn den egna staten: ekonomiskt, marknadsfšringsmŠssigt, juridiskt och i vissa fall Šven militŠrt. Nationalstaterna Šr ocksŒ de enda instanser som kan ta upp skatt och skapa nšdvŠndig infrastruktur fšr kapitalets behov. €ven efter keynesianismens fall medlar de dessutom pŒ en mŠngd sŠtt mellan klasserna och fšrsšker bevara den sociala fredan. Kanske hŒller EU pŒ att utveckla liknande funktioner och utvecklas till en europeisk superstat, men det Šr inte alls samma sak som en vŠrldsstat, utan stŒr snarare i motsŠttning till denna.
I slutet av Empire tar Hardt och Negri upp nŒgra krav som de ser som strategiska i kampen mot Empire. Ett av kraven de reser Šr medborgarskap Œt alla. Ytterst vill de se ett vŠrldsmedborgarskap, men de inser sjŠlva att detta inte gŒr att fšrverkliga i dagslŠget, utan reser som ett fšrsta steg kravet pŒ att alla som vistas inom en nation skall ges medborgarskap dŠr. Ett annat krav de reser Šr en social lšn till alla. Men dessa krav kan paradoxalt nog endast fšrverkligas av nationalstaterna, vilket visar att vŠsentliga statsfunktioner Šnnu saknas pŒ ett globalt plan.
Ett stort problem i beskrivningen av Empire Šr USA. Det Šr ju USA, inte FN eller nŒgon annan vŠrldsmakt, som har de militŠra maktmedlen. PŒ olika sŠtt dominerar USA ocksŒ vŠrldsekonomin. Hardt och Negri erkŠnner att USA har en sŠrstŠllning i vŠrldsordningen, men de menar att USA inte agerar imperialistiskt, fšr att gynna nationella intressen och nationellt kapital, utan istŠllet agerar fšr att fšrsvara den globala ordningen och upprŠtthŒlla imperiets universella fred och rŠttvisa. Som exempel pŒ detta tar de upp Gulfkriget:
The Gulf War was the first time the United States could exercise this power in its full form. Really, the war was an operation of repression of very little interest from the point pf view of the objectives, the regional interests, and the political ideologies involved, We have seen many such wars conducted directly by the United States and its allies. Iraq was accused of having broken international law, and it thus had to be judged and punished. The importance of the Gulf War derives rather from the fact that it presented the United States as the only power able to manage international justice, not as a function of its own national motives but in the name of global right. ... The U.S. world police acts not in imperialist interest but in imperial interest.s. 180)
De bŠgge fšrfattarnas fšrklaring kŠnns mer Šn lovligt naiv och idealistisk. Om man gŒr nŠrmare in pŒ kriget mot Irak Šr det inte svŒrt att hitta en hel radda imperialistiska motiv bakom USA:s agerande Ð frŒn att manifestera den egen dominansen och visa utmanare vad som vŠntar, till att gynna det egna kapitalet, bland annat olje- och militŠrindustrin. Under det senaste Œrets Ókrig mot terrorismÓ har vi sett hur USA agerat Šn mer sjŠlvsvŒldigt. NŠstan šverallt dŠr USA ingripit kan en fšrklaring stavas olja. I Afghanistan hjŠlptes fšrst talibanerna till makten, dŒ amerikanskt kapital trodde dessa kunde garantera den stabilitet som behšvdes fšr att bygga en oljepipeline genom landet. Men nŠr de blev fšr besvŠrliga stšrtades de och en mer USA-vŠnlig regering fšrdes till makten. I Venezuela har vi sett hur USA stšdde ett kuppfšrsšk mot en demokratiskt vald president, sedan han velat omfšrhandla oljekontrakt. I Colombia dŠr den amerikanska militŠra inblandningen škar finns olja, liksom i Irak dŠr nya anfall vŠntar. Bakom detta intresse ligger ett starkt amerikanskt oljekapital, med en mŠngd fšrgreningar in i regeringen, som med imperialistiska metoder vill stŠrka sina positioner, nu nŠr de amerikanska kŠllorna vŠntas sina.10
Om Empire verkligen var en vŠrldsmakt som slog vakt om den globala freden, borde massakrerna i Rwanda varit en omšjlighet. En global polismakt, med imperiets universella intressen fšr šgonen borde ha ingripit. Men USA fšrblev passivt, dŒ ett ingripande tydligen var ointressant frŒn nationella intressen. Om Rwanda stŒr det inte heller nŒgot i Hardts och Negris bok.11
Fšrutom militŠra aktioner sŒ finns en rad andra exempel dŠr USA gŒtt emot internationella avtal fšr att gynna nationella intressen och den egna suverŠniteten: USA har hšjt tullarna mot utlŠndskt stŒl i šppen konflikt med EU och pŒ tvŠrs mot alla frihandelsstrŠvanden; landet vŠgrar skriva under klimatprotokollet och vŠgrar godkŠnna en internationell krigsfšrbrytartribunal osv.
USA, liksom de andra kapitalistiska staterna, agerar inte frŠmst utifrŒn vad som Šr bŠst fšr totalkapitalets intressen, utan i fšrsta hand utifrŒn vad som gynnar det nationella kapitalet. Amerikanska fšretag som Enron har kunnat tilltvinga sig lšnsamma kontrakt runt om i vŠrlden just tack vare att de haft den amerikanska statens maktmedel i ryggen, med hot om ekonomiska sanktioner, indragna bistŒnd och ytterst militŠra insatser.
Kanske Šr det sŒ att ett škat internationellt beroende, med fler investeringar i andra lŠnder och produktionskedjor som strŠcker sig šver vŠrlden minskar risken fšr storkrig. Kanske kommer vi ocksŒ pŒ sikt att se hur en global statsformation vŠxer fram, men vi Šr lŒngtifrŒn dŠr.
Kanske Šr det rent utav istŠllet sŒ att det Šr just USA:s hegemoni, tillsammans med de goda mšjligheterna fšr kapitalexport efter Sovjetunionens fall, som ligger bakom dagens fredliga samexistens mellan de gamla imperialistmakterna. Om sŒ Šr fallet kommer kampen att hŒrdna nŠr exportmšjligheterna sinar, i synnerhet ifall hegemonin utmanas, t.ex. om EU gŒr vidare i sin utveckling mot kontinental stat med škade militŠra medel. I sŒ fall kan hotet om imperialistiska vŠrldskrig Œterkomma med fšrnyad styrka.
Hardt och Negri menar att fšrŠndringar inom produktionen Šr avgšrande fšr framvŠxten av Empire, och de betonar starkt en ršrelse frŒn materiell till immateriell produktion. Det kan tyckas som om industrisamhŠllet hŒller pŒ att švergŒ i ett service- och informationssamhŠlle, pŒ samma sŠtt som jordbrukssamhŠllet en gŒng i tiden švergick i industrisamhŠllet. Detta Šr ocksŒ den slutsats Hardt och Negri drar:
The 1990s auto factory, whether in São Paulo, Kentucky, or Vladivostok, occupies a subordinate position in the global economy Ð subordinated to high-value production of services. Today all economic activity tends to come under the dominance of the informational economy and to be qualitatively transformed by it.s. 287f
The central role previously occupied by the labor power of mass factory workers in the production of surplus value is today increasingly filled by intellectual, immaterial, and communicative labor power. It is thus necessary to develop a new political theory of value that can pose the problem of this new capitalist accumulation of value at the center of the mechanism of exploitation (and thus, perhaps, at the center of potential revolt).s. 29
Servicesektorn dominerar alltsŒ inte bara kvantitativt, utan ocksŒ kvalitativt, enligt fšrfattarna. I den globala ekonomin vill de ge servissektorn en ledande roll och de menar att den stŒr fšr den hšgsta vŠrdeproduktionen och den frŠmsta dynamiken. Dess dominans šver industrin ledar ocksŒ till att industrin transformeras till att bli mer lik servicenŠringarna. Skiftet frŒn industri- till tjŠnste- och informationssamhŠllet innebŠr ocksŒ en avgšrande fšrŠndring i den globala klassammansŠttningen, sŒ att arbetarna som producerar immateriella vŠrden fŒr en ledande stŠllning. Hardt och Negri menar till och med att fšrŠndringen Šr sŒ avgšrande, att sjŠlva arbetsvŠrdelŠran Šr satt ur spel, och en ny vŠrdeteori behšver konstrueras.
De har naturligtvis rŠtt i att det skett stora fšrŠndringar, att andelen industriarbetare sjunkit och att servicesektorn idag sysselsŠtter en majoritet arbetare i Œtminstone de kapitalistiska kŠrnlŠnderna: Japan, Australien och lŠnderna i Nordamerika och VŠsteuropa. De har ocksŒ rŠtt i att ny kommunikationsteknologi spelar en allt stšrre roll inom industrin. Men samtidigt Šr bilden de ger grovt missvisande.
NŠr det gŠller produktionen av materiella varor Ð jordbruket och industrin Ð har det skett en enorm produktivitetsutveckling under 1900-talet, i synnerhet under efterkrigstidens boom. Arbetare har ersatts med maskiner i snabb takt, samtidigt som allt fler varor producerats och vŠrdet pŒ dessa sjunkit. DŠrigenom har tjŠnsteproduktionen kunnat expandera, dŒ det funnits bŒde ett ekonomiskt utrymme Ð till fšljd av varornas fallande pris Ð och tillgŠnglig arbetskraft. Samtidigt sšker kapitalet stŠndigt efter nya omrŒden fšr kapitalackumulation, vilket vi sett i diskussionen om reell underordning, och har kapitaliserat mycket som tidigare var hushŒllsarbete eller fritidsverksamhet.
Men ur detta fšljer inte att servicesektorn skulle ha švertagit industrins dominerande roll. Globaliseringen av produktion och handel handlar frŠmst om industriproduktion, medan mŒnga tjŠnster Šr lokala till sin karaktŠr, undantaget de som har med transport, information och finans att gšra. De stora kapitalen finns ocksŒ framfšrallt inom industriproduktionen. Av det samlade vŠrdet i amerikanska multinationella fšretag stod industriproduktionen 1977 fšr 76 procent, och 1998 fšr 61 procent, resten framfšrallt av tjŠnster med industriell anknytning.12 I den globala ekonomin framstŒr varuproduktion fortfarande som den frŠmsta drivkraften.
En anledning till att industrin fortfarande dominerar, trots att en mycket stšrre andel jobbar med tjŠnsteproduktion, Šr att en mycket stor del av tjŠnstesektorn utgšrs av just industrianknutna tjŠnster: transport, distribution, marknadsfšring och fšrsŠljning av varor; administration, datasupport och finansverksamhet med anknytning till industrin, osv. En undersškning frŒn 1996 visade att andelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna tjŠnster i Sverige legat konstant sedan 1950-talet. Det som skett Šr istŠllet att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjŠnster kopplade till produktionen har lagts ut pŒ entreprenad eller ombildats till sjŠlvstŠndiga bolag, samtidigt som stora delar av produktionen lags ut pŒ en vŠxande kedja av underleverantšrer. Statistiskt medfšr det att ekonomer, administratšrer, telefonister, stŠdare och kškspersonal som tidigare rŠknades till industrin, nu, nŠr stŠdningen lagts pŒ entreprenad, telefontjŠnsterna tagits šver av callcenter och administrationen bolagiserats, rŠknas till tjŠnstesektorn.13
NŠr det gŠller industriproduktionen har fšrvisso informationshantering kommit att spela en stšrre roll, men frŒgan Šr om detta kommit att gšra industrin mer lik servicesektorn. Ny teknologi fyller nŠmligen inget sjŠlvŠndamŒl, utan har som syfte att ška produktiviteten och kontrollen šver arbetet ytterligare. Lšpandebandet har alls inte fšrsvunnit, utan snarare intensifierats och spridits till nya underleverantšrer. Med mager produktion och just-in-time har hela produktionskedjan integrerats, frŒn den fšrsta underleverantšren, šver alla transporter mellan anlŠggningar och alla produktionsled, till sammansŠttningsfabrikerna.
Snarare Šn att industrin kommit att likna tjŠnstesektorn, har produktionen av tjŠnster industrialiserats. Datorer och annan teknologi har gjort det mšjligt att fšrenkla och automatisera tidigare hšgkvalificerade tjŠnster. En snabb produktivitetsutveckling har mšjliggjorts, liknande den inom industrin, vilket pŒ sikt kommer att leda till fŠrre anstŠllda Šven inom dessa sektorer. I callcenter organiseras det administrativa arbetet strikt efter taylorismiska principer, dŠr varje arbetare har sin givna funktion, arbetet delas in i olika moment och švervakas minutišst. I stora delar av kontorssektorn Šr utvecklingen likartad, vad gŠller sŒdant som administration, finans, och kundkontakter. En stor del av dessa tjŠnster Šr naturligtvis ocksŒ industrirelaterade. Informationsrevolutionen innebŠr alltsŒ enorma rationaliseringsmšjligheter inom industri, administration och finans. DŠremot Šr det problematiskt fšr kapitalet att kapitalisera informationen sjŠlvt, utan att innesluta den i en materiell vara, sŒsom en tidning, en film eller en CD-rom, eftersom det Šr svŒrt att kontrollera flšdena. DŠrav den hŒrda kampen om patent, upphovsrŠtt och piratkopiering.
NŠr det gŠller sŒdana tjŠnster som har med mŠnniskor att gšra Šr situationen en annan. Hardt och Negri gšr rŠtt i att betona denna sektors škade betydelse, liksom att sŠtta denna i samband med den reella underordningen och den biopolitisk produktion av sjŠlva det mŠnskliga livet, av kropp, medvetande och relationer. Denna sektor har mycket riktigt vuxit i omfŒng, till stor del fšr att uppgifter som tidigare utfšrdes obetalt av kvinnor, integrerats i den offentliga sektorn eller tagits šver av marknaden: vŒrd, undervisning, socialomsorg, barnomsorg, osv.
Problemet Šr att produktiviteten inom denna sektor utvecklas lŒngsamt eller inte alls. Det gŒr inte att mata barn dubbelt sŒ snabbt, ta hand om dubbelt sŒ mŒnga patienter, eller undervisa studenter pŒ halva tiden, i alla fall inte utan att resultatet blir avsevŠrt sŠmre. Till fšljd av detta blir ocksŒ denna typ av tjŠnster, liksom hŒrklippning, restaurangbesšk och teaterbiljetter, hela tiden dyrare, jŠmfšrt med materiella konsumtionsvaror. Utan statliga subventioner skulle de flesta av oss inte ha rŒd att sŠtta barnen i skolan eller kunna gŒ till vŒrdcentralen nŠr vi blev sjuka. Till och med de rika tycker det Šr fšr dyrt med tjŠnstefolk, om de inte fŒr skattelŠttnader eller kan anstŠlla dem svart. Dessa subventioner fšrutsŠtter dessutom en nationalstat, dŒ ingen annan instans fšrmŒr att ta ut skatter och fšrdela dessa.14
DŠr tjŠnsterna inte subventioneras blir de lŒglšnejobb, ofta fšrslummade, med svart arbetskraft och illegala immigranter, sŒsom mŒnga gŒnger Šr fallet inom den amerikanska tjŠnstesektorn. Alternativet Šr lyxkonsumtion fšrunnat ett fŒtal.
Kapitalet har expanderat inom tjŠnstesektorn och utvecklar stŠndigt nya servicenŠringar i jakt pŒ nya ackumulationsmšjligheter. Men den lŒga produktiviteten gšr att det Šr omšjligt att nŒ industrisektorns dynamik, dŠr stŠndig produktivitetsškning varit den frŠmsta vŠgen att hšja mervŠrdet, samtidigt som arbetarnas konsumtion kunnat ška.
PŒ grund av detta fšrsšker kapitalet ocksŒ hŠr att industrialisera de tjŠnster som gŒr och skapa materiella varor: medicin istŠllet fšr lŠkarvŒrd, rakapparater istŠllet fšr barberare, film istŠllet fšr teater, en lŒng rad hushŒllsmaskiner istŠllet fšr tjŠnstefolk, osv. PŒ snabbmatsrestaurangerna tillverkas maten enligt lšpandebandets principer, samtidigt som den personliga servicen minimeras.15
Negri och Hardt har tagit fasta pŒ nŒgra viktiga fšrŠndringar som skett, men šverdriver dessa, missar de motverkande tendenserna och ger en missvisande bild av hur sŒvŠl kapitalets som arbetarklassens sammansŠttning ser ut. IstŠllet menar jag att industriproduktionen fortfarande befinner sig i den kapitalistiska ekonomins hjŠrta, och Šr den mest centrala sektorn i kapitlets globala expension. En stor del av tjŠnstesektorn Šr underordnad industrin och bistŒr industriproduktionen och varucirkulationen pŒ olika sŠtt. GrŠnserna hŒller dock pŒ att suddas ut, men framfšrallt dŠrfšr att det sker en industrialisering av tjŠnstesektorn. NŠr det gŠller informationshantering sŒ škar produktiviteten, liksom inom industrin, snabbt och produktionen automatiseras. NŠr det gŠller service frŒn mŠnniska till mŠnniska Šr produktiviteten dŠremot lŒg och denna sektor krŠver statliga subventioner, ytterst mervŠrde frŒn mer produktiva sektorer, eller lŒga lšner och dŒliga villkor. Den Šr ocksŒ lokal till sin natur. Det finns dŠrfšr en tendens att ersŠtta sŒdana tjŠnster med industrivaror.
I Empire lyser konkreta diskussioner om den vardagliga klasskampen nŠstan helt med sin frŒnvaro, i synnerhet nŠr det gŠller materiell industriproduktion. Fšr att fŒ en bild av kampmšjligheterna Šr det viktigt att se den betydelsefulla roll som industrin fortfarande intar. I och med just-in-time har produktionen blivit stšrningskŠnsligare Šn tidigare. Strejker, sjukskrivningar, eller vŠgblockader, kan slŒ direkt mot ackumulationens centrum och relativt smŒ grupper av t.ex. transportarbetare eller arbetare vid bandet hos en underleverantšr, kan nŒ en oanad styrkeposition. Detta Šr inget fšrsšk att ge industri- och transportarbetare en sŠrstŠllning i klasskampen. Kamp runt vŠlfŠrdstjŠnster vet vi kan fŒ stor sprŠngkraft och vilka former informationsarbetarnas kamp tar har vi Šn sŒ lŠnge bara sŠtt bšrjan pŒ.
Fram till mitten av 70-talet sŒg Negri industrins massarbetare som arbetarklassens revolutionŠra avantgarde, men Šndrade sig nŠr detta skikt pressades tillbaks i Italien. IstŠllet lyfte han fram den sociala arbetaren som den dominerande gruppen. Men om risken tidigare var att all arbetarkamp underordnades massarbetarnas kamp, fšrsvann med Negris nya analys Šven denna delvis konkreta fšrstŒelse av klassen, nŠr allt underordnades ett allmŠnt proletariat.16 I Empire anvŠnds begreppet den sociala arbetaren endast sporadiskt, medan the multitude fšrekommer desto flitigare. Men inte heller detta begrepp antar konkret form. Det enda vi egentligen fŒr veta om dagens klassammansŠttning Šr att det immateriella arbetet dominerar, och att detta arbetes kreativitet, kommunikation osv. innebŠr ett stort steg mot kommunismen. Men fšr att verkligen fšrstŒ dagens klassammansŠttning, det immateriella arbetat och de vŠgar kampen kan ta, mŒste man gŒ in pŒ hur den konkreta situationen och den konkreta kampmšjligheten ser ut fšr varje del av klassen, vare sig det handlar om callcenterarbetare, dataprogrammerare eller anstŠllda inom nšjesindustrin. Annars stannar analysen vid fria fantasier, utan att sŠga nŒgot om verkliga mŠnniskors vardagliga livserfarenheter och kampmšjligheter.
NŠr det gŠller synen pŒ vŠrde, produktion och exploatering Šr det intressant att jŠmfšra Empire med Harry Cleavers Reading Capital Politically, som ocksŒ Šr under šversŠttning och snart kommer ut pŒ svenska. Trots att bŒda bšckerna Šr skrivna inom den autonoma marxistiska traditionen, har de helt olika utgŒngspunkter. Cleaver gŒr i detalj igenom de ekonomiska kategorier Marx utvecklade i Kapitalet, sŒsom varuform, bruksvŠrde, bytesvŠrde och vŠrde. Cleaver menar att Marx ekonomiska teorier inte kan anvŠndas fšr att beskriva kapitalet objektivt, som nŒgot som fšljer givna lagar, oberoende av klasskampen. IstŠllet visar Cleaver hur var och en av termerna i Kapitalet rymmer motsatta klassintressen och hur dessa stŒr emot varandra i varje steg av kapitalets produktions- och cirkulationsprocess. Kapitalet mŒste dŠrfšr ses som en social relation dŠr arbete och kapital mšts. DŠrigenom ges arbetarklassen ocksŒ en aktiv roll, dŒ klassen stŠndigt i alla led agerar och pŒ sŒ sŠtt omformar bŒde sig sjŠlvt och kapitalet.17
Men dŠr Cleaver visar pŒ relevansen i Marx teorier, fšrsšker Negri och Hardt frŒngŒ dessa. Negri har under lŒng tid fšrsškt visa att Marx teori om arbetsvŠrdet Šr šverspelad.18 Empire fortsŠtter i samma spŒr:
The very qualities of labor power (difference, measure, and determination) can no longer be grasped, and similarly, exploitation can no longer be localized and quantified. In effect, the object of exploitation and domination tend not to be specific productive activities but the universal capacity to produce, that is, abstract social activity and its comprehensive power. This abstract labor is an activity without place, and yet it is very powerful. It is the cooperating set of brains and hands, minds and bodies; it is both the non-belonging and the creative social diffusion of living labor; it is the desire and the striving of the multitude of mobile and flexible workers; and at the same time it is intellectual energy and linguistic and communicative construction of the multitude of intellectual and affective laborers.s. 209
These now productive forces have no place, however, because they occupy all places, and they produce and are exploited in this indefinite non-place. The universality of human creativity, the synthesis of freedom, desire, and living labor, is what takes place in the non-place of the postmodern relations of production. Empire is the non-place of word production where labor is exploited.s. 210
The progressive indistinction between production and reproduction in the biopolitical context also highlights once again the immeasurability of time and value. As labor moves outside the factory walls, it is increasingly difficult to maintain the fiction of any measure of the working day and thus separate the time of production from the time of reproduction, or work time from leisure time. There are no time clocks to punch on the terrain of biopolitical production; the proletariat produces in all its generality everywhere all day long.s. 402f
Enligt Empire Šr alltsŒ den gamla arbetsvŠrdelŠran satt ur spel, till fšljd av postmoderna produktionsfšrhŒllanden, bioplitisk produktion och immateriellt arbete. VŠrdet Šr inte i nŒgon mening mšjligt att kvantifiera, binda till en specifik tid eller plats, eftersom produktionen sker stŠndigt šverallt, utan nŒgon skillnad mellan arbetstid och fritid. VŠrde skapas ur den universella mŠnskliga kreativiteten, ur sytesen av frihet, begŠr och levande arbete. Arbetarna skapar vŠrde ur sin egen sjŠlvverksamhet, genom samarbete, kreativitet, kŠnslor, sociala relationer. Enligt fšrfattarna kan arbetarna skapa vŠrde utan att stŒ i relation till kapitalet. IstŠllet framstŒr kapitalet Ð i namn av Empire Ð som en parasit som suger upp vŠrdet arbetarna skapar.
Att fšrkasta arbetsvŠrdelŠran tror jag Šr ett fundamentalt misstag om man ska fšrstŒ hur klasskampen och det kapitalistiska systemet i sin helhet fungerar. Som Harry Cleaver poŠngterat kan inte en varas vŠrde kopplas till den enskilda arbetarens arbete, utan mŒste alltid ses som det samhŠlleligt nšdvŠndiga arbete som krŠvs fšr att producera en vara under normala produktionsbetingelser. Vidare sŒ bestŠms vŠrdet av den samlade kollektiva arbetsprocessen som behšvs fšr att framstŠlla en vara, dŠr allt arbete rŠknas in, oavsett om en arbetare hanterar den givna varan fysiskt eller har en annan funktion i processen. Detta kollektiva och socialt nšdvŠndiga arbete kan inte heller enkelt mŠtas med en klocka, eftersom kvalitŽn pŒ en timmes arbete varierar, beroenden pŒ intensiteten i arbetet.
Men dessa reservationer innebŠr inte att tiden skulle vara mindre avgšrande fšr kapitalet. Om inte vŠrdet fortfarande var kopplat till arbetstid skulle mycket av den klasskamp vi dagligen bevittnar vara obegriplig. De fšrŠndringar vi kan se inom industrin, med mager produktion och just-in-time, handlar om att ška intensiteten i arbetet och fylla igen alla luckor och mikropauser i arbetet, fšr att tvinga arbetarna att vara stŠndigt aktiva. MŒlet Šr att driva upp tempot och ška kontrollen šver arbetstiden lŠngs hela produktionskedjan, inrŠknat sŒvŠl sammansŠttningsfabrikerna, som alla led av underleverantšrer, och de transportarbetare som fraktar rŒvaror, komponenter och fŠrdiga varor fram och tillbaks. Samma sak gŠller inom servicesektorn, nŠr takten hšjs i varudistributionen, genom snabbkšpens lšpandeband och streckkoder eller nŠr kontorsarbetet styckas upp och tiden fšr varje arbetsmoment noggrant regleras pŒ callcenter. Kapitalets strŠvan att infšra flexibla arbetstider, škningen av visstidsanstŠllda och framvŠxten av bemanningsfšretag handlar ocksŒ delvis om att utnyttja arbetarnas tid maximalt. Mot detta kŠmpar arbetarklassen i sin tur och fšrsšker skapa nya vŠgar att skapa pauser och mildra arbetet.
Exploateringen sker inte genom att kapitalet kollektivt Ð i form av Empire Ð suger upp vad myllrande massor producerar, utan genom att enskilda kapital fšrsšker maximera det vŠrde, och dŠrigenom det mervŠrde, de kan fŒ sina arbetare att producera. I verkligheten finns inget samlat totalkapital som kollektivt suger upp vŠrdet, utan de enskilda kapitalen, i dšdlig konkurrens med varandra, Šr alla tvungna att pŒ egen hand sŠtta arbetare i arbete sŒ att mervŠrde kan skapas, kapital ackumuleras och en fortsatt expension ske. Om de enskilda kapitalen misslyckas med detta slukas de genast av andra kapital.
Hur Šr det dŒ med tiden utanfšr produktionen? €ven Cleaver betonar hur hela samhŠllet integrerats i en social fabrik, vilket innebŠr att Šven de delar som stŒr utanfšr den direkta produktionen, sŒsom hemarbete, utbildning, arbetslšshet och konsumtion, bidrar till att reproducera kapitalet, och dŠrigenom ocksŒ Šr arenor fšr klasskamp. Men Cleavers perspektiv Šr betydligt fruktsammare. Han hŠvdar inte att skillnaden mellan arbetstid och ÓfritidÓ Šr upphŠvd, utan visar istŠllet pŒ hur kapitalet fšrsšker gšra Šven ÓfritidenÓ produktiv, genom att fŒ arbetarna att anvŠnda tiden till sin egen reproduktion och pŒ sŒ sŠtt minska kostnaden fšr arbetskraften. Arbetslšshet blir produktiv fšr kapitalet om de arbetslšsa deltar i konkurrensen om jobben, och pŒ sŒ sŠtt kan pressa ner priset pŒ arbetskraften; studenter blir produktiva om de ser till att skaffa sig de kunskaper kapitalet efterfrŒgar; hemarbete, rekreation och konsumtion blir produktivt om arbetarklassen reproducerar sig sjŠlv pŒ ett sŠtt som minskar kapitalets kostnader fšr arbetskraften och befŠster kapitalets dominans. Om arbetslšsa vŠgrar sška jobb pŒ kapitalets villkor, studenter vŠgrar att tillŠgna sig den kunskap kapitalet vill eller tiden utanfšr arbetet anvŠnds till att hŠmta styrka att kŠmpa mot kapitalt, istŠllet fšr att arbeta hŒrdare, undergrŠvs denna produktivitet. Tiden utanfšr arbetstiden Šr alltsŒ Šven den ett omrŒde fšr klasskamp, med betydelse fšr kapitalackumulationen, men detta upphŠver pŒ inget sŠtt att det Šr arbetstiden (den kollektiva och samhŠlleligt nšdvŠndiga) som skapar en varas vŠrde. Arbetstiden Šr alltjŠmt ett avgšrande konfliktomrŒde i klasskampen och sŒvŠl arbetare som kapital vet att det Šr skillnad mellan arbetstid och annan tid.19
Fšr Marx var vŠrdeteorin grundlŠggande fšr den fortsatta fšrstŒelsen av klasskampen. UtifrŒn vŠrdeteorin kan man t.ex. fšrstŒ en av kapitalets grundlŠgganden strategier fšr att ška utsugningen, nŠmligen att ška det relativa mervŠrdet. Genom att ška produktiviteten, och fŒ arbetarna att minska produktionstiden fšr varje vara, sŒ minskar de enskilda varornas vŠrde Ð trots att det totala vŠrdet som produceras blir konstant eller škar. PŒ sŒ sŠtt minskar kostnaderna fšr arbetskraften, dŒ de varor som behšvs fšr arbetarnas reproduktion faller i vŠrde, och kapitalet kan ška sitt mervŠrde.
I konkurrens med andra kapital strŠvar ocksŒ varje enskilt kapital till att pressa produktionstiden, fšr att pŒ sŒ sŠtt kunna sŠlja mer varor Šn konkurrenterna. Till fšljd av kapitalets strŠvan att ška produktiviteten finns en tendens att ersŠtta mŠnsklig arbetskraft med maskiner, fšr att fŒ de arbetare som blir kvar att producera mer. Problemet fšr kapitalet Šr att en allt stšrre del av det vŠrde de sŠtter in i produktionen gŒr till maskiner och annat fast kapital, medan andelen som gŒr till levande arbete minskar, trots att det levande mŠnskliga arbetet Šr det enda som kan producera vŠrde. Storleken pŒ profiten, jŠmfšrt med vad kapitalet satsat i produktionen, riskerar pŒ sŒ sŠtt att minska med tiden (profitkvotens fallande tendens). Men kapitalet fšrsšker pŒ olika sŠtt agera fšr att motverka detta: mervŠrdet kan škas, t.ex. genom att arbetstiden eller intensiteten i arbetet škar; kostnaderna fšr arbetskraften (det variabla kapitalet) kan minskas, t.ex. genom att lšner pressas; kostnaderna fšr maskiner, energi och rŒvaror (det konstanta kapitalet) kan minskas, t.ex. genom škad handel. Utan den grundlŠggande fšrstŒelsen av vŠrde blir Šven dessa fšljdverkningar svŒra att fšrstŒ.
Negri och Hardt tycks mena att de immateriella arbetarna skulle kunna skapa vŠrde sjŠlva, utan nŒgon nšdvŠndig relation till kapitalet. Genom att arbetarna skulle ha sina hjŠrnor och kroppar som frŠmsta produktionsmedel skulle de genom sin kreativitet och sitt šmsesidiga samarbete skapa vŠrde genom sin sjŠlvaktivitet. Just i denna fšrmŒga till sjŠlvvŠrdeskapande ligger enligt fšrfattarna en viktig tendens mot kommunism och fšrmŒgan Šr ocksŒ avgšrande fšr deras beskrivning av Empire som en parasit, som suger upp det vŠrde som the multitude skapar. Bilden av arbetarna som sjŠlvvŠrdeskapande ligger Šr ocksŒ en delfšrklaring till att fšrfattarna menar att skillnaden mellan arbetstid och annan tid nu Šr upphŠvd.
Men Šven hŠr tror jag de Šr fel ute. Kapitalets makt vilar fortfarande pŒ fysiskt Šgande av produktionsmedlen, pŒ pŒfšrandet av varuformen och dŠrigenom tvŒnget att arbete Ð fšr att mŠnniskor ska fŒ tillgŒng till varor sŒsom mat, energi, bostad, klŠder och de tusentals andra varor, materiella eller immateriella, vi vill ha fšr att fŒ ett fullgott liv. Fšr arbetarna inom industrin gŠller naturligtvis att de inte alls fritt fšrfogar šver produktionsmedlen, utan att dessa dagligen anvŠnds som tvŒngsmedel emot dem. Men detta gŠller ocksŒ fšr den absoluta majoriteten av immateriella arbetare, vare sig de arbetar pŒ ett callcenter, inom vŒrden eller stŒr i en kassa pŒ snabbkšpet. Blir de av med jobbet kan de inte fortsŠtta producera vŠrde, annat Šn om de fšrsšker sig pŒ att bli egna fšretagare, och dŒ sŠljer produkten av sitt eget arbete som en vara. Fšr ett mycket litet skikt informationsarbetare kan det kanske vara sant att det Šr den egna hjŠrnan och datorn de bŠr med sig de arbetar med. Men antingen Šr de del av det kollektiva arbetet bakom en vara (om de designar, utvecklar produkter, marknadsfšr osv), som inte desto mindre fšrutsŠtter en hel produktionsprocess samlade arbete fšr att bli en fŠrdig vara och dŒ inte desto mindre krŠver kapitalets produktionsmedel, eller ocksŒ handlar det Œterigen om att de fšrsšker sŠlja sin egen arbetskraft.
George Caffentzis menar att datorisering, robotisering och genteknik, inte alls innebŠr att arbetsvŠrdet sŠtts ur spel, utan tvŠrtom skapar problem fšr kapitalet eftersom profitkvoten minskar snabbare. Fšr att motverka detta sŒ expanderar enligt Caffentzis kapitalet lšnearbetet i tredje vŠrlden, och tvingar, med hjŠlp av storskaliga inhŠgnadsršrelser, mŠnniskor till lŒgteknologiska fabriker, plantage och bordeller. DŠr škas den totala poolen av merarbete, lšnerna pressas, det konstanta kapitalet blir billigare, och arbetsmarknaden expanderar, vilket utgšr fšrutsŠttningen fšr high-tech-industrin, som endast anstŠller ett fŒtal kunskapsarbetare eller cyborgs (en annan av Negris termer). Snarare Šn att arbetarna Šr sjŠlvvŠrdeskapande, menar Caffentzis att kapitalet har en viss fšrmŒga till sjŠlvvŠrdeskapande, genom att sektorer med lŒg profitnivŒ, som det hšgteknologiska informationsarbetet, kan profetera pŒ sektorer med hšg nivŒ.20
Negri och Hardt ser sig som marxister, men fšrkastar samtidigt dialektiken. Teoretiskt vilar de tungt pŒ poststrukturalismen och bŠr dŠrifrŒn med sig en skrŠck fšr binŠra oppositioner, alltsŒ fšr motsatspar sŒsom man/kvinna, infšdd/utlŠnning osv., som ju helt riktigt ofta anvŠnds fšr att bygga upp hierarkier dŠr den ena polen ses som norm och den andra som underordnad, frŠmmande. Men dialektiska motsatser Šr inte samma sak som statiska binŠra oppositioner, utan beskriver en vŠrld i stŠndig ršrelse, dŠr olika tendenser stŒr mot varandra. Arbetarklassen och kapitalet stŒr emot varandra, men skapar och fšrŠndrar stŠndigt varandra i denna motsŠttning. Fšr att fšrstŒ kapitalets utveckling gŠller det att se hur motverkande tendenser skapar ršrelse, inte att dra raka utvecklingslinjer.
Hardt och Negri tar fasta pŒ tendensen mot en globaliserad ekonomi och en vŠrldsstat, men ser inte de mottendenser som reses pŒ vŠgen, till fšljd av kapitalens konkurrens med varandra och nationalstaternas motstridiga intressen. De tar fasta pŒ informationsrevolutionen och tjŠnstesektorns expension, men ser inte nya motsŠttningar, sŒsom svŒrigheterna att fŒ mŒnga tjŠnster produktiva och expensionens beroende av subventioner frŒn industrisektorn. De tar fasta pŒ myllrets ršrelse, men ser inte den andra sidan av saken: en vŠrldsomspŠnnande inhŠgnadsršrelse.
Ironiskt nog gšr detta att den bild av vŠrlden de mŒlar upp tenderar att fastna i ett fšre och ett efter, en uppdelning mellan olika stadier eller just binŠra, statiska motsatspar: modernt/postmodernt, imperialism/Empire, industrisamhŠlle/informationssamhŠlle, materiellt arbete/immateriellt arbete. Utvecklingens linje verkar given och stšrs inte av nŒgra motverkande tendenser, som gšr utgŒngen mer osŠker. Det som skulle kunna vara en mšjlig framtid sŠtts som liktydig med den verklighet vi har framfšr oss. Empire behšver alltsŒ fšrst en slŠng dekonstruktion och dŠrefter en rejŠl dos dialektik, fšr att kapitalets inre dynamik ska framtrŠda i full dager.
Det har under senare Œr mŠrkts ett vŠxande intresset fšr autonom marxistisk teori inom den utomparlamentariska ršrelsen i Sverige, vilket Šr utmŠrkt. Empire tŒl att lŠsas och de djŠrva idŽerna kan inspirera. Om man dŠremot vill fšrsška fšrstŒ dagens kapitalism och klasskampens utveckling gŠller det att ta Hardts och Negris pŒstŒenden med en stor nypa salt. I synnerhet nŠr det gŠller deras fšrkastande av vŠrdeteorin och dialektiken, och deras vana att dra ut en tendens utan att se de motverkande krafterna, tjŠnar boken mest som avskrŠckande exempel. Som en introduktion till autonom teori, dŠr klasskampens dynamik verkligen framtrŠder, rekommenderas istŠllet Cleavers Reading Capital Politically.
1. Michael Hardt och Antonio Negri, Empire, 2000. Referenser till Empire kommer i fortsŠttningen att ske med sidnummer i texten. Den upplaga som anvŠnts Šr Harvard University Press paperback edition, fšrsta upplagan 2001. Empire kommer att ges ut pŒ svenska av Vertigo fšrlag. Hela Empire finns ocksŒ pŒ www.hup.harvard.edu/pdf/HAREMI.pdf.
2. Den autonom marxismens frŠmsta fšrtjŠnst Šr den centrala roll klasskampen ges i fšrstŒelsen av kapitalismen. TvŠrt emot att se arbetarklassen som ett passivt offer, ses dess kamp som avgšrande fšr kapitalets utveckling och kriscykler. Ett centralt begrepp inom den autonoma marxismen Šr klassammansŠttning. Hur klassen Šr sammansatt Šr avgšrande fšr vilka medvetande- och kampformer som utvecklas. Kapitalet fšrsšker pŒ olika sŠtt splittra arbetarklassen. Genom arbetarklassens kamp švervinns denna splittring gŒng pŒ gŒng. FramgŒngsrik kamp tvingar dŠrigenom kapitalet att omstrukturera sig, fšr att fšrsvaga starka arbetargrupper och skapa ny splittring. PŒ sŒ sŠtt skapar kapital och arbetarklass varandra i en dialektisk process. Ett annat viktigt begrepp inom Šr den sociala fabriken. Med detta menas att inte bara den direkta produktionen, utan hela samhŠllet, integrerats i kapitalets strŠvan efter kontroll och profit. Arbetslšsas kamp, kamp pŒ skolor, inom hemarbetets och konsumtions sfŠr osv, spelar dŠrigenom stor roll fšr klasskampens och kapitalets utveckling. Överhuvudtaget Šgnas arbetarklassens vardagliga kamp stort intresse..
3. Lars Herlitz, ÓKonsten att lagerhŒlla en tjŠnstÓ, Socialistisk debatt, nr 3 1996., s 7.
4. Den autonoma nŠttidningen The Commoner har ett temanummer om New Enclosure, i nr 2 september 2001. DŠrefter har en intensiv debatt om Šmnet fortsatt pŒ hemsidan. PŒ hemsidan finns ocksŒ lŠnkar till texter frŒn Midnight Notes Collective, som tidigare behandlat frŒgan ingŒende. Se www.thecommoner.org..
5. I diskussionen om New Enclosoure har inte uppdelningen mellan formell och reell underordning gjorts utan begreppet har anvŠnts om kapitalets globala offensiv fšr att finna nya omrŒden fšr kapitalackumulation. Fšrutom att skilja mŠnniskor frŒn jord i tredje vŠrlden har begreppet ocksŒ anvŠnds om sŒdant som skulle kunna ses som reell underordning, bl.a. om privatiseringar av vŠlfŠrdsstaten och om fšrsšk att trŠnga in i nya omrŒden, sŒsom att ta patent pŒ gener och information..
6. ÓThe New EnclosuresÓ, www.commoner.org.uk/02midnight.pdf, ursprungligen i Midnight Notes, nr 10 1990..
7. Rodney Edvinsson i en Šnnu ej publicerad artikel. .
8. Giovanni Arrighi, ÓLineages of EmpireÓ..
9. Benny sman, Det globala rŒnet, 2001, s 74f..
10. Se t.ex. Ritt Goldstein, ÓOlja, gas och imperiets blodÓ, i Syre nr 2 2002.
11. Andrew Flood tar upp USA:s ointresse att ingripa i Rwanda i en recension av Empire, ÓHar kejsaren nŒgra nya klŠder?Ó, www.yelah.net/yelah/20020318/analys020319. PŒ engelska Œterfinns artikeln ÓIs the Emperor Wearing ClothesÓ pŒ www.struggle.ws/andrew/empireview.html.
12. Se Rodney Edvinsson.
13. Mikael Nyberg, Kapitalet.se. Myten om det postindustriella paradiset, 2001, s 259. Överhuvudtaget rekommenderas kapitlet ÓDen magra produktionenÓ, som behandlar bland annt hur det lšpande bandet breder ut sig, hur tjŠnstesektorn industrialiseras och hur nya metoder att organisera produktionen vuxit fram som ett resultat av klasskampen.
14. Herlitz, s 10.
15. Ibid. s 11.
16. Se Steve Wrights kritik av Negris klassbegrepp i detta nummer av RiffRaff.
17. Harry Cleaver, Reading Capital Politically, ursprungligen publicerad 1979. Texten finns tillgŠnglig pŒ www.eco.utexas.edu/faculty/Cleaver/357krcp.html. Boken Šr under šversŠttning till svenska och kommer att ges ut av Stockholms autonoma marxister.
18. Redan i Marx Beyond Marx (Negri 1979) hetta det Óthe Law of Value diesÓ. ÓNo longer operatesÓ var omdšmet om teorin i Communsits Like Us (Guattari & Negri 1985) och i The Labors of Dionysius (Hardt & Negri 1994) sas teorin vara Ócompletely bankruptÓ. Exemplen Šr hŠmtade frŒn Constantine George Caffentzis. ÓThe End of Work or the Renaissance of Slavery? A critique of Rifikin and NegriÓ, www.ecn.org/finlandia/autonomia/theend.txt. Caffentzis var tidigare fšrgrundsgestalt fšr Midnight Notes och Œterfinns numera i gruppen kring The Commoner.
19. Cleaver, se diskussionen om arbetstiden bakom vŠrdet som kollektiv, socialt nšdvŠndig och kvalitativ samt, diskussionen om Óproduktiv konsumtionÓ, under rubriken ÓMeasure of value is socially necessary labour timeÓ.
20. Caffentzis.