Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
| Both sides previous revision Föregående version. Nästa version. | Föregående version. | ||
|
kliman-2011:1-inledning [2015/04/30 19:10] eaustreum Korr fram till "Huvudtesen". |
kliman-2011:1-inledning [2015/05/02 13:19] (aktuell) eaustreum |
||
|---|---|---|---|
| Rad 15: | Rad 15: | ||
| Det finns också anledning att tvivla på att finanskrisen på egen hand – i frånvaron av mer långsiktiga omständigheter som minskade ekonomins förmåga att motstå chocker – skulle ha orsakat en sådan allvarlig recession. Den amerikanska ekonomins oförmåga att motstå chocken från finanskrisen bör inte mätas utifrån det faktiska produktions- och inkomstbortfallet utan utifrån vilken nedgång som skulle ha ägt rum om centralbanken inte hade lånat som en galning för att hålla ekonomin på fötter. Under de två första åren efter Lehman Brothers kollaps lånade centralbanken ytterligare 3,9 biljoner dollar vilket ökade den totala skuldsättningen med över 40 procent. Under dessa två år utgjorde den ökade skulden 13,5 procent av bruttonationalprodukten på 28,6 biljoner. Trots denna enorma skuldsättning som möjliggjorde ökade offentliga investeringar och skattesänkningar hade emellertid den reala bruttonationalprodukten två år senare inte återhämtat sig till nivån före krisen. Som jämförelse // | Det finns också anledning att tvivla på att finanskrisen på egen hand – i frånvaron av mer långsiktiga omständigheter som minskade ekonomins förmåga att motstå chocker – skulle ha orsakat en sådan allvarlig recession. Den amerikanska ekonomins oförmåga att motstå chocken från finanskrisen bör inte mätas utifrån det faktiska produktions- och inkomstbortfallet utan utifrån vilken nedgång som skulle ha ägt rum om centralbanken inte hade lånat som en galning för att hålla ekonomin på fötter. Under de två första åren efter Lehman Brothers kollaps lånade centralbanken ytterligare 3,9 biljoner dollar vilket ökade den totala skuldsättningen med över 40 procent. Under dessa två år utgjorde den ökade skulden 13,5 procent av bruttonationalprodukten på 28,6 biljoner. Trots denna enorma skuldsättning som möjliggjorde ökade offentliga investeringar och skattesänkningar hade emellertid den reala bruttonationalprodukten två år senare inte återhämtat sig till nivån före krisen. Som jämförelse // | ||
| - | Det finns två skäl till att denna bok fokuserar på USA. Det första är att den data som finns tillgänglig för andra ekonomier inte är lika komplett och tillförlitlig som för den amerikanska. Det andra är att USA var den senaste krisens epicentrum. Man kan inte per automatisk anta att analysen av det amerikanska fallet är tillämplig på andra länder, men eftersom USA var krisens epicentrum – dvs. eftersom den bröt ut på andra ställen därför att den först hade brutit ut i USA – är analysen av de långsiktiga | + | Det finns två skäl till att denna bok fokuserar på USA. Det första är att den data som finns tillgänglig för andra ekonomier inte är lika komplett och tillförlitlig som för den amerikanska. Det andra är att USA var den senaste krisens epicentrum. Man kan inte per automatisk anta att analysen av det amerikanska fallet är tillämplig på andra länder, men eftersom USA var krisens epicentrum – dvs. eftersom den bröt ut på andra ställen därför att den först hade brutit ut i USA – är analysen av de långsiktiga |
| ===== Huvudtesen ===== | ===== Huvudtesen ===== | ||
| - | Profitkvoten -- det vill säga profiten som... | + | Profitkvoten -- det vill säga profiten som procentandel av det investerade kapitalet -- har en envis tendens att falla. Men det är en tendens som upphävs av det som John Fullarton, Karl Marx och andra har kallat " |
| + | |||
| + | Under den globala lågkonjunkturen vid 1970-talets mitt och 1980-talets början förstördes dock mycket mindre kapitalvärden än under depressionen och andra världskriget. Skillnaden berodde till stor del på den ekonomiska politiken. Kapitalförlusterna under depressionen var betydligt större än laissez fair-förespråkarna hade förväntat sig och den utdragna och djupa misären ledde till en betydande arbetarradikalisering. Makthavarna har velat undvika detta från att upprepas varför de i dag ingriper med penning- och finanspolitik för att förhindra en omfattande kapitalförstörelse. Det förklarar varför de senaste lågkonjunkturerna inte har varit så allvarliga som under depressionen. Men eftersom så mycket mindre kapital förstördes under 1970-talet och det tidiga 1980-talet som under 1930-talet och det tidiga 1940-talet har profitkvoten heller inte återhämtat sig. ... | ||