Kommunismen. En liten historia om hur allt äntligen kommer att bli annorlunda

Bini Adamczak

Vad är kommunismen?

Kommunismen är det samhälle som avskaffar allt dåligt som människorna lider av i det nuvarande samhället, kapitalismen. Det finns många olika föreställningar om hur detta kommunistiska samhälle borde se ut. Men om kommunismen är det samhälle som avskaffar allt dåligt som människorna lider av under kapitalismen, då är den bästa föreställningen om kommunismen den som kan avskaffa de flesta av dessa dåligheter. Det är som när man botar en sjukdom. Om kapitalismen vore en sjukdom – vilket den inte är – då skulle den bästa medicinen vara den kommunism som kan göra människorna helt friska och inte bara till en tredjedel eller hälften. Faktiskt är en människa för det mesta frisk innan hon blir sjuk och medicinen ska bara göra henne frisk igen, alltså försätta henne i det tillstånd som hon befann sig innan hon blev sjuk. Det är inte fallet i vårt exempel. För redan före kapitalismen led människorna, fastän av andra dåligheter. Därför haltar jämförelsen lite grann. Därtill är kommunismen visserligen ett bra medel men den kan inte bota allting utan bara kapitalismens dåligheter. När en människa till exempel har hosta och snuva och hon tar hostmedicin, då försvinner bara hostan och inte snuvan. Kommunismen botar alltså inte alla åkommor utan bara dem som kapitalismen orsakar.

För att förstå vad kommunismen är och för att komma fram till vilken av de kommunistiska föreställningarna som är den bästa måste vi alltså förstå vad kapitalismen är och hur den orsakar människorna lidande.

Vad är kapitalismen?

Kapitalismen finns numera över hela jorden och den heter kapitalism eftersom den är kapitalets herravälde. Detta är något annat än kapitalisternas eller kapitalistklassens herravälde. Inom kapitalismen finns det visserligen fortfarande människor som har mer att säga till om än andra, men det finns inte längre någon drottning som sitter och befaller på toppen av samhället. Fast om det inte längre är människor som härskar över människorna, vem är det då? – Det är tingen. Detta är naturligtvis inte menat bokstavligt; självklart kan ting inte göra något alls, framförallt inte behärska någon människa, för det är ju bara ting. Det är inte heller alla ting som behärskar människorna utan bara mycket speciella ting, eller rättare sagt en mycket bestämd form som tingen kan ha. Dessa ting faller inte ner från himlen och de kommer heller inte flygande till jorden i UFO:n och skjuter med laserstrålar på människorna. Det är snarare ting som människorna själva har skapat för att göra livet enklare, alltså för att tjäna människorna på olika sätt. Men med tiden glömmer människorna att det var de som skapade dessa ting och börjar istället tjäna tingen. Vi kan föreställa oss det hela så här: En människa går till ett skrivbord och skriver på ett papper: ”Drick ett glas vatten!” Efter en till två timmar återvänder människan till sitt skrivbord och hittar pappret. När hon läser meningen kommer hon inte längre ihåg att det var hon som skrev meningen och tänker att hon måste göra som det står där. Kanske är hon i början fortfarande lite skeptisk och går till sin kompis och frågar henne: ”Måste jag verkligen dricka ett glas vatten nu? Jag är ju inte törstig.” Kompisen kommer att svara: ”Det vet inte jag heller. Vänta lite, jag ska titta efter.” Hon kommer att gå bort till pappret och läsa vad som står. Sedan kommer hon att gå tillbaka och säga: ”Ja, här står det skrivet. Du måste dricka ett glas vatten.” Om människan nu går förbi pappret lite för ofta kommer hennes mage snart att vara fylld med vatten, vilket kommer att förorsaka [passar inte? bättre med ge/orsaka] henne smärtor. Och då kommer människan att vara behärskad av tingen och lida av det.

Först låter det såklart lite konstigt för varför skulle människan plötsligt glömma bort att hon skrivit den här meningen? Varför skulle hon inte känna igen sin egen handstil? I verkligheten är såklart allt lite mer komplicerat än i det här exemplet. För människorna lever och arbetar inte ensamma utan i samhället. I verkligheten är det alltså inte så att människan helt själv skriver ner den här meningen på pappret utan tillsammans med en hel del andra människor. Därför låter sig tingens herravälde kanske bättre förklaras genom ett annat exempel (också här förekommer ett glas), exemplet med det vandrande glaset. Det vandrade glaset går till så här: det sitter en grupp människor runt en cirkel med bokstäver och i dess mitt står ett glas. Alla människorna lägger en hand eller ett finger på glaset och eftersom alla darrar lite grann börjar glaset långsamt att röra sig från bokstav till bokstav som om en osynlig hand drog i det. De människor som inte kan förklara att det var de själva som flyttade på glaset – eftersom de ensamma aldrig skulle kunna flytta på ett glas bara genom att darra lite grann – tror att det var ett spöke som gjorde det för att det ville förmedla ett hemligt budskap.

Det här exemplet lämpar sig väldigt bra för att visa hur människornas liv fungerar inom kapitalismen. Egentligen är det människorna själva som flyttar på glaset, men de skulle inte kunna göra det själva, utan bara alla tillsammans. Bara genom deras samspel, deras relation till varandra, rör glaset på sig. Och det här samspelet är på ett sådant sätt att människorna själva inte riktigt lägger märke till det. Det sker på sätt och vis i hemlighet och bakom deras ryggar. Skulle människorna komma samman och fundera gemensamt vad de ska skriva, skulle det troligen inte bara komma ut nånting helt annat, utan det skulle inte heller finnas några oklarheter om vem som har skrivit denna text. Men nu verkar det som om texten skrivs av en osynlig hand och eftersom människorna inte har någon förklaring skyller de det på en främmande makt, just ett spöke eller en ande. Utifrån detta kan man se att inte varje samspel, inte varje relation eller inte varje arbete ger tingen en särskild makt över människorna, utan bara ett särskild typ av samspel eller en särskild relation. Just vandrandet av glaset och inte det gemensamma skrivandet av texter. Och precis på det sättet är inte heller varje samhälle kännetecknat av tingens herrarvälde utan bara det kapitalistiska. Bara utformningen av relationerna eller av arbetet inom kapitalismen skapar tingen på ett sätt som gör att de kan behärska människorna. Vi måste alltså fråga oss vad som är det utmärkande med människornas relationer inom kapitalismen och vad som skiljer dem från människornas relationerna till varandra inom andra samhällen.

För att förstå detta och för att inse att kapitalismen inte alltid har funnits – vilket [till att börja med] redan är en stor fördel – är det bästa vi kan göra att titta på hur kapitalismen överhuvudtaget uppstod.

Hur uppstod kapitalismen?

Kapitalismen är redan 200500 år gammal och den utvecklades först i England. I England härskade på den tiden fortfarande feodalism, det vill säga att det fanns drottningar, prinsessor och många hovdamer. Men de flesta människorna var bönder. De brukade fälten i byalag/bygemenskaper eller i familjer. Eftersom bönderna inte hade några maskiner och även för övrigt inte kom på många uppfinningar, arbetade de rätt så mycket och var ändå rätt så fattiga. Dessutom ville kyrkan, som på den tiden fortfarande hade väldigt mycket makt, ha vart tionde bröd som bönderna framställde/bakade och prinsessorna ville till och med ha ännu mer. Ibland skulle människorna även komma till prinsessornas gård för att jobba där i flera timmar eller till och med i flera dagar. Men för det första så visste människorna därigenom väldigt exakt hur mycket härskarinnorna tog ifrån de och för det andra lämnades de för övrigt mer eller mindre i fred. Ty prinsessorna förstod sig inte mycket på arbete och därför kunde de inte heller diktera för bönderna hur de skulle arbeta.

Samtidigt var England på den tiden en stor sjömakt som hade en blomstrande handel med hela världen. Många handelsskepp åkte varje dag från de engelska hamnarna till Afrika, Europa och även hela vägen till Asien och Amerika. Eftersom det inte fanns särskilt många handelskvinnor, som hade tillräckligt stora skepp och tillräckligt med tunga vapen, kunde handelskvinnorna göra väldigt bra affärer. De åkte till exempel till Amerika och stal alla smycken från människorna som levde där och sålde dem sedan till Europa. Sedan åkte de till Afrika, rövade bort människorna som levde där och sålde dem till Amerika. På det sättet blev handelskvinnorna väldigt rika och hade snart råd med en sådan lyx som prinsessorna bara vågade drömma om. Men när prinsessorna såg hur rika handelskvinnorna hade blivit och hur mycket storslagna smycken och fina svärd de ägde, blev prinsessorna väldigt avundsjuka. Och de blev rädda att handelskvinnorna, som hade fått så mycket ekonomisk makt, också skulle kräva mer politiskt inflytande och störta prinsessorna – vilket senare faktiskt också hände.

Alltså funderade prinsessorna febrilt på hur även de kunde bli handelskvinnor. Men det enda de ägde var marken som bönderna levde på. Men med rovorna som bönderna odlade har man aldrig kunnat tjäna särskilt mycket pengar. Men desto mer med fårull som då var väldigt eftertraktad i Europa. Och då samlade prinsessorna ihop sina undersåtar och beordrade att man nu överallt skulle avla får istället för att odla rovor. Men man kan inte livnära särskilt många människor på får och dessutom behövs mycket mindre bönder för att ta hand om dem. Och därför blev en stor mängd bönder helt enkelt överflödiga. Men allt detta brydde sig prinsessorna inte om, eftersom de bara hade ögon för handelskvinnornas mycket storslagna smycken och fina svärd. Prinsessorna skickade sina soldater för att de skulle driva bort bönderna från marken där de alltid hade levt och arbetat. Soldaterna var väldigt hårdhänta och gjorde bönderna väldigt illa, vilket gjorde bönderna mycket ledsna. Men ännu ledsnare blev de, när bönderna upptäckte att de inte kunde gå tillbaka till sin mark och att allting som de hade lärt sig hade blivit onödigt. Framförallt visste bönderna inte hur de skulle livnära sig nu. Och eftersom de inte visste var de skulle ta vägen, flyttade de till de stora städerna, där det redan bodde en massa före detta bönder som också hade drivits bort från sin mark. Utan någon mark kunde de inte heller bruka marken och de kunde inte heller sälja någonting, eftersom de inte ägde någonting. Men de fick inte heller stjäla någonting eftersom poliserna annars skulle straffa dem. Det enda de hade kvar var sig själva. Och så gick de, som inte ville gå till fängelserna, till fabrikerna som byggdes samtidigt och sålde sig själva.

Sedan dess har alla människor inom kapitalismen, som inte råkar äga en fabrik, varit tvungna att sälja sig själva. Annars har de inga pengar och kan inte köpa någonting att äta. Men alla människor vill äta någonting och därför måste de arbeta, oavsett om de tycker om det eller inte. Och de måste framställa ting som till exempel pistoler, oavsett om de tycker att det är dumt eller inte. På så sätt behärskas människorna av tingen. Och man behöver knappt längre soldater eller poliser för detta.

Väldigt avgörande inom kapitalismen är alltså arbetet. Allt kretsar kring det. Den som inte har något arbete kan inte äta någonting. Dessutom tycker de andra människorna illa om den som inte har något arbete, eftersom de tror att hon äter upp de ting som de andra har producerat. För att bättre förstå hur kapitalismen fungerar måste vi alltså titta närmare på vad detta arbete är för något.

Vad är arbetet?

Varje morgon innan skolan börjar går människorna till fabriken eller till kontoret. Några går också först på eftermiddagen eller till och med först på natten, och några får till och med välja själva när de går till jobbet. Andra jobbar också hemma, städar undan frukostbordet och stryker tvätten. Men det spelar ingen roll – arbeta måste de i varje fall. Så fort som människorna har kommit fram till fabriksporten eller ingången till kontoret sitter där en tjänstekvinna i luckan och frågar: ”Vill du jobba för vår fabrik eller för vårt kontor?” Vad ska människorna säga då? Kanske har de inte ens lust utan hade hellre sovit lite längre, för att sedan äta frukost med sina väninnor. Men de tankarna behåller de bäst för sig själva. För de vet att de bara får äta frukost när de har jobbat. Alltså säger de: ”Ja, det vill jag.” ”Mycket bra”, säger då tjänstekvinnan i luckan med sin vänliga röst och fortsätter: ”Fabriken ger dig tillräckligt med pengar så att du kan äta, dricka och bo och gå på bio två gånger i veckan. Men för detta måste du, så länge du är här, göra nästan allting som fabriken säger till dig.” ”Att gå på bio två gånger i veckan är bra”, tänker sig människorna då, ”men att göra nästan allting som fabriken säger, så länge jag är här… 8 timmars arbete – det är en tredjedel av min dag, och om jag vill sova i 8 timmar, är det hälften av min vakna tid. Det är rätt så mycket för två gånger bio.” Men hur kan de säga någonting nu, de har ju redan gett sitt samtycke. Dessutom står de redan mitt i fabriken eller mitt i kontoret. Och så fort de har stängt dörren bakom sig börjar fabriken att prata med dem: ”Gå här ned för gången”, säger fabriken med sin dånande röst, ”och gå sen där till höger genom dörren. Ser du stolen där, sätt dig där till att börja med.” Sedan måste fabriken först tänka efter lite innan den fortsätter: ”Så, vad är det vi har här? Idag måste etttusentvåhundratjugotre strykjärn produceras. Och därför måste du hamra hundra gånger varje timme på den här spiken.” ”Va! Ska jag hamra på den här dumma spiken?”, frågar människan upprört, ”men varför det, vad ska det vara bra för, vad har det med strykjärnen att göra och vem vill överhuvudtaget ha alla dessa?” Men då har fabriksrösten redan försvunnit. Den har viktigare saker att göra än att svara på arbetarnas frågor. Och dessutom skulle den troligen inte ha något svar själv.

Självklart talar fabriken inte med en riktig röst. Den är ju bara en fabrik av sten och maskiner och plast och därför har den ingen mun. Men ändå talar fabriken men sin säregna röst. Vi kan föreställa oss det hela genom att ta en stol som exempel. Om en människa aldrig har sett en stol och överhuvudtaget inte vet vad det är för något, då skulle hon inte veta vad ska göra med detta ting. Hon skulle kanske använda stolen för att göra upp eld. Men så fort människan vet vad en stol är, eftersom någon till exempel har förklarat det för henne, förstår hon också stolens säregna språk. Stolen säger då saker som: ”Sätt dig här. Nej, du kan inte lägga dig, då kommer du att ramla ner. Sluta att vicka på stolen, annars går mitt bakben av.” Om stolen är en obekväm stol säger den dessutom stygga saker som: ”Hihi, du får ont av mig. Jag sticker dig och gör så att du får ont i ryggen.” På fabriken och på skolan är de flesta stolarna stygga. De gör sig hårda med flit, så att en människa bara kan sitta på dem i en viss ställning. Stolarna vill inte att människorna känner sig för bekväma och till exempel somnar.

Eftersom människorna har byggt väldigt stora och väldigt många fabriker måste de också lyssna på väldigt mycket. Även om fabrikerna och kontoren egentligen pratar om samma tre saker hela tiden. De säger för det första hur, för det andra vad och för det tredje hur mycket människorna måste producera. Så säger fabriken till exempel till några arbetare att de varje kväll måste sitta runt ett bord och prata eller räcka saker till varandra. Och andra arbetare måste gå runt hemma själva hela dagen och stryka. Och sedan säger fabriken till exempel till den ena människan att hon måste hamra på spikar. Och till en annan arbetare säger fabriken att den ska sätta på och stänga av datorn och att den ska skriva om ett ämne som fabriken själv har hittat på. Och en tredje arbetare ska bygga pistoler. Och sedan säger fabriken dessutom hur mycket av allt detta. Till exempel att hamra 100 spikar på en timma eller att stryka en lägenhetssats tvätt eller att skriva 5 datorsidor på en dag. Dessutom bestämmer fabriken hur mycket människorna får för allt detta. Till exempel en biobiljett för att hamra spikarna, ingen biobiljett för tvätten och 100 biobiljetter för att leka chef.

Men den ena arbetaren vill inte bara hamra spikar hela dagen, utan mycket hellre fylla sidor med text, och inte 5 utan 4. Och den andra arbetaren vill inte bara stryka, utan också ibland sitta med andra människor runt ett bord eller, ännu bättre, lite av varje. Att stryka hemma ibland, att sitta vid ett bord ibland och att skriva texter på kvällen. Och den tredje arbetaren gillar i vilket fall som helst inte riktiga pistoler.

Men när arbetarna går till fabriken och lägger fram sina förslag, då är fabriken plötsligt döv och låtsas som om den inte förstår någonting. Men den är ju också bara en fabrik av sten, maskiner och plast, så hur skulle den kunna lyssna och förstå? Då suckar människorna och går tillbaka till sina arbetsplatser. Och de måste konstatera att fabriken visserligen byggdes av människor men att den överhuvudtaget inte har något intresse för människorna. Den intresserar sig inte för om människorna är lyckliga eller inte, eller om de vet vad det är de producerar och varför. Det enda som intresserar fabriken är att det produceras och säljs så mycket som möjligt. Därför vill fabriken bara att människorna är lyckliga om det leder till att det säljs mer. Men då måste människorna vara lyckliga även om de inte är det. Och det leder inte heller direkt till att människorna blir lyckliga. Men det säljs mer och det är ju det enda som intresserar fabriken. För om fabriken kan sälja mycket, då kan den köpa ännu mera arbetare och maskiner. Och de i sin tur kan då producera ännu mera strykjärn, texter och pistoler. Och då kan fabriken sälja ännu mer.

Om fabriken inte intresserar sig för människorna, men människorna ska intressera sig för det som fabriken intresserar sig för, och fabriken bara intresserar sig för att köpa och sälja, då verkar det ju vara någonting ganska viktigt.

För att förstå bättre hur fabriken fungerar måste vi alltså titta på vad det är som fabriken gör när den säljer för att köpa för att återigen sälja osv. För att sälja och köpa måste fabriken gå till marknadsplatsen. Men inte till en sån där liten bymarknad med frukter. För fabriker finns det superstora särskilda marknadsplatser. Och dem ska vi nu ta en närmare titt på.

Vad är marknaden?

För att kunna sälja någonting på marknaden måste fabriken först producera någonting. För att kunna producera någonting behöver den olika ingredienser. Det är som när man bakar en kaka. För att baka en kaka behöver man för det första ägg och mjöl, för det andra en ugn och för det tredje en bagare. Men vår fabrik vill inte baka en kaka, utan strykjärn. För det köper den till att börja med en stor hög med plåt. Och dessutom en stor säck med spikar. För att göra strykjärn av plåten och spikarna behöver fabriken stora strykjärnsbakmaskiner. Alltså köper den dessutom tre stora strykjärnsbakmaskiner. En fabrik har den ju redan; den behöver den alltså inte köpa. Nu står det i fabriken tre stora strykjärnsbakmaskiner, en stor säck med spikar och en rejäl hög med plåt. Men på nåt sätt händer ingenting. Då kommer fabriken på att den ju också behöver dessa människor, arbetare. För det finns det en särskild marknad, arbetsmarknaden. Människorna som erbjuds där har redan blivit framställda i särskilda fabriker – i utbildnings- och familjefabriker. Därför kan fabriken gå till arbetsmarknaden och lägga en specifik beställning. Den säger: ”Goddag, jag behöver 12 hammra-ner-spikar-människor, 6 böja-plåt-människor och en stryk-människa, för att se om strykjärnen också fungerar.” Dessutom behöver fabriken också 2 tänk-människor som kommer på ett recept för att göra strykjärn av maskinerna, plåten, spikarna och människorna. Och slutligen behöver den också en chef som kan se till att de andra också gör det som fabriken vill. Fabriken frågar människorna: ”Vill ni jobba för mig?” Och människorna säger: ”Ja, det vill vi.” Men det vet vi ju redan.

Sedan går fabriken !!till att börja med!! [Låter fel. Vilket är det tyska ordet? /A.S.] hem igen. Väl hemma spärrar den in sina nyinköpta människor åtta timmar varje dag i fabriken, tillsammans med plåten, maskinerna och spikarna. Och faktiskt, efter en liten stund kommer de första nybakade strykjärnen ut på baksidan av fabriken. Med dessa strykjärn kan fabriken nu gå tillbaka till marknaden och sälja dem där. Men den här gången går fabriken inte till arbetsmarknaden utan snarare till strykjärnsmarknaden eller till strykjärn-och-andra-ting-marknaden. När fabriken säljer sina strykjärn får den pengar för dem. Och med pengarna kan den sedan köpa nya maskiner, plåt, spikar och strykjärnsbakmänniskor. Och med de nya maskinerna, plåten, spikarna och strykjärnsbakmänniskorna kan fabriken sedan tillverka nya, det vill säga ännu fler, strykjärn. Och dem kan fabriken sedan återigen sälja.

När fabriken står så där på strykjärn-och-andra-ting-marknaden och drömmer lite för sig själv om det som fabriker alltid drömmer om – nämligen nya maskiner, plåt, spikar och strykjärnsbakmänniskor –, då upptäcker fabriken plötsligt något. Inte så långt ifrån den, alldeles mittemot för att vara exakt, står en annan fabrik som också den säljer strykjärn. ”Det vill jag då titta närmare på”, tänker sig vår fabrik och tittar närmare på det. Och när den så står där och tittar faller blicken på den andra fabrikens prislapp och fabriken tänker: ”Jag ska ta en närmare titt på prislappen”. Men vad är det som den måste se där? Den andra fabriken säljer sina strykjärn billigare. Inte mycket, men ändå tillräckligt, eftersom människorna köper fler strykjärn hos den andra fabriken. ”Attans!” tänker då vår fabrik eftersom fabriker är fruktansvärt avundsjuka. Den unnar inte den andra fabriken att den säljer billigare och därför mer eftersom den inte tycker om den andra fabriken. Fabriker tycker egentligen inte riktigt om någon – inte sina arbetare och inte heller de andra fabrikerna. Det enda som fabriker gillar är försäljning och köp och försäljning och så vidare i all evighet. Och det enda de drömmer om är maskiner, plåt, spikar och strykjärnsbakmänniskor. Nu skulle ju vår fabrik kunna gå till den andra fabriken och säga: ”Åh, var så snäll och tala om för mig hur du lyckas med att göra så billiga strykjärn. Det vill jag också kunna.” Eller den skulle kunna säga: ”Vilket sammanträffande, du gör också strykjärn! Kom, låt oss samarbeta. Det vore väl praktiskt.” Men fabriker får inte sådana idéer och om de ändå skulle få det så är det bara för att reta en tredje fabrik.

Alltså är fabriken sur nu. Och när fabriken kommer hem ropar den efter en av sina båda tänkmänniskor och frågar vad den ska göra. ”Du måste producera billigare och snabbare och mer. Du måste spara kostnader för då kan du också sälja billigare. Till exempel”, säger tänkmänniskan, ”behöver du ju bara en tänkmänniska och inte två.” ”Det är en prima idé”, säger fabriken – och säger upp tänkmänniskan. Nästa dag går fabriken till strykjärnsbakmänniskorna (minus en tänkmänniska) och säger: ”Från och med idag ger jag er bara så mycket pengar att ni bara kan gå på bio en gång i veckan. Dessutom måste ni jobba en timma längre varje dag.” Det gillar människorna inte alls. Men de har ju redan lärt sig att fabriken alltid låtsas vara döv när människorna vill prata med den och därför går de tillbaka till sina arbetsplatser.

Efter en liten stund går fabriken återigen till marknaden och visar stolt upp sina billiga strykjärn. ”Titta här kärt folk”, säger den, ”mina strykjärn är mycket billigare än de från den där.” Och med sitt stora metallfinger pekar den skadeglatt på den andra fabriken. Och faktiskt, det fungerar. Människorna kommer nu alla till vår fabrik för att köpa sina strykjärn och den andra fabriken säljer mindre och mindre. Vår fabrik blir glad. Medan den säljer sina strykjärn blundar den till och från med sina stora fönsterögon och drömmer om allt den ska köpa med de nya pengarna: nya strykjärnsmaskiner, plåt, spikar, och strykjärnsbakmänniskor.

Men vad kan vi se då? Den andra fabriken sitter alldeles hopsjunken på alla sina strykjärn som den inte blir av med längre. Och när vi tittar riktigt nära kan vi se hur en stor sottår rinner ur fabrikens skorsten. Fabriken hade ändå redan haft skulder och det hade inte direkt gått bra för den. Men nu när vår fabrik producerar billigare strykjärn kan den inte sälja sina längre. Men när den inte längre kan sälja sina strykjärn då kan den heller inte köpa nya maskiner, plåt, spikar och strykjärnsbakmänniskor. Och därför är den andra fabriken nu väldigt, väldigt ledsen - och går i konkurs. Så fort kan det gå.

Men eftersom den här fabriken går i konkurs säger den upp alla sina arbetare, alla andra strykjärnsbakmänniskor från den andra fabriken. De är nu plötsligt arbetslösa. Och trots att de tyckte att arbetet var rätt så dumt är de inte direkt lyckliga nu heller eftersom de inte har några pengar längre och inte längre gå på bio alls.

Medan innan alltså arbetarna från båda fabrikerna kunde gå på bio två gånger i veckan, får de ena bara gå på bio en gång i veckan nu och de andra inte alls. Men den som inte har råd att gå på bio köper inte heller några strykjärn. Och det blir ett problem.

För att förstå varför det finns allt fler ting, till exempel strykjärn, men ingen längre kan köpa dem, måste vi titta på vad exakt det är för något problem som det handlar om. Människorna kallar detta problem för krisen.

Vad är krisen?

När vår fabrik går till marknaden nästa gång har hon dubbelt så många strykjärn med sig, eftersom hon tänker: ”Den andra fabriken har gått i konkurs. Det är ju super. Nu kommer alla människor som innan har köpt sina strykjärn där till mig. Då har jag dubbelt så många kunder nu. Därför behöver jag också dubbelt så många strykjärn.” Men vad måste vår fabrik konstatera när hon kommer fram till marknaden för strykjärn-och-andra-ting? Människorna vill nästan inte köpa några strykjärn alls. Eftersom så som det har gått för vår fabrik och den andra fabriken har det gått för väldigt många andra fabriker också. För det finns ju väldigt många fabriker inte bara fabriker som producerar strykjärn. Utan också fabriker som producerar pistoler. - Till exempel. Och eftersom väldigt många människor får gå bio bara en gång i veckan nu eller inte alls vill de inte heller köpa några strykjärn längre. Istället köper de TV-apparater och DVD-spelare för att kunna kolla på bio hemma. Det är ju inte detsamma men människorna tänker sig:” Bättre än inte alls.” Andra människor kan nu inte bara inte går på bio längre utan de har inte längre tillräckligt att äta. Och de köper tomater och ägg för att kasta dessa på fabriken eftersom det känns som det mest angelägna för de just nu. Men fabriken har ingen nytta av tomaterna nu längre heller för den är ju ingen tomat- utan en strykjärnsfabrik. Men strykjärnen blir den inte av med längre. Just den här gången när den extra hade tagit med sig dubbelt så många. Och nu kan den inte sälja dubbelt så många strykjärn och får dubbelt så höga skulder. Därför går även vår fabrik i konkurs. Och den säger upp alla sina strykjärnsbakmänniskor.

Nu finns det ingenting längre: inga fabriker, inga maskiner, ingen plåt, inga spikar och inga strykjärnsbakmänniskor. Men istället desto mer strykjärn som ingen längre behöver. Fastän det inte har hänt nånting fruktansvärt - ingen jordbävning, inget krig, inget besök av påven – sitter människorna plötsligt bara där, hungriga och uttråkade. Några försöker till och med att göra kompott av strykjärnen men det fungerar inte heller särskilt bra. ”Nu sitter vi här i skiten”, säger människorna då. ”Hade vi bara inte lyssnat på fabriken.” Och en människa säger: ”Alla dessa ting… Först producerar vi dem så att de kan tjäna oss. Sen blir de fräcka och vi måste tjäna dem. Och nu sitter vi här med alla dessa strykjärn.” Och en annan människa som är riktigt förbannad tillägger:” Dessa dumma ting, detta förbannade, för… förtingligande. Det var väl det jag tänkte!”

Nu sitter människorna alltså där med alla strykjärnen och funderar på kapitalismen. För att det är den som bär skulden till det hela har människorna förstått först nu. ”Det var väl inget”, tänker de. ”Först har kapitalismen gjort oss olyckliga och sen har den dessutom gått snett hela tiden.” ”Dessutom”, säger en människa högt, ”har vi troligen haft kapitalismen tillräckligt länge nu – 200500 år lång tid nämligen – och det måste ju vara nog. Tiden är inne för nånting nytt. Det är viktigt med omväxling.” ”Men vad?”, frågar då en annan människa och en lång tystnad uppstår. Människorna grubblar och grubblar för de skulle också gärna vilja ha ett svar på den frågan.

Då plötsligt kommer människorna på det igen: ”Kommunismen”, ropar de. Kommunismen är ju det samhälle som avskaffar allt dåligt som människorna lider av under kapitalismen. Kommunismen måste vi införa!” ”Ja, så klart!”, ropar de andra människorna och slår sig för pannan – eftersom de är sura över att de inte har kommit på det tidigare. ”Varför har vi inte kommit på det förut?”, frågar de sig.

Nu vet människorna alltså redan två saker: För det första vet de att kapitalismen inte gör dem lyckliga och för det andra vet de att kommunismen gör dem lyckliga. Alltså beslutar de sig för att införa kommunismen. Men det är inte så lätt. Eftersom det i hela mänsklighetens historia aldrig har funnits någon riktig kommunism kan ingen heller riktigt föreställa sig hur en sådan kommunism ser ut. Det enda som människorna har är olika föreställningar om hur det kommunistiska samhället borde se ut. Men om kommunismen är det samhälle som avskaffar allt dåligt som människorna lider av under kapitalismen, då är den bästa föreställningen om kommunismen den som avskaffar de flesta av dessa dåligheter. För att ta reda på vilken av dessa föreställningar om kommunismen som är den bästa måste människorna undersöka vilken av föreställningarna som avskaffar kapitalismens alla dåligheter – och inte bara en tredjedel eller hälften. Det går inte utan att prova. ”Det bästa är nog att prova alla föreställningarna efter varandra”, säger människorna. ”Då får vi ju se.” Och så börjar det.

Vad göra? Försök nr 1

”Till att börja med”, säger människorna, ”måste vi komma fram till vad det egentligen var som gick snett. När vi vet det kan vi också göra det bättre. Allting måste ju inte bli annorlunda på en gång.” Medan människorna sitter där på strykjärnen tänker de att det ju egentligen är synd att samhället är så rikt men ingen får ta del av det. Det finns så många strykjärn men ingen kan köpa dem eftersom människorna inte ens har tillräckligt mycket med pengar för att gå på bio två gånger i veckan. ”Det är där problemet ligger”, säger människorna. ”Om vi hade haft mer pengar skulle vi också ha kunnat köpa strykjärnen. Och om vi hade kunnat köpa strykjärnen skulle fabrikerna också haft tillräckligt med pengar för att tillverka nya strykjärn. Och för det hade fabrikerna behövt nya maskiner, ny plåt och spikar och nya strykjärnsmänniskor. Och då hade vi inte blivit av med våra jobb.”

Men människorna hade ju så lite pengar eftersom fabrikerna har tagit dem ifrån dem. Så hur ska de då få mer pengar? ”Om fabrikerna har tagit pengarna från människorna måste vi helt enkelt ge dem tillbaka”, förslår en människa. ”Det är en bra idé”, säger de andra människorna. ”Men hur ska vi gå tillväga?” ”Det bästa är”, svarar en annan människa, ”om vi har en stor bössa. Och alla människor får lägga lite av sina pengar i bössan. Men de som har mycket pengar lägger ner mer pengar och de som har lite pengar lägger ner mindre pengar. Och sedan delar vi upp pengarna ur bössan igen, bara tvärtom: de som har lite får mycket och de som har mycket får lite.” ”Eller”, säger en annan människa, ”så gör vi det ännu enklare och köper direkt de strykjärnen som är över med pengarna från bössan. Det vore väl praktiskt?”

Och precis så gör de. Alla människor måste betala in till den stora bössan. Men nu kallar de bössan inte längre för ”bössan” utan ”staten” för att det låter bättre. Nu kan människorna gå på bio igen två gånger i veckan. Det vill säga, några människor kan också bara gå på bio en gång veckan eller inte alls. Men det gör ingenting för de biobiljetterna som blir över blir köpta av bössan, dvs. av staten. Samma sak gäller för strykjärnen. Det finns fortfarande människor som inte har något strykjärn alls men istället har ju bössan dem nu. Och eftersom bössan, alltså staten, köper allting som människorna inte har råd med har fabrikerna också tillräckligt med pengar för att ge biobiljettspysselmänniskorna och strykjärnbakmänniskorna jättemycket jobb. Nu är människorna lyckliga eftersom de kan gå till fabriken varje dag igen för att arbeta. ”Men vänta lite”, säger då en människa, ”vi tycker ju inte att det är kul att arbeta i fabriken. Det är ju precis samma dumma jobb som förut.” Och faktiskt, människorna jobbar fortfarande exakt på samma sätt och exakt lika mycket som fabrikerna vill. ”Så här hade vi inte tänkt oss det hela”, säger människorna. Och då skakar de på sina huvuden: ”Nej, nej. Det här är inte kommunismen.”

Vad göra? Försök nr 2

Nu sitter människorna där/här igen och tänker efter. Strykjärnen är borta nu men plåtarna och spikarna, människorna och fabrikerna är fortfarande här. Människorna grubblar och grubblar. Plötsligt säger en människa: ”Det handlar ju inte bara om att det faktiskt produceras strykjärn. Det handlar också om hur strykjärnen produceras. Det som spelar roll är ju inte att vi överhuvudtaget arbetar utan vilket arbete vi utför.” ”Ja, det stämmer”, ropar en annan människa. ”Vad har jag för nytta av ett arbete om jag inte tycker att det är kul. Jag måste till exempel springa runt i en cirkel alldeles själv hela dagen. Och min granne måste sitta runt ett bord i en grupp hela natten. Och andra måste hela tiden tänka efter och leka chef.” ”Så här kan det inte fortsätta”, säger människorna. ”Vi kan ju inte tillåta att fabriken bestämmer hur, när och hur länge vi ska arbeta. Från och med idag bestämmer vi det själva.”

Och precis så gör de. Människorna går tillbaka till sina fabriker. Men nu gör de inte längre vad fabrikerna vill utan det som de själva vill. Och för att visa att fabrikerna nu ägs av de som arbetar där, sätter de upp små svart-röda flaggor som hänger ur fönsterna. Varje morgon sätter sig människorna i en stor cirkel och funderar på hur de vill jobba. Alla kan välja vad de helst vill göra. Och alla får göra allting – fast chefsmänniskor finns det inte längre. Det tar lite tid innan alla människor kan göra allting: böja till plåt, spika spikar och tänka – för det är ju mycket enklare att göra samma sak hela tiden. Men allt eftersom blir människorna bättre. Och det tar inte en lång stund innan de första strykjärnen kommer ut på baksidan av fabriken. Strykjärnen är nu gjorda med väldigt mycket kärlek och varje strykjärn ser lite annorlunda ut. På några strykjärn har människorna till och med målat små hjärtan och stjärnor.

Efter ett tag när tillräckligt många strykjärn har gjorts bestämmer strykjärnsbakmänniskorna att det är dags att ta med strykjärnen till marknaden. För de har gjort alldeles för många strykjärn för att använda dem själva. Eftersom det inte längre finns några särskilda försäljningsmänniskor väljer strykjärnsbakmänniskorna ut två personer som ska gå till marknaden. Men de lovar varandra att det nästa gång är två andra som får gå så att alla får gå en gång.

Nästa morgon tar de två utvalda strykjärnsbakmänniskorna, som idag är strykjärnsförsäljningsmänniskor, med sig strykjärnen och går till marknaden. Men när de kommer fram får de se att det också har kommit två strykjärnsförsäljningsmänniskor från den andra strykjärnsfabriken. Och de säljer sina strykjärn billigare igen. ”Det kan inte vara sant”, säger våra strykjärnsförsäljningsmänniskor då, ”det är ju orättvist.” Och de går till de andra strykjärnsförsäljningsmänniskorna från den andra strykjärnsfabriken för att prata med dem och säger att de borde sälja sina strykjärn dyrare. Men vad är det de måste !!konstatera!! [låter fel. /A]? De andra strykjärnsförsäljningsmänniskorna vill inte prata med dem. ”Vi är fria människor nu”, säger de, ”och därför bestämmer vi alldeles själva i vår fabrik hur billigt vi vill sälja våra strykjärn. Dessutom har vi en längre väg än vad ni har och därför måste vi få in våra färdkostnader igen.”

När våra strykjärnsförsäljningsmänniskor nu går hem igen är de väldigt ledsna. Och de sätter sig intill de andra strykjärnsbakmänniskorna och berättar för dem vad de har upplevt. Då blir också de andra strykjärnsbakmänniskorna väldigt ledsna. ”Åh”, säger de, ”om vi vill behålla vår fabrik måste vi också producera billigare, annars kommer ju ingen att handla hos oss längre.” Strykjärnsbakmänniskorna har än så länge samlat alla pengar som de har tjänat i en liten bössa och alla har fått lika mycket pengar från bössan. Men om de vill sälja strykjärnen billigare får de inte lägga ut lika mycket. Därför bestämmer människorna sig att skilja sig från två strykjärnsbakmänniskor. ”Och dessutom”, säger de, ”är det kanske ändå bättre om vi röstar fram en chefsmänniska som säger till vad som ska göras härnäst. Det måste ju inte vara samma människa hela tiden.” Alltså väljer strykjärnsbakmänniskorna ut en av sina strykjärnsbakmänniskor som chef och dessutom väljer de ut två stycken som måste lämna fabriken. Det gör de genom att dra lott för det ska ju vara rättvist.

Nästa dag packar de två stackars före detta strykjärnsbakmänniskorna, som nu är arbetslösmänniskor, ihop sina saker och lämnar fabriken. De andra har samlats för att ta avsked och vinkar åt dem med sina näsdukar. Några gråter till och med. Och alla är jätteledsna men ändå måste de båda gå. Det finns inget man kan göra. Nu måste de båda gå till pistolpysselfabriken. För där finns det tydligen lediga jobb.

Då står människorna samlade och säger: ”Så här hade vi inte tänkt det oss det hela. I fabriken är vi nu fria och kan bestämma tillsammans. Men på marknaden står vi återigen emot varandra och måste sälja våra saker även om det skadar andra. Och nu kan vi bestämma hur vill arbeta men vad vi producerar och hur mycket vi behöver ligger fortfarande inte i vår makt.” Och då skakar de på sina huvuden: ”Nej, nej. Det här är inte kommunismen.”

Vad göra? Försök nr 3

Nu sitter människorna samlade igen och funderar. Men nu har det blivit många fler människor. Eftersom inte bara människorna från strykjärnsfabriken är här utan också de från biobiljettsfabriken. Till och med människorna från pistolfabriken har kommit. Det är så många människor att alla måste ropa riktigt högt om de vill att de andra hör vad de säger. Och det har inte bara blivit fler människor utan också andra. Eller bättre sagt: Människorna har förändrats. Eftersom de inte längre har några chefer och därför har gjort allting själva har människorna blivit mycket klokare. Och eftersom de gemensamt har bestämt varje morgon vad de vill göra har de också lärt sig att lyssna på varandra. Och när en människa är missnöjd säger hon eller han det helt enkelt. Och ingen kan längre tänka åt de andra för att alla kan tänka själva. Därför tar det inte heller någon längre tid innan människorna får de första idéerna hur de äntligen kan införa kommunismen. ”I fabriken fungerade det ju redan rätt så bra”, säger de. ”För där pratade vi mycket med varandra och bestämde allting gemensamt. Och vi gjorde inte längre vad fabrikerna ville. Utan fabrikerna gjorde vad vi ville.””Men på marknaden”, tillför andra människor, ”där var allting annorlunda. Där sa folk bara saker som: ”Ett strykjärn, tack” eller ”Vad kostar strykjärnet” eller ”Har ni inte ett sådant strykjärn?”. Och vi har alltid bara svarat: ”Varsågod” eller ”strykjärnet kostar så och så mycket” eller ”Nej, ett sånt strykjärn har vi tyvärr inte”. Allting har bara kretsat kring dessa ting.” Och det gör människorna arga, för de vill ju inte längre låta sig behärskas av någon eller av något, framförallt inte av tingen. ”Och dessutom”, säger människorna ”visste vi ju aldrig hur många strykjärn eller biobiljetter vi skulle producera eftersom vi aldrig visste hur många människorna behöver.””Precis”, säger några andra,”och några fabriker hade tur och producerade det som människorna ville ha och några hade otur och ingen ville köpa deras saker. Och därför blev några rika och andra fattiga.” Det är så klart orättvist och gör människorna arga för de hade ju extra inrett en liten bössa i varje fabrik så att alla skulle få lika mycket. Men när de tänker på bössa kommer människorna på att de ju fortfarande har den här stora bössan, staten som ingen längre har använt den senaste tiden. ”Vi har ju fortfarande den stora bössan”, säger de. ”Varför betalar vi inte in alla våra pengar i den bössa. Och alla får samma belopp ur den.””Vilken bra idé”, ropar några andra. ”Det blir verkligen rättvist.””Men vi måste också organisera oss bättre. Om vi först på marknaden kollar om de sakerna vi har producerat verkligen behövs är det ju redan för sent. Det bästa vore ju om de människorna som samlar in pengarna till bössan och fördelar de också skulle kolla vilka saker vi behöver. Då kan de också säga till de människorna i fabrikerna hur mycket de ska producera.”

Och precis så gör man. När människorna kommer till fabriken vid lunchtid nästa dag ligger det redan stora önskelistor på plats. De har bössmänniskorna lagt dit. Och på de här önskelistorna kan nu alla människorna skriva ner vad de önskar sig eller bättre sagt vilka saker de behöver just nu. Bössmänniskorna samla sedan in önskelistorna och räknar ihop allting exakt. Och sedan säger de till fabrikerna vad människorna behöver och hur mycket av det de måste producera. Och i slutet av varje månad får alla människor exakt lika mycket pengar från bössan. Bössan kallar människorna nu ändå hellre för bössa istället för stat. Eftersom det bara ska vara just en bössa. På så sätt kan alla köpa lika mycket. Nu finns det inte längre några människor som kan gå på bio 8 dagar i veckan. Och det finns inte längre några människor som bara kan gå på bio en dag i veckan. Istället kan alla gå på bio 5 dagar i veckan. Det gör människorna glad eftersom de gillar att gå på bio. Under dagen producerar de sakerna som de äter på kvällen. Och bössmänniskorna gör ingenting annat än att förvaltar sakerna. På det här viset lever människorna under en längre tid. Men efter ett tag har bössmänniskorna allt mer olyckliga ansikten när de kommer till fabrikerna för att hämta önskelistorna. För att så mycket som människorna önskar sig kan bössmänniskorna inte ge de. Eftersom det inte ens produceras så mycket. Därför säger bössmänniskorna till människorna i fabrikerna att de måste jobba mer för att kunna producera allt som står på önskelistorna. Och eftersom önskelistorna inte blir kortare utan snarare längre – eftersom människorna har många önskemål – måste människorna jobbar mer och mer. Och inte bara mer utan också snabbare. Då stönar fabriksmänniskorna för de har inte ens tillräckligt mycket tid längre för att spela lite tärningsspel under jobbtiden eller tar en liten tupplur då och då. Men bössmänniskorna säger att fabriksmänniskorna måste anstränga sig ännu mer och efter ett tag är arbetet lika ansträngande som förr (under kapitalismen). Nu skulle människorna så klart kunna samlas och säga: ”Vi vill egentligen inte jobbar så mycket. Varför önskar vi oss inte bara lite mindre då behöver vi inte anstränga oss lika mycket heller.” Men när människorna samlas då är det i fabriken eller på bio och där vill de hellre prata om andra ämnen. Om sina önskemål pratar de egentligen bara med önskelistorna. Därför bestämmer de inte heller tillsammans vad de behöver och hur mycket de vill producera. Istället bestämmer alla det var för sig. Och därför får ingen heller idén att önska sig mindre eftersom alla tror att de andra fortfarande önskar sig jättemycket och därför måste alla ändå jobba jättemycket. De enda som har en överblick över hur mycket som önskas och hur mycket som måste produceras är bössmänniskorna. Och eftersom de också är människor och också har önskemål börjar de att lägga sina önskelistor längst upp på önskeliststapeln. I början bara ibland och i all hemlighet sedan allt oftare och till slut hela tiden. Det leder till att bössmänniskornas önskemål uppfylls oftast. Eftersom bössmänniskorna är de enda som har en överblick kan de påverka vad och hur mycket som produceras. Och på så sätt blir de allt mäktigare och rikare medan fabriksmänniskorna jobbar allt mer och får sina önskemål allt mer sällan uppfyllda. Då säger människorna: ”Så här hade vi inte tänkt oss det hela. Vi vill ju bestämma allting själva och nu är det bara bössmänniskorna som bestämmer. Och istället för att prata med varandra pratar vi bara med önskelistorna.””Precis”, ropar några människor upprörda och masserar sina ryggar som gör väldigt ont av allt arbetande: ”Nu behärskas vi inte längre så mycket av tingen men därför igen av människor. Och det är inte mycket bättre heller. Då skakar människorna på sina huvuden och säger: ”Nej, nej. Det här är inte kommunismen.”

Vad göra? Försök nr 4

Nu sitter människorna återigen tillsammans på biografen. Men idag visas det ingen film så att de kan lättare kan fundera och prata med varandra. Det är faktiskt viktigt eftersom det inte är så lätt att skapa kommunismen. ”Det är inte alls lätt”, tänker människorna; ”när vi avskaffar tingens herravälde måste vi akta oss för att inte införa människornas herravälde över varandra.” ”Ja”, säger några andra människor, ”kommunismen är ju det samhälle som avskaffar allt dåligt som människorna lider av under kapitalismen. Vi måste bara akta oss så att vi inte samtidigt återinför några dåligheter från tidigare samhällen. För bössmänniskorna uppförde sig ju som prinsessorna.” Och sedan koncentrerar sig människorna väldigt intensivt på att de inte vill behärskas av människor något mer – inte av bössmänniskor, inte av chefsmänniskor och inte heller av prinsessor. ”Det var redan rätt så bra att vi producerade så många ting och uppfyllde så många önskemål”, säger människorna, ”men arbetandet är fortfarande irriterande.” ”Det bästa vore”, förslår en människa, ”om vi avskaffade arbetet helt.” ”Vilken bra, vilken utmärkt idé!”, ropar de andra människorna. ”Varför har vi inte kommit på det tidigare? Maskinerna kan ju göra jobbet åt oss.”

Och precis så gör de. Istället för människorna arbetar helt enkelt maskinerna. Detta är inte längre något problem eftersom de nu inte är rädda för att bli arbetslösa. De är till och med glada över att bli arbetslösa. För då har de mer tid till att njuta. Och människorna säger: ”Hela vårt liv var vi bara fabriksmänniskor, men från och med idag är vi bara livsnjutare.” Nu är alla väldigt rika. Och det produceras allt fler saker. Saker som tidigare bara de riktigt rika hade. Och saker som ingen ens kunde föreställa sig under kapitalismen. Alla människorna blir nu högkvalificerade livsnjutare. Samtidigt börjar de att bli lite sega. Det vill säga de träffar inte de andra människorna lika ofta och pratar heller inte lika mycket med varandra. Det behöver de heller inte göra eftersom allting nu fixas av maskinerna. Helst ligger människorna på ryggen hela dagen och är uttråkade. När de öppnar munnen droppar druvsaften direkt på deras tunga och tofuduvorna ramlar ner från himlen. Men riktigt lyckliga är människorna ändå inte.

När de ligger där på sina ryggar kommer människorna på att allting återigen bara kretsar kring dessa ting. Det enda som är viktigt för människorna är att de får tillräckligt av dem. Och alla nya, fantastiska färdigheter som de utvecklade när de gjorde allting själva i fabriken är som bortblåsta. ”Vi vill ju göra allting själva och inte längre låta oss behärskas av någon eller något”, säger människorna. ”Och nu gör vi ingenting tillsammans längre. Och alla pratar bara med tingen. Då skakar människorna på sina huvuden: ”Nej, nej”, säger de… Men mer hinner de inte säga för så fort de öppnar munnen faller en stekt duva rakt in.

Vad göra? Försök nr 5

Där ligger människorna nu bland alla tofuduvor, druvsaftfläckar och biobiljetter. Långsamt börjar de komma igång igen och försöker att tänka efter lite. Men det går redan lite trögt och människorna har blivit nästan lika dumma igen som under kapitalismen. Därför är de första idéerna ännu inte några snilleblixtar. ”Det var ju det”, säger till exempel några, ”att alla fick samma saker. Därför hade ingen längre någon motivation att jobba mer. Och därför blev vi så lata. Det bästa vore om alla fick lika många ting som de själva tillverkar.

Och precis så gör de. Men vänta lite. Långsamt börjar människorna att besinna sig. Och de kommer på att de lärde sig att alltid säga till om de inte håller med om nånting. ”Det är ju ingen bra idé alls”, ropar en människa. ”Det finns ju människor som inte kan jobba lika mycket och lika snabbt som andra. Och några behöver inte så många ting eftersom de inte har lika stora behov. När de som kan och vill jobba snabbt och mycket får mycket mer är ju det inte heller rättvist.” ”Precis”, säger andra människor, ”och dessutom kretsar då än en gång allting bara kring dessa dumma ting: hur många ting en människa tillverkar och hur många ting som hon ska få. Men hur vi vill leva spelar som vanligt ingen roll.” Då blir människorna så förbannade på de dumma tingen att de tar en hammare och slår sönder alla tingen. Men eftersom det finns många ting tar det en rätt så lång stund. Därför är människorna ordentligt trötta när de är klara och måste sätta sig ner. Nu sitter människorna inte längre på strykjärnen, duvorna och biobiljetterna. Istället sitter de där på de sönderslagna strykjärnen, de sönderslagna duvorna och de sönderslagna biobiljetterna. Och det är heller inte mycket bättre. Fast det verkar ändå som om människorna har blivit mycket vänligare eftersom de bugar hela tiden. Men det stämmer inte. När man tittar lite närmare ser man att människorna bara böjer sig ner hela tiden för att plocka bär. För utan alla ting är människorna plötsligt väldigt fattiga. Och det som människorna kan göra nu för att stilla sin hunger är att plocka bär i skogen. Då känner människorna på sina onda ryggar. ”Nej, nej”, säger de och skakar på sina huvuden, ”det här är inte kommunismen.”

Vad göra? Försök nr 6

Långsamt börjar människorna få nog och de säger: ”Nu börjar vi att få nog.” Och sedan sätter de sig ner en lång stund igen för att tänka efter i lugn och ro. För att göra det bygger de först telefonnätet och Internet så att alla människor på jorden kan bestämma tillsammans den här gången. Och efter några dagar med intensiva samtal säger de: ”Alltså, kommunismen är det samhälle som avskaffar alla kapitalismens dåligheter. Vi måste alltså avskaffa alla dåligheter som orsakas av kapitalismen, och inte bara en tredjedel eller hälften. Det kan väl inte vara så svårt?” ”Alldeles rätt”, låter några människor ur telefonlurarna.” Och egentligen var vi ju väldigt nära. Vi måste bara akta oss så att vi inte låter oss behärskas av andra människor igen. Och framförallt inte av tingen; inte av fabriken, inte av strykjärnen, inte av marknaden och inte av biobiljetterna.” ”Men hur ska vi gå tillväga?, frågar ytterligare några människor. Det bor nämligen väldigt många människor på jorden och därför pratas det väldigt mycket nu. ”När vi slog sönder tingen mådde vi ju ännu sämre.” På det följer en lång stunds tystnad för människorna måste noggrant tänka efter. Och plötsligt kommer de på det: ”Det är ju som med det vandrande glaset. Självklart! Utan glaset skulle det inte finnas ett vandrande glas men ännu mindre utan oss. För glaset flyttas ju inte genom en osynlig hand utan genom vårt samarbete.” ”Men självklart”, ropar då några andra människor lättat, ”där har vi det! Alla ting, fabrikerna, strykjärnen, biobiljetterna – dem har vi ju tillverkat själva; de är en del av oss lika mycket som vi är en del av dem. Alltså kan vi också när som helst ändra på dem, så ofta vi vill.” ”Det stämmer”, ropar människorna då. ”Och eftersom det är så ska det från och med idag inte längre finnas några strykjärnsbakmänniskor och inte heller några biobiljettpysselmänniskor. Och framförallt inte några pistolmänniskor. Och istället för fabriksmänniskor kommer det att finnas människofabriker och istället för maskinmänniskor cyborger. Och ingen kommer längre att bara jobba på en fabrik eftersom alla kan göra allting och alla kan bo överallt.”

Och precis så gör de. Människorna måste prova mycket nu, leka och lära sig. Eftersom de vill förstå allt som finns på jorden och i fall det skapar lidande ändra på det. Det var inte så lite som människorna hade tagit sig an här. Men så mycket är det å andra sidan inte heller. Framförallt träffas människorna väldigt mycket nu. Eftersom de måste diskutera allting tillsammans och inte vill lämna över ansvaret till några bössmänniskor som heller inte finns längre. Istället förändrar människorna allting själva. Så ofta de vill. ”Och vi bestämmer gemensamt vad vi behöver och sen kollar vi vem som vill göra vad”, säger några människor. ”Nej, tvärtom”, ropar några andra människor. ”Först kollar vi hur länge och hur snabbt vi vill jobba, och om vi vill jobba överhuvudtaget. Och sen kollar vi vilka behov man kan tillfredsställa på det sättet.” Ja, människorna är inte alltid eniga om allt. Tvärtom, de är alla lite olika och mycket mer olika än förr. Men de kan hantera det på ett bra sätt. Och de är glada över att det finns så många olikheter. Annars skulle de snabbt bli uttråkade. Då skakar människorna inte längre på sina huvuden och istället för ”nej, nej” säger de: ”Hej!” - ? - ”Hallå! Hej, du.” - Vad, vem …jag?

Ja titta, där nere står faktiskt några människor på pappret och tittar upp på mig ur datorskärmen. Och de viftar med sina armar och ropar och några ser riktigt arga ut.

- ”Ja, precis, dig menar vi. Sluta genast med att skriva vår historia. Vi bestämmer själva hur den ska fortsätta. För det här är vår historia – och den tänker vi skapa själva nu.”

Epilog. Till konstruktionen av ett kommunistiskt begär [2004/2006/2010/2014]

Hur kan man – nu! – 15 eller 20 år efter historiens slut skriva om förhistoriens slut, om kommunismen? Och kan man över huvud taget fortfarande skriva om kommunismen i en postkommunistisk era, utan att utlämna sig åt olämpligheten i ett maktlöst pathos? [?] Historien verkar – och det sedan ett tag tillbaka – inte längre stå på kommunisternas sida. Segervisshetens objektivistiska sound, som såg historiens och naturens lagar som naturliga allierade, har därför blivit lika anakronistiskt som de agitatoriska manifestetens moraliska pekpinnar och det revolutionära låtskrivandet har blivit patetiska. Historiens objektiva förlopp, erfarenheten från nederlagen [nederlagens erfarenhet], gör att rimligtvis ingen längre vill låta sig hänryckas till den stora gesten. Det är sanningen om de stora berättelsernas slut. Impulsivt gestikulerande, höjd röst, skulle kunna göra så att man ramlade över balkongräcket och dunsade ner i den åskådningsfria lilla trädgården framför huset. Där det inte finns en publik är det heller inte längre nödvändigt att skrika – ett tal från balkongen kan inte hållas framför spegeln.

Efter 1990 – under det ihållande traumats förtrollning [Bann] – är den avgörande matrisen, i vilken en kommunistisk text måste situera sig, inte längre den antikommunistiska ideologin. Den kommunistiska texten behöver och kan inte längre delta i en till systemkamp transformerad klasskamp med intellektuella vapen. Frågorna om huruvida kommunismen är det bättre, sannare, mer välfungerande och förnuftigare samhället står inte längre på dagordningen – eftersom kommunismen inte längre står på dagordningen. Innan man ens kan svara på dessa frågor och innan kommunismen över huvud taget kan betecknas som genomförbar måste den därför framställas som tänkbar eller ännu mer som förställbar för att kunna bli önskvärd.

Om »kommunismen är den verkliga rörelsen som upphäver det nuvarande tillståndet» (Marx, Den tyska ideologin), vad skulle den då kunna vara under betingelserna av en sådan rörelses frånvaro? Och vad gör den kommunistiska kritikens rörelse om den inte finner någon lämplig kommunistisk rörelse? Borde den inte först av allt frånsäga sig den rena kritikens askes och ge den kroppslösgjorda teorin en konstgjord, protetisk kropp? En kropp av ståltråd och silokon? Borde inte dess uppgift bestå i att ställa en modellerande, en skulpturerande verksamhet till begreppsarbetets [arbeit am Begriff/Begriffsklärung] förfogande? Att skapa en (tredimensionell) skulptur [Plastik] i stället för en (pappers-)text? Där avsaknaden av praktisk erfarenhet av välbalanserade gatustrider förhindrar att denna rörelse utvecklar sin stimulerande effekt på den revolutionära fantasin måste texten simulera detta (jfr Diskus nr 2, 2003). Texten måste framdriva [forcera] uppkomsten [ausbildung] av inbillningskraften och besvärja det kommunistiska spöket för att återigen [än en gång] förföra det till dess återkomst, att det ska hemsöka oss på nytt. Redan före alla didaktiska och pedagogiska, strategiska överväganden är det alltså den historiska konstellationen som tvingar språket till enkelhet, till alldaglig banalitet, till det omedelbart greppbara [anfassbar]. Aldrig är ett språk likgiltigt inför dess historia, de historiska striderna. Aldrig förblir en historia oberörd/opåverkad av sitt språk, det i vilket den berättas. Det går inte att säga samma sak två gånger med blott andra ord – och inte ostraffat med samma ord. Användandet, fråntagandet/erövrandet [Entwendung], uppfinnandet av ett annat språk är därmed inte blott en annan förmedling av det sedan länge bekanta, som etablerad sanning [als wahr Erkannten – fråga Bini] – det handlar inte om förpackningen –, utan platsen [Ort] där tristessens dogmatism kan knäckas med lust/lustfylldhet. Om den kommunistiska kritiken inte vill begränsa sig – med all rätt! – till negation med dåligt humör, den rena Marxexegetikens spöklära - utan dröm, utan önskan, utan sexappeal -, då måste den utvidga sin verktygslåda med analytiska dissektionsknivar, polemiska sprängkroppar och organiska längtansbyggsatser. Den måste bli till längtanskonstruktör av den kommunistiska längtan.

Men: hamnar en sådan skrift inte nödvändigtvis i utopismens fälla? Är begäret efter ett bättre liv inte alltid redan infekterat av nutiden, av de betingelser under vilka det konstrueras? Förvisso kan öskningarna, drömmarna, behoven (liksom idéerna, ideologierna, teoremen) finna mycket näring [aus … schöpfen] i de samhälleliga motsägelserna, utveckla ett progressivt överskott [Fråga Bini], men de kan aldrig emancipera sig helt. De kan aldrig lösgöra sig helt från de materiella betingelser från vilka de härstammar. Det kan inte vara tankarna, idéerna, bilderna från en annan verklighet, en annan samhällelig organisation. Istället är det alltid behoven hos dagens subjekt, i deras hela inskränkthet, som ska tillfredsställa sinnebilderna av en oinskränkt framtid. Det är alltid det förflutna som griper efter framtiden. Så står frågan vad kommunismen är alltid under den grundade misstanken om att det bestående (kapital, politik, subjekt…) skjuts över gränsen för dess befintlighet [das Bestehen]. Den utopiska fantasin bär alltid med sig faran att utarbeta/ta fram [entwerfen] en plan som måste uppfyllas, att ställa upp ett reglerande ideal som ska uppnås. Bilden av framtiden kan på så sätt bli framtidens förebild. Att beskriva framtiden kan betyda att före-skriva och därmed just förhindra dess inträdande, ankomsten av själva händelsen, det nya, det helt annorlunda.

Det är något man måste räkna med. De historiska styrkeförhållandena tvingar till konstruktionen av ett begär, som i var och en av vardagens mikroskopiska sprickor – från det kontrollerade tunnelbaneåkandet till den globala förvaltningen av eländet – måste kunna förankra den nya världens skulptur/modell [Plastik], som i varje ögonblick kräver/efterfrågar ett annat liv. Men samtidigt måste denna begäran fördömas/brännmärkas [denunziert] som förkortad under hänvisning till den historiska erfarenheten och den djupaste teoretiska kritiken. Även om det krävs en profetisk protes, en konstgjord kreation, för att transformera begäran efter kommunism till en kommunistisk begäran, så kan denna begäran bara vara kommunistisk, om den i varje historiska situation på nytt och mot varje behovskorrumpering och -förminskning uppvisar att det redan nu går att vilja mer (jfr Sinistra! 2003). Nu! tvingar historien till ett språng (och tusen språng) men detta språng låter sig inte vågas/vågar man inte göra stillastående [aus dem Stand]. Om det ska vara mer än ett hoppande på stället, om det ska vara ett språng över den egna skuggan, då behöver man ta sats. Omväg. Omledning. Och därifrån följer nu en vägbeskrivning.

Framtida kamper – omstridd framtid

Vad är kommunismen? Ett samhälle…