Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Both sides previous revision Föregående version. Nästa version. | Föregående version. | ||
sv:bolsjevism-utan-parti-som-revolutionaer-hallning [2011/04/11 02:22] titorelli |
sv:bolsjevism-utan-parti-som-revolutionaer-hallning [2015/04/12 21:08] (aktuell) |
||
---|---|---|---|
Rad 19: | Rad 19: | ||
Men om begärsbegreppet används i teorin är det vanligen för att fly undan en materialistisk analys som bedöms vara alltför mekanisk eller för att inte ta i beaktande »det mänskliga» och revolutionen som konstnärlig skapelse. Man talar i så fall om begär för att förmänskliga analysen. Til syvende og sidst har man inte blivit ett dugg klokare och Marcel kör fast i dyn. Varken den pittoreska definitionen av leninisten som »förnekar sina egna begär och behov» (s. 130) eller den av bolsjevismen utan parti som »omedelbar och begärsorienterad praktik» (s. 133) hjälper oss att förstå någonting. Inte heller detta: | Men om begärsbegreppet används i teorin är det vanligen för att fly undan en materialistisk analys som bedöms vara alltför mekanisk eller för att inte ta i beaktande »det mänskliga» och revolutionen som konstnärlig skapelse. Man talar i så fall om begär för att förmänskliga analysen. Til syvende og sidst har man inte blivit ett dugg klokare och Marcel kör fast i dyn. Varken den pittoreska definitionen av leninisten som »förnekar sina egna begär och behov» (s. 130) eller den av bolsjevismen utan parti som »omedelbar och begärsorienterad praktik» (s. 133) hjälper oss att förstå någonting. Inte heller detta: | ||
- | > Ett begär är inte synonymt med ett behov, utan begär är den kraft som konstituerar samhällen, individer och andra formationer. Begäret kommer således före, eller innan, samhällets konstitution. Detta innebär emellertid inte att begäret är godtyckligt, | + | >Ett begär är inte synonymt med ett behov, utan begär är den kraft som konstituerar samhällen, individer och andra formationer. Begäret kommer således före, eller innan, samhällets konstitution. Detta innebär emellertid inte att begäret är godtyckligt, |
- | > Det väsentliga är att de begär som utvecklas i kampen inte kan realiseras inom kapitalismen. När människor angriper kapitalet utan att ställa några krav visar detta på att just sådana begär håller på att väckas. När det inte sker någon kommunikation eller dialog mellan klasserna så har dialektiken mellan arbetet och kapitalet börjat försvagas. Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. (s. 106) | + | >Det väsentliga är att de begär som utvecklas i kampen inte kan realiseras inom kapitalismen. När människor angriper kapitalet utan att ställa några krav visar detta på att just sådana begär håller på att väckas. När det inte sker någon kommunikation eller dialog mellan klasserna så har dialektiken mellan arbetet och kapitalet börjat försvagas. Den enda kommunikation som är intressant ur revolutionär synvinkel är den som sker mellan människor som försöker bryta sig loss från den gamla världen. (s. 106) |
Med andra ord skulle det redan från början finnas begär som inte kan tillfredsställas inom kapitalismen. Problemet är att Marcel inte drar konsekvenserna av att kapitalismen är ett produktionsförhållande som är bundet till en historia -- klasskampens historia. Om mervärdeproduktion och utsugning av arbetskraften är kännetecknande för detta produktionsförhållande förefaller det mig som att ingenting annat är givet på förhand. Dess natur är alltså inget mer än detta, vilket gör det i grund och botten dynamiskt. | Med andra ord skulle det redan från början finnas begär som inte kan tillfredsställas inom kapitalismen. Problemet är att Marcel inte drar konsekvenserna av att kapitalismen är ett produktionsförhållande som är bundet till en historia -- klasskampens historia. Om mervärdeproduktion och utsugning av arbetskraften är kännetecknande för detta produktionsförhållande förefaller det mig som att ingenting annat är givet på förhand. Dess natur är alltså inget mer än detta, vilket gör det i grund och botten dynamiskt. | ||
Rad 29: | Rad 29: | ||
Och det här är något som återkommer, | Och det här är något som återkommer, | ||
- | > [Upproret måste innebära en] aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet. (Ibid.) | + | > |
Och i fotnoten: | Och i fotnoten: | ||
- | > Begär och förhållanden är emellertid inget som en människa producerar av sig själv, eller som produceras spontant. Begär kan således vara en produkt av kapitalistiska kriser och antikapitalistisk medvetenhet. Kommunistisk teori och kapitalistiska kriser kan bidra till produktionen av en subversiv passion som är nödvändig för att människor skall börja omvandla och angripa kapitalet och dess representation. (s. 106n) | + | >Begär och förhållanden är emellertid inget som en människa producerar av sig själv, eller som produceras spontant. Begär kan således vara en produkt av kapitalistiska kriser och antikapitalistisk medvetenhet. Kommunistisk teori och kapitalistiska kriser kan bidra till produktionen av en subversiv passion som är nödvändig för att människor skall börja omvandla och angripa kapitalet och dess representation. (s. 106n) |
I korthet säger Marcel helt riktigt att revolutionen inte är en medvetandefråga (något man får insikt om), när han utvecklar sin »praktiska reflexivitet» (som i förbigående enligt mig verkar överensstämma med det mest banala och som finns där i alla kamper). Han säger också att kommuniseringen måste komma från en annan plats av klasskampen, | I korthet säger Marcel helt riktigt att revolutionen inte är en medvetandefråga (något man får insikt om), när han utvecklar sin »praktiska reflexivitet» (som i förbigående enligt mig verkar överensstämma med det mest banala och som finns där i alla kamper). Han säger också att kommuniseringen måste komma från en annan plats av klasskampen, | ||
Rad 39: | Rad 39: | ||
Om vi slutligen vet mer och det är just det som är problemet, vet vi att det finns en plats eller mänskliga »dispositioner» på vilka det sociala intervenerar och som det undergräver. I det här fallet överensstämmer det i Marcels text mycket närvarande temat om införlivning genom kapitalet av förutsatta mänskliga dispositioner med något i sig självt (om det så handlar om behov, begär, altruistiska gärningar osv.). | Om vi slutligen vet mer och det är just det som är problemet, vet vi att det finns en plats eller mänskliga »dispositioner» på vilka det sociala intervenerar och som det undergräver. I det här fallet överensstämmer det i Marcels text mycket närvarande temat om införlivning genom kapitalet av förutsatta mänskliga dispositioner med något i sig självt (om det så handlar om behov, begär, altruistiska gärningar osv.). | ||
- | > Den antropologiska revolutionen sammanjämkar människornas behov med kapitalismens behov, det vill säga allt det vi begär försöker kapitalismen ge oss via värdet som förmedling. Denna kapitalisering av de mänskliga behoven och begären har några av vår tids bästa tänkare … beskrivit. Enligt dem har människan i sig blivit en kapitalistisk varelse och begär därför sin egen underordning. (s. 93) | + | >Den antropologiska revolutionen sammanjämkar människornas behov med kapitalismens behov, det vill säga allt det vi begär försöker kapitalismen ge oss via värdet som förmedling. Denna kapitalisering av de mänskliga behoven och begären har några av vår tids bästa tänkare … beskrivit. Enligt dem har människan i sig blivit en kapitalistisk varelse och begär därför sin egen underordning. (s. 93) |
Vilka är då dessa människors behov? Är de också antropologiska, | Vilka är då dessa människors behov? Är de också antropologiska, | ||
Rad 45: | Rad 45: | ||
Och i denna fotnot intar Marcel sin revolutionära hållning: | Och i denna fotnot intar Marcel sin revolutionära hållning: | ||
- | > I motsats till detta hävdar vi att //det är vi som är parasiterna//, | + | >I motsats till detta hävdar vi att //det är vi som är parasiterna//, |
Vi bortser från den ultraradikala tonen som ges i våldtäktsmetaforen (som tyvärr förmodligen inte kommer att räcka för att omsätta dessa berömda revolutionära begär i extern kommunisering) och fäster istället blicken på den organiska metaforen som ofta används av Marcel. Men några av denna metafors kännetecken är | Vi bortser från den ultraradikala tonen som ges i våldtäktsmetaforen (som tyvärr förmodligen inte kommer att räcka för att omsätta dessa berömda revolutionära begär i extern kommunisering) och fäster istället blicken på den organiska metaforen som ofta används av Marcel. Men några av denna metafors kännetecken är | ||
Rad 63: | Rad 63: | ||
Marcels text motiveras av sökandet efter »motståndsfickor» och utsidor i klasskampen. Det är därför som han måste ta till sådana begrepp som vilja och begär. Kampen mot kapitalet och utsugningen antas i första hand vara en fråga om vilja och moraliskt ställningstagande. Problemet är bara att kapitalet inte bryr sig om någon moral, och så länge som man motsätter sig det med sådana argument förordar man endast ett rättesnöre för klasskampen, | Marcels text motiveras av sökandet efter »motståndsfickor» och utsidor i klasskampen. Det är därför som han måste ta till sådana begrepp som vilja och begär. Kampen mot kapitalet och utsugningen antas i första hand vara en fråga om vilja och moraliskt ställningstagande. Problemet är bara att kapitalet inte bryr sig om någon moral, och så länge som man motsätter sig det med sådana argument förordar man endast ett rättesnöre för klasskampen, | ||
- | > Pasolini insåg … att även under den reella underordningen så produceras det försök att åstadkomma utsidor, det vill säga sfärer och förhållanden som lämnar kapitalet bakom sig. Detta sker bland annat när människor tröttnar på arbetet och det som brukar kallas för konsumtionssamhället och angriper kapitalismen genom stölder, arbetsvägran, | + | > |
Marcel bedömer således alla // | Marcel bedömer således alla // | ||
- | > // | + | >// |
Marcels problem är att han endast förstår exploateringen som antagonism och inte som motsättning. Därtill är det inte lätt att se vad som pekar på att arbetarna/ | Marcels problem är att han endast förstår exploateringen som antagonism och inte som motsättning. Därtill är det inte lätt att se vad som pekar på att arbetarna/ | ||
- | > //Den mänskliga gemenskapen blir penningens gemenskap.// | + | >//Den mänskliga gemenskapen blir penningens gemenskap.// |
Men klasskampen existerar inte därför att kapitalismen skulle göra allting meningslöst. Det är inte det som är problemet, särskilt då intresset eller ointresset än en gång inte existerar i sig självt. Här återfinner man också diskursen (den radikaldemokratiska bland annat) om det sociala bandet som antas ha förändrats eller förstörts av kapitalismen och att det således skulle handla om att återupprätta eller bevara detta band. Det finns ett socialt band i vår tids kapitalism som oavsett samhälle kallas produktionsförhållanden. Dessa bestäms av exploateringen och så som denna tar sig i uttryck under den reella subsumtionen. | Men klasskampen existerar inte därför att kapitalismen skulle göra allting meningslöst. Det är inte det som är problemet, särskilt då intresset eller ointresset än en gång inte existerar i sig självt. Här återfinner man också diskursen (den radikaldemokratiska bland annat) om det sociala bandet som antas ha förändrats eller förstörts av kapitalismen och att det således skulle handla om att återupprätta eller bevara detta band. Det finns ett socialt band i vår tids kapitalism som oavsett samhälle kallas produktionsförhållanden. Dessa bestäms av exploateringen och så som denna tar sig i uttryck under den reella subsumtionen. | ||
- | > [D]et var först som revolutionärer vi kunde överge rollen som proletär, arbetskraft. (s. 132) | + | >[D]et var först som revolutionärer vi kunde överge rollen som proletär, arbetskraft. (s. 132) |
Efter att han essentialiserat klassens kamp mot exploateringen och konstaterat att denna endast utvecklar kapitalet -- att den under inga omständigheter kan skapa kommunism -- borde han ha tillagt att det att vara revolutionär tyvärr inte är något som tillkommer vem som helst. Följaktligen | Efter att han essentialiserat klassens kamp mot exploateringen och konstaterat att denna endast utvecklar kapitalet -- att den under inga omständigheter kan skapa kommunism -- borde han ha tillagt att det att vara revolutionär tyvärr inte är något som tillkommer vem som helst. Följaktligen | ||
- | > … måste [det] skapas »sfärer utanför den ekonomiska kampen». Arbetsvägran och vilda strejker är två exempel på hur sådana sfärer produceras. Även under den reella underordningen hittar människor motståndsfickor. På detta sätt skapas det hela tiden »sfärer bortom», »distanser och utsidor» till arbete--kapital-relationen. (s. 134) | + | >… måste [det] skapas »sfärer utanför den ekonomiska kampen». Arbetsvägran och vilda strejker är två exempel på hur sådana sfärer produceras. Även under den reella underordningen hittar människor motståndsfickor. På detta sätt skapas det hela tiden »sfärer bortom», »distanser och utsidor» till arbete--kapital-relationen. (s. 134) |
Då Marcel inte drar de logiska konsekvenserna av det faktum att kamppraktikerna står inskrivna i historien om motsättningen mellan proletariat och kapital, och att de alltid är märkta av hur denna motsättning förverkligas i varje konflikts egenhet, tror han att allt kan hända när som helst, antingen man är fem eller fem miljoner till antalet. Och bara det att han säger att dessa sfärer »måste» skapas avslöjar att hans syn på praktiker är att de endast härrör från en vilja hos de människor som är involverade i kampen. För övrigt har man här fortfarande inte riktigt fått grepp om vad av det som endast kan finnas mitt i kapitalet kan befinna sig bortom, utanför kapitalet. Kanhända är skiljelinjen för Marcel denna vilja och dessa spontana och omedvetna begär: | Då Marcel inte drar de logiska konsekvenserna av det faktum att kamppraktikerna står inskrivna i historien om motsättningen mellan proletariat och kapital, och att de alltid är märkta av hur denna motsättning förverkligas i varje konflikts egenhet, tror han att allt kan hända när som helst, antingen man är fem eller fem miljoner till antalet. Och bara det att han säger att dessa sfärer »måste» skapas avslöjar att hans syn på praktiker är att de endast härrör från en vilja hos de människor som är involverade i kampen. För övrigt har man här fortfarande inte riktigt fått grepp om vad av det som endast kan finnas mitt i kapitalet kan befinna sig bortom, utanför kapitalet. Kanhända är skiljelinjen för Marcel denna vilja och dessa spontana och omedvetna begär: | ||
- | > Kommuniseringens externa dimension är således avhängig klasskampen, | + | > |
Som om allt byggdes från intet. Men det finns ingen »rent konstituerande praktik» i klasskampen, | Som om allt byggdes från intet. Men det finns ingen »rent konstituerande praktik» i klasskampen, | ||
- | > … »utsidor» till kapitalet [måste] uppstå i proletariatets kamp, utsidor som är externa till kapitalförhållandet, | + | >… »utsidor» till kapitalet [måste] uppstå i proletariatets kamp, utsidor som är externa till kapitalförhållandet, |
- | > Kommunerna är alltså utsidor till kapitalet. De får därför inte förväxlas med arbetarnas övertagande av de kapitalistiska rummen, exempelvis genom självförvaltning och socialisering. … Kommunism är ett hantverk … (s. 142) | + | > |
Det finns ingen utsida till kapitalet och Marcel låter oss även få reda på varför i och med att han talar om den reella subsumtionen. Att Marcel kan referera till den argentinska rörelsen i citatet ovan beror på att han inte har förstått att vad som är intressant när man tittar på den rörelsen är att man här kan skönja att det är just för att kampen är inom och emot kapitalet som den kan utmynna i något annat och endast därför. De yttre begränsningarna och utmaningarna handlar i det här läget enbart om vad man kan »göra med» de kapitalistiska utrymmena, även i en rörelse som leder till att dessa förstörs. | Det finns ingen utsida till kapitalet och Marcel låter oss även få reda på varför i och med att han talar om den reella subsumtionen. Att Marcel kan referera till den argentinska rörelsen i citatet ovan beror på att han inte har förstått att vad som är intressant när man tittar på den rörelsen är att man här kan skönja att det är just för att kampen är inom och emot kapitalet som den kan utmynna i något annat och endast därför. De yttre begränsningarna och utmaningarna handlar i det här läget enbart om vad man kan »göra med» de kapitalistiska utrymmena, även i en rörelse som leder till att dessa förstörs. | ||
- | > [D]en revolutionära historien är en historia om tillblivelser, | + | >[D]en revolutionära historien är en historia om tillblivelser, |
Ingen historisk rörelse har grundat sig på att överge det varande, och det är därför som vi här inte sysslar med att överge det varande. Detta är istället något vi för fram i rörelsen mot kapitalet, men för att göra slut på exploateringen. | Ingen historisk rörelse har grundat sig på att överge det varande, och det är därför som vi här inte sysslar med att överge det varande. Detta är istället något vi för fram i rörelsen mot kapitalet, men för att göra slut på exploateringen. | ||
Rad 101: | Rad 101: | ||
Det är antagligen samma fel som Marcel gör, eftersom det är Butler han refererar till när han säger att det handlar om | Det är antagligen samma fel som Marcel gör, eftersom det är Butler han refererar till när han säger att det handlar om | ||
- | > en intervention … eftersom »arbetarklassen» ger sig på sin roll som »arbetskraft». Detta ingripande är den kommunistiska rörelsen, kommuniseringen, | + | >en intervention … eftersom »arbetarklassen» ger sig på sin roll som »arbetskraft». Detta ingripande är den kommunistiska rörelsen, kommuniseringen, |
Till att börja med är arbetskraften inte någon //roll// som man kan ta på sig eller inte, ty den bestämmer allt man är och gör. Det är även av denna anledning som de kommunistiska interventionerna inte sker //hela tiden//. Och detta sagt utan att ens reagera på termen // | Till att börja med är arbetskraften inte någon //roll// som man kan ta på sig eller inte, ty den bestämmer allt man är och gör. Det är även av denna anledning som de kommunistiska interventionerna inte sker //hela tiden//. Och detta sagt utan att ens reagera på termen // |