Abstrakt arbete och Marx ekonomiska kategorier

Isaak Dasjkovskij

Denna artikel publicerades i Under marxismens fana (Под знаменем марксизма) nr 6, 1926 och är en kritik av Isaak Rubin.1)

Den omsorgsfulla utarbetning av den marxistiska ekonomiska teorin, som i Sovjetunionen redan har pågått i flera år, har gjort framsteg i många riktningar. Den har lett till en klarare förståelse, en mer exakt beskrivning av lagarna och ståndpunkterna inom en rad nya problem, som inte har berörts i den förrevolutionära marxistiska litteraturen. Även solen har emellertid sina fläckar, och så visar det sig att de nya försöken att »fördjupa» teorin slutar i »att dela upp tomma abstraktioner i fyra lika tomma delar». Bland dessa bör enligt vår mening räknas Rubins försök att »sociologisera» begreppet abstrakt arbete, vilket den senaste tiden har upprepats av A. Voznesenskii, men där Rubins formuleringar har spätts ut i en eklektisk soppa (se hans artikel i Pod znamenem marksizma nr 12, 1925). Desto viktigare blir det att kritisera denna nyfunna teori då Rubins Studier över värdeteorin har fått det välförtjänta ryktet om att vara ett av de allra bästa arbetena om marxismen, och det leder många till frestelsen att ta tolkningen och slutsatserna av kategorin abstrakt arbete för sanna, fastän de uppenbart strider emot Marx formuleringar och åsikter. Med följande kommentar ämnar jag bevisa, med hjälp av minsta möjliga antal referenser, att Rubins teori är oförenlig inte endast med ordalydelsen utan även andan i den marxistiska analysen av den borgerliga ekonomin, vilket !!ger mig rätten [syftning? H]!! att, om så krävs, återvända till detta tema i en mer komplett »krigsmundering».

Marx grundläggande definition av arbetets dubbelkaraktär lyder som följande:

Allt arbete är å ena sidan utgivande av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av lika/likställt [gleiche] mänskligt eller abstrakt mänskligt arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan utgivande av mänsklig arbetskraft i en särskild, ändamålsbestämd form, och i denna sin egenskap av konkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden.2)

De nya kommentatorerna anser det nödvändigt att ändra eller komplettera Marx definition därför att den i sin nuvarande form endast innehåller »fysiologiskt definierat abstrakt arbete, som är giltigt för varje form av ekonomi».3) De utgår från att samtliga kategorier i den marxistiska politiska ekonomin, inklusive kategorin abstrakt arbete, för det första måste vara samhälleliga och för det andra historiska begrepp. Låt oss först närma oss frågan utifrån den »historiska» synpunkten.

Det är sant att Marx grundläggande ekonomiska kategorier har en historisk karaktär. Det är däremot inte sant att Marx uteslutande använde sig av sådana kategorier i sina undersökningar. Dessutom har epitetet »historisk» en särskild mening hos Marx, även om denna särprägel ofta bortses från också av mycket uppmärksamma forskare. För att klargöra detta uttalande vänder vi oss till Marx Grundragen i kritiken av den politiska ekonomin och plockar ut en formulering som vid första anblicken rentav tycks stå i direkt motsättning till vår ståndpunkt. Vid slutet av det första kapitlet om »Produktionen» skriver Marx:

För att sammanfatta: det finns vissa bestämningar som alla produktionsstadium har gemensamt och som i tänkandet fixeras som allmänna; men de så kallade allmänna betingelserna för all produktion är ingenting annat än abstrakta moment, med vilkas hjälp inget verkligt historiskt produktionsstadium kan förstås.4)

Inte så långt tidigare påpekar Marx att

[vissa] bestämningar kommer att vara gemensamma för såväl den modernaste som den äldsta epoken. Utan dem kan ingen produktion tänkas. Om emellertid de mest utvecklade språken har lagar och bestämningar som är gemensamma med de minst utvecklade så är det just hur de skiljer sig från detta allmänna och gemensamma som utgör deras utveckling. De bestämningar som gäller för produktionen i allmänhet måste nu särskiljas, så att tvärs över deras enhet – som redan framgår av att subjektet, mänskligheten och objektet, naturen, är desamma – de väsentliga skillnaderna inte glöms bort.5)

Så för den specifika förståelsen, för förståelsen av varje ekonomisk epok, är de allmänna bestämningarna inte giltiga just därför att de gäller lika mycket för alla epoker. Men betyder det att vi inte alls har något behov av dem? Vad innebär det att förstå det specifika hos ett fenomen? Det innebär – att man kan se i vilken specifik form, i vilken konkret konfiguration, de samhälleliga lagarna verkar, som är betecknande för detta slags fenomen. »[O]m man avlägsnar, både från arbetslön och mervärde […] den specifika kapitalistiska karaktären, så återstår inte dessa former utan bara deras allmänna grundvalar som är gemensamma för alla samhälleliga produktionssätt.6)» Att reducera den specifika formen till dess allmänna grundvalar är samtidigt uppgiften för varje vetenskap, som vore överflödig »om tingens framträdelseform och väsen omedelbart sammanföll».7)

Historiska epoker är inte åtskilda från varandra av jättelika murar. De har en gemensam grundval – det materiella livets produktion och reproduktion. Att ignorera denna gemensamma grund var något som Marx raljerade över i t.ex. ett av hans brev till Kugelmann.

Dravlet om att det är nödvändigt att bevisa värdebegreppet beror enbart på en fullständig okunskap om såväl ämnet som den vetenskapliga metoden. Minsta barn vet att en nation är dömd att gå under om den inställer arbetet, jag vill inte säga för ett år; det räcker med ett par veckor. Samma barn inser likaså att den mängd av produkter som motsvarar de olika behoven kräver olika, kvantitativt bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Att denna nödvändiga fördelning av det samhälleliga totalarbetet inte kan upphävas genom någon bestämd form av samhällelig produktion, utan endast dess framträdelsesätt kan ändras, är self-evident. Naturlagar kan över huvud taget inte upphävas. Vad som kan ändras under olika historiska förhållanden [Zustände] är endast den form i vilken dessa lagar gör sig gällande [durchsetzen]. Och den form, vari denna proportionella arbetsfördelning gör sig gällande i ett samhälleligt förhållande [Gesellschaftszustand], där det samhälleliga arbetets sammanhang tar sig uttryck i ett privatutbyte av individuella arbetsprodukter, är just dessa produkters bytesvärde.8)

Den politiska ekonomin är vetenskapen om de specifika samhällsformerna under vilka »ämnesomsättningen mellan människa och natur» förverkligas. För att förstå sig på dessa former är det nödvändigt att ha kunskap om grundvalen för varje ekonomiskt system, som är gemensam för alla epoker i den mänskliga historien. De kategorier och lagar som hänger samman med denna grundval kommer att ha en »överhistorisk» karaktär, och ändå utgör de den obligatoriska introduktionen i studiet av de historiska ekonomiska formerna, till exempel den kapitalistiska produktionen. Detta kommer om något att vara en universell, sociologisk bestämning som bildar fundamentet i de ekonomiska studierna, inte ingången i den politiska ekonomins system i ordets exakta mening. Till dessa gemensamma bestämningar hör till exempel läran om produktivkrafterna. Det kapitel i Grunddragen i vilket Marx undersöker den gemensamma grundvalen för produktionen, fördelningen, utbytet och konsumtionen, kan på detta sätt tjäna som exempel på en sådan »överhistorisk» analys. Härtill hör även det kapitel i Kapitalet. Första boken som behandlar arbetsprocessen. Det är mycket tydligt hur Marx anlägger detta stoffligt-tekniska perspektiv för att ge en åskådligare beskrivning av de specifikt kapitalistiska produktionsformerna. De sidor som ägnas åt villkoren för reproduktion på kapitalistisk grundval inbegriper kapitalets olika omslagstider. Marx anmärker här att skillnaderna i omslagstid – eller produktionsperioder – även under socialistiska ekonomiska former kommer att vara av stor betydelse för samhällssystemet som helhet.

Vid såväl samhällelig som kapitalistisk produktion, kommer arbetarna i företagsgrenar med kortare arbetsperiod att endast under kortare tid undandra produkter utan att ge några i gengäld, medan branscher med långa arbetsperioder undandrar produkter under lång tid utan att ge något tillbaka. Denna omständighet härrör alltså från den ifrågavarande arbetsprocessens sakliga betingelser, inte från dess samhälleliga form.9)

Över huvud taget innehåller Kapitalet och Teorier om mervärdet många värdefulla tankar kring den »överhistoriska ekonomin», vilken är den borgerliga ekonomins favoritämne, samtidigt som den var oförmögen att överstiga de futtiga banaliteterna. I marxisternas ögon var det just den borgerliga ekonomin som kompromissade med detta grundläggande konstituerande element hos den ekonomiska teorin och istället riktade all uppmärksamhet på de allmänna lagarna och suddade ut alla gränser mellan de olika ekonomisk-sociala produktionsformerna. Man överförde – medvetet eller omedvetet – den borgerliga ekonomins kategorier och lagar till samtliga epoker. Den marxistiska teorin gav vetenskapen en avgränsad ram och satte de ekonomiska förhållandenas former i centrum för forskningen. Men den marxistiska litteraturen efter Marx svängde mycket ofta över till den motsatta absurditeten där man inte tar någon som helst hänsyn till det ekonomiska livets allmänna lagar, vilka emellertid gömmer sig bakom den ena eller den andra »framträdelseformen».

Det kan se ut som att vårt resonemang ligger i linje med den bogdanovistiska teorin, enligt vilken uppgiften för de ekonomiska studierna börjar först efter att man med abstrakt analys har lyckats tränga igenom fenomenens ytterhölje och släppt ut den allmänna ekonomiska grunden, som har legat gömd under det partikulära och »framträdelsen».10) Med denna teori finns dock endast en skenbar likhet. För vår del anser vi att den ekonomiska teorin i verklig mening tar sin början just när undersökningen börjar röra sig från de allmänna lagarna till analysen av »formen» – inte omvänt. Bogdanovs synpunkt är den borgerliga ekonomins synpunkt, vilken gör de »högsta lagarna» till vetenskapens mittpunkt. Från den motsatta synpunkten ser vi det dock som ett misstag att vilja inskränka ekonomivetenskapen till enbart formanalys eller rentav till enbart den kapitalistiska varuproduktionens specifika form. Hur kan man reducera tingens »framträdelseform» till sina grundvalar om dessa grundvalar är okända?11)

Låt oss nu vända oss till de historiska kategorierna i ordets verkliga mening. Har vi inte här i själva verket att göra med en mängd likartade begrepp? Kan vi inte till exempel betrakta kategorierna »profit», »kapital», »lönearbete», »vara» osv. som liknande begreppen »abstrakt arbete» och »arbetskraft»? Detta behandlas tämligen klart och utförligt redan i Grunddragen. Varje konkret ekonomisk epok inbegriper »många bestämningar» som spelar rollen som »enklaste abstraktion» eller »kategori». Dessa kategorier måste upptäckas genom en abstrakt(/generaliserande) analys under vilken verkligheten delas upp i sina beståndsdelar. När dessa kategorier hittas och ges sina bestämningar inleds arbetet med att i tanken rekonstruera den konkreta verkligheten – samma verklighet från vilken de först hämtades.12) När man tittar på saken i det sammanhanget får de abstrakta bestämningarna sin fulla innebörd enbart i en sådan konkret situation som motsvarar analysens utgångspunkt, och de måste få en plats i ordningsföljden som svarar mot deras position i de verkliga företeelserna. Här finns emellertid den möjligheten att ett fåtal kategorier inte utvecklar sig i en historisk ordning som helt överensstämmer med deras plats i den abstrakta teorin. De kan till exempel föregå den historiska epok i vilken de blir mer fullständigt utvecklade. Pengarna får till exempel sin allsidiga betydelse först under kapitalistiska förhållanden, men historiskt förekommer de långt före den kapitalistiska epoken. Omvänt får vissa kategorier sina bestämningar uteslutande inom vissa specifika samhällsformationer, t.ex. mervärde, kapital, lönearbete, löner osv.

Det borgerliga samhället är den mest utvecklade och mångsidiga produktionsorganisationen i historien. De kategorier som uttrycker dess förhållanden, förståelsen av dess struktur, ger därför samtidigt insikt i strukturen och produktionsförhållandena i alla fallna samhällsformer – av vilkas rester och element det borgerliga samhället har byggt upp sig självt. Sådana oövervunna rester släpas fortfarande med, samtidigt som blotta antydningar i tidigare samhällsformer nått sin fulla utveckling etc. Människans anatomi ger en nyckel till apans anatomi. Antydningar om det högre hos lägre stående djurarter kan bara förstås om det högre redan är känt. Den borgerliga ekonomin ger så nyckeln till den antika etc. Men ingalunda på de ekonomers manér som suddar ut alla historiska skillnader och i alla samhällsformer ser de borgerliga. Man kan förstå tribut, tionde etc. när man känner till jordräntan. Men man får inte uppfatta dem som identiska. Eftersom det borgerliga samhället till yttermera visso bara är en motsägelsefull utvecklingsform, så kan där tidigare formers förhållanden påträffas helt stympade, t.ex. kommunegendomen. Om det därför är sant att den senaste formen betraktar tidigare stadier som trappsteg som leder upp till den själv, så ska detta endast tas med en nypa salt. De kan innehålla dem utvecklade, förkrympta, karikerade etc. – men alltid väsensskilda.13)

På detta sätt löser inte en lista över den politiska ekonomins grundläggande kategorier, där varuproduktionen värderas utan hänsyn till historien, frågan om karaktären, om de yttre dragen hos var och en av dessa kategorier. Det krävs ytterligare studier. Man måste fastställa huruvida en given kategori är en ny form, kännetecknande uteslutande för det givna samhällssystemet, stympade rester från tidigare epoker, eller ytterligare utvecklade element som fanns redan i den föregående perioden. Det kan nu visa sig att den historiska betydelsen av en given kategori ligger i det blotta faktum att dess eget ekonomiska innehåll har en gemensam karaktär i flera eller till och med samtliga epoker, men först i den givna situationen kan framträda i sin fulla dager. Vi kommer att se längre ner att det är just till denna sista grupp som begreppet abstrakt arbete kan hänföras – ett begrepp som Marx i detalj analyserar i framställda förbindelser [in set out connections]. Då Marx står fast vid sin plan för den politiska ekonomin skriver han:

Indelningen måste uppenbarligen göras så: 1) de allmänt abstrakta bestämningar, som därför i större eller mindre utsträckning tillkommer alla samhällsformer men i den ovan diskuterade meningen; 2) de kategorier, som utgör det borgerliga samhällets inre struktur och varpå de fundamentala klasserna beror.14)

Dessa gemensamma, abstrakta bestämningar är å ena sidan överhistoriska och hör till samtliga epoker; å andra sidan är de historiska under det att de först på ett särskilt historiskt stadium når sin fulla utveckling och framträder i en vittomspännande form. Marx hänför det abstrakta arbetet till just den här gruppen. Det abstrakta arbetet är inte en kategori som bildar/utgör [constitute] det borgerliga samhällets inre struktur. Den hör till samtliga epoker, såtillvida som den betraktas [is taken] som ett begrepp, men blir till »praktisk sanning» först på ett särskilt stadium av den historiska utvecklingen. Sådana kategorier skulle kunna kallas villkorligt historiska [условно-историческим].

Rubin ser det som nödvändigt att ge begreppet abstrakt arbete en annorlunda betydelse.

Utgivandet av mänsklig energi som sådan, i fysiologisk mening, är fortfarande inte abstrakt arbete, arbete som skapar värde, fastän detta är dess förutsättning. Det som kännetecknar det abstrakta arbetet är snarare abstraktionen från de konkreta formerna av arbete, vilket är det grundläggande samhälleliga förhållandet mellan åtskilda varuproducenter.15)

Denna abstraktion äger rum på marknaden där arbetsprodukterna utbyts mot varandra och därmed går från att vara privata till samhälleliga, och från konkret till abstrakt arbete. Det konkreta arbetets förvandling till abstrakt äger inte rum i produktionen utan i utbytet. Förvandlingen från konkret till abstrakt arbete är inte en ren logisk abstraktion, för att hitta en gemensam måttenhet, utan är en spontant samhällelig handling som verkligen äger rum på marknaden. Där det inte finns marknad och utbyte förekommer heller inte denna förvandling; istället uttrycker sig arbetets samhälleliga karaktär omedelbart i sin naturliga eller konkreta form, såtillvida som olika arbetsprestationer utförs av medlemmar av den förenade samhällsorganismen som resultat av en medveten fördelning. Om abstrakt arbete uppfattas som blott utgivande av energi och det således tillskrivs en överhistorisk karaktär, då är det inte begripligt hur den ickehistoriska kategorin – det abstrakta arbetet – kan skapa en sådan historisk kategori som värdet.

Detta är i stora drag tankegångarna hos Rubin. Voznesenskij lånar härifrån de grundläggande argumenten men ger dem tvivelaktiga egenskaper. För Voznesenskij upphör det abstrakta arbetet nämligen inte att vara fysiologiskt arbete, trots att det i sig självt innehåller både historiska och sociala bestämningar, och därför existerar det redan i produktionsprocessen.

Man bör nämna att den allmänna formen för Rubins synpunkt kan påträffas i Tatiana Grigorovichs långt tidigare arbete Värdeteorin hos Marx och Lassalle i vilket det abstrakta arbetet ges samma betydelse…

Det arbete som skapar bytesvärde, dvs. abstrakt-allmänt arbete, är en produkt av en sådan ekonomisk ordning under vilken produktionen inte är avsedd för en själv utan för andra konsumenter, och under vilken produktionen inte endast sker för konsumtionens skull utan även till förmån för utbytet.16)

Och sålunda blir arbetets dubbelkaraktär och det abstrakta arbetets kategori former som uteslutande ingår i varuproduktionen. Alla andra produktionssystem känner arbetet blott i dess naturliga, konkreta form. Abstrakt arbete – är en historisk kategori. I dessa framställningar är det för det första oklart vad som bör sorteras under den historiska kategorin, men för det andra är det tydligt från själva analysens riktning att begreppet »historisk» ges en ytterst snäv mening. Till exempel anser Rubin att kategorin varuekonomi är en kategori i samma mening som pengar, värde, vara, kapital osv. Här måste vi notera ett tydligt brott med Marx som utförligt analyserade denna fråga i Grunddragen. Marx beskriver här den komplexa utveckling som arbetsbegreppet undergick hos merkantilisterna, monetaristerna, fysiokraterna, klassikerna – där de senare gick från de särskilda aspekterna av arbetet såsom handel och jordbruk till den abstrakt universella synen på verksamhet, såsom värdeskapande, eller arbete i allmänhet.

Nu kunde det förefalla som om man därmed bara funnit det abstrakta uttrycket för den enklaste och äldsta relation vari människorna – i vilken som helst samhällsform – uppträder som producerande. Det är å ena sidan riktigt, men inte å den andra.17)
Den enklaste abstraktionen, […] som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, framträder […] ändå som praktiskt sann [erscheint … praktisch wahr], i denna abstraktion, först [nur] som det modernaste samhällets kategori.18)

Med andra ord hänför Marx det abstrakta arbetet till de villkorligt historiska kategorierna, för att använda de ovan nämnda termerna. Abstrakt arbete, arbete i allmänhet, arbete som fysiologisk förbrukning av muskler, nerver och så vidare – är ett begrepp som ligger långt utanför varuproduktionens inre struktur, ett allmänt begrepp. Men i praktiken kan det nå sin fulla giltighet först under särskilda betingelser. Vilka är dessa betingelser?

För det första: möjligheten att generalisera från arbetets konkreta former, ty en likgiltighet inför dessa former blir begriplig först på ett sådant stadium av den ekonomiska utvecklingen där inte en form av arbete är förhärskande. För det andra: »en samhällsform där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är slumpmässig och därför likgiltig för dem. Arbetet är här inte enbart en kategori utan har verkligen blivit ett medel för skapande av rikedomen överhuvud, och det har upphört att vara sammanvuxet med individerna som ett särdrag hos dem.»19)

Detta exempel med arbetet visar på ett slående sätt hur även de mest abstrakta kategorier visserligen – just genom att vara så abstrakta – har giltighet för alla epoker men hur abstraktionen, i sin bestämdhet, själv är en produkt av historiska förhållanden och endast har full giltighet innanför dessa förhållanden.20)

Begreppet abstrakt arbete utvecklades till fullo först med varuproduktionen, men det hänger självt samman med alla epoker. Vad måste vara dess innehåll som låter det stå i kontakt med med alla epoker? Just det innehåll som Marx ger det: arbete, utgivande av fysiologisk energi i likgiltig form. Den definition som Rubin ger, gör det omöjligt att lyfta ut kategorin abstrakt arbete ur varuproduktionen.

Om det abstrakta arbetet finns så att säga ideellt i epokerna före varuproduktionen, och endast i varuvärlden hittar en grund som låter den manifestera sig praktiskt, vad är i så fall dess öde under betingelserna av en övergång från varuproduktion till organiserad, socialistisk produktion? Försvinner denna kategori under socialismen? Det är en fråga som får sitt svar av analysen av de omständigheter [conditions] under vilka det abstrakta arbetet, enligt Marx, får en praktisk betydelse. Vi räknade upp dem längre upp. Bland dessa omständigheter/betingelser [conditions] finns det inte en enda som kommer att »avskaffas» under socialismen. I det socialistiska samhället kommer de tvärtom att utvecklas ytterligare.

Avsaknaden av en bestämd typ av arbete som är dominerande, den lättvindiga övergången från en typ av arbete till en annan, arbetsprocessens frikoppling från bestämda individer – allt detta äger rum under socialismen i sin högsta utveckling. Det är rent och skärt nonsens – Voznesenskijs »ståndpunkt» – att specialiseringen skulle upphöra under socialismen. [här är någonting fel]

Om vi tar familjen för ett samhälle kan vi säga: de individuella produktionsmedlemmarnas arbete blir här omedelbart allmänt arbete i sin konkreta form. Det upphör inte att vara förbundet med personligheten och en bestämd specialisering.

Detta är en fullständigt förvrängd syn på utvecklingen. Låt oss komma ihåg hur Engels hånade Dühring:

För det av herr Dühring från de lärda klasserna övertagna tänkesättet måste det givetvis te sig som en orimlighet att det en gång inte kommer att finnas några professionella grovarbetare eller arkitekter och att den man som under en halvtimme ger anvisningar i sin egenskap av arkitekt också får skjuta skottkärran en stund tills hans verksamhet som arkitekt åter tas i anspråk. Just en snygg socialism som förevigar den professionelle grovarbetaren!21)

I samma anda konstaterar Marx och Engels i Den tyska ideologin, som publicerades i den första volymen av Ryazanovs »Arkiv», att »[…] i det kommunistiska samhället, där […] samhället reglerar den allmänna produktionen» blir det möjligt »att idag göra ett och i morgon ett annat, att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, ägna mig åt kreatursskötsel på kvällen och åt kritik efter middagen, precis som jag har lust, utan att någonsin bli vare sig jägare, fiskare, herde eller kritiker.22) Om Marx och Engels hade uttryckt dessa tankar i våra dagar skulle de förstås ha givit mer moderna exempel. Andemeningen skulle dock ha varit densamma.

Den kapitalistiska tekniken har nått den punkten att arbetarna upplever det konkreta arbetsinnehållet som likgiltigt. Samtidigt närmar sig de konkreta uttrycken för detta arbete (arbete i ekonomisk mening, som livsnödvändigheter) alltmer varandra, såtillvida som det ena mänskliga organet efter det andra ersätts av automater. Denna process kommer att genomgå en ännu våldsammare utveckling under socialismen. De ekonomiska förhållanden som lade grunden för att konkret och abstrakt arbete skildes åt under kapitalismen kommer alltså att utvecklas ännu mer efter dess undergång. Arbetets dubbelkaraktär kommer då att försvagas, inte genom en återgång till patriarkaliska förhållanden – till att människorna återigen binds vid bestämda arbetsuppgifter – utan i den meningen att arbetets konkreta former alltmer närmar sig sitt slut; de omgestaltas till en enhetlig process av energiutgivning under arbetsmaskinens överinseende. Utanför denna arbetsprocess omvandlas arbetet till en enkel lek med »livsenergier», till något som redan idag faller utanför de egentliga ekonomiska kategorierna. Här har »arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet»23).

Som bevis för sin teori lägger Rubin fram kapitlet om varufetischismen. I detta kapitel framställer Marx varuproduktionen i kontrast till andra produktionsformer, för att förtydliga det säregna sätt på vilket arbetet organiseras i varuproduktionens tidsepok. Härifrån försöker Rubin nå fram till följande slutsats: under alla andra ekonomiska former (under en patriarkalisk samhällsordning, under feodalismen, i ett samhälle av fritt associerade producenter) är varje bestämd typ av arbete, varje konkret form av arbete, samtidigt omedelbart samhälleligt arbete; men under varuproduktionen kan arbetet finna sin samhällelighet blott genom att anta formen av sin motsats – det abstrakta arbetet. Det abstrakta arbetet är varuproduktionens grundläggande, specifika kategori. Låt oss undersöka.

I varje medvetet organiserad samhällsekonomi är arbetet samhälleligt redan i sin omedelbara konkreta form. Det är sant. I varuproduktionen blir det samhälleligt genom att förvandlas till abstrakt arbete. Det är också sant. Men är det sant att kategorin abstrakt arbete, på grund av denna anledning, blir överflödig i alla andra produktionsformer? Så skulle det vara om det abstrakta arbetet hade enbart denna funktion, om hela dess roll kunde reduceras till att ge bestämda former av arbete karaktären av samhälleligt arbete, under förhållanden av varuproduktion. Men till och med i de ekonomiska former där det konkreta arbetet framträder omedelbart i en samhällelig kvalitet, är det abstrakta arbetets funktion absolut nödvändig, såtillvida som frågan gäller beräkningen av samhällelig arbetsenergi. En sådan beräkning kan ske enbart utifrån likgiltiga, dvs. abstrakta räkneenheter. I samma kapitel om varufetischismen visar Marx med full beslutsamhet att varuproduktionens alla mystifikationer inte alls härrör från det konkreta arbetets förvandling till abstrakt, utan från det reifierade uttrycket för denna abstraktion. Vad handlar detta kapitel om? Om varufetischismen. Marx visar klart och tydligt att det inte finns någonting mystiskt i vare sig det konkreta eller det abstrakta arbetet.

Såsom bruksvärde är det ingenting mysteriöst med varan, om jag betraktar den under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. […] Varans mystiska karaktär har alltså inte sitt ursprung i dess bruksvärde. Lika lite har den sitt ursprung i värdebestämningarnas innehåll [dvs. det abstrakta arbetet – I.D.]. Ty det är för det första en fysiologisk sanning att alla nyttiga arbeten, alla produktiva verksamheter hur olika de än må vara, är funktioner av en specifik mänsklig organism och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är ett utgivande av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan osv. Det som för det andra ligger till grund för värdestorlekens bestämning, tiden för detta utgivande eller arbetets kvantitet, kan tydligt [sinnfällig] skiljas från dess kvalitet. Under alla samhällstillstånd [Zuständen / états sociaux] måste den arbetstid som produktionen av existensmedel [Lebensmittel] kostar intressera människorna, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier. Slutligen, så snart människorna arbetar för varandra på ett eller annat sätt, erhåller deras arbete också samhällelig form.24)
Så varifrån uppstår arbetsproduktens mystiska karaktär så snart den antar varuform? Uppenbarligen från själva denna form. Likheten hos alla typer av mänskligt arbete uttrycks objektivt genom att alla dess produkter är lika värden. Måttet på arbetskraftens utgivande genom tiden för detta utgivande antar formen av en kvantitet av värden hos arbetsprodukterna. Slutligen antar producenternas ömsesidiga relationer, genom vilka deras arbetens samhälleliga karaktär gör sig gällande, formen av ett samhälleligt förhållande mellan produkterna.25)

Man ska alltså inte söka efter varuproduktionens egendomligheter i kategorin abstrakt arbete, som är »den substans med vilken värdet bestäms», inte i likheten eller likställandet av olika typer av mänskligt arbete, inte i måttet på dessa arbetens tidsåtgång och inte heller i själva den samhälleliga förbindelsen mellan producenterna; dessa egendomligheter kommer sig uteslutande av att alla dessa definitioner får ett reifierat uttryck. Andra samhällsformer har inte något behov av en sådan omväg. Här »… behöver arbeten och produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet. De ingår som naturatjänster och naturaprestationer i samhällets hushållning. Arbetets naturaform, dess egenart, inte som under varuproduktionen dess allmängiltighet, är här dess omedelbara samhälleliga form. De livegnas slavarbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet, men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personliga arbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst.»26)

I varuproduktionen blir de självständiga producenternas arbete samhälleligt på marknaden och av två skäl. För det första eftersom deras produkter antar formen av varor och för det andra eftersom det ömsesidiga likställandet av varor enbart äger rum genom att konkreta, bestämda arbeten generaliseras (/abstraheras), förvandlas från konkret till abstrakt arbete. Den samhälleliga förbindelsen existerar genom abstraktionen från den konkreta formen, förmedlad genom kategorin abstrakt arbete. I organiserade produktionsformer existerar det samhälleliga bandet som ett på förhand givet faktum. Arbetet uppträder som samhälleligt redan från början, inte som privatarbete, ty produkten måste inte förvandlas till vara för att gälla som samhällelig; den är samhällelig omedelbart vid sin tillblivelse. Därför är arbetet här samhälleligt redan i sin specifikt konkreta form och är inte i behov av någon förvandling eller generalisering. Från detta antas en serie av slutsatser följa: i ett organiserat samhälle finns inte några varor utan endast produkter, det finns inget privatarbete utan endast samhälleligt arbete – arbetet från den samhälleliga helhetens medvetna organ –, och det finns inget abstrakt arbete utan endast konkret arbete.

Detta schema skulle emellertid endast kunna antas i sin helhet om de verkliga begreppen »vara», »privat», »abstrakt» stod i direkt symmetriska förhållanden till den andra serien av begrepp: »produkt», »samhällelig», »konkret». Men dessa antiteser är inte likvärdiga. Det säger sig självt att kategorierna »vara» och »privatarbete» försvinner tillsammans med produktionen för marknaden. Det följer av själva deras definitioner. Varor kallar vi arbetsprodukter avsedda för utbyte. Så snart det inte finns något utbyte finns heller inte några varor. Privatarbete kallar vi de självständiga, autonoma producenternas arbete. Om vi upphäver deras autonomi, om de förvandlas till organ som är direkt underordnade helheten, då försvinner kategorin privatarbete. Nu försöker man likaledes ge det abstrakta arbetet en sådan mening, vilket skulle leda till att denna kategori försvann vid övergången till andra produktionsformer. Detta följer av argumentet att arbetets samhälleliga karaktär uttrycks med hjälp av en abstraktion i marknadsproduktionen medan den i det organiserade samhället framträder omedelbart.

En sådan mekanisk redogörelse över symmetriska lagar är dock de nya kommentatorernas rent godtyckliga konstruktion. Hos Marx hittar man ingen sådan. I sin polemik med Gray – i frågan huruvida varuvärdet kunde mätas utan penningens hjälp – skrev Marx:

Varorna är omedelbart produkter av isolerade, oberoende, privatarbeten, som genom att de avyttras i privatutbytesprocessen måste bevisa sin karaktär av allmänt samhälleligt arbete; annorlunda uttryckt, arbetet på varuproduktionens grundval blir samhälleligt arbete blott genom att de individuella arbetena allsidigt avyttras. Men om Gray förutsätter den arbetstid varorna innehåller som direkt samhällelig, så förutsätter han den som samhällelig arbetstid eller som direkt associerade individers arbetstid. Sålunda skulle en specifik vara, såsom guld och silver, faktiskt inte kunna träda de andra varorna till mötes som inkarnation av det allmänna arbetet, bytesvärdet skulle inte bli pris, men bruksvärdet skulle inte heller bli bytesvärde, produkten inte bli vara, och sålunda skulle själva grundvalen för den borgerliga produktionen ha upphävts.27)

Det är lätt att konstatera att just den länk som Rubin hakat fast sig i – antitesen mellan konkret och abstrakt arbete – saknas i denna kortfattade men tydliga beskrivning av motsatsparet varuproduktion och socialistisk produktion. Ändå betonas här att arbetet i det socialistiska samhället inte behöver några förmedlande länkar i form av utbyte eller förfrämligande för att bli till samhälleligt arbete.

Det krävs ofrånkomligen abstraktion för att omvandla privatarbeten till den kvalitativt likgiltiga kategorin samhälleligt arbete. Men abstraktion är också nödvändig för att kunna beräkna och redovisa den totala arbetsåtgången, vilket som Marx betonar måste intressera varje samhälle. I ett annat kapitel av sin bok talar Rubin själv om hur olika typer av arbeten likställs med varandra, men han talar även om ett likställande av föremål, till exempel utifrån deras relativa nytta (i den socialistiska produktionen). Skillnaden mellan socialistisk produktion och varuproduktion är endast denna: i varusamhället är likställandet av arbeten möjligt enbart genom maskerade former av jämförelse av arbetsprodukter, genom att dessa uppträder som varor. Under socialismen är däremot likställandet av konkreta arbeten och arbetsprodukter helt oberoende av varandra. Men i vilken form måste detta likställande av arbeten äga rum? Jämförelsen av arbeten, som uttrycks i olika konkreta former, är endast möjlig genom att de reduceras till ett standardmått. Enligt A. Voznesenksij ”[kan] det konkreta arbetet alldeles utmärkt mätas i sin konkreta form. Marx tvekade inte det minsta på den saken i det fjärde stycket av det första kapitlet i första boken av Kapitalet när han undersökte den feodala produktionen, särskilt hemproduktionen i en bondefamilj.” Dessa Marxrader säger dock inte vad Voznesenskij har läst in. Det ”konkreta arbetet kan […] mätas i sin konkreta form”, men vad är det som mäts här egentligen? Det måste handla om en mängd, och mängden arbete måste uttryckas i någon typ av enhet. Om Voznesenskij tänker sig att ett konkret föremål, produkten av ett visst konkret arbete, är en sådan enhet, då är det inte i rollen som konkret föremål som det kommer att räknas utan i förhållande till ett arbetsenergiindex.28)

Översatt fram till ”The very attempt to measure with the help of given things the amount of labour”

Vad leder Rubins olika försök till? Kort sagt !!leder de till åtagandet!! [lead to the commitment to – hmm troligen ett fast uttryck] att driva ut all levande materia ur den politiska ekonomin, att beröva marxismens teoretiska system dess materiella underlag. Om det abstrakta arbetet – inte är arbete i fysiologisk mening, om arbetskraften – inte är ett föremål i den verkliga yttervärlden, om allt detta – är en okroppslig »sociologiserad» abstraktion, en ogripbar »relation» hos »varusamhället» – i bästa fall följer då att dessa kategorier hör hemma i samma serie som den borgerliga ekonomins resterande kategorier: profit, ränta, kapital, klasser osv. Men då försvinner varje objektivt stöd för ett vetenskapligt studium av det borgerliga samhället. Faktum är att uppgiften för den ekonomiska vetenskapen måste bestå i man reducerar de specifika, kapitalistiska framträdelserna för det samhälleliga »produktionslivet» till dessa gemensamma lagar, för att sedan genom abstrakt analys låta insidan av den ekonomiska väven »framträda» ur den kapitalistiska produktionens motsägelsefulla, maskerade former. Denna ekonomis grundläggande kategorier, såsom kapital och profit, representerar de ekonomiska fenomenen i en falsk form, i en krökt spegel. För att kunna blottlägga dessa fetischistiska ytfenomen måste studien själv i samtliga fall ha tillgång till verktyg och kategorier som inte är not in fetishised order, it must in its abstract analysis place itself outside the categories of bourgeois production.

The basic categories of this economy, like capital, profit, etc. represent economic phenomena in a false form, in a curved mirror. In order to expose this fetishism of superficial phenomena, study itself must in all cases possess the tools and categories not in fetishised order, it must in its abstract analysis place itself outside the categories of bourgeois production.

1)
»Abstrakt arbete och Marx ekonomiska kategorier» är namnet på den artikel som diskuteras. Red. anm. (Kapitel 14 i Essays on Marx’s theory of value, Black and Red, Detroit 1972. Några av de passager som Dasjkovskij citerar och kritiserar togs tydligen bort eller ändrades i de senare utgåvorna av boken. Den engelska översättningen av Rubins Studier i Marx värdeteori grundade sig på den tredje utgåvan från 1928. En fjärde utgåva utkom år 1930. Rubin svarade på Dasjkovskijs kritik i appendix nr 2 (s. 240254). Noa Rodmans anm.) Denna svenska översättning är baserad på Noa Rodmans engelska översättning som publicerades på Libcom den 21 februari 2012.
2)
Das Kapital: Ungekürzte Ausgabe nach der zweiten Auflage von 1872. Mit einem Geleitwort von Karl Korsch aus dem Jahre 1932 (1872 års andra tyska upplaga), Anaconda Verlag, Köln 2009, s. 61. (Formuleringen är identisk i MEW 23, dvs. den postumt utgivna fjärde tyska upplagan.) I den auktoriserade franska översättningen (18721875) står: »Allt arbete är å ena sidan utgivande, i fysiologisk mening, av mänsklig energi [force humaine], och bildar som sådant varuvärdena. Å andra sidan är allt arbete utgivande av mänsklig energi i den eller den produktiva formen, som är bestämd av ett specifikt ändamål, och i denna sin egenskap av konkret och nyttigt arbete producerar det bruksvärden eller nyttigheter. På samma sätt som varan först och främst [avant tout] måste vara en nyttighet för att vara ett värde måste arbetet först och främst vara nyttigt för att antas vara utgivande av mänsklig energi, mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening.» Vår. övers. /A.S.
3)
Om det abstrakta arbetets definition innehåller endast detta, varför tillmätte Marx och Engels denna kategori en sådan betydelse? – frågar Voznesenskij. Att arbetet å ena sidan producerar nyttigheter och å andra sidan är ett utgivande av mänsklig energi – kan en sådan truism verkligen ses som en vetenskaplig upptäckt? Vi kommer att besvara denna förbryllande fråga med en annan fråga. Varje ekonomi förutsätter å ena sidan produktionsmedel och å andra sidan arbetskraft. Det är också en truism. Så följer av detta att Marx lära om kapitalets organiska sammansättning inte är värd ett ruttet lingon? Själva sakfrågan är hur Marx gjorde bruk av dessa »truismer», vilka var kända redan under antiken, och likväl låg utom synhåll för den klassiska skolans mest uppmärksamma teoretiker.
4)
Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Zenit, Lund 1971, s. 18, korr. / MEW 42, s. 24.
5)
MEW 42, s. 2. Vår övers. / Jfr Grunddragen, a.a., s. 15.
6)
Kapitalet. Tredje boken, Arkiv–Zenit, Lund 1973, s. 775.
7)
A.a., s. 724.
8)
»Marx an Ludwig Kugelmann in Hannover, London, 11. Juli 1868», MEW 32, s. 552553. Vår övers.
9)
MEW 24, s. 358. Vår övers. Jfr Kapitalet. Andra boken, Arikiv–Zenit, Lund 1985, s. 315.
10)
Se Bogdanovs inledning till den nya utgåvan av Den allmänna teorin om den kapitalistiska ekonomin, den fjärde utgåvan av Kurs i politisk ekonomi (Bogdanov och Stepanov, 1925, s. 306), samt diskussionen om ämnet politisk ekonomi i tidskriften Vestnik Kommunisticheskoj Akademii.
11)
Ett intressant övervägande apropå detta finner vi i ett av Engels brev. »Ekonomiska förhållanden» – skriver Engels – »[…] förstår vi som det sätt på vilket människorna i ett bestämt samhälle producerar sitt livsuppehälle och utbyter produkterna sinsemellan (under förutsättning att det finns en arbetsdelning). Alltså är här hela produktionstekniken och -transporterna inbegripna. […] Vidare inbegriper ekonomin de geografiska grundvalarna på vilka allt detta utspelar sig» osv. (Friedrich Engels, »Brief an Borgius (1894)», MEW 39, 206f. Vår övers. Jfr »Brev till W. Borgius, Breslau, 25 januari 1894» i Marx, K., Engels, F., Om konst och litteratur, Arbetarkultur, Göteborg 1971, s. 12) För att förstå dessa ord måste man dock hålla i minnet att Engels här ger ett brett svar på frågan om »bas» och »överbyggnad» inom varje samhälle. Utifrån den synpunkten måste den ekonomiska basen i sig själv inkludera alla dessa element. Dessutom reserverar sig Engels i slutet av sitt brev för oklarheter i formuleringarna. Trots det kan vikten av dessa »överhistoriska» element inte bli föremål för tvivel.
12)
Den politiska ekonomins klassiska skola fullföljde den första delen av det teoretiska arbetet, under det att man valde ut de enklaste begreppen från den konkreta verkligheten. Marx kunde i sin analys därför direkt börja med denna punkt, till vilken hans föregångare hade fört teorin, med de enklaste bestämningarna »gemenskap», »arbete» osv. Det är härifrån som vissa av de moderna marxisterna drar slutsatsen att det i allmänhet inte krävs någon vetenskaplig analys som utgår från den konkreta verkligheten.
13)
Grunddragen, a.a., s. 35f., korr. / MEW 42, s. 39f.
14)
Grunddragen, a.a., s. 38f., korr. / MEW 42, s. 42.
15)
I. Rubin, Essays on Marx’s theory of value, !!second edition, p. 102.!! http://www.marxists.org/archive/rubin/value/ch14.htm
16)
Denna skrift publicerades tillsammans med den första versionen av Hilferdings »Finanskapitalet» i Marx-Studien. Band 3. »Die Wertlehre bei Marx und Lassalle von Tatiyana Grigorovich, Wien 1910; Tatiana Pisterman, Historien om en vetenskaplig missuppfattning (rysk utgåva, 1923).
17)
Grunddragen, a.a., s. 34. / MEW 42, s. 38.
18)
Grunddragen, a.a., s. 35, korr. / MEW 42, s. 39.
19)
Grunddragen, a.a., s. 35, korr. / MEW 42, s. 38f.
20)
Grunddragen, a.a., s. 35. / MEW 42, s. 39. I en intressant anmärkning jämför Z. Tseitlin Marx metod med naturvetenskapens och drar en parallell mellan Marx lära om det abstrakta arbetet och atomläran. Begreppet »atom» förekommer under vetenskapshistoriens samtliga epoker, liksom begreppet »arbete» under samhällshistoriens. Atomen har liksom arbetet en »dubbel substans». Men vetenskapen kunde bara utvecklas till ett visst stadium av vetenskapshistorien innan atomen upptäcktes, vilket skedde genom analys av »komplexa konkreta fenomen inom vilka atomen representerar en allmän, jämnt fördelad kategori. I urnebulosan, liksom i ursamhället, var atomen och arbetet allmänna kategorier, men de föreskrev samtidigt den eller den individuella konfigurationen». Med solsystemets fortsatta utveckling ökade skillnaderna i kombinationer, kemiska bindningar, i vilka atomen framträder som en allmän kategori. Atomen avindividualiseras mer och mer »i praktiken». Människans vetenskapliga verksamhet bidrar å sin sida till ökningen av antalet kombinationer av de kemiska elementen.» »Människans makt över dessa naturkrafter växer utan tvekan till en sådan grad att atomen, liksom arbetet, blir ›likgiltigt›, dvs. kan uppnå alla möjliga slags kombinationer för alla möjliga syften.» Atomen är en historisk kategori endast i den meningen att denna dess allmänna karaktär framträder alldeles tydligt först på ett bestämt stadium av den vetenskapliga utvecklingen – när materian har förvandlas till något komplext konkret. För en mer detaljerad betraktelse, se Z. Tseitlin, Nauka i gipoteza (»Vetenskap och hypotes»), Moskva 1926, s. 171173. [Kolla upp citattecknen ovan; alltså jfr med det ryska originalet.]
21)
Anti-Dühring, http://www.marxists.org/svenska/marx/1878/20-d025.htm / MEW 20, Berlin 1962, s. 186.
22)
K. Marx, F. Engels, Die deutsche Ideologie, MEW bd 3, s. 33.
23)
Kritik av Gothaprogrammet
24)
Das Kapital: Ungekürzte Ausgabe nach der zweiten Auflage von 1872. Mit einem Geleitwort von Karl Korsch aus dem Jahre 1932, Anaconda Verlag, Köln 2009, s. 8384. Den svenska översättningen är en anpassning till den andra upplagans text utifrån Kapitalet. Första boken. Supplement, Arkiv, Lund 1985, s. 6970 (första upplagan). Se även den auktoriserade franska översättningen: Le Capital. Livre premier. Tome I, Éditions sociales, Paris 1969, s. 84.
25)
Kapitalet. Första boken, a.a., s. X. / Anaconda…
26)
Kapitalet. Första boken, a.a., s. X, korr. / Anaconda…, a.a., s. X.
27)
Till kritiken…, 'B. Teorier om pengarnas måttenhet'. XX. Kolla med MEW!
28)
Så här karakteriserar Marx arbetets beräkning utifrån mängden producerade varor: ”Stycklönen uttrycker i verkligheten inte något direkt värdeförhållande. Vad som sker, är inte att den enskilda varans värde mätes med hjälp av den arbetstid, som är nedlagd i den, utan det är tvärtom det utförda arbetet som mätes i antalet varor, som arbetaren producerar. Vid tidlön mätes arbetet direkt genom sin tidslängd, vid stycklönen däremot genom den produktmängd, som arbetet framställer under en bestämd tidsenhet.” (Kapitalet. Första boken, a.a., s. X, <https://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d106.htm#h103> !!Översätt om detta citat. Framförallt den första meningen ser helt fel ut. /P.Å.!!)