Warning: Undefined array key "DOKU_PREFS" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2084 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2092 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/actions.php on line 38
Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Nästa version. | Föregående version. | ||
sv:ett-steg-framat-men-lika-langt-kvar-till-mal [2011/04/11 02:56] titorelli created |
sv:ett-steg-framat-men-lika-langt-kvar-till-mal [2015/04/12 21:08] (aktuell) |
||
---|---|---|---|
Rad 1: | Rad 1: | ||
- | ====== Ett steg framåt, men lika långt kvar till mål ====== | + | ====== Ett steg framåt, men lika långt kvar till mål. Några kommentarer till Xavier Girrards text ====== |
+ | :: **Peter Åström** | ||
+ | ===== Nödvändighet och kommunism ===== | ||
+ | |||
+ | I sin text »Kommunisering och historia», som behandlar Troploins och Théorie communistes respektive historieuppfattningar, | ||
+ | |||
+ | >[E]n självmedvetet historicistisk kommunistisk teori [kan] på samma gång göra anspråk på nödvändigheten av den nuvarande rörelsens auktorativitet och erkänna möjligheten av dess misslyckande, | ||
+ | |||
+ | Det finns dock ett stort problem med själva utgångspunkten i texten: om det är ett metodologiskt fel att balansera två symmetriskt motsatta misstag, som Dauvé säger, så är det heller inte helt lyckat att försöka överskrida en problematik som inte ens existerar, ett misstag som det måste sägas att XG här har fallit offer för. | ||
+ | |||
+ | Angående den kritik som riktas mot Troploin och deras ahistoricism så får jag säga att jag instämmer helt och har inget ytterligare att säga om det. Beträffande TC så skulle kritiken antagligen varit riktig om det endast hade rört sig om en korrekt återgivning av deras uppfattning. Men XG gör, trots att han har en sympatisk inställning, | ||
+ | |||
+ | >… TC [abstraherar] teorin från denna tidpunkt som den absoluta teorin, genom att argumentera för att den form som kommunismen nödvändigtvis måste anta i vårt historiska ögonblick är den form som nödvändigtvis överskrider kapitalet. TC producerar en total historia där den nödvändiga produktionen av kommunism, som definieras av den // | ||
+ | |||
+ | >TC rekonstruerar endast historien för att visa att kommunismen nödvändigtvis kommer att produceras i det nuvarande historiska ögonblicket. (s. 196) | ||
+ | |||
+ | Men var någonstans skriver TC att just vår tid och den nu existerande motsättningen mellan proletariat och kapital nödvändigtvis måste resultera i en segerrik kommunistisk revolution? Ingenstans. XG är dock inte den förste att tolka TC:s teori på det här sättet, vilket är en av orsakerna till denna text. I vår intervju med en TC-medlem som publicerades i det förra numret av // | ||
+ | |||
+ | >[Det] finns … också en missuppfattning rörande det sätt vi presenterar möjligheterna för kommunisering: | ||
+ | |||
+ | Den djupa skepsis som många hyser för TC grundar sig på att de läser in en messiansk förkunnelse om att den sanna kommunismens tid nu slutligen har givit sig till känna, när de ser att TC skriver att revolutionen //som kommunisering// | ||
+ | |||
+ | TC hävdar visserligen att proletärerna nu tenderar att direkt konfrontera sin egen klasstillhörighet i flertalet av dagens kamper. Detta är ett mycket intressant fenomen, att vi kan se en antydan om att den dagliga klasskampen varslar om klassernas upplösning (alltså inte bara i våldsamma kravaller riktade mot reproduktionssfären såsom dem i Frankrike 2005 eller Grekland 2008) -- ett resultat av att det inte längre finns någonting att bejaka i det att vara en arbetare. Så såg det inte ut tidigare, men när sade någon att detta måste innebära en garanterad seger i klasskriget? | ||
+ | |||
+ | ===== Framsteg för kapitalförhållandet? | ||
+ | |||
+ | Enligt XG så är det »kapitalistiska produktionssättet idag … långt mer avancerat än tidigare» (s. 200). Detta är utan tvekan ett okontroversiellt uttalande, men ett påstående som dock med lika liten tvekan kan ifrågasättas, | ||
+ | |||
+ | > | ||
+ | |||
+ | Om vi däremot tittar närmare på kapitalet som den opersonliga process det faktiskt är så hamnar vi vid den grundläggande formeln P--V--P´. Vi drar oss till minnes att kapitalet och kapitalförhållandet endast kan fortsätta existera om denna process fullföljs kontinuerligt, | ||
+ | |||
+ | Ett kapital tar ett kliv framåt när det en gång lyckats genomgå sin cykel och har frambringat P´, men med detta förs det obönhörligen // | ||
+ | |||
+ | Om dagens kapitalism skriver XG att »mervärdet utvinns långt mer lättvindigt och lokaliserade poler av antagonistisk ackumulation har banat väg för ett mer globaliserat kapital.» (s. 200) Det är riktigt att kapitalet, genom sin globalisering, | ||
+ | |||
+ | Enligt XG så har kapitalet alltså blivit mer avancerat jämfört med tidigare, men han säger även att detta har åtföljts av ett mer avancerat och stridbart proletariat: | ||
+ | |||
+ | Om vi bara ser till de allmänna livs- och arbetsvillkoren så verkar arbetarnas kamp inte ha lett till några nämnvärda förbättringar alltsedan kapitalets globalisering inleddes, åtminstone inte i de avancerade kapitalistiska länderna där vi snarare har upplevt en motsatt utveckling. Ur den synpunkten tycks ju faktiskt programmatismen ha varit mer avancerad: arbetarrörelsen skred framåt år för år; den uppnådde en allt fastare organisationsgrad och vann fler och fler röster i riksdagsvalen. Ingen kunde blunda för dess växande styrka. Och med förbättringarna som den lyckades genomdriva för arbetarnas räkning kunde även visionen länge bibehållas om att man stegvis rörde sig mot en slutgiltig frigörelse från kapitalets ok. Idag är denna vision död och begraven; ingen kan se någon sådan trend i den pågående samhällsutvecklingen. Produktivitetsvinsterna åtföljs numera av stagnerande löner, ökad press och stigande arbetslöshet.((Kapitalets apologeter försöker bevisa att de fria kapitalströmmarna gör världen till en bättre plats genom att ta fram siffror på en ökad medellivslängd och minskad barnadödlighet. Utmärkt! Låt oss glömma att vår ungdom tas ifrån oss och istället glädjas åt en förlängd ålderdom med framskjuten pensionsålder.)) | ||
+ | |||
+ | Men XG tycks leta efter någon sorts kvalitativ aspekt i kampen, för sedan låter det såhär: | ||
+ | |||
+ | > | ||
+ | |||
+ | Detta går inte att tolka som om XG skulle säga att facket, partiet, arbetarrådet osv. i alla tider och på alla platser har varit någonting »dåligt». Vi vet från hans text att han vänder sig mot en sådan normativ syn. Tvärtom accepterar XG att till exempel arbetarrådet var en adekvat form för revolutionen under en bestämd kampcykel. Detta till trots är det en viss ultravänsterjargong som skiner igenom: de gamla förmedlingarna (men han använder faktiskt inte det här ordet) »angrips direkt av arbetarna själva», vilket uppfattas som någonting positivt eller »mer avancerat». | ||
+ | |||
+ | Det är riktigt att skalet av den fackföreningsrörelse som växte fram under den föregående perioden tillsammans med arbetarpartierna idag ofta direkt måste angripas av arbetarna. Dessa organisationer har idag, i ett land som Sverige, som överordnat mål att garantera framtida investeringar och därmed arbetstillfällen i landet. De flyttar inte längre fram arbetarnas positioner som det tidigare brukade heta. Arbetarpolitiken har bytts ut mot kravet på att administrera krisen (dvs. den latenta krisen sedan omstruktureringen) och att fördela dess negativa effekter »solidariskt» genom att erbjuda en mindre förskräcklig lösning än vad de liberal-konservativa partierna brukar förespråka. Detta innebär en omvänd reformism med en långsam men stadig nedmontering av arbetsrätten och välfärdsinrättningarna som byggts upp under den tidigare perioden. | ||
+ | |||
+ | Men den omstrukturerade kapitalismen och kapitalistklassens angrepp de senaste trettio åren är inte på något sätt bättre för produktionssättet än vad den fordistiska inrättningen en gång var. Det blev bara helt enkelt nödvändigt att den senare skulle nedmonteras så snart den blivit oförenlig med systemets reproduktion. Likaså är inte proletärernas motangrepp mer avancerade idag. Om det idag, för att försvara ens livsvillkor, | ||
+ | |||
+ | En konfontation med facket idag har dock ingenting med ultravänsterns kritik av förmedlingarna att göra eller att man emot reformismen inom arbetarörelsen behöver föra fram arbetarklassens självständiga organisering. Den världen har upphört att finnas till; läget idag ser radikalt annorlunda ut. Det finns inte längre någon arbetarrörelse eftersom det inte finns någon arbetaridentitet och därmed inte heller vare sig någon reformism eller revolutionär arbetarautonomi. En kamp som utgår från golvet kan uppstå spontant utanför eller mot det lokala fackets vilja, men det kan också hända att det är just det som tar intitiativet. Så länge kampen handlar om löner och villkor spelar dessa formaliteter mindre roll, för det är inte endast //den fackliga organisationen// | ||
+ | |||
+ | Avslutningsvis vill jag säga att även om vissa »framstegsidéer» här har blivit ifrågasatta förnekar jag inte på något sätt att det kapitalistiska produktionssättet faktiskt utvecklas med tiden, vilket hade varit absurt. Produktionssättet har verkligen en historia där de på varandra följande kampcyklerna inte blott bryter av mot den tidigare konfigurationen -- ibland med en helt ny uppsättning institutioner -- utan där den nya konfigurationen också bär ett kännemärke av vad den avlöser. I processen då en ny kampcykel är på väg att ersätta den omedelbart föregående sker genomgripande förändringar som bryter ner den tidigare bärande konstruktionen, | ||
+ | |||
+ | :: april 2010 |