| Both sides previous revision
Föregående version.
|
Nästa version.
Both sides next revision
|
sv:intervju-med-robert-kurz [2013/03/16 13:04]
titorelli Kortade ner noten |
sv:intervju-med-robert-kurz [2013/03/16 13:05]
titorelli Tog bort Postonenot |
| Denna nytolkning av moderniseringens historia under 1900-talet väckte frågan om hur det ens var möjligt att komma fram till en nytolkning genom att »stryka marxismen mothårs». Ty det finns alltid ett krav på samhällsteoretiska innovationer att även kunna förklara sig själva. Det var här som den nya kristeorin kom in i bilden. Den dittillsvarande marxistiska teorin hade alltid betraktat kriserna som blott övergående avbrott i den kapitalistiska ackumulationen, alltså väsentligen som konjunkturkriser eller strukturella avbrott vid övergången till en ny ackumulationsmodell. I och med det blev kristeorin kvar innanför det »det abstrakta arbetets» horisont och var därmed lika mycket fången i det moderna varuproducerande systemets samhälleliga former som den statligt politiska socialismens idé och praktik. En absolut inre skranka för ackumulationen antogs antingen vara omöjlig eller kunde i sina få undantag (som hos Henryk Grossman) inte hänföras till det »abstrakta arbetet» såsom »kapitalets substans» (Marx). Vår nya kristeori skisserade nu tvärtom tesen om att en absolut inre skranka hos ackumulationen har uppenbarat sig i och med kapitalets »avsubstantialisering» i den tredje industriella revolutionen, det vill säga mikroelektroniken. För första gången i kapitalets historia äger bortrationaliseringen av arbetskraften rum snabbare och i större omfattning än utvidgningen av marknaderna genom produkternas förbilligande, och därmed upphör krisens hittillsvarande kompensationsmekanism. Kapitalet flyr inte längre blott konjunkturellt utan även strukturellt från realackumulationen in i finansbubblornas »fiktiva kapital» (Marx) – bubblor som till slut måste spricka. Genom att ackumulationens historiska skranka visar sig i denna kvalitativt nya kris blir det varuproducerande systemet, det »på värdet baserade produktionssättet» (Marx)((Se föregående not.)), det »abstrakta arbetet» och därmed också den hittillsvarande marxistiska arbetsontologin obsolet. | Denna nytolkning av moderniseringens historia under 1900-talet väckte frågan om hur det ens var möjligt att komma fram till en nytolkning genom att »stryka marxismen mothårs». Ty det finns alltid ett krav på samhällsteoretiska innovationer att även kunna förklara sig själva. Det var här som den nya kristeorin kom in i bilden. Den dittillsvarande marxistiska teorin hade alltid betraktat kriserna som blott övergående avbrott i den kapitalistiska ackumulationen, alltså väsentligen som konjunkturkriser eller strukturella avbrott vid övergången till en ny ackumulationsmodell. I och med det blev kristeorin kvar innanför det »det abstrakta arbetets» horisont och var därmed lika mycket fången i det moderna varuproducerande systemets samhälleliga former som den statligt politiska socialismens idé och praktik. En absolut inre skranka för ackumulationen antogs antingen vara omöjlig eller kunde i sina få undantag (som hos Henryk Grossman) inte hänföras till det »abstrakta arbetet» såsom »kapitalets substans» (Marx). Vår nya kristeori skisserade nu tvärtom tesen om att en absolut inre skranka hos ackumulationen har uppenbarat sig i och med kapitalets »avsubstantialisering» i den tredje industriella revolutionen, det vill säga mikroelektroniken. För första gången i kapitalets historia äger bortrationaliseringen av arbetskraften rum snabbare och i större omfattning än utvidgningen av marknaderna genom produkternas förbilligande, och därmed upphör krisens hittillsvarande kompensationsmekanism. Kapitalet flyr inte längre blott konjunkturellt utan även strukturellt från realackumulationen in i finansbubblornas »fiktiva kapital» (Marx) – bubblor som till slut måste spricka. Genom att ackumulationens historiska skranka visar sig i denna kvalitativt nya kris blir det varuproducerande systemet, det »på värdet baserade produktionssättet» (Marx)((Se föregående not.)), det »abstrakta arbetet» och därmed också den hittillsvarande marxistiska arbetsontologin obsolet. |
| |
| Och sålunda blev den egna historiska utgångspunkten – en ny, grundläggande kapitalismkritik – alltså bestämd av kristeorin. Men det var först i och med //Moderniseringens kollaps// som kritiken av en socialism grundad på »abstrakt arbete» och varuproduktion och den nya kristeorin kunde förenas systematiskt. Krisen för det varuproducerande systemets basala, gemensamma former måste först manifestera sig hos de historiska eftersläntrarna, men den skulle till slut gnaga sig in även i västkapitalismens centrum. »Eftersläntrarmoderniseringens» slut är början på slutet för moderniteten och dess »abstrakta arbete» överhuvud, alltså även slutet för politiken som regleringsform och nationen som det varuproducerande systemets referensområde. Praktiskt sett bevisas detta av den krisbehäftade globaliseringsprocessen. För några var Sovjetunionens fall och slutet på den hittillsvarande socialismen en »seger» för västkapitalismen, men det finns inte någon grund för en sådan tolkning.((»Det är i detta hänseende värt att beakta att Sovjetunionens hastiga nedgång började under 1970-talet och inte 1980-talet, alltså inte på grund av Afghanistan eller kapprustningen med USA. Den sovjetiska, statscentrerade formen visade sig vara alltför rigid och oanpassningsbar till sjuttiotalskrisen. Å andra sidan kan man tolka Dengs linje i Kina som en insikt om att den statscentrerade eran var förbi (åtminstone tillsvidare).» – [[http://www.krisis.org/2005/critical-theory-of-capitalism-today|Moishe Postone 2005]]. Tillägg av A.S.)) Uppgiften för en ny, radikal samhällskritik under 2000-talet är att vända krisen för »det abstrakta arbetet», värdeformen, varuproduktionen, den politiska regleringen och nationella inskränkningen till en medveten kritik och ett övervinnande av det moderna samhällets formsammanhang. | Och sålunda blev den egna historiska utgångspunkten – en ny, grundläggande kapitalismkritik – alltså bestämd av kristeorin. Men det var först i och med //Moderniseringens kollaps// som kritiken av en socialism grundad på »abstrakt arbete» och varuproduktion och den nya kristeorin kunde förenas systematiskt. Krisen för det varuproducerande systemets basala, gemensamma former måste först manifestera sig hos de historiska eftersläntrarna, men den skulle till slut gnaga sig in även i västkapitalismens centrum. »Eftersläntrarmoderniseringens» slut är början på slutet för moderniteten och dess »abstrakta arbete» överhuvud, alltså även slutet för politiken som regleringsform och nationen som det varuproducerande systemets referensområde. Praktiskt sett bevisas detta av den krisbehäftade globaliseringsprocessen. För några var Sovjetunionens fall och slutet på den hittillsvarande socialismen en »seger» för västkapitalismen, men det finns inte någon grund för en sådan tolkning. Uppgiften för en ny, radikal samhällskritik under 2000-talet är att vända krisen för »det abstrakta arbetet», värdeformen, varuproduktionen, den politiska regleringen och nationella inskränkningen till en medveten kritik och ett övervinnande av det moderna samhällets formsammanhang. |
| |
| //Det handlar alltså om en kritik som inte längre enbart utgår från kategorin arbete. Mot bakgrund av krisen blir det snarare tydligt hur mycket tankeformer och praktik – de må vara sociala, ekonomiska eller politiska – håller sig fast vid den moderna ontologin, utan att begripa med vilken potens negativiteten uttrycker sig i krisen. Till exempel här i Brasilien framkom i den första diskussionen om //Moderniseringens kollaps// uttryck som »metafysisk diabolik», »felsteg» och »katastrofism». Vilken resonans fick din analys i den så kallade »allmänna opinionen» i allmänhet och, i synnerhet, hur blev mottagandet inom den traditionella vänstern?// | //Det handlar alltså om en kritik som inte längre enbart utgår från kategorin arbete. Mot bakgrund av krisen blir det snarare tydligt hur mycket tankeformer och praktik – de må vara sociala, ekonomiska eller politiska – håller sig fast vid den moderna ontologin, utan att begripa med vilken potens negativiteten uttrycker sig i krisen. Till exempel här i Brasilien framkom i den första diskussionen om //Moderniseringens kollaps// uttryck som »metafysisk diabolik», »felsteg» och »katastrofism». Vilken resonans fick din analys i den så kallade »allmänna opinionen» i allmänhet och, i synnerhet, hur blev mottagandet inom den traditionella vänstern?// |