Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Föregående version.
Nästa version.
Föregående version.
sv:intervju-med-robert-kurz [2013/03/16 13:04]
titorelli Kortade ner noten
sv:intervju-med-robert-kurz [2013/03/16 14:47]
titorelli
Rad 7: Rad 7:
 Den akademiska teorin var aldrig vår utgångspunkt. Vi var alla aktivister inom sociala rörelser på vänsterkanten. I början av 1980-talet kände vi att den dåvarande »nya vänsterns» idéer sedan 1968 hade uttömts. Det fanns en impuls till att kritiskt bearbeta den egna historien. Vi ville inte längre vara en del av den »manodepressiva cykel» som de politiska kampanjerna präglades av. Teorin skulle inte längre vara omedelbart bunden till en politisk praktik utan alltså släppa sin legitimatoriska karaktär och tas på allvar för sig själv. Detta innebar ett fjärmande från den politiska vänstern. Den akademiska teorin var aldrig vår utgångspunkt. Vi var alla aktivister inom sociala rörelser på vänsterkanten. I början av 1980-talet kände vi att den dåvarande »nya vänsterns» idéer sedan 1968 hade uttömts. Det fanns en impuls till att kritiskt bearbeta den egna historien. Vi ville inte längre vara en del av den »manodepressiva cykel» som de politiska kampanjerna präglades av. Teorin skulle inte längre vara omedelbart bunden till en politisk praktik utan alltså släppa sin legitimatoriska karaktär och tas på allvar för sig själv. Detta innebar ett fjärmande från den politiska vänstern.
  
-Trots all sin kritik av stalinismen hade den »nya vänstern» inte på allvar ifrågasatt Sovjetunionens postkapitalistiska karaktär. Det fåtal teoretiker som istället talade om »statskapitalism» orienterade sig mestadels mot den kinesiska maoismen och kom aldrig längre än till en sociologisk,​ avkortad teori om »byråkratins makt». När vi företog oss en djupare teoretisk undersökning kom vi fram till att det egentliga problemet med den så kallade realsocialismen låg någon annanstans. Den samhällsordning som framgick ur den ryska revolutionen och ur den antikoloniala befrielsekampen fortsatte att vara »ett på värdet baserat produktionssätt» [//auf dem Wert beruhende Produktionsweise//​] (Marx)((Detta Marxcitat är inte helt korrekt. I //​Grundrisse//​ förekommer ​dock »der auf dem Wert beruhenden Produktion» (›den på värdet baserade produktionen›). Se MEW 42, s. 600. A.S.)). Det moderna varuproducerande systemets samhälleliga form kunde här inte övervinnas. Alla kapitalets kategorier bestod; de skulle endast moderniseras och kontrolleras i en nationell, statlig-politisk form. Liksom i Väst blev människorna underkastade det »abstrakta arbetets» system. Det handlade inte om en transformation som gick utöver kapitalismen utan precis tvärtom om en transformation in i kapitalismen. Och det svarade mot den verkliga historiska situationen i Öst och i Syd. Dessa samhällen hade inte stött på gränserna för den kapitalistiska utvecklingen utan de halkade efter denna utveckling vid världsmarknadens periferi. Därför var revolutionerna i Öst och i Syd, trots sin marxistiska,​ antikapitalistiska nomenklatur,​ i själva verket borgerliga revolutioner;​ de var de historiska eftersläntrarnas revolutioner,​ vilka gav liv åt »catch up-moderniseringsregimer». Byråkratin var ett resultat av denna konstellation och inte den oberoende orsaken till de repressiva förhållandena i de postrevolutionära samhällena. I grunden upprepade sig endast fenomen – iklädda en annan ideologi – som hade kännetecknat kapitalismens absolutistiska och borgerligt-revolutionära tidiga historia från 1500- till 1800-talet.+Trots all sin kritik av stalinismen hade den »nya vänstern» inte på allvar ifrågasatt Sovjetunionens postkapitalistiska karaktär. Det fåtal teoretiker som istället talade om »statskapitalism» orienterade sig mestadels mot den kinesiska maoismen och kom aldrig längre än till en sociologisk,​ avkortad teori om »byråkratins makt». När vi företog oss en djupare teoretisk undersökning kom vi fram till att det egentliga problemet med den så kallade realsocialismen låg någon annanstans. Den samhällsordning som framgick ur den ryska revolutionen och ur den antikoloniala befrielsekampen fortsatte att vara »ett på värdet baserat produktionssätt» [//auf dem Wert beruhende Produktionsweise//​] (Marx)((Detta Marxcitat är inte helt korrekt. I //​Grundrisse//​ förekommer ​emellertid ​»der auf dem Wert beruhenden Produktion» (›den på värdet baserade produktionen›). Se MEW 42, s. 600. A.S.)). Det moderna varuproducerande systemets samhälleliga form kunde här inte övervinnas. Alla kapitalets kategorier bestod; de skulle endast moderniseras och kontrolleras i en nationell, statlig-politisk form. Liksom i Väst blev människorna underkastade det »abstrakta arbetets» system. Det handlade inte om en transformation som gick utöver kapitalismen utan precis tvärtom om en transformation in i kapitalismen. Och det svarade mot den verkliga historiska situationen i Öst och i Syd. Dessa samhällen hade inte stött på gränserna för den kapitalistiska utvecklingen utan de halkade efter denna utveckling vid världsmarknadens periferi. Därför var revolutionerna i Öst och i Syd, trots sin marxistiska,​ antikapitalistiska nomenklatur,​ i själva verket borgerliga revolutioner;​ de var de historiska eftersläntrarnas revolutioner,​ vilka gav liv åt »catch up-moderniseringsregimer». Byråkratin var ett resultat av denna konstellation och inte den oberoende orsaken till de repressiva förhållandena i de postrevolutionära samhällena. I grunden upprepade sig endast fenomen – iklädda en annan ideologi – som hade kännetecknat kapitalismens absolutistiska och borgerligt-revolutionära tidiga historia från 1500- till 1800-talet.
  
 //Å ena sidan gav oss 1900-talets sista årtionden en kvalitativt ny kris som inbjöd till en kritik av den traditionella reformismen samt nyliberalismen. Och till en början ledde denna kritik huvudsakligen till en kritik av »det abstrakta arbetet» – som den fundamentala kategorin i reproduktionen av det moderna varuproducerande systemet. Ty krisen var ett uttryck för de inre skrankor som »arbetssamhället» hade stött emot. Å andra sidan kom varje analys som hade en koppling till Marx att betecknas som ekonomistisk. Detta skedde efter att den strukturalistiska marxismen hade hamnat i en återvändsgränd och det postmodernistiska tänkandet kommit att bli dominerande. Hur har ni i detta hänseende kritiskt tagit upp den traditionella marxismens ekonomiska kategorier och i vilken mån skiljer sig er nya kristeori från dessa analyser?// //Å ena sidan gav oss 1900-talets sista årtionden en kvalitativt ny kris som inbjöd till en kritik av den traditionella reformismen samt nyliberalismen. Och till en början ledde denna kritik huvudsakligen till en kritik av »det abstrakta arbetet» – som den fundamentala kategorin i reproduktionen av det moderna varuproducerande systemet. Ty krisen var ett uttryck för de inre skrankor som »arbetssamhället» hade stött emot. Å andra sidan kom varje analys som hade en koppling till Marx att betecknas som ekonomistisk. Detta skedde efter att den strukturalistiska marxismen hade hamnat i en återvändsgränd och det postmodernistiska tänkandet kommit att bli dominerande. Hur har ni i detta hänseende kritiskt tagit upp den traditionella marxismens ekonomiska kategorier och i vilken mån skiljer sig er nya kristeori från dessa analyser?//
Rad 13: Rad 13:
 Denna nytolkning av moderniseringens historia under 1900-talet väckte frågan om hur det ens var möjligt att komma fram till en nytolkning genom att »stryka marxismen mothårs». Ty det finns alltid ett krav på samhällsteoretiska innovationer att även kunna förklara sig själva. Det var här som den nya kristeorin kom in i bilden. Den dittillsvarande marxistiska teorin hade alltid betraktat kriserna som blott övergående avbrott i den kapitalistiska ackumulationen,​ alltså väsentligen som konjunkturkriser eller strukturella avbrott vid övergången till en ny ackumulationsmodell. I och med det blev kristeorin kvar innanför det »det abstrakta arbetets» horisont och var därmed lika mycket fången i det moderna varuproducerande systemets samhälleliga former som den statligt politiska socialismens idé och praktik. En absolut inre skranka för ackumulationen antogs ​ antingen vara omöjlig eller kunde i sina få undantag (som hos Henryk Grossman) inte hänföras till det »abstrakta arbetet» såsom »kapitalets substans» (Marx). Vår nya kristeori skisserade nu tvärtom tesen om att en absolut inre skranka hos ackumulationen har uppenbarat sig i och med kapitalets »avsubstantialisering» i den tredje industriella revolutionen,​ det vill säga mikroelektroniken. För första gången i kapitalets historia äger bortrationaliseringen av arbetskraften rum snabbare och i större omfattning än utvidgningen av marknaderna genom produkternas förbilligande,​ och därmed upphör krisens hittillsvarande kompensationsmekanism. Kapitalet flyr inte längre blott konjunkturellt utan även strukturellt från realackumulationen in i finansbubblornas »fiktiva kapital» (Marx) – bubblor som till slut måste spricka. Genom att ackumulationens historiska skranka visar sig i denna kvalitativt nya kris blir det varuproducerande systemet, det »på värdet baserade produktionssättet» (Marx)((Se föregående not.)), det »abstrakta arbetet» och därmed också den hittillsvarande marxistiska arbetsontologin obsolet. Denna nytolkning av moderniseringens historia under 1900-talet väckte frågan om hur det ens var möjligt att komma fram till en nytolkning genom att »stryka marxismen mothårs». Ty det finns alltid ett krav på samhällsteoretiska innovationer att även kunna förklara sig själva. Det var här som den nya kristeorin kom in i bilden. Den dittillsvarande marxistiska teorin hade alltid betraktat kriserna som blott övergående avbrott i den kapitalistiska ackumulationen,​ alltså väsentligen som konjunkturkriser eller strukturella avbrott vid övergången till en ny ackumulationsmodell. I och med det blev kristeorin kvar innanför det »det abstrakta arbetets» horisont och var därmed lika mycket fången i det moderna varuproducerande systemets samhälleliga former som den statligt politiska socialismens idé och praktik. En absolut inre skranka för ackumulationen antogs ​ antingen vara omöjlig eller kunde i sina få undantag (som hos Henryk Grossman) inte hänföras till det »abstrakta arbetet» såsom »kapitalets substans» (Marx). Vår nya kristeori skisserade nu tvärtom tesen om att en absolut inre skranka hos ackumulationen har uppenbarat sig i och med kapitalets »avsubstantialisering» i den tredje industriella revolutionen,​ det vill säga mikroelektroniken. För första gången i kapitalets historia äger bortrationaliseringen av arbetskraften rum snabbare och i större omfattning än utvidgningen av marknaderna genom produkternas förbilligande,​ och därmed upphör krisens hittillsvarande kompensationsmekanism. Kapitalet flyr inte längre blott konjunkturellt utan även strukturellt från realackumulationen in i finansbubblornas »fiktiva kapital» (Marx) – bubblor som till slut måste spricka. Genom att ackumulationens historiska skranka visar sig i denna kvalitativt nya kris blir det varuproducerande systemet, det »på värdet baserade produktionssättet» (Marx)((Se föregående not.)), det »abstrakta arbetet» och därmed också den hittillsvarande marxistiska arbetsontologin obsolet.
  
-Och sålunda blev den egna historiska utgångspunkten – en ny, grundläggande kapitalismkritik – alltså bestämd av kristeorin. Men det var först i och med //​Moderniseringens kollaps// som kritiken av en socialism grundad på »abstrakt arbete» och varuproduktion och den nya kristeorin kunde förenas systematiskt. Krisen för det varuproducerande systemets basala, gemensamma former måste först manifestera sig hos de historiska eftersläntrarna,​ men den skulle till slut gnaga sig in även i västkapitalismens centrum. »Eftersläntrarmoderniseringens» slut är början på slutet för moderniteten och dess »abstrakta arbete» överhuvud, alltså även slutet för politiken som regleringsform och nationen som det varuproducerande systemets referensområde. Praktiskt sett bevisas detta av den krisbehäftade globaliseringsprocessen. För några var Sovjetunionens fall och slutet på den hittillsvarande socialismen en »seger» för västkapitalismen,​ men det finns inte någon grund för en sådan tolkning.((»Det är i detta hänseende värt att beakta att Sovjetunionens hastiga nedgång började under 1970-talet och inte 1980-talet, alltså inte på grund av Afghanistan eller kapprustningen med USA. Den sovjetiska, statscentrerade formen visade sig vara alltför rigid och oanpassningsbar till sjuttiotalskrisen. Å andra sidan kan man tolka Dengs linje i Kina som en insikt om att den statscentrerade eran var förbi (åtminstone tillsvidare).» – [[http://​www.krisis.org/​2005/​critical-theory-of-capitalism-today|Moishe Postone 2005]]. Tillägg av A.S.)) ​Uppgiften för en ny, radikal samhällskritik under 2000-talet är att vända krisen för »det abstrakta arbetet», värdeformen,​ varuproduktionen,​ den politiska regleringen och nationella inskränkningen till en medveten kritik och ett övervinnande av det moderna samhällets formsammanhang.+Och sålunda blev den egna historiska utgångspunkten – en ny, grundläggande kapitalismkritik – alltså bestämd av kristeorin. Men det var först i och med //​Moderniseringens kollaps// som kritiken av en socialism grundad på »abstrakt arbete» och varuproduktion och den nya kristeorin kunde förenas systematiskt. Krisen för det varuproducerande systemets basala, gemensamma former måste först manifestera sig hos de historiska eftersläntrarna,​ men den skulle till slut gnaga sig in även i västkapitalismens centrum. »Eftersläntrarmoderniseringens» slut är början på slutet för moderniteten och dess »abstrakta arbete» överhuvud, alltså även slutet för politiken som regleringsform och nationen som det varuproducerande systemets referensområde. Praktiskt sett bevisas detta av den krisbehäftade globaliseringsprocessen. För några var Sovjetunionens fall och slutet på den hittillsvarande socialismen en »seger» för västkapitalismen,​ men det finns inte någon grund för en sådan tolkning. Uppgiften för en ny, radikal samhällskritik under 2000-talet är att vända krisen för »det abstrakta arbetet», värdeformen,​ varuproduktionen,​ den politiska regleringen och nationella inskränkningen till en medveten kritik och ett övervinnande av det moderna samhällets formsammanhang.
  
 //Det handlar alltså om en kritik som inte längre enbart utgår från kategorin arbete. Mot bakgrund av krisen blir det snarare tydligt hur mycket tankeformer och praktik – de må vara sociala, ekonomiska eller politiska – håller sig fast vid den moderna ontologin, utan att begripa med vilken potens negativiteten uttrycker sig i krisen. Till exempel här i Brasilien framkom i den första diskussionen om //​Moderniseringens kollaps// uttryck som »metafysisk diabolik», »felsteg» och »katastrofism». Vilken resonans fick din analys i den så kallade »allmänna opinionen» i allmänhet och, i synnerhet, hur blev mottagandet inom den traditionella vänstern?//​ //Det handlar alltså om en kritik som inte längre enbart utgår från kategorin arbete. Mot bakgrund av krisen blir det snarare tydligt hur mycket tankeformer och praktik – de må vara sociala, ekonomiska eller politiska – håller sig fast vid den moderna ontologin, utan att begripa med vilken potens negativiteten uttrycker sig i krisen. Till exempel här i Brasilien framkom i den första diskussionen om //​Moderniseringens kollaps// uttryck som »metafysisk diabolik», »felsteg» och »katastrofism». Vilken resonans fick din analys i den så kallade »allmänna opinionen» i allmänhet och, i synnerhet, hur blev mottagandet inom den traditionella vänstern?//​