Första kapitlet. Penningkapitalets kretslopp

Kapitalets kretslopp¹⁾ försiggår i tre stadier, vilka enligt framställningen i första bandet bildar följande kedja:

Första stadiet: Kapitalisten uppträder som köpare på varumarknaden och arbetsmarknaden; hans pengar omsättes i varor och genomgår cirkulationsstadiet G-W.²⁾

Andra stadiet: Produktiv konsumtion genom kapitalisten av de inköpta varorna. Han fungerar som kapitalistisk varuproducent, och hans kapital genomgår produktionsprocessen. Resultat: varor av större värde än deras produktionselements.

Tredje stadiet: Kapitalisten återvänder till marknaden, nu som säljare. Hans varor omsättes i pengar, genomgår cirkulationsstadiet W-G.

Formeln för penningkapitalets kretslopp är alltså:

G-W … P … W′-G′, där punkterna antyder, att cirkulationsprocessen är avbruten, medan W′ och G′ betecknar, att W och G ökats genom mervärde.

Det första och det tredje stadiet behandlades i första boken, i den mån det var nödvändigt, för att man skulle förstå det andra stadiet, kapitalets produktionsprocess. De olika former, i vilka kapitalet uppträder i sina olika stadier, och som det vid upprepat kretslopp växelvis antar och lägger av, blev därför obeaktade. De utgör nu det närmaste föremålet för undersökningen.

För att renodla dessa former måste man först bortse från alla moment, som ingenting har att göra med formbildningen och formväxlingen som sådana. Därför antar vi här, inte endast att varorna försäljes till sina värden, utan också att detta sker under oförändrade förhållanden. Vi bortser alltså även från de värdeförändringar, som kan inträffa under själva kretsloppet.

1. Första stadiet. Pengar utbytes mot varor. G-W.³⁾

G-W betecknar, att en penningsumma utbytes mot varor. För köparna betyder det, att deras pengar förvandlas till varor, för säljarna att deras varor förvandlas till pengar. Orsaken till att denna vanliga process på varumarknaden samtidigt ingår som ett led i ett enskilt kapitals självständiga kretslopp, är inte i första hand processens form, utan dess materiella innehåll, det säregna sätt, varpå de varor brukas, som byter plats med pengarna. Dessa varor är å ena sidan produktionsmedel, å andra sidan arbetskraft: de materiella och mänskliga faktorerna i varuproduktionen, vilkas speciella beskaffenhet naturligtvis måste motsvara de produkter som skall framställas. Om vi betecknar arbetskraften med A, produktionsmedlen med Pm och summan av de köpta varorna med W, så är W = A + Pm, eller kortare W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>.[<a href=”#k13” name=”kn13” target=”_self”>XIII*</a>] Om G-W betraktas efter sitt innehåll, framträder det alltså som G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>; d.v.s. G-W sönderfaller i G-A och G-Pm; penningsumman G delas i två delar, varav den ena användes till inköp av arbetskraft, den andra till inköp av produktionsmedel. Dessa bägge köp hör hemma på olika marknader, det ena på arbetsmarknaden, det andra på den egentliga varumarknaden. Utom denna kvalitativa delning av varusumman, vari G omsättes, uttrycker emellertid G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> dessutom ett synnerligen karakteristiskt kvantitativt förhållande mellan arbetskraften A och produktionsmedlen Pm. Vi vet, att värdet, resp. priset på arbetskraften, vars innehavare salubjuder den som vara, betalas i form av arbetslön, d.v.s. som priset för en arbetsmängd, som innehåller merarbete. Om arbetskraftens dagsvärde är 3 mark, och 3 mark är det värde som frambringas genom 5 timmars arbete, så kommer denna summa att i kontraktet mellan köpare och säljare figurera som priset på eller lönen för, låt oss säga 10 timmars arbete. Om ett dylikt kontrakt avslutas med t.ex. 50 arbetare, så måste de tillsammans leverera köparen 500 arbetstimmar per dag. Därav är hälften, 250 arbetstimmar = 25 tiotimmarsdagar, inget annat än merarbete. Mängden och omfattningen av de produktionsmedel, som skall anskaffas, måste vara tillräckliga för utnyttjandet av denna arbetsmängd.

G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> uttrycker alltså inte endast det kvalitativa förhållandet, att en viss penningsumma, t.ex. 422 £,[<a href=”#k14” name=”kn14” target=”_self”>XIV*</a>] omsättes i däremot svarande produktionsmedel och arbetskraft, utan uttrycker också ett bestämt kvantitativt förhållande mellan den del av pengarna, som användes till inköp av arbetskraft, och den del som användes till inköp av produktionsmedel, ett förhållande som på förhand är bestämt genom mängden av det merarbete, som ett visst antal arbetare skall prestera.

Om alltså t.ex. i ett spinneri veckolönen för de 50 arbetarna utgör 50 £, så måste 372 £ förbrukas i produktionsmedel, om detta är värdet av de produktionsmedel, som förvandlar 3.000 veckoarbetstimmar – varav 1.500 timmars merarbete – till garn.

I vilken utsträckning olika industrigrenar på grund av användningen av merarbete behöver ett värdetillskott i form av produktionsmedel, är här totalt likgiltigt. Det är endast fråga om att den för produktionsmedel satsade delen av penningsumman – alltså de i G-Pm inköpta produktionsmedlen – under alla omständigheter är tillräcklig och alltså i förväg måste beräknas i motsvarande proportion. Produkter kan endast framställas under förutsättning, att det finns tillräckligt med produktionsmedel för att suga till sig arbetskraften. Om mängden av produktionsmedel är otillräcklig, så kan inte köparen använda det merarbete som han förfogar över, och hans förfoganderätt över merarbetet skulle inte ge något resultat. Om det tvärtom finns mer produktionsmedel än disponibelt arbete, så kan inte överskottet bearbetas och förvandlas till produkter.

Så snart processen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> är fullbordad, förfogar köparen inte endast över de produktionsmedel och den arbetskraft, som behövs för produktion av en nyttig artikel. Han förfogar också över en större mängd disponibel arbetskraft eller en större mängd arbete än som erfordras för att ersätta arbetskraftens värde, och dessutom över de produktionsmedel som är nödvändiga, för att denna arbetsmängd skall kunna förverkligas eller förkroppsligas. Han förfogar alltså över de faktorer, som erfordras för produktion av artiklar, som har större värde än deras produktionselement, eller en varumängd som innehåller mervärde. Det värde, som han satsat i penningform, har nu erhållit en naturaform, vari det kan förverkligas som värde som alstrar mervärde (i form av varor). Med andra ord: det befinner sig i det tillstånd eller den form av produktivt kapital, som äger förmågan att skapa värde och mervärde. Kapital i denna form betecknar vi här med P.

Men värdet av P är = värdet av A + Pm, = det i A och Pm omsatta G. Det ursprungliga kapitalet G är samma kapitalvärde som P, endast i en annan existensform, nämligen kapitalvärde i penninggestalt eller penningform - penningkapital.

G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> eller uttryckt i dess allmänna form, G-W, en summa av varuköp, som hör hemma i den allmänna varucirkulationen, är därför samtidigt, betraktad som ett stadium i kapitalets självständiga kretslopp, en förvandling av kapitalvärdet från dess penningform till dess produktiva form eller – kortare uttryckt – penningkapitalets förvandling till produktivt kapital. I första stadiet av penningkapitalets kretslopp framträder därför penningen som den förste bäraren av kapitalvärdet och alltså penningkapitalet som den form, vari kapitalet satsas i kretsloppet.

Som penningkapital befinner sig penningen i ett tillstånd, vari den kan fullgöra penningfunktioner: som allmänt bytesmedel och som allmänt betalningsmedel. (Det senare om arbetskraften visserligen köpts tidigare men inte betalas, förrän den varit i verksamhet. Om produktionsmedlen inte finns färdiga i marknaden utan först måste beställas, fungerar penningen i processen G-Pm både som bytesmedel och som betalningsmedel.) Förmågan att tjänstgöra som betalningsmedel och bytesmedel beror inte på att penningkapitalet är kapital utan på att det är pengar.

Å andra sidan kan kapitalvärdet i penningform endast utföra penningfunktioner och inga andra. Det är den bestämda roll, som pengarna spelar i kapitalets kretslopp, och därmed också det sammanhang, som råder mellan det stadium vari de uppträder och övriga stadier i kapitalets kretslopp, som förvandlar penningfunktionerna till kapitalfunktioner. I det fall t.ex., som närmast föreligger, blir pengarna omsatta i varor, vilkas kombination utgör det produktiva kapitalets naturaform, vilken alltså latent<!–o–>, i enlighet med sina möjligheter, redan inrymmer den kapitalistiska produktionsprocessens resultat.

En del av de pengar, som i G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> fullgör penningkapitalets funktion, går under själva kretsloppet över till att utföra funktioner av en sådan art, att deras kapitalkaraktär försvinner, medan deras penningkaraktär blir kvar. Penningkapitalets kretslopp sönderfaller i G-Pm, inköp av produktionsmedel, och G-A, inköp av arbetskraft. Låt oss betrakta den sistnämnda processen för sig. G-A är köp av arbetskraft från kapitalistens sida; från arbetarens sida är det försäljning av arbetskraft – vi kunde här faktiskt använda termen arbete, eftersom det förutsättes, att betalningen skall ske i form av arbetslön. Vad som från köparens synpunkt är G-W (=G-A) är här, liksom vid varje köp, från försäljarens (arbetarens) synpunkt A-G (=W-G), försäljning av hans arbetskraft. Detta är det första cirkulationsstadiet eller varans första formförändring (<a href=”../1867/23-d101.htm#h33” target=”_blank”>bok I, kap. III: 2a</a>); för försäljaren av arbetet är det hans varas förvandling till dess penningform. De på så sätt erhållna pengarna använder arbetaren efter hand för inköp av en kvantitet varor, konsumtionsartiklar, som tillfredsställer hans behov. Det totala kretsloppet för hans vara, arbetskraften, framträder alltså som A-G-W, d.v.s. för det första A-G (= W-G) och för det andra G-W, alltså i den enkla varucirkulationens allmänna form, där pengarna endast tjänar till att förmedla varubytet, medan de själva ständigt försvinner från det enskilda kretsloppet.

G-A – inköpet av arbetskraft – är det karakteristiska momentet i förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, emedan det utgör den väsentliga betingelsen för att det värde, som satsats i penningform, verkligen skall förvandlas till kapital, till ett värde som producerar mervärde. G-Pm är nödvändigt, endast för att den inköpta arbetskraften skall kunna utnyttjas. Ur denna synpunkt behandlades därför G-A i bok I, andra avdelningen, Penningens förvandling till kapital. Saken skall här behandlas ur ännu en annan synpunkt, med särskild tonvikt på penningkapitalet som kapitalets företeelseform.

G-A gäller som karakteristiskt för det kapitalistiska produktionssättet, inte emedan arbetskraften köpes och säljes, utan för att arbetet betalas med pengar i form av arbetslön, och emedan detta gäller som ett karakteristiskt kännetecken på penninghushållningen. Huvudmotiveringen för åsikten är alltså inte, att inköpet av arbetskraft innebär ett avtal, som bestämmer att en större mängd arbete skall levereras, än som är nödvändig för att ersätta arbetslönen, arbetskraftens pris, och att dess förbrukning därför innebär merarbete eller - vilket är samma sak – produktion av mervärde.

Här är det återigen inte det irrationella i formen, som anses som det karakteristiska. Det irrationella blir tvärtom förbisett. Det irrationella består däri, att arbetet, den värdebildande faktorn, självt inte har något värde, och att en viss mängd arbete därför inte heller kan ha något värde, som kan uttryckas i ett pris, mätt i pengar. Vi vet emellertid, att arbetslönen endast är en förklädd form, vari arbetskraftens dagsvärde framträder som priset på den arbetsmängd, som denna arbetskraft presterar under loppet av en dag, att alltså det värde, som denna arbetskraft skapar genom det arbete den utför på låt oss säga 6 timmar, uttryckes som värdet av 12 timmars arbete.

G-A gäller som det karakteristiska för penninghushållningen, som dess signatur, emedan arbetet här uppträder som ägarens vara och pengarna därför som dess köpare. Det karakteristiska blir därför köp och försäljning av mänsklig verksamhet och det penningförhållande, som därvid kommer till uttryck. Nu framträder emellertid penningen redan mycket tidigt som köpare av s.k. personliga tjänster, utan att pengar därigenom förvandlades till penningkapital och utan att någon omvälvning skedde i det ekonomiska livets karaktär.

För penningens del är det helt betydelselöst, till vilket slags varor den förvandlas. Penningen är alla varors allmänna ekvivalent, och varorna visar genom priserna, att de ideellt representerar vissa bestämda penningmängder och väntar att bli omvandlade till pengar. Först när de blivit utbytta mot pengar, antar de en sådan form att ägaren kan omsätta dem i de bruksvärden han önskar. Om arbetskraften alltså utbjudes på marknaden som sin ägares vara och säljes på sådana villkor, att han får betalning för sitt arbete i form av arbetslön, så finns ingenting i köpet och försäljningen av arbetskraft, som skiljer denna transaktion från köp och försäljning av varje annan vara. Det karakteristiska är inte, att varan arbetskraft är till salu, utan att arbetskraften uppträder som vara.

Genom G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, åstadkommer kapitalisten en kombination av produktionens materiella och personliga faktorer, såvitt dessa faktorer består av varor. Om pengar för första gången blir förvandlade till produktivt kapital, eller om de för första gången gör tjänst som penningkapital för ägaren, så måste han först köpa produktionsmedlen, fabrikslokaler, maskiner o.s.v., innan han köper arbetskraften. Produktionsmedlen måste finnas på plats, redan innan han får herraväldet över arbetskraften, om han skall kunna utnyttja den som arbetskraft.

Så ligger det till från kapitalistens synpunkt.

Från arbetarens synpunkt blir produktiv användning av hans arbetskraft möjlig, först från det ögonblick då den är såld och har blivit satt i förbindelse med produktionsmedel. Före försäljningen är den åtskild från produktionsmedlen, från alla materiella betingelser för produktiv verksamhet. Så länge denna åtskillnad varar, kan arbetskraften varken användas till produktion av bruksvärden för ägaren eller till produktion av varor, genom vilkas försäljning han kan skaffa sig sitt levebröd. Men så snart arbetskraften är såld och har satts i förbindelse med produktionsmedlen, utgör den på samma sätt som dessa en del av köparens produktiva kapital.

Trots att i processen G-A penningägaren och ägaren av arbetskraft endast förhåller sig till varandra som köpare och säljare, som penningägare och varuägare, och därför – när saken betraktas från denna synpunkt – står i ett rent penningförhållande till varandra, är köparen dock samtidigt redan på förhand ägare av de produktionsmedel, som utgör de materiella förutsättningarna för produktivt utnyttjande av arbetskraften. Med andra ord: arbetskraftens ägare möter produktionsmedlen som främmande egendom. Å andra sidan framträder säljaren av arbete som främmande arbetskraft i förhållande till köparen, och denna arbetskraft måste den sistnämnde ha herraväldet över, och den måste införlivas med hans kapital, om den skall kunna fungera som verkligt produktivt kapital. Klassförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare föreligger alltså redan som en förutsättning i det ögonblick då båda möter varandra i processen G-A (från arbetarens sida A-G). Det är köp och försäljning, ett penningförhållande, men en förutsättning för denna transaktion är, att köparen är kapitalist och säljaren lönarbetare. Och detta förhållande mellan parterna är givet, i och med att de materiella betingelserna för arbetskraftens verksamhet – existensmedel och produktionsmedel – är skilda från arbetskraftens ägare som främmande egendom.

Vi skall inte här sysselsätta oss med frågan, hur denna åtskillnad uppstår. Den är ett faktum, i och med att processen G-A fullbordas. Det som här intresserar oss, är: orsaken till att köp av arbetskraft här framträder som en av penningkapitalets funktioner, medan penningen antar karaktären av kapital, ligger inte bara däri, att pengarna gör tjänst som betalningsmedel för en nyttig mänsklig verksamhet, alltså ingalunda i penningens funktion som betalningsmedel. Penningen kan användas på detta sätt, endast emedan arbetskraften är skild från produktionsmedlen (inklusive de existensmedel, som utgör arbetskraftens egna produktionsmedel). Denna skilsmässa mellan arbetskraft och produktionsmedel kan endast upphävas genom att arbetskraften säljes till produktionsmedlens ägare. Detta medför, att förfoganderätten över arbetet, som inte alls är begränsad till den arbetsmängd, som behövs för att reproducera arbetskraftens pris, också tillhör köparen. Kapitalförhållandet under produktionsprocessen föreligger endast, emedan det redan existerade, då kretsloppet började, existerade i de olika grundläggande ekonomiska förhållanden vari köparen och säljaren stod gentemot varandra, i deras klassförhållande. Detta förhållande ligger inte i penningens egen natur, det är snarare detta förhållandes existens, som förvandlar penningen till penningkapital.

Man gör sig i allmänhet skyldig till två närbesläktade misstag i uppfattningen av penningkapitalet (vilket vi tillsvidare endast har att befatta oss med i den bestämda funktion, vari det möter oss). För det första blir de funktioner, som kapital värdet endast kan fullgöra, emedan det har penningform och alltså uppträder som penningkapital, uppfattade som resultat av att pengarna är kapital, medan dessa funktioner i verkligheten beror på att kapitalvärdet uppträder som pengar och endast är möjliga, på grund av att kapitalet i detta fall har penningform. Å andra sidan blir tvärtom de funktioner, som beror på att man har att göra med kapital, och som förutsätter bestämda samhälleliga förhållanden, sådana som i processen G-A, härledda ur penningens natur. Som följd härav blir alltså pengar förväxlade med kapital.

Även köp och försäljning av slavar är till sin form köp och försäljning av varor. Men penningen kan inte utföra denna funktion, om inte slaveri existerar. Om slaveriet finns, kan pengarna satsas i inköp av slavar, men det faktum att köparen har pengar kan inte möjliggöra slaveri, om det inte redan existerar.

När arbetaren säljer sin arbetskraft i form av försäljning av del egna arbetet eller: arbetslönens form och när penningkapitalet i samhällelig måttstock genomgår förvandlingen från pengar till arbetskraft och produktionsmedel, sker detta inte som isolerade företeelser utan som avgörande samhälleliga förutsättningar för varuproduktionen. Försäljning av arbetskraft i denna form och det speciella kretslopp, som börjar med processen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, - betingas av en föregående historisk utveckling, som redan har upplöst den ursprungliga förbindelsen mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Denna historiska process har resulterat i att folkets stora massa, arbetarna, har blivit egendomslös, medan de som inte arbetar har tillägnat sig äganderätten till produktionsmedlen. Härvidlag spelar det ingen roll, om förbindelsen före upplösningen hade den formen, att arbetaren själv som produktionsmedel tillhörde de övriga produktionsmedlen eller om han var deras ägare.

Det sakförhållande, som här alltså ligger till grund för processen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, är fördelningen; inte en fördelning i vanlig mening såsom fördelning av konsumtionsmedel, utan fördelningen av själva produktionselementen, varvid de materiella faktorerna är koncentrerade på ena sidan, medan arbetskraften är isolerad därifrån på den andra. Produktionsmedlen – den materiella delen av det produktiva kapitalet – måste alltså ha antagit karaktären av kapital i förhållande till arbetaren, innan försäljning av arbetskraften (G-A) kan bli en allmänt samhällelig process.

Vi har tidigare[<a href=”#k15” name=”kn15” target=”_self”>XV*</a>] sett, att när den kapitalistiska produktionen väl har etablerats, så upprätthåller den inte endast klyftan mellan arbetskraften och produktionsmedlen utan utvidgar den ständigt, tills den blivit det allmänt rådande samhällstillståndet. Men saken har också en annan sida. För att kapital skall kunna anhopas och lägga under sig produktionen, måste handeln och därmed också varuomsättningen och varuproduktionen redan ha uppnått en viss utvecklingsnivå. Produkter kan inte ingå i omsättningen som varor, om de inte är producerade som varor, alltså avsedda för försäljning. Men först på det kapitalistiska produktionssättets grundval framträder varuproduktionen som det normala, förhärskande sättet att producera.

De ryska godsägarna, som efter böndernas s.k. emancipation nu driver sitt jordbruk med lönarbetare i stället för med livegna tvångsarbetare, klagar över två saker.

För det första lider de brist på penningkapital. Så här låter det t.ex.: - Innan man sålt skörden, måste man betala huvuddelen av arbetslönen, och då råder det brist på kontanter. Det är just betalning av arbetslöner, som gör kapital i form av pengar till en förutsättning för att produktionen skall kunna drivas kapitalistiskt. – Dock, godsägarna kan lugna sig. Med tiden utvecklas det kapitalistiska produktionssättet, och då förfogar industrikapitalisten inte bara över sina egna pengar utan också över l′argent des autres[<a href=”#k16” name=”kn16” target=”_self”>XVI*</a>].

Det andra klagomålet är ännu mera karakteristiskt: Även om man har kontanter, så är det förenat med stora svårigheter att skaffa fram tillräcklig mängd arbetskraft just vid den tidpunkt, då den som bäst behövs. På grund av bykommunens gemensamma äganderätt till jorden är nämligen den ryske lantarbetaren ännu inte alldeles skild från sina produktionsmedel och är alltså inte någon ”fri lönarbetare” i ordets fulla bemärkelse. Men förekomsten av ”fria lönarbetare” i samhällelig skala är ett oeftergivligt villkor för att G-W, förvandling av pengar till vara, skall leda till att penningkapitalet förvandlas till produktivt kapital.

Givetvis blir därför formeln för penningkapitalets kretslopp – G-W … P … W′-G′ – den självklara formen för kapitalcirkulationen först på grundvalen av en redan utvecklad kapitalistisk produktion. Den förutsätter ju nämligen, att det finns en lönarbetarklass i samhällelig skala. Den kapitalistiska produktionen producerar, som vi har sett, inte endast varor och mervärde. Den reproducerar också i ständigt ökande omfattning en lönarbetarklass och förvandlar det övervägande flertalet av omedelbara producenter till lönarbetare. Den första förutsättningen för kretsloppet G-W … P … W′-G′ är den oavbrutna tillgången på lönarbetare, och formeln förutsätter därför, att kapitalet redan har tagit formen av produktivt kapital och att kretsloppet är det produktiva kapitalets kretslopp.

<h2><a name=”h6”>2. Andra stadiet. Det produktiva kapitalets funktioner</a></h2>

Kapitalets här analyserade kretslopp börjar med ett köp, cirkulationsprocessen G-W, då pengarna förvandlas till vara. Kretsloppet måste alltså kompletteras med den motsatta formförändringen W-G, en försäljning som förvandlar varan till pengar. Men det omedelbara resultatet av processen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> är, att cirkulationen för det i penningform satsade kapitalvärdet avbrytes. Genom att penningkapitalet har förvandlats till produktivt kapital, har kapitalvärdet fått en naturaform, i vilken det inte kan fortsätta att cirkulera utan måste ingå i konsumtionen, nämligen i den produktiva konsumtionen. Arbetskraftens förbrukning, arbetet, kan endast förverkligas i arbetsprocessen. Kapitalisten kan inte åter sälja arbetaren som vara, då denne inte är hans slav och inte har sålt annat än användningen av sin arbetskraft för en viss tid. Kapitalisten kan å andra sidan endast förbruka arbetskraften genom att förbinda den med produktionsmedel och använda den till att frambringa varor. Resultatet av kretsloppets första stadium blir alltså, att arbetskraften och produktionsmedlen inträder i det andra stadiet, kapitalets produktiva stadium.

Vi framställer rörelsen med hjälp av formeln G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> … P, där punkterna anger, att kapitalets cirkulation är avbrutet, medan kretsloppsprocessen dock fortsätter, i det kapitalet träder ut ur varucirkulationen och träder in i varuproduktionen. Det första stadiet, penningkapitalets förvandling till produktivt kapital, framträder alltså endast som en förelöpare och inledning till det andra stadiet, kapitalets funktion som produktivt kapital.

G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> förutsätter inte endast, att den kapitalist, som förmedlar kretsloppet, har förfoganderätt över värden i vilken bruksform som helst, utan också att han råder över dessa värden i penningform, att han är penningägare. Men första stadiet består just i att kapitalisten gör av med pengar, och om han skall kunna fortsätta att vara penningägare, måste han ge ut pengarna på ett sådant sätt, att själva denna transaktion medför, att de senare återvänder till honom. Men pengarna kan endast komma tillbaka till honom genom försäljning av varor. Inköpet av produktionsmedel och arbetskraft förutsätter därför, att han är varuproducent.

G-A. Lönarbetaren lever endast av att sälja sin arbetskraft. Dess vidmakthållande – hans eget uppehälle – kräver daglig konsumtion. Han måste därför få betalt för sin arbetskraft med korta tidsintervaller för att ständigt kunna upprepa de inköp – processen A-G-W eller W-G-W – som är nödvändiga för hans uppehälle. Kapitalisten måste därför alltid vara penningkapitalist i förhållande till arbetaren, och kapitalet måste ständigt ha formen av penningkapital. Men för att massan av omedelbara producenter, lönarbetarna, skall kunna fullfölja processen A-G-W, måste å andra sidan de nödvändiga existensmedlen vara tillgängliga för dem i köpbar form, d.v.s. i varuform. Detta förhållande kräver alltså redan, att produkterna i stor utsträckning omsättes som varor och att varuproduktionen har uppnått ett betydande omfång. Så snart produktionen medelst lönarbete är dominerande, måste också varuproduktionen vara den allmänna produktionsformen. Denna förutsätter i sin tur en ständigt ökande arbetsdelning i samhällelig skala, d.v.s. en allt större specialisering av de produkter, som de enskilda kapitalisterna producerar som varor, en mer och mer långtgående uppspaltning i självständiga produktionsprocesser, som kompletterar varandra. Omsättningen av arbetskraft (G-A), utvecklas därför i samma takt som omsättningen av produktionsmedel (G-Pm), d.v.s. produktionen av produktionsmedel skiljes från produktionen av den vara, som de skall framställa. Varuproducenten frambringar inte längre sina egna produktionsmedel utan köper dem för att använda dem i en viss produktionsprocess. De kommer utifrån, från självständigt bedrivna produktionsgrenar, fullständigt skilda från hans, och de går in i hans produktionsgren som varor och måste alltså köpas. Varuproduktionens materiella betingelser antar själva i allt större omfattning karaktären av varor, produkter från andra varuproducenter. I samma utsträckning måste kapitalisten uppträda som penningkapitalist, och hans kapital måste i allt högre grad fungera som penningkapital.

Å andra sidan: Det förhållande, som utgör den grundläggande betingelsen för den kapitalistiska produktionen – tillvaron av en lönarbetarklass – framtvingar övergången av all varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion. I den mån denna utvecklas, upplöser och tillintetgör den de gamla produktionsformerna, som i första hand tog sikte på att tillfredsställa omedelbara behov och endast förvandlade överskottsprodukterna till varor. Den kapitalistiska produktionsprocessen gör produkternas försäljning till huvudsak, och till en början synes inte själva produktionssättet påverkas därav. Sådan var den kapitalistiska världshandelns första verkan på t.ex. sådana folk som kineser, indier, araber etc. Men när det kapitalistiska produktionssättet fått fotfäste, tillintetgör det alla former av varuproduktion, som baseras på producenternas självständiga arbete eller på överskottsprodukter under naturahushållningen. Först blir varuproduktionen allmän, och sedan förvandlas successivt all varuproduktion till kapitalistisk.[<a href=”#r6” name=”rn6” target=”_self”>6*</a>]

Oavsett vilka samhälleliga former produktionen har, så förblir alltid arbetare och produktionsmedel dess verksamma faktorer. Men i ett tillstånd av skilsmässa från varandra spelar de endast rollen av potentiella faktorer. För att en produktion överhuvud skall komma till stånd, måste de förenas. Det speciella sätt, varpå denna förbindelse åstadkommes, skiljer de olika ekonomiska tidsperioderna och samhällsstrukturerna från varandra. I föreliggande fall är den frie arbetarens skilsmässa från produktionsmedlen den givna utgångspunkten, och vi har upptäckt, på vad sätt och under vilka betingelser de två förenas i kapitalistens hand som produktivt kapital. Det är arbetskraften och produktionsmedlen, som under produktionsprocessen kombineras med varandra och frambringar varorna, men då produktionens både mänskliga och materiella faktorer tillhör kapitalet, blir också produktionsprocessen kapitalets egen funktion – den kapitalistiska produktionsprocessen, vars natur utförligt behandlats i första boken av detta verk. Varje varuproduktion är samtidigt en exploatering av arbetskraft, men först den kapitalistiska varuproduktionen har utvecklats till en epokgörande exploateringsmetod, som i sin historiska utveckling fullständigt omskapar samhällets ekonomiska struktur genom en organisation av arbetsprocessen och en jättelik utveckling av tekniken, som ställer alla tidigare historiska epoker i skuggan.

Genom de olika roller de spelar vid skapandet av värde och mervärde under produktionsprocessen, skiljer sig produktionsmedel och arbetskraft från varandra – betraktade såsom beståndsdelar av det satsade kapitalvärdet – såsom konstant och variabelt kapital. Som beståndsdelar av det produktiva kapitalet skiljer de sig dessutom från varandra därigenom, att produktionsmedlen förblir i kapitalistens besittning och utgör en del av hans kapital även utanför produktionsprocessen, medan arbetskraften endast är en del av kapitalet, medan produktionsprocessen pågår. Medan arbetskraften endast i säljarens, lönarbetarens hand blir en vara, så blir den å andra sidan ett kapital endast i köparens, kapitalistens hand, och denne får rätten att förbruka den under en viss tidsperiod. Produktionsmedlen själva uppträder som det produktiva kapitalets materiella gestalt, som produktivt kapital, först från det ögonblick då arbetskraften kan införlivas med dem som den personliga beståndsdelen av samma kapital. Lika litet som mänsklig arbetskraft av naturen är kapital, lika litet är produktionsmedlen det. De får denna specifika samhälleliga karaktär endast under bestämda, historiskt utvecklade betingelser, alldeles som de ädla metallerna blir pengar och pengarna blir penningkapital endast under bestämda historiska förhållanden.

När det produktiva kapitalet sättes i verksamhet, förbrukar det sina egna beståndsdelar och omsätter dem samtidigt i produkter av högre värde. Då arbetskraften endast fungerar som ett av kapitalets organ, är också det överskott utöver dess eget värde, som den frambringar genom merarbete, en frukt av kapitalets verksamhet. Arbetskraftens merarbete är ett gratisarbete åt kapitalet och skapar därför mervärde åt kapitalisten, ett värde som inte kostar honom något. Produkten är därför inte endast en vara utan en med mervärde berikad vara. Dennas värde är = P + M, d.v.s. likamed värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P plus det därav frambringade mervärdet M. Vi antar, att varan utgöres av 10.000 pund garn, för vars tillverkning produktionsmedel till ett värde av 372 £ och arbetskraft till ett belopp av 50 £ förbrukats. Under spinnprocessen överfördes till garnet värdet av de produktionsmedel, som spinnarna genom sitt arbete förbrukade, till ett belopp av 372 £, och samtidigt skapade de genom sitt arbete ett nytt värde på låt oss säga 128 £. De 10.000 punden garn är nu alltså bärare av ett värde av 500 £.

<h2><a name=”h7”>3. Tredje stadiet, W′-G′, produkternas försäljning</a></h2>

Varan blir varukapital såsom fungerande existensform för det redan förökade kapitalvärde, som produktionsprocessen har frambragt. Om varuproduktionen i hela sitt samhälleliga omfång skulle bedrivas kapitalistiskt, så vore alla varor av naturen beståndsdelar av ett varukapital, oavsett om de utgjordes av tackjärn eller brysselspetsar, svavelsyra eller cigarrer. Problemet att utröna, vilket slags varor inom varuarmén som genom sin beskaffenhet är behöriga att befordras till rang och värdighet av kapital, och vilka som får nöja sig med en underordnad ställning som meniga varor, är ett av den skolastiska ekonomins självförvållade kära besvär.

I varuform måste kapitalet fungera som varor. De artiklar, som det består av, och som från början producerats för marknaden, måste säljas, förvandlas till pengar, alltså genomgå processen W-G.

Vi antog, att kapitalistens vara bestod av 10.000 pund bomullsgarn. Vi antog vidare, att produktionsmedel till ett värde av 372 £ förbrukades under produktionsprocessen, och att ett nytt värde på 128 £ tillsattes. Garnet hade då ett värde av 500 £, som fick sitt uttryck i ett motsvarande pris. Detta pris realiseras nu genom försäljningen W-G. Vad är det, som gör att detta enkla förlopp i all varucirkulation samtidigt blir en kapitalfunktion? Det beror tydligen inte på att varan undergår någon förändring. Dess bruksegenskaper förändras inte, ty som bruksföremål betraktad övergår varan oförändrad från säljare till köpare. Dess värdestorlek undergår inte heller någon förändring, ty värdet ändrar bara form. Det existerade förut i garn, nu existerar det i pengar. Så framträder en väsentlig skillnad mellan det första stadiet G-W[<a href=”#k17” name=”kn17” target=”_self”>XVII*</a>] och det sista stadiet W-G. I första fallet tjänstgör de satsade pengarna som penningkapital, emedan de genom cirkulationen förvandlas till varor med ett specifikt bruksvärde. I andra fallet däremot kan varan göra tjänst som kapital, endast om den redan genom produktionsprocessen, innan den ännu ingår i omsättningen, har fått karaktären av kapital. Under spinnprocessen skapade spinnarna garnvärde till ett belopp av 128 £. Låt oss anta, att 50 £ endast tjänade till att täcka kapitalistens utgifter för inköp av arbetskraft, och att återstående 78 £ utgör mervärde – d.v.s. att arbetskraftens exploateringsgrad är 156%. Då innehåller värdet av de 10.000 punden garn för det första värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P, varav den konstanta delen uppgår till 372 £, den variabla till 50 £, sammanlagt 422 £. Denna summa motsvarar värdet av 8.440 pund garn. Men värdet av detta produktiva kapital (P) är likamed värdet av de varor (W), som kapitalisten ursprungligen köpte från andra varuproducenter under kretsloppets första stadium, G-W, och därför likamed den ursprungligen satsade penningsumman. – Emellertid innehåller garnet dessutom ett mervärde på 78 £, som motsvarar värdet av 1.560 pund garn. W som värdeuttryck för 10.000 pund garn är alltså likamed W + &#916;W, d.v.s. W plus ett tillskott av W (=78 £), som vi kan kalla w, då det existerar i samma varuform som det ursprungliga värdet W. Värdet av de 10.000 punden garn är = 500 £ eller W + w = W′. Orsaken till att W′ i stället för W användas som beteckning på värdet av de 10.000 punden garn, är inte att det absoluta värdet i detta fall uppgår till 500 £. Värdestorleken W bestämmes alltid av den arbetsmängd, som är nedlagd i varan, och W kan därför användas som beteckning för alla varuvärden. Det är varuvärdets relativa storlek, värdestorleken jämförd med det förbrukade produktiva kapitalet, som skiljer W′ från W. Dess värde är större än det förbrukade produktiva kapitalet, och det är detta mervärde som vi betecknar med w. De 10.000 punden garn är bärare av det förökade och med mervärde berikade kapitalvärdet, och de är detta såsom en produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen. W′ är uttryck för ett värdeförhållande, förhållandet mellan varans värde och värdet av det kapital, som förbrukats under dess produktion, och uttrycker alltså värdets sammansättning av kapitalvärde och mervärde. De 10.000 punden garn är varukapital, W′, endast som förvandlad form av det produktiva kapitalet P, alltså i ett sammanhang som endast berör det enskilda kapitalets kretslopp, och som endast har betydelse för den kapitalist, som har producerat garnet med sitt kapital.

Det är så att säga endast ett inre förhållande, inte ett yttre, som medför att garnet som värdebärare betraktat är varukapital. Garnet visar inte sitt kapitalistiska ursprung i sin absoluta värdestorlek utan i värdets relativa storlek i jämförelse med värdet av det produktiva kapitalet, innan det blev förvandlat till vara. Om därför de 10.000 punden garn blir sålda till sitt värde, 500 £, så innebär denna försäljning i och för sig ingenting annat än att ett oförändrat värde förvandlas från varuform till penningform, alltså W-G. Men som ett särskilt stadium i ett individuellt kapitals kretslopp innebär denna försäljning, att varans kapitalvärde på 422 £ + mervärdet på 78 £ realiseras, alltså W′-G′, förvandling av varukapitalet från varuform till penningform.[<a href=”#r7” name=”rn7” target=”_self”>7*</a>]

W′ skall nu fungera som alla andra varor: förvandlas till pengar, säljas, genomgå cirkulationsfasen W-G. Så länge det värdeförökade kapitalet ligger orörligt på marknaden, står produktionsprocessen stilla. Kapitalet skaper varken produkter eller värden. Allt efter den olika hastighet, varmed kapitalet lägger av sin varuform och antar sin penningform, eller allt efter tempot i försäljningen, kommer samma kapitalvärde att i olika utsträckning tjäna som produkt- och värdebildare, och på samma sätt kommer reproduktionens skala att utvidgas eller minskas. I första boken påvisades, att ett givet kapitals verkningsgrad beror på krafter i produktionsprocessen, vilka i viss mån är oberoende av kapitalets egen storlek.[<a href=”#k18” name=”kn18” target=”_self”>XVIII*</a>] Här visar det sig, att kapitalets verkningsgrad, ökning eller minskning i produktionen, också påverkas av krafter, som uppstår inom cirkulationsprocessen och är oberoende av kapitalets värdestorlek.

Såsom bärare av det värdeförökade kapitalet måste varumassan W′ dessutom i sin helhet genomgå formförändringen W′-G′. Mängden av de försålda varorna blir här det väsentliga. Den enskilda varan figurerar nu endast som en integrerande<!–o–> del av totalmassan. Värdet 500 £ existerar i 10.000 pund garn. Om kapitalisten endast lyckas sälja 7.400 pund garn till dess värde, 372 £, så har han endast ersatt värdet av sitt konstanta kapital, de förbrukade produktionsmedlen. Om han säljer 8.400 pund garn, har han endast fått igen det satsade totalkapitalet. För att få ut mervärdet, 78 £ (= 1.560 pund garn), måste han sälja mera – han måste sälja hela partiet, 10.000 pund garn. De 500 £ ger honom alltså endast värdet av den vara han har sålt, och i cirkulationen är denna transaktion ingenting annat än en enkel varuförsäljning W-G. Om han betalade sina arbetare 64 £ i stället för 50 i lön, så bleve hans mervärde endast 64 £ i stället för 78 £, och exploateringsgraden skulle bli 100 i stället för 156%. Men värdet av hans garn skulle inte undergå någon förändring. Förhållandet mellan värdets olika beståndsdelar skulle ändras, men transaktionen W-G skulle alltjämt endast innebära försäljning av 10.000 pund garn för 500 £, garnets värde.

I ekvationen W′ = W + w (= 422 £ + 78 £) är W likamed värdet av P (det produktiva kapitalet) och detta likamed värdet av G, som satsades i G-W, inköpet av produktionsmedel och arbetskraft, i vårt exempel 422 £. Om garnpartiet säljes till sitt värde, så är W = 422 £ och w = 78 £, värdet av merprodukten på 1.560 pund garn. Om vi betecknar w, uttryckt i pengar, med g, så är W′-G′ = (W + w) – (G + g), och kretsloppet G-W … P … W′-G′ kan då få den utförligare beteckningen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> … P … (W + w) – (G + g).

I första stadiet drar kapitalisten bort bruksartiklar från den egentliga varumarknaden och från arbetsmarknaden. I tredje stadiet återkommer han med varor, men endast till en marknad, den egentliga varumarknaden. När han vid försäljningen av sin vara kan tillägna sig en större penningsumma och ett större värde, än han ursprungligen satsade i produktionsprocessen, är orsaken helt enkelt den, att han vid produktionsprocessens avslutning är i stånd att tillföra marknaden större värden, än han ursprungligen drog bort därifrån vid processens början. Han satte in värdet G och tog ut det lika stora värdet W. Han skickar ut W + w på marknaden och tar ut det motsvarande värdet G + g. – I vårt exempel var G likamed värdet av 8.440 pund garn, men han sänder ut 10.000 pund garn på marknaden och återkommer alltså med ett större värde, än han tog därifrån. Han kunde tillföra marknaden detta förökade värde, endast emedan han i produktionsprocessen producerade mervärde (som alikvot<!–o–> del av produkten, uttryckt i merprodukt) genom exploatering av arbetskraften. Endast som produkt av denna process är varumassan varukapital, d.v.s. bärare av det värdeförökade kapitalvärdet. När processen W′-G′ fullbordas, realiseras både det satsade kapitalvärdet och mervärdet. Realiserandet av dem bägge sammanfaller i den rad av försäljningar eller den försäljning av hela varumassan på ett bräde, vilken vi betecknar W′-G′. Men som led i cirkulationen har W′-G′ olika karaktär för kapitalvärde och mervärde, såtillvida att samma försäljning bildar olika avsnitt i den serie formförändringar, som de bägge värdena genomlöper i sina respektive kretslopp. Mervärdet w skapades först inom produktionsprocessen. Det uppträder alltså för första gången på varumarknaden, till på köpet i varuform, som är dess första cirkulationsform. Därför är också transaktionen w-g dess första cirkulationsprocess eller dess första formförändring, som senare skall kompletteras genom den motsatta cirkulationsprocessen eller den omvända formförändringen g-w.[<a href=”#r8” name=”rn8” target=”_self”>8*</a>]

Annorlunda förhåller det sig med det kretslopp, som kapitalvärdet samtidigt genomlöper. Dess värde har inte undergått någon förändring, när det betraktas skilt från mervärdet. För kapitalvärdet är därför processen W′-G′ i verkligheten W-G, där W är likamed det produktiva kapitalet P, som i sin tur är likamed det ursprungligen satsade penningkapitalet G. Det inleder första stadiet av sitt kretslopp som G, som penningkapital, och återvänder nu genom varuförsäljningen W-G till samma form. Det har alltså genomlöpt cirkulationens bägge motsatta faser: 1) G-W och 2) W-G, och befinner sig nu i den form, i vilken det återigen kan börja samma cirkulationsprocess. För mervärdet är varuförsäljningen den första förvandlingen från varuform till penningform, men för kapitalvärdet är samma försäljning ett återvändande till den ursprungliga penningformen.

Genom processen G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> omvandlades ett penningkapital till arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm) av samma värde. Dessa varor kan inte på nytt tjänstgöra som varor och är inte till salu. Deras värde utgör nu värdet av köparens, kapitalistens, produktiva kapital P. Genom produktionsprocessens produktiva konsumtion förvandlas de till varor, som materiellt är skilda från produktionsmedlen, men i vilka produktionsmedlens värde inte endast är bevarat utan förökat, i vårt exempel från 422 £ till 500 £. Genom denna verkliga formförändring blir de varor, som i första stadiet, G-W, togs bort från marknaden, ersatta av andra varor, som materiellt och ifråga om värdet är annorlunda, och som nu skall säljas på marknaden och förvandlas till pengar. Produktionsprocessen ter sig därför endast som ett avbrott i kapitalvärdets cirkulationsprocess, varav hittills endast den första fasen, G-W, avverkats. Det genomlöper det andra och avslutande avsnittet W-G, förvandlingen av varor till pengar, sedan W förändrats materiellt och ifråga om värde. Om å andra sidan kapitalvärdet betraktas för sig, ser man att det under produktionsprocessen endast har ändrat bruksform. Vid produktionsprocessens början existerade det som 422 £ värde i A och Pm, medan det nu existerar som ett värde av 422 £ i 8.440 pund garn. Om vi alltså endast betraktar de båda faserna i cirkulationsprocessen för kapitalvärdet – som vi tänker oss skilt från mervärdet – så genomlöper det 1) G-W och 2) W-G, där det andra W har samma värde som det första men en annan bruksform, i verkligheten alltså G-W-G, en cirkulationsform som karakteriseras av varans dubbla platsväxling i omvänd riktning: pengar förvandlas till varor, varor till pengar. Kretsloppet betingas av att det värde, som satsats i form av pengar, återvänder i form av pengar.

Varukapitalets uppgift är att vid kretsloppets avslutning på nytt förvandla kapitalvärdet till dess ursprungliga penningform, men samtidigt skall varukapitalet också förvandla mervärdet från dess ursprungliga varuform till penningform.

Här är alltså två saker att lägga märke till. För det första: Kapitalvärdets slutgiltiga återförvandling till sin ursprungliga penningform är en funktion av varukapitalet. För det andra: I denna funktion ingår också mervärdets första formförvandling från dess ursprungliga varuform till penningform. Här spelar alltså penningformen en dubbel roll. Den betecknar å ena sidan, att det värde, som i form av pengar startade processen, återvänder till sin ursprungliga form, och å andra sidan, att ett värde, som ursprungligen ingick i cirkulationen som vara, för första gången förvandlas till pengar. Om de varor, som varukapitalet består av, blir försålda till sitt värde – vilket vi här har förutsatt – så förvandlas W + w till det likvärdiga G + g, och i denna form G + g (422 £ + 78 £ = 500 £) är nu det realiserade varukapitalet i kapitalistens besittning. Kapitalvärde och mervärde föreligger nu i form av pengar, alltså i den allmänna ekvivalentformen.

Vid kretsloppets avslutning befinner sig alltså kapitalvärdet åter i samma form som vid dess början och kan alltså börja ett nytt kretslopp som penningkapital. Just på grund av att kapitalet här både börjar och avslutar kretsloppet som penningkapital, betecknar vi denna form av processen som penningkapitalets kretslopp. Kretsloppet förändrar det satsade värdets storlek, men formen förblir oförändrad.

G + g, det ursprungliga kapitalet plus mervärdet, är ingenting annat än en penningsumma av en bestämd storlek, i vårt exempel 500 £. Men som resultat av kapitalets kretslopp, som realiserat varukapital betraktad, innehåller denna penningsumma kapitalvärde och mervärde, och de är numera inte sammanväxta som i garnet utan existerar bredvid varandra, ty försäljningen av garnet har gett dem bägge självständig penningform. 211/250 därav utgör kapitalvärdet 422 £, och 39/250 därav är mervärdet 78 £. Denna uppspaltning, som åstadkommits genom varukapitalets realiserande, har inte endast det formella innehåll, som vi strax skall behandla, utan den gör sig också gällande i kapitalets reproduktionsprocess, allteftersom g helt eller delvis eller inte alls förbindes med G, alltså beroende på om mervärdet förbrukas av kapitalisten eller ingår i kapitalets kretslopp tillsammans med det ursprungliga kapitalvärdet. G och g kan också var för sig genomlöpa helt olika cirkulation.

I G′ har kapitalet återvänt till sin ursprungliga form G, till sin penningform, men det har också genomlöpt en process, vari det har förverkligats som kapital.

För det första är det en kvantitativ differens mellan G′ och den ursprungliga penningsumman G. Kapitalvärdet var G = 422 £, men det är nu G′ = 500 £, och denna olikhet uttrycker vi i formeln G … G′, där kretsloppets yttersta termer är kvantitativt olika, medan punkterna antyder rörelsen. G′ är större än G, och G′ minus G = mervärdet M. – Men som resultat av detta kretslopp G … G′ existerar nu endast G′, som är den produkt vari hela processen upplöses. G′ existerar nu självständigt, oberoende av det kretslopp som framställde det. Kretsloppet är avslutat, och det förökade kapitalet har trätt i dess ställe.

Men G′ som G + g, de 500 £ betraktade som 422 £ satsat kapital + ett tillskott på 78 £, är samtidigt uttryck för ett kvalitativt förhållande, ehuru detta kvalitativa förhållande självt endast existerar som ett förhållande mellan penningsummor av samma sort, alltså som kvantitativt förhållande. Det satsade kapitalet, G, har nu åter antagit sin ursprungliga form (422 £) och föreligger som ett resultat av de producerade varornas försäljning. Det har inte endast bevarats, det har även förverkligats som kapital och skiljer sig i detta hänseende från g (78 £), som är dess tillväxt, dess frukt, ett tillskott som det självt har alstrat. Det har uppträtt som ett värde, som kan skapa värde, och därigenom bevisat att det är ett kapital. Som en beståndsdel av G′ är G inte längre pengar rätt och slätt utan karakteriseras uttryckligen som penningkapital, ett värde som har förökat sig själv, och som alltså även har den egenskapen att kunna förökas. G spelar rollen av kapital på grund av sitt förhållande till en annan del av G′, som det har frambragt. G′ är alltså differentierat och innehåller begreppsmässigt olika värdesummor, vilkas inbördes förhållande är ett kapitalförhållande.

Men här har vi endast gett uttryck för ett resultat utan att hänvisa till den process, som har frambragt resultatet.

Olika värde delar skiljer sig inte kvalitativt från varandra, utom i den mån de uppträder som värden på olika artiklar, konkreta ting, alltså i olika bruksformer, och därför betecknas som värden på olikartade varor. Men dessa olikheter har inte sitt ursprung i värdedelarna som sådana. I penningen har alla olikheter mellan varorna försvunnit, emedan penningen är alla varors allmänna ekvivalent. En penningsumma på 500 £ består inte av något annat än likartade enheter, som var och en är värd 1 £. Då värdets ursprung är fullständigt utplånat i denna penningsumma, och då varje spår är försvunnet av den specifika skillnad, som föreligger mellan kapitalets olika beståndsdelar i produktionsprocessen, så återstår ingen annan skillnad än den begreppsmässiga motsättningen mellan det ursprungliga kapitalet (eng. principal) och mervärdet, i vårt exempel det satsade kapitalet på 422 £ och värdeökningen på 78 £.

Vi antar, att G′ är t.ex. = 110 £, varav 100 = G, det satsade kapitalet, och 10 = M, mervärdet. De två delarna av dessa 110 £ är absolut likartade och kan inte begreppsmässigt skiljas från varandra. Vilka som helst av dessa 10 £ utgör alltid 1/11 av totalsumman, och det är likgiltigt, vilka av dessa 10 £ som man betraktar som 1/10 av det ursprungliga satsade kapitalet eller av överskottet på 10 £. Kapital och mervärde kan endast betecknas som bråkdelar av totalsumman, i vårt exempel som 10/11 resp. 1/11. Det penninguttryck, som kapitalet framträder i vid kretsloppets avslutning, ger alltså i och för sig inget uttryck för kapitalförhållandet.

Visserligen gäller samma sak för W′ (= W + w). Men även om W och w endast är proportionella värdedelar av samma enhetliga varumassa, så är W′ ändå direkt förbunden med den produktionsprocess P, som har frambragt den, medan G′ är ett värde, som har uppstått genom omsättningen och inte står i något som helst förhållande till P.

Den rent teoretiska skillnad mellan ursprungligt kapital och kapitaltillväxt, som G′ betecknar, såvitt det uttrycker resultatet av rörelsen G … G′, försvinner genast, så snart det på nytt aktivt skall fungera som penningkapital och inte längre tjänstgör som penninguttryck för det värdeförökade industrikapitalet. Trots att G′ nu skall fungera som G, kan penningkapitalets kretslopp aldrig börja med G′ utan endast med G. Kretsloppet kan aldrig börja med ett kapitalförhållande, utan utgångspunkten måste alltid vara ett satsat kapitalvärde. Så snart de 500 £ på nytt satsas i kretsloppet för att än en gång genomgå en värdeökning, är de kretsloppets utgångspunkt, inte dess resultat. Ett kapital på 500 £ är nu insatt i stället för 422 £, mera pengar än förut, ett större kapitalvärde, men förhållandet mellan värdets två beståndsdelar har bortfallit, alldeles som om kapitalet redan från början hade varit 500 £ i st. f. 422 £.

Penningkapitalet uppträder inte aktivt som G′, vilket tvärtom är en funktion av W′. Redan i den enkla varucirkulationen, 1) W₁-G, 2) G-W₂, uppträder G aktivt först i andra fasen G-W₂. G framträder här som varuvärdets förvandlade form och som ett resultat av varornas försäljning. Det kapitalförhållande, som uttryckes i G′, förhållandet mellan en del av G′ som kapitalvärde och en annan del som kapitalökning, får visserligen funktionell betydelse, för så vitt den ständiga upprepningen av kretsloppet G … G′ leder till att G′ delas i två självständiga kretslopp, kapitalets och mervärdets, med den följden att de bägge delarna skiljer sig från varandra inte endast kvantitativt, utan också därigenom att de fyller två kvalitativt olika funktioner: G fungerar annorlunda än g. Men i och för sig innefattar formeln G … G′ inte kapitalistens konsumtion utan strängt taget endast kapitalets självförökning och ackumulation, i den mån den sistnämnda närmast uttryckes i en periodisk tillväxt av det ständigt på nytt satsade penningkapitalet.

Trots att formeln G′ = G + g är meningslös som definition på kapital, ger ändå först denna formel uttryck för penningkapitalet som ett resultat av pengar, som har alstrat pengar. Men här måste man skilja mellan penningkapitalets funktion i dess första stadium G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> och penningkapitalet

som kretsloppets resultat. I första stadiet cirkulerar G som pengar. När kapitalet i detta fall har antagit penningform, beror det endast på att det i första stadiet skall användas för inköp av arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm), en funktion som det endast kan utföra i penningform. G′ däremot, kapitalvärdet och det mervärde, som det har frambragt, ger uttryck för det förökade kapitalvärdet, hela kretsloppets ändamål och resultat. Att det uttrycker detta resultat i penningform, som realiserat penningkapital, beror inte på att det är kapitalets penningform, penningkapital, utan tvärtom därpå, att det är penningkapital, kapital i penningform, d.v.s. att kapitalet i denna form har påbörjat processen, har satsats i penningform. Återförvandlingen till penningform är en funktion av varukapitalet W′, som vi sett, inte av penningkapitalet. Men vad beträffar differensen mellan G′ och G, så är den (g) endast penningformen av w, ett tillskott till W. G′ är = G + g, endast emedan W′ var = W + w. Skillnaden mellan dessa två värden och förhållandet mellan kapitalvärdet och det producerade mervärdet föreligger alltså och har fått sitt uttryck i W′, redan innan produkterna såldes och förvandlades till G′, en penningsumma som gör det möjligt att skilja dessa bägge delar av värdet från varandra, och som därför gör dem användbara till självständiga och inbördes oavhängiga funktioner.

G′ är ingenting annat än resultatet av försäljningen av W′. Bägge – både W′ och G′ – är endast olika former, varuform och penningform, av det förökade kapitalvärdet, och bägge har det gemensamt att de är förökat kapitalvärde. Bägge är förverkligat kapital, emedan kapitalvärdet här är förbundet med ett mervärde, som det har frambragt och som kan skiljas från kapitalvärdet. Förhållandet mellan dem kan uttryckas som ett förhållande mellan två delar av en enhetlig penningsumma eller en enhetlig varumassa. Men som uttryck för det ursprungliga kapitalet i förhållande till och i motsättning till det mervärde som skapats, alltså som ett uttryck för förökat värde, är G′ och W′ samma sak och uttrycker samma sak, fastän i olika form. De skiljer sig inte från varandra som penningkapital och varukapital utan som pengar och varor. I den mån de framträder som förökat värde, som verksamt kapital, uttrycker de endast resultatet av det produktiva kapitalets funktion, den enda funktion i vilken kapitalvärdet alstrar värde. Det gemensamma för dem är, att bägge - penningkapital och varukapital – är existensformer för kapitalet. Det som skiljer dem åt, kan därför inte vara annat än skillnaden mellan deras penningfunktion och varufunktion. Såsom en direkt produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen erinrar varukapitalet om sitt ursprung och är därför till formen mera rationellt, mer gripbart än penningkapitalet, där varje spår av denna process är bortsopat, liksom pengarna överhuvud utplånar varje spår av de olika varornas speciella bruksformer. G′, penningkapitalets bisarra form, försvinner därför endast, där penningen själv uppträder som varukapital, och där det (G′) är den omedelbara produkten av en produktionsprocess och inte produkternas förvandlade form – alltså i produktionen av själva penningmaterialet. För guldproduktionen skulle t.ex. formeln vara:

G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> … P … G′ (G + g), där G′ figurerar som varuprodukt, emedan P levererar mer guld, än som ursprungligen satsades för inköp av arbetskraft och produktionsmedel. Här försvinner alltså det irrationella i formeln G … G′ (G + g), där en del av en penningsumma framstår som ursprunget till en annan del av samma penningsumma.

<h2><a name=”h8”>4. Det totala kretsloppet</a></h2>

Vi har sett, att cirkulationsprocessen, sedan den genomlöpt sin första fas G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, avbrytes genom produktionsprocessen P, vari arbetskraften A och produktionsmedlen Pm, som inköptes på marknaden, förbrukas som materiella och värdemässiga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Resultatet av denna konsumtion är en ny vara, W′, som har undergått en förändring både materiellt och värdemässigt. Den avbrutna cirkulationsprocessen G-W måste kompletteras med varuförsäljningen W-G. Men som bärare av omsättningens andra och avslutande fas framträder nu W, en materiellt olikartad vara av större värde. Varucirkulationen förlöper därför i två skilda avsnitt: 1) G-W₁ och 2) W′₂, vari en annan vara W′₂ av högre värde och förändrad bruksform avlöser W′, medan produktionsprocessen avbryter cirkulationen och omvandlar produktionsmedlen och arbetskraften till en ny produkt.

Då vi i Första boken (<a href=”../1867/23-d102.htm#h41” target=”_blank”>4:e kap.</a>) undersökte penningens förvandling till kapital, kom vi fram till formeln G-W-G′, som upplöses i 1) G-W₁ och 2) W₁-G′, där vi i båda avsnitten möter samma vara. Den vara, som penningen köper i cirkulationens första avsnitt, är samma vara som i andra avsnittet åter förvandlas till mer pengar. Trots denna väsentliga olikhet har bägge cirkulationerna det gemensamt, att pengar förvandlas till varor i första avsnittet, och att varor förvandlas till pengar i andra avsnittet, med den påföljd att pengarna kommer tillbaka till sin utgångspunkt. I bägge fallen återkommer dessutom en större penningsumma än den som ursprungligen satsades. I så fall kan också formeln G-W … W′-G′ betraktas som ett specialfall av den allmänna formeln G-W-G′.

Härav framgår vidare, att i bägge kretsloppen de två värden, som direkt bytes mot varandra, alltid är av samma storlek: G = W och W′ = G′. Värdeförändringen sker under metamorfosen P, produktionsprocessen, som förmedlar kapitalets verkliga metamorfos i motsats till varucirkulationens rent formella formförändringar.

Vi skall nu studera den totala rörelsen G-W … P … W′-G′ eller dess utvecklade form G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> … P … W′ (W + w) – G′ (G + g). Kapitalet framträder här som ett värde, som genomlöper en rad sammanhängande förvandlingar, vilka ömsesidigt betingar varandra, en rad metamorfoser som bildar lika många faser eller stadier i den totala processen. Två av dessa faser ingår i varucirkulationen, medan en tillhör produktionsprocessen. I var och en av dessa tre faser har kapitalet en speciell funktion att fylla och antar i överensstämmelse därmed olika gestalter. Inom denna rörelse inte endast bevaras det satsade värdet, utan det växer, ökar i storlek. I det avslutande stadiet återvänder kapitalet slutligen till den form det hade vid kretsloppets början. Denna totalprocess bildar alltså ett avslutat kretslopp.

Inom varucirkulationen antar kapitalet karaktären av penningkapital och varukapital, under produktionsprocessen däremot formen av produktivt kapital. Det kapital, som under sitt kretslopp antar och åter lägger av dessa former, och som i vart och ett av sina stadier fyller en motsvarande funktion, är industriellt kapital – industriellt här i den betydelsen, att beteckningen omfattar varje kapitalistiskt bedriven produktionsgren.

Penningkapital, varukapital och produktivt kapital användas alltså inte i detta sammanhang som beteckningar för olika slags kapital, som på grund av sina funktioner och sitt innehåll bildar självständiga och från varandra skilda affärsgrenar. Dessa beteckningar motsvarar här endast tre olika funktioner, som det industriella kapitalet utför i tur och ordning under sitt kretslopp.

Kapitalets kretslopp försiggår ostört, endast så länge dess olika faser utan avbrott övergår i varandra. Om kapitalet fastnar i den första fasen G-W, så stelnar penningkapitalet i skattbildning. Om det sker i produktionsfasen, så blir produktionsmedlen liggande till ingen nytta, medan arbetskraften förblir outnyttjad. Och om det inträffar i den sista fasen, W′-G′, så hopar sig osäljbara varor och spärrar cirkulationsfloden.

Å andra sidan ligger det i sakens natur, att själva kretsloppet förutsätter, att kapitalet under bestämda perioder blir kvar i kretsloppets olika stadier. I varje särskild fas är industrikapitalet bundet till en bestämd form som penningkapital, produktivt kapital eller varukapital. Först sedan kapitalet har fyllt den funktion, som motsvarar den form, vari det för tillfället befinner sig, antar det en gestalt, som gör en ny förvandlingsfas möjlig. För att klargöra detta har vi i vårt exempel utgått från att kapitalvärdet av den varumängd, som produktionsprocessen frambringar, är likamed summan av de pengar, som ursprungligen satsades, med andra ord: att hela det i penningform satsade kapitalvärdet samtidigt lämnar varje enskilt stadium och går in i nästa. Men vi har tidigare (<a href=”../1867/23-d102.htm#h41” target=”_blank”>Första boken, 4:e kap.</a>) påvisat, att en del av det konstanta kapitalet, de egentliga arbetsmedlen (t.ex. maskinerna), alltid tjänstgör i ett större eller mindre antal upprepade kretslopp inom samma produktionsprocess och därför endast successivt avger sitt värde till produkten. Det skall senare visa sig, i vilken utsträckning detta modifierar kapitalets kretslopp. Här skall endast följande påpekas:

I vårt exempel omfattade värdet av det produktiva kapitalet = 422 £ endast den genomsnittliga förslitningen av maskiner, fabriksbyggnader o.s.v., alltså endast den del av värdet, som överföres till garnet, när 10.600 pund bomull förvandlas till 10.000 pund garn under en veckas (= 60 arbetstimmars) spinnprocess. I de produktionsmedel, vartill det satsade konstanta kapitalet om 372 £ förvandlats, figurerade därför också arbetsmedlen, byggnaderna, maskineriet etc., som om man endast hyrt dem på marknaden mot en avgift pr vecka. Detta ändrar dock absolut ingenting i själva sakförhållandet. Vi behöver endast multiplicera den under en vecka producerade garnmängden om 10.000 pund med antalet veckor under ett visst antal år för att få hela värdet av de inköpta och under denna tid förbrukade arbetsmedlen överfört till garnet. Det står då klart, att det satsade penningkapitalet först måste förvandlas till produktionsmedel och alltså ha genomlöpt det första stadiet G-W, innan det kan fungera som produktivt kapital, P. Lika klart är det i vårt exempel, att det kapitalvärde på 422 £, som förvandlades till garn under produktionsprocessen, inte kan ingå som värdebeståndsdel av de 10.000 punden garn i cirkulationsfasen W′-G′, förrän denna är färdig. Garnet kan inte säljas, förrän det är spunnet.

I den allmänna formeln för kapitalets kretslopp framställes produkten av P som ett från det produktiva kapitalet avskilt materiellt ting, ett föremål, som existerar avskilt från produktionsprocessen, och vars bruksform skiljer sig från produktionselementens bruksform. Detta är alltid fallet, när produktionsprocessen frambringar materiella ting, även när en del av produkten åter ingår i den förnyade produktionsprocessen. Sålunda tjänar spannmål som utsäde för sin egen produktion, men produkten består endast av spannmål och har alltså en gestalt, som avviker från de samtidigt använda produktionselementen, arbetskraften, redskapen, gödselmedlen. Men det finns självständiga produktionsgrenar, där produkten inte är någon ny, materiell produkt, alltså inte någon vara i egentlig mening. Kommunikationerna, som omfattar både den egentliga transporten av människor och varor och överförande av medelanden i brev, telegram etc., är den viktigaste av dessa produktionsgrenar.

A. Tschuprov[<a href=”#r9” name=”rn9” target=”_self”>9*</a>] säger härom:

<p class=”quoteb”>”Fabrikanten kan först producera varor och därefter söka konsumenter för dem”

[sedan hans produkt blivit färdig och utstötts ur produktionsprocessen, går den som en från denna skild vara över i cirkulationen].

<p class=”quoteb”>”Produktion och konsumtion framträder därför som två olika processer, åtskilda i tid och rum. I transportväsendet, som inte skapar några nya produkter utan endast för människor och föremål, sammanfaller dessa bägge processer. Tjänsterna” [platsförändringen] ”måste konsumeras i samma ögonblick som de produceras. Därför är också järnvägarnas kundkrets begränsad till ett område på högst 50 verst” (53 km) ”på vardera sidan av järnvägslinjen.”

Antingen det är människor eller varor som transporteras, så är resultatet att de har flyttats från en plats till en annan, så att t.ex. garnet nu befinner sig i Indien i stället för i England, där det producerades.

Men det som transportväsendet säljer är själva ortsförändringen, och den åstadkomna nyttoeffekten är oskiljbart förenad med transportprocessen, d.v.s. transportväsendets produktionsprocess. Människor och varor förflyttas med transportmedlet, och denna förflyttning, detta ortsbyte, är just den åstadkomna produktionsprocessen. Nyttoeffekten måste därför konsumeras, medan produktionsprocessen pågår. Den är inte knuten till ett nyttoting, som har en självständig tillvaro, och kan därför inte ingå i cirkulationen som vara, sedan produktionen har avslutats. Men denna nyttoeffekts bytesvärde bestämmes - liksom alla andra varors – genom värdet av de produktionselement (arbetskraft och produktionsmedel) som förbrukats i varan, plus det mervärde, som skapats av de i transportväsendet sysselsatta arbetarnas merarbete. Även när det gäller konsumtionen, förhåller sig denna nyttoeffekt på samma sätt som andra varor. Om den konsumeras individuellt, försvinner dess värde i och med konsumtionen. Om den däremot konsumeras produktivt, så att den själv ingår som en produktionsfas hos den transporterade varan, så överföres dess värde som ett tillskottsvärde på varan själv. Formeln för transportväsendet skulle alltså bli G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> … P-G′, eftersom det ju är produktionsprocessen själv, som betalas och förbrukas, inte en produkt, åtskild från produktionsprocessen. Formeln för transportväsendet är alltså nästan exakt densamma som formeln för produktion av ädla metaller, endast med den skillnaden att G′ här är den förvandlade formen av den nyttoeffekt, som frambragts under produktionsprocessen, medan i andra fallet guldet eller silvret är en omedelbar produkt av produktionsprocessen.

Industrikapitalet är den enda existensform för kapitalet, vari detta inte endast tillägnar sig utan också skapar mervärde resp. merprodukt. Det bildar därför grundvalen för den kapitalistiska produktionen, och dess tillvaro innefattar klassmotsättningarna mellan kapitalister och lönarbetare. I den mån industrikapitalet lägger under sig den samhälleliga produktionen, revolutioneras arbetsprocessens teknik och samhälleliga organisation och därmed också samhällets ekonomiskt-historiska struktur. Andra arter av kapital, som före industrikapitalet uppträdde i förgångna eller utdöende samhälleliga produktionstillstånd, blir inte bara underordnade industrikapitalet och förändrade i sina funktioner på ett motsvarande sätt, utan de rör sig numera endast på industrikapitalets grundval, lever och dör, står och faller med denna grundval. Penningkapital och varukapital är – i den mån de fungerar som bärare av egna affärsgrenar vid sidan av industrikapitalet – numera endast självständiga och ensidigt utbildade existensformer för de olika funktionsfaser, som industrikapitalet genomlöper i cirkulationen.

Å ena sidan sammanflätas kretsloppet G … G′ med den allmänna varucirkulationen, lämnar den, återvänder till den och bildar en del av den. Å andra sidan är detta kretslopp från den enskilde kapitalistens ståndpunkt en självständig kapitalrörelse, som sker dels inom den allmänna varucirkulationen, dels utanför den, men som hela tiden bevarar sin självständiga karaktär. Kretsloppet skiljer sig från den allmänna varucirkulationen, för det första genom att det inledande varuköpet G-W och den avslutande varuförsäljningen W′-G′ är särpräglade faser i kapitalrörelsen och har sina funktionellt bestämda karaktärer: i G-W är W materiellt bestämt som arbetskraft och produktionsmedel, i W′-G′ realiseras kapitalvärdet med tillägg av mervärdet. För det andra omsluter P, produktionsprocessen, den produktiva konsumtionen. För det tredje gör penningens återvändande till utgångspunkten, att rörelsen G … G′ blir en inom sig själv sluten kretsloppsrörelse.

Å ena sidan bildar alltså varje enskilt kapital i sina bägge cirkulationshälfter G-W och W′-G′ en drivande kraft i den allmänna varucirkulationen, vari det fungerar eller är infogat antigen som pengar eller som vara, och på så sätt själv utgör ett led i varuvärldens serie av allmänna formförändringar. Å andra sidan utför det inom den allmänna cirkulationen sitt eget självständiga kretslopp, där produktionsprocessen utgör ett genomgångsstadium, och slutligen återvänder det enskilda kapitalet i sin ursprungliga värdeform till utgångspunkten. Under sitt eget självständiga kretslopp, som omfattar den verkliga formförändringen i produktionsprocessen, förändrar kapitalet dessutom sin värdestorlek. Det vänder tillbaka, inte endast som penningvärde, utan som förstorat, förökat penningvärde.

Om vi slutligen undersöker G-W … P … W′-G′ som en speciell formel för kapitalets kretslopp vid sidan av andra former, som vi senare skall analysera, visar det sig att kretsloppet har följande säregna kännetecken:

1. Det framträder som penningkapitalets kretslopp, emedan industrikapitalet inleder processen som penningkapital och återvänder till utgångspunkten som penningkapital. Formeln själv uttrycker, att pengarna här inte förbrukas utan investeras, att de alltså inte fungerar som pengar i allmänhet utan som kapital i penningform – penningkapital. Formeln visar också, att det inte är bruksvärdet utan bytesvärdet, som är rörelsens dominerande självändamål. Just emedan penningen här är värdets självständiga och konkreta form, ger formeln G … G′, vars utgångspunkt och slutpunkt är verkliga pengar, rent påtagligt uttryck för att den kapitalistiska produktionens drivande motiv är att tjäna pengar. Produktionsprocessen spelar endast rollen av ett oundvikligt mellanled, ett nödvändigt ont i strävandena att tjäna pengar. [Just därför kommer också alla samhällen med kapitalistiskt produktionssystem då och då in i svindelperioder, när man vill tjäna pengar utan förmedling av någon produktionsprocess.]

2. Produktionsstadiet P åstadkommer i detta kretslopp ett avbrott i de två cirkulationsfaserna G-W … W′-G′, vilka i sin tur endast förmedlar den enkla cirkulationen G-W-G′. Kretsloppets form framställer produktionsprocessen formellt och uttryckligen som blott och bart ett medel till att föröka det satsade värdet, alltså berikandet som produktionens mål, något som också är det verkliga förhållandet under det kapitalistiska produktionssystemet.

3. Eftersom kretsloppet börjar med avsnittet G-W, så måste det också avslutas med varucirkulationens motsatta avsnitt, W′-G′. Utgångspunkten är alltså G, penningkapitalet, som skall förökas. Slutpunkten är G′, det värdeförökade penningkapitalet G + g, där G är det ursprungliga kapitalvärdet och g det mervärde som det har frambragt. Penningkapitalets kretslopp G skiljer sig från de bägge andra kretsloppen P och W′, och detta i dubbel måtto. Å ena sidan därigenom att penningformen bilder kretsloppets både utgångspunkt och avslutning. Men penningen är värdets mest självständiga och påtagliga form, där alla spår av varornas bruksvärde är utplånade. Å andra sidan medför inte industrikapitalets kretslopp med nödvändighet, att produktionens omfattning ökar, formen P … P övergår därför inte utan vidare till P … P′ (P + p), och formen W′ … W′ visar överhuvud inte någon olikhet i värde mellan utgångspunkt och avslutning. – Det karakteristiska för formeln G … G′ är alltså å ena sidan, att kapitalvärdet bildar utgångspunkten och det värdeförökade kapitalet avslutningen, alltså att det satsade kapitalvärdet framträder som medlet och det förökade kapitalvärdet som hela operationens ändamål – vidare att detta förhållande är uttryckt i penningform, värdets självständiga form: penningkapitalet såsom pengar som alstrar pengar. Att skapa mervärde medelst ett satsat värde framträder inte bara som processens A och O utan dessutom uttryckligen i den glittrande penningformen.

4. Då G′, det penningkapital som realiseras genom processen W′-G′, befinner sig i absolut samma form, som då kretsloppet först inleddes med inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, kan G′ som förstorat (ackumulerat) penningkapital påbörja ett nytt kretslopp av samma slag. G′ är = G + g, och formeln G … G′ ger i varje fall inte omedelbart uttryck för att g skiljes från G, när kretsloppet återupptas. Om kretsloppet betraktas för sig, isolerat, ger denna formel därför endast uttryck för den värdeförökande processen eller ackumulationsprocessen. G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, inköp av arbetskraft och produktionsmedel, innebär endast produktiv konsumtion, och endast denna ingår i det enskilda kapitalets kretslopp. Visserligen är G-A, inköp av arbetskraft, från arbetarens ståndpunkt A-G, försäljning av arbetskraft, och denna försäljning utgör det första stadiet i den varuomsättning, som förmedlar hans individuella konsumtion: A-G-W (existensmedel). Den andra fasen, G-W, arbetarens inköp av existensmedel, ingår emellertid inte i det enskilda kapitalets kretslopp. Men fasen inledes genom kretsloppet och förutsätter, att den äger rum, eftersom arbetaren framförallt måste leva och alltså uppehålla livet genom individuell konsumtion, om kapitalisten skall finna honom på marknaden som föremål för exploatering. Men denna konsumtion är en förutsättning för kretsloppet, endast i den utsträckning som den skapar betingelser för kapitalets produktiva konsumtion av arbetskraften, alltså endast i den utsträckning arbetarens individuella konsumtion verkligen tjänar till att upprätthålla och reproducera arbetskraften. Medan Pm, de egentliga varor, som ingår i kretsloppet, endast utgör förbrukningsmaterial åt den produktiva konsumtionen, förmedlar processen A-G arbetarens individuella konsumtion, varvid livsmedel förvandlas till hans kött och blod. Visserligen är också kapitalisten en betingelse för kretsloppet, och även han måste leva och konsumera för att kunna fungera som kapitalist. Men för den funktionen är det tillräckligt, om han konsumerar lika mycket som en arbetare, och formeln förutsätter därför inte heller, att han förbrukar mera. Formellt uttryckes inte ens detta, eftersom formeln avslutas med G′, som genast på nytt kan fungera som förstorat penningkapital.

W′-G′ betecknar direkt en försäljning av varan W′. Men W′-G′, försäljning, är å andra sidan också G-W, inköp, och varan köpes till sist endast på grund av sitt bruksvärde för att (bortsett från mellanhandsaffärer) ingå i konsumtionsprocessen, vare sig denna är individuell eller produktiv, beroende på den köpta varans art. Men denna konsumtion ingår inte i det individuella kapitalets kretslopp, som har frambragt W′, utan denna produkt blir tvärtom utstött ur kretsloppet såsom en vara, som är till salu. W′ är uttryckligen bestämd för främmande konsumtion. Vi finner därför hos företrädarna för merkantilsystemet (för vilket formeln G-W … P … W′-G′ ligger till grund) en mängd långrandiga predikningar över temat, att varje enskild kapitalist måste nöja sig med en konsumtion motsvarande en arbetares, liksom de kapitalistiska nationerna bör överlåta åt andra och dummare nationer att konsumera varorna, medan de själva skall ta hand om den produktiva konsumtionen som sin egen livsuppgift. Dessa predikningar påminner till både form och innehåll om kyrkofädernas asketiska förmaningar.

<p class=”sub”>*

Kapitalets kretslopp bildar alltså en enhet av cirkulation och produktion och omfattar bägge. I den mån de båda faserna G-W och W′-G′ innebär omsättning av varor, utgör kapitalets kretslopp ett led i den allmänna varucirkulationen. Men som funktionellt bestämda stadier i kapitalets kretslopp, vilka inte endast tillhör omsättningen utan också produktionen, fullbordar kapitalet inom den allmänna varucirkulationen sitt eget kretslopp. Den allmänna varucirkulationen tjänar i första stadiet till att ge kapitalet en sådan form, att det kan fungera som produktivt kapital, och i det andra stadiet befriar den kapitalet från varufunktionen[<a href=”#k19” name=”kn19” target=”_self”>XIX*</a>], som hindrar det från att förnya sitt eget kretslopp, och öppnar samtidigt en möjlighet för kapitalet att skilja sitt eget kretslopp från det mervärde, som den föregående produktionsprocessen har frambragt.

Penningkapitalets kretslopp är den mest ensidiga och därför den mest typiska och karakteristiska företeelseformen för industrikapitalets kretslopp, vars mål och avgörande motiv: värdeökning, penningintäkter och ackumulation, framställes på ett iögonenfallande sätt (köpa för att sälja dyrare). På grund av att den första fasen är G-W – ett inköp av varor – visar formeln också, att det produktiva kapitalets beståndsdelar härledes från varumarknaden, liksom den kapitalistiska produktionsprocessen i sin helhet är betingad av varuomsättning, av handel. Penningkapitalets kretslopp är inte betingat endast av varuproduktionen. Det börjar med varuomsättningen, som är en ofrånkomlig förutsättning för att kretsloppet skall kunna äga rum. Det visar sig redan däri, att G, penningformen, som har sitt ursprung i omsättningen, framträder som det satsade kapitalvärdets första och rena form, vilket inte är fallet med de bägge andra kretsloppsformerna.

Eftersom penningkapitalets kretslopp ger uttryck för det satsade kapitalets värdeförökning, förblir det alltid en allmängiltig formel för industrikapitalet. I det produktiva kapitalets kretslopp, P … P, framträder kapitalets penningform endast som priset på det produktiva kapitalets beståndsdelar, alltså endast som ett värde, uttryckt i räknepengar, och i denna form fasthålles det i bokföringen.

G … G′ är alltid den särskilda formen för industrikapitalets kretslopp, när nytt kapital först investeras i form av pengar och sedan åter dras tillbaka i samma form, antingen på grund av överflyttning från en bransch till en annan, eller emedan kapitalet dras bort från affärslivet. I samma form uppträder också det mervärde, som för första gången satsas i form av pengar för att fungera som kapital, och detta framträder mest påtagligt, när mervärdet investeras i en annan bransch än den, som det kommer ifrån. G … G′ kan vara ett kapitalets första kretslopp; det kan vara dess sista; det kan fungera som form för det samhälleliga totalkapitalet; det är formen för varje nytt kapitaltillskott, vare sig G representerar nytt, ackumulerat kapital eller gammalt kapital, som i sin helhet har förvandlats till pengar för att överföras från en produktionsgren till en annan.

I alla kretslopp uppträder kapitalet i penningform, och kretsloppet genomföres just för den del av kapitalet, som frambringar mervärdet – det variabla kapitalet. Arbetslönen utbetalas i allmänhet i pengar, och betalningen måste ständigt upprepas med korta mellanrum, eftersom arbetaren lever ur hand i mun. Gentemot arbetaren måste därför kapitalisten ständigt uppträda som penningkapitalist och hans kapital som penningkapital. Här kan man inte – som när det gäller inköp av produktionsmedel och försäljning av produktiva varor - tillämpa en direkt eller indirekt utjämning (så att den större delen av penningkapitalet faktiskt endast uppträder i form av varor och penningen endast i form av räknepengar, och kontanter endast användes vid den slutliga utjämningen av balanserna). Å andra sidan förbrukar kapitalisten en del av det mervärde, som härrör från det variabla kapitalet, för sin privata konsumtion. Denna går genom detaljhandeln, och betalningen sker kontant i mervärdets penningform, på vilka omvägar det än sker. Hur stor eller liten denna del av mervärdet är, ändrar ingenting i sak. Åter och åter igen framträder det variabla kapitalet som penningkapital, placerat i arbetslön (G-A), och g som mervärde, vilket förbrukas för att tillfredsställa kapitalistens privatbehov. G fungerar alltså som investerat variabelt kapitalvärde och g som dess tillskott, och bägge måste ständigt på nytt anta penningform för att kunna konsumeras som pengar.

Emedan både det investerade och det förökade värdet, formelns utgångspunkt och avslutning (G′ = G + g), framträder i penningform, med påföljd att kretsloppet börjar med en penningsumma och slutar med en förökad penningsumma, är formeln G-W … P … W′-G′ ägnad att framkalla föreställningar av rent illusorisk karaktär. Formeln betonar inte värdeökningen i och för sig utan penningformen, det faktum, att vid kretsloppets avslutning en större penningsumma kommer fram, än som ursprungligen satsades, alltså att kapitalistens guld- och silvermängd förökas. Det s.k. monetärsystemet<!–o–> är ingenting annat än ett uttryck för de illusioner, som kretsloppet G-W-G′ framkallar. Hela rörelsen äger rum inom varucirkulationen, och formen själv medger egentligen ingen annan förklaring till de bägge faserna: 1) G-W, 2) W-G′ än att W i andra fasen säljes över sitt värde, och att som följd därav mer pengar kommer ut ur cirkulationen, än som satsades vid det ursprungliga varuköpet. Däremot ligger G-W … P … W′-G′, uppfattad som kretsloppets enda form, till grund för det mer utvecklade merkantilsystemet, där inte endast varucirkulationen utan även varuproduktionen framstår som ett nödvändigt element i kretsloppet.

Den illusoriska karaktären hos kretsloppet G-W … P … W′-G′ och dess motsvarande illusoriska tolkning kommer fram, så snart denna form uppfattas som en engångsform, inte som en växlande form som ständigt förnyas, då formen alltså betraktas som kretsloppets enda och uteslutande form, inte som en av flera. Den pekar emellertid själv hän på andra former.

För det första har hela kretsloppet den kapitalistiska produktionsordningen som förutsättning, och dess basis är därför den kapitalistiska produktionsprocessen jämte de speciella samhällsförhållanden, som betingas av denna process. Kretsloppets första stadium är ju G-W = G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>, men G-A, köpet av arbetskraft, förutsätter tillvaron av lönarbetare och därmed också att produktionsmedlen utgör en del av det produktiva kapitalet. Som följd därav förutsättes också, att produktionsprocessen som helhet – både arbetsprocessen och den värdeförökande processen – redan är en funktion av kapitalet.

För det andra: Om kretsloppet G … G upprepas, så visar det sig att penningformen även i sista stadiet försvinner på samma sätt som i första stadiet. G-W försvinner för att lämna plats åt P. Den ständigt upprepade investeringen av pengar liksom den ständiga återgången till pengar framstår i och för sig som ytliga företeelser i kretsloppet.

För det tredje: När formeln upprepas, får man följande bild av kretsloppet:

<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/kretsl.gif” hspace=”40” alt=”G-W … P … W′-G′. G-W … P … W′-G′. G-W … P … etc.” width=”387” height=”23”>

Redan innan det andra kretsloppet är avslutat, uppkommer formeln P …. W′-G′. G-W … P. Alla efterföljande kretslopp kan alltså uttryckas genom formeln P … W′-G-W … P, varför G-W som kretsloppets första stadium kan betraktas som en schematisk förberedelse till det produktiva kapitalets ständigt förnyade kretslopp, liksom det i själva verket är fallet, när industrikapital för första gången investeras i form av penningkapital.

Å andra sidan uppkommer formeln W′-G′. G-W … P … W′ (förkortad W′ … W′), varukapitalets kretslopp, redan innan det produktiva kapitalets andra kretslopp är avslutat. Sålunda innehåller den första formen redan de både andra, och samtidigt försvinner penningformen, i den mån den inte endast är ett värdeuttryck utan ett värdeuttryck i ekvivalentform, i reda pengar.

Om vi slutligen undersöker ett nytillkommet enskilt kapital, som för första gången skall genomgå kretsloppet G-W … P … W′-G′, så finner vi att G-W är det förberedande stadiet, förelöparen till den första produktionsprocessen, som detta enskilda kapital skall genomlöpa. Denna fas G-W (G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”>), inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, har ingen självständig uppgift utan äger rum med hänsyn till den efterföljande produktionsprocessen, som utgör kretsloppets verkliga innehåll. Men detta gäller endast det enskilda kapitalets kretslopp och äger inte giltighet för industrikapitalet i samhällelig måttstock. Försåvitt det kapitalistiska produktionssystemet härskar och därmed också de samhällsförhållanden, som den kapitalistiska produktionen skapar, så är penningkapitalets kretslopp den allmängiltiga formen för industrikapitalets kretslopp. Även om det första kretslopp, som ett nytillkommet industrikapital genomlöper, inte omedelbart ger uttryck för den kapitalistiska produktionen så finns dock denna förutsättning i de samhällsförhållanden, vari kretsloppet äger rum, genom att den ständiga produktionsprocessen förutsätter en ständig upprepning av kretsloppet P … P. Redan Penningkapitalets första stadium G-W<img border=”0” src=”../../images/marx/24-d200/a-pm.gif” alt=”< A, Pm” width=”24” height=”15”> ger uttryck för denna förutsättning, eftersom köpet av arbetskraft endast är möjligt, sedan en lönarbetarklass redan har uppkommit. Å andra sidan är G-Pm, inköpet av produktionsmedel, från säljarens ståndpunkt samtidigt en försäljning av varor, W′-G′. De inköpta produktionsmedlen är redan W′ eller varukapital, ty produktionsmedlens varuform förutsätter att de är resultatet av kapitalistisk varuproduktion och endast kan uppkomma som resultat av detta slags produktion.