Warning: Undefined array key "DOKU_PREFS" in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2084 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php on line 2092 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/common.php:2084) in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/actions.php on line 38 sv:kris-och-kommunisering - riff-raff
Warning: Undefined array key 2 in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1453

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

sv:kris-och-kommunisering [2011/04/11 01:06]
titorelli skapad
sv:kris-och-kommunisering [2011/06/19 14:27]
titorelli
Rad 19: Rad 19:
 Vid artonhundratalets mitt definierade Marx och Engels kommunismen på följande sätt: »Kommunismen är för oss inte ett //tillstånd// som ska uppnås, inte ett //ideal//, efter vilket verkligheten ska inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den //verkliga// rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet. Betingelserna för denna rörelse framgår av den nu bestående förutsättningen.»((Karl Marx, Friedrich Engels, »Den tyska ideologin», i //Människans frigörelse//, Göteborg 1995, s. 155, korr.)) Kommunismen som verklig rörelse, detta går omöjligen att tolka som att den skulle gå att iaktta här och nu såsom existerande kommunistiska relationer. Några sådana är helt oförenliga med det kapitalistiska samhället. Kommunismen som verklig rörelse måste istället innebära att den kan //härledas// från »den nu bestående förutsättningen», från den reellt existerande klasskampen. Och eftersom klasskampen har förändrats, ja hela världen har förändrats, måste det revolutionära perspektivet se annorlunda ut idag. Vi måste ärligt fråga oss vilken sorts revolution som går att föreställa sig utifrån hur världen ser ut idag. Vid artonhundratalets mitt definierade Marx och Engels kommunismen på följande sätt: »Kommunismen är för oss inte ett //tillstånd// som ska uppnås, inte ett //ideal//, efter vilket verkligheten ska inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den //verkliga// rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet. Betingelserna för denna rörelse framgår av den nu bestående förutsättningen.»((Karl Marx, Friedrich Engels, »Den tyska ideologin», i //Människans frigörelse//, Göteborg 1995, s. 155, korr.)) Kommunismen som verklig rörelse, detta går omöjligen att tolka som att den skulle gå att iaktta här och nu såsom existerande kommunistiska relationer. Några sådana är helt oförenliga med det kapitalistiska samhället. Kommunismen som verklig rörelse måste istället innebära att den kan //härledas// från »den nu bestående förutsättningen», från den reellt existerande klasskampen. Och eftersom klasskampen har förändrats, ja hela världen har förändrats, måste det revolutionära perspektivet se annorlunda ut idag. Vi måste ärligt fråga oss vilken sorts revolution som går att föreställa sig utifrån hur världen ser ut idag.
  
-Det är alltid vanskligt att tala om framtiden, men riskerna blir mindre om vi resonerar kring en nära förestående framtid. Låt oss därför teckna följande scenario: krisen har fördjupats och enorma kapitalvärden har gått förlorade. Kapitalistklassen måste desperat öka utsugningen för att få igång ackumulationen på nytt. Proletariatet kämpar emot och efter ett tag uppstår en situation, någonstans, där ingen av klasserna kan ge med sig, vilket leder till enorma störningar i samhället. Lönebortfallet till följd av strejkerna och arbetslösheten tillsammans med en valutakris skapar då ett akut behov av att få tag på alla slags livsmedel samtidigt som man inte längre kan betala för dessa. Rörelsen går så in i en ny fas när proletärerna slutar att betala för hyra, elektricitet, vatten m.m. och börjar att bryta sig in i lager, inta jordbruksmarker osv, kort sagt när de tar vad de behöver. Dessa ingrepp i äganderätten är nu inte något tillägnande av produktions- och existensmedlen; de övergår inte till att bli arbetarnas egendom utan upphör istället att vara egendom -- de blir //kommuniserade//. I kampen mot kapitalet stärks och enas proletärerna av att göra sig oberoende av att arbeta för pengar; //enheten uppstår således i klassernas upplösningsprocess// -- i kommuniseringen. Att konkret upphäva sig själva som proletärer kommer vara den svåraste saken i världen men samtidigt det ultimata vapnet i klasskampen. Med sina kommuniseringsåtgärder bekämpar proletariatet effektivt klassfienden genom att förstöra alla de betingelser som hela tiden återskapar proletariatet som klass. Tillslut kan proletariatet bara värja sig mot kapitalet genom att upplösa det, och det kan det göra enbart genom att negera sig självt som värdeskapande klass och //samtidigt// -- i en och samma process -- producera helt andra liv som är oförenliga med kapitalets reproduktion.+Det är alltid vanskligt att tala om framtiden, men riskerna blir mindre om vi resonerar kring en nära förestående framtid. Låt oss därför teckna följande scenario: krisen har fördjupats och enorma kapitalvärden har gått förlorade. Kapitalistklassen måste desperat öka utsugningen för att få igång ackumulationen på nytt. Proletariatet kämpar emot och efter ett tag uppstår en situation, någonstans, där ingen av klasserna kan ge med sig, vilket leder till enorma störningar i samhället. Lönebortfallet till följd av strejkerna och arbetslösheten tillsammans med en valutakris skapar då ett akut behov av att få tag på alla slags livsmedel samtidigt som man inte längre kan betala för dessa. Rörelsen går så in i en ny fas när proletärerna slutar att betala för hyra, elektricitet, vatten m.m. och börjar att bryta sig in i lager, inta jordbruksmarker osv, kort sagt när de tar vad de behöver. Dessa ingrepp i äganderätten är nu inte något tillägnande av produktions- och existensmedlen; de övergår inte till att bli arbetarnas egendom utan upphör istället att vara egendom -- de blir //kommuniserade//. I kampen mot kapitalet stärks och enas proletärerna av att göra sig oberoende av att arbeta för pengar; //enheten uppstår således i klassernas upplösningsprocess// -- i kommuniseringen. Att konkret upphäva sig själva som proletärer kommer vara den svåraste saken i världen men samtidigt det ultimata vapnet i klasskampen. Med sina kommuniseringsåtgärder bekämpar proletariatet effektivt klassfienden genom att förstöra alla de betingelser som hela tiden återskapar proletariatet som klass. Till slut kan proletariatet bara värja sig mot kapitalet genom att upplösa det, och det kan det göra enbart genom att negera sig självt som värdeskapande klass och //samtidigt// -- i en och samma process -- producera helt andra liv som är oförenliga med kapitalets reproduktion.
  
 Eftersom kommuniseringsprocessen kännetecknas av att alla samhällsklasser avskaffas, inklusive proletariatet, leder den -- om den fullföljs -- till ett slut på klasskampen. Det vore dock ett stort misstag att föreställa sig denna process som en gradvist minskad klassantagonism, i takt med att kommunistiska relationer börjar att tränga undan de kapitalistiska. Kommuniseringen är ett brott med den vardagliga klasskampen genom att inte längre vara ett försvar av arbetet. Ändå är den //från början till slut// en //klasskampspraktik//. (Från att ha kämpat för att finnas till kämpar man nu för att slippa att finnas till.) Kommunisering är således inte något alternativt levnadssätt; den kommer inte att vara något socialt experiment av fria individer. Kommuniseringen är överhuvudtaget inte något //fritt val// utan återigen ett omedelbart behov i ett bestämt läge, en uppgift som proletärerna tar sig an, tvingade av de materiella omständigheterna, när deras situation har blivit outhärdlig och oförenlig med kapitalets ackumulation. Det är enbart kampen mot kapitalet som kan driva proletariatet till den punkt där det måste krossa staten, avskaffa kapitalet och sig självt, för att undkomma sin situation. Kommuniseringen bör därför inte ses som någon strategi eller metod som går att välja bland en uppsjö andra, som om proletariatet skulle stå inför ett smörgåsbord av tänkbara revolutionära lösningar. När vi talar om revolutionen som kommunisering är det istället som en materiell //nödvändighet// och teorins uppgift blir att bestämma denna nödvändighet: villkoren för det kapitalistiska produktionssättets avskaffande. Enbart en analys av det //existerande// kapitalistiska motsättningsförhållandet, av förutsättningarna för dess reproduktion och villkoren för dess //ickereproduktion//, samt en noggrann och detaljerad analys av de »empiriska» klasskamperna vi bevittnar och själva deltar i idag, kan bidra till att göra detta till något mer än en from förhoppning eller ren spekulation. Eftersom kommuniseringsprocessen kännetecknas av att alla samhällsklasser avskaffas, inklusive proletariatet, leder den -- om den fullföljs -- till ett slut på klasskampen. Det vore dock ett stort misstag att föreställa sig denna process som en gradvist minskad klassantagonism, i takt med att kommunistiska relationer börjar att tränga undan de kapitalistiska. Kommuniseringen är ett brott med den vardagliga klasskampen genom att inte längre vara ett försvar av arbetet. Ändå är den //från början till slut// en //klasskampspraktik//. (Från att ha kämpat för att finnas till kämpar man nu för att slippa att finnas till.) Kommunisering är således inte något alternativt levnadssätt; den kommer inte att vara något socialt experiment av fria individer. Kommuniseringen är överhuvudtaget inte något //fritt val// utan återigen ett omedelbart behov i ett bestämt läge, en uppgift som proletärerna tar sig an, tvingade av de materiella omständigheterna, när deras situation har blivit outhärdlig och oförenlig med kapitalets ackumulation. Det är enbart kampen mot kapitalet som kan driva proletariatet till den punkt där det måste krossa staten, avskaffa kapitalet och sig självt, för att undkomma sin situation. Kommuniseringen bör därför inte ses som någon strategi eller metod som går att välja bland en uppsjö andra, som om proletariatet skulle stå inför ett smörgåsbord av tänkbara revolutionära lösningar. När vi talar om revolutionen som kommunisering är det istället som en materiell //nödvändighet// och teorins uppgift blir att bestämma denna nödvändighet: villkoren för det kapitalistiska produktionssättets avskaffande. Enbart en analys av det //existerande// kapitalistiska motsättningsförhållandet, av förutsättningarna för dess reproduktion och villkoren för dess //ickereproduktion//, samt en noggrann och detaljerad analys av de »empiriska» klasskamperna vi bevittnar och själva deltar i idag, kan bidra till att göra detta till något mer än en from förhoppning eller ren spekulation.