Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1164 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1168 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1171 Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/3/0/2/riff-raff.se/httpd.www/texts/inc/html.php on line 1172

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Föregående version.
Nästa version.
Föregående version.
sv:marxcitat_om_kommunismen [2013/01/05 16:48]
titorelli [Tredje boken (sommaren 1864 – februari 1866)]
sv:marxcitat_om_kommunismen [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 39: Rad 39:
 >[S]edan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en //samhällelig// produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att //reglering av arbetstiden// och //fördelning av det samhälleliga arbetet// mellan de olika produktionsgrenarna och slutligen bokföringen över allt detta blir mera väsentlig än någonsin.((”Zweitens, bleibt, nach Aufhebung der capitalistischen Productionsweise, aber mit Beibehaltung //gesellshaftlicher// Production, die Werthbestimmung vorherrschend, in dem Sinn, daß die //Reglung der Arbetszeit// und die //Wertheilung der gesellschaftlichen Arbeit// unter die verschiednen Productionszweige, endlich die Buchfürung hierüber wesentlicher denn je wird.” (Marx, Karl & Engels, Friedrich, //Gesamtausgabe: (MEGA). Abt. 2, Das Kapital und Vorarbeiten, Bd 4, Ökonomische Manuskripte 1863–1867, T. 2//, Dietz, Berlin 1992, s. 871 (huvudmanuskriptet till Kapitalets tredje bok, ”Die Gestaltungen des Gesamtprozesses”, sommaren 1864 – februari 1866).)) >[S]edan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en //samhällelig// produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att //reglering av arbetstiden// och //fördelning av det samhälleliga arbetet// mellan de olika produktionsgrenarna och slutligen bokföringen över allt detta blir mera väsentlig än någonsin.((”Zweitens, bleibt, nach Aufhebung der capitalistischen Productionsweise, aber mit Beibehaltung //gesellshaftlicher// Production, die Werthbestimmung vorherrschend, in dem Sinn, daß die //Reglung der Arbetszeit// und die //Wertheilung der gesellschaftlichen Arbeit// unter die verschiednen Productionszweige, endlich die Buchfürung hierüber wesentlicher denn je wird.” (Marx, Karl & Engels, Friedrich, //Gesamtausgabe: (MEGA). Abt. 2, Das Kapital und Vorarbeiten, Bd 4, Ökonomische Manuskripte 1863–1867, T. 2//, Dietz, Berlin 1992, s. 871 (huvudmanuskriptet till Kapitalets tredje bok, ”Die Gestaltungen des Gesamtprozesses”, sommaren 1864 – februari 1866).))
  
->Vi har sett, [att] det är //kapitalet// ⟨kapitalisten är endast personifierat kapital; han fungerar inom produktionsättet enbart som bärare av kapitalet⟩ som i den kapitalistiska produktionsprocessen, ⟨en bestämd //samhällelig// form av produktionsprocesserna överhuvud, som såväl en process som producerar materiella existensbetingelser för samhällets medlemmar, för det mänskliga livet överhuvud, som ett i specifikt historiska, historisk-ekonomiska relationer [Beziehungen], produktionsförhållanden som av sig själva [vor sich gehenden] reproducerar dessa produktionsförhållanden och därmed //helheten// [das //Ganze//av det som bär upp denna produktionsprocess, som producerar och reproducerar deras materiella existensbetingelser och deras förhållanden [Verhältnisse], d.v.s. en bestämd ekonomisk samhällsform, ty helheten av dessa relationer [Beziehungen], i vilka bäraren av denna produktion och de ekonomiska förhållandena till [Umstände zur] naturen och till varandra befinner sig, i vilka de producerar, blir //samhället// betraktat i sin ekonomiska struktur –⟩ ⟨denna produktionsprocess äger rum under bestämda materiella omständigheter och betingelser, som emellertid också innebär bestämda samhälleliga förhållanden mellan individerna, som ingår i deras livsproduktionsprocess, och de omständigheter, som dessa förhållanden, om det å ena sidan är //förutsättningar//, å andra sidan är ett //resultat// och en //skapelse// av den kapitalistiska produktionsprocessen, de produceras och reproduceras⟩ alltså att //kapitalet// pumpar ut ett visst kvantum //surplusarbete// ur de omedelbara producenterna eller arbetarna; surplusarbete som, som det erhåller utan ekvivalent, och som till sitt väsen alltid förblir //tvångsarbete//, hur mycket det än må framstå som resultatet av en fri, kontraktmässig konvention. Detta surplusarbete framställer ett //surplusvärde//, och detta mervärde existerar i en //surplusprodukt//. ⟨//Surplusarbete// överhuvud, såsom ett arbete utöver måttet av de givna behoven, måste alltid finnas. I det kapitalistiska systemet liksom i slavsystemet och så vidare har det endast en antagonistisk form och kompletteras av fullständig sysslolöshet för en del av samhället. En viss kvantitet surplusarbete krävs som säkerhet [Assecuranz] mot tillfälligheternas spel [gegen Zufälle] och för att säkra ………………… den nödvändiga produktionsprocessen, som svarar mot behovens utveckling och befolkningens framsteg, vilket från kapitalistisk ståndpunkt kallas ackumulation. En av kapitalets civilisatoriska sidor är att detta merarbete framtvingas på ett sätt och under betingelser, som är fördelaktigare för produktivkrafternas utveckling och samhällsförhållandena och för skapandet av beståndsdelar för en högre nybildning än som var möjlig under de tidigare formerna slaveri, livegenskap o.s.v. Å ena sidan leder detta till ett stadium, där tvånget och monopoliseringen av den samhälleliga utvecklingen (inbegripet dess materiella och intellektuella vinster) genom den ena delen av samhället på den andras bekostnad bortfaller; å andra sidan skapar det materiella medel och ett frö till förhållanden som i en högre form av samhälle tillåter att förena detta merarbete med en större inskränkning av den tid som överhuvud ägnas åt materiellt arbete. Ty merarbete kan vara stort vid en liten totalarbetsdag eller relativt litet vid en stor totalarbetsdag alltefter den utveckling arbetets produktivkraft har. Är den nödvändiga arbetstiden = 3 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 6 och merarbetets kvot = 100%. Är det nödvändiga arbetet = 9 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 12 och merarbetets kvot bara = 331/3%. Men sedan beror det på arbetets produktivitet hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid. Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgöres. Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.((http://www.marxists.org/svenska/marx/1894/25-d308.htm; MEGA 4.II, s. 834–838))+>Vi har sett, [att] det är //kapitalet// ⟨kapitalisten är endast personifierat kapital; han fungerar inom produktionsättet enbart som bärare av kapitalet⟩ som i den kapitalistiska produktionsprocessen, ⟨en bestämd //samhällelig// form av produktionsprocesserna överhuvud, som såväl en process som producerar materiella existensbetingelser för samhällets medlemmar, för det mänskliga livet överhuvud, som ett i specifikt historiska, historisk-ekonomiska relationer [Beziehungen], produktionsförhållanden som av sig själva [vor sich gehenden] reproducerar dessa produktionsförhållanden och därmed //helheten// av det som bär upp denna produktionsprocess, som producerar och reproducerar deras materiella existensbetingelser och deras förhållanden [Verhältnisse], d.v.s. en bestämd ekonomisk samhällsform, ty helheten av dessa relationer [Beziehungen], i vilka bäraren av denna produktion befinner sig och de ekonomiska förhållandena till [Umstände zur] naturen och till varandra, i vilka de producerar, blir //samhället// betraktat i sin ekonomiska struktur –⟩ ⟨denna produktionsprocess äger rum under bestämda materiella omständigheter och betingelser, som emellertid också innebär bestämda samhälleliga förhållanden mellan individerna, som ingår i deras livsproduktionsprocess, och de omständigheter, som dessa förhållanden, om det å ena sidan är //förutsättningar//, å andra sidan är ett //resultat// och en //skapelse// av den kapitalistiska produktionsprocessen, de produceras och reproduceras⟩ alltså att //kapitalet// pumpar ut ett visst kvantum //surplusarbete// ur de omedelbara producenterna eller arbetarna; surplusarbete som det erhåller utan ekvivalent, och som till sitt väsen alltid förblir //tvångsarbete//, hur mycket det än må framstå som resultatet av en fri, kontraktmässig konvention. Detta surplusarbete framställer ett //surplusvärde//, och detta surplusvärde existerar i en //surplusprodukt//. ⟨//Surplusarbete// överhuvud, såsom ett arbete utöver måttet av de givna behoven, måste alltid finnas. I det kapitalistiska systemet liksom i slavsystemet och så vidare har det endast en antagonistisk form och kompletteras av fullständig sysslolöshet för en del av samhället. En viss kvantitet surplusarbete krävs som säkerhet mot tillfälligheternas spel [gegen Zufälle] och för att säkra ………………… den nödvändiga produktionsprocessen, som svarar mot behovens utveckling och befolkningens framsteg, vilket från kapitalistisk ståndpunkt kallas ackumulation. En av kapitalets civilisatoriska sidor är att detta merarbete framtvingas på ett sätt och under betingelser, som är fördelaktigare för produktivkrafternas utveckling och samhällsförhållandena och för skapandet av beståndsdelar för en högre nybildning än som var möjlig under de tidigare formerna slaveri, livegenskap o.s.v. Å ena sidan leder detta till ett stadium, där tvånget och monopoliseringen av den samhälleliga utvecklingen (inbegripet dess materiella och intellektuella vinster) genom den ena delen av samhället på den andras bekostnad bortfaller; å andra sidan skapar det materiella medel och ett frö till förhållanden som i en högre form av samhälle tillåter att förena detta merarbete med en större inskränkning av den tid som överhuvud ägnas åt materiellt arbete. Ty merarbete kan vara stort vid en liten totalarbetsdag eller relativt litet vid en stor totalarbetsdag alltefter den utveckling arbetets produktivkraft har. Är den nödvändiga arbetstiden = 3 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 6 och merarbetets kvot = 100%. Är det nödvändiga arbetet = 9 och merarbetet = 3, så är totalarbetsdagen = 12 och merarbetets kvot bara = 331/3%. Men sedan beror det på arbetets produktivitet hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid. Samhällets verkliga rikedom och möjlighet till ständig utvidgning av dess reproduktionsprocess hänger alltså inte på merarbetets långvarighet utan på dess produktivitet och på de mer eller mindre rikliga produktionsbetingelser som står till buds när det fullgöres. Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste kämpa mot naturen för att tillgodose sina behov, för att bevara sitt liv och reproducera det, så måste även den civiliserade människan göra, och det gäller i alla samhällsformer och under alla möjliga produktionssätt. Detta naturnödvändighetens rike utvidgar sig under sin utveckling, emedan behoven utvidgas; men samtidigt utvidgas de produktivkrafter som tillfredsställer dessa behov. Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den som en blind makt; fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.((http://www.marxists.org/svenska/marx/1894/25-d308.htm; MEGA 4.II, s. 834–838))
  
 ====== Kritik av Gothaprogrammet (1875) ====== ====== Kritik av Gothaprogrammet (1875) ======