Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Both sides previous revision Previous revision
Next revision
Previous revision
sv:proletariat-och-kapital-en-foer-kort-kaerlekshistoria [2011/05/21 20:57]
henriksson
sv:proletariat-och-kapital-en-foer-kort-kaerlekshistoria [2015/04/12 21:08] (aktuell)
Rad 120: Rad 120:
 En av de idéer som ger struktur åt de två häftena är kapitalets oförmåga att »socialisera» dem det härskar över. Genomgående i texten används termen »socialisering» på ett lättsinnigt,​ ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar här på två register. I texten används ordet i betydelsen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden till en grupp. Efter värmeböljan i Frankrike sommaren 2003 blev dödsfallen ingen gjorde anspråk på i ringa grad »socialiserade» (Raffarin).((Detta hänvisar till att många anhöriga efter denna händelse aldrig trädde fram och erkände att det var deras (äldre) släktingar som hade dött, eftersom de ville slippa att betala begravningskonstnaderna. Ö.a.)) Men det är inte allt, termen anspelar på en stark homonymi med begreppen »kapitalistiskt samhälle»,​ »samhällsförhållanden» osv. I det fallet blev de kvarliggande döda från värmeböljan extremt och fullkomligt socialiserade. En av de idéer som ger struktur åt de två häftena är kapitalets oförmåga att »socialisera» dem det härskar över. Genomgående i texten används termen »socialisering» på ett lättsinnigt,​ ytligt och tvetydigt sätt. Författarna spelar här på två register. I texten används ordet i betydelsen till vilken grad och i vilken utsträckning som en individ upprätthåller förhållanden till en grupp. Efter värmeböljan i Frankrike sommaren 2003 blev dödsfallen ingen gjorde anspråk på i ringa grad »socialiserade» (Raffarin).((Detta hänvisar till att många anhöriga efter denna händelse aldrig trädde fram och erkände att det var deras (äldre) släktingar som hade dött, eftersom de ville slippa att betala begravningskonstnaderna. Ö.a.)) Men det är inte allt, termen anspelar på en stark homonymi med begreppen »kapitalistiskt samhälle»,​ »samhällsförhållanden» osv. I det fallet blev de kvarliggande döda från värmeböljan extremt och fullkomligt socialiserade.
  
-Vad vill man då i häftet säga med »oförmågan att socialisera»?​ Till att börja med rör det sig om »lönearbetets tillbakagång». Detta är felaktigt, men låt oss gå med på det. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång;​ man kan inte för det bestämma fenomenet »oförmågan att socialisera» (och än mindre när det gäller prekaritet). Liksom med den ensamma döden i hettan är »den utstötta»,​ den prekära, »bymilisen» och flyktingen fullkomligt socialiserade;​ de är kort och gott det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta senare påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet?​ Därför att det finns något som Dauvé och Nesic helt enkelt inte kan erkänna: att »den mänskliga ​essensen ​är helheten ​av dess samhälleliga ​förhållanden». »Kapitalets oförmåga att socialisera» har den oerhörda »fördelen» att inte lämna efter sig denna individ som även som »ickesocialiserad» icke desto mindre förblir en människa, precis som om taylorismen,​ arbetets kapitalistiska formalisering,​ skulle ha försummat dess »antropologiska» natur. Detta betyder för dem att revolutionen inte kommer att vara proletärernas självförvandling och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer,​ utan snarare »individens» och den »mänskliga energins» frigörelse från dess kapitalistiska absorption.+Vad vill man då i häftet säga med »oförmågan att socialisera»?​ Till att börja med rör det sig om »lönearbetets tillbakagång». Detta är felaktigt, men låt oss gå med på det. Låt oss erkänna lönearbetets tillbakagång;​ man kan inte för det bestämma fenomenet »oförmågan att socialisera» (och än mindre när det gäller prekaritet). Liksom med den ensamma döden i hettan är »den utstötta»,​ den prekära, »bymilisen» och flyktingen fullkomligt socialiserade;​ de är kort och gott det kapitalistiska samhället. Författarna håller tveklöst med om detta senare påstående. Men varför använder de sig då av denna term och spelar på dess tvetydighet?​ Därför att det finns något som Dauvé och Nesic helt enkelt inte kan erkänna: att det mänskliga ​väsendet ​är »totaliteten ​av de samhälleliga ​förhållandena». »Kapitalets oförmåga att socialisera» har den oerhörda »fördelen» att inte lämna efter sig denna individ som även som »ickesocialiserad» icke desto mindre förblir en människa, precis som om taylorismen,​ arbetets kapitalistiska formalisering,​ skulle ha försummat dess »antropologiska» natur. Detta betyder för dem att revolutionen inte kommer att vara proletärernas självförvandling och ett skapande av omedelbart samhälleliga individer med utgångspunkt i deras situation som proletärer,​ utan snarare »individens» och den »mänskliga energins» frigörelse från dess kapitalistiska absorption.
  
 //För Dauvé och Nesic är det »sociala bandet» något som kapitalismen kan producera eller inte producera://​ det skulle »tidigare» ha funnits ett »socialt band» som inte finns där längre. Men vad är nu detta »sociala band» i verkligheten,​ om man är angelägen om att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det »sociala bandet» är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det är alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av klassmotsättningen i så måtto som kapitalet alltid är den dominerande polen som säkrar och påtvingar reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic noggrant så är det det »sociala bandet» som tillåter kapitalreproduktionen. Allt vänds upp-och-ned och framträder precis så som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet i samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål. //För Dauvé och Nesic är det »sociala bandet» något som kapitalismen kan producera eller inte producera://​ det skulle »tidigare» ha funnits ett »socialt band» som inte finns där längre. Men vad är nu detta »sociala band» i verkligheten,​ om man är angelägen om att använda ett så vagt och sentimentalt begrepp? Det »sociala bandet» är alltid reproduktionen av det samhälleliga förhållande som är kapitalet. Det är alltid kapitalets självförutsättning såsom resultat av klassmotsättningen i så måtto som kapitalet alltid är den dominerande polen som säkrar och påtvingar reproduktionen. Om vi emellertid läser Dauvé och Nesic noggrant så är det det »sociala bandet» som tillåter kapitalreproduktionen. Allt vänds upp-och-ned och framträder precis så som det kapitalistiska samhällets aktörer föreställer sig sin tillhörighet i samhället: en miljö som mer eller mindre erbjuder dem möjligheter och hinder i vägen för deras personliga mål.