Detta är en gammal version av dokumentet!
Peter Åström
Kapital är självförmerande värde, dött arbete som förslavar levande. Det ligger därför nära till hands att rikta in samhällskritiken på värdet och det abstrakta arbetet. Om det senare är roten ur vilken kapitalets kategorier växer fram – lönearbete, profit med mera – måste det avskaffas för att ett klasslöst tillstånd ska kunna inträda. Det kan tänkas ske genom en revolution där existensmedlen görs tillgängliga helt gratis, eftersom tvånget att arbeta då faller bort. En samhällelig omorganisering som tvärtom stödjer sig på det abstrakta arbetet blir då ett dödfött eller kontrarevolutionärt projekt. Det var hursomhelst undertecknads tidigare uppfattning.1)
Under inflytande av den arabiska vintern2) kom jag att överge detta perspektiv, som betonar revolutionens radikalt antikapitalistiska sida.3)
Jag blev övertygad om att den positiva sidan också måste lyftas fram, inte avfärdas som verklighetsfrånvänd spekulation. Trots sin långsiktigt ohållbara dynamik tillfredsställer det kapitalistiska produktionssättet i normalfallet grundläggande behov såsom mat, vatten och tak över huvudet. För att kommunismen ska kunna utgöra ett verkligt alternativ måste den därför ta på allvar frågan om hur den materiella reproduktionen kan säkras, annars kommer det ena eller andra reaktionära perspektivet att föras fram, till exempel nationalism eller religiös fundamentalism.
När jag mot bakgrund av denna omvärdering återvände till Kapitalet och andra skrifter gjorde jag en upptäckt som borde ha varit uppenbar från första början: Marx utgår inte från värdet utan varan, vilket ställer frågan om värdet i ett helt annat ljus. Den här texten är ett försök att, med utgångspunkt i varuformen, sammanfatta viktiga delar av Marx analys av det kapitalistiska samhället för att svara på
Marx inleder sin kritiska framställning i Kapitalet och Till kritiken av den politiska ekonomin med en analys av den enskilda varan, närmare bestämt ”arbetsproduktens varuform”.4) Som Ricardo påpekade utgör arbetsprodukterna den överlägset största andelen av alla varor, eftersom de ”kan flerfaldigas […] i nästintill obegränsat antal, om vi är beredda att lägga ner det arbete som är nödvändigt för att skaffa fram dem.”5) Men på ett mer övergripande plan är produktion, utbyte och konsumtion av varor det specifika sätt på vilket den samhälleliga reproduktionen äger rum under den kapitalistiska tidsepoken.6)
En arbetsprodukt är till att börja med resultatet av en produktiv mänsklig verksamhet som – tillsammans med en större eller mindre mängd naturstoff – gör den till en mänsklig nyttighet av det ena eller andra slaget, ett bruksvärde.7) Dess karaktär som bruksvärde eller bruksvärdeform är ”inte beroende av om det kostar människan mycket eller litet arbete”8) att komma åt nyttoegenskapen. Däremot kan ett bruksvärde räknas som högre eller lägre beroende på i vilken grad andra bruksvärden (och därmed andra arbetsprocesser) ingår i det som förutsättning.9)
Arbetsprodukter som tillfredsställer mänskliga behov återfinns i alla mänskliga samhällen; de är en nödvändig del av den mänskliga tillvaron.10) Från denna allmänna synpunkt ”ligger [de] utanför den politiska ekonomins betraktelse”11) liksom varuanalysen. Marx diskuterar därför begreppet bruksvärde främst utifrån nutida samhällsförhållanden där ”produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter”, arbetsdelningen ”förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter”12) och de senare konsumeras inte av producenten själv utan av en ”konsument”. För att kunna säljas, alltså fungera som vara i utbytet, måste arbetsprodukten därför vara till nytta för en köpare.13) Arbetsprodukten är överhuvudtaget inte bruksvärde för producenten; det uppstår först när den möter en köpare på marknaden.14) Slutligen existerar bruksvärdet endast som föremål för konsumtion och ”förverkligas endast i konsumtionsprocessen.”15)
Säljarens nytta av arbetsprodukten kommer av vad den kan inbringa genom att bytas bort – dess bytesvärde.16) I denna funktion uppträder den i en från varukroppen åtskild värdeform.17)
Det som intresserar oss i det här avsnittet är inte det faktiska varuutbytet – framför allt inte så kallad byteshandel där vara byts direkt mot vara – utan varuvärdet. Det senare uttrycks i pengar genom prisformen. Penningformen är dock komplicerad och behöver sin egen förklaring. Vi ska därför till en början bortse från pengarna och istället undersöka varuvärdet med hjälp av andra varor.
En arbetsprodukts värdeform är helt frånvarande om man betraktar den isolerat. Då framträder endast själva varukroppen som ger den dess särskilda nyttoegenskaper. Värdeformen dyker dock upp så snart arbetsprodukten ställs i utbytesförhållande till någon annan varukropp.
Nedan följer en sammanfattning och tolkning av Marx värdeformsutredning, från den enkla värdeformen till prisformen, utan att gå in på själva värdet. Vi antar, liksom Marx, att varuvärdena är lika stora, men det väsentliga är att de är jämförbara.
20 alnar linneväv = 1 rock
eller 20 alnar linneväv är värt 1 rock.
Här ser vi å ena sidan att 20 alnar linneväv är värt lika mycket som 1 rock. Å andra sidan uttrycks värdet av 20 alnar linneväv i bruksvärdet hos en annan godtycklig arbetsprodukt, en rock. Den senare är olik ur bruksvärdesynpunkt men ändå utbytbar mot linneväven och därför likvärdig eller ekvivalent med denna. Relationen uttrycker säljarens vara, 20 alnar linneväv, som ett bestämt rockvärde; dess värde uppträder i rockskepnad. Detta kan låta mystiskt, men om vi ska bortse från prisformen tills vidare kan vi ännu inte säga att båda kostar lika mycket pengar. Vi har endast de båda varorna – två bruksvärden och en utbytesrelation som uttrycker något slags värde. Linneväven behöver inte rocken för att se att den är linneväv, men när relationen till rocken visar för linneväven att den är något mer än bara linneväv, alltså ett nyttigt ting, blir det i formen av utbytbarhet mot rockar; något annat känner den inte till.
I den enkla värdeformen uttrycktes linnevävsvärde men på ett otillräckligt sätt. Rockvärde är ju inte ett uttryck för värde eller utbytbarhet i allmänhet utan endast i relation till en från den själv åtskild men godtycklig vara.18) Genom att sätta linneväven i samma slags utbytesrelation till alla andra bruksvärden övervinns denna specifika otillräcklighet och en ny, utvecklad värdeform träder i dess ställe.
20 alnar linneväv = 1 rock eller 10 pund te eller 40 pund kaffe eller 1 quarter vete eller 2 uns guld eller ½ ton järn osv.
När arbetsprodukten 20 alnar linneväv värderas i alla andra varukroppar får det utöver rockvärdet även ett te-, kaffe-, vetevärde osv. Här uppträder linneväven som utbytbar mot varje annan vara, men dess uttryck är komplicerat och otympligt eftersom arbetsprodukten som värderas ställs inför ”en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck.”19) Dessutom blir värdeuttrycket hela tiden längre i och med att nya varuslag uppstår.
Om man vid denna punkt vänder på uttrycket och låter alla varorna, var för sig, värderas i linneväven upphävs denna nya begränsning.
1 rock = 20 alnar linneväv 10 pund te = ″ 40 pund kaffe = ″ 1 quarter vete = ″ 2 uns guld = ″ ½ ton järn = ″ x vara A = ″
Nu får rockar, te, kaffe osv. en enkel och dessutom gemensam värdegestalt – i form av linneväv. Det gäller visserligen inte för linnevävens eget värde, men linnevävskroppen tjänar som värdespegel åt alla andra varor.20) Marx kallar den specifika roll som linneväven här intar för allmän ekvivalent. I denna form ”motsvarar värdeformen värdebegreppet”21). Med andra ord uppträder varan som bytesvärde i allmänhet. Detta är också den sista värdeformen om man bortser från det specifika uttrycket.
I den allmänna värdeformen kan tinget som uttrycker varuvärde väljas helt godtyckligt. I praktiken tilldelas dock rollen som allmän ekvivalent ett ting som på grund av sina särskilda egenskaper är väl lämpad för den, till exempel en ädelmetall som kan formas i godtyckligt stora bitar och smältas samman igen utan att förstöras.22)
20 alnar linneväv = 2 uns guld 1 rock = ″ 10 pund te = ″ 40 pund kaffe = ″ 1 quarter vete = ″ ½ ton järn = ″ x vara A = ″ eller om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld: 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.
Genom att byta plats på 20 alnar linneväv och 2 uns guld kan alla varor (utom guld) fortfarande uttryckas i en enkel och för alla andra varor gemensam värdegestalt. Här står vi dessutom inför ett förhållande som bättre överensstämmer med historien.
Det specifika varuslag, med vars naturform ekvivalentformen samhälleligt växer samman, blir till penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifika samhälleliga funktion, och därmed dess samhälleliga monopol, att spela rollen som allmän ekvivalent inom varuvärlden.23)
Varornas bytesvärde, uttryckt på så sätt som allmän ekvivalent och samtidigt som grad av denna ekvivalent i en specifik vara, eller uttryckt i en enda ekvation av varorna med en specifik vara, är pris.24)
En penningvara kan i rollen som ekvivalent inte uttrycka sitt eget värde, men om den kastas om i utvecklad form (2.2.2) framträder det i relation till alla andra varor i bestämda proportioner (2 uns guld = 20 alnar linneväv eller 1 rock och så vidare.).25) Uttrycket visar sig alltså om man läser varupriserna baklänges. Marx diskuterade inte själv möjligheten av att något annat än en arbetsprodukt kan fungera som värdemätare och uttrycka varupriserna i ett samhälle. Under 1870-talet var de viktigaste valutorna knutna till guldet och kunde därför naturligt antas fungera som penningvara i Kapitalet.26) Idag är guldmyntfoten avskaffad men staterna kan oftast ändå upprätthålla stabila varupriser tack vare sin beskattningsrätt samt genom ägandet av naturtillgångar.27)
Det finns en viktig poäng med att följa bytesvärdets utveckling från den enkla till den allmänna värdeformen och vidare till prisformen. Analysen visar att så snart arbetsprodukter börjar förhålla sig till varandra som varor är penningformen en logisk vidareutveckling. Varuutbyte utan pengar är därför en utopi.28)
Värdeformen har nu analyserats för sig själv. Närmast gäller att bestämma värdets substans och storlek.
I den föregående analysen av arbetsproduktens värdeformer sades ingenting alls om ”det innehåll som är dolt i dessa former.”29) Men vad är det värde som är lika i två ömsesidigt utbytbara varor, som tillkommer dem oberoende av deras relation till varandra?
Något sådant finns inte, enligt Samuel Bailey.30) Ricardo talade om relativt värde men kom sedan, enligt Bailey, felaktigt att behandla värdet som något absolut – som den kvantitet arbete som gick åt när två varor producerades, trots att denna arbetskvantitet uppenbarligen kan ändra sig för någon av dem. Om till exempel vara A stiger i värde innebär det endast att värdet uppskattas i utbyte mot B , C och så vidare i nya proportioner.31) Men, svarar Marx,
Att uppskatta värdet av A , en bok till exempel, i B , kol, och C , vin [måste innebära att] A , B , C som värde är något annat än deras existens som böcker, kol eller vin. När man uppskattar A :s värde i B måste A ha ett värde oberoende av uppskattningen av detta värde i B , och båda måste vara lika med ett tredje ting som uttrycks i dem båda.32)
Varuvärdet, fortsätter Marx, är förresten inte absolut utan
relativt till en sådan grad att när den arbetstid som krävs för dess reproduktion ändras så ändras värdet fastän den arbetstid som varan faktiskt innehåller förblir oförändrad.33)
Marx ansluter sig alltså, om än kritiskt, till den tradition som menar att värdestorleken eller de proportioner i vilka varor byts mot varandra beror på den nödvändiga arbetskvantiteten.34) Men hur kan A , en bok, vara ekvivalent med B , en viss mängd kol, genom förhållandet till ett arbete som är lika, när vi vet att det är kvalitativt olika arbeten som producerar varukropparna böcker respektive kol?
Vi har sett (2.2) att nyttoföremål skapas av produktivt arbete. Ur denna aspekt är det arbete som framträder i eller sätter sin prägel på produkten kort och gott ”nyttigt”.35) Bruksvärdet är dock skilt från värdet och varukroppen som sådan kan inte betraktas som ekvivalent med vare sig pengar eller något annat varuslag. Den kvalitativa olikheten i det arbete som har skapat dem är således ett existensvillkor för själva varuutbytet.36)
I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, dvs. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka – inbördes oavhängiga – bedrivs som privatföretag av själv ständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.37)
När produktionen samtidigt grundar sig på en avancerad samhällelig arbetsdelning och privategendom, kan den varken organiseras gemensamt eller som öar av självhushållning. Det krävs en brygga mellan systemets samhälle liga och individuella sfärer. Företag, koncerner med mera måste finna sin nisch i den samhälleliga arbetsdelningen för att de individuellt producerade arbetsprodukterna ska kunna erkännas som delmängder av ett samhälleligt totalarbete. Det blir de först genom att uppträda som varor och värderas i pengar. Olika sorters arbetsprodukter kan därmed betraktas som lika goda varor ur samhälleligt hänseende. Och när de väl har realiserats i pengar kan man inte längre se på värdeekvivalenten om det var väveri, skrädderi eller något annat arbete som hade visat sig vara ett värdefullt bidrag till samhället. Då vi här bortser från de varor som inte är arbetsprodukter, kan vi därför säga att en penningsumma är den föremålsliga (objektiva) formen av arbete utan hänsyn till dess bestämda nyttokaraktär, arbete i allmänhet.
Vi tycks här ha funnit det gemensamma tredje tinget, som dock inte är ett ting i vanlig mening, utan det som återstår när man i en vara
bortse[r] från allt som verkligen gör den till ett ting. Föremålsligheten hos mänskligt arbete som självt är abstrakt, utan ytterligare kvalitet och innehåll, är med nödvändighet en abstrakt föremålslighet, ett tanketing.38)
Man kan tänka sig ”arbete i allmänhet” fysiologiskt i den meningen att den mänskliga hjärnan, musklerna och så vidare i någon mån alltid förbrukas under utgivandet och kräver vila, föda med mera för att återskapas,39) men det är inte den individuellt upplevda mödan som bestämmer de proportioner i vilka olika slags varor utbyts.40) Tvärtom ”fastställs [dessa] genom en samhällelig process bakom ryggen på producenterna, och förefaller dem därför bestämda av traditionen.”41) Och inte vilken samhällelig process som helst:
Likheten mellan diametralt skilda arbeten kan endast bestå i en abstraktion från deras verkliga olikhet, genom att reducera dem till deras gemensamma karaktär såsom utgivande av mänsklig kraft, mänskligt arbete i allmänhet, och det är endast utbytet som åstadkommer denna reduktion genom att sammanföra och likställa vitt skilda arbetsprodukter.42)
Jämförbarheten mellan varuslag likställer kvalitativt olika arbetsprodukter. De bestämda proportionerna är uttryck för en kvantitativ dimension hos det utgivna arbetet.
Värdeformen representerar som vi har sett värde i varukroppar, och i en heter som är lämpliga för dessa – stycken rockar, alnar linneväv, ton järn, uns guld och så vidare. Om en av kropparna, till exempel guld, intar ställningen som allmän ekvivalent så kan alla varuvärden uttryckas i bestämda fysiska kvantiteter av ett och samma material. Pengarnas värde är föremålsliggjort arbete men inte arbetet självt. Hur mäts det senare?
Arbetskvantiteten själv mäts med sin utsträckning i tiden, och arbetstiden i sin tur har sitt mått i bestämda tidsenheter som timme, dag o.s.v.43)
För att kunna använda tiden som mått på det varuproducerande arbetet måste dock alla arbetstimmar vara likvärdiga. Annars kan de inte ges ett gemensamt värde- och prisuttryck, och arbetsproduktiviteten (det konkreta arbetsresultatet per tidsenhet) kan heller inte jämföras.44) Marx lyfte själv fram som ett av sina viktigaste bidrag att han kritiskt påvisat arbetets dubbelkaraktär, att det som i varan uppträder som dubbelform – bruksvärde och bytesvärde – representeras av å ena sidan ett konkret nyttigt arbete och å andra sidan ett abstrakt värdebildande arbete, alltså två aspekter av ett och samma arbete.45)) Men ett sådant arbete är självt en abstraktion – enkelt genomsnittsarbete ”vars karaktär förvisso växlar i olika länder och kulturepoker men som i ett förhandenvarande samhälle är givet.”46) Enkelt arbete (Marx hänvisar explicit till engelskans unskilled labour) kan utföras med endast grundläggande färdigheter.47) Vidare antas arbetet utföras med genomsnittlig intensitet. Det som utförs med en högre eller lägre intensitet måste multipliceras med en faktor för att omvandlas till enkelt arbete. En arbetstimma med låt säga 20 procent högre arbetstempo än genomsnittet och som producerar 20 procent fler bruksvärden med bibehållen kvalitet multipliceras med 1,2 för att omvandlas till enkelt arbete. Om ett högre arbetstempo blir till norm i alla produktionsgrenar ändras dock faktorn till 1 och förlorar sin betydelse, men det kan fortfarande räknas som mer intensivt och därmed motsvara en större penningsumma ”i en internationell tillämpning av värdelagen”48).
Olika sorters arbeten skiljer sig även åt i komplexitet, vilket kan yttra sig på olika sätt. Om vi tar en skräddarverkstad som exempel kan vi anta att en del av arbetet utförs av lärlingar, en annan av gesäller och en tredje av skräddarmästaren själv. Även om alla arbetar lika hårt kommer gesällerna, som är fullärda i yrket, att i genomsnitt få mer gjort än lärlingarna på samma tid och mästaren sannolikt ännu mer. När skillnader i arbetsprestation inte beror på arbetsbesparande teknik utan som här yrkesskicklighet är effekten densamma som om arbetet utfördes med olika intensitet. Det finns dock sysslor som varken lärlingen eller gesällen utan endast skräddarmästaren kan utföra. Så länge dessa utgör nödvändigt arbete kommer det att finnas behov av särskilt kvalificerad arbetskraft.
Utbildning eller erfarenhet som bidrar till ett högre produktionsresultat ger så att säga mer arbete per timma, men endast om arbetskraften utnyttjas ändamålsenligt.49) Så lärlingen, gesällen och skräddarmästaren tar inte blott emot olika hög ersättning utan de skapar även olika mycket värde under samma tid. Så kallat kvalificerad arbetskraft som kan utföra komplext arbete har ett högre, förädlat bruksvärde, liksom döda ting kan ha det (rostfritt kontra vanligt stål till exempel), och om dess särskilda egenskaper är samhälleligt nödvändiga måste allt det arbete som är samhälleligt nödvändigt för dess reproduktion inräknas i dess värde.50) När det gäller priset på arbetskraft specifikt, måste lönen räcka till mat, husrum, kläder och andra utgifter som är nödvändiga för att kunna utföra arbete av ett särskilt slag, men den måste även räcka till produktionen av arbetarens ersättare.51)
En varas verkliga värde är […] inte dess individuella värde utan dess samhälleliga värde, d.v.s. värdet mätes inte i den arbetstid som det i varje särskilt fall har kostat att framställa den, utan i den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för att producera den.52)
Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket för denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hans individuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.
Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek. Den enskilda varan är här i det hela taget att betrakta som genomsnittsexemplar av sitt slag.53)
Alla produkter av samma slag bildar egentligen blott en enda massa, vars pris bestäms generellt och utan hänsyn till de särskilda omständigheterna.54)
Den generella (samhälleliga) bestämningen kan inte komma från intet, utan bestäms själv närmast med hänsyn till de särskilda (individuella) omständigheterna. Det existerar nämligen i allmänhet en lång rad självständiga produktionsprocesser som vardera kräver olika mycket arbete för att framställa varor av ett och samma slag, men när dessa varor befinner sig på marknaden har de samma värde om de kan betraktas som identiska ur bruksvärdesynpunkt. För att i ett enskilt fall beräkna det arbete som har gått åt vid framställningen av en vara måste vi ta hela den individuellt förbrukade arbetskvantiteten – såväl dött som levande arbete – delat med produktionsvolymen.
Det till produkten överförda döda arbetet bestäms av dess respektive beståndsdelars förbrukning under produktionen, däribland det använda råmaterialet, spill, slitage och avskrivning av fast kapital.55) Det går överhuvudtaget inte att mäta detta arbete i timmar i en produktionsprocess där dessa produkter förbrukas som produktionsmedel, men vi kan anta en arbetsmängd motsvarande inköpspriset. Arbetsmängden motsvarar inköpspriset eftersom det representerar det antal enkla arbetstimmar som krävs av producenten för att införskaffa de nödvändiga produktionsmedlen, oavsett hur mycket arbete som må vara samhälleligt nödvändigt för att reproducera dem.56)
Låt oss ta rockproduktionen som exempel. Anta att alla producenter handlar produktionsmedel till samma genomsnittliga marknadspris men att det existerar individuella skillnader vad gäller produktionsprocessernas effektivitet. Då kommer den producent som har en särskilt resurseffektiv process att klara sig med relativt få meter av råmaterialet linnetyg och där med överföra en mindre värdemängd till produkten än konkurrenterna. Produktionsmedlens styckpris är alltså givet på förhand, samhälleligt bestämt, medan antalet bestäms av tekniska och organisatoriska förhållanden på det individuella företagets nivå.
Även arbetskraften köps in till ett samhälleligt bestämt pris som kan antas motsvara dess reproduktionskostnad. Arbetslönen skiljer sig åt beroende på om arbetsförmågan är av ett enklare eller mer komplicerat slag, om det till exempel härrör från en skräddargesäll eller -mästare. Under produktionen konsumeras arbetskraften liksom råmaterialet, men till skillnad från det senare överförs inte den ingående arbetskraftens värde till produkten utan arbetet skapar ett nyvärde.57) En del av nyvärdet motsvarar arbetslönen och resten bildar mervärde.58) Detta arbete skulle teoretiskt kunna mätas i tid, men inte utan en uppskattning av dess intensitet och komplexitet samt omräkning till enkla arbetstimmar. Som redan har nämnts är det i praktiken dock ”endast utbytet som åstadkommer denna reduktion” och det levande arbetets värdebidrag uttrycks därför i produktens pris.
Låt oss nu titta på hur man utifrån de särskilda fallen kan komma fram till en generell bestämning, det vill säga hur ett antal individuellt producerade artiklar bildar ett allmänt, samhälleligt värde. I exemplet nedan antar vi samhällelig produktion av identiska rockar samt att hela marknaden utgörs av tre producenter som framställer lika många artiklar vardera. Produktionen har ett antal ”värdebidragskategorier” där summan representerar en rocks totala individuella värde. Medelvärdet per kategori representerar den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten uttryckt i pengar och summan följaktligen det samhälleliga värdet.59) Det senare är det verkliga varuvärdet, eftersom det representerar den totala arbetskvantiteten delat med det totala antalet artiklar, alltså den mängd arbete som det i genomsnitt kostar samhället att frambringa den aktuella varan.
| Tabell 1. Individuellt och samhälleligt rockvärde (pund sterling) | ||||
|---|---|---|---|---|
| Värdebidrag | I | II | III | Medelvärde |
| Linneväv | 0,89 | 0,82 | 0,81 | 0,84 |
| Bränsle | 0,14 | 0,09 | 0,12 | 0,12 |
| Verktygsslitage | 0,26 | 0,27 | 0,25 | 0,26 |
| Skrädderi, gesäll | 0,50 | 0,49 | 0,46 | 0,48 |
| Skrädderi, mästare | 0,29 | 0,31 | 0,30 | 0,30 |
| Summa | 2,08 | 1,98 | 1,94 | 2,00 |
Ingen av produktionsprocesserna i vårt exempel har ett individuellt värde per artikel som sammanfaller med det samhälleliga värdet; en av dem ligger över och två under medelvärdet. Varje enskild rock bildar dock material till den ”arbetsgelé” som rinner ner och kristalliseras i den rockform som på marknaden gäller som ekvivalent med 2 uns guld.60)
Rockvärdet i pengar är alltså 2 pund sterling. Vad det motsvarar i timmar enkelt arbete känner vi inte till men är under vårt antagande lika många som krävs för att producera till exempel 20 alnar linneväv.61) Om man skulle vilja utföra beräkningar i arbetstid går det dock att anta ett penningvärde per timma, till exempel 0,1 pund (2 shilling på Marx tid), vilket ger 20 enkla arbetstimmar för en rock, 20 alnar linneväv eller 2 uns guld.62)
Om vi antar att de tre producenterna representerar rockproduktionsvillkoren inom ett samhälle så återspeglas dessa helt i varuvärdet. Samhälleligt nödvändigt arbete kan då härledas från den teknologiska nivån. Detta perspektiv blir dock otillräckligt om man antar att producenterna säljer sin produkt på olika marknader. Låt oss anta att producent III – allt annat lika – drar undan sina rockar från hemmamarknaden och exporterar dem till en marknad i utlandet. Nu kommer samma mängd arbetsgelé att så att säga rinna ner i två rockformer istället för en – en i produktionslandet och en i utlandet. Vad kommer att hända med varuvärdet i det förra fallet? Svaret följer av att ta medelvärdet av I och II : (2,08 + 1,98) / 2 = 2,03. Det stiger alltså med 1,5 procent.63) I det senare fallet bestäms varuvärdet av III tillsammans med alla andra rockproducenter som säljer till den utländska marknaden. Skulle III här vara ensam bestäms rockvärdet helt och fullt av dess individuella värde, det vill säga 1,94. Det kan alltså inte vara så att varuvärdet bestäms före eller oberoende av det samhälleliga sammanhang i vilket artiklarna uppträder på marknaden, utan både produktion och cirkulation utövar ett inflytande på värdestorleken.64)
Efter att ha undersökt individuellt och samhälleligt värde ska vi titta närmare på den enskilda varans komponenter med hänsyn till fördelningen mellan betalt och obetalt arbete, liksom det senares omfördelning med avseende på olika egendomsformer.
Ett enskilt kapitals livscykel beskrivs bäst utifrån penningkapitalets krets lopp, G – W – G′, det vill säga från det att en summa pengar (G) investeras i varorna produktionsmedel och arbetskraft (W) tills ett penningvärde (G′) realiseras som är större än det satsade beloppet. Om värdet inte blev större vore det irrationellt att omvandla pengarna till produktionsmedel i och med att produkten tas fram för att säljas. Avkastning från kapital kommer av mer värde, men kallas i denna specifika form profit.65)
Vi fortsätter att använda rockbranschen och producenterna I – III som exempel. I det följande utgår vi från tabell 1 (2.3.3) men skapar en ny kategoriindelning. Produktens värde (det individuella och samhälleliga) betecknas w. Allt dött arbete representeras under kategorin konstant kapital, c, och allt levande under nyvärde, n. Det senare delas sedan upp i en betald del – variabelt kapital, v – och två kategorier som representerar den obetalda delen – producerat mervärde, m, och realiserad profit, p. Vi antar här också förhållanden där profitens andel av både den enskilda varans värde och pris kvantitativt sammanfaller med mervärdets.66) Summan av c och v i en vara kallas kostnadspris, k, och representerar det belopp som den enskilda artikeln har kostat kapitalisten.67)
Mervärdekvoten, m/v, antas vara 50 procent och uttrycker att arbetsvillkoren är likvärdiga hos de tre producenterna. Arbetarna behåller två tredje delar av det individuellt producerade nyvärdet. Profiten, p, bestäms av försäljningspriset, vilket sammanfaller med varuvärdet 2 pund sterling, minus kostnadspriset, k.
| Tabell 2. Rockvärdets komponenter (pund sterling) | ||||
|---|---|---|---|---|
| Komponent | I | II | III | Medelvärde |
| w | 2,08 | 1,98 | 1,94 | 2,00 |
| c | 1,29 | 1,18 | 1,18 | 1,22 |
| v | 0,53 | 0,53 | 0,51 | 0,52 |
| k | 1,82 | 1,71 | 1,69 | 1,74 |
| n | 0,79 | 0,80 | 0,76 | 0,78 |
| m | 0,26 | 0,27 | 0,25 | 0,26 |
| p | 0,18 | 0,29 | 0,31 | 0,26 |
Från tabell 1 framgick att producent I ”plockar ut” ett mindre värde än vad den ”stoppar in” medan det omvända gäller för producent II och III . Från tabell 2 blir det tydligt hur I trots det kan realisera ett mervärde i form av profit eftersom k understiger försäljningspriset. Profitkvoten, p / (c + v), för de tre producenterna är ca 10, 17 och 19 procent (15 i genomsnitt).
Under oförändrade produktionsvillkor och med bibehållen efterfrågan skulle detta förhållande kunna reproduceras år ut och år in, men som fram går av varukategorin själv så gynnas (missgynnas) de producenter som bidrar med en relativt liten (stor) mängd värdebildande arbete per artikel när de säljer den till det högre (lägre) samhälleliga värdet. De som är relativt slösaktiga med arbete riskerar dessutom en devalvering av sitt kapital, för om försäljningspriset skulle understiga kostnadspriset saknas medel till såväl kapitalistens individuella konsumtion som till att betala hela kostnaden för produktionsmedel och löner. Vid avsaknad av en reservfond räcker en tillfällig prishöjning för någon insatsvara för att det enskilda kapitalet omedelbart ska krympa, och som redan nämnts försvinner produktionens syfte om profiten uteblir. Det finns därför ett dubbelt intresse hos varje varuproducent av att minska den nödvändiga arbetstiden. Det sker bland annat genom att de effektivare producenternas metoder anammas av de övriga samt genom forskning och utveckling av helt nya sätt att minska det nödvändiga arbetet. I normalfallet leder det till en utjämning av skillnaderna i produktionsvillkor men de elimineras inte helt.
Vi ska nu titta på ett exempel där en ny kategori av obetalt arbete kommer till uttryck i den enskilda varans pris – jordränta. Den uppstår när existensen av naturliga monopol bevarar skillnaderna i produktionsvillkor över tid. Det krävs såväl dött som levande arbete för att odla vete till exempel, men viss jordbruksmark ger en mycket högre avkastning vid lika arbetsinsats än annan. Detsamma gäller vid gruvdrift, oljeutvinning m.m.68)
Om efterfrågan är tillräckligt stor kan jordbruksmark av också mycket låg bördighet brukas kommersiellt. Det genomsnittliga varupriset hamnar då nära det individuella värdet hos den producent som har lägst avkastning per arbetsinsats. Så länge denna jord behövs för att täcka marknadens hela efterfrågan på vete – det vill säga kompletterar utbudet från de övriga jordarnas – kommer det nödvändiga arbetet hos den producent som arrenderar just denna att sätta ett golv för hur lågt priset kan sjunka.69) Detta golv höjs sedan upp ett snäpp av jordägaren som inte har något intresse av att låta kapitalisten bruka den gratis. Övriga jordägare kan sedan avtvinga precis så mycket jordränta av sina respektive producenter att de senare endast gör en normal vinst (genomsnittsprofit).
Vi antog ovan (2.2.4) att värdet av 1 quarter vete är 2 pund sterling och behåller det i vårt nästa exempel, men säger också att priset ligger på 3 pund. Vi antar också samma förhållande mellan dött och levande arbete som för rocken men utökar de individuella skillnaderna. De individuella producenternas profit antas inte längre bero på deras relativa skicklighet i att hushålla med arbete utan av den allmänna profitkvoten. Den senare tas fram genom att dividera mervärdet med det satsade kapitalet i hela samhällsekonomin, m / (c + v). Eftersom vi antar samma förhållande mellan c och v som i rockbranschen och denna råkar stå som representant för genomsnittliga produktionsförhållanden vet vi att den allmänna profitkvoten är 15 procent. Kapitalisternas individuella profit beräknar vi nu genom att multiplicera det individuellt satsade kapitalet med den allmänna profitkvoten, det vill säga
p = (c + v) • (m / (c + v)).
Produktionspriset, P , är det pris till vilket varan måste säljas för att både ersätta produktionsmedlen och arbetskraften och generera en genomsnittsprofit, alltså c + v + p. Jordräntan, r, bestäms slutligen av varupriset (3 pund) minus P.
| Tabell 3. Veteprisets komponenter (pund sterling) | ||||
|---|---|---|---|---|
| Komponent | I | II | III | Medelvärde |
| w | 2,95 | 1,80 | 1,25 | 2,00 |
| c | 1,66 | 1,00 | 0,99 | 1,22 |
| v | 0,86 | 0,53 | 0,17 | 0,52 |
| k | 2,52 | 1,53 | 1,16 | 1,74 |
| n | 1,29 | 0,80 | 0,26 | 0,78 |
| m | 0,43 | 0,27 | 0,09 | 0,26 |
| p | 0,38 | 0,23 | 0,17 | 0,26 |
| P | 2,90 | 1,76 | 1,34 | 2,00 |
| r | 0,10 | 1,24 | 1,66 | 1,00 |
Jordbruksproducenterna I–III gör alla 15 procent vinst på sina respektive investeringar, som kommer från obetalt arbete. Jordräntekvoten, r / (c + v), visar att själva ägandet av de tre jordbruksmarkerna ger ca 4, 80 respektive 143 procent avkastning från andras satsade kapital (58 procent i genomsnitt).70) Det i branschen producerade värdet är precis tillräckligt för att ge lönearbetare och kapitalister en normal inkomst. Jordräntan måste därför (i det här exemplet) komma från andra branscher, vilket är möjligt eftersom varupriset överstiger produktionspriset.71)
Om priset på vete skulle falla till 2,9 pund försvinner jordräntan helt för jordägare I . Det ligger då i hans intresse att kräva in ränta på bekostnad av en del av profiten och annars säga upp arrendekontraktet. Stiger priset blir all jord mer inkomstbringande, men särskilt den av sämst kvalitet. Det leder på sikt till att sämre, oanvänd jordbruksmark tas i bruk. Om priset är oförändrat ligger det konsekvent 50 procent över värdet, det vill säga det belopp som motsvarar det samhälleligt nödvändiga arbetet. Nya tekniska lösningar kan höja arbetsproduktiviteten även i branscher där jordränta spelar stor roll, men de kan inte utradera skillnaderna i avkastning och därför heller inte jordräntan som en helt passiv inkomstkälla.
Genom lika marknadspris för varor av samma art hävdar sig värdets samhälleliga karaktär på basen av det kapitalistiska produktionssättet och allmänt den på varuutbyte mellan enskilda beroende produktionen. Vad samhället, betraktat som konsument, betalar för mycket för jordprodukterna, vilket utgör ett minus i realiserandet av dess arbetstid i agrikulturell produktion, bildar nu ett plus för en del av samhället, jordägarna.72)
Det är merarbetet i varuproduktionen, inte jorden själv som berikar jord ägaren. Den senare kan ”tillbringa hela sitt liv i Konstantinopel, medan hans jordegendom ligger i Skottland.”73) Detsamma kan sägas om dem som säljer varan penningkapital till företagare mot ränta,74) men också företagsägare kan leva en bekymmersfri tillvaro om ägandet är utspritt på olika branscher och driften har lämnats till avlönade ställföreträdare med mandat att återinvestera (kapitalisera) en del av profiten.
En icke obetydlig del av varans värde utgörs alltså av obetalt föremålsliggjort arbete som tillfaller produktionsmedlens ägare.75) En del konsumeras improduktivt som reveny, i form av tjänare, fordon, smycken, fastigheter med mera, medan en annan blir tillskottskapital. Oavsett om mervärdekvoten är låg eller hög, till exempel 30 eller 300 procent, beror dock samhällets verkliga rikedom på arbetsproduktiviteten, det vill säga ”hur mycket bruksvärde som framställes på en viss tid, alltså också på en viss merarbetstid.”76)
Det är upp till företagets ägare om han vill konsumera hela profiten som reveny, men i så fall kommer han på sikt att upphöra att vara kapitalist, efter som konkurrensen mellan företag uppmuntrar till ackumulation.77) Låt oss se varför med ytterligare ett exempel.
Vi har redan nämnt (se 2.4) att det ligger i varje varuproducents intresse att anamma de mest framgångsrika produktionsmetoderna. Hittills har det implicita antagandet varit att det är möjligt på grundval av befintlig produktionsvolym. Det finns nämligen utrymme för många olika slags förbättringar som minskar det nödvändiga arbetet utan att det medför några ytterligare kostnader, till exempel i valet av ingående komponenter eller effektiviseringar av arbetets organisering. Det är dock ofta möjligt att snabbt uppnå produktivitetsvinster genom att investera i nya produktionsinstrument eller helt nya fabriker.
I det följande exemplet utgår vi från tabell 2 och våra rockproducenter. Tidigare antog vi att alla tre försåg marknaden med lika många varor och därför var den totala investeringen och produktionsvolymen inte intressant. Det blir de nu då vi ska anta att producent III utökar sitt kapital med nya moderna symaskiner och ytterligare arbetskraft. Vi kan säga att den ursprungliga produktionsvolymen var 100 rockar per producent. III antas nu öka produktionen med 20 procent men hans konstanta och variabla kapital växer med endast 10 respektive 5 procent. Producenterna I och II ligger samtidigt kvar med befintligt produktivt kapital och produktionsvolym. Vi antar dessutom att marknaden kan absorbera branschens betydligt större totalprodukt till det nya något lägre produktionspriset.
I tabellen nedan representerar q produktionsvolymen (antalet rockar) och C det totalt satsade kapitalet, c + v. Beteckningarna w, m, n, P och p står liksom tidigare för varuvärde, mervärde, nyvärde, produktionspris och profit. Vi utgår från att branschen som helhet avkastar en genomsnittlig profit (15 procent). Det låter oss bestämma den totala kvantiteten p och P på samma sätt som i tabell 3. I tabell 4 bestäms det individuella produktionspriset av producentens andel av branschens totala produktionsvolym multiplicerat med det totala produktionspriset. Med andra ord säljs alla varor till ett och samma samhälleliga pris. Den individuella profiten kan därefter bestämmas genom att subtrahera det satsade kapitalet från det individuella produktionspriset, det vill säga p = P – C.
| Tabell 4. Rockbranschens komponenter (q = produktionsvolym, övriga = pund sterling) | ||||
|---|---|---|---|---|
| Komponent | I | II | III | Summa |
| q | 100,00 | 100,00 | 120,00 | 320,00 |
| c | 129,00 | 118,00 | 141,60 | 388,60 |
| v | 52,67 | 53,33 | 53,29 | 159,20 |
| m | 26,33 | 26,67 | 26,60 | 79,60 |
| n | 79,00 | 80,00 | 79,89 | 238,89 |
| C | 181,67 | 171,33 | 194,80 | 547,80 |
| w | 208,00 | 198,00 | 221,40 | 627,40 |
| P | 196,89 | 196,89 | 236,27 | 630,06 |
| p | 15,23 | 25,56 | 41,47 | 82,26 |
Genom att dividera komponenterna i tabell 4 med produktionsvolymen kan tabell 5 över den enskilda rockvarans priskomponenter sammanställas.
| Tabell 5. Rockprisets komponenter vid försäljningspriset 1,97 (pund sterling) | ||||
|---|---|---|---|---|
| Komponent | I | II | III | Medelvärde |
| w | 2,08 | 1,98 | 1,85 | 1,96 |
| c | 1,29 | 1,18 | 0,18 | 1,21 |
| v | 0,53 | 0,53 | 0,44 | 0,50 |
| C | 1,82 | 1,71 | 1,62 | 1,71 |
| n | 0,79 | 0,80 | 0,67 | 0,75 |
| m | 0,26 | 0,27 | 0,22 | 0,25 |
| p | 0,16 | 0,26 | 0,35 | 0,26 |
Det i den enskilda varan representerade värdet och produktionspriset har fallit från 2 till 1,96 respektive 1,97 pund (jämfört med i tabell 2). Producent III :s investering i en relativt stor mängd konstant kapital i förhållande till variabelt får till följd att branschens värdesammansättning hamnar något över det samhälleliga genomsnittet. Det gör att profiten och därmed även produktionspriset (som vi här antar sammanfaller med försäljningspriset) blir något större än mervärdet och värdet. Oförändrade produktionsvillkor medför att profitkvoten för producent I faller från 10 till 8 procent och för II från 17 till 15 procent. För III som utökade sitt kapital stiger den från 19 till 21 procent. För branschen som helhet är profitkvoten oförändrad.
Om alla 320 varor (q) inte går att sälja till produktionspriset men strax därunder har III ändå mycket att vinna på sin investering. Han kan till exempel sälja till ett pris som ger honom samma profitkvot som tidigare men resulterar i en större profitmassa. Det ger honom både en starkare ställning på marknaden och ett större konsumtionsutrymme. Producenterna I och II kommer fortfarande att kunna sälja sina rockar med vinst men deras investerings- och konsumtionsutrymme minskar väsentligt. Producent III kan också ta sikte på att tränga ut I och II från marknaden genom att tillfälligt dumpa varupriset till en nivå strax över det individuella kostnadspriset, vilket betyder att det för producenterna I och II hamnar under detsamma. Eftersom ingen producent kan räkna med att de övriga avstår från att ackumulera är det säkrast att återinvestera åtminstone en del av profiten.78)