Den ursprungliga versionen av denna text kom ut 1972. 1997 skrev Gilles Dauvé om denna text på engelska och det är denna version som här är översatt.
Kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse. De som utvecklar och försvarar den teoretiska kommunismen har inga fördelar framför andra, de har endast en klarare förståelse och ett mer precist sätt att uttrycka sig; precis som alla de som inte är särskilt intresserade av teori, känner de det praktiska behovet av kommunismen. De har inga som helst privilegier, de bär inte på den kunskap som kommer sätta revolutionen i rörelse; men å andra sidan fruktar de inte heller att de ska bli »ledare» bara för att de förklarar sina åsikter. Den kommunistiska revolutionen är precis som alla andra revolutioner produkten av verkliga behov och levnadsförhållanden. Problemet består i hur man skall lyckas synliggöra en existerande historisk rörelse.
Kommunismen är inte ett ideal som skall förverkligas. Den existerar redan, inte som ett samhälle men som en strävan, en uppgift att förbereda sig för. Kommunismen är rörelsen som försöker avskaffa de levnadsförhållanden som bestäms av lönearbetet och den kommer att avskaffa dem genom revolution. Diskussionen om kommunismen är inte akademisk. Det är inte en debatt om vad som ska komma att göras i morgon. Det är en integrerad del av en hel serie omedelbara och avlägsna uppgifter, där diskussion blott är en aspekt, ett försök att uppnå teoretisk förståelse. Omvänt kan uppgifterna genomföras enklare och effektivare om man kan besvara frågan: vart är vi på väg?
Vi tänker inte vederlägga kommunistpartierna, de olika socialistgrupperna, den radikala vänstern etc. vars program endast moderniserar och demokratiserar det nutida samhällets samtliga existerande kännetecken. Poängen är inte att deras program inte är kommunistiska utan att de är kapitalistiska.
Förklaringarna i den här texten härstammar inte från en önskan att förklara. De skulle inte existera i den här formen och ett antal människor skulle inte ha samlats för att utarbeta och publicera dem, om inte motsägelserna och de praktiska sociala striderna som sliter isär dagens samhälle visade det nya samhället ta form i det gamlas sköte och tvingade människor att bli medvetna om det.
Om man betraktar det moderna samhället, så är det uppenbart att den stora majoriteten människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. All fysisk och intellektuell förmåga som existerar i mänskliga varelser, i själva deras personligheter, som måste sättas i rörelse för att producera nyttiga saker, kan bara användas om den säljs i utbyte mot lön. Arbetskraft är en vara precis som alla andra saker. Existensen av utbyte och lönearbete förefaller normalt och oundvikligt. Likväl krävde införandet av lönearbetet våld och åtföljdes av sociala konflikter. Åtskiljandet av arbetaren från produktionsmedlen, som har blivit ett av livets faktum och accepteras som ett sådant, var i själva verket resultatet av en lång process och kunde endast genomföras med våld.
I England, i Nederländerna och i Frankrike exproprierade det ekonomiska och politiska våldet från 1500-talet och framåt hantverkare och bönder, undertryckte fattigdom och lösdriveri och påtvingade lönearbetet på de fattiga. På 1900-talet, mellan 1930 och 1950, var Ryssland tvunget att införa en arbetslag som inkluderade dödsstraff, för att kunna organisera miljoner bönders övergång till industriellt lönearbete på några få decennier. Skenbart normala fakta – att en individ inte har något utom sin arbetskraft, att hon måste sälja den till ett företag för att överleva, att allt är en vara, att samhälleliga förhållanden kretsar kring utbytet – är resultatet av en lång och våldsam process.
Genom skolsystemet och dess ideologiska och politiska liv, döljer det nuvarande samhället det förflutna och det nuvarande våld som denna situation vilar på. Det döljer både dess ursprung och den mekanism som möjliggör dess funktion. Allt förefaller vara resultatet av ett fritt kontrakt där individen, som säljare av arbetskraft, möter fabriken, affären eller kontoret. Varans existens förefaller vara en given och naturlig företeelse. Likväl orsakar den periodiska katastrofer, stora som små; varor förstörs för att hålla priset uppe, existerande kapacitet utnyttjas inte samtidigt som elementära behov inte tillfredsställs. Det moderna samhällets två stöttepelare, utbytet och lönearbetet, är inte bara källan till periodiska och konstanta katastrofer utan har också skapat betingelserna som gör ett annat samhälle möjligt. Det viktigaste är att de driver en stor del av den nuvarande världen till att revoltera mot dem och förverkliga denna möjlighet: kommunismen.
Per definition är all mänsklig aktivitet social. Mänskligt liv existerar bara i grupper, genom talrika former av sammanslutningar. Reproduktionen av levnadsförhållandena är från första början en kollektiv handling: både reproduktionen av de mänskliga varelserna själva och reproduktionen av deras existensmedel. Vad som verkligen kännetecknar det mänskliga samhället är det faktum att det producerar och reproducerar de materiella betingelserna för sin existens. En del djur använder redskap, men bara människan tillverkar sina verktyg. Mellan individen eller gruppen och tillfredsställandet av behov kommer produktionens, arbetets, medling vilken ständigt förändrar sätten att agera på och förvandlar omgivningen. Andra former av liv – exempelvis bin – skapar sina egna materiella betingelser, men åtminstone så långt människan kunnat studera dem, tycks deras utveckling stå stilla. Arbete å andra sidan, är en tillägnelse och assimilering av människans omgivning. Människornas förhållande till »naturen» är också ett förhållande mellan människor och beror på deras produktionsförhållanden, precis som de idéer de producerar, sättet de uppfattar världen på, även de beror på deras produktionsförhållanden.
Förvandlingen av verksamheten återföljer förändringen av det samhälleliga sammanhang den sker i, det vill säga förhållandena mellan människor. De produktionsförhållanden vilka människor inträder i är oberoende av deras vilja; varje generation konfronterar tekniska och sociala betingelser som efterlämnats av tidigare generationer. Men nästa generation kan förändra dem, så långt som de materiella produktivkrafternas nivå tillåter. Vad människor kallar »historia» skapar ingenting: historien skapas av människor, men bara till den grad som givna omständigheter tillåter. Detta innebär inte att varje viktig förändring av produktivkrafterna automatiskt och omedelbart åtföljs av en motsvarande förändring i produktionsförhållandena. Om detta var fallet skulle det inte förekomma några revolutioner. Det nya samhället, som frambringas av det gamla, kan bara framträda och segra genom en revolution, genom att förinta hela den politiska och ideologiska strukturen, som fram till dess tillät föråldrade produktionsförhållandens överlevnad.
Lönearbetet var en gång i tiden en form av utveckling men är det inte längre. För en lång tid har det inte varit något annat än ett hinder, till och med ett hot mot mänskligheten.
Vad som måste belysas bakom de materiella föremålen, maskinerna, fabrikerna, arbetarna som arbetar där varje dag, sakerna de producerar, är det samhälleliga förhållande som reglerar dem, precis som dess nödvändiga och möjliga utveckling
Mänskligheten levde ursprungligen i relativt självständiga och spridda grupper, i familjer (i dess vidaste bemärkelse: familjen samlade alla av samma blod), i stammar. Produktionen bestod huvudsakligen av jakt, fiske och samlande. Föremål producerades inte för att konsumeras efter utbyte, efter att ha placerats på en marknad. Produktionen var direkt samhällelig, utan utbytets mediering. Samfundet distribuerade vad det producerade i enlighet med enkla regler och var och en fick direkt vad som tilldelats henne. Det fanns ingen individuell produktion, det vill säga inget åtskiljande av individer som återförenas först efter produktionen av en mellanliggande länk, utbytet, alltså genom att jämföra de olika föremålen som producerats individuellt. Verksamheten bestämdes (i själva verket påtvingades de gruppen av nödvändighet) och genomfördes gemensamt och resultaten av detta delades gemensamt.
Många »primitiva» samfund kunde ha ackumulerat ett överskott men brydde sig helt enkelt inte om att göra det. Som M. Sahlins har påpekat, innebar knapphetens tidsålder ofta ett överföd med mycket fritid – även om denna »tid» inte är särskilt relevant för vår tidsuppfattning. Upptäcktsresande och antropologer har observerat att letandet och lagrandet av mat upptog en ganska liten del av dagen. Den »produktiva» verksamheten var en del av ett globalt förhållandena till gruppen och dess miljö.
Större delen av mänskligheten gick från jakt- och samlarsamhällen till jordbrukskulturer vilket i slutändan kom att utveckla ett överskott, vilket samhällena började utbyta.
Denna cirkulation kunde bara frambringas genom byteshandeln, det vill säga genom att ta med i beräkningen, inte i tankarna, utan i verkligheten, vad som är gemensamt för de olika föremål som ska transporteras från en plats till en annan. Produkterna av mänsklig verksamhet har en sak gemensamt: de är alla resultat av en viss mängd energi, både individuell och samhällelig. Detta är arbetets abstrakta karaktär, som inte bara producerar ett användbart föremål, utan också konsumerar energi, samhällelig energi. Värdet på en produkt är (oavsett dess användningsområde) den kvantitet abstrakt arbete den innehåller, alltså den kvantitet samhällelig energi som är nödvändig för att reproducera den. Eftersom denna kvantitet endast kan mätas i tid, är värdet på en produkt den mängd samhälleligt nödvändiga tid som krävs för att producera den, nämligen genomsnittet för ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick i dess historia.
Med utökningen av sin verksamhet och sina behov producerar samhället inte bara föremål, utan också varor, föremål som har ett bruksvärde likaväl som ett bytesvärde. Byteshandel uppstår först mellan samhällen, tränger sedan in i samhällena och ger upphov till specialiserade aktiviteter, yrken, samhällelig arbetsdelning. Arbetets själva natur har förändrats. Med bytesförhållandet blir arbetet dubbelt arbete, som producerar både bruksvärde och bytesvärde. Arbete är inte längre integrerat i totaliteten av samhällsaktivitet utan blir ett specialiserat område, åtskilt från individens resterande tillvaro. Vad individen gör för sig själv och för gruppen är väsenskilt från det hon gör för utbytet med andra samhällens varors skull. Den andra delen av hennes aktivitet innebär uppoffring, tvång, bortkastad tid. Samhället blir diversifierat och splittras upp i medlemmar verksamma inom olika yrken, och i arbetare och ickearbetare. Vid detta stadium existerar inte längre samfundet.
Samhället behöver bytesförhållandena för att utvecklas och för att tillfredställa sina växande behov. Men bytesförhållandet förintar samfundets gemenskap. Det får folk att betrakta varandra och sig själva enbart som leverantörer av ting. Nyttan av produkten jag tillverkar för utbyte intresserar mig inte längre; jag är bara intresserad av användningen av produkten jag får i utbyte. Men för människan som säljer den till mig betyder denna användning ingenting, för hon är bara intresserad av bruksvärdet i det jag producerat. Det som är bruksvärde för den ena är bara bytesvärde för den andra och vice versa.2 Samfundet försvann den dag när dess (forna) medlemmar blev intresserade av varandra endast i den grad som de hade ett materiellt intresse i varandra. Detta betyder inte att altruism var drivkraften bakom de primitiva samhällena eller att det skulle vara drivkraften bakom kommunismen. Men i ett fall driver intresserörelsen individerna samman och får dem att handla gemensamt, medan den i ett annat individualiserar dem och tvingar dem att kämpa mot varandra. Med utbytets födelse i samhället är arbetet inte längre det kollektiva förverkligandet av behov, utan medlet för att tillfredsställa sina behov genom andra.
Medan det utvecklade utbytet så försökte samfundet även att hålla tillbaka det. Den försökte att kontrollera eller förstöra överskott eller etablera strikta regler för att kontrollera varucirkulationen. Men utbytet triumferade till sist och där utbytet inte segrade slutade samhället att vara aktivt för att till sist krossas av det merkantila samhällets invasion.
Så länge som föremål inte produceras åtskilt, så länge som det inte finns någon arbetsdelning kan man inte jämföra två föremåls respektive värden, eftersom de produceras och distribueras gemensamt. Utbytesmomentet, där arbetstiderna i två produkter mäts och produkterna sedan utbyts i enlighet med detta existerar ännu inte. Den abstrakta karaktären på arbetet uppstår bara när samhälleliga förhållanden kräver det. Detta kan bara hända när det, med de tekniska framstegen, blir nödvändigt för produktivkrafternas utveckling att människor specialiserar sig på yrken och utbyter sina produkter med varandra och också med andra grupper, som har blivit stater. Med dessa två förutsättningar blir värdet, den genomsnittliga arbetstiden ett mätinstrument. Roten till denna företeelse är praktiska förhållanden bland människor vars faktiska behov utvecklas.
Värdet uppstår inte därför att det är ett lämpligt mått. När de samhälleliga förhållandena i den primitiva gemenskapen ersätts av utvidgade och mer mångfacetterade förhållanden uppträder värdet som en nödvändig mediering för den mänskliga verksamheten. Det är inte förvånande att den genomsnittliga samhälleligt nödvändiga arbetstiden skulle användas som ett mått eftersom arbetet på det här stadiet är det väsentliga elementet i produktionen av rikedom: det är just den beståndsdel som alla uppgifter har gemensamt: de har alla den egenskapen att de konsumerat en viss mängd mänsklig arbetskraft, oberoende av på vilket sätt denna kraft används. Motsvarande arbetets abstrakta karaktär, representerar värdet dess abstraktion, dess allmänna och sociala karaktär, oberoende av de skillnader mellan föremålen som arbetet kan producera.
Ekonomiska och samhälleliga framsteg förbättrar den mänskliga organisationens effektivitet och dess förmåga att sammanlänka arbetsprocessens beståndsdelar, framför allt arbetskraften. Då uppstår skillnaden (och motsättningen) mellan arbetare och ickearbetare, mellan den som organiserar arbetet och de som arbetar. De första städerna och bevattningsprojekten föds ur denna ökning av produktivitetseffektiviteten. Kommers uppträder som en särskild aktivitet: nu finns det människor som inte försörjer sig genom att producera, utan genom att förmedla mellan de åtskilda produktionsenheternas olika aktiviteter. En stor mängd föremål är inget annat än varor. För att användas, för att omsätta deras bruksvärde i praktiken, alltså deras förmåga att uppfylla ett behov, måste de köpas, de måste uppfylla sitt bytesvärde. Annars existerar de inte ur samhällets synvinkel, även om de existerar som materiella och konkreta föremål. Ingen har rätt att använda dem. Detta faktum visar att varan inte bara är en sak, utan först och främst ett samhälleligt förhållande som styrs av en bestämd logik, utbytets logik, och inte för tillfredsställandet av behov. Bruksvärdet är nu bara värdets stöttepelare. Produktion blir en sfär åtskild från konsumtion, arbete blir en sfär åtskild från ickearbete. Äganderätten är den juridiska ramen för separationen mellan aktiviteter, mellan människor, mellan produktionsenheter. Slaven är en vara för sin ägare, som köper en människa för att få honom att arbeta.
Existensen av en förmedlande instans på produktionsorganisationens nivå (utbytet) åtföljs av existensen av en mediering som gäller organiseringen av människor: staten. Staten är oumbärlig som en kraft som samlar samhällets alla beståndsdelar i den härskande klassens intresse. Föreningen har gjorts nödvändig genom förintandet av det primitiva samfundets sammanhållning. Samhället tvingas bibehålla sin sammanhållning genom att skapa en institution som närs av det.
Varuutbytet blir synligt och konkret med pengarnas födelse. Abstraktionen, värde, materialiseras i pengar, blir en vara och uppvisar en tendens att bli självständig, att lösgöra sig från vad det kommer ifrån och representerar; bruksvärden, verkliga föremål. Jämfört med det enkla varuutbytet där x mängd av produkt A kan bytas mot y mängd av produkt B, tillåter pengarna en universialisering, där vad som helst kan erhållas för en mängd abstrakt arbetstid kristalliserad i pengar. Pengar är arbetstid abstraherat från arbete och överförd till en varaktig, mätbar, transportabel form. Pengar är det synliga, till och med påtagliga uttrycket för den gemensamma beståndsdelen i alla varor – inte två eller åtskilliga varor, utan alla möjliga varor. Pengar tillåter sin ägare att befalla över andras arbete, när som helst och var som helst i världen. Med pengar är det möjligt att fly från tidens och rummets gränser. En tendens mot en universell ekonomi är i verket kring några stora centra från antiken till medeltiden, men den lyckas inte då nå sitt mål. Imperiernas tillbakagång och deras förfall illustrerar denna serie av misslyckanden. Endast kapitalismen skapar, från 1500-talet och framåt men huvudsakligen på 1800- och 1900-talen, den nödvändiga grunden för en varaktig universell ekonomi.
Kapitalet är ett produktionsförhållande som upprättar en fullständigt ny och synnerligen effektiv förbindelse mellan levande arbete och dött arbete (ackumulerat av tidigare generationer). Men såsom fallet var med utbytets uppkomst var inte heller kapitalets uppkomst resultatet av ett beslut eller en plan utan en konsekvens av verkliga samhällsförhållanden som ledde till en kvalitativt ny utveckling i vissa västeuropeiska länder efter medeltiden.
Handelsmännen hade ackumulerat stora penningsummor, i olika former, och fulländat bank- och kreditsystemet. Det var möjligt att använda sig av dessa summor: de första maskinerna (textil) uppfanns, och tusentals fattiga människor (före detta bönder och hantverkare) hade förlorat sina produktionsinstrument och tvingades acceptera det nya produktionsförhållandet – lönearbete. Förutsättningen var ackumulerat, anhopat, arbete i form av maskiner (och senare fabriker). Detta döda arbete skulle sättas i rörelse av det levande arbetet från dem som inte hade kunnat förverkliga en sådan ackumulation av råmaterial och produktionsmedel. Fram till dess så var utbytet varken produktionens motiv eller regulator. Kommersen själv, enkel varuproduktion (i motsats till kapitalistisk varuproduktion) kunde inte ge den stabilitet och hållbarhet som krävdes för enandet och socialiseringen av världen. Detta åstadkoms med den kapitalistiska varuproduktionen och de medel som den åstadkom detta med bestod av den produktion som den övertog.
Slaven sålde inte sin arbetskraft: hans ägare köpte slaven själv och satte honom i arbete. Under kapitalismen köps det levande arbetet av de produktionsmedel som det sätter i rörelse. Kapitalistens roll kan inte negligeras, men den är helt sekundär: »kapitalisten som sådan är bara en funktion av kapitalet» och den sociala produktionens ledare. Vad som är viktigt är det döda arbetets utveckling genom det levande arbetet. Att investera, att ackumulera – det är kapitalets motton (prioriteten som ges den tunga industrin i alla de så kallade socialistiska länderna är inget annat än tecknen på kapitalismens utveckling). Men kapitalets mål är inte att ackumulera bruksvärden. Kapitalet mångfaldigar fabriker, järnvägar etc. bara för att kunna ackumulera värde. Kapitalet är först och främst en summa värde, abstrakt arbete kristalliserat i form av pengar, finanskapital, aktier, obligationer etc. som försöker öka sitt eget värde. En x summa värde måste ge x + profit vid cykelns slut. För att värdeföröka sig självt köper värdet arbetskraft. Den stora förändring som införs av kapitalet är att den förvandlar arbetskraft till en vara.
Denna vara är alldeles speciell, eftersom konsumtionen av den tillhandahåller arbete och därför nytt värde; medan produktionsmedel inte ger ifrån sig mer än sitt eget värde. Därför levererar användningen av arbetskraft ett supplementärt värde. Ursprunget till borgerlig rikedom finns i detta mervärde, i denna skillnad mellan det värde som frambringas av lönearbetaren i hans arbete och det värde som är nödvändigt för reproduktionen av hans arbetskraft. Löner täcker bara utgifterna för reproduktionen (existensmedlen för arbetaren och hans familj).
Utifrån denna analys är det lätt att se att det väsentliga inte är det faktum att kapitalisten som individ tillägnar sig mervärdet. Kommunismen har inget att göra med idén att arbetare delvis eller helt och hållet måste återvinna mervärdet för sig själva, av en enkel och uppenbar anledning. Nämligen att en del av resurserna måste användas för att förnya utrustningen, för ny produktion etc. Det viktiga är inte att en handfull människor tar en oproportionerligt stor del av mervärdet. Om dessa människor eliminerades, medan resten av systemet förblev detsamma, så skulle en del av mervärdet ges till arbetarna och resten skulle investeras i kollektiv och social upprustning, välfärd med mera: detta är i själva verket vänsterns program, inklusive de officiella kommunistpartiernas. I verkligheten skulle värdesystemets logik alltid resultera i utvecklingen av produktion för maximal värdeförökning. Så länge samhällets bas är en mekanism som blandar två processer, en process av verkligt arbete och en värdeförmeringsprocess, dominerar värdet över samhället. Förändringen som genomförts av kapitalet är att ha erövrat produktionen och således ha socialiserat världen sedan 1800-talet, med fabriker, medel för transport, lagring och snabbt informationsflöde. Men i den kapitalistiska cykeln är uppfyllandet av behov bara en biprodukt och inte mekanismens drivkraft. Målet är att föröka sitt eget värde: tillfredsställandet av behov är i bästa fall ett medel, eftersom det som produceras måste säljas.
Företaget är den kapitalistiska produktionens plats och centrum: varje industri eller jordbruksföretag arbetar som en samlingspunkt för en värdesumma som försöker att utökas. Företaget måste göra profit. Återigen har profitlagen inget att göra med några få »storkapitalisters» handlingar och kommunismen innebär inte att göra sig av med några feta cigarrökande »storkapitalister» som med sina cylinderhattar besöker hästuppvisningar. Vad som har betydelse är inte de individuella profiter som kapitalister gör, utan tvånget, den inriktning som påtvingas produktionen och samhället av detta system som bestämmer hur man ska arbeta och vad man ska konsumera. Hela demagogin om de rika och fattiga förvirrar frågan. Kommunismen innebär inte att ta pengar från de rika, och inte heller att revolutionärer distribuerar dem till de fattiga.
Konkurrensen sker mellan de olika företagen: vart och ett kämpar mot de andra på marknaden, vart och ett kämpar för att lägga marknaden under sig. Vi har visat hur den mänskliga verksamhetens olika aspekter blev åtskilda. Utbytesförhållandet ökar uppdelningen av samhället i yrken, som i sin tur hjälper utvecklingen av varusystemet. Likväl, som vi fortfarande kan se idag på t.ex. landsbygden i t.o.m. de högutvecklade länderna, finns det inte någon verklig konkurrens mellan aktiviteter som är separerade men stabilt uppdelade mellan bagaren, skomakaren, etc. Kapitalismen är inte bara en uppdelning av samhället i olika yrken, utan framför allt en permanent kamp mellan industrins olika beståndsdelar. Varje värdesumma existerar endast mot de andra. Det som ideologier kallar själviskhet och allas kamp mot alla, är det oundgängliga komplementet till en värld där man måste kämpa för att kunna sälja. Sålunda är ekonomiskt våld, och väpnat våld som dess konsekvens nödvändiga delar av det kapitalistiska systemet.
Konkurrensen hade positiva effekter i det förflutna: den sprängde de feodala bestämmelsernas gränser, förintade korporativa restriktioner och tillät kapitalet att invadera världen. Den har nu blivit en källa till slöseri, som leder till utvecklingen av både meningslös och sekundär produktion, beroende på var värdeförmeringen sker snabbast. Om tillgång och efterfrågan kommer i konflikt med varandra så innebär den även att viktig produktion förhindras.
Konkurrensen är uppdelningen av produktionssystemet i autonoma centra som är rivaliserade poler (Punkte) där var och en försöker öka sin respektive värdesumma. Varken olika former av organisering eller planering eller något annan sorts kontroll kan göra slut på det. Statsmakt och »folkmakt» är lika oförmögna att lösa detta problem. Konkurrensens drivkraft är inte individens frihet, inte ens kapitalisternas, utan kapitalets frihet. Det kan bara leva genom att uppsluka sig självt. Formen förstör sitt innehåll för att överleva som en form. Den förstör sina materiella beståndsdelar (levande arbete och förflutet arbete) för att överleva som en värdesumma som förmerar sig själv.
Vart och ett av de olika konkurrerande kapitalen har en särskild profitkvot. Men kapital rör sig från den ena branschen till den andra och söker den högsta möjliga profitkvoten. Det rör sig till de allra lönsammaste branscherna och åsidosätter andra. När denna bransch är mättad med kapital, sjunker dess lönsamhet och kapital rör sig till en annan bransch (denna dynamik modifieras, men avskaffas inte, genom upprättandet av ett monopol). Denna konstanta process resulterar i stabiliseringen av profitkvoten kring en genomsnittlig kvot, i ett bestämt samhälle vid ett bestämt ögonblick. Varje kapital tenderar att få avkastning, inte i enlighet med den profitkvot det förverkligar i sitt eget företag, utan i enlighet med den genomsnittliga samhälleliga kvoten, i proportion till den värdesumma som är investerad i företaget. På så sätt exploaterar inte varje enskilt kapital sina egna arbetare, utan hela kapitalet exploaterar hela arbetarklassen. I kapitalens rörelse, handlar och avslöjar sig kapitalet som en social makt, vilket dominerar hela samhället och sålunda skapar sammanhållning trots den konkurrens som ställer det i motsättning till sig självt. Det förenas och blir en samhällelig kraft. Det är en relativt homogen totalitet i sina konflikter med proletariatet eller med andra kapitalistiska (nationella) enheter. Det organiserar hela samhällets förhållanden och behov i enlighet med sina intressen. Denna mekanism existerar i alla länder: kapitalet inrättar staten och nationen gentemot andra nationella kapital, men också mot proletariatet. De kapitalistiska staternas motsättningar gör kriget till det yttersta sättet att lösa de nationella kapitalens konkurrensproblem.
Ingenting förändras så länge som det finns produktionsenheter som försöker öka sina respektive värdesummor. Vad händer om staten (den demokratiska, den arbetarstyrda, den proletära, etc.) lägger alla företag under sin kontroll, medan den samtidigt behåller dem som företag? Antingen lyder statsföretagen profit- och värdelagen vilket betyder att ingenting förändras. Eller så lyder de den inte utan att förstöra den och då går allt fel.3
Inom företaget är organisationen rationell: kapitalet påtvingar sin despotism på arbetarna. Utanför, på marknaden, där varje företag möter de andra, existerar ordning bara som den permanenta och periodiska undertryckningen av oordning, ackompanjerad av kriser och förstörelse. Endast kommunismen kan förstöra denna organiserade anarki genom att undertrycka företaget som en separat enhet.
Å ena sidan har kapitalet socialiserat världen. All produktion tenderar att vara resultatet av hela mänsklighetens aktivitet. Å andra sidan förblir världen uppdelad i konkurrerande företag, vilka försöker producera vad som är lönsamt och producera för att sälja så mycket som möjligt. Varje företag försöker värdeförmera sitt kapital under bästa möjliga villkor. Vart och ett tenderar att producera mer än marknaden kan absorbera medan de avser att sälja allt och hoppas att endast dess konkurrenter kommer lida av överproduktion.4
Resultatet är utvecklingen av de aktiviteter som är ägnade åt att främja försäljning. Improduktiva arbetare, manuella eller intellektuella, som cirkulerar värde ökar i förhållande till manuella eller intellektuella arbetare som producerar värde. Cirkulationen ifråga är inte den fysiska förflyttningen av föremål. Transportindustrin producerar verkligt värde, eftersom det enkla faktum att flytta föremål från ett ställe till ett annat adderar värde till dem, föremålen är tillgängliga på en annan plats än den de producerats på, vilket naturligtvis ökar deras nyttighet. Cirkulation åsyftar värde, inte fysisk förflyttning. Ett ting rör sig faktiskt inte om den till exempel byter ägare medan den förblir i samma lager. Genom denna operation, har den köpts och sålts, men dess bruksvärde har inte förändrats, ökats. Det är ett annat fall då det gäller transport.
De problem som orsakats av köpande och säljande, av produktens realiserande av sitt värde på marknaden, skapar en komplex mekanism, inklusive kredit- och bankväsen, försäkring och reklam. Kapitalet blir en slags parasit som absorberar en enorm och växande del av samhällets totala resurser i administration av värdets omkostnader. Bokföring, som är en nödvändig funktion i varje utvecklad social organisation, har nu blivit en ruinerande och byråkratisk maskin som begraver samhället och verkliga behov istället för att bidra med att tillfredsställa dem. Samtidigt blir kapitalet mer koncentrerat och centraliserat: monopol lindrar överproduktionsproblemen samtidigt som de förvärrar dem ytterligare. Kapitalet kan bara ta sig ur denna situation genom periodiska kriser, som tillfälligt löser problemet genom att återanpassa tillgång till efterfrågan (bara effektiv efterfrågan, eftersom kapitalet bara vet ett sätt att cirkulera produkter: köpa och sälja; det bryr sig inte om ifall verklig efterfrågan (behov) inte tillfredsställs. I själva verket framkallar kapitalet underproduktion i förhållande till de verkliga behov det inte tillfredsställer).
Kapitalistiska kriser är någonting mer än varornas kriser. De är kriser som förbinder produktionen med värdet på ett sådant sätt att produktionen styrs av värdet. Man kan förstå det om man jämför dem med några förkapitalistiska kriser innan 1800-talet. En minskning i jordbruksproduktionen berodde på dåliga skördar. Bönderna köpte färre industrivaror som kläder, och industrin, som fortfarande var mycket svag, befann sig i svårigheter. Dessa kriser grundade sig på naturliga (klimatologiska) företeelser. Men köpmän spekulerade i spannmål och höll det i lager för att driva upp dess pris. Till sist blev det hungersnöd här och var. Själva existensen av varor och pengar är förutsättningen för kriser: det existerar en uppdelning (materialiserad i tid) mellan de två handlingarna att köpa och att sälja. Från ståndpunkten hos köpmannen och pengarna som försöker öka sin volym är köpande och försäljning av spannmål två olika saker: tidsperioden mellan dem bestäms uteslutande av den förväntade profitens mängd och kvot. Människor dog under det tidsförlopp som skiljde produktionen och konsumtionen åt. Men i det här fallet spelade det merkantila systemet bara rollen av en förvärrande faktor i en kris som förorsakats av naturförhållanden. I sådana fall är den samhälleliga kontexten förkapitalistisk eller tillhörande en svag kapitalism såsom länder som det nutida Kina och Ryssland, där dåliga skördar fortfarande har ett starkt inflytande på ekonomin.
Den kapitalistiska krisen, å andra sidan, är produkten av den påtvingade föreningen av värde och produktion. Vi kan ta en biltillverkare som exempel. Konkurrensen tvingar tillverkaren att höja produktiviteten och få ut ett maximalt värde ur en minimal insats. En kris uppstår då ackumulationen inte hänger samman med en tillräcklig sänkning av produktionskostnaderna. Tusentals bilar kan tillverkas på de löpande banden varje dag och till och med finna köpare, men att tillverka dem och sälja dem värdeförmerar inte detta kapital tillräckligt i jämförelse med andra. Så företaget rationaliserar produktionen, investerar mer, försöker att väga upp profitförlusten genom att sälja mer bilar, tar kredit, samgående med andra företag, statligt ingripande etc. och producerar till sist så mycket att det verkar som om efterfrågan aldrig skulle sluta expandera, och förlorar därför alltmer. Kriser ligger varken i mättade marknader eller i för generösa löneförhöjningar utan i fallande profit (till vilket arbetarkamp självfallet kan bidra). Som värdesumma finner kapitalet det allt svårare att värdeförmera sig självt på den genomsnittliga nivån.
Kriser visar inte bara hur länken mellan bruksvärde och bytesvärde, mellan produktens nyttighet och utbytbarhet, faller i bitar. De bevisar inte bara att den här världens logik är företagens behov att öka sin värdemängd, och alltså inte att tillfredsställa människors behov eller att berika kapitalisterna, vilket kapitalismens vulgärkritiker påstår. Det väsentliga är hur de skiljer sig från de förkapitalistiska kriserna. Dessa uppkom oundvikligen (exempelvis en dålig skörd) och som de merkantila förhållandena endast förvärrade. Moderna kriser visar att de inte har någon oundviklig rationell grund. Deras orsak är inte längre naturlig, utan samhällelig. Samtliga beståndsdelar för den industriella verksamheten finns tillgängliga: råvaror, maskiner, arbetare, men de nyttjas inte – eller nyttjas endast delvis. De är inte bara ting, materiella föremål, utan ett samhälleligt förhållande. I själva verket existerar de bara i detta samhälle om värdet förenar dem. Denna företeelse är inte »industriell»; den härstammar inte från produktionens tekniska behov. Den är ett samhälleligt förhållande, genom vilket hela det produktiva komplexet och faktiskt hela samhällsstrukturen (så långt som produktionen har erövrat samhället) blir styrt av den merkantila logiken. Kommunismens enda mål är att förstöra detta varuförhållande och därigenom omorganisera och förvandla hela samhället (se nedan).
Nätverket av företag – som värdets mittpunkter och instrument – blir en makt ovanför samhället. Mänskliga behov av alla de slag (tak över huvudet, föda, »kultur») existerar endast efter att de underkastats detta system och till och med utformats av det.5 Produktionen bestäms inte av behov, utan behov bestäms av produktionen – för värdeförmeringens skull. Kontor byggs mycket hellre än behövliga bostäder, medan många hus såväl som tusentals lägenheter förblir tomma i tio månader av tolv eftersom ägarna eller hyresgästerna som köpte bostaden eller betalade hyran är de enda som får bebo dem. Jordbruket försummas starkt av kapitalet, i världsskala, och har bara utvecklats där det tillåter värdeförmering, medan hundratals miljoner människor svälter. Bilindustrin är en bransch som utvecklas bortom människors behov i avancerade länder, eftersom dess lönsamhet gör att den fortsätter att växa trots dess brist på sammanhang. Undermåligt utvecklade länder kan bara bygga fabriker som kommer att ge en genomsnittlig profitkvot. Tendensen till överproduktion kräver en permanent krigsekonomi i nästan samtliga av de avancerade länderna. Dessa destruktiva krafter sätts i verksamhet då det är nödvändigt, eftersom att krig är ytterligare ett medel för att motverka tendensen till kris.
Lönearbetet självt har varit en absurditet i åtskilliga decennier. Det tvingar en del av arbetarna att sysselsättas i utmattande fabriksarbete; en annan del, som är mycket talrik i länder som USA, arbetar i den improduktiva sektorn. Denna sektors funktion är att underlätta försäljning och att absorbera arbetare som avvisas på grund av mekanisering och automatisering. På så vis tillhandahåller den en mängd konsumenter och är en annan aspekt av »krishantering». Kapitalet tar all vetenskap och teknik i besittning: på det produktiva området orienterar det forskningen mot studiet av vad som kommer att ge maximalprofit medan det på det improduktiva området utvecklar administration och marknadsförning. Därför tenderar mänskligheten att kunna uppdelas i tre grupper:
Vissa »outvecklade» länders utveckling, såsom Brasiliens, är helt verklig, men kan bara uppnås genom delvis eller fullständig förintelse av tidigare levnadssätt. Varuekonomins införande berövar fattiga bönder deras existensmedel och driver dem till de överbefolkade städernas misär. Endast en minoritet av befolkningen har tillräcklig »tur» att kunna få arbeta i en fabrik eller på ett kontor; de resterande är undersysselsatta eller arbetslösa.
Kapitalet skapar ett nätverk av företag, vilket endast existerar för och genom profit, och beskyddas av stater som inte är någonting annat än antikommunistiska organisationer. Samtidigt skapar det en massa av individer som tvingas att göra uppror mot själva kapitalet. Denna massa är inte homogen men den kommer att uppnå enhet i den kommunistiska revolutionen, även om dess olika delar inte kommer att spela samma roll.
En revolution är resultatet av verkliga behov; den härstammar ur materiella levnadsförhållanden som har blivit outhärdliga. Detta gäller också för proletariatet, som har skapats av kapitalet. En stor del av världens befolkning måste sälja sin arbetskraft för att kunna överleva, eftersom de inte har några produktionsmedel. Somliga säljer sin arbetskraft och är produktiva, medan andra säljer den och är improduktiva. Ytterligare några kan inte sälja den: kapitalet köper endast levande arbete om det kan hoppas värdeförmera sig självt till en skälig nivå (den genomsnittliga profitkvoten). De är utestängda från produktionen.
Om man identifierar proletariatet med fabriksarbetare (eller än värre: med kroppsarbetare), eller med de fattiga, så kan man inte se det subversiva i det proletära tillståndet. Proletariatet är detta samhälles negation. Det är inte ansamlingen av de fattiga utan av dem som är »desperata», de utan reserver (»les sans-reserves» på franska, eller »senza riserve» på italienska).6 De som inte har något annat än att förlora än sina bojor, de som ingenting är och ingenting har och som inte kan befria sig själva utan att förstöra hela samhällsordningen. Proletariatet är det nuvarande samhällets upplösning, då samhället berövar det på nästan samtliga av dess positiva aspekter. Därför är proletariatet också sin egen förintelse. Alla teorier som på något sätt förhärligar och hyllar proletariatet så som det är idag och tillskriver det den positiva rollen som världens försvarare och nydanare av samhället är kontrarevolutionära (vare sig de är borgerliga, fascistiska, stalinistiska, vänsterorienterade eller »gaucheistiska»). Dyrkan av proletariatet har blivit ett av kapitalets effektivaste och farligaste vapen. De flesta proletärer är dåligt betalda och många jobbar inom produktionen, men man kan ändå inte härleda deras uppkomst som proletariat från deras situation som lågbetalda producenter. Utan de är del av proletariatet eftersom de är »avskurna», alienerade, utan kontroll över vare sig sina egna liv eller över vad de måste göra för att kunna tjäna sitt levebröd.
Att definiera proletariatet har inte mycket med sociologi att göra. Utan kommunismens möjlighet, skulle alla teorier om proletariatet vara likvärdiga med metafysik. Det tycks som om varje gång proletariatet lägger sig i hur detta samhälle är styrt på ett självständigt sätt, så har det agerat som negationen av sakernas existerande ordning. Vid sådana tidpunkter har klassen inte några positiva värden eller någon positiv roll att tillföra denna ordning. Proletariatet har slutit sig samman för någonting annat.
Eftersom det är proletariatet som producerar värde och därför även det som kan förinta en värld baserad på värdet, innefattar proletariatet exempelvis de arbetslösa och många hemmafruar eftersom kapitalismen anställer och säger upp de förra, och använder sig av de senares arbete för att kunna öka den totala mängden utvunnet värde.
Bourgeoisien, å andra sidan, är inte den härskande klassen för att de är rika och för att resten av befolkningen inte är det. Det är genom att vara bourgeoisie de får rikedomar och inte tvärtom. De är den härskande klassen eftersom de kontrollerar ekonomin – anställda såväl som maskiner. Ägande är strikt talat endast en form av klassmakt som uppkommer under särskilda sorters kapitalism.
Proletariatet är inte arbetarklassen, utan snarare klassen för kritiken av arbetet. Det är den ständigt närvarande förintelsen av den gamla världen, men endast potentiellt. Den blir bara verklig i stunder av social spänning och omvälvning, då kapitalet tvingar den att bli ett ombud för kommunismen. Den blir endast det etablerade samhällets omstörtning om den förenar sig själv och organiserar sig själv, inte för att göra sig själv till den härskande klassen, likt borgarklassen på sin tid, utan för att förstöra klassamhället. I denna stund finns det bara en social aktör: mänskligheten. Men utanför en sådan konfliktperiod och den period som föregår den, så är proletariatet reducerat till ett element av kapitalet, en kugge i maskineriet (och det är förstås denna aspekt som glorifieras av kapitalet, vilken dyrkar arbetaren bara som en del av systemet).
Trots att den inte var helt befriad från »ouvriérisme» och arbetarism (den andra sidan av intellektualism) så hyllade varken det radikala tänkandet arbetarklassen eller såg manuellt arbete som roten till all lycka. Den gav de produktiva arbetarna en avgörande (men inte exklusiv) roll eftersom deras plats i produktionen sätter dem i ett bättre läge för att kunna revolutionera samhället. Det är endast på detta sätt de produktiva arbetarna (som ofta bär vita overaller och kanske en slips) fortfarande har en central roll, i den mån som hans eller hennes sociala funktion får honom eller henne att kunna utföra annorlunda uppgifter än andra.
Ändå blir det, med den ökade arbetslösheten, tillfällighetsarbeten, den förlängda skolgången, utbildningsperioder när som helst i livet, temporära eller deltidsarbeten, påtvingad förtidspensionering, den märkliga blandningen av »welfare» och »workfare» där människor rör sig från eländet in i arbetet och sedan återigen in i fattigdom och extraknäck, samt där arbetslöshetsersättningen ibland är lika stor som en dålig lön, allt svårare att skilja arbetet från ickearbetet.
Det kan mycket väl vara så att vi rör oss mot en fas liknande den upplösning Marx tidiga skrifter hänvisar till.
Under varje period av stor historisk oro (under 1840-talet såväl som efter 1917) så reflekterar proletariatet uppluckrandet av de sociala gränserna (sektioner av både arbetarklassen och medelklassen glider ner för samhällsstegen) och de traditionella värdenas försvagande (kulturen är inte längre något som förenar). Det gamla samhällets livsvillkor upphävs redan i proletärernas. Det är inte hippies eller punkare, utan kapitalismen som idag är arbetsetikens hycklare. Egendomen, familjen, nationen, moralen, politiken i den borgerliga bemärkelsen, tycks förfalla i det proletära tillståndet.
Det primitiva samhället är för svagt och fattigt för att kunna dra fördel av arbetets potential. Det känner bara arbetet i dess omedelbara form. Arbete är inte kristalliserat, ackumulerat i verktyg; endast små mängder dött arbete har lagras. När detta blir vanligare, blir utbytet nödvändigt. Produktionen kan bara mätas med abstrakt arbete, med genomsnittlig arbetstid, för att kunna cirkulera. Det levande arbetet är verksamhetens väsentliga beståndsdel och arbetstiden är den nödvändiga måttstocken. Arbetstid blir materialiserat i pengar. Därav klassers utsugning av andra klasser, förvärrandet av naturkatastrofer (se ovan om förkapitalistiska kriser). Därav staters och ibland imperiers uppgång och fall, vilka endast kan växa genom att bekämpa varandra. Ibland upphör bytesförhållandena mellan olika delar av den civiliserade världen (det vill säga, den merkantila världen) efter ett eller flera imperiers död. Ett sådant avbrott i utvecklingen kan vara i århundraden, under vilka ekonomin verkar gå bakåt mot en ekonomi för omedelbar överlevnad.
Under denna epok har mänskligheten inte en produktionsapparat som kan göra utnyttjandet av mänskligt arbete meningslöst eller till och med ödeläggande. Kapitalismens roll är just att ackumulera dött arbete. Existensen av hela det industriella komplexet, av allt konstant kapital visar att den mänskliga verksamhetens sociala egenskap slutligen har materialiserats i ett instrument förmöget att skapa, inte ett nytt paradis på jorden, utan en utveckling som använder tillgängliga resurser på bästa möjliga vis för tillfredsställandet av behov och som producerar nya resurser motsvarande dessa behov. Ifall detta industriella komplex har blivit produktionens mest elementära beståndsdel så har värdets roll som mediering, en roll motsvarande det stadium där det levande arbetet var den väsentligaste produktionsfaktorn, berövats all mening. Värdet blir onödigt för produktionen och dess överlevande är nu katastrofalt. Värde, konkretiserat i pengar i alla dess former, från den enklaste till den mest utarbetade, kommer från arbetets allmänna karaktär, från den energi (både individuell och samhällelig) som produceras och konsumeras av arbetet. Värdet förblir den nödvändiga medieringen så länge som den energin inte skapat ett förenat produktionssystem över hela världen; då blir den ett hinder.7
Kommunismen betyder slutet på en rad medieringar som tidigare var nödvändiga (trots den misär de medförde) för att ackumulera tillräckligt med dött arbete, för att på så sätt skapa en möjlighet för människan att klara sig utan dessa förmedlingar. Värdet är en sådan mediering: det är nu meningslöst att ha en från de samhälleliga aktiviteterna extern beståndsdel som förbinder och stimulerar dem. Den samlade produktiva infrastrukturen behöver endast omvandlas och utvecklas. Kommunismen jämför bruksvärden för att besluta om en viss produktion skall utvecklas istället för en annan. Den reducerar inte det sociala livets olika delar till en gemensam nämnare (den genomsnittliga arbetstiden som de innehåller). Kommunismen organiserar sitt materiella liv på basis av konfrontationen och samspelet mellan olika behov, något som inte utesluter konfl ikter eller till och med någon form av våld. Människorna kommer inte att förvandlas till änglar – varför skulle de göra det?
Kommunismen är också slutet på alla element nödvändiga för att ena samhället: detta innebär slutet på politiken. Den är varken demokratisk eller diktatorisk. Naturligtvis är den »demokratisk» om detta betyder att alla kommer att ha hand om samtliga samhällsaktiviteter. Det kommer inte att bli på det sättet på grund av människors vilja att förvalta samhället eller på grund av någon demokratisk princip, utan därför att organiserandet av verksamheterna endast kan genomföras av dem som deltar i dem. Emellertid kommer det, i motsats till vad demokraterna säger, endast att bli möjligt genom kommunismen, där livets alla olika element är del av den samhälleliga gemenskapen. Där all åtskiljd aktivitet och all isolerad produktion är avskaffad. Detta kan endast uppnås genom värdets förintande. Utbytet mellan företag utesluter kollektivets alla möjligheter att styra sitt liv (och främst dess materiella liv). Utbytets och värdets ändamål är radikalt motsatt människors ändamål. General Motors, Woolworths eller kärnkraftverk kommer aldrig att vara demokratiskt förvaltade. Företaget försöker föröka sitt värde och accepterar inget annat ledarskap än det som tillåter det att nå sitt mål (det är därför som kapitalisterna enbart är kapitalets funktionärer). Företaget styr sina administratörer. Upphävandet av företagets gränser, förintandet av varuförhållandet, vilket tvingar varje individ att betrakta och behandla alla andra som medel att tjäna sitt uppehälle med, är de enda förutsättningarna för självorganisering. Ledningsproblem är sekundära och det är absurt att vilja att alla turvis skall ta del i samhällsförvaltningen. Bokföring och administrativt arbete kommer bli aktiviteter som alla andra, utan privilegium; vem som helst kan välja att delta i dem eller välja att inte delta i dem.
Demokrati är, i likhet med alla statsformer, i grunden en självmotsägelse, en osanning, bara hyckleri … Politisk frihet är falsk frihet, det värsta möjliga slaveri; ett yttre sken av frihet och därför slaveriets verklighet. Samma sak med politisk jämlikhet; därför måste demokratin, såväl som varje annan statsform, till slut gå under: hyckleriet kan inte bestå, den motsättning som är dold i det måste komma fram; vi måste antingen ha ett regelrätt slaveri – dvs. en ohöljd despotism, eller verklig frihet och verklig jämlikhet – dvs. kommunism.8
Under kommunismen är en utomstående makt som förenar individerna utan mening. De utopiska socialisterna förstod aldrig detta. Nästan alla deras fantasisamhällen, oavsett deras meriter eller visionära kraft, kräver en mycket sträng planering och en kvasitotalitär organisation. Dessa socialister försökte skapa en förbindelse som alltid uppstår i praktiken då människor förenar sig i grupper. För att undvika både utsugning och anarki så organiserade de utopiska socialisterna samhällslivet i förväg. Andra, som utgår från den anarkistiska ståndpunkten, avvisar detta eftersom det anses vara auktoritärt. De vill att samhället skall vara permanent skapande. Men problemets kärna är en annan: endast bestämda samhällsförhållanden baserade på en given nivå hos den materiella produktionens utveckling gör att harmoni bland individerna både blir nödvändig och möjlig (vilket innefattar konflikter). Först då kan individerna tillfredsställa sina behov, men bara genom att automatiskt deltagande i gruppens verksamhet fast utan att enbart vara verktyg för gruppen. Kommunismen behöver inte förena det som förut var åtskiljt men som inte är det längre.
Detta är också sant på en världs- och till och med universell skala. Stater och nationer, vilka var nödvändiga instrument för utvecklingen är nu rent reaktionära organisationer, och de uppdelningar de upprätthåller är ett hinder för utvecklingen. Den enda möjliga dimensionen är mänsklighetens dimension.
Motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete, mellan natur och kultur kunde förut verka vettiga. Uppdelningen mellan den som arbetade och den som organiserade arbetet ökade arbetets effektivitet. Den nuvarande utvecklingsnivån behöver inte längre denna uppdelning, vilken inte är något annat än ett hinder som uppvisar absurditeten i alla aspekter av yrkes-, »kultur»- och skollivet. Kommunismen upphäver uppdelningen mellan arbetare som stympats av manuellt arbete och arbetare som gjorts meningslösa på kontor.
Detta gäller även motsättningen mellan människan och hennes miljö. Tidigare kunde människan endast församhälleliga världen genom att kämpa mot »naturens» herravälde. Numera är hon ett hot mot naturen. Kommunismen är återförenandet av människa och natur.
Kommunismen innebär slutet på ekonomin som ett åtskiljt och privilegierat område. Ett område på vilket allt annat beror och som samtidigt både föraktar och frukar det. Människan producerar och reproducerar sina existensbetingelser. Arbetet, alltså aktiviteten då människan tillägnar sig sin omgivning, har ända sedan upplösningen av det primitiva samhället, men i sin renaste form under kapitalismen, blivit ett tvång motsatt till avslappning, fritid och »riktigt liv». Detta stadium var historiskt nödvändigt för att skapa det döda arbete som möjliggör upphävandet av denna förslavning. Med kapitalet blir produktionen (= produktion för värdeförmering) världens härskare. Det är produktionsförhållandenas diktatur över samhället. När man producerar så offrar man sin livstid för att njuta av livet efteråt; denna njutning är nästan alltid lösryckt från arbetets natur, vilket bara är ett medel för att upprätthålla livet. Kommunismen upplöser produktionsförhållandena och kombinerar dem med sociala förhållanden. Den känner ingen som helst åtskiljd verksamhet, inget arbete som är motsatt till lek.
Tvånget att utföra samma arbete hela livet, att vara en manuell eller intellektuell arbetare, upphör. Det faktum att det ackumulerade arbetet inkluderar och integrerar all vetenskap och teknik möjliggör för forskning och arbete, reflexion och handling, lärande och arbete, att bli en enda verksamhet. Vissa uppgifter kan utföras av alla, och den allmänna automatiseringen förändrar i grunden den produktiva verksamheten. Kommunismen stöder varken leken mot arbetet, eller ickearbetet mot arbetet. Dessa begränsade och partiella begrepp är alltjämt kapitalistiska beskaffenheter. Arbete som produktionen och reproduktionen av levnadsbetingelser (materiellt, känslomässigt, kulturellt och så vidare) är mänsklighetens själva natur.
Människan skapar kollektivt medlena för sitt uppehälle och omformar dem. Hon kan inte få dem från maskinerna. Om så var fallet skulle mänsklighetens situation vara reducerad till ett barns; ett barn som får leksaker utan att känna till deras ursprung. Ursprunget existerar inte ens för barnet: leksakerna finns helt enkelt bara där. På samma vis gör inte kommunismen arbete till något ständigt njutbart och roligt. Mänskligt liv innebär både ansträngning och njutning. Till och med poetens verksamhet innefattar smärtsamma stunder. Kommunismen kan endast avskaffa uppdelningen mellan ansträngning och nöje, skapande och rekreation, arbete och lek.
Kommunismen är mänsklighetens tillägnade av sin rikedom och innebär en oundviklig och fullkomlig omvandling av denna rikedom. Detta kräver ett tillintetgörande av företag som separata enheter och därför även av värdelagen: inte för att socialisera profiten, utan för att cirkulera produkterna mellan industriella centra utan värdets förmedling. Detta innebär inte att kommunismen kommer att använda produktionssystemet så som det efterlämnas av kapitalismen. Problemet är inte att bli av med kapitalets »dåliga» sida (värdeförmering) medan man behåller den »bra» sidan (produktionen). Som vi har sett påtvingar värde- och profitlogiken en särskild typ av produktion, som utvecklar vissa branscher och försummar andra. Allt prisande av produktiviteten och den ekonomisk tillväxten är ingenting annat än en lovsång till kapitalets ära.
Å andra sidan är den kommunistiska revolutionen tvungen att använda sig av produktionen för att revolutionera den och förstöra företagen som sådana. Detta är dess grundläggande »hävstång», åtminstone under en viss fas. Målet är inte att överta fabrikerna bara för att stanna där och styra dem, utan för att komma ut ur dem, för att förbinda dem med varandra utan utbytet, vilket förstör dem som företag. En sådan rörelse börjar nästan automatiskt med att reducera och sedan undertrycka motsättningen mellan stad och land och uppdelningen mellan industriell och annan verksamhet. Idag är industrin kvävd inom sina egna gränser samtidigt som den kväver andra sektorer.
Kapitalet existerar för att ackumulera värde: det fixerar detta värde i form av lagrat arbete, dött arbete. Ackumulation och produktion blir självändamål. Allting underordnas dem: kapitalet när sina investeringar med mänskligt arbete. På samma gång utvecklar den som påvisat improduktivt arbete. Den kommunistiska revolutionen är ett uppror mot denna absurditet. Den är också en avackumulation, inte så att man återgår till livsformer som nu är förevigt försvunna, utan för att ställa sakerna till rätta. Hittills har människan offrats till investeringar medan det motsatta idag är möjlig. Kommunismen står i samma motsättning till produktivismen som till illusionen om ekologisk utveckling inom denna ekonomis ramverk. »Nolltillväxt» är fortfarande tillväxt. Ekologins officiella språkrör kritiserar aldrig ekonomin för att vara värdestyrd, de vill endast klokt hålla penningledda kvantiteter under kontroll.
Kommunismen är inte en fortsättning på kapitalismen i en mer rationell, effektivare, modernare och mindre ojämlik, anarkisk form. Den tar inte den gamla materiella basen i bruk som den är – kommunismen omstörtar den.
Kommunismen är inte en mängd åtgärder som omsätts i praktiken efter ett maktövertagande. Det är en redan existerande rörelse, inte som ett produktionssätt (det kan inte finnas några kommunistiska öar inom ett kapitalistiskt samhälle), men som en tendens med sitt ursprung i verkliga behov. Kommunismen känner inte ens till vad värdet är. Saken är inte den att människor plötsligt en dag kommer att börja förstöra värde och profit. Alla tidigare revolutionära rörelser lyckades stanna samhället och väntade att något skulle resa sig ur detta »universella stopp». Kommunisering, å andra sidan, innebär att produkter cirkuleras utan pengar, att portarna som isolerar en fabrik från sin omgivning öppnas, att andra fabriker där arbetsprocesserna är alldeles för alienerade för att kunna bli tekniskt förbättrade stängs, att skolan som en specialiserad plats där lärandet åtskiljs från görandet under 15 märkliga år avskaffas, att riva ned väggarna som låser in människor i trerummare för familjer – i korthet: att bryta alla separeringar.
Den kommunistiska revolutionens mekanism är resultatet av kamper. Utvecklandet av denna kamp leder till en tidpunkt där samhället tvingar alla individer som blir lämnade utan något annat perspektiv, att skapa nya samhällsförhållanden. Om ett antal sociala kamper idag inte ser ut att uppnå någonting, så är det för att deras enda möjliga fortsättning vore kommunism, oavsett vad de som deltar i dem nu må tänka sig. Till och med då arbetare endast framför krav kommer de till en punkt då det inte finns andra lösningar än en våldsam sammandrabbning med staten och dess medhjälpare, fackföreningarna. I detta fall innebär detta väpnad kamp och uppror, tillämpandet av ett samhälleligt program, och ekonomins användning som vapen (se ovan om proletariatet). Den militära aspekten, hur viktig den än må vara, är beroende av kampens innehåll. För att kunna besegra sina fiender på en militär nivå omvandlar proletariatet – oavsett dess medvetande – samhället i kommunistisk riktning.
Den moderna krigsföringen förutsätter alltså bourgeoisiens och böndernas befrielse, den är det militära uttrycket för denna befrielse.
Proletariatets befrielse kommer också att ha ett särskilt militärt uttryck, den kommer att frambringa en specifik, ny krigsmetod. Cela est clair [Det är klart]. Man kan till och med redan bestämma vilken karaktär denna nya krigsförings materiella grundvalar kommer att anta.9
Hittills har kamperna inte nått stadiet då den militära utvecklingen skulle ha nödvändiggjort det nya samhällets uppkomst. Under de viktigaste sociala konflikterna i Tyskland 1919–1921 nådde proletariatet, trots inbördeskrigets våld, inte detta stadium. Ändå fanns det kommunistiska perspektivet under dessa sammandrabbningar, vilka är meningslösa om man inte tar med detta i beräkningen. Bourgeoisien kunde använda ekonomin som vapen i sitt eget intresse genom att splittra arbetarklassen genom till exempel arbetslöshet. Proletariatet kunde inte använda ekonomin i sitt eget intresse och kämpade huvudsakligen med militära medel. Det gick så pass långt att det skapade en röd armé i Ruhr 1920, men likväl använde det aldrig det vapen dess egen sociala funktion skänker det.
Några kravaller, i en annan kontext, i USA påbörjade en samhällsomvandling, men bara på varans plan och inte på själva kapitalets. Dessa människor var endast en del av proletariatet och hade för det mesta inga möjligheter att använda sig av produktionen som »hävstång», eftersom de var utestängda från den. De stod utanför fabrikerna.
Emellertid innebär den kommunistiska revolutionen handling med utgångspunkt från företaget, med syftet att förstöra det som sådant. Upproren i USA förblev på konsumtionens och distributionens plan.10 Kommunismen kan inte utvecklas utan att angripa hjärtefrågan, det center där mervärdet produceras – produktionen. Men den använder endast denna hävstång med syftet att förinta den.
Det är de utan reserver som gör revolutionen: de tvingas skapa de samhällsförhållanden som pressas fram ur det existerande samhället. Detta brott innebär en kris, som kan vara mycket olik krisen 1929 då en stor del av ekonomin kom att avstanna. Om de olika elementen som revolterar mot lönearbetet ska kunna förenas, måste samhället vara så pass illa ute att det inte kan isolera de olika delarna av kampen från varandra. Den kommunistiska rörelsen är varken summan av dagens rörelser eller deras omvandling via en »förtrupps» ingripande. Givetvis kan en sådan mekanism endast ske i världsskala och framförallt i ett flertal av de avancerade länderna.
Huvudfrågan är inte arbetarnas maktövertagande. Det är en absurditet att förespråka proletariatets diktatur, utifrån hur arbetarklassen är idag. Arbetarna som de är idag är oförmögna att styra något överhuvudtaget, utan är endast en del av värdeförmeringssmekanismen och underordnade kapitalets diktatur. Den existerande arbetarklassens diktatur kan inte vara något annat än dess representations diktatur, alltså fackföreningarnas och arbetarpartiernas diktatur. Detta är fallet i de »socialistiska» länderna och detta är också den övriga världens demokratiska vänsters program.
Revolutionen har en, men är inte en, organisationsfråga. Alla teorier om »arbetarstyre» eller »arbetarmakt» föreslår bara alternativa lösningar på kapitalets kris. Revolution är framförallt en förvandling av samhället, alltså av det som utgör förhållandet människor emellan och mellan människor och deras existensmedel. Organisatoriska problem och »ledare» är sekundära – de beror på vad revolutionen uppnår. Detta gäller lika mycket den kommunistiska revolutionens startpunkt som funktionssättet hos det samhälle som frambringas ur den. Revolutionen kommer inte att ske den dag 51% av arbetarna blir revolutionära; och den kommer inte börja med att man sätter upp en beslutsfattande apparat. Det är i själva verket kapitalismen som ständigt tvingas att sysselsätta sig med problem om förvaltning och ledarskap. Den kommunistiska revolutionens organisatoriska form beror, precis som alla andra sociala rörelser, på dess innehåll. Det sätt partiet, revolutionens organisering, konstituerar sig på och handlar, beror på de uppgifter som skall förverkligas.
På 1800-talet och till och med vid tidpunkten för det första världskriget behövde de materiella förutsättningarna för kommunismen fortfarande skapas, åtminstone i vissa länder exempelvis Frankrike, Italien och Ryssland. En kommunistisk revolution skulle först varit tvungen att utveckla produktivkrafterna, sätta småbourgeoisien i arbete, sprida industriarbetet med regeln: inget arbete, ingen mat (naturligtvis skulle detta endast gälla de arbetsförmögna). Men revolutionen kom inte och dess tyska fäste krossades. Dess uppgifter har sedan genomförts av en kapitalistisk ekonomisk tillväxt och den materiella basen för kommunismen existerar nu. Det finns inte längre något behov av att skicka improduktiva arbetare till fabriken. Frågan är istället hur man skall skapa grunden för en annan »industri», helt väsenskild från den nutida. Många fabriker måste stängas och påtvingat arbete är helt överflödigt: vad vi vill ha är avskaffandet av arbetet som en separat del från det övriga livet. Det skulle vara helt meningslöst att ta bort sophämtning som ett jobb som man har i flera år, om inte hela processen och logiken med att skapa och göra sig av med sopor också förändrades på samma gång.
Underutvecklade länder – för att använda ett gammalt men inte helt opassande begrepp – kommer inte behöva industrialiseras. I många delar av Asien, Afrika och Latinamerika så förtrycker kapitalet arbetet men har inte underkastat det sitt »reella» herravälde. Gamla former av kommunalt samhällsliv existerar fortfarande. Kommunismen skulle regenerera många av dessa – som Marx tänkte angående den ryska bondekommunen – med hjälp av »västerländsk» teknologi som skulle appliceras annorlunda. På många sätt, kommer sådana områden att vara enklare att kommunisera än de stora bilistanpassade och TV-skärmberoende »civiliserade» motsvarigheterna. Med andra ord, en världsomfattande avackumuleringsprocess.
Staten föddes ur människans oförmåga att styra sitt eget liv. Staten är de splittrades – symboliska och materiella – enhet. Så snart proletärer tillägnar sig sina existensmedel så börjar denna förmedling att förlora sin funktion, men att förstöra den är inte en automatisk process. Den kommer inte att successivt försvinna samtidigt som den ickemerkantila sfären sakta växer fram. Faktum är att en sådan sfär skulle vara svag och bräcklig om den skulle tillåta existensen av ett centralt regeringsmaskineri, såsom i Spanien 1936–37. Ingen statsstruktur kommer någonsin att vittra bort av sig själv.
Kommuniseringen innebär därför mer än en addition av splittrade direkta aktioner. Kapitalet kommer bli försvagat av det generella upproret genom vilka människor tar sitt förhållande till omvärlden i egna händer. Men inget avgörande kan ske så länge staten fortsätter att kvarhålla någon makt. Samhället är inte bara ett kapillärt nätverk: relationer är centraliserade i en kraft som koncentrerar den makt vilken bevarar det här samhället. Kapitalismen skulle vara alltför nöjt över att se oss förändra våra liv lokalt medan det fortskrider på ett globalt plan. Staten måste såsom centraliserad makt förintas genom en centraliserad aktion och dess makt upplösas överallt.
Den kommunistiska rörelsen är antipolitisk, inte opolitisk.11
Kommunismen är inte bara ett samhällssystem, ett produktionssätt som kommer existera i framtiden, efter »revolutionen». Denna revolution är i själva verket mötet mellan två världar, mellan:
1) å ena sidan, alla de som är förkastade, utestängda från all verklig njutning, och vars själva existens stundtals hotas, men som åtminstone förenas av nödvändigheten av att komma i kontakt med varandra för att handla, för att leva, för att överleva; 2) å andra sidan, en socialiserad ekonomi i världsskala som är enad på det tekniska planet, men uppdelad i enheter som tvingas bekämpa varandra för att lyda den värdelogik som enar dem, och är beredd att förstöra allt för att kunna överleva som sådan.
Den värld av varor och värde som är den nuvarande ramen för produktivkrafterna, drivs av ett eget liv; den har konstituerat sig som en självständig kraft och de verkliga behovens värld underordnar sig dess lagar. Den kommunistiska revolutionen är denna underordnings förintelse. Kommunismen är kampen mot denna underordning och har bekämpat den sedan kapitalismens begynnelse och redan innan dess, men utan någon möjlighet till seger.
Människan tillskrev först sina idéer, sin uppfattning av världen ett ursprung utanför människan själv och trodde att människans natur gick att finna, inte i hennes sociala relationer, utan i hennes förbindelse med ett element utanför den verkliga världen (Gud), av vilket människan bara var en produkt. På samma sätt var människan tvungen att först, i sina försök att tillägna sig och anpassa sig till den omgivande världen, skapa en materiell värld – att skapa ett nätverk av produktivkrafter, en ekonomi, en värld av ting som undertrycker henne – innan hon kunde tillägna sig den här världen, innan hon kunde anpassa och förvandla den i enlighet med sina behov.
Den kommunistiska revolutionen är fortsättningen på, såväl som överskridandet av de nuvarande sociala rörelserna. Diskussioner om kommunismen börjar vanligtvis utifrån en felaktig utgångspunkt: de handlar om vad folk kommer att göra efter revolutionen. De sammanbinder aldrig kommunismen med vad som sker under diskussionernas gång. I sådana diskussioner finns det fullständiga brottet där man först gör revolution och sedan inför kommunism. I själva verket är kommunismen fortsättningen på de verkliga behov som är i arbete redan nu, men inte kan leda någonstans, inte kan tillfredsställas, därför att den nuvarande situationen inte kan tillåta det.
Idag finns det talrika kommunistiska gester och attityder vilka inte bara ger uttryck för en vägran av den nuvarande världen, utan framförallt för en strävan att bygga en ny. I den utsträckning dessa inte lyckas ser man endast deras begränsningar, endast tendensen och inte deras möjliga fortsättning (»extremistgruppernas» funktion är just att framställa dessa gränser som rörelsens mål och förstärka dem). I vägran att jobba vid det löpande bandet, i husockupationerna och så vidare, är det kommunistiska perspektivet närvarande som en strävan att skapa »något annat», inte enbart grundat på ett förkastande av den moderna världen (hippie), utan på användningen och förvandlingen av det som produceras och förslösas. I sådana konflikter försöker människor spontant att tillägna sig varor utan att följa byteslogiken och därav behandlar de dessa varor som bruksvärden. Deras relationer till dessa saker, samt de relationer de skapar mellan varandra i syfte att genomföra sådana handlingar, är subversiva. Folk förändrar till och med sig själva under sådana händelser. Detta »något annat» som dessa handlingar strävar mot är endast potentiellt närvarande i aktionerna, vad än de som organiserar dem må göra och säga och oavsett vad de extremister som deltar i dem, eller teoretiserar om dem, må göra, eller säga. Sådana rörelser kommer att tvingas bli medvetna om sina handlingar, förstå vad de gör, för att på så sätt kunna göra det bättre.
De som redan känner ett behov av kommunismen och diskuterar det, kan inte blanda sig i denna kamp för att delge dem det kommunistiska evangeliet eller för försöka få dessa begränsade aktioner att förvandlas till en »verklig» kommunistisk aktivitet. Det som behövs är inte slagord utan en förklaring av kampens bakgrund och mekanism. Det enda som måste påvisas är vad proletariatet kommer att tvingas att göra.
1. På engelska »Community and the destruction of community». I denna bok kommer ordet community ibland översättas med samfund och ibland av gemenskap beroende på sammanhanget. (ö.a.)
2. Karl Marx, De ekonomisk-filosofiska manuskripten. (Återfinns delvis i Karl Marx, Människans frigörelse, Uddevalla 1995, ö.a.)
3. Friedrich Engels, Selected writings, s. 217–218: »Den moderna staten… är… den fulländade personifikationen av det totala nationella kapitalet.» (På svenska i Engels Anti-Dühring, Stockholm 1970, ö.a.)
4. Paul Matticks Marx och Keynes (Göteborg 1975, ö.a.) ger en utmärkt analys av kapitalistiska kriser, men misslyckas att förstå kommunismens dynamik.
5. Fredy Perlman, Reproduktionen av vardagslivet, Socialism eller barbari, Box 229, Stockholm 1974
6. Begreppet de »utan reserver» formulerades av den italienska kommunisten, Amadeo Bordiga, under åren efter andra världskriget. Bordigas syfte var inte att skapa en ny definition av proletariatet, utan att gå tillbaka till den ursprungliga definitionen. Vad Kapitalet beskriver kan och måste förstås tillsammans med de tidigare analyserna av proletariatet, exempelvis de i Inledningen till kritiken av Hegels rättsfilosofi (1843).
7. Friedrich Engels, »Progress of social reform on the continent», The new moral world, serie 3, nr 19 och 21, 1843.
8. Friedrich Engels, Fortschritte der Sozialreform auf dem Kontinent, Marx–Engels Werke nr 1, s. 481.
9. Friedrich Engels, Bedingungen und Aussichten eines Krieges der Heiligien Allianz gegen ein revolutionäres Frankreich im Jahre 1852, Marx–Engels Werke nr 7, s. 477–480.
10. Situationistiska internationalen, Varuskådespelets nedgång och fall. (Internationale situationniste nr 10, 1966, på svenska i Socialism eller barbari nr 2, 1974 eller på www.motkraft.net, ö.a.)
11. Marx utvecklade (speciellt i artikeln »Kungen av Preussen och socialreformen» från 1844 [publicerad i riff-raff nr 7, 2005, ö.a.] och andra tidigare verk) en kritik av politiken och motsatte »politisk» förändring med »social» revolution. Den förra omorganiserar förhållandena mellan individen och grupperna utan en verklig förändring av vad de faktiskt gör, den senare inriktar sig på hur människor reproducerar sina existensmedel, sina levnadssätt, sina verkliga förhållanden och därav på samma gång förvandlar människornas förhållningssätt till varandra. Ett av de första steget mot uppror är revolten mot kontrollen av våra liv ovanifrån, en lärares, en chefs, en polis, en socialarbetares, en fackföreningsledares, en statsmans… Då kommer politiken in i bilden och reducerar all längtan och alla begär till en fråga om maktproblematik – makten skall skänkas till ett parti, krossas eller delas av alla. Men det vi saknar är makten att producera våra egna liv. En värld där all elektricitet kommer från jättelika (kol-, olje- eller kärnkraftsdrivna) elkraftverk kommer alltid att vara bortom räckhåll. Endast den med ett politiskt perspektiv anser att revolutionen först och främst är en fråga om maktövertagande, förintande och/eller omdistribuering.