Något har hänt sedan den andra versionen av dessa essäer kom ut 1997. En stark antikapitalistisk rörelse har vuxit fram sedan upploppen i Seattle 1999.1 Men vi möts här av en paradox. Målen för de små minoriteter som besegrades för trettio år sedan har nu kommit tillbaka som startpunkten för en aktiv protesterande majoritet. Det mesta av vad »ultravänster», »rådskommunistiska», »situationistiska» eller "anarkistiska" grupper förgäves kämpade för under 60- och 70-talen är nuförtiden allmänt accepterat. Ibland till och med något som tas för givet.
Vi lämnar teorin om skådespelssamhället åt sidan. Idag har denna teori helt och hållet blivit tämjd till en socialt oskyldig kliche.
Socialistiska länder? Det är som om alla alltid hade vetat att det aldrig funnits något arbetarparadis i något land.
Oktoberrevolutionen? Man kan vara oense om orsaker och datum, men det är självklart att all den arbetarmakt som faktiskt fanns där snart förvandlades till en byråkratisk makt.
Fackföreningarna, arbetar- och kommunistpartierna? Självklart är de instrument som garanterar att inget förändras. De har alltid varit reaktionens instrument.
Leninism? Endast de minst intelligenta av oss bryr sig fortfarande om att bygga partier.
Arbetarism och proletärromantik? Ingen skulle idag våga säga åt dig att hålla ryst på grund av att du inte går till fabriken varje morgon.
Omkring 1970 ansågs kritiken av varan vara en besynnerlighet. Det var gamla minnen från djupsinniga men obskyra passager i Marx tidiga verk. Idag vill miljoner människor bli av med en varufierad värld.
Precis som med kritiken av varan menade de flesta av gårdagens vänsterister att kritiken av industrin och teknologin var en västerländsk lyx. Den var till och med upprörande i relation till den massfattigdom som vänsterfolk hoppades kunna råda bot på genom industriell massproduktion. Kommer du ihåg att du läste en artikel som var mot kärnkraft 1965 i en vänstertidning? Idag är ifrågasättandet av industrialiseringen och teknologin så självklart att folk knappast pratar om det (eller tänker på det).
Därför ser man på själva begreppet »revolution» på ett helt annat sätt än vad man gjorde förr. 1968 ansågs man vara småborgerlig om man pekade på de festliga delarna av revolutionen. 30 år senare betyder förvandlingen av världen glädje och soldatliknande disciplin tillhör det förflutna. Inga älskade ledare talar längre från ett podium till passiva åskådare, åskådare som fortsätter att vara passiva tills de klappar i händerna. Vi ser ett stort praktiskt avståndstagande från den traditionella politiken och autonomi är nyckelordet.
Med andra ord, allt det som den revolutionära vågen på 60- och 70-talen hade så svårt att uttrycka och lägga fram är nu för tiden så självklart att alla tar det för givet.
Det som en liten minoritet ansåg och fortfarande anser vara motbjudande (leninism, stalinism, maoism, ledarskapsdyrkan, myten om socialistiska länder etc.) är nu för tiden helt avfärdat som meningslösa eller föråldrade diskussioner. Grunderna för att kunna förstå vårt samhälle, till exempel varan och profiten, är idag något som förstås på ett ytligt vis och blir därför accepterat på samma sätt som det förr i tiden ignorerades.
Det är här svagheten finns. Bristerna i dagens antikapitalism beror inte på att den domineras av reformister. Det är oundvikligt för alla stora sociala rörelser att reformismen dominerar i början av en rörelses födelse, det är bara utvecklingen av den som kan få rörelsen att gå förbi dess begränsningar.
Problemet är att alla de insikter som vi listade upp är vitala för kritiken av det här samhället, men dagens rörelse ser inte sammahangen mellan dem. Hur relevanta och kraftfulla dessa insikter än må vara så förlorar de automatiskt sin subversiva potential om de separeras från varandra. Förr i tiden såg man »kapitalismen» (som jämställdes med det borgerliga styret) som det absolut onda. Avskaffandet av kapitalismen skulle befria oss alla. Idag finns det inget absolut utan allt är relativt. »Kapitalismen» är bara en mäktig fiende bland andra förtryck. Demonstranter lägger helt enkelt ihop olika enfrågerörelser, varje grupp betonar sitt eget specifika mål. Arbetslösa arbetare kräver jobb, homosexuella kräver rättigheter för bögar och flator, etniskt förtryckta folk kräver minoritetsstatus eller en nation… Det som håller samman världen globalt anses vara något självklart: pengarnas makt.
I ett nötskal: folk mot profit, people against profit.
Förr i tiden var den totalitet, som skulle förvandlas, en metafysisk varelse som var utom räckhåll. Man kallade det för »kapitalismen». Proletärerna var jordens salt. Det ultimata målet var den utomvärdsliga »kommunismen» som var ett annat ord för paradiset. Marx var en profet och den revolutionära teorin blev en religion. Nu har vi gått från det transcendenta till det omedelbara. Profeternas tid är förbi. Det finns inte längre någon proletär Messias. Det finns inget bortom. Totalitetens enhet har förvandlats och finns nu överallt och ingenstans, så bry dig inte om att leta efter något centrum. Börja bara från början så kommer gräsrotsaktionerna tillsist att sätta så mycket press på staten att den ändras i en human riktning.
1960 kämpade de flesta arbetarna och vänsteristerna för bröd och rosor i framtiden, men under tiden, på vägen dit ifrågasatte de mycket sällan nuet. De accepterade de sexuella rollerna, fängelserna, utvecklingskulten etc. De ansåg att revolutionen var samma sak som att bygga de produktiva förutsättningarna för kommunismen. Idag vill ingen offra generationer av människor för ett paradis i framtiden. Det sunda förnuftet säger att förutsättningarna för vår emancipation redan finns inom räckhåll för oss. Det är bara att vi tar dem och använder dem på ett annorlunda sätt. »Vi vill ha världen och vi vill ha den nu.»
Den nya vänsterns nödvändiga avståndstagande från en uppoffrande revolutionär verksamhet har lett till en förnyad tro på en fredlig väg till socialismen. (Självklart använder ingen sådana grandiosa ord som socialism och kommunism längre.)
Även de radikala grupperna i den antikapitalistiska miljön ser samhällets förändring som en summa av olika rättigheter (kvinnors rättigheter plus barns rättigheter plus immigranters rättigheter…) som skall tvingas på det här samhället. Den underförstådda tanken är att om antikapitalisterna får samhället att erkänna alla förtryckta grupper sina mänskliga rättigheter kommer man till sist att skapa ett annat samhälle. Idag är många radikaler extremt motvilliga att ta tag i de kombinerade frågorna sex och identitet. 1960-talets vänsterist ignorerade homosexualiteten, det tidiga tjugohundratalets antikapitalist ser med beundrande blickar på gayghettot. Han eller hon anser också ofta att en omfattande kritik av feminismen är ett tecken på manschauvinism.3 Ibland verkar det som att den militanta antikapitalismen endast innebär en radikalisering av vänsterns politiska korrekthet.
Förr i tiden stämplades exploatering som stöld och kapitalisten var en fabriksägare som blev rik genom att ge sina arbetare för låg lön. Socialismen (den leninistiska precis som den socialdemokratiska varianten) skulle sätta stopp för detta genom att arbetarna fick rättvisa och jämlika löner. Förintandet av den parasitära borgarklassen skulle göra att arbetaren inte längre skulle bli bestulen eller behöva betala lyxen för sin härskare. En central planering av samhället skulle tvinga bort den borgerliga anarkin och fördela resurserna efter de arbetande massornas behov. Nuförtiden, trots att man ofta påpekar de extravaganta löne- och aktiemöjligheter företagsledarna ger sig själva, inser man att profiten är en social (och inte en individuell) process. Dock anses det fortfarande vara någon form av stöld ? låt oss få tillbaka all den rikedom som slösas bort på grund av finans- och penningmarknaden och låt oss använda den på ett rättvisare och mer förnuftigt sätt. Varan, värdet och profiten ses helt och hållet som sociala relationer, men de antas fortfarande kunna kontrolleras om de på något sätt förvaltades och styrdes av och för »folket».
Den vulgära marxismen erkände åtminstone, fast självfallet blott som en ihålig princip, att alla lönearbetare var förtryckta. Idag är exploatering synonymt med deltidsarbete, att bygga bildelar tio timmar om dagen i en mexikansk maquiladora för en svältlön är exploatering. Helt korrekt. Men den här restriktiva definitionen betyder att om man arbetar sex timmar om dagen med ett bra betalt och kreativt jobb för ett miljömedvedvetet, antisexistiskt och antirasistiskt företag skulle detta vara ett steg framåt för en bättre värld. Att svettas på McDonalds är exploatering. Att odla ekologisk mat för hälsobutiken är …vadå?
Ett tecken på att den sociala kritiken fördjupas är att den försöker vända sig mot och kritisera vårt samhälles stöttepelare: lönesystemet. Lönearbetet är »stöld». Det är exploatering i sig. Det är dock mycket mer än detta. Lönesystemet bygger på att arbetskraft säljs, för att köparen av arbetskraften skall sätta den i arbete och på så vis generera pengar och vinst. De här två dimensionerna hör ihop. Om man separerar kritiken av penningen, även diskussionen om pengarnas mest ödeläggande förtingligande effekter, från kritiken av arbetet blir kritiken helt ofarlig. Nu för tiden är det på modet att å ena sidan säga att världen inte är någon vara och å andra sidan kräva långtgående förändringar i arbetsprocessen och verksamheten.
Men om dessa två saker förblir åtskilda, går den grundläggande åsikten att den här världen är byggd på en speciell vara, arbetet, som hela tiden köps och säljs, förlorad. Då förloras på samma gång förståelsen av att upphävandet av denna speciella vara innebär upphävandet av alla andra varor. Så den enda lösning som återstår är att varuutbytet blir kontrollerat och att arbetet garanteras olika rättigheter som skall skydda det. Och vad kan åstadkomma detta förutom en demokratisk stat? Med andra ord, om vi kan kontrollera sättet som den här världen styrs på så behöver vi inte förvandla den.
I den »fordistiska» tidsåldern föddes socialdemokratin och stalinismen ur verkliga sociala motsättningar som dessa rörelser både uttryckte och försvagade. Detta gjordes via obestridliga reformer och en förbättring av arbetarnas tillvaro. Som alla vet har fordismen genomgått en kraftig kris. Vad de flesta människor inte vet är att kapitalet inte övervunnit denna kris. Det här betyder inte att kapitalismen inte kan eller inte vill det: vi tror inte på teorin om kapitalets förfall. Det vi säger är att än så länge, trots att ett nytt »produktionssystem» är på väg, så är det långt ifrån moget. Dagens kapital är bättre på att förstöra än att omstrukturera.4 Den antikapitalistiska rörelsen är antagligen ett av resultaten av samtidens tvetydigheter. Det är positivt att se att världsledarna har svårt att ha möten utan att de blir störda av upproriska massor. Men låt oss påpeka en motsättning: demonstranterna och upploppsmakarna klarar inte av att stoppa den serie av nederlag som fortfarande äger rum på arbetsplatserna. Arbetet har fortfarande inte lyckats stoppa tillfällighetsarbete, flexibilitet, arbetsintensifiering, lönefrysningar och massiva nedläggningar av fabriker och andra arbetsplatser. Det finns ett stort gap mellan kampen på gatan och kamperna på arbetsplatserna.
Vårt eget svar på en sådan situation kan inte vara att uppmana de breda massorna eller de små radikala minoriteterna att öka sin militans. Låt andra försöka påskynda klasskampen. Det enda vi kan göra är att medverka till det som situationisterna kallade en »förenande» kritik av den existerande världen.
1. För en analys och utvärdering av den antikapitalistiska rörelsen se Aufheben #10, 2002. (Brighton & Hove Unemployed Workers Centre, 4 Crestway Parade, Hollingdean, Brighton BN 1 7 BL, United Kingdom).
2. En annan svaghet med globaliseringsrörelsen är dess oförmåga att behandla den nationella frågan på ett korrekt vis, detta gäller såväl analysen av Balkan och Palestina som Chiapas.
3. Se För en värld utan moralordning och Alice in Monsterland.
4. Här kan vi bara påpeka detta utan att motivera varför det är så. För mer information om denna tes se Gilles Dauvé och Karl Nesics essä Tillståndet i Världen – en lägesrapport, Riff-raff #5 (hösten-vintern 2003).