:: Anton Pannekoek1)
– – –
Det finns ännu många som envisas med att betrakta den proletära revolutionen i ljuset av tidigare borgerliga revolutioner, dvs. som en rad stadier som ömsesidigt ger upphov till varandra: först erövrandet av makten och inrättandet av en ny regering. Därefter expropriering av kapitalistklassen medelst dekret. Slutligen en omorganisering av produktionsprocessen. Men på detta sätt kommer man bara till någon form av statskapitalism. För att proletariatet verkligen ska kunna bli herre över sitt eget öde, måste man på en gång skapa dess egen organisation och den nya ekonomiska ordningens form. Dessa båda element är oskiljaktiga och utgör den sociala revolutionens process. När arbetarklassen lyckats organisera sig, så att den blivit förmögen till mäktiga och enhetliga massaktioner, då har revolutionens timma kommit, ty kapitalismen kan endast behärska oorganiserade individer. Och när dessa organiserade massor kastar sig in i den revolutionära handlingen, samtidigt som den existerande makten lamslås och börjar sönderfalla, tar arbetarorganisationerna över den gamla regeringens ledarfunktioner. Från och med detta ögonblick består uppgiften i att fortsätta produktionen, att upprätthålla den process, som är så oumbärlig för samhällslivet. Proletariatets revolutionära klasskamp mot borgerligheten och dess organ är oskiljaktig från arbetarnas kontroll över produktionsapparaten, och dess utsträckning till den samhälleliga produktionen. Därför utgör den organisationsform som enar klassen i kampen samtidigt en organisationsform för den nya produktionsprocessen.
Inom denna ram har organisationsformerna parti och fackförening, vilka har sitt ursprung i den uppåtstigande kapitalismens period, blivit helt gagnlös. Den har i själva verket förvandlats till ett redskap för pampar, som varken kan eller vill engagera sig i den revolutionära kampen. Kampen är inte ledningens skapelse: arbetarledarna avskyr den proletära revolutionen. För att föra denna kamp behöver arbetarna följaktligen nya organisationsformer, där de själva behåller ledningen. Det vore fåfängt att söka konstruera eller föreställa sig dessa nya former. De kan endast uppkomma i verkligheten genom arbetarnas egen kamp. Men vi kan bara vända oss mot praktiken för att dra fram dem, åtminstone i ett embryonalt stadium, överallt där arbetarna revolterar mot den gamla makten.
Under en vild strejk bestämmer arbetarna allt själva på stormötena. De väljer strejkkommittéer, vars ledamöter är avsättbara när som helst. Om rörelsen sprider sig till ett stort antal företag, förverkligas handlingsenheten medelst utvidgade kommittéer, vilka samlar delegaterna från alla strejkdrabbade fabriker. Dessa delegater beslutar inte över huvudet på arbetarna och för att påtvinga dem sin vilja. De är helt enkelt en sorts ombud, som uttrycker åsikterna och önskemålen hos den grupp de representerar och omvänt rapporterar på stormötena för diskussion och beslut om andra gruppers stämningar och argument. Eftersom de när som helst kan avsättas, kan de inte spela någon ledarroll. Arbetarna måste själva välja sin väg, själva besluta om den inriktning man bör ge kampen. Makten att besluta och handla med alla risker och allt ansvar tillkommer dem själva. Och när strejken slutar upphör kommittéerna.
Det finns endast ett exempel på att moderna industriarbetare fungerat som drivkraft i en politisk revolution: de ryska revolutionerna 1905 och 1917. Då valde arbetarna i varje fabrik delegater, vars generalförsamling utgjorde den centrala »sovjeten», det råd där man diskuterade läget och de åtgärder som borde vidtagas. Det var där som de olika fabrikerna lade fram sina åsikter, det var där som motsättningarna löstes, besluten formulerades. Men även om råden hade ett ledande inflytande på den revolutionära skolningen genom handling, utgjorde de på intet sätt några befälsorgan. Ibland arresterades alla rådsmedlemmarna varvid nya delegater kom och ersatte dem. Och ibland, när generalstrejken lamslog myndigheterna, utövade råden den fullständiga makten i lokal skala och då slöt sig även de liberala yrkesgrupperna till dem för att representera sina respektive verksamhetsområde. Vi befinner oss här inför arbetarnas organisation under den revolutionära kampen, en organisation som naturligtvis har stora brister, söker sig fram på ett trevande sätt och försöker sig på nya metoder. Och för detta krävs att ett villkor uppfylls: att alla arbetare går ut i kampen tillsammans och med all kraft, i ett läge då själva deras existens står på spel, och att de verkligen tar del i beslutsfattandet och helt och hållet offrar sig i kampen.
Denna rådsorganisation försvann efter revolutionen. Vid denna tid var de proletära centrumen endast öar av storindustri, som förlorade sig i det agrara samhällets ocean, där den kapitalistiska utvecklingen knappast ens var påbörjad. Uppgiften att lägga grunden till kapitalismen tillkom det kommunistiska partiet. Det tog hand om den politiska makten, under det att sovjeterna degraderades till betydelselösa organ, med enbart nominell makt.
De gamla organisationsformerna, parti och fackförening, och den nya rådsformen (sovjeter) hör till olika faser av samhällsutvecklingen och har helt olika funktioner. De förra hade till uppgift att stärka arbetarklassens situation inom det kapitalistiska systemet och är knuten till dess expansionsperiod. Den senare har som målsättning att skapa arbetarmakt, att avskaffa kapitalismen och klassamhället. Den är forbunden med kapitalismens förfallsgångsperiod. I ett uppåtgående och blomstrande system är rådsorganisationen en omöjlighet, eftersom arbetarna då enbart uppehåller sig med att förbättra sina livsbetingelser, vilket möjliggör den fackliga och politiska kampen. Under den förfallande kapitalismen, som skakas av kriser, är denna senare aktionsform meningslös, och att förlita sig till den kan endast bromsa utvecklingen mot en självständig masskamp. Under tider av spänning och ökande revolt, när strejkrörelser bryter ut i alla länder och slår mot kapitalismens grundvalar, eller när regeringens auktoritet bryter samman efter ett krig eller en politisk katastrof och massorna går till handling, då ger de gamla formerna plats åt nya former för massornas självverksamhet…
Vad gäller rådsdelegaterna väljs de av en socialt homogen grupp för att uttrycka allas vilja. Dessutom utgörs råden inte enbart av arbetare med gemensamma klassintressen. De bildar en naturlig grupp av personer som varje dag arbetar tillsammans inom en fabrik eller ett stort företag, och som står mot en gemensam flende. Dessa människor måste bestämma sig för aktioner, som de sedan måste utföra sida vid sida, i enighet. De måste inte bara uttala sig i strejk- och kampfrågor, utan också om problem som beror den nya organiseringen av produktionen. Rådsrepresentation grundas inte på någon absurd indelning i angränsande kommuner eller kvarter, den bygger på en naturlig gruppering av arbetarna i produktionsprocessen, det samhällslivets enda reella grund.
Vi bör under inga omständigheter sammanblanda arbetarråden med den typ av s.k. korporativ representation som är typisk för de fascistiska regimerna. I detta senare fall har vi att göra med ett representationssystem som är uppbyggt på yrkesbrancher (som förenar arbetsköpare och arbetare), vilka tänkes utgöra samhällets grund. Denna form går tillbaka till medeltiden, på dess stelnade korporationer, dess orörliga ordning, och utmärks av en strävan att förbjuda varje tendens till utveckling av gruppintressen. I denna mening är det ännu värre än det klassiska parlamentariska systemet i vilket nya grupper och intressen, vars uppkomst sker samtidigt med kapitalismens utveckling, inte är sena att uttrycka sig i parlamentet och regeringen.
Med arbetarråden befinner vi oss inför en helt annorlunda representationsform, dvs. en form som svarar mot en revolutionär klass i kamp. Endast de proletära intressena finns där representerade, och de kapitalistiska intressena är följaktligen uteslutna. Denna form ifrågasätter kapitalistklassens själva existensberättigande och syftar till att eliminera den som sådan genom att frånta den produktionsmedlen. Dessutom är rådsorganiseringen ett instrument som möjliggör för arbetarna att påta sig funktionen att organisera produktionen, allt eftersom revolutionen går framåt. Arbetarråden är med andra ord den proletära diktaturens organ. Denna är på intet sätt ett valsystem som med list försöker frånta kapitalisterna och medelklassen rösträtten. I stället är det frågan om en maktutövning av arbetarnas naturliga organ, där produktionsapparaten hädanefter tjänar som samhällsbas. Dessa organ, som förenar arbetardelegater från olika branscher, kan alltså definitionsmässigt inte acceptera rövare och utsugare som inte utför något produktivt arbete. Sålunda motsvaras arbetarklassens diktatur helt och hållet av den perfekta demokratin, av den verkligt proletära demokrati som utesluter den mot undergång stadda utsugarklassen.
– – –