| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
Last revision
Both sides next revision
|
meeting:kommuniseringsstroemningen_och_interventionen [Y-m-dH:i]
titorelli |
meeting:kommuniseringsstroemningen_och_interventionen [Y-m-dH:i]
titorelli |
| :: **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article20|français]]**, **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article32|English]]** | :: **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article20|français]]**, **[[http://summermeeting.communisation.net/spip.php?article32|English]]** |
| |
| Trots sin titel närmar sig detta diskussionsinlägg inte i egentlig mening interventionsfrågan utan bär snarare på den sociala tillblivelsen av vår teoris nyckelbegrepp: kommuniseringen. Det vill säga skapandet av en situation i vilken man måste föreställa sig att en form av intervention är möjlig med alla reservationer beträffande användningen av den här termen, betecknandes en handling som kommer utifrån och når ett ramverk som antingen välkomnar eller stöter bort den. Det är inte så att vi måste avvisa allt arbete som finns att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, dess spridning, av på denna grund konstituerandet av mer eller mindre stabila kärnor och dessa kärnors verksamheter. Hursomhelst är det med termen »intervention» nödvändigt att föredra beskrivningen av verksamheten hos kommuniseringsanhängarna vilka i klasskampen är engagerade i konflikterna och »öppningarna» [//les écarts//] som genomkorsar denna.((Begreppet //écart// introducerades i //Théorie communiste// nr 20, 2005. Med detta begrepp vill TC beskriva ett fenomen i klasskampens vardagliga gång (dagskraven, kampen om arbetsvillkoren och lönens storlek), under den nuvarande kampcykeln, då denna vardagskamp lyckas producera en öppning, ett gir åt sidan, där klasskampen viker av från den »inomkapitalistiska» gången. Proletariatets kamp kan på denna (av)väg leda fram till ett radikalt brott där kommuniseringen, dvs. revolutionen, påbörjas. Enligt TC har sådana här exempel på »öppningar», »sidosprång» eller »avvikelser» verkligen ägt rum i olika kamper under de senaste åren och sålunda kan de verifieras empiriskt, även om någon kommunisering ännu inte har sett dagens ljus. Det finns oss veterligen på svenska inget ord som inrymmer alla betydelserna i franskans écart. I denna text finns det franska begreppet i samtliga fall utsatt inom hakparentes efter det svenska ordet. Ö.a.)) | Trots sin titel närmar sig detta diskussionsinlägg inte i egentlig mening interventionsfrågan utan bär snarare på den sociala tillblivelsen av vår teoris nyckelbegrepp: kommuniseringen. Det vill säga skapandet av en situation i vilken man måste föreställa sig att en form av intervention är möjlig med alla reservationer beträffande användningen av den här termen, betecknandes en handling som kommer utifrån och når ett ramverk som antingen välkomnar eller stöter bort den. Det är inte så att vi måste avvisa allt arbete som finns att göra kring bejakandet av en revolutionär teori, dess spridning, av på denna grund konstituerandet av mer eller mindre stabila kärnor och dessa kärnors verksamheter. Hursomhelst är det med termen »intervention» nödvändigt att föredra beskrivningen av verksamheten hos kommuniseringsanhängarna vilka i klasskampen är engagerade i konflikterna och »avvikelserna» [//les écarts//] som genomkorsar denna.((Begreppet //écart// introducerades i //Théorie communiste// nr 20, 2005. Med detta vill TC beskriva ett fenomen i klasskampens vardagliga gång (dagskraven, kampen om arbetsvillkoren och lönens storlek), under den nuvarande kampcykeln, då denna vardagskamp lyckas producera en öppning, ett gir åt sidan, där klasskampen viker av från den »inomkapitalistiska» gången. Proletariatets kamp kan på denna (av)väg leda fram till ett radikalt brott där kommuniseringen, dvs. revolutionen, påbörjas. Enligt TC har sådana här exempel på »öppningar», »sidosprång» eller »avvikelser» verkligen ägt rum i olika kamper under de senaste åren och sålunda kan de verifieras empiriskt, även om någon kommunisering ännu inte har sett dagens ljus. Det finns oss veterligen på svenska inget ord som inrymmer alla betydelserna i franskans écart. I denna text finns det franska begreppet i samtliga fall utsatt inom hakparentes efter det svenska ordet. Red. anm.)) |
| |
| Denna verksamhet finns i den vardagliga verkliga klasskampens förlopp och den producerar konkret sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Det är nödvändigt att förstå dess verksamheter som producerade under detta förlopp som en av dess praktiska bestämningar, som en av dess beståndsdelar, och detta i dess egna teoretiska kännetecken (»teoretisk» i avgränsad mening). Denna teoriproduktion existerar inte i sig såsom konstituerad kropp, inför och föregåendes det omedelbara förloppet. Det är därför teorin bör ses som en verklig beståndsdel i klasskampen. Situationen vid omstruktureringens slut är sådan att det inte längre finns någon grund för proletariatets affirmation i avsikt att befria det produktiva arbetet. Det omedelbara arbetet (det enda som kan producera mervärde) är inte längre arbetsprocessens väsentliga beståndsdel, även om det förblir och för alltid kommer förbli oumbärligt i produktionsprocessen såsom mervärdesproduktion. Det finns inte längre någon egentlig arbetaridentitet vänd emot och bekräftad av kapitalet. Idag står proletariatets samhälleliga existens inför det som varandes kapitalet självt. Proletariatets motsättning till kapitalet är alltså omedelbart proletariatets motsättning till sin egen natur som en kapitalets klass; förhållandet till kapitalet, vilket definierar proletariatet som klass, framträder som ett av kapitalet utövat tvång. | Denna verksamhet finns i den vardagliga verkliga klasskampens förlopp och den producerar konkret sitt eget överskridande som kommunistisk revolution. Det är nödvändigt att förstå dess verksamheter som producerade under detta förlopp som en av dess praktiska bestämningar, som en av dess beståndsdelar, och detta i dess egna teoretiska kännetecken (»teoretisk» i avgränsad mening). Denna teoriproduktion existerar inte i sig såsom konstituerad kropp, inför och föregåendes det omedelbara förloppet. Det är därför teorin bör ses som en verklig beståndsdel i klasskampen. Situationen vid omstruktureringens slut är sådan att det inte längre finns någon grund för proletariatets affirmation i avsikt att befria det produktiva arbetet. Det omedelbara arbetet (det enda som kan producera mervärde) är inte längre arbetsprocessens väsentliga beståndsdel, även om det förblir och för alltid kommer förbli oumbärligt i produktionsprocessen såsom mervärdesproduktion. Det finns inte längre någon egentlig arbetaridentitet vänd emot och bekräftad av kapitalet. Idag står proletariatets samhälleliga existens inför det som varandes kapitalet självt. Proletariatets motsättning till kapitalet är alltså omedelbart proletariatets motsättning till sin egen natur som en kapitalets klass; förhållandet till kapitalet, vilket definierar proletariatet som klass, framträder som ett av kapitalet utövat tvång. |
| |
| Överskridandet av kapitalet är på en och samma gång [unitairement] avskaffandet av klasserna och därför också av proletariatet i och med kapitalets avskaffande, genom kommuniseringen av samhället som sålunda avskaffas som gemenskap separerad från sina medlemmar. Samhället är den från sina medlemmar separerade gemenskapen; det är alltid ett klassamhälle förkroppsligat genom den härskande klassen. Avskaffandet av den härskande klassen, kapitalets klass, är avskaffandet av staten och av det samhälle som den representerar såsom kapitalets stat. Proletärerna avskaffar kapitalet då de emot det producerar en omedelbar gemenskap mellan sina medlemmar; de förvandlar sig till omedelbart samhälleliga individer med omedelbart interindividuella och transindividuella relationer. Relationer mellan enskilda individer och affinitetsgrupper som, var för sig, inte längre är förkroppsligandet av någon social kategori, inte ens de kategorier som antas vara naturliga utan som är givna av samhället, såsom de sociala könen man och kvinna. Avskaffandet av klasserna, av samhället, det är också omedelbart avskaffandet av dess genusmässiga uppdelning. Den genusmässiga uppdelningen existerar som manlig dominans och tilldelas vissa i egenskap av män, som förmedlar den kapitalistiska exploateringen av den barnafödande kapaciteten hos halva befolkningen, produktionen av arbetskraften, vilket är en funktion tilldelad vissa genom deras roll av att vara kvinnor. Klassernas avskaffande är avskaffandet av män och kvinnor såsom givna sociala funktioner. | Överskridandet av kapitalet är på en och samma gång [//unitairement//] avskaffandet av klasserna och därför också av proletariatet i och med kapitalets avskaffande, genom kommuniseringen av samhället som sålunda avskaffas som gemenskap separerad från sina medlemmar. Samhället är den från sina medlemmar separerade gemenskapen; det är alltid ett klassamhälle förkroppsligat genom den härskande klassen. Avskaffandet av den härskande klassen, kapitalets klass, är avskaffandet av staten och av det samhälle som den representerar såsom kapitalets stat. Proletärerna avskaffar kapitalet då de emot det producerar en omedelbar gemenskap mellan sina medlemmar; de förvandlar sig till omedelbart samhälleliga individer med omedelbart interindividuella och transindividuella relationer. Relationer mellan enskilda individer och affinitetsgrupper som, var för sig, inte längre är förkroppsligandet av någon social kategori, inte ens de kategorier som antas vara naturliga utan som är givna av samhället, såsom de sociala könen man och kvinna. Avskaffandet av klasserna, av samhället, det är också omedelbart avskaffandet av dess genusmässiga uppdelning. Den genusmässiga uppdelningen existerar som manlig dominans och tilldelas vissa i egenskap av män, som förmedlar den kapitalistiska exploateringen av den barnafödande kapaciteten hos halva befolkningen, produktionen av arbetskraften, vilket är en funktion tilldelad vissa genom deras roll av att vara kvinnor. Klassernas avskaffande är avskaffandet av män och kvinnor såsom givna sociala funktioner. |
| |
| Denna revolutionsprocess är kommunisering, produktion av kommunism utan någon annan övergång än revolutionen själv. Det finns inget stadium mellan revolutionen och kommunismen: varken socialism eller någon som helst annan form av arbetarmakt eller stabil arbetarförvaltning. Den nuvarande situationen i klassförhållandet är produkten av kapitalets historiska process som helhet: som exploatering, som produktionssätt, som ekonomi, som kapitalistiskt samhälle, som stat, det vill säga som permanent motsättning (exploatering), oreducerbar och fördjupandes sig själv, mellan kapitalistklassen och proletariatet. I de tidigare kampcyklerna skulle proletariatet, i dess ömsesidig implikation med kapitalet, producera det kommunistiska överskridandet på det sätt som var adekvat i förhållande till innehållet i dess motsättning till kapitalet. Denna revolution -- fastän omöjlig i sina egna termer -- var ändå det verkliga överskridandet, och dess omöjlighet blir endast uppenbar om den betraktas utifrån det överskridande som klassmotsättningen producerar idag. I och med den nuvarande situationens uppkomst ställer inte längre proletariatet posiviteten mot kapitalet, den positivitet som kapitalet bekräftade det med: att vara det produktiva arbetets klass. Proletariatet brukade skissera sin bekräftelse genom att ha som program en historisk period av fri utveckling av produktiviteten och därmed värdets betydelselöshet. Denna övergångsperiod till kommunismen var proletariatets nödvändiga integrering, under dess kontroll, av ankomsten av kapitalets historiska ark. Denna period skulle kunna föreställas som arbetarstat (av marxisterna) eller som kommun- eller fackföreningsstyre (av anarkisterna). Detta förändrar inget av det väsentliga. Omöjligheten av att integrera kapitalets historiska ark var självexpoateringens omöjlighet ty exploateringen är alltid ett förhållande mellan distinkta klasser. | Denna revolutionsprocess är kommunisering, produktion av kommunism utan någon annan övergång än revolutionen själv. Det finns inget stadium mellan revolutionen och kommunismen: varken socialism eller någon som helst annan form av arbetarmakt eller stabil arbetarförvaltning. Den nuvarande situationen i klassförhållandet är produkten av kapitalets historiska process som helhet: som exploatering, som produktionssätt, som ekonomi, som kapitalistiskt samhälle, som stat, det vill säga som permanent motsättning (exploatering), oreducerbar och fördjupandes sig själv, mellan kapitalistklassen och proletariatet. I de tidigare kampcyklerna skulle proletariatet, i dess ömsesidiga implikation med kapitalet, producera det kommunistiska överskridandet på det sätt som var adekvat i förhållande till innehållet i dess motsättning till kapitalet. Denna revolution -- fastän omöjlig i sina egna termer -- var ändå det verkliga överskridandet, och dess omöjlighet blir endast uppenbar om den betraktas utifrån det överskridande som klassmotsättningen producerar idag. I och med den nuvarande situationens uppkomst ställer inte längre proletariatet posiviteten mot kapitalet, den positivitet som kapitalet bekräftade det med: att vara det produktiva arbetets klass. Proletariatet brukade skissera sin bekräftelse genom att ha som program en historisk period av fri utveckling av produktiviteten och därmed värdets betydelselöshet. Denna övergångsperiod till kommunismen var proletariatets nödvändiga integrering, under dess kontroll, av ankomsten av kapitalets historiska ark. Denna period skulle kunna föreställas som arbetarstat (av marxisterna) eller som kommun- eller fackföreningsstyre (av anarkisterna). Detta förändrar inget av det väsentliga. Omöjligheten av att integrera kapitalets historiska ark var självexpoateringens omöjlighet ty exploateringen är alltid ett förhållande mellan distinkta klasser. |
| |
| I Ryssland skapas mycket snabbt, efter några självförvaltningsförsök, en ny utsugarklass med utgångspunkt i de revolutionära strukturerna. Detta eftersom bourgeoisien hade förjagats men det produktiva arbetet alltjämt fanns att utveckla. Det var den till den programmatiska revolutionen adekvata kontrarevolutionen, inte mindre blodig eller barbarisk än en mer synbart borgerlig kontrarevolution. Det är på grund av denna kontrarevolutions natur som ultravänstern var oförmögen att se att det den kallade statskapitalism trots allt var socialismen. Ty denna specifika kontrarevolution återetablerade inte privategendomen, den löste problemet med omöjligheten av arbetarnas självutsugning genom att uppfinna en utsugning utförd av arbetarstaten och dess till arbetarbefordran halvöppna klass, Partiet. Det är denna alldeles särskilda typ av kapitalistisk utveckling som förklarade den hängivenhet som den ingav hos en stor del av arbetarklassen i de klassiska borgerligt kapitalistiska länderna. Denna arbetaristiska form hos klasskampen är numera förbi i sin helhet (likaså dess kontrarevolution) och horisonten är helt och hållet och helt enkelt kapitalistisk. »Realsocialismen» (som verkligen var socialism, det vill säga en förstatligad kapitalistisk ekonomi, arbetarideologi och icke-fri arbetsmarknad) störtade samman under den reella underordningens omstrukturering vari den inte längre hade någon plats. Det verkade som om den reella underordningen var direkt antagonistisk till sin a priori fördelning och till sin frånvaro av en arbetsmarknad. Då socialismen trots allt var sammanfogad med den avreglerade världskapitalismen likviderade den globala omstruktureringen den. Dess försvinnande ägde rum så plötsligt att det skulle komma att ge det förbluffande intrycket av att ha avdunstat under Tjernobyls och Afghanistans solar för att förlora sig i det oändliga mörkret i Reagans »stjärnornas krig». | I Ryssland skapas mycket snabbt, efter några självförvaltningsförsök, en ny utsugarklass med utgångspunkt i de revolutionära strukturerna. Detta eftersom bourgeoisien hade förjagats men det produktiva arbetet alltjämt fanns att utveckla. Det var den till den programmatiska revolutionen adekvata kontrarevolutionen, inte mindre blodig eller barbarisk än en mer synbart borgerlig kontrarevolution. Det är på grund av denna kontrarevolutions natur som ultravänstern var oförmögen att se att det den kallade statskapitalism trots allt var socialismen. Ty denna specifika kontrarevolution återetablerade inte privategendomen, den löste problemet med omöjligheten av arbetarnas självutsugning genom att uppfinna en utsugning utförd av arbetarstaten och dess till arbetarbefordran halvöppna klass, Partiet. Det är denna alldeles särskilda typ av kapitalistisk utveckling som förklarade den hängivenhet som den ingav hos en stor del av arbetarklassen i de klassiska borgerligt kapitalistiska länderna. Denna arbetaristiska form hos klasskampen är numera förbi i sin helhet (likaså dess kontrarevolution) och horisonten är helt och hållet och helt enkelt kapitalistisk. »Realsocialismen» (som verkligen var socialism, det vill säga en förstatligad kapitalistisk ekonomi, arbetarideologi och icke-fri arbetsmarknad) störtade samman under den reella underordningens omstrukturering vari den inte längre hade någon plats. Det verkade som om den reella underordningen var direkt antagonistisk till sin a priori fördelning och till sin frånvaro av en arbetsmarknad. Då socialismen trots allt var sammanfogad med den avreglerade världskapitalismen likviderade den globala omstruktureringen den. Dess försvinnande ägde rum så plötsligt att det skulle komma att ge det förbluffande intrycket av att ha avdunstat under Tjernobyls och Afghanistans solar för att förlora sig i det oändliga mörkret i Reagans »stjärnornas krig». |
| |
| Detta sammandrag och denna polemik är inte avsedda att popularisera begreppet, som berör kampernas mening, betydelsen av kapitalets utveckling, kampernas utmynning i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det kan komma att integreras i ett antal a priori revolutionensscheman. Det kan vara synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (tro mig, jag har sett det!). Det kan vara synonym med grundandet proletärernas enhet i kamp. Proletärerna i kamp skapar mellan sig nya förhållanden vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att beteckna denna enhet i kampen kommunisering innebär, för dem som använder den, att de gör den direkta kopplingen mellan nuvarande kamper och revolutionen, vilket är väsentligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism, den autonomiserar periodens dynamik och skapar dess ideologi, som ofrånkomligen utmynnar i ett alternativt levnadssätt. Det är inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållningen som följer av den. | Detta sammandrag och denna polemik är inte avsedda att popularisera begreppet, som berör kampernas mening, betydelsen av kapitalets utveckling, kampernas utmynning i den kommande krisen, men de sprider begreppet och det kan komma att integreras i ett antal a priori revolutionensscheman. Det kan vara synonymt med kollektivisering, med självförvaltning (tro mig, jag har sett det!). Det kan vara synonym med grundandet proletärernas enhet i kamp. Proletärerna i kamp skapar mellan sig nya förhållanden vars förmedling är kampen mot förmedlingen, det vill säga kapitalet. Att beteckna denna enhet i kampen kommunisering innebär, för dem som använder den, att de gör den direkta kopplingen mellan nuvarande kamper och revolutionen, vilket är väsentligt. Men denna koppling är här märkt av immediatism, den autonomiserar periodens dynamik och skapar dess ideologi, som ofrånkomligen utmynnar i ett alternativt levnadssätt. Det är inte levnadssättet som vi borde kritisera utan den interventionistiska hållningen som följer av den. |
| De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de ha rätt, men det ska i så fall redan ha blivit känt! Termen kommunisering har också ansetts som klarare än anarkosyndikalism, utan att se någon motsättning mellan dem. Termen kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla som talar om kommunisering. De kommer att vara kommunisatörer såsom man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det står till och något man får »vänja sig vid». | De mer eller mindre immediatistiska tendenserna kommer att ha fel fram tills de har rätt, men det ska i så fall redan ha blivit känt! Termen kommunisering har också ansetts som klarare än anarkosyndikalism, utan att se någon motsättning mellan dem. Termen kan fungera som politisk etikett och man kommer att sätta den på alla som talar om kommunisering. De kommer att vara kommunisatörer såsom man kan vara trotskist eller ultravänster. Det är så det står till och något man får »vänja sig vid». |
| |
| Utvecklingen av begreppet, som kommuniseringsströmningen kontinuerligt utarbetar, är också utvecklingen av ett nätverk av smågrupper och individualiteter vilka inte är homogena och som inbegriper meningsskiljaktigheter. Ännu mer annorlunda kommer, som man har sett, tillägnandet av begreppet bortom detta nätverk. Meningsskiljaktigheterna, eller rent av motsättningarna, i förståelsen av det begrepp som betecknar kapitalets positiva avskaffande av proletärerna vilka förvandlar sig själva till omedelbart samhälleliga individer, är oundvikliga men bär inte på någon som helst möjlighet till »fel väg» för den verkliga kommuniseringen, eftersom begreppet inte skapar rörelsen: det är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse tar) och dess begrepp används för att integrera dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning genererar skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologistiska eller förvånansvärt produktiva! | Utvecklingen av begreppet, som kommuniseringsströmningen kontinuerligt utarbetar, är också utvecklingen av ett nätverk av smågrupper och individualiteter vilka inte är homogena och som inbegriper meningsskiljaktigheter. Ännu mer annorlunda kommer, som man har sett, tillägnandet av begreppet bortom detta nätverk. Meningsskiljaktigheterna, eller rent av motsättningarna, i förståelsen av det begrepp som betecknar kapitalets positiva avskaffande av proletärerna vilka förvandlar sig själva till omedelbart samhälleliga individer, är oundvikliga men bär inte på någon som helst möjlighet till »fel väg» för den verkliga kommuniseringen, eftersom begreppet inte skapar rörelsen: det är rörelsens nödvändiga självförståelse. Kommuniseringsströmningen utvecklas i förbindelse med kamperna (oavsett vilken form denna förbindelse tar) och dess begrepp används för att integrera dessa kamper i ett perspektiv. Denna användning genererar skillnader och tolkningar som kan vara immediatistiska, alternativistiska, ideologistiska eller förvånansvärt produktiva! |
| |
| Kommuniseringsteorin producerar i sin förbindelse med klasskampen det vatten i vilket det badar. Det är denna teoris banala tillblivande som redan är en verklig beståndsdel i kamperna och vilket kommer att låta den mer och mer vara kampernas kritiska teori som blir alltmer teoretisk. Spridningen av kommuniseringsbegreppet kommer vara föreningen av de två formerna av teori och kommer låta dem ha ett gemensamt språk. Denna spridning kommer ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridande som inte längre kommer vara, som fallet ofta är idag, något implicit som måste dechiffreras. | Kommuniseringsteorin producerar i sin förbindelse med klasskampen det kölvatten den själv följer. Det är denna teoris banala tillblivande som redan är en verklig beståndsdel i kamperna och vilket kommer att låta den mer och mer vara kampernas kritiska teori som blir alltmer teoretisk. Spridningen av kommuniseringsbegreppet kommer vara föreningen av de två formerna av teori och kommer låta dem ha ett gemensamt språk. Denna spridning kommer ge upphov till polemik och till framväxten av ett möjligt uttryck för ett perspektiv på överskridande som inte längre kommer vara, som fallet ofta är idag, något implicit som måste dechiffreras. |
| |
| Vi ska förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgång! | Vi ska förvänta oss att både förvånas och besväras av kommuniseringens framgång! |
| |
| :: juni 2008 | :: juni 2008 |