Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- mute:att_stirra_ner_i_moerka_vatten [Y-m-dH:i]
titorelli
+++ mute:att_stirra_ner_i_moerka_vatten [Y-m-dH:i] (current)
titorelli
@@ Line 9: / Line 9: @@
 En valmöjlighet för den härskande klassen är att göra mer eller mindre ingenting. Låt lavinen rusa på tills den har nått botten. När allt kommer omkring är en kris ett tillfälle för korrektion och om denna korrektion inte tillåts genomföras så kommer inte det underliggande problemet att försvinna. Men krisen är inte något kirurgiskt instrument som tar bort de sjuka delarna och lämnar de friska orörda. Den minskande marknaden, den fallande profitkvoten och det åtstramade krediten drar med sig alla. Ingen kapitalist säger: »Hjälp oss inte, vi är villiga att offra oss för kapitalismens bästa». Och ingen stat kan känna sig trygg med att ha tillräcklig kontroll över sin befolkning för att tillåta en dylik våldsam process att breda ut sig utan att riskera större sociala oroligheter. Så denna valmöjlighet är borta. En laissez-faire-inställning till krisen, även i moderat form, kommer inte att förekomma. Kapitalistklassen kommer desperat att försöka tygla krisen. Frågan är om de har verktygen att göra det?
-De penningpolitiska verktygens begränsade räckvidd är redan smärtsamt uppenbara. Till och med en räntenivå på noll procent är otillräcklig för att få krediten att röra sig igen om det inte finns någon tilltro till morgondagen. Även om Ben Bernanke((Ordförande i Federal reserves styrelse. Efterträdde Alan Greenspan i februari 2006.)) skulle kasta pengar på folk från en helikopter som han en gång skämtade om att han skulle göra vid en sådan här situation så skulle de flesta människorna ändå spendera så lite som möjligt på grund av osäkerheten och det troliga i att de kan betala mindre om de skjuter upp köpet. På samma sätt kommer inte skattelättnader, som i bästa fall endast kan kompensera för en liten del av förlusterna, återskapa förtroendet och inte heller på något betydande sätt ändra det ekonomiska beteendet. Återstår då direkta statliga investeringar i offentliga arbeten, sociala reformprogram, stöd till industrin etc. De skulle verkligen behöva vara massiva för att göra sig märkbara. Obama säger att han är redo att ta över ledarskapet. »Vi kan inte oroa oss över underskottet. Vi måste säkerställa att den ekonomiska stimulansplanen är tillräckligt omfattande för att få fart på ekonomin igen», sa han på en presskonferens nyligen. Det faktum att nästa års budgetunderskott antas bli en biljon dollar har fått en del människor att kippa efter andan men den siffran är tämligen futtig i jämförelse med värdeminskningen och därmed utraderandet av köpkraft i den här processen. Min kvalificerade gissning är att underskottet kommer att vara mycket större. Det måste det för att kunna sakta ner, för att inte säga stoppa, den deflatoriska lavinen. Det kommer att vara ett politiskt imperativ för att kunna vidmakthålla kapitalismens grepp över samhället.
+De penningpolitiska verktygens begränsade räckvidd är redan smärtsamt uppenbara. Till och med en räntenivå på noll procent är otillräcklig för att få krediten att röra sig igen om det inte finns någon tilltro till morgondagen. Även om Ben Bernanke((Ordförande i Federal reserves styrelse. Efterträdde Alan Greenspan i februari 2006.)) skulle kasta pengar på folk från en helikopter, som han en gång skämtade om att han skulle göra vid en sådan här situation, så skulle de flesta människorna ändå spendera så lite som möjligt på grund av osäkerheten och det troliga i att de kan betala mindre om de skjuter upp köpet. På samma sätt kommer inte skattelättnader, som i bästa fall endast kan kompensera för en liten del av förlusterna, återskapa förtroendet och inte heller på något betydande sätt ändra det ekonomiska beteendet. Återstår då direkta statliga investeringar i offentliga arbeten, sociala reformprogram, stöd till industrin etc. De skulle verkligen behöva vara massiva för att göra sig märkbara. Obama säger att han är redo att ta över ledarskapet. »Vi kan inte oroa oss över underskottet. Vi måste säkerställa att den ekonomiska stimulansplanen är tillräckligt omfattande för att få fart på ekonomin igen», sa han på en presskonferens nyligen. Det faktum att nästa års budgetunderskott antas bli en biljon dollar har fått en del människor att kippa efter andan men den siffran är tämligen futtig i jämförelse med värdeminskningen och därmed utraderandet av köpkraft i den här processen. Min kvalificerade gissning är att underskottet kommer att vara mycket större. Det måste det för att kunna sakta ner, för att inte säga stoppa, den deflatoriska lavinen. Det kommer att vara ett politiskt imperativ för att kunna vidmakthålla kapitalismens grepp över samhället.
 Omständigheterna skapar visst utrymme för en omfattande reflation ledd av USA. Den deflatoriska miljön eliminerar faran att den omedelbart kommer att leda till stigande priser. Deflationsvågen har andra fördelaktiga bieffekter för de starkaste kapitalen. Det faktum att den påverkar de svagaste konkurrenterna först och hårdast sänker importkostnaderna för de mest utvecklade länderna (och troligen ytterligare kommer stimulera globaliseringen, med länderna i periferin vilka kommer att ägna sig åt konkurrerande devalvering för att kompensera för sina förlorade marknadsandelar). Produktionskostnaderna (löner, energi etc.) faller dramatiskt trots OPEC:s nedskärningar. De starkare kapitalisterna göder sig själva på de svagares lik och fångar möjligheterna till att ta marknadsandelar. Det här är motverkande trender som kan bidra till att reflationen får fäste. Endast USA kan genomdriva det på grund av sin kontroll över världsvalutan. De kan genomdriva det eftersom de är förvissade om att asiaterna, européerna, araberna och naturligtvis även amerikanerna inte kommer att sluta köpa de värdepapper som håller upp deras utgifter oavsett hur omfattande de kommer att vara eftersom deras betvingande behov av den amerikanska marknaden och rädslan för att se hur värdet på deras omfattande dollarreserver inte ger dem något annat val. Vidare är kapitalets tendens i ett sådant här osäkerhetsklimat att ta sin tillflykt till en »säker hamn», att hålla sig borta från produktionen och sätta sig på värdepapper med nära noll i avkastning vilket åtminstone i den nära förestående framtiden skingrar risken för kapitalflykt från USA som skulle ha behövt kompenseras genom stigande räntor.