I detta nummer av riff-raff publiceras två texter, här vårdslöst sammanförda under det hedervärda namnet kritiken, som använder sig av essän ”Angreppets och undandragandets kommunism” som ansats till att lägga fram deras respektive förståelse av kommunism och klasskamp. Då essän skall följas upp med en kritisk fortsättning skall denna text inte endast förstås som ett svar utan likväl som en teaser inför en kommande skrift, Parti och utsida, en skrift som i och med dess funktion som en kritisk fortsättning på essän kommer att verka såsom en replik på kritiken som riktats mot essän.
Vi måste trots detta inleda med erkännandet av att det är obestridligt att kritiken påvisar en grundläggande oriktighet i essän, och detta när den berör essäns missförståelse av relationen mellan det begreppsliga och konkreta. Närmare bestämt är det diskussionen om förhållandet mellan väsende och framträdelse. I essän formuleras detta som om de var ett och samma, vilket innebär att essän kan angripas eftersom den missuppfattar Marx’ kritik av den politiska ekonomin. Vi nödgas därför här inledningsvis påpeka att det är fullständigt felaktigt att tala om en identifikation mellan väsende och framträdelse. Denna position leder i essän till vissa grundläggande felslut och måste därför revideras.
Syftet med denna text är inte att redogöra för kritikens gräns utan vi skall istället spalta upp den grundläggande tematik som Parti och utsida kommer att beröra, en tematik som dock implicit kommer att verka såsom en replik på den kritik som rests mot essän. Detta gör att vi måste lägga in en brasklapp här och påpeka att denna text genom sin framåtsyftande funktion är mer postulerande än argumenterande.
1. Enär vi med hegelianska termer postulerar att den kapitalistiska produktionens väsen är värdeackumulation innebär det att detta väsende inkluderar sin egen motsats, det vill säga sitt icke-väsen, det Hegel benämner sken, som en motsats. Följaktligen är arbetarklassens kamp mot den kapitalistiska produktionsprocessen ett moment som innesluts av produktionens egna essentialitet som dess definierande negativitet, emedan ackumulationens sken är klasskamp. Ackumulation är värdeackumulation, värdeförmering och ackumulationens negativa avläggning är klasskamp emedan intensiv och extensiv ackumulation i sig är klasskamp eftersom värdeextraktion baseras på exploatering. Exploatering är motsättning.
2. Arbetet under kapitalismens regim måste vara icke-kapital, med andra ord kapitalets bruksvärde, det bruksvärde som kan alstra värde och detta alldenstund arbetaren är värdelös, utan värde, ty hon måste införlivas i produktionsprocessen såsom ett produktivt bruksvärde för att kunna bidra till värdeförmeringsprocessen. I detta införlivande, som sker genom lönarbetet som instans, blir hon produktionsprocessens subjektiva faktor, den variabel som gör värdeförmeringen möjlig. Om arbetet är icke-kapital betyder detta att kapitalet självt är icke-arbete. Det råder till följd härav en motsättning mellan kapitalet och arbetet, men denna motsättning är definierande för kapitalismen eftersom den etablerar den grund som kapitalismens positivitet (kapitalet) likväl som dess negativitet, dess motsats (arbetet) vilar på: den kapitalistiska produktions- och cirkulationsprocessen såsom totalprocess. Det är den motsättande och ömsesidiga relationen mellan arbete och kapital, klasskampen, som är den dialektiska process som sätter kapitalet som totalitet. Klasskampen och därmed kapitalackumulationen, som negativt är klasskamp, är kapitalets nav, dess grund. Då grunden är väsendets immanens löper därför kapitalets grund samman med kapitalets väsende, värdeförmeringsprocessen. En process som sätter de två huvudklasserna i en grundläggande hostilitet, en huvudmotsättning mellan arbetsköpare och arbetstagare. Grunden är därmed den objektiva nödvändighet, den process som grundar kapitalets subjektiva funktioner: proletärer och kapitalister.
3. Arbetaren och kapitalisten är subjektiva funktioner som struktureras och sätts av den objektivitet, värdeförmeringen, som utgör den kapitalistiska produktionens väsende. Det är kapitalets utveckling till det Hegel benämner ömsesidighet som gör arbetaren till agent, till det subjekt som sätter och därmed reproducerar kapital, samt kapitalisten till den subjektiva funktion vars köpkraft sluter inne arbetaren i detta förhållande. Dynamiken mellan klasserna, klasskampen, är därmed ett derivat av det faktum att värdeackumulationen är det förhållande, den statik som reglerar arbetet och kapital såsom subjektiva funktioner, för-sig-varanden, av den objektiva process som grundar dem. Då väsende enligt Hegel är grund blir värdeackumulationen den grund arbetet och kapitalet vilar på, värdeackumulationen är därmed i logisk mening ursprungligare i förhållandet till de två poler, arbete och kapital, som utgör antiteserna för huvudmotsättningen i kapitalet, således för värdeackumulationen själv. En motsättning som i och med ackumulationens logiska ursprunglighet är tidigare än arbetet och kapitalet samt deras respektive för-sig-varanden, enskilda arbetare och kapitalister.
4. Kapital är objektiverat, det vill säga förtingligat, arbete, både nyttigt och abstrakt sådant, och kräver därmed för sin existens, sin motsats, en subjektiv kraftkälla, den kräver dels arbetaren som producent, dels det levande arbetet som produktivt arbete. Den kräver härmed värdeförmeringssubjekt. Arbetskraftens konstitution som produktionsprocessens värdeförmeringssubjekt äger rum inom kapitalet genom att arbetskraften som kapitalets bruksvärde i produktionsprocessen objektiverar samhälleliga förhållanden, framställer värde utifrån dess funktion som varornas gemensamma substans. Separeringens grundande av arbetet såsom kapitalets subjektiva källa, Quelle, till mervärde medför att det levande arbetet får fyra möjliga former; produktivt och improduktivt arbete, nödvändigt arbete och merarbete. Värdeförhållandet som ett temporalt mått klyver arbetet i egenskap av nödvändigt arbete och merarbete eftersom det produktiva arbetets logik innebär extraktion av mervärde genom påförandet av merarbetet. Arbetet qua icke-kapital blir en exterioritet i förhållande till kapitalet qua icke-arbete men det är kapitalets sättande av arbetet såsom sin negation som framställer det som produktivt, med andra ord som en negativ avläggning av kapitalet. Arbetet såsom levande arbete, såsom ren subjektivitet, förstådd utanför eller oavhängigt sin form och funktion som arbetskraft är därmed utanför kapital men likväl inneslutet i det förhållande, värdeackumulationen, som logiskt sett är tidigare än kapitalet och arbetet. Det är inneslutet eftersom denna inneslutna utsida inte är förmögen att leva eller verka utanför kapitalets förhållanden, eller ens kapabelt att konstitueras som levande arbete utanför kapitalet. Arbetet är därmed centrat för produktionen av värde och kan därför inte förstås som en yttre utsida till kapitalismen emedan dess funktion som produktivt och improduktivt arbete, värdeförmerande arbete ges av kapitalet självt. Och allt det arbete som utförs idag är produktivt och/eller improduktivt, med andra ord kapitalistiskt. Arbetet är således en inre utsida till kapitalet.
5. Den formella underordningen är kapitalets ursprungliga strategi för att underordna och tillägna sig arbetet som icke-kapital, som proletariat. Denna underordning upprätthåller den livsbetingelse som gör kapitalet till en totalitet då den negerar människors icke-förmedlade förhållande till produktionsmedlen. Denna negation är privategendomen. Det levande arbetet, lebendige Arbeit, inlemmas i en totalitet, i kapitalförhållandet, som en utsida till kapitalet. Den formella underordningen alstrar därmed lönearbetare men det är först den reella underordningen som ger produktionsmetoden dess säregna kapitalistiska karaktär. Det är således i och med konstitutionen av den reella subsumtionen av arbetet som kapitalismen blir ett kapitalistiskt produktionssätt, med andra ord ett samhälle. För arbetets sättande som icke-kapital, och produktionsprocessens metamorfos till värdeskapande process, blir reell – specifikt kapitalistisk – vid det moment då kapitalet i grunden omvandlat ”arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, alltså själva produktionssättet, för att därigenom öka arbetets produktivkraft och sänka arbetskraftens värde samt därmed förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för att reproducera detta värde.”1 Detta innebär att en generaliserad övergång från den absoluta mervärdesstrategin, förlängningen av arbetsdagen och därmed merarbetet, till en relativ mervärdesstrategi, extraktion av mervärde genom intensifieringen av produktionstakten, omdanar själva produktionsprocessens materialitet. Det vill säga produktivkrafterna formbestäms av produktionsförhållandena till att bidra till en accelererad exploatering. Den formella underordningen innebär därför först och främst en agrar revolution, medan den reella underordningen leder till förintandet av manufakturen genom utvecklandet av en storskalig industrialisering. Övergången till och utvecklingen av den reella subsumtionen av arbetet måste därför av nöd periodiseras om man vill förstå den historiskt-reellt och inte endast analytiskt-logiskt.
6. Den reella underordningen av arbetet inlemmar arbetaren i den kapitalistiska totaliteten på ett mer intrikat sätt än under den formella underordningen, detta eftersom alltmer av hennes tillvaro både inom och utanför produktionen nu underordnas kapitalet. I manufakturen, även den kapitalistiska, var det arbetaren som använde sig av verktygen, i industrin, i fabriken, är det arbetaren som är ett bihang till maskineriet. Detta eftersom, som Marx uttrycker det, under den formella underordningen hade kapitalets invertering av dikotomin mellan subjekt och objekt inte ännu blivit en handgriplig realitet. Det är dock inte endast arbetarens produktiva kapacitet som sluter arbetaren inne i den kapitalistiska materialiteten utan tillika hennes konsumtion. Produktiv konsumtion bidrar till arbetarklassens inmundigande i kapitalismen, emedan kapitalets sättande av nödvändigheten av arbete såsom nödvändigt arbete äger rum medelst fabricerandet av behov, via konsumtionens tillfredställande av dessa behov. Cirkulationens och produktionens cirkelformiga förhållanden konstituerar, som Bruno Gulli tagit fasta på, ett system av behov och nytta som bidrar till att bibehålla arbetaren i egenskap av arbetare. För arbetaren arbetar, går in i produktionen, för att erhålla medel till att tillfredsställa de behov som bland annat cirkulationen av bruksvärden på marknaden framalstrar. Behovsbegeppet är således den försvinnande länken, the vanishing mediator, mellan cirkulation och produktion, den är det förbindelseelement som fogar samman cirkulationen och produktionen samtidigt som det etableras av dem. Produktionens och cirkulationens sättande av behov medför att alltmer varor inlemmas i kostnaden för den nödvändiga reproduktionen. Detta emedan en accelererad produktion av varor kräver som svar en utökad konsumtion. Att fler och fler arbetare världen över har bil, mobiltelefon och tv, kan därför inte analyseras som ett tecken på att arbetarklassen är mindre exploaterad än förr. Det leder emellertid inte per automatik till motsatsen utan produktivkrafternas förbilligande av varor, och därmed även av arbetskraften, bestämmer kapitalet till tvånget att påföra de konsumerande arbetarna rikedom genom en värdemässig utarmning. Värdet på arbetskraften reduceras medelst arbetets utökade produktivitet och samtidigt med denna värdemässiga utarmning blir alltmer av arbetarens konsumtion produktiv för kapitalet. Den reella underordningen av kapitalet möjliggör därför, genom det specifikt kapitalistiska produktionssättets tvång att utveckla och revolutionera produktivkrafterna, en stegrad och förbilligad massproduktion. En produktion av billiga varor som relativt sett expanderar storleken på arbetsfonden. Subsumerandet av arbetskraften reellt bidrar med andra ord omedelbart till att alltmer av konsumtionen fungerar produktivt för kapitalet emedan ständigt fler varor blir nyttiga, fungerar som bruksvärden, för bibehållandet av arbetskraften som nödvändigt arbete och därmed tillika som produktivt konsumerande agent.
7. Kritiken av industrisystemet är progressiv och framåtsyftande. Det är förvisso en kritik av den kapitalistiska produktionens aktualitet som storskalig industriproduktion samt samhällsfabrik, men inte för att likt en reaktionär vurma för förgångna och bortdöende produktionssätt, utan för att skildra produktionsprocessens specifikt kapitalistiska karaktär. Kapitalismens samhälleliga förhållanden är därmed inte yttre i förhållande till den industriella massproduktionen även om de inte sammanfaller, blir identiska. Marx betonar hur kapitalismens arbetsdelning utmärker dess produktion men tar samtidigt fasta på att denna karaktäristik inte reser sig ur en teknologisk nödvändighet eller samhälleliga tillfälligheter. Det är den industriella produktionsprocessens funktion som värdeskapande process som normerar dess teknologi till att fungera kapitalistiskt, men samtidigt är det i och med kapitalet som industrisystemet utvecklas. Kapitalismens abstrakta bestämningar är därför den elementära problematiken med kapitalismen, men dessa abstrakta kategorier formbestämmer det konkreta och rent faktiska framställandet av produktionen.
8. Varufetischismen döljer det faktum att varor är utbytbara endast för att de alla är satta som bytesvärden. Fetischismen mystifierar kapitalets substans, abstrakt samhälleligt arbete (värde), samt det bestämda samhälleliga förhållande som grundar arbetet som abstrakt, det vill säga gör det substantiellt. Arbetarens samhällelighet, arbetarnas relationer till varandra, omvandlas i och med varufetischismen till att framträda såsom relationer mellan ting, mellan bruksvärden. Fetischismen innebär på grund därav förtingligandet av de samhälleliga förhållanden som bestämmer arbetaren till arbete och härmed även av det faktum som sätter produkter som bytesvärden: utbytet. Fetischismens illusoriska förhållanden är emellertid en objektiv process som inverterar mänsklig subjektivitet, det kvalificerar det mänskliga medvetandet till en reifierad och partiell kognition. Producenterna, som med sina privata arbeten sammantaget utgör ett samhälleligt totalarbete, träder i samhällelig kontakt med varandra genom utbytet av arbetsprodukter emellan varandra. Kapitalismens framträdelse framträder därför rent faktiskt förtingligat och döljer därmed nödvändigtvis kapitalets inre och egentliga väsende. Kapitalet förstått som aktualitet är därför ett kausalt förhållande mellan ting, där pengar utgör grunden till dess form av samvaro. Penningen blir substansen, upphovet till både orsak och verkan i den samvaro där varje förbindelses ömsesidighet är förmedlat medelst bytesvärdet. Fetischismens förtingligande av produktion framstår dock som, för att tala med Marx, en handgriplig realitet först i och med industrisystemet men inte på grund av teknologisk determinism utan för att denna övergång till industriell produktion tillika är en utveckling till den reella subsumtionen av arbetet. En övergång som innebär att produktionen blir specifikt kapitalistisk.
9. Varuproduktion är produktion för andra eftersom varan är ett grundande motsatsförhållande. En varas kvalitet är dess bruksvärde, varans användbarhet och nyttighet. Bruksvärdet som varans kvalitet kan jämföras med Hegels diskussion i logiken om varats (Sein) första form, för det är kvaliteten som bestämmer Sein till Da-sein. Ett vara normeras genom dess kvalitet till att bli en bestämd vara, den sätter den till att bli ett specifikt varande. Kvantiteten är därför i en mening kvalitetens träl, för i det faktiska utbytet måste värdeformen återkopplas till varans nyttiga dimension emedan dess utbytbarhet baseras på dess nytta för andra. Nytta för andra specificerar bruksvärdet såsom samhälleligt bruksvärde. Bytesvärdet gör varans naturliga varande till ett samhälleligt varande, till ett bruksvärde som används av andra. Varans bruksvärde är härav för ägaren endast ett medel för utbyte, ett icke-bruksvärde. Det är av detta skäl Marx frånskiljer termen bruksvärde som natürliche Dasein, naturligt varande, från bruksvärdet som samhällelig nytta, det vill säga som nytta för andra. Bruksvärdet i egenskap av naturligt varande är ett likhetsförhållande, det är bruksvärdets naturliga likhet med sig självt, men då varan gör detta bruksvärde utbytbart medelst bruksvärdets olikhet med sig självt, det vill säga som bytesvärde, då förändras bruksvärdet naturliga likhet till att fungera som bruksvärde för andra. Den inre likheten, tingens ojämförbara egenart, deras artskillnad, differentieras till en yttre nivellerad likhet som skiljer sig genom graden av arbete som är ackumulerat i dem. Tings artskillnader blir varors gradskillnader.
10. Bruksvärdet är bytesvärdets korrelat, det är en egenskap som är avhängig bytesvärdet och därmed inte varans ”goda” sida. Precis som bytesvärdet fungerar potentiellt, det vill säga endast i ett utbytesförhållande, så är bruksvärdet en bestämmelse som realiseras och blir aktuell först i ett samhälleligt bruk och konsumtion av varan, tillskillnad från ett naturligt dito, med andra ord ett brukandeförhållande där nyttan inte endast är en nytta för andra. Både bruks- och bytesvärdet är samhälleliga faktorer som härstammar från tings varanden såsom varor på en marknad. Bruksvärdet är varans bestämda funktion som nyttighet.
Varufetischismens förtingligande av de mänskliga relationerna reser sig inte från varans bruksvärde, från dess nyttiga funktion, men inte heller från det faktum att den innehåller en viss mängd arbetstid. Dess mystifierande makt har sin upprinnelse i varuformen själv. Det vill säga från produktens varuform, från dess tvåfaldiga funktion som bruks- och bytesvärde. Bruksvärdet som en del av varans bestämning deltar i varufetischismen genom att framträda såsom en absolut nytta som emanerar från tinget självt. Bruksvärdet skyler härmed att begrepp som nytta och bruk är sociala egenskaper, förhållanden som inte kan reduceras till något som endast existerar i kraft av ett ting. Bruksvärdet som varans absoluta nyttighet, varans absoluta anlag för tillfredsställandet av mänskliga behov är en reifierad beskaffenhet som tillskrivs en vara. En egenskap som reser sig ur varufetischismens förtingligande av samhälleliga relationer. Bruks- och bytesvärdedimensionerna av varan medverkar härmed till att etablera en absolut konception av nytta och ändamålsenlighet, samt en transhistorisk uppfattning av de samhälleliga villkor som är specifika för det kapitalistiska systemet, med andra ord av utbytet.†Kritiken av varuformen kan följaktligen inte göra halt vid bytesvärdet, det måste även bli en kritik av bruksvärdets samhälleliga funktion, som absolut nyttighet och som nyttighet för andra. Kritiken av varuformen måste därmed sammanfalla med kritiken av den materiella samhällelighet som förvandlar människor till lönarbetare, samt med arbetarens motstånd mot den samhälleligt nyttiga karaktären av hans privatarbete.
1. Väsendets första form, reflektionen, är en sättande reflektion, den sätter sin motsats, sitt sken. Klasskampen är väsendets, värdeackumulationens, sken, dess icke-essentiella vilken den inkluderar såsom sin negation. Om vi utgår från den faktiskhet, med andra ord värdeackumulationen, som reglerar arbetet som icke-kapital och kapitalet som icke-arbete, medför detta av nöd att varken kapitalet eller arbetet är aktivt eller reaktivt i motsättningen mellan dem. För om vi stipulerar att proletariatet är aktivt, tvingar kapitalet att agera, eller motsatsen att kapitalistklassen nödgar arbetet till motangrepp, med andra ord att proletariatet är reaktivt, reser sig samma problematik emedan vi bortser från den förbindelse som överhuvudtaget gör det möjligt att postulera deras motsättning och betänka någon av antinomierna som aktiv. Denna förbindelse är värdeackumulationen, det vill säga klasskampen. Vi anländer härmed för sent om vi uppfattar arbetet och kapitalet såsom två bestämningar som är förhanden, som om deras sätt att existera bredvid varandra föregår relationen som sätter dem som antinomier. En analys som tar sin utgångspunkt i någon av polerna, som sätts av förbindelsen emellan dem, utmynnar nödvändigtvis i en position som hävdar att någon av polerna etablerar motsättningen. I själva verket är det motsättningen som är den grund som grundar kapitalets respektive arbetets identitet såsom något som är förhanden, som arbete respektive kapital. Klasskampen, värdeackumulationen, inträffar sålunda logiskt sett tidigare än arbetarens och kapitalistens vara i den stund kapitalet grundats som synkroni, som totalitet. Klasskampen kastar personer in i klasser, konflikt, emedan kapitalets totalitet potentialiserar och teleologiserar deras tillvaro. Det är förhållandet mellan arbetet och kapital som är kapitalförhållandet och som därmed alstrar kapital respektive arbete. Motsättningen föregår de antinominella motpolerna vilket förorsakar att frågan om den ena polens primat i motsatsförhållandet, dess funktion som en form av aristotelisk första rörare, en aktiv och konstituerande kraft, blir ett fullständigt metafysiskt och därmed tomt påstående.
2. Arbetarklassen, arbetet-för-sig, agerar i produktionen för kapitalet och som en del av kapitalet men denna möjlighet att agera, dess levande funktion, gör att arbetarklassen även under den reella subsumtionen är förmögen att fungera hostilt gentemot kapitalet. Arbetarklassen är i och mot kapitalet. Detta mot skänker klassen autonomi gentemot kapitalet emedan dess subjektivitet, dess funktion som icke-kapital aldrig tömmer ut arbetarklassen i arbetet. Men autonomin sätts genom arbetarklassens funktion som icke-kapital och står därmed i en nödvändig och inre relation till kapitalet. Utsidan är intern. Detta hindrar dock inte att den yttre relationen mellan kapital och arbete etablerar en utsida, en politisk sammansättning, där arbetet kan rikta kamp och krav mot kapitalet. Arbetarklassens klasskamp som riktas negativt och kritiskt mot kapitalet förblir dock avhängigt existensen av kapitalet som pol (inte nödvändigtvis som klass, personifikation) emedan dess autonomi sätts av den relation som logiskt föregår polerna, värdeackumulationen. Arbetets logiska avhängighet av kapitalet förvägrar emellertid inte på något sätt konflikten realitet eller antagonism, det innebär endast att klasskampen från arbetarklassens sida, i egenskap av intressekamp för dess funktion som arbete-för-sig, är oförmögen att övervinna konflikten.
Klasskamp som inte går bortom, övervinner, den dialektik som förenar arbetet och kapitalet i en motsättning fördjupar därför endast den relation som etablerar arbetets identitet, med andra ord arbetets annanhet, motsättningen mot och icke-identiteten med kapitalet genom att skjuta kapitalet in i ännu en kriscykel. Och krisen är kapitalets livscykel. Den klasskamp som förblir infångad i det variabla kapitalets intressekamp, det vill säga i proletariatets intressekamp, oförmedlad eller medierad, kan därför inte av sig självt överskrida motsättningen mellan arbete och kapital. Detta eftersom politiken är avhängig kapitalet då den tekniska sammansättningen, som fabricerar den, sluter den politiska sammansättningen av klassen inne i en dialektik som endast omformar det politiska och tekniska i ett väldigt dialektiskt växelspel men aldrig tenderar att upphäva den. Kapitalets skranka är det självt. Den klasskamp som inte ämnar göra slut, utan endast fortsätta bråka, kommer aldrig att kunna förinta kapitalet.
3. Då kapital är klasskamp, den motsättning och grund som sätter arbetet och kapitalet i en binär relation, finns det inget immanent resultat i den huvudmotsättning – konflikten emellan arbetarklassen och kapitalistklassen som för-sig-varanden – som tenderar att upphäva den, det enda resultat som existerar internt i konflikten mellan dessa två poler, arbetet och kapitalet, är permanentandet av dess dialektiska villkor, av arbete som arbete och kapital som kapital. Möjligheten att överskrida den dikotoma logiken mellan arbete och kapital ligger därmed inte i arbetets icke-identitet med kapitalet qua arbetets identitet, i huvudmotsättningen mellan arbete och kapital, utan i faktiska proletärers försök att lösgöra sig från sin funktion som arbete-för-sig, med andra ord i deras dubblering av klasskampen, deras försök att rikta kampen mot kapitalet och arbetet. Denna dubblering, faktiska proletärers ordnande av sig själva som icke-vara innebär att proletärer i och som en del av klasskampen framställer sig som parti genom att decentrera sig som subjektiv kapacitet. Denna decentrering är en externalisering av arbetarklassens funktion som subjekt-för-sig, som arbetare, det vill säga som arbetets för-sig-varande. Potentialen till kommunism är därmed placerad i kapitalismens impotentialitet, i proletariatets omöjliggörande av sig självt som arbete-för-sig, som klass, i kampen mot kapitalistklassen, kapitalet-för-sig.
Kommunism är därmed inte en fråga om proletariatets potentialitet, utan om kapitalets och proletariatets impotens, arbetarklassens intande av sig själv som värdeförmeringsagent. Kommunismen är följaktligen i adekvat och logisk bemärkelse varken en fråga om makt eller subjektivitet, utan snarare en fråga om avsubjektivering, om impotentialitet, för i arbetets försök att separera sig från sin funktion som icke-kapital, som arbete, öppnas dimensioner av externalisering och exkommunicering upp.
4. Externalisering är angrepp. Angreppet är ingripande, intervention men begreppsligt utmynnar det i en passivitet, med andra ord i ett fabricerande av lösgörande av relationer från den kapitalistiska praxisens assimilerande. Passivitet skall därmed inte förstås som inaktivitet utan som blockering, ett intande av de funktioner man är satt att utföra. Blockeringen är därmed ett nej, men nejet framspringer inte ur negationens nejsägande, inte ur arbetets negation av kapital, som är dess sättande av sig självt som icke-kapital, som subjektiv kapacitet. Blockeringen är bortom negationen då den inte är en affirmation av det egna medelst negation av det främmande emedan en sådan reciprok tilldragelse inte är något annat än den dialektiska relation som sätter arbete och kapital såsom antinomier. Intandet är försöket att omöjliggöra relationen, det dialektiska, mellan polerna och därmed förinta den grund som polerna vilar på. Intandet är dock endast en tendens, en tendens som teoretiskt måst utrönas och praktiskt framställas medelst produktion av revolutionärer.
5. Externalisering är klassens kamp mot de strukturer som bestämmer klassen att kämpa som klass. Externalisering innebär försöket att artikulera intressen som något annat än klassintressen. Det är dock inte frihet eller subjektivitet som tvingar klassen att agera mot sina klassintressen – det kan och är ofta arbetarklassens klassintressen som gör att klassen nödgas agera mot dessa. Kriser kan tvinga fram en externalisering hos proletariatet. Externaliseringen kräver därför likväl objektiva som subjektiva villkor för att kunna produceras, men dessa villkor måste proletariatet så att säga träda ut ur genom en samtidig process av avsubjektivering och avobjektivering. Det fundamentala i arbetarklassens utbrytningsprocess från den totalitet som sätter den som klass är därför att den inte längre verkar såsom en klass i det produktionssystem som bestämmer den till en sådan. Arbetarklassen upphör att vara en klass vid det moment det i sin kamp mot kapitalet inte längre försvarar sina speciella intressen som funktion som arbete-för-sig, som klass. Externaliseringen innebär därför försöket att ge politiken autonomi, att lösgöra det politiska från det tekniska. Detta politikens självständiggörande är dess upphävande i en antipolitik.
6. Huvudmotsättningen mellan klasserna uttrycker sig explicit i profitkvotens fall samt mervärdekvotens krav på ständig utökning, det vill säga i profit- och mervärdekvotens omedelbara förbindelse till exploateringen av arbetskraften medelst lönearbetets förvandling av levande arbete till produktivt arbete. Alldenstund klasskampen fungerar som den kapitalistiska totalitetens statik såväl som dynamik måste kapitalismen periodiseras utifrån de ackumulationsregimer som bestämmer den, därmed måste även den reella underordningen förstås historiskt-reellt likväl som analytiskt-logiskt. Vi kan dock inte skriva in kommunismen i en sådan historisk periodisering som dess potentiella eller virtuella ändamål. Vi kan inte ens skriva in kommunismen som ett resultat av kapitalets kris, trots att vi måste undersöka kommunismen i förhållande till profitkvotens fall och kapitalets kriscykel. Mot all form av teleologi, essentialistisk eller historisk, ställer vi en teleonomi. Vi reser kommunismen som mål men erkänner att detta mål måste förstås trots kapitalet och inte på grund av kapitalet. Trots skall dock förstås som ett negativt modus av på grund av och inte såsom ett kantianskt frihetsbegrepp. Genom att fastställa kapitalet och därmed klasskampen likt problem vilka är ämnade att lösas kan vi nå en icke-teleologisk och icke-essentiell uppfattning om kommunismen. Kommunismen är inte ett teleologiskt resultat av en process vilken i sin funktion som klasskamp kan leda till kommunism. Kommunismen är istället den rörelse som bryter ned klasskampen genom att upphäva privategendomen.
7. Orsaken till att kommunismen inte kan förutsättas som en möjlighet som ges ur relationen mellan arbete och kapital är för att detta är för odialektiskt, för harmoniskt. Kommunismen skall inte sättas före analysen såsom en framtida försoning av arbete och kapital som man skriver in som denna relations ändamålsenliga resultat. Kommunismen måste finnas som det problem som ställs för klasskampen själv med andra ord för den relation som fogar arbetet qua icke-kapital samman med kapitalet qua icke-arbete. Kommunism är ändamålsvidrig, inte ändamålsenlig emedan det är det positiva upphävandet av kapitalets telos.
8. Undandragande är negationens negation. Den första negationen är privategendomens framställning av ackumulation med andra ord av klasskamp. Autonomin, arbetarklassens vägran att bli uttömd i arbetet, sker inom denna negation, är faktiskt i en mening denna negation: det vill säga det är den enda hostilitet arbetet de facto kan rikta mot kapitalet: vägran att upprätthålla arbetet. Denna vägran är dock endast möjlig då arbetet är av värde för kapitalet emedan arbetskraftens makt är att vägra vara arbetskraft, detta betyder att arbetarnas klasskamp förutsätter klasskampen som logiskt och historiskt föregår dem, som bestämmer dem till arbetare. En dynamisk arbetarklass kräver ett dynamiskt kapital. Arbetarklassens kamp, om den skall kunna klassificeras som kommunistisk, måste därmed i egentlig mening sluta att vara klasskamp, den måste negera den första negation som privategendomen satt. Det vill säga den måste negera klasskampen emedan det är denna relation som privategendomen fabricerar. Detta andra negerande öppnar upp en yttre utsida till kapitalet. Det öppnar upp en diakroni som leder ut ur kapitalets synkrona totalitet. Denna diakroni, denna övergångsfas, är kommuniseringen och kommuniseringen framställs genom konsoliderandet av ett parti.
9. Övergångsperioder karakteriseras av den samtidiga existensen av flera disparata produktionssätt. Borgarklassens lösgörande från feodalismen innebar framväxandet av strukturer som inte korresponderade eller konvergerade med feodalismen. Det skapades härmed utsidor och annanheter som inte var interna för feodalismen. Dessa sprang förvisso fram ur feodalismens egen materialitet men endast för att övervinna dem emedan de innebar en övergång från ett produktionssystem till ett annat. Kommuniseringen måste därmed lösgöra geografi, liv och produktion från kapitalet, det måste dra undan produktionsmedlen från kapitalförhållandena för att proletariatet skall vara förmöget att falla samman med sin egen produktiva kapacitet, sin naturalförmåga till arbete. Detta sammanfallande innebär att proletariatet förskjuter sin funktion i den kapitalistiska produktionen och därmed upphör att vara proletärer. Tillägnelsen är ett undandragande. Exkommuniceringen har följaktligen ett center, tidsligt och rumsligt, som måste expandera för att överleva. Undandragandet är därmed delvis determinerat av det föregående det flyr och delvis bestämt av det nya det producerar. Produktionen av det nya fabricerar härmed utsidor till den realitet som tvingar – om än såsom trots – fram denna nya verklighet.
10. Negationens negation, exkommunicering, är en positiv organisering av klassens intande av sig själv som kapitalistisk subjektivitet. Denna organisering är kommuniseringen det vill säga den diakrona övergången från kapitalism till kommunism. Övergången etablerar en för kapitalet yttre utsida. En utsida som vänder sig mot det för den främmande kapitalistiska. Om angreppet är motdialektiskt fungerar undandragandet antidialektiskt enär det äger och †ger rum utanför kapitalets assimilerande dialektik. Undandragandet blir härmed angrepp utifrån, äger rum utifrån. Detta innebär att angreppet och undandragandet i realiteten inte kan förstås som två oavhängiga processer, de är en begreppslig klyvning av en reellt enhetlig process. De är begreppen för de dimensioner av destruktion och konstitution som fabriceras i arbetarklassens utbrytningsförsök från sig själv som klass.
11. Partiet är framställningen av diakronin, övergångsperioden, kommuniseringen, som för att fortleva måste expandera på bekostnad av det för den främmande: kapitalet. Partiet genom sin funktion som Gemeinwesen måste därför vara lösningen på de problem klasskampen ställer.
1. Marx, Kapitalet I, s. 274