Av en händelse har två försök till ”kommuniserande” affirmation genomförts under våren 2004. För det första har ett möte förberett tidskriften Meeting, ämnad att förena olika personer som gör anspråk på att tillhöra kommuniseringsströmningen, fast i detta fall framförallt de som står nära Théorie communiste.1 Parallellt och utan synlig koppling till detta tidskriftsprojekt, har det publicerats en liten bok som bidrag till kommuniseringsströmningen, Appell, som inte anger vare sig författarens namn eller adress och inte heller utgivningsort.
Att tala om kommunisering är att affirmera en framtida revolution som endast skulle ha en frigörande inriktning och chans att segra om den börjar med en kommunistisk omvandling på alla plan redan från första dagen, en omvandling av matproduktionen och sättet att äta och på samma gång sättet att förflytta sig, att bosätta sig, att lära sig, att resa, att läsa, att inte göra någonting, att älska, att inte älska, att debattera och bestämma om vår framtid osv. En sådan process ersätter inte, men ackompanjerar och förstärker (den nödvändigtvis våldsamma) förstörelsen av staten och de politiska institutioner som bär upp varan och klasserna. Denna förändring breder utan tvivel ut sig på planetär skala över generationer, men utan att till en början skapa basen för ett framtida samhälle som endast är ämnat att framträda senare, efter en längre eller kortare ”övergångsfas”. Denna förändring skulle inte inledningsvis vara ett övertagande (eller ens förstörelsen) av den politiska makten, för att sedan påbörja det sociala upproret. Det skulle vara motsatsen till hur bolsjeviken Victor Serges formel skriftligt sammanfattas 1921: ”All revolution är offrandet av det nuvarande för framtiden.”2 För att läsa det positivt, är det inte enbart en fråga om att göra, utan även att vara revolutionen.
Om det man kallar kommuniseringsströmningen uttrycker mängden av det som vi infogat i detta perspektiv, så är vi del av den och anser alla kollektiva ansträngningar i denna riktning hedervärda. Vi har däremot nekat inbjudan till mötet i maj, som är förberedande för tidskriftsprojektet.
Att vi är överens om kommuniseringen är en förutsättning sine qua non för att bilda en grupp, men det är inte tillräckligt. En av de valda texterna till mötet var ett långt utdrag från Karl Nesic3 som blottlade vår skillnad gentemot, i synnerhet, Théorie communiste, en skillnad som är tillräckligt djup för att i det närmaste omöjliggöra ett teoretiskt samarbete.
Om det är som TC anser att vi rör oss kring en idealistisk humanism, eller om det är som vi anser att TC rör sig kring en deterministisk strukturalism, så förhindrar det varje gemensam teoretisk ansträngning, och gör också diskussion besvärlig. Man kan inte debattera om man inte är överens om det viktigaste och är ense om de frågor som ska ställas medan svaren skiljer sig åt.
Vår åsikt är inte bara att revolutionen inte har varit logiskt omöjlig tidigare, den har inte blivit möjlig (och därmed mindre oundviklig) under de senaste åren. Den är bara en möjlighet, bevisligen i korrelation till den kapitalistiska utvecklingens grad och former vid ett historiskt ögonblick, men inte beroende av denna grad. Ingen tröskel gör den omöjlig, lika lite som en tröskel gör den mer möjlig eller till och med oundviklig. Revolutionen var möjlig i mitten av 1800-talet och förblir möjlig i början av 2000-talet. Om den äger rum, kommer den att resa sig till en början på grund av proletärers aktivitet. Den kommer att vara brottet och självbefrielsen. Forna försöks misslyckanden går inte att söka i kapitalets utvecklingsgrad, utan snarare i själva proletariatets aktivitet. Huvudsaken är inte vad samhället gör med oss, utan vad vi gör med vad det gjort med oss.
Kapitalet är inte något som regleras av lagar vilka till slut kommer att provocera fram den oundvikliga proletära resningen, utan en processerande social motsättning. Det existerar ingen kris för kapitalet, utan endast för dess aktörer. Vi har svårt att förstå att de som insisterar så hårt, och riktigt, på den ”ömsesidiga inblandningen” av kapital och arbete, samtidigt kan analysera historien som ett förhållande mellan orsak och verkan, där proletariatet får anta rollen av verkan, med ett inprogrammerat slut: kommunismen. Hur många gånger tidigare har vi inte prognostiserat den slutgiltiga krisen och dess obligatoriska kompanjon, revolutionen… Allt som vi kan framföra är hypoteser om utvecklingen av motsättningen kapital–proletariat, hypoteser som när de eventuellt falsifieras av fakta inte sätter vårt helhetsperspektiv i fråga, för att dessa inte vilar på en ospecificerad förutsägelse, klasskampen förblir till stora delar oförutsägbar. Om kapitalet är den processerande sociala motsättningen, implicerar detta faktiskt ett dialektiskt förhållande mellan de sociala varelserna och grupperingarna: individerna, klassfraktionerna och klasserna är bevisligen inte determinerade enligt en fri vilja, men varje historiskt vägskäl tvingar dem att välja mellan ett visst utbud av möjligheter. Historien är inte en stor bok som skrivits i förväg.
Den revolutionära teorin är de ”konkreta analyser av konkreta situationer” som har en stabil grund i de teoretiska förutsättningarna, men som inte låtsas att den omfattar allt som har hänt och händer här i världen. Den kommunistiska teorin är inte vetenskaplig, även om den måste vara så rigorös som möjligt. Den tror sig inte konstruera ett studieobjekt som står självständigt från den som privilegierat studerar det, där vetenskapsmannen tror sig kunna bemästra fenomenets totalitet och frigöra sig från dess lagar. Den kommunistiska teorin är inte heller profetisk. Varje profetia är ovedersäglig och oemottaglig för falsifiering genom fakta eftersom den är placerad på en överhistorisk nivå som till sin natur är oåtkomlig för den banala materialiteten. Den återkommande debatten i den kommunistiska rörelsen om revolutionens oundviklighet har inget mål och inget objekt. Det går att vederlägga oss…
…särskilt när vi hävdar att den aktuella, sociala verkligheten förhindrar att kommunismen står på dagordningen och när vi hävdar att revolutionen inte är ett dagsaktuellt diskussionsämne, i den betydelse som vi förstår som kommuniseringsströmningen, förutom för en handfull individer och grupper, och att den här situationen inte är speciellt annorlunda jämfört med den som rådde för tio eller femton år sedan. Initiativet fortsätter att ligga hos bourgeoisien och den radikala reformismen ger den enda ”reella” kritiken av den här världen. Fram tills nu har den radikala reformismen dessutom vare sig haft ett sant innehåll eller socialt inflytande. Vår tid förblir märkt av vanmakten hos proletärerna i allmänhet och hos kommunisterna i synnerhet.
Det är än mer fåfängt idag än igår att tro att teorin för sig själv kan reglera den diskrepans som den upprätthåller mellan sig själv och samhället, att den nu kan upphöra att vara partiell, fragmenterad och partisk. När man knappt har ”kritikens vapen” så är man långt ifrån vapnens kritik. De snabba förändringarna i informationsflödet och den omedelbara tillgången till tusentals texter över Internet sammanfaller med en relativt fattig konfrontation. Att anta att den virtuella åldern inte förvärrar denna svaghet botar dock inte svagheten. Idécirkulationens hastighet verkar inverterat proportionellt mot intensiteten i de debatter som skapas av dessa idéer. Tillgång till ett stort bibliotek har aldrig varit en garanti för reflexionens kvalitet. Bespara oss skratten åt vår ”teknofobi”. För samtidigt som vi anser det vara användbart att ha en hemsida, konstaterar vi att många revolutionärer delar illusionerna om informationsrevolutionen. Kritiken av köttet är mer spridd än kritiken av datorn, och kritiken av motorvägar där bilarna cirkulerar är frekventare än kritiken av ”informationens motorvägar”. Däremot förhindrades inte upproret som fick Bakunin, Pannekoek eller självaste Marx att eka över världen av den extremt ringa tillgången till, eller helt enkelt avsaknaden av, deras texter 1967. Ett par år tidigare spreds Potlatch i 50 till 500 exemplar. Trettio år senare förhindrar inte den uppenbara och omedelbara tillgången till allting att samhällskritiken placerar sig på en avsevärt lägre nivå. Man botar inte detta genom att ha tio gånger fler möten och inte heller genom tusen virtuella kontakter. Den revolutionära rörelsen är inte en fråga om cirkulation och inte heller är frågan om att överskrida våra partialiteter ett jämförelseproblem. Endast utvecklingen av den sociala verkligheten, till vilken de kommunistiska minoriteterna bidrar, fast knappast mer än andra proletärer, är och kommer att vara bestämmande och bekräfta eller falsifiera hela eller delar av (hypo)teserna samt bidra till en totalisering.
I det nuvarande läget producerar en grupp som denna runt Meeting som bäst en internbulletin för kommunisatörer, som sämst liknar det en förstorad version av Théorie communiste. Men att ställas vid sidan om är inte dialog, lika lite som dialog med nödvändighet innebär klargörande. De förberedande dokumenten vittnade om väldigt olika angreppssätt som ibland var svåra att dölja. Det är innehållet som läggs i orden kommunisering, klass, klasskamp och klassernas avskaffande som är avgörande. Många kamrater, och inte enbart bland ”kommunisatörerna”, tar upp idén om en klass som finns och kämpar som en klass, men likväl avslutar sin bana med att avskaffa alla klasser, fast de tolkar formeln i olika, ofta motsatta, riktningar. Vi har svårt att se hur en sådan tidskrift kan komma att hjälpa de praktiska aktiviteter som är kvalitativt överlägsna dem som utförs här. Enligt de extremt olika, men även relevanta, kriterierna för kommunisering, delade Bordiga och Pannekoek efter 1945 något väsentligt som tydligast skiljde ut dem från exempelvis trotskisterna, anarkisterna osv: däremot föreställde sig ingen att försöka ena dem i samma organisation.
Den kommunistiska teorin vilar på en förutsättning som fortfarande inte har bekräftats, vilket nödvändigtvis innebär fragmentering, som oundvikligen ökar i varje period av låg aktivitet i klasskampen. Marx och Engels erkände att de främst höll sig för sig själva, även om de var mindre isolerade än vi, och ingen av de stora rörelser som de skulle ha erkänt fick sitt ”mandat” från revolutionära teoretiker. Etthundrafemtio år senare lever kapitalismen fortfarande, efter att ha blivit utmålad att ligga på dödsbädden tio gånger, och den verkliga bekräftelsen (genom en kommunistisk revolution) av teorin låter vänta på sig. Man kan teoretisera allt och dess motsats: den säkra revolutionen bygger på den proletära rörelsens ståndaktighet, eller så bygger den ospårbara revolutionen på samma proletärers ihållande icke-kommunistiska praktik. Samma obevekliga slutsatser kan grunda dessa två synpunkter i motsats till bevisade, historiska fakta och närliggande begrepp, och hävdar sig själva utan allt för mycket misshandel av våra klassiker. Även om de är diametralt motsatta, delar dessa två positioner samma tankeprocess. Båda tror sig kunna bedöma koherensen i och relevansen för ett begrepp baserat på vad det säger om sig självt. Däremot är den enda domaren i fallet klasskampen och den kommer att fortsätta vara det. Endast de proletära inträdena på den historiska arenan ”bevisar” giltigheten hos proletariatets teori, och endast en kommunistisk revolution kommer att slutgiltigt” bevisa” den. All revolutionär reflexion och aktivitet mellan stora sociala vågor, där den senaste skulle vara ”den bästa” ger en känsla av att vara utestängd i ett vakuum. Parallellt utvecklas naturligt en tendens för att fylla detta vakuum på de sätt man kan, men att omvandla nederlagen till segrar är bara möjligt på pappret. Det är mer värt att provisoriskt erkänna sig slagen om ens ambition är att inte förbli det.
Tidens uppgift är inte att organisera ett gemensamt uttryck, inte heller att argumentera om man inte tror sig kunna mötas, utan den är att fördjupa våra särskilda förutsättningar samtidigt som vi erkänner och integrerar deras ofullständigheter och konfronterar dem med de fakta som de analyserar. Detta uttrycks, eftersom det är nödvändigt att uttrycka denna aktivitet, men det kommer i dagsläget inte leda till en kritisk syntes, eftersom det är ouppnåeligt i den nuvarande epoken. För att parafrasera SI är inte det viktiga idag enandet utan den antagna delningen: man övervinner inte en given situation, särskilt inte en svag och isolerad situation, annat än genom att ta tag i den, inte genom att låtsas som om den inte existerar och enbart basera sig på (den goda) viljan hos kommunisatörerna…
…eller på polemiker ”utan eftergifter”. Att polemisera, det är att göra något personligt, att begrunda den andra som om denne har idéer som inte är annat än en språngbräda och således engagerar man sig från början i en falsk synpunkt. Polemiken syftar till att förstöra den svagare delen, i värsta fall som fiende, i bästa fall i utveckling. Vi föredrar att kritisera det som visar sig intressant och förtjänar att dekonstrueras för att åter integreras i en annan sammansättning där det tar en ny riktning. Vi kritiserar inte det som vi bedömer som absurt eller dumt (ännu mindre ”farligt”!), utan det som vi läser och hoppas kunna läsa.4
Av denna anledning, ger vi generellt sett ut få texter som vi tycker är möjliga att kritisera. Polemikern är på jakt efter lätta måltavlor och väljer hos motståndaren de, i sina ögon, svagaste fraserna. Vi föredrar att visa upp vårt ställningstagande och låta läsaren konfrontera det från den motsatta ståndpunktens logik. På vilket sätt bevisar trettio fraser TC:s determinism? En person av motsatt åsikt kan hitta trettio andra som bevisar motsatsen. Det är rörelsen hos hela hållningen som är, eller inte är, en deterministisk linje och en läsare som nöjer sig med citat för att förklara sig i linje med oss har inte förstått någonting av vår metod.
Lite polemik med andra ord, och verkligen inte över omgrupperingen. Där kan vi kanske placera den gemensamma punkten för de personer som är intresserade av Meeting och säkerligen hjärtat hos de som, liksom vi, avlägsnar sig från ett sådant projekt. Trots skillnaderna, har Théorie communiste och de andra deltagarna (till exempel tidskriften och sidan La matérielle5) det gemensamt att de nödvändigtvis försöker sig på en teoretisk rekonstruktion, förvisso grundat på fundamentala begrepp (klass, produktionsförhållanden, kapital, stat, kommunism…), men de har dukat för produktionen av en revolutionsteori för vår tid, som visar sig räkna med kommunismens omöjlighet vid en annan tidpunkt (detta inkluderar perioden 1960–1980) och dess möjlighet/nödvändighet hädanefter. Således en teori som förklarar de forna misslyckandena och den möjliga/troliga framtida segern.
Vår åsikt är, utan att leka med en invarians, att en sådan doktrinär återgrundning är syfteslös. Med risk för att framstå som bordigister i vissas ögon säger vi att det väsentliga i den revolutionära teorin uttrycktes under 1840-talet. (Med vidare risk att stöta sig med andra, tillägger vi att SI inte hade långt kvar till att tänka detta.) Vad är det väsentliga? Definitionen av proletariatet som en ny historisk kraft i förhållande till slavarna, de livegna, de fattiga, de exploaterade och egendomslösa innan kapitalismen (före Renässansen och särskilt före industrialiseringen). Och det är inte alls kärlek till industrin eller produktivkrafterna, även om tvetydigheten på denna punkt hos Marx och andra är omöjlig att förneka, men vi närmar oss här visionens starka punkt, inte dess svagheter. Men eftersom kapitalismen är det första systemet för universell exploatering och vilar på ett potentiellt revolutionärt proletariat inbyggt i sin existens inom kapitalet, i sin interrelation med kapitalet, i just den ”ömsesidiga inblandningen”, ger det proletariatet kapaciteten att agera som subjektet i en radikal samhällsförändring, kapaciteten att skapa den mänskliga gemenskapen. Allt ifrån 1800-talets miljö har givit perspektiv på kommunismens innehåll: privategendomens, kapitalets, pengarnas, arbetets och statens avskaffande.
Med detta synsätt finns det ingen fundamental skillnad som separerar den engelska gruvarbetaren eller den parisiska proletära hantverkaren år 1850 från en call center-arbetare i Indien eller en lastbilschaufför i Kalifornien år 2004. Alla som kan analysera att gruvarbetaren och den proletära hantverkaren 1850 förhindrades att agera kommunistiskt på grund av ”objektiva” begränsningar (dvs. inte beroende på dem utan påbjudet av situationen i vilken de verkade), återfinner sig i en liknande ställning hos call center-arbetaren och chauffören år 2004. Det som alla fyra har gemensamt (i termer av en historisk möjlighet som social broms och tröghet) överskrider vida det som skiljer dem åt. Det är det väsentliga.
Kanske är denna teoretisering falsk, men vi har ingen annan grund. Ingen ny teori är på förhand bevisad eller förkastad. Endast historien (som inte har skett, mer än i framtiden) kan göra det och ingenting garanterar att vi idag kan bevisa att proletärerna 2015 eller 2030 agerar mer revolutionärt eller som bättre revolutionärer än de från 1848, 1919 eller 1969.
Det väsentliga är inte totaliteten. Statens förstörelse, kritik av arbetarrörelsen, kritik av alla förmedlingar, kritik av nationen, kritik av vardagslivet och förståelsen av revolutionen som kommunisering, alla dessa ofrånkomliga bidrag kom och kunde inte komma före 1848. Likväl gick ofta kommunisterna 1920 och 1970 mot Marx och Engels positioner när de utvecklade sina olika poänger. Det förhindrar inte att dessa bidrag inte tog och inte tar riktningen som integrerade i den väsentliga definitionen, om det nu inte är hela det kommunistiska perspektivet som utraderas.
Det finns inget behov av en post-arbetaristisk revolutionsteori, eftersom den som vi har tillgång till hos Marx, Pannekoek, Bordiga eller Debord inte var ”arbetaristisk”. Att kommunismen har gett vika för arbetarismen är säkert, men bland dem som sökte djupare och var offensivare letade man inte efter fabriksproducenten och de verktyg och maskiner som förutsätts vara dess befriare, utan proletären i arbetaren. Arbetarismen har inte varit proletariatets program, utan kontrarevolutionens. Här missar man att bevisa att detta är rätt för den mest ”arbetaristiska” av kommunistiska strömningar, den tyska vänstern: arbetarens rätta parti var USPD och inte KAPD.
Då man frivilligt eller inte, bemästrat eller inte, glider iväg – som i Meetings fall – är det inte säkert att teorins omskapande betyder något annat än att leta efter en privilegierad synvinkel på hela den mänskliga historien för den som håller i den bästa nyckeln. Det här är ett nytt exempel på den förståeliga, men illusoriska, tron på den mänskliga andens allomfattande kapacitet.
At the end of the day, framstår det som om deltagarna i Meetingprojektet ger kommuniseringen ett helt annat innehåll än det vi gav begreppet i början av denna text. Projektet ger mindre betydelse till den konkreta, kommunistiska processen för transformationen av de sociala förhållandena än det definierar en helt ny epok där revolutionen äntligen är möjlig-nödvändig. Det är svårt att inte här se en tillbakagång i förhållande till dem som tidigare har trevat sig fram, till exempel och på sitt eget sätt, Un monde sans argent, La banquise och mer aktuellt Hic salta.6
Appell är ytterligare en illustration av krissituationen när de försöker överskrida detta på sitt eget, grundligt annorlunda sätt.
Vi reagerade på Appell när vi lämnade vår teoretiska balansräkning för att väga fördelar och nackdelar som inte skulle ha någon förutbestämd riktning eller uttrycka en tråkig likgiltighet gentemot den sociala subversionen som föds, agerar, söker sig själv och formaliserar sig själv. Vad vi än kan reservera oss mot hos den uppvisar ändå denna bok en existens, en erfarenhet, särskilt i antiglobaliseringens handlingar de senaste åren, och gör på sitt sätt en poäng om epoken. Boken är skriven med ett språk som man önskar läsa och den innefattar en teoretisk erfarenhet med element som märkbart lånas från Marx, vänsterkommunismen, SI och anarkismen, men den citerar aldrig direkt från någon klassiker och hävdar aldrig någon koppling. Istället har dessa erfarenheter integrerats i texten och det förekommer flera hänvisningar till ”en vän” eller ”en gammal vän”.
Det är genom att se fienden som ett subjekt som vi kan inse – istället för att förstå den som ett förhållande som håller fast oss – att man är låst i kampen mot inlåsningen. (s. 8)
Vi kallar kommunismens praktik för Partiet, så som vi lever den. När vi uppnår en högre nivå av separation, säger vi att vi konstruerar Partiet. Självklart konstruerar även andra, som är okända för oss, också Partiet på annat håll. Denna appell är adresserad till dem. (s. 63)
[…] konstruktionen av Partiet, i sin mest synliga aspekt, består för oss i det gemensamma livet, den kommunisering som vi har tillhanda. Att kommunisera kan gott uttryckas som att frigöra användandet och grunden för denna frigörelse kan förstås som att experimentera med raffinerade, intensifierade och komplexa förhållanden. (s. 66)
Det är omständigheterna, som i ett upplopp, där möjligheterna att kunna se efter sina kamrater avsevärt ökar vår kapacitet att förstöra. Vem kan säga att vår beväpning inte är en del av den materiella konstitutionen av en gemenskap? (s. 67)
Här definieras kommunisering som antagonistiskt till denna världen, i oförsonlig och våldsam (till illegal) konflikt med den. Det skiljer sig alltså från det alternativ som söker acceptans på marginalen och en längre samexistens med staten och klassen; det alternativ som ofta hoppas att maktförhållanden en dag vänds upp och ner helt av sig självt och att ”befriade” zoner och aktiviteter då äntligen blir en majoritetssyssla som lyckas bära upp allting, utan en revolution. I detta alternativ litar man fullkomligt på den naturliga överlägsenheten hos mänskliga och broderliga förhållanden över merkantila dominansförhållanden. Appell delar inte denna vision, men inte bara det, den bekämpar den.
Men hur gör man ”undantagets situation beboelig” (s. 78)? Hur lever man exempelvis utanför arbetet utan en stor och bred rörelse som bryter med den etablerade ordningen?
Appell förutsätter att dem som de vänder sig till redan är organiserade (eller är på väg att bli) och redan relativt många. Man får betvivla att det är så. Boken erkänner att erfarenheten från svarta blocket visade begränsningarna i det sociala motståndet: om det är svårt att försvara sig, hur går man på offensiven?
Om man inte frågar sig det riskerar man att få en teori om en begränsad kommunisering i förbigående, utan att inkludera det nödvändiga, men otillräckliga, tvivlet på en revolution. Kommunisering innebär att experimentera på alla plan med andra förhållanden och andra levnadssätt. Det är emellertid också nödvändigtvis mer och något annat än det maximala utvidgandet av de autonoma marginaler som det här samhället medger. Vi ger vår definition av kommunismen som delning, som att vara och att göra tillsammans, som process och som konflikt. Men hur agerar man i 2004 års samhälleliga verklighet? Hur agerar man där band, platser och utbrytningar inte utgör ett mer radikalt alternativ än andra eller ett våldsammare eller mer undertryckt tvivel för att det ofta är olagligt, utan likväl är integrerat i den moderna kapitalismens funktion?
Hädanefter har varje stad i Europa och Nordamerika (och snart allt mer i Asien) sin egen radikala miljögrupp, sina anarkistiska samfund och sitt ockuperade hus. Att leva utanför lönearbetet är möjligt (om än inte nödvändigt) för miljontals européer. Den samtida hedonismen kastar om den formel som vi lät Victor Serge uttala i början av denna essä. Den inbjuder oss att inte offra det nuvarande för framtiden, utan att intensivt konstruera situationer för att leva annorlunda nu under samma samhälleliga förhållanden. Denna hedonism sammanförs med den alternativa globaliseringen i ett likadant vägrande av globaliteten och den fullständiga förstörelsen av central politisk makt: det skulle vara möjligt att ta makten själv lokalt och att ersätta en framtida social revolution med miljoner personliga och mikrokollektiva revolutioner.
Appell beskriver en antiglobalisering som till en början var subversiv, men sedan rekupererades av olika byråkrater, utan att tillräckligt ifrågasätta en sådan rörelses verklighet, dess födelse ett femtontal år efter 1960- och 1970-talens revolutionära angrepp. Då är förståelsen oundgänglig för att förstå var vi är.
Om de radikala antiglobaliseringsaktivisterna hade övervunnit den globala vänstern på gatan, som boken bekräftar, och tvingades att hävda sig på de sociala forumen, så låt oss (Appells författare, vi själva och en bunt andra) ha en regelbunden existens och handling på gatan. Och vi erkänner att detta sällan är fallet. Det fattas en analys av den nuvarande sociala rörelsen i Appell, såväl som kamper, reträtter och motstånd i arbetets värld. Den värld där strejker plötsligt uppkommer, ofta besegras, ibland saknas. Med ett ord en undersökning av allt som behandlar den alternativa globaliseringen och vad som uttrycker dess begränsningar.
Trots ”flykten” från de mänskliga förhållandena befinner sig den gamla världen inte i kval och håller också fast vid krisen där alla uttöms på resurser, såväl borgare som proletär.
En ”appell” förändrar inte det. Antingen lyssnar man på det eller så lyssnar man över huvud taget inte på det. Läsaren kommer ha förstått vårt val. Appell speglar epokens dilemman och strävanden. Om det finns en tvetydighet så löses den endast av praktiken hos dem som har lanserat en sådan appell, men framförallt praktiken hos alla dem som det rör. Till exempel skulle ett tecken på en positiv utveckling mot en början på ett socialt mognande kunna vara ett band mellan Meetingdeltagarna och initiativtagarna till Appell. Det skulle vara en möjlighet att förstå det som de har gemensamt och vad som skiljer dessa två vägar och slutar kanske med att de drar slutsatsen att de inte går ihop. Om situationen är sådan som de båda parterna beskriver den skulle projektens samtida existens helt enkelt åtminstone orsaka ett ömsesidigt intresse hos deras respektive organisatörer. Vad vi vet är det inte så.
1. R. Simon, BP 17, 83400 Les Vignères, France
2. Les anarchistes et l’experience de la révolution russe, 1921, reproducerad i Mémoires d’un revolutionnaire
3. L’appel du vide, Troploin, 2004, s. 41–45
4. Kanske kommer man att invända mot vårt exempel Marx mot Proudhon (Filosofins elände, 1847), där den kommunistiska teorin vässas och ställer sig i opposition. Utan tvekan. Men Marx polemik två år tidigare mot Den Ende och hans egendom missar det som hos Stirner kunde vara viktigt för det marxska verket, om än trots Stirner, just p.g.a. att den endast håller sig vid att belacka felaktigheterna, för att inte tala om absurditeterna. (Se exempelvis Daniel Joubert, Marx versus Stirner, L’insomniaque). Vad gäller Marx angrepp på Bakunin har även icke-anarkistiska historiker, som F. Mehring, erkänt oärligheten och faktaförvrängningarna. Förstörelsen av Bakunins extremt kritiserbara texter och praktiker får Marx att inte se det urval av berättigad, anarkistisk kritik av fackföreningar och begynnande socialistiska partier. (Se exempelvis Bakounine, M. Grawitz, Calmann-Lévy, 2000.) Ett gott motexempel mot polemikens fördelar.
5. lamatérielle at tiscali.fr
6. Un monde sans argent: pamflett i tre volymer, redigerad av OJTR i miljön runt 1970. Hic salta: tidskrift publicerad av tidigare medlemmar i TC (vilka har publicerat La matérielle [se not 5] och deltagit i Meetingprojektet), 1998, se exempelvis artikeln ”Frågan om kommunismen”.