I början av 1970-talet började en hel tendens som redan var kritisk mot den historiska ultravänstern att finna aspekter av ultravänsterns analyser inadekvata, i synnerhet dess kritik av alla politiska och fackliga förmedlingar som ger form åt proletariatets tillhörighet som klass till det kapitalistiska produktionssättet. … Den centrala teoretiska frågan blir således: hur kan proletariatet, genom att agera strikt som en klass i det kapitalistiska produktionssättet, i motsättningen med kapitalet inom detta produktionssätt avskaffa alla klasser och därmed sig självt; det vill säga: hur kan proletariatet producera kommunism?2
Eftersom kapitalet är ett samhälleligt förhållande med proletariatet som den ena polen är kommunismen proletariatets avskaffande av sig självt, det vill säga det kapitalistiska produktionssättets avskaffande. Detta var fundamentalt i Marx bidrag till den kommunistiska teorin, något han uttrycker rätt bra i följande passage från Den heliga familjen:
Proletariat och rikedom är motsatser. De bildar som sådana en helhet. De är båda gestaltningar av privategendomens värld. Det handlar om de bestämda ställningar de båda innehar i denna motsättning. Det räcker inte att förklara dem som två sidor av en helhet.
Privategendomen som privategendom, som rikedom, är tvungen att bibehålla sig själv och därmed sin motsats, proletariatet. Det är den positiva sidan av motsatsen, den i sig själv tillfredställda privategendomen.
Proletariatet som proletariat är omvänt tvunget att upphäva sig självt och därmed den betingande motsats, som gör det till proletariat, privategendomen. Det är den negativa sidan av motsatsen, sitt orosmoment inom sig, den upplösta och upplösande privategendomen.
Ägarklassen och proletariatets klass representerar samma mänskliga självalienation. Men den förra klassen känner sig tillfreds och bekräftad i denna självalienation, känner alienationen som sin egna makt och besitter i den ett sken av mänsklig existens; den andra känner sig förnekad i alienationen, ser i den sin egen maktlöshet och sin omänskliga existens’ verklighet. Den är, för att använda ett uttryck från Hegel, i denna förtappelse förtappelsens uppror, ett uppror i vilket den nödvändigtvis sätts i rörelse genom att dess mänskliga natur motsäges av dess livssituation, den öppenhjärtiga, definitiva, omfattande negationen av denna natur.
I denna motsats är alltså privategendomsinnehavaren den konservativa och proletären den destruktiva parten. Från den förra stammar aktionen att bevara, från den senare att förinta denna motsats.
Privategendomen driver förvisso sig själv i sin nationalekonomiska rörelse mot sin egen upplösning, men endast genom en av denna oavhängig, omedveten och mot dennas vilja försiggående, av sakens natur betingade utveckling, endast i det att den frambringar proletariatet som proletariat, som sitt andliga och fysiska eländes medvetna elände, som sin om sin avhumanisering medvetna och därmed sig själv upphävande avhumanisering. Proletariatet verkställer den dom som privategendomen genom frambringandet av proletariatet har utfäst på sig själv, som verkställer domen som lönarbetet har utfäst på sig självt, som den främmande rikedomen och det egna eländet har frambringat. När proletariatet segrar, så har det på intet sätt blivit till samhällets absoluta sida, det segrar endast genom att det upphäver sig självt och sin motsats. Därefter är proletariatet lika väl som sin betingande motsats, privategendomen, försvunnet.
När de socialistiska skriftställarna tillskriver proletariatet denna världshistoriska roll så görs det inte, som den kritiska kritiken vill tro, för att de ser proletärerna som gudar. Precis tvärtom. Då abstraktionen av hela mänskligheten, själva skenet av mänskligheten, är praktiskt fulländad i det utvecklade proletariatet, då hela det nutida samhällets livsbetingelser, i sin omänskliga extrem, är sammanfattade i proletariatets livsbetingelser, då människan i det har förlorat sig själv, men samtidigt inte har vunnit blott den teoretiska medvetenheten om denna förlust, utan även omedelbart genom den inte längre ogillande, inte längre förskönande, absolut tvingande nöden – det praktiska uttrycket för nödvändigheten – tvingad till uppror mot denna omänsklighet, därför kan och måste proletariatet befria sig självt. Det kan emellertid inte befria sig självt utan att upphäva sina egna livsbetingelser. Det kan inte upphäva sina egna livsbetingelser utan att upphäva alla omänskliga livsbetingelser i dagens samhälle, som är sammanfattade i dess situation. Det genomlider inte förgäves arbetets hårda men härdande skola. Det handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad det är och vad det i enlighet med detta vara historiskt är tvingat att göra. Dess mål och dess historiska aktion är oåterkalleligt utstakat i dess livssituation liksom i hela det nutida borgerliga samhällets organisation. Vi behöver inte här redogöra för att en stor del av det engelska och franska proletariatet redan är medvetet om sin historiska uppgift och ständigt arbetar med att utveckla denna medvetenhet till fullständig klarhet.3
Medan Marx i sina senare skrifter generellt använder ordet ”kapital” (eller ”varan”) istället för ”privategendom”, föreligger en grundläggande kontinuitet mellan vad som uttrycks här och i hans senare arbeten.4 Trots Marx optimism att en stor del av proletariatet 1845 utvecklade en medvetenhet om sin historiska uppgift – det vill säga om sitt avskaffande av sig självt – blev arbetarrörelsens ideologi snabbt en arbetets ideologi: arbetets värdighet, glorifiering av industrin, framstegstänkande etc. Om man tittar på den historiska arbetarrörelsens väg, kan man enkelt sluta sig till att den har agerat för att affirmera och till och med generalisera förhållandena och för att uppnå ett erkännande av arbetarklassen som arbetare, det vill säga som ett subjekt inom det borgerliga samhället – åtminstone när den representeras av sina ledande traditioner. Detta är långt ifrån att försöka upphäva proletariatet och de förhållanden som ger upphov till det. Istället för den revolutionära parollen ”Ned med lönesystemet!”, som Marx föreslog5, skrev arbetarrörelsen på sin banderoll det konservativa mottot ”En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!”.
Denna värdering av resultatet i motsats till arbetarrörelsens påstådda mål och syften gäller för alla dess stora traditioner, både ”marxistiska” (socialdemokrati och stalinism) och ickemarxistiska (labourism, fackföreningar och syndikalism). Det mest extrema exemplet är naturligtvis de stora delar av arbetarrörelsen som har stött Sovjetunionen. Bland dem nådde identifieringen av socialism med kapitalism sin höjdpunkt, dvs. socialismen som moderniseringen av ”samhällsekonomin”, proletariseringen av bönderna, byggandet av enorma fabriker och uppmaningen till arbetsdisciplin och produktivitet, vilket fick stå som modell för moderniseringen av ”tredje världen”. Ändå ser vi detta utanför dem som direkt identifierar sig med stalinismen: i syndikalisters omfamning av produktivistiska ideologier6 (som till och med har fått ett betydande antal att gå över till fascismen), i hur socialdemokraten Noske definierade socialismen som ”att arbeta mycket”, i Lenins omfamning av taylorism och järnhård arbetsdisciplin, i Trotskijs argument för militarisering av arbetet och hans kritiskt uttryckta beundran för Stalins industriella framsteg7, i de syndikalistiska militanter som rusade in för att organisera produktionen trots spanska arbetares motstånd.8 Ytterligare ett tecken på den officiella arbetarrörelsens bankrutt var hur några av dess aspekter inte behövde förstöras, utan ganska enkelt kunde integreras i fascist- och nazirörelserna9 i regimerna som de etablerade.10
Naturligtvis kunde allt sammanfattas i termer av förräderi: de socialdemokratiska partiernas och fackföreningarnas förräderi, när de mobiliserade arbetare till första världskrigets slakt och när de efteråt agerade för att rädda kapitalismen från arbetaruppror, Stalins förräderi (eller ännu tidigare, bolsjevikledarnas, beroende på ens politik), som vände Sovjetunionen från att vara ett hopp för arbetare i hela världen till ett fattighus, de anarkistiska ledarnas förräderi11 i Spanien när de gick in i regeringen och demobiliserade arbetarnas motstånd mot den stalinistiska repressionen12. Med detta synsätt befann sig dessa riktningar vid ett tillfälle på arbetarnas sida, men vid kritiska ögonblick gick de över till kapitalets sida, och de gjorde så på grund av bristande ledarskap. Syftet är att försvara en ren tradition – beroende på ens ideologiska perspektiv, klassisk marxism eller sann anarkism, – en röd eller svart linje – utifrån hur mycket traditionen uttryckt sig själv i historien. I sådana åtaganden döljs i allmänhet idén om att med rätt ledare eller rätt organisation, skulle dessa historiska rörelser ha lyckats och kommunismen ”vunnit”; således blir uppgiften att åter bygga upp (eller bevara eller skapa) organisationer som nästa gång inte förråder oss.
Men man måste fråga sig: Hur möjliggjordes dessa ideologier? Hur kommer det sig att arbetarklassen slutligen uttryckte sig själv på dessa sätt? Hur kom var och en av dessa organisatoriska uttryck för proletariatet – socialdemokratin, Tredje internationalens kommunism, revolutionära fackföreningar, syndikalism – slutligen att stödja kapitalismen? Man kan använda termen vänsterism13 för att få grepp om detta fenomen, men det förändrar inte det faktum att vänsterism inte förklarar saker, vänsterism måste förklaras.
Som Debord betonade14 kan arbetarnas rörelse inte helt enkelt reduceras till sina ideologiska representationer. Historiskt har klasskampen, inklusive de lönearbetare som identifierat sig med de beskrivna rörelserna, inte alltid stannat innanför de gränser som deras ideologier föreskrivit. På vardagsnivån går ofta arbetares beteende tvärt emot deras politiska tillhörighet, de ståndpunkter som antagits av fackföreningarna som de kanske är medlemmar i, och till och med emot deras tidigare uttryckta uppfattningar. Organisatoriskt (till och med före första världskriget) uttryckte sig arbetare i Andra internationalens viktigaste områden genom politiska masstrejker som gick emot separationen av politisk och ekonomisk handling, vilket de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna hade kommit överens om.15 En mer grundläggande brytning uttrycks av att arbetare som svar på Andra internationalens och fackföreningarnas stöd för första världskriget lämnade dessa organisationer och byggde upp alternativa sådana – fabrikkampsgrupper, utbrytarpartier etc. Senare växte det, inom och utanför partiet, i och bortom Ryssland, kontinuerligt fram en opposition mot hur ryska revolutionen utvecklades. Ett stort antal anarkistiska arbetare motsatte sig CNT:s linje både vad beträffar ekonomiska uppoffringar för kriget och senare under majdagarna [Barcelona 1937]16 Ett annat exempel: Under andra världskriget svarade amerikanska bilarbetare positivt på de förenade ansträngningarna från arbetsköpare, stat och stalinister att få dem att gå med på ett fredspliktsavtal… bara för att sedan gå ut i strejk i alla fall!17
Således finns det tecken på att arbetare accepterar sin roll såväl som det finns både en vardaglig motsättning mellan arbetare och ”deras” organisationers försök att integrera dem i det kapitalistiska samhället, och tillfällen då arbetarklassen har brutit med sina representanter. Oavsett om de föreställt sig utgöra en grundläggande brytning med arbetarrörelsens förhärskande traditioner eller att på något sätt upprätthålla den revolutionära kärnan som dessa traditioner övergav, vilket är vanligare, har politiska/teoretiska strömningar regelbundet vuxit fram ur denna motsättning.18
Den ”historiska ultravänstern” är en hänvisning till ett antal sådana strömningar som växte fram under en av de mest betydande tidpunkterna i kampen mot kapitalismen – den revolutionära vågen som satte stopp för första världskriget. Ultravänsterismen erbjuder en förklaring till varför arbetarrörelsen misslyckades med att göra sig av med kapitalismen, och i synnerhet till varför ryska revolutionen misslyckades. Ultravänstern uppstod inte som små sekter eller grupper av avhoppare, oavsett dess efterföljande historia, utan som del av en social massrörelse när den socialdemokratiska förhärskande traditionen fullständigt misskrediterades och det ändå verkade som att man kunde vara med och bestämma arbetarrörelsens och kommunismens slutgiltiga innebörd. I Västeuropa bröt ett stort antal arbetare med socialdemokratisk politik och rörde sig mot den tredje international som grundats av bolsjevikpartiet. Däremot hade eller skulle många delar av den kommunistiska världsrörelsen under de avgörande formeringsåren efter 1917 utveckla en annorlunda förståelse än bolsjevikledningen för vad ett kommunistiskt brott med socialdemokratin syftade till, vilket ledde till splittringar. Detta innefattade bland annat en majoritet i Italien och Tyskland (de områden i Västeuropa som verkade vara närmast en revolution). Under 1920 års upptakt till Tredje internationalens första egentliga19 kongress, lade Lenin fram vad han uppfattade som skillnaderna mellan ”bolsjevism” och dessa andra tendenser, i sin (ö)kända pamflett Radikalismen – kommunismens barnsjukdom.
En av de två huvudströmningarna i den historiska ultravänstern, den tysk-holländska vänstern, lämnade Tredje internationalen på grund av den debatt som öppnades med Lenins polemik, om frågor som vilken sorts parti kommunister borde forma, inställningen till parlament och fackföreningar etc. Den andra huvudströmningen – Bordigas italienska vänster – tog väsentligen parti för Lenin här och motsatte sig först Moskvas dominans i den kommunistiska världsrörelsen senare, i frågor som enhetsfront och Stalins anammande av ”Socialism i ett land”.† Utifrån orsakerna till splittringen med Moskva och utifrån frågor som nationalism, fackföreningar20 och partiets roll21, verkar den italienska vänstern stå långt från den tysk-holländska vänstern. Emellertid, medan det inte finns utrymme att i denna text gå in på detaljerna i de två strömningarnas historia22 och hur deras positioner utvecklades, finns det goda anledningar till att koppla samman traditionerna. Trots den till synes fundamentala skillnaden gällande partiets roll, och som leder till ömsesidig oförståelse mellan anhängare av båda traditionerna, lät deras politiska analys i särskilt kritiska frågor, såsom förståelsen av Sovjetunionens och dess kommunistpartiers kontrarevolutionära natur, motståndet mot enhets- och folkfronter och vidhållandet av ett revolutionärt motstånd mot kapitalistiska krig, dem gemensamt identifieras som ultravänstern, som till skillnad från trotskismen inte försvarade Sovjetunionen eller gick med i socialdemokratiska partier etc. I det kanske mest betydelsefulla historiska exemplet – elddopet – det spanska inbördeskriget och andra världskriget, agiterade båda sidorna av ultravänstern mot stöd för den demokratiska bourgeoisien mot den fascistiska varianten och mot deltagande i alla kapitalistiska konflikter, till skillnad från ”vänstern”, inklusive trotskisterna, som i allmänhet stödde demokratin och/eller Sovjetunionen mot fascismen. På alla dessa områden växte det fram en tydlig linje mellan anhängare av ultravänstern och trotskismen. Idag används emellertid inte termen ”ultravänstern” blott för att beskriva de hårdföra anhängarna av den kommunistiska vänsterns historiska traditioner; vi kan betrakta det som ett område definierat av särskilda politiska positioner och inställningar, oavsett om de hämtats från den historiska ultravänstern eller ej.
Ultravänsterismen presenterar sig själv som om den hade en uppsättning politiska ställningstaganden som är skilda från, eller till och med motsatta, de vanliga ”vänsteristiska” ställningstagandena. Medan vänsterister under lång tid såg Sovjetunionen och liknande regimer som socialistiska eller åtminstone post-kapitalistiska, såg ultravänsteristerna väldigt tidigt dessa som kapitalistiska; medan vänsterister vanligen stödjer fackföreningar som åtminstone defensiva klassorganisationer (samtidigt som man kritiserar deras byråkrati), avfärdar ultravänsterister ofta dessa för att de inordnar arbetarklassen i kapitalet och istället betonar de arbetarnas behov av att bryta med dem och agera självständigt; medan vänsterismen vanligtvis är positiv till deltagande i parlamentariska val som ”kritiskt stöd” för reformistiska arbetarklasspartier eller kanske för att stödja ”revolutionär parlamentarism”23 som strategi, så avfärdar ultravänsterismen sådana metoder som illusionsmakeri; medan vänsterismen stödjer nationella befrielsegrupper, uttrycker ultravänsterismen fientlighet mot all nationalism; medan vänsterismen antar ”enhetsfronts”- eller ”folkfronts”-strategier genom att förena sig med socialdemokrater och till och med liberaler med syftet att ”vinna över arbetare”, ser ultravänsterismen detta som att man misslyckats med att separera revolutionär kommunistisk politik från borgerlig politik; medan vänsterister utifrån något av dessa ställningstaganden tar ställning i kapitalistiska krig, antar ultravänsterister ofta en internationalistisk ståndpunkt och motsätter sig alla sidor. Skillnaderna är här så stora att man kan förstå varför ultravänstern ser sig själv som kommunistisk och vänsteristerna som kapitalets vänsterflygel.
Däremot blir problemen uppenbara så fort man har framställt ultravänsterism som en uppsättning av ställningstaganden eller ”klasslinjer”. Det finns en tendens hos många som identifierar sig med ultravänstern att definiera sig negativt i förhållande till vänstern. Som exempel har vi klasskampen, vänstern relaterar till denna på ett sätt, ultravänstern avfärdar detta angreppssätt. Ultravänstern blir en negativ avbild av vänstern.24 När en organisation, eller för den delen en individ, framställer sig som om den antar några ultravänsterpositioner medan den behåller några vänsteristpositioner25, kommer de som identifierar sig med den verkliga, dvs. ultravänsteristiska, kommunistiska traditionen att börja avgränsa sig och avfärda dem vilket uppenbarar sig som ett försvar av renheten. Det som får igång en sådan ideologisk operation är, som vi har antytt, det faktum att de grupper som tydligt tillhör ultravänstern inte ens håller med varandra om alla dessa ställningstaganden. I ljuset av denna motsättning finns möjligheten att bli en anhängare av någon av dessa traditioner26 för att utesluta den andra eller så antar man en gott och blandat-inställning. Men oavsett de (relevanta) hårfina poängerna i polemiken mellan de historiska ultravänstrarna, som inte kan utforskas här, ställer vi oss en djupare fråga.
För att upprepa en formulering som vi tycker om så är kommunismen den verkliga rörelsen – det handlar inte främst om att anta en uppsättning principer, linjer och positioner.27 Självklart är det så att ultravänsterns ställningstaganden uppkom ur klasskampen, men sådana ställningstaganden var bara mer eller mindre korrekta när de antogs – de är approximationer, ett uttryck för ”hur revolutionärer bäst såg det” – och således behövs det något mer än att bara hålla med dem och låta sig rekryteras. Klasskampen kan ses som en våg som stormade upp till en hög punkt 1919 och när den föll tillbaka lämnade den idéer som flöt omkring i dess bakvatten. Dessa traditioner representerar ett försök att upprätthålla de historiska lärdomarna från denna storm i klasskampen, trots denna rörelses reträtt. Vidare så ledde begränsningarna i denna klasskampsvåg – dess oförmåga att generaliseras till världsrevolution – till varierande revolutionära erfarenheter i olika länder, vilket uttryckte sig i att man drog olika lärdomar… och det är detta som ligger till grund för den historiska delningen i vänstern. En del av det pris som dessa tendenser betalade för att upprätthålla de mer eller mindre revolutionära idéerna under förhållanden där arbetarrörelsen mer eller mindre kapitulerat för stalinism, antifascism och mobiliseringen inför ännu en slakt var att idéerna blev något stelnade och ideologiska. Ett tecken på rörelsens reträtt är när teori blir en ”ism” – en specifik uppsättning av ställningstaganden friställda från klasskampen. Det sätt som många grupper och individer inom ultravänstern uttrycker sig på är ofta stelt. För många fungerar det mekaniska antagandet, reproduktionen och vidhållandet av dessa ställningstaganden i ljuset av klasskampen för att förstärka sin egen identitet som ”revolutionära”, medan de reducerar sin förmåga att erkänna och relatera till motsättningarna i verkliga, sociala rörelser. Att tro att ställningstagandena helt enkelt är revolutionära eller att antagandet av dem gör dig till revolutionär, reifierar innebörden i att vara revolutionär. Kommunismen är försöket att uttrycka den verkliga rörelsen, men den verkliga rörelsen är inte helt närvarande förrän den lyckas. Således är kommunistisk teori endast partiell – ett försök – och det teoretiska arbetet är aldrig riktigt färdigt. Den förs framåt av framsteg i klasskampen och reflekterandet över dessa. Uttryckt på ett annat sätt ser inte teorin ur totalitetens glasögon utan genom ett försök till totalitetens glasögon.28 Det är otillräckligt och ohistoriskt att anta att ultravänstern hade rätt idéer men att de helt enkelt förlorade mot de felaktiga idéerna, och att på denna grund framhäva dess kritik av fackföreningar och vänsteristiska politiska partier närhelst möjlighet ges.
Som vi skrev i vår första ledare29 återkom en hel rad teoretiska strömningar under sextio- och sjuttiotalen, bl.a. ultravänstern. Men medan ett antal grupper som dök upp ideologiskt rapade upp de teorier vilka man upptäckte, arbetade andra med att faktiskt utveckla teori som var adekvat för de nya förhållandena. Uppgiften för den nya generationen var att plocka upp idéer, såsom den historiska ultravänsterns, på ett icke-ideologiskt sätt. Ironiskt nog var inte platsen där deras arv togs upp på ett dynamiskt och originellt sätt Tyskland, Holland eller Italien, utan Frankrike. Det finns en verklig grund för uttalandet att den ”moderna” ultravänstern till stor del har varit ett franskt fenomen.
Rörelsen i maj 1968, eller åtminstone dess mest avancerade element, rörde sig mot ett ”rådistiskt” perspektiv: detta perspektiv, som ärvts från den tysk-holländska vänstern, avfärdade leninismen och partiet och satte sin tro till arbetarråd.31 Till vänsterns stora förvåning hade analyser från icke-ortodoxa ultravänsterinfluerade grupperingar32, som Situationistiska internationalen (SI) och Socialisme ou barbarie (S ou B) och dess arvtagare som ICO33, varit dem som haft bäst föraningar om karaktären hos denna rörelse.
I bakvattnet efter 1968 fanns det ett uppsving i intresset för ultravänstern. Då SI inte tog in fler medlemmar och var upptagna med att utesluta de medlemmar man hade34, så var det ICO som fick en stor del av uppsvinget till dels. Organisationen expanderade kraftigt och blev den största ultravänstergruppen i Frankrike, med några hundra medlemmar. Den hade kontakter med många lokala rådistgrupper som dök upp runtomkring i Frankrike och en av de viktigare var den som TC kom ifrån – Marseillebaserade Cahiers du communismes de conseils (’Rådskommunistiska häften’).
Däremot blev tillräckligheten i det rådskommunistiska perspektivet allt mer ifrågasatt av individer och grupper35 som tillägnade sig idéer från den italienska vänstern och framförallt dess kritik av självförvaltning.36 En viktig del i dynamiken hos den franska ultravänstern ligger i det faktum att Bordigas och den italienska vänsterns idéer inte introducerades i Frankrike37 främst av traditionella vänsterkommunister utan av mindre ortodoxa figurer som Camatte och andra runt tidningen Invariance och av Gilles Dauvé och gruppen Mouvement communiste. I en text som översatts som del av Eclipse and re-emergence of the communist movement38 argumenterar Dauvé helt korrekt för att problemet med den rådistiska ultravänstern är att de ställer byråkratin, statskontrollen och det leninistiska partiet mot ännu en uppsättning av organisationsformer – arbetardemokrati, självförvaltning och råden – och missar därmed frågan om kommunismens innehåll. Om den definierande politiken 1968 – det sociala innehållet var något annat – hade varit självförvaltningsinriktad så hade kritiken varit viktig.39
En annan grupp som TC nämner, Révolution international / CCI40, kopplas också till otillfredsställelsen med rådismen. Däremot har de för det mesta avfärdat nytänkande som ”modernism” och håller fast vid en mer fundamentalistisk vänsterkommunism – ”de korrekta ställningstagandena har redan antagits” – som baseras på en selektiv tillägnelse av arvet från den tysk-holländska och den italienska vänstern. De lyckades rekrytera många av de rådistiska grupper och individer som hade dykt upp i Frankrike och på andra ställen på basis av linjen att revolutionen var överhängande och att det var nödvändigt att organisera sig och bygga en vänsterkommunistisk organisation/parti.
Det är de mindre organisatoriskt fixerade och mer teoretiskt ifrågasättande strömningarna, där TC ingår, som är av intresse för oss. Som Loren Goldner uttrycker det så angrep debatterna i den franska ultravänstern 1968–1973 frågan om kapitalismen i termer av värde ”för att helt riktigt insistera på att kommunism vare sig var ’nationaliserad egendom’ eller ’arbetarkontroll över produktionen’ utan det positiva överskridandet av varuproduktionen och alla dess kategorier: värde, lönearbete, kapital, proletariatet som socialt förhållande, allt förstått som en integrerad helhet.”41 Något som influerade debatterna och gjorde det möjligt att överskrida en ultravänsterversion av Andra internationalens marxism var de då nyligen tillgängliga Marxtexterna Grunddragen och Den omedelbara produktionsprocessens resultat (det ”opublicerade sjätte kapitlet” i Kapitalet). De första att erkänna signifikansen hos dessa texter var Bordiga och cirkeln runt honom, inklusive Camatte. Oavsett deras problem42 var Camattes och andras styrka att de inte tog de teoretiska idéerna hos vare sig den tysk-holländska och/eller den italienska vänstern, eller ens Marx, som fullständiga och avslutade doktriner som bara skulle propageras för, utan istället försökte angripa verkligheten på ett icke-ideologiskt sätt.
Ett exempel på användbarheten i ett icke-dogmatiskt tillägnande av idéerna från den italienska vänstern var att den tysk-holländska vänsterns fabrikistiska och ekonomistiska vision om självförvaltning kunde utsättas för den italienska vänsterns kritik. Samtidigt kunde den italienska vänsterns uppfattning att revolutionen främst är en politisk handling övervinnas genom idén om revolutionen som något som till sin grund vare sig var politisk eller ekonomisk utan social: kommunisering – den direkta negationen av kapitalistiska sociala förhållanden, framförallt företagsformen, och dess ersättande med mänskliga förhållanden. Om SI var den mest dynamiska revolutionära tendensen perioden fram till och under 1968, så kan man argumentera för att det, under de år som följde, var de tendenser som var mer (kritiskt) öppna för den italienska vänstern och för de nypublicerade Marxtexterna om kritiken av den politiska ekonomin som befann sig i teorins och kritikens främsta led. Delar av SI:s kraft låg i att de inte hade antagit rådskommunismen rakt av, utan att de hade tryckt på och fördjupat innebörden av revolutionen genom deras kritik av kultur och vardagsliv och med en praktik som grundade sig på begär och förströelser etc. På ett liknande sätt gick de franska ultravänstergrupperna under sjuttiotalet längre i en revolutionär förståelse av det nya i 68-händelserna och i utvecklingarna av klasskampen som höll på att hända runtomkring i den avancerade kapitalistiska världen genom att inte rakt av anta en vänsterkommunistisk ideologi utan genom att använda sig av den nyligen tillgängliga Marx för att tänka om vad överskridandet av kapitalismen var. Utan att vi håller med om varje innovation som dessa strömningar kom fram till verkar det uppenbart för oss att kommunistisk teori avancerade på den franska ultravänsterscenen, inte minst genom att ifrågasätta ultravänsterismens gränser. Det är ur denna miljö som TC uppstår.
TC placerar objektivism och andra frågor som restes av våra förfallsartiklar inom ett historiskt schema som baseras på Marx begrepp formell och reell subsumtion av arbetet43 och en hel uppsättning av kategorier som de utvecklat under de senaste trettio åren. Den kritik som TC gör av enskilda delar av förfallsartiklarna är i många fall korrekta – till exempel vår diskussion om den ryska revolutionen och vår behandling av autonomistisk marxism – och hänger ihop med deras allmänna perspektiv. Vårt intryck är att TC verkligen ställer några av de rätta frågorna.
En svårighet som läsaren (och dem vi har bett översätta åt oss) finner är att TC uttrycker sig på ett svårt och ibland dunkelt sätt. De verkar insistera på, och upprepa, ett antal ganska abstrakta formuleringar – till exempel idén om kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning och kapitalets självförutsättning – för att förstå kapitalet och klasskampen. TC anser att idén om ”kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning” fattas i våra artiklar. Även om artiklarna på några ställen inte undflyr en separation av kapital(ism) och klasskamp, kan vi däremot verkligen anse att TC:s uppfattning att artikelns svagheter baseras på att Aufheben föredrar alienationsbegreppet framför exploateringsbegreppet är felriktad. Tvärtom skulle vi säga att den plats i artiklarna där begreppet ”ömsesidig inblandning” är mest närvarande faktiskt är i vår användning av alienationskategorin. Detta är något vi kommer att återvända till i vårt svar på kritiken.
Ju mer vi läser TC, desto mer uppenbart blir det att deras kategorier baseras på en nära läsning av Marx kritik av den politiska ekonomin och framförallt Grunddragen och Den omedelbara produktionsprocessens resultat. En av svårigheterna med TC är att de rör sig mellan den abstrakta teorinivån i Grunddragen och en mer konkret undersökning av klasskampen. Detta är inte nödvändigtvis en kritik – vi tar mycket från Grunddragen och det är inget fel med att någon skriver på den nivån nu (även om det troligen begränsar deras läsarkrets). En möjlighet att begrunda är att TC:s ständiga återvändande till vissa abstrakta formuleringar, även till priset att deras skrivande blir upprepande och svårt att läsa, kan ha fördelar när man ska motstå minsta motståndets väg i det borgerliga tänkandet, att undvika att man faller in i ett tankemönster som accepterar och reproducerar fetischerade framträdelser och separationer.44 Emedan TC:s abstrakta teori är oemotsägligt svår, så kan man säga att varje försök att förstå historiens komplexa processer är svåra, så också Marx. Man måste hantera problem på den svårighetsnivå de kräver. Dock så är en merit hos Marx abstraktioner att de rör sig, de tillåter en förståelse för verkligheten och öppnar upp den – gör TC:s abstraktioner det? Marx abstrakta nivå av teoretiserande följdes ofta av texter där han gjorde varje försök att vara förståelig, att presentera de praktiska konsekvenserna, som han såg det, av hans mer teoretiska arbete för den verkliga rörelsen som han, liksom TC, såg som det verkliga ursprunget för hans teori. På samma sätt har TC intressanta saker att säga om klasskampen, både historiskt och i ljuset av färska utvecklingar, som de beskriver som ”radikaldemokratism” och ”direktaktionsrörelsen”.
Nedan presenterar vi TC:s beskrivning av sin historia och sina perspektiv, som följs av vår egen sammanfattning av huvudtanken med förfallsartiklarna, vilket fungerar som förord till TC:s kritik.
1. Denna text publicerades ursprungligen i Aufheben nr 11 som en historisk bakgrund till Théorie communiste och den moderna ultravänstern. Aufheben ville med den ge en introduktion till TC:s introduktion till dem själva i ”Bakgrund och perspektiv” (s. 55–59 i detta nummer av riff-raff), och presentera några tankar om förhållandet mellan kommunismen, arbetarrörelsen, ultravänstern och diskussionerna i den franska miljö som TC växte fram ur.
2. Théorie communiste, ”Bakgrund och perspektiv”, riff-raff nr 8, s. 55f.
3. [Översatt från tyskan. Karl Marx, Die heilige Familie, Dietz Verlag GmbH, Berlin 1965, s. 37f. På svenska i riff-raff nr 8. Övers. anm.] TC själva skulle förmodligen inte instämma i sättet Marx närmar sig frågan här. I sin kritik av vår artikel ifrågasätter de vår användning av begreppet alienation. Marx tematik kring alienationen och Aufheben i de Ekonomiska manuskripten och Den heliga familjen, återupptas enligt TC i hans senare arbeten. Detta är en av poängerna vi har försökt att förstå genom att titta på andra av TC:s idéer, till exempel: ”Låt oss inte blanda samman ’alienerat arbete’ så som det fungerar i Manuskripten och arbetets alienation som vi finner i Grunddragen eller Kapitalet. I det första exemplet är det alienerade arbetet den mänskliga essensens självrörelse som artväsen; i det andra är det inte längre frågan om en mänsklig essens, utan om historiskt bestämda samhälleliga förhållanden i vilka arbetaren separeras delvis eller helt och hållet från hennes arbetes villkor, från hennes produkt och själva hennes verksamhet.” (Théorie communiste, ”Urval ur ’En kritik av ”kritiken av arbetet”’”, riff-raff nr 8. Övers. anm.). Vi menar att även om Marx behandling stadigt blir mer historisk och mer konkret, är alienationens tematik väsentligen densamma. Detta är något som vi tar upp i vårt svar på deras kritik.
4. I Kapitalet talar inte Marx om privategendom eftersom han inordnar den i varan (ett samhälle med generaliserad varuproduktion är ett av absolut privategendom). I hans tidigare arbeten, när han talade om privategendomssystemet, var uppmärksamheten redan på arbete–kapitalförhållandet. ≈ret innan Den heliga familjen, skrev Marx: ”Så länge motsättningen mellan egendomslöshet och egendom inte uppfattas som en motsättning mellan arbete och kapital, så länge är det en indifferent motsättning, som inte förstås i sin aktiva relation, sitt inre förhållande eller som en motsättning som utgör en motsägelse. … [A]rbetet, som är privategendomens subjektiva väsen och som utesluter egendomen, och kapitalet, som är det objektiva arbetet och som utesluter arbetet, utgör tillsammans privategendomen med dess utvecklade självmotsägande förhållande, ett förhållande som genom sin inre dynamik bär fröet till sin egen upplösning” (”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995, s. 90). Marx ändrar inte sitt studieobjekt när han fokuserar på förhållandet mellan arbete och kapital snarare än mellan alienerat arbete och privategendom eftersom det senare bara är ett mer utvecklat och konkret uttryck för det förra. ”Privategendomen”, som existerade före kapitalet, når den högsta formen av motsättning och antagonism i form av lönearbete och kapital.
5. I slutet av Lön, pris och profit råder Marx fackföreningarna att de borde skriva det revolutionära slagordet ”Ned med lönesystemet!” på sina banderoller istället för det konservativa mottot ”En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!”.
6. Till och med det enastående exemplet på revolutionär syndikalism – IWW under 1900-talets första decennier som verkligen betonade ”ned med lönesystemet” – var inte immunt. Den väg på vilken många av dess militanter tog sig in i det amerikanska kommunistpartiet, även när det staliniserades, kom inte från intet. Som Wright noterar, ”sympatin i vissa wobblykretsar med tekniska och tayloristiska principer avslöjade det växande avståndet från IWW:s initiala avvisande av kapitalistisk organisering av arbetet.” (Steve Wright, Storming heaven, Pluto press, London 2002, s. 195, citerar La formazione dell’operaio massa negli USA 1898/1922, s. 179–187.)
7. ”Med de borgerliga ekonomerna har vi inte längre någonting att gräla om. Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom Das Kapital, utan på en industriell arena, som omfattar en sjättedel av jordens yta – inte på dialektikens språk utan på stålets, cementens och elektricitetens språk.” (Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, Bokförlaget Röda rummet, Stockholm 1983, s. 12) Hans kritik av Sovjetunionen är ofta av dess bristande produktivitet och effektivitet. Det är inte heller överraskande att det kommer från mannen som, när han hade befälet, förespråkade militär disciplin för arbetsstyrkan.
8. Se Michail Siedman, Workers against work. Labor in Paris and Barcelona during the popular fronts, University of California press, Berkeley 1991. <http://ark.cdlib.org/ark:/13030/ft5h4nb34h/>
9. Naturligtvis var inte nazisterna de första att lägga det nationella till socialismen: socialdemokraterna stödde första världskriget, en stor del av hur Stalin torgförde ”Socialism i ett land” låg i vädjan till befolkningens patriotism, och vi finner senare exempel såsom labour-sionism och olika tredje världen-socialismer från Tanzania till Kambodja.
10. Liksom nazismen och den italienska fascismen inkorporerade stora delar av socialdemokratin i sina regimer, inkorporerade socialdemokratin efter andra världskriget en stor del av fascismen i efterkrigsordningen, eller som bordigisterna provokativt uttrycker det: ”fascismen vann när de fascistiska nationerna förlorade andra världskriget”.
11. Genom att fokusera på ledarna undviker man självfallet den roll CNT:s gräsrötter hade i disciplineringen av den spanska arbetarklassen och i mobiliseringen inför krigsinsatsen.
12. Se Paul Mattick, ”The barricades must be torn down”, International communist correspondence nr 7–8, 1937. <http://kurasje.tripod.com/arkiv/4100t.htm>
13. Vänsterism, som en deskriptiv och nedsättande term för ideologiska ståndpunkter och praktiker vilka framställer sig själva som oppositionella men som i själva verket rör sig inom den borgerliga politiken, är användbar som stenografi. Men användningen av den som förklaring till rörelsers misslyckande tenderar mot det dogmatiska antagandet att någon/vi redan besitter den korrekta ”icke-vänsteristiska politiken” och att problemet blott är att göra sig förstådd.
14. Se Guy Debord, ”Proletariatet som subjekt och som representation”, Skådespelssamhället, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 2002, s. 57–91. Troploin poängterar i ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?” [riff-raff nr 5, övers. anm.] att vi måste skilja mellan arbetares praktik och deras ideologi och relaterar det direkt till TC:s argument.
15. Se Philippe Bourrinets redogörelse för masstrejkens betydelse i artikeln ”Les conseils ouvriers, dans la théorie de la gauche communiste germano-hollandaise”.
16. Den mest betydande tendensen var Durrutis vänner. Se Augustin Guillamon, The friends of Durruti group: 1937–1939, AK press, 1996.
17. Se Martin Glaberman, Wartime strikes, Bewick editions, Detroit 1980.
18. Ultravänstern är tvivelsutan inte den enda brytningen. Långt före första världskriget hade socialdemokratin redan frambringat grupper som Die Jungen i Tyskland och SPGB i Storbritannien, och senare frambringade anarkosyndikalismen Durrutis vänner. Trotskismen har frambringat talrika brytningar, såsom Munis följeslagare, Socialisme ou barbarie, Johnson–Forrest-tendensen. Den italienska marxism-leninismen skapade operaismo / autonomistisk marxism och så vidare. Även om många av dessa också är förbundna med uppsving i klasskampen, är ingen av dem sammankopplad med ett så internationellt, djupt och tydligt hot mot kapitalismen som den år 1919 kulminerande kampvåg, som ohjälpligt är förenad med 1917 års ryska revolution. Det är inte heller någon slump att många av de strömningar som uppkom senare under 1900-talet fann sig själva allt närmare, och stämplades av sina forna kamrater som tillhörande, ultravänstern.
19. Det hade knappt deltagit några utländska kommunister på den första kongressen.
20. Bordigas mest ortodoxa följeslagare stödde deltagande i fackföreningar och såg en progressiv – om än borgerlig – roll i tredje världen-nationalism. Intressant nog har många av de som kommit från den italienska vänstern rört sig mot den tysk-holländska vänsterns ståndpunkter i dessa frågor. Bilan, den italienska vänstergruppen i exil i Frankrike under 1930-talet, började ifrågasätta inblandning i fackföreningar och uppfattningen om nationalismens progressiva roll. Två framträdande sidoskott av den italienska vänstern – IKS (som gör anspråk på Bilans tradition) och IBRP (vars huvudmedlem är Battaglia comunista, en grupp som formades i en betydande brytning från den ortodoxa bordigismen 1953), har rört sig till antifackliga och antinationella ståndpunkter som historiskt ligger närmare den tysk-holländska vänstern, medan de vidhållit den italienska vänsterns starka tro på partiet.
21. Se Antagonisms pamflett Bordiga versus Pannekoek (en svensk översättning kan hämtas från www.riff-raff.se. Red. anm.). Det är viktigt att förstå att det vid en närmare undersökning framträder aspekter av den italienska vänsterns uppfattning av partiet som skiljer sig från Lenins och leninisters dito. Att avvisa termen ”parti”, såsom anarkistiska och rådskommunistiska grupper gör, innebär inte att den strömningen eller gruppen undkommer dess problematik. För en diskussion, se än en gång Antagonisms pamflett samt Jacques Camattes ”Origine et fonction de la forme parti” (Invariance, serie 2, specialnummer, januari 1974. På engelska: Origin and function of the party form <http://reocities.com/Cordobakaf/camatte_origins.html>. Övers. anm.)
22. Vi har huvudsakligen behandlat denna historia i del tre av våra Rysslandsartiklar (Aufheben nr 8, hösten 1999). För två utmärkta redogörelser för dessa riktningar i den historiska ultravänstern, se Le courant ”bordiguiste” 1919–1999 och La gauche communiste germano-hollandaise som publicerats av IKS. Båda böckerna är skrivna av Philippe Bourrinet som senare lämnade organisationen, med goda anledningar antar vi.
23. Det vill säga en politik som använder parlamentet som en revolutionär tribunal för att avfärda parlamentet och det kapitalistiska systemet.
24. Detta kanske förvärras i Storbritannien och Amerika där många som rör sig mot ultravänstern kommer via anarkismen, som alltid har haft en stark tendens att definiera sig själv gentemot ”trottarna” eller ”marxisterna”.
25. För att ta ett exempel från Storbritannien utskiljde sig SWP, den största vänsteristgruppen, tidigt från den trotskistiska huvudfåran genom att anta en statskapitalismlinje i frågan om Sovjetunionen. Däremot har man angripit nästan varje annan fråga på extremt moderata och t.o.m. centristiska sätt, likaså i förhållandet till ”arbetarrörelsen”. På motsatta sidan kan maoistiska och ”tredje världen”-vänsteristiska grupper stödja stalinistiska och byråkratiska regimer på andra håll, men motsätta sig den officiella arbetarrörelsen på hemmaplan – Labour och fackföreningar. Individer kan vara precis lika motsägelsefulla.
26. Man kan till exempel identifiera sig med den tysk-holländska vänstern och avfärda Bordiga som en rigid, eller som bäst principfast, leninist. Eller också identifierar man sig med Bordiga och ser den rådskommunistiska ultravänstern som syndikalister.
27. För att göra något som vi sällan gör – citera Engels – ”Kommunismen är ingen doktrin, utan en rörelse som växer från fakta snarare än principer. Kommunister förutsätter inte den eller den filosofin utan all förfluten historia och framförallt, dess verkliga och faktiska resultat i de civiliserade länderna. […] Till den grad kommunismen är en teori är den det teoretiska uttrycket för proletariatets situation i sin kamp och den teoretiska sammanfattningen av förutsättningarna för proletariatets frigörelse.” (Die Kommunisten und Karl Heinzen, Deutsche-Brüsseler-Zeitung nr 79, 3 oktober 1847).
28. Se John Holloways syn på denna outvecklade poäng i Change the world without taking power, Pluto press, London 2002, s. 80–88.
29. Se Aufheben nr 1, hösten 1992.
30. Vi skriver detta främst utifrån vad som har översatts av dem; TC och andra kan berätta historien utförligare, men de skulle troligen göra det på ett mer ställningstagande sätt – se till exempel deras anmärkning att Dauvé ”försökte krydda till ultravänstern med en injektion av bordigism.”
31. Se R. Gregoire och F. Perlman, Worker-student action committees France May ’68, Red and black, Detroit 1969.
32. Att sådana moderna ultravänsterströmningar existerade i Frankrike var delvis en konsekvens av det faktum att folk från båda sidor hade levt i exil där sedan tjugo- och trettiotalen. Den italienska exilgruppen Bilan hade bedrivit mycket teoretiskt arbete. Se Bourrinets Le courant ”bordiguiste” 1919–1999 och La gauche communiste germano-hollandaise, a.a.
33. Informations et correspondence ouvrières (Arbetarnyheter och -korrespondens) utvecklades från Informations liasons ouvrières (ILO) som lämnade Socialisme ou barbarie 1958 när Castoriadis/Chalieu förde den senare i en mer ”leninistisk” riktning. (ICO, un point de vue). Det finns en pamflett om det av en ledande medlem, Henri Simon, vars grupp Echanges fortsätter traditionen. Han ger en kortfattad berättelse i Red and black notes nr 5. (På svenska i ”Kommunism i Frankrike”, För kommunism <www.reocities.com/forkommunism>. Se också vår egen intervju från 2005 med Henri Simon på riff-raffs webbplats: www.riff-raff.se/riffigt/hs_intervju05.php. Red. anm.)
34. Se ”The veritable split in the Situationist international” och sena dokument i Ken Knabbs Situationist international anthology, Bureau of public secrets, 1995.
35. Några exempel är Camatte och Invariance, Dauvé och Mouvement communiste och andra grupper där vi likt Bordiga skulle säga att ”vi – med stort nöje – inte känner namnen och personligheterna”, såsom Négation och Organization des jeunes travailleurs révolutionnaires, Un monde sans argent: le communisme.
36. Dessa utvecklingar beskrivs bra i den amerikanska översättarens introduktion till Barrottexten Kritik av den Situationistiska internationalen [på svenska hos För kommunism <http://www.reocities.com/forkommunism/> och på riff-raffs webbplats. Övers. anm.] i What is situationism?, red S. Home (AK press, 1996), s. 53–60.
37. Samlingarna Bordiga et la passion du communisme och Espece humaine et crout terrestre et autres articles ger en mer intressant bild än de urval man möter genom den ortodoxa vänsterkommunistiska pressen.
38. På svenska i Gilles Dauvé, Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004. Övers. anm.
39. En annan text som uttrycker kritiken av självförvaltningen är ”Lip et la contre-révolution auto-gestionnaire”, Négation nr 3, 1973. (På engelska: ”Lip and the self-managed counterrevolution” <www.reocities.com/~johngray/lip.htm>)
40. I Sverige Internationella kommunistiska strömningen, IKS. Här heter deras tidning Internationell revolution. På riff-raffs webbplats finns en kritik av IKS. Red. anm.
41. Goldners Remaking of the American working class <http://home.earthlink.net/~lrgoldner/remaking.html> erbjuder intressanta perspektiv på många frågor, men den ekonomiska analys som Goldner försöker grunda dem i baseras på en fatalt felaktig läsning av Marx.
42. Till exempel kan vi vara eniga med TC om att man inte vill följa Camatte i hans förnekande av klass. Den engelska utgivaren skriver om Invariance’ Capital et Gemeinwesen: le 6e chapitre inédit du Capital et l’œuvre économique de Marx: ”det är viktigt att förstå hur klass har transformerats, snarare än att överge klassanalysen”.
43. För en förklaring av skillnaden, se Marx ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975.
44. Borgerligt tänkande är inte bara bourgeoisiens eller dess anhängares tankar; snarare är det de tankekategorier som korrekt uttrycker de kapitalistiska sociala formationernas framträdelseformer men inte förstår dem som framträdelseformer, utan istället antar dessa kategorier positivt, affirmativt. På samma sätt som kapitalets framträdelse som ting (pengar, maskiner etc.) och vi som separerade borgerliga individer är ett verkligt moment som produceras av kapitalistiska sociala relationer men som döljer det verkliga livsflödet som fångas i värdeprocessen – alienerat arbete – kommer våra försök att förstå denna värld normalt sett reproducera rigida kategorier, med separata subjekt och objekt utan att gå bakom uppenbarelseformerna. Svårigheten i TC:s skrivande kan vi tänka oss är en konsekvens av att de försöker motstå att ramla ner i de fetischerade former som marxismen så ofta har ramlat ner i, som en positivistisk ideologi baserad på Marx insikter men förvrängda tillbaka till borgerliga gränser.