Den TC-text som följer nedan är, som dess titel antyder, kritiska anmärkningar som de skickade med sin översättning av förfallsartiklarna från Aufheben nummer 2–4.2 Vi kommer här att ge en sammanfattning av dessa för läsare som inte har läst texterna eller några som kanske vill bli påminda.
För att hantera förfallsteorin var det nödvändigt att betänka en stor mängd material – uppfattningar om kapitalistisk kris och kollaps, framväxten av övergångsformer, nödvändigheten av eller eljest om socialism – som har dominerat försök till revolutionära analyser av nittonhundratalskapitalismen. Det underliggande temat som vi identifierade (och som intresserade TC) var frågan om objektivism. Under denna term analyserade vi en förekommande förståelseform som dominerades av separationen av objektivt och subjektivt – kapitalistisk utveckling och klasskamp – framställandet av kapitalismen som, så att säga, en maskin med en inneboende (mekanisk?) logik som pekade mot kollaps, vilket genererade ett subjektivt svar i nödvändigheten att klasskampen rörde sig mot den socialistiska revolutionen. Med detta begrepp sågs den drivande kraften mot kommunismen, dess materiella bas, som motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Denna motsättning förstods som en grundläggande, underliggande objektiv verklighet vars oundvikliga konsekvens var den socialistiska revolutionen (med en kollaps till barbari som ett ibland föreslaget alternativ). Baserat på en sådan uppfattning reducerades revolutionens centrala problem ofta till att på ett eller annat sätt få medvetandet och subjektiviteten att komma ifatt den objektiva situationen, där krisen spelade en nyckelroll. Denna objektivism kunde uttryckas på politiskt motsatta sätt; som Trotskijs reduktion av allting till ledarskapets kris, där den revolutionära uppgiften reducerades till taktiska frågor om organiserandet av avantgardet eller partiet för att ta fördelen i krisen som säkerligen skulle komma; eller hos Mattick och rådismen där revolutionen var en spontan arbetarklassreaktion på krisen: ett helt icke-avantgardistiskt synsätt. Vi spårade ursprunget till sådant teoretiserande till den ”klassiska marxismen” och både trotskismen och ultravänstern såg sig som de verkliga arvtagarna till denna ”klassiska marxism”, som utvecklades av Engels och Andra internationalen. Vi såg hur dessa teorier verkade bli misskrediterade av kapitalismens misslyckande att kollapsa eller producera en revolution efter andra världskriget. I den andra artikeln i serien tog vi upp de heterodoxa strömningarna Socialisme ou barbarie, situationisterna och de autonomistiska marxisterna, som dök upp vid det här tillfället och kritiserade den objektivistiska förfallsproblematiken och framhöll den brännande och viktiga roll som det revolutionära subjektet hade i kapitalismens överskridande. Men vi noterade också hur krisens återkomst på sjuttiotalet verkade förnya nödvändigheten av att förstå krisen – objektivistiskt eller på annat sätt. Vi avslutade med en begrundan av det angreppssätt som tidningen Radical chains antog och deras fokus på statsinterventionens roll, med välfärd som ”förhindrandet av kommunismen”, och vi slutade med ett (för kort) förslag på ett alternativt perspektiv.
Nu vänder vi oss så till TC:s svar på våra förfallsartiklar.
1. Detta förord publicerades ursprungligen i Aufheben nr 11.
2. De är publicerade i sin helhet på svenska i riff-raff nr 6. Övers. anm