I nummer 11 publicerade vi en presentation av den franska gruppen Théorie communiste (TC) och deras kritik av Aufhebens förfallsartiklar1. För att försöka göra det hela förståeligt skissade vi upp ultravänsterns betydelse2 och utveckling i Frankrike. Som många andra har Aufheben både uppmärksammat inflytandet av och distanserat sig från ultravänstern. Generellt sett har dock Aufheben kritiserat den i förbigående. När vi har behandlat en särskild kamp har vi kanske tittat på vad vi ser som partibyggarnas rigida och ideologiska synvinkel, men inte bara de partibyggande tendenserna hos ultravänstern. Sådana måltavlor är kanske allt för lätta att positionera sig själv mot.
För TC har försöket att kritisera och gå bortom ultravänsterns teori varit ett centralt fokus. De har även kritiserat de mer teoretiskt dynamiska tendenser som har dykt upp (mest i Frankrike) och försökt att identifiera och ifrågasätta de teoretiska antaganden som ligger bakom deras ställningstaganden. De anglofona länderna har dock inte utvecklat någon distinkt ultravänsterteori. TC:s idéer överlappar här några intressanta utvecklingar inom akademisk marxism, såsom Open Marxism3 och Moishe Postone.4 Det intressanta är att när det kommer till praktiska politiska slutsatser av sina verk närmar sig många av dessa akademiker, genom ett stort teoretiskt engagemang i Marx, ultravänsterns problematik och avfärdar vänsterismens traditionella former, som allmänt accepteras av deras kollegor.5
TC närmar sig frågan på ett annat sätt. De har istället stött på ultravänsterns svar, funnit dessa otillfredsställande och närmar sig så ett radikalt möte med de teoretiska marxska abstraktionerna. Den här tidningens titel har alltid varit ett åläggande att föra teorin framåt, att gå bortom rådande teoretiska ståndpunkter; vi anser att TC försöker göra detta, ett försök som ska tas seriöst. Vidare är TC en inbjudan till oss att ”aufheben” våra egna ståndpunkter.
TC-läsaren finner ett förvillande antal specialiserade termer, varav några är egna, medan andra används på ett för dem specifikt sätt: programmatism, avfärdandet av proletariatets revolutionära essens, kapitalets självförutsättning, kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning, kampcykler, den reella subsumtionens första och andra fas, omstrukturering och revolutionen som de omedelbara kampernas producerade överskridande – inte som den kvantitativa överväxten av dessa6. För dem som inte kan läsa franska förtätas problemen med TC:s obskyritet, som till och med många franska läsare har problem med, eftersom tillgängliga översättningar till engelska till stor del har karaktären av täta sammanfattningar av deras teoretiska ståndpunkter. Om man inte kan följa utvecklings- och analysprocessen som grundlägger dessa ståndpunkter kan de framstå som en serie tveksamma påståenden. Detta språkproblem förhindrar oss att djupt studera TC:s skrifter och är ett stort hinder. Däremot kommer vi förhoppningsvis att klargöra de frågor som ligger på bordet, genom att försöka få rätsida på det material vi har tillgång till – delvis genom att referera till en gemensam källa hos Marx.
Det som följer är således en del i vår oavslutade process för att försöka diskutera med och förstå TC – en sorts öppen autodidaktik.
De väsentliga poängerna i TC:s kritik av förfallsartiklarna kan summeras såhär: genom en avsaknad av det korrekta ramverket, det vill säga ”uppfattningen om definitionen av motsättningen mellan proletariat och kapital som deras ömsesidiga inblandning”7, misslyckas artiklarna med att undfly en separation av kapitalism och klasskamp; kommunism och revolution historiseras inte, utan ses som om den framträder från en invariant revolutionär essens hos proletariatet – dess affirmation snarare än dess negation. Detta visar sig i vår användning av alienationsbegreppet, snarare än exploateringsbegreppet, vilket leder till en formell behandling av den ryska revolutionen; ett inadekvat försök till kristeori; en ofullständig kritik av autonomistisk marxism; och en falsk dikotomi mellan stat och kapital. Sammanfattningsvis undflyr vi inte problematiken med objektivism och subjektivism.
Om TC anser att vi har rätt när vi identifierar ”objektivism” som den grundläggande teoretiska punkten bakom de frågor vi behandlar, anser de att vi felaktigt förstår detta som ett ahistoriskt fel, snarare än som de gör, något historiskt, som nödvändigtvis producerats av en fas i klasskampen. Vi börjar med att erkänna att mycket av TC:s kritik träffar rätt. När vi ser tillbaka på förfallsartiklarna, är vi allt för medvetna om deras svagheter. Om vi skulle skriva en artikel i ämnet nu, skulle vi producera något annat. Således kan vi acceptera TC:s grundläggande domslut att artiklarna misslyckas med att verkligen göra det genombrott som de önskade, trots att de behandlar viktiga frågor.
Längre fram kommer vi att behandla några specifika delar av kritiken av artiklarna, men det viktigaste är sättet som TC identifierar svagheterna i artikeln utifrån deras egna teoretiska perspektiv, som ser ut som om det greppar frågorna på ett mer koherent sätt. Men exakt vad är detta teoretiska perspektiv? Nedan kommer vi kortfattat att behandla delar av den bredare betydelsen hos TC:s arbete och framförallt deras kritik av ultravänsterns problematik. Sedan kommer vi att ta upp två punkter där vi är oense med TC. En av dessa är deras uppenbara avståndstagande från alienationen till förmån för exploateringen. Vi kommer visa att alienation är nyckeln till hela Marx kritik av den politiska ekonomin (KPE) och förutsätts i just de begrepp som TC använder. För det andra kommer vi att ställa några frågor angående deras periodisering av kapitalismen, vilken vi tycker är problematisk. Efter det kommer vi återvända till några specifika poänger som de framförde i sin kritik av förfallsartiklarna.
TC har nyligen producerat en bok som summerar deras teoretiska ställningstaganden och utveckling – Kritisk grund för en teori om revolutionen. Bortom proletariatets affirmation.8 Med sina 722 sidor och med endast en volym utgiven i en serie om fyra volymer om kommunismens teori, visar TC sin ambition med projektet med följande plan för de fyra volymerna: Volym ett (den redan publicerade): Kritisk grund för en teori om revolutionen. Bortom proletariatets affirmation. Volym två: Motsättningen mellan proletariat och kapital. Form och innehåll i motsättningen. Volym tre: Kapitalets omstrukturering; kapitalets formering och historiska betydelse; kriser – omstruktureringar; nuvarande förhållanden mellan klasserna. Volym fyra: Ny kampcykel – revolution – kommunism – olé!9
För dem av oss som endast kan engelska är däremot TC:s mest omfattande uttalande angående sina ställningstaganden förmodligen texten från TC nr 1410, som är en mer detaljerad introduktion till deras idéer än den vi publicerade i senaste Aufheben. Den fokuserar på den tysk-holländska vänsterns historiska betydelse, då den är skriven för en grupp ”unga lyonesare” som ”teoretiskt reflekterar kring vänstern i Tyskland och Italien”. Till skillnad från dem som försöker hitta en röd tråd av historiska efterträdare för sin egen revolutionära autencitet, säger TC: ”Om vi placerar oss själva i ’arvet’ från den tysk-holländska vänstern är det emellertid nödvändigt att förklara vad vi ser som dynamiken i detta arv. Att placera sig i detta ’arv’ innebär inte att man återupprepar den ena eller andra invarianta ståndpunkten hos KAPD eller AAUD, eller hos teoretiker som Gorter, Pannekoek eller Rühle. Det betyder inte heller att man endast tar det bästa från en uppsättning ståndpunkter. Det som betyder något är det teoretiska systemet, problematiken.”11 För TC är den tysk-holländska vänsterns problematik, som den tyska revolutionens främsta led, kampen mot ”integration[en] av arbetarklassens reproduktion i kapitalets egen cykel”; och revolutionen som den praktiska kritiken av de förmedlande former – ”fackförening, massparti, enhetsfront, parlamentarism” – som hade utvecklat arbetarklassmakt inom kapitalet, men som nu sågs som ett fastlåsande av klassen till kapitalet. I klassens namn attackerade ultravänstern alla existerande klassorganisationer och kallade arbetarna till ett brott. För TC kan detta ställningstagande (särskilt efter den tyska revolutionens misslyckande) summeras som kritik av klassens existens i namn av den revolutionära varelsen eller klassens essens.
TC:s brutala ärlighet är att erkänna detta: ”När den reella subsumtionen fördjupades – och detta var den verkliga kontrarevolutionen i förhållande till 1920-talets början – framstod det allt mer som om förmedlingarna av klassens existens i det kapitalistiska produktionssättet långt ifrån var utanför klassens ’vara’, som måste affirmera sig själv gentemot förmedlingarna, utan inte var något annat än denna rörelses nödvändiga förutsättning av samhällets andra pol – kapitalet. Ultravänstern anlände å ena sidan vid en kritik av varje förhållande mellan klassens existens inom det kapitalistiska produktionssättet och kommunismen, å andra sidan vid affirmationen av att fullt likställa kommunismen med klassens vara.”12
Det vill säga att ultravänsterns ställningstagande är en motsägelse: ju mer den förkastade och förnekade alla former för den icke-revolutionära klassexistensen, desto svårare blev det att hitta och hålla fast vid klassens revolutionära vara. En central idé hos TC är att hela arbetarrörelsen karakteriseras av programmatism, både i det de kallar den formella underordningens fas i kapitalet – från början av 1800-talet fram till första världskriget – och i det de kallar den första fasen av reell subsumtion – vilken varar fram till 1970-talet. För TC var innehållet i och målet hos klasskampen under denna period: ”klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet som sitt omedelbara innehåll och mål och även dess affirmation som det produktiva arbetets klass, genom ett maktövertagande och iscensättandet av en övergångsperiod…”13 Trots deras skillnader uttrycker de formella programmen hos socialistiska, anarkistiska och kommunistiska organisationer samma grundläggande innehåll: klassen affirmerar sig själv som samhällets positiva pol, vilken bär fröna till det nya samhället (socialistiskt, anarkistiskt eller kommunistiskt). Det är grundläggande för TC:s historiska perspektiv att det inte finns någon tunn röd tråd av verkliga socialister eller kommunister, som på något sätt förlorade mot ”statskapitalistiska” vänsterister på grund av slumpartade orsaker. Varje politisk tendens i arbetarrörelsen, till och med ultravänstern, var fortfarande ett uttryck för programmatism eftersom det var så motsättningen arbete–kapital manifesterade sig under denna period. Ultravänstern och den socialdemokratiska vänstern (från vilken den kom) uttryckte försöket att hålla fast vid uppfattningen om en autonom affirmation av klassen mot klassmaktens blotta utveckling inom kapitalet, vilket resten av arbetarrörelsen stod för. För TC var ett sådant ställningstagande dock dömt att misslyckas.
För TC ligger den kontrarevolutionära rollen hos bolsjevikerna i Ryssland och socialdemokraterna i Tyskland i faktumet att ”proletariatets autonoma affirmation trotsade vad det var i kapitalet, vad det hade blivit; som en klass i det kapitalistiska produktionssättet trotsade den sin egen klassmakt. Revolutionen som klassens affirmation trotsar sin egen verkliga negation (kontrarevolutionen är internt kopplad till den) genom det som är dess raison d’Ítre. … Proletariatet kan sålunda, från första världskriget och framåt, föreslå sig självt till posten som kapitalets ledning och kan därmed bli kontrarevolutionens akuta form.”14. Det går inte att undertrycka ekonomin genom att arbetet gör sig gällande autonomt, så arbetet ställs inför uppgiften att styra den.
Emellertid, medan vänstern (inklusive de flesta anarkister, vilket visade sig i Spanien) oproblematiskt fortsatte affirmera arbetarklassen visar TC att ultravänstern ”föreslår oss: ’revolutionen och kommunismen är inte affirmationen av klassen så som den är i det kapitalistiska produktionssättet’. Den lyckades emellertid inte själv att tänja på konsekvenserna av detta till det som ansågs vara proletariatets revolutionära natur, det som alltid framställs som allestädes separerat från dess ’existens’. (Ultravänstern laborerade med den dualitet som skulle ta form: proletariat/arbetarklass.)”15 Vi kanske kan säga att de talar till proletariatet eftersom arbetarklassen gör dem besvikna.
TC:s väg ut ur denna problematik är att historisera kommunismen, när de förkastar denna romantiska uppfattning om proletariatets revolutionära essens. TC förkastar uppfattningen om en invariant kommunism som uppstod som möjlighet 1917, för att sedan förmörkas av kontrarevolutionen, för att sedan återuppstå 1968, för att återigen förmörkas av kontrarevolutionen för att återuppstå igen och de förebrår våra artiklar för att hålla fast vid denna uppfattning. För TC finns inga eviga kommunistiska sanningar. Det som uppkom 1917–1923 var en specifik historisk revolution och en kommunism som kännetecknades av idén om arbetets frigörelse och proletariatets affirmation. Det var således också en omöjlig kommunism. Genom denna analys kommer TC bort från den vanliga (icke-)förklaringen till varför verkligt revolutionära kommunistiska idéer och praktiker inte vann – kontrarevolutionens vikt – genom att† fråga varför revolutionen och kontrarevolutionen antog de former som de gjorde. TC vägrar en förklaring som baseras på en extern kraft eller externa förhållanden som slog tillbaka proletariatet: revolutionens natur bar med sig kontrarevolutionen. Ultravänstern drev förståelsen av kommunismen så långt det gick inom en kampcykel vilken inte kunde undfly affirmationen av proletariatet som perspektiv.
Genom att tydligt särskilja sig från varje ”revolutionär tanke” som uppkom i den senaste kampvågen antar inte TC uppfattningen att om 1917 var begränsat av arbetets affirmation, så hade massarbetarens kamper helt undflytt detta 1968–1973. Om både traditionella vänsterister och ultravänsterister har sett allting genom 1917 års prisma, så har perioden kring 1968–1977 antagit betydelsen som ”historiens vändpunkt där historien vägrade vända” för vissa moderna ”revolutionära” tendenser och inte 1917–1923.
Till skillnad från en stor del av ultravänstern, som tyckte sig se att 1968 uppvisade en helt ny och verkligt kommunistisk kamp, så är det centralt för TC att kamperna 1968–1977 inte var en ny cykel utan slutet på den gamla. Trots alla de moderna egenskaperna arbetsvägran, kritik av vardagslivet etc. så ser TC det som programmatismens sista andetag. TC ser detta också i den mest avancerade teoretiska produkten från denna period: idén om proletariatets självnegation, uttryckt tydligast av situationisterna. TC omfamnade själva idén under det tidiga sjuttiotalet och för dem är det en paradox att föreslå att proletariatet utifrån sig självt ska dra fram en gömd essens, vars innehåll är att förstöra sig själv, men som inte flyr klasskampens begränsningar. Viktigast för TC är dock att kapitalets svar på detta innebär att programmatismens period är slut.
TC är en politisk och teoretisk produkt av kampvågen runt 1968 som fick många på båda sidor av barrikaderna att tro att revolutionen hängde i luften i de avancerade kapitalistiska länderna. När denna utsikt försvann var det förståeligt att många på vår sida inte ville se nederlagets djup. En av de saker som utmärker TC:s analys är att de tidigt började inse grundligheten i det nederlag som ägde rum. En nyckelfråga i deras analys var att omstruktureringen måste förstås som en fundamental förändring av de sociala relationerna. Omstruktureringen var för TC överskridandet av alla hinder som arbetarklassidentiteten innebar för reproduktionen av kapitalet. För TC är denna förändring tillräckligt radikal för att kunna identifiera ett nytt stadium för kapitalismen: ”den reella subsumtionens andra fas”.
Vi är inte övertygade om basen för TC:s periodisering, men deras introduktion av en ny fas vid denna tid har fördelen att den erkänner grundligheten i förändringen som skedde under 1970-talet, en förändring som många andra var motvilliga att hantera, då de bara såg kris- och åtstramningsåtgärderna. När de säger att det var ett nederlag för arbetaridentiteten, innebär detta en grundlig förändring av den sociala sfären. För det mesta har förkämparna för denna förändring stått på bourgeoisiens sida – man kan se på postmodernisterna, på dem som annonserar ”arbetarklassens död” osv. – och den ”revolutionära” reaktionen har varit att förneka eller förminska det som händer. Ett sådant förnekande innebär dock ofta ett undertryckande av tvivlet, vilket återvänder i form av underliggande pessimism och depression. Jämfört med den tidigare perioden, där kampen uppkom, har hela terrängen förändrats drastiskt, bastionerna för arbetarklassmilitans och känslan av arbetarklassgemenskap har besegrats. TC kan ha varit en av de få grupper som från ett tidigt skede såg vad som hände och trots att de inte förminskar vidden av nederlaget antar de ett överraskande positivt perspektiv. Snarare än att fokusera på den subjektiva känslan av nederlag som många ”revolutionärer” akut kände när de såg bättre tider och som dömer alla färska kamper utifrån 1968 och den senaste vågen, ställer de en mer objektiv fråga: vad besegrades i detta nederlag? Svaret är arbetaridentiteten.
Vänsterister och ultravänsterister tenderar att endast se det negativa i arbetaridentitetens förfall, som bevisligen har skådats sedan 1970-talet, och det är därför de är böjda att förneka den. För TC var arbetaridentiteten å andra sidan både ett försvar mot kapitalets värsta effekter och på samma gång en grund för kapitalistisk reproduktion. Utan att förneka nederlaget ser således TC att kapitalet har förberett basen för en ny kampcykel, genom att omstrukturera sig för att besegra cykeln baserad på arbetaridentiteten, där (och här kommer TC:s optimism) ”produktionen av mervärde och reproduktionen av produktionsvillkoren sammanstrålar … [t]ill den grad och på så sätt att motsättningen mellan klasserna därefter situeras på nivån av reproduktionen av dem som klasser. Det är motsättningens situering på denna nivå som karakteriserar den nya kampcykeln och detta innebär: att all arbetarklassidentitet försvinner; att proletariatets existens som klass är identisk med dess motsättning mot kapitalet; att proletariatet inte bär på något samhälleligt omorganiseringsprojekt som grundas på dess natur.”16
Enligt TC kommer inte revolutionen när arbetarklassen återigen affirmerar sin identitet, utan när ”produktionen av en klasstillhörighet i kapitalet [innebär] en yttre begränsning”17.
Det verkar uppenbart för oss att det finns fördelar med TC:s argument, särskilt den brutala identifikationen av motsägelsen i hjärtat hos ultravänsterns problematik. Det är också självklart viktigt att det TC säger definitivt inte handlar om ett litet politiskt område och dess teori, utan om utvecklingen av kapitalismen och klasskampen som teorin är ett uttryck för. Genom att peka ut hur de ”kommunistiska” (ultravänsteristiska) idéerna är otillräckliga för TC bort oss från det självbelåtna synsättet att dessa dyker upp när klasskampen eskalerar.
Medan vi kan acceptera att ett erkännande av grundligheten i förändringen kanske kan vara bra, har vi dock samtidigt flera frågor och tveksamheter kring detta erkännande. Missar de inte, när de inte sörjer arbetaridentitetens förfall, att proletariatet kanske måste erkänna sig självt och sin situation för att avskaffa sig självt? Kan klasskampen reduceras till sin (själv-)representation eller finns det kanske ett icke-identiskt moment i existerande arbetarkamp, eller som Holloway säger: ”gemenskap i kampen för att inte vara arbetarklass.”18 När de karakteriserar den nuvarande perioden skulle vi vilja förstå mycket mer av detaljerna och särskilt deras konkreta analys av kamper. När TC till exempel säger att ”omstruktureringen [har] avskaffat all specificitet, alla garantier, ’välfärden’, den ’fordistiska kompromissen’…”19 så undrar vi om de inte faller in i faran hos abstrakt teori att reifiera tendenser till uppkomna verkligheter. De beskriver korrekt den allmänna riktningen, men återstår det inte en viss nivå av värn, framförallt i vissa sektorer och främst i de avancerade kapitalistiska länderna? Ironiskt nog, med tanke på att TC är en fransk grupp, verkar det som om de förändringar TC diskuterar har avancerat mest i det angloamerikanska området. Säkerligen har omstruktureringarna varit mindre framgångsrika i Europa och om de måste gå längre för att motsättningen ska placeras på nivån av klassernas reproduktion, hur långt är då tillräckligt långt?
En annan fråga är att vi har sett att definitionerna av de nya kampformernas karaktär är väldigt abstrakt i texterna. Kanske är en av de viktigaste frågorna denna: vad är det som konkret och positivt definierar denna nya cykel? Är det vad de kallar radikaldemokratism, ett perspektiv där ”man endast finner främjande av demokrati, av medborgarskap och apologin för alternativet. Dessa praktiker och teorier har ingen annan horisont än kapitalismens.”20 Eller är det något mer radikalt på gång, vilket de antyder på annan plats? Vi vet till exempel att TC gör en stor grej av de arbetslösas rörelse i Frankrike 1998, medan andra rapporter från denna kamp var mindre imponerade.21
Nu återvänder vi dock till kritiken av förfallsartiklarna och dess poänger. Som TC ser det är den teoretiska nyckelfrågan, som ligger till grund för deras mer specifika kritik, våra texters avsaknad av begreppen kapitalets självförutsättning och kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning. Denna avsaknad menar de symboliseras av att vi föredrar alienationsbegreppet framför exploateringsbegreppet. Mot detta använder TC argumentet, som oundvikligen låter althusserianskt22, att frågan är ”att bestämma exploateringsbegreppet, framför vilket Aufheben tycks föredra alienationsbegreppet, som upprätthåller en exterioritet mellan ett alienerat subjekt och dess essens utanför sig självt.”23 Medan vi kan acceptera att ett problem med artikeln kan vara att den inte är tillräckligt informerad om begreppet ömsesidig inblandning, kan det för oss inte bero på vår användning av alienationsbegreppet. Som vi ser det är det snarare i beaktande av alienationen som artikeln kommer närmast de begrepp som TC håller så högt, exempelvis ömsesidig inblandning! Vi är säkra på att TC är medvetna om att ett alienationsbegrepp är centralt för Marx förståelse av kapitalismen, genom hela hans verk. I Grundrisse:
Det är uppenbart, att arbetaren inte kan bli rikare genom denna utbytesakt i vilken han ger bort den skapande kraften i sin arbetsförmåga, liksom Esau gav bort sin förstfödslorätt för en skål linssoppa. Tvärtom måste han, som vi skall se, utarma sig därigenom att hans arbetes skapande kraft etableras mot honom som kapitalets kraft, som en främmande makt. Han avyttrar arbetet som rikedomens produktivkraft; kapitalet tillägnar sig det som sådant. Att arbetet skils från ägandet av arbetsprodukten, alltså från rikedomen, bestäms därför genom själva denna bytesakt. Det som framstår som paradoxalt resultat ligger redan i själva förutsättningen. … För arbetaren blir alltså hans arbetsproduktivitet en främmande makt. Detsamma gäller hans arbete överhuvudtaget, såvida det inte gäller förmåga utan rörelse, verkligt arbete. Omvänt förökas kapitalet genom att tillägna sig främmande arbete. … [K]apitalet [är] självt väsentligen denna överflyttning, denna överföring, och att lönearbetet å sin sida också är denna omvandling, och att denna omvandling är den nödvändiga processen varigenom arbetets egna krafter bestäms som för arbetaren främmande krafter.24
Eller i manuskripten från 1861–1863:
Arbetet framträder således som aktivt i productionsprocessen på så sätt att dess förverkligande i objektiva villkor på samma gång stöter bort sig som främmande realitet och därför sätter sig självt som substanslös, blott nödtorftig arbetsförmåga gentemot denna sin alienation [entfremdung], inte sin utan någon annan tillhörande realitet; att det inte sätter sin egen verklighet som vara-för-sig utan blott som vara-för-annat och därför även som blott annatvara eller ett annats vara emot sig självt.25
För oss måste alienation förstås som den ontologiska inversionen av subjekt och objekt i hjärtat av det kapitalistiska samhället. Inom de kapitalistiska samhälleliga förhållandena, för att citera Backhaus, ”motsätter sig inte subjekt och objekt varandra statiskt, utan är snarare uppfångade i en ’pågående process’ av inversionen av subjektivitet till objektivitet, och vice versa, en process som allmänt representerar ’samhällets mest generella existensform’.”26
En viktig poäng är att denna inversion inte är en envägsprocess, som endast skulle kräva en enkel omvändning för att rättas till. Arbetets subjektivitet är lika mycket en produkt av kapitalistisk objektivitet, som kapitalismens objektivitet är en produkt av subjektivitet. De konstituerar varandra. För oss är det just alienationen – inversionens dynamik – som lägger grunden för de begrepp som TC gillar – kapitalets självförutsättning27, ömsesidig inblandning, kapitalets subsumtion av arbetet och till och med exploatering. Kapitalets reella subsumtion av arbetet refererar till exempel till hur kapitalet tar över arbetsprocessen. Först är denna underordning formell, på så sätt att den tar över arbetsprocessen som den är, det vill säga som den har utvecklats av tidigare produktionssätt. Denna formella subsumtion lämnar plats åt reell subsumtion när kapitalet är kapabelt att transformera och revolutionera arbetsprocessen och därigenom skapa ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt, en form som inte tidigare existerat.28 All subsumtion är en inversion, en inversion av subjekt och objekt, summerad i uppfattningen att ”kapitalet använder arbetet”29.
Redan med den formella subsumtionen tillägnar sig kapitalet hela arbetsorganisationen, samverkansfördelarna och arbetsdelningen som sedan existerar inom det, men det som pågår är relativt transparent i detta tidiga stadium. Med den reella subsumtionen mystifieras processen ty ”[t]ill den grad har förvandlingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter till materiella egenskaper hos kapitalet blivit inrotad i föreställningen, att maskineriets fördelar, fördelarna med vetenskapens användning, med uppfinningar osv. tänkes i denna sin alienerade form som den nödvändiga formen, och därför är allt detta i föreställningen egenskaper hos kapitalet”30.
I formen av människors separation från varandra och sin värld och i meningen av kapitalets subsumtion av arbetet, vilket är detsamma som ”transformation”, ”transubstansition”, ”transposition”, ”förflyttning” av arbete till kapital, är alienation kapitalbegreppets centrum. Att det förekommer ett utbyte mellan dött arbete och levande arbete, där den tidigare är förhärskande, beror endast på kapitalets självförutsättning, som innebär att samhälleligt arbete har placerats och producerats av en tidigare och pågående process av separation i den motsägelsefulla och antagonistiska formen av kapital och lönearbete. Själva karaktären hos de objektiva tingen och känslan av att subjektiviteten är separerad från ting är också producerad av kapitalistiska samhällsförhållanden. De sociala relationerna mellan människor uttrycks som en rörelse av fristående ting, medan individen produceras som en borgerlig, atomiserad individ. Kapital är således inte enbart objektiverat arbete. Både objektiverat arbete och subjektivt arbete utan objektivitet är samhälleligt skapade former till vilka den sociala individuella enheten delas och kapital är värde som rör sig mellan dem, men alltid just som kapital. Kapitalet separerar mänskliga varelser, kontrollerar sedan deras samröre och underordnar detta samröre dess syfte. Arbete är kapital, eftersom i formen av alienerat, abstrakt arbete är det kapitalets substans. Således är förhållandet mellan lönearbete och kapital inte en extern motsättning, utan en intern relation och medan kapital framstår som den tingliga sidan av förhållandet, är sådana ting endast kapital genom deras relation till motsatsen och således är denna motsats, det vill säga lönearbete, i verklig mening kapitalets mest grundläggande form.
Således är just de begrepp som TC tycker om i den mogna kritiken av den politiska ekonomin baserade på alienation. Både självförutsättningen och resultatet av kapitalistisk produktion är separationen av arbetare och produktionsmedel, det vill säga av subjektivt levande arbete och objektiverat dött arbete. Denna separation är ett alienationstillstånd och detta upprätthålls av en aktiv alienationsprocess. Denna alienationsprocess har två huvudfaser: saluförandet31 av arbetskraft och kapitalets användning av denna arbetskraft. Dessa två faser står i ett inbördes förhållande till varandra. Genom saluförandet har arbetaren överfört bruksvärdet av sin arbetskraft till kapitalet – redan från arbetsprocessens början är arbetet inkorporerat i kapitalet. Trots att separationen övervinns i en temporär enhet i den egentliga produktionsprocessen, eftersom arbetet tillhör – subsumeras av – kapitalet från början, är således enheten kapitalets enhet och separationen finns där omedelbart när processen slutar igen, när det som behövs för reproduktion återigen existerar som en till kapitalet hörande objektivitet. Kapitalets självförutsättning är således förutsättningen för sitt andra i arbetet: självproducerande alienation. Det verkar för oss som en klar möjlighet att TC kommer att hålla med om det mesta som skrivits ovan. TC sa trots allt att ”[d]essa ord skulle lika väl ha kunnat vara våra egna.”32: ”För oss [Aufheben] är inte marknaden eller värdelagen kapitalets essens; essensen är snarare värdets självexpansion: det vill säga alienerat arbete.”33 Att acceptera att värde är lika med alienerat arbete, att alienerat, abstrakt arbete är värdets substans är för oss nyckeln till en god läsning av Marx och TC verkar hålla med om detta på åtminstone en nivå. TC accepterar och använder termen alienation, men den logiska grunden för deras kritik av oss kan hittas i en av deras artiklar: ”Låt oss inte blanda samman ’alienerat arbete’ så som det fungerar i Parismanuskripten och arbetets alienation som vi finner i Grundrisse eller Kapitalet. I det första exemplet är det alienerade arbetet den mänskliga essensens självrörelse som artväsen; i det andra är det inte längre frågan om en mänsklig essens, utan om historiskt bestämda samhälleliga förhållanden i vilka arbetaren separeras delvis eller helt och hållet från hennes arbetes villkor, från hennes produkt och själva hennes verksamhet”34.
TC:s reaktion mot delar av vår användning av termen alienation baseras på att de – helt korrekt – i artiklarna finner några formuleringar från Parismanuskripten istället för från Grundrisse eller Kapitalet. Något som skiljer oss från TC är således väldigt olika värderingar av Parismanuskripten. TC indikerar att de inte tycker om texten, vi ser där istället kärnan i Marx kritik av den politiska ekonomin (KPE) – trots att vi accepterar dess begränsningar. Vi skulle säga att de flesta av de begrepp som TC gillar hos den senare Marx kan ses i embryonalt stadium i Parismanuskripten.35 TC accepterar däremot den althusserianska tolkningen att Marx använder sig av en väsentligen feuerbachiansk förståelse av alienation i Parismanuskripten.
För TC är i 1844 års manuskript:
[d]en grundläggande, huvudsakliga rörelsen … människans självalienation vad gäller henne själv, allt det andra följer av detta: arbetaren, det alienerade arbetet (som tjänar till att ”materialisera” Feuerbachs självalienation), privategendomen etc. Utgångspunkten är människans självalienation som artväsen; hennes naturs självrörelse, definierad som genre, som intern universalitet vilken länkar samman individerna som en naturlig process (vilket kom att kritiseras i den sjätte Feuerbachtesen).36
Det verkar för oss som om TC (och Althusser) har fått det om bakfoten. Att Marx använder sig av artväsen som TC anser endast är ett feuerbachianskt begrepp för en allmän varelse – ”en intern universalitet som binder samman individerna likt en naturprocess” – befinner sig således långt ifrån hans presentation av den mänskliga essensen såsom just endast verksamhet: ett levande och evolutionärt förhållande till naturen, vilket inte främst skapas eller konstitueras genom medvetande (trots att den mänskliga varelsen är en medveten varelse) utan inom och genom samhällelig verksamhet. Den mänskliga historiska verksamheten som förändrar naturen och skapar en specifikt mänsklig gemenskap förändrar människan. Den mänskliga essensen är, för Parismanuskriptens Marx, inte en allmän kategori, den är inte fixerad – den blir till. Den mänskliga essensen är utanför individen i de historiskt bestämda samhälleliga förhållandena vilka hon är försjunken i. Trots sitt hyllande av Feuerbach är Marx i Parismanuskripten redan bortom honom. Människan skapar sig själv i fjärmande form. Människans ”samhälleliga natur realiseras endast genom dess antites, förfrämligande”37.
En rad (nästan rakt ur Parismanuskripten för övrigt38) som TC ogillar är när vi säger att ”revolutionen [är] subjektets återvändo till sig självt”39. TC motsätter sig detta för att det inte överskrider ”denna motsättning eller dess villkor på riktigt utan representerar blott subjektets återvändo till sig självt (vilket stinker teleologi)”40. Låt oss godta att det finns ett problem här. Om subjektet är arbetarklassen, så skulle TC ha rätt när de säger att vi är kvar ”i ett perspektiv på revolutionen som affirmation, som proletariatets triumf” istället för att se ”revolutionen som proletariatets avskaffande i och med kapitalets avskaffande”41. Marx insisterade alltid på att arbetarklassen inte är de enda som lider av alienationen. Dess betydelse ligger snarare i sättet som den upplever alienationen, det vill säga att den inte bekräftas i den.42 Men det andra alternativet: att det alienerade subjektet som återvänder till sig självt är mänskligheten, verkar innebära en kvasireligiös idé om ett mytiskt och harmoniskt subjekts återvändo, någon sorts gyllene epok.
Så har vi och Marx fel när vi använder frasen? Borde den förkastas som en del av en humanistisk problematik, som TC argumenterar för med hjälp av Althusser? Vi går med på att subjektet inte kan vara proletariatet, inte heller en tidigare existerande mänsklighet som har gått vilse. I alienationen existerar subjektet på båda sidor, som proletariat och kapital för kapital, och är i en reell mening helt enkelt de alienerade krafterna hos mänskligheten. Sådana krafter är också del av den mänskliga subjektiviteten men produceras (och kan endast produceras på detta sätt) som ”sättet att bli förnekad”43†[the mode of being denied] – för att använda en fras som TC gillar. Revolutionen är inte arbetets ahistoriska återvändo till sig självt, utan snarare en återvändo av det som utvecklats som alienerat arbete till dem från vilka det alienerats. Det innebär att ena den fragmenterade samhälleliga individen. I en mening är subjektet som återvänder till sig självt mänskligheten och inte proletariatet, men detta är inte en mänsklighet som existerade innan alienationen: den har skapats genom alienationen.
Följaktligen är subjektet inte proletariatet och inte heller en tidigare existerande mänsklighet; subjektet existerar inte förutom som den samhälleligt fragmenterade individ som produceras under kapitalismen. För oss och för den unge Marx handlar begreppet återvändo om (åter-)föreningen av människor med den samhälleliga natur som de historiskt har skapat och som inte existerade tidigare. Denna samhälleliga natur har endast existerat under alienerade förhållanden och överskridandet av alienationen kommer att innebära något som aldrig tidigare existerat. Om alienation är inversion, en rörelse fram och tillbaka mellan subjektivitet och objektivitet, är själva delningen i subjekt och objekt en av alienationens framträdelser. Kapitalismens objektivitet är en märklig objektivitet, en andra natur som skapats av mänsklig verksamhet i form av alienation. Den mänskliga varelsen är delad och fragmenterad. Alienationen innefattar mänskliga varelsers produktion av sin existens ”utanför” sig själva, men den objektivitet som produceras – värdets objektivitet – är ett märkligt fenomen som återverkar på producenterna. Ekonomins existens som en ”andra lagbunden natur” separerad från de individer vilka skapar den, en ”värdets objektivitet” baserat på vad Marx kallar förvridna (verrückte) former i Kapitalet. I alienationen finns mänsklighetens vardande. Kapitalet är de essentiella artkrafterna – ”de obevekliga produktivkrafterna hos samhälleligt arbete” – vilka utvecklar deras återtillägnelse som ett mål i sig (produktion för produktionens skull), vilket inte skulle innebära en demokratisk förvaltning av detta produktionssystem, utan en ny form av mänsklig varelse. Den mänsklighet från vilken vi är alienerade är en mänsklighet som ännu inte existerar. Är detta en teleologi? Kanske, men i sådana fall är det en som vi kan leva med.
I motsats till allt detta förkastar TC den idé som de finner i Parismanuskripten om ”alienationens nödvändighet” i ”människans vardande i alienationen” som säger att ”Alienationens nödvändighet är att producera förutsättningarna för dess undertryckande” – vi befinner oss i teleologins rike – vilket Marx gör upp med på ett tvetydigt sätt i Den tyska ideologin. Tjugo år senare säger Marx dock fortfarande samma sak, i det opublicerade sjätte kapitlet som TC gillar:
Detta är inom den materiella produktionen, i den verkliga samhälleliga livsprocessen – ty detta är produktionsprocessen – precis samma förhållande som på det ideologiska området uppträder i religionen, subjektets förvandling till objekt och tvärtom. Historiskt sett ter sig denna omkastning som ett nödvändigt övergångsstadium för skapandet av rikedomen såsom sådan, dvs. för att på majoritetens bekostnad framtvinga de ohämmade produktionskrafter hos det samhälleliga arbetet som ensamma kan bilda en materiell grundval för det fria mänskliga samhället. Denna antagonistiska form måste genomgås på samma sätt som människan först måste religiöst gestalta sina andliga krafter såsom utanförliggande, oavhängiga makter.44
Man kan faktiskt säga att hela idén om programmatismen förutsätter en period när alienationen och ekonomins existens verkade påtvinga sig själva som en nödvändighet på proletariatet.
I motsats till analysen av alienationen som vi har gjort, betonar TC exploateringen och vi inkluderar deras definition av exploatering som appendix45. Vi accepterar att TC:s förståelse av exploatering går längre än den förståelse av alienation som man kan få från Parismanuskripten. Däremot skulle vi säga att TC:s betoning på exploatering endast är möjlig på grund av en udda förståelse av exploateringen, som i våra ögon ligger närmare det vi förstår som alienation än exploatering. I definitionens sju punkter för de samman självförutsättning, ömsesidig inblandning och kapitalets subsumtion av arbetet, särskilt det sista – då de säger att ”exploatering är subsumtion”.
Alltså förstår TC exploateringen som det motsägelsefulla förhållandet mellan arbete och kapital: ett totalt klassförhållande. I själva verket tycks TC använda det opublicerade sjätte kapitlet för att öppna upp mervärdeteorin, precis som fetischismen kan användas för att öppna upp värdeteorin, men subsumtionen för oss tillbaka till alienationen, precis som fetischismen. I den speciella definition av exploatering som TC utvecklar, finner vi en mer konkret och historisk uppfattning om alienationen, vilken Marx utvecklade i sina senare verk, men det är fortfarande alienation. Kapitalet exploaterar på basis av alienationen och den opersonliga kraften hos ting, inte genom direkt personligt herravälde – en ekonomisk alienation som backas upp av den alienerade statliga makten. Poängen är inte att använda 1844 års alienationsbegrepp som ett alternativ till den senare KPE, utan att förstå den senare KPE som en konkretare utveckling av alienationsdynamiken.
TC kanske säger att vi håller på att bli rätt metafysiska, med en idé om ett subjekt som återvänder till sig självt, trots att det inte tidigare har existerat, och att de själva föredrar exploatering som nyckelbegreppet på grund av dess ”tuffhet” och precision. För oss är däremot alienation det mer specifikt kapitalistiska begreppet. Exploatering, det vill säga att utvinna merarbete, definierar varje klassamhälle generellt, medan det är utvinnandet av merarbete i form av mervärde – det vill säga exploatering på alienationens grund – som är specifikt för kapitalismen. Exploatering som värdeförmering är arbete som blir främmande och en teori om värdeförmering och kapitalism kan inte baseras på något annat än alienation och fetischism. Alienationen tar upp många aspekter av kapitalet och för att exploateringskategorin skulle innefatta alla dessa skulle den bli tvungen att böjas ordentligt.
Faktum är att TC går emot det grundläggande sätt som kategorin har använts för att få den att fungera som de vill. Att ”arbetaren är exploaterad” har faktiskt betonats av den traditionella vänstern, vilken ser arbetarklassen som en från kapitalismen avskild existens utan ömsesidig inblandning och som ser problemet i att ”kapitalismen exploaterar den”. Därför behöver den ”befrias från exploatering” genom en socialistisk (arbetets) regim.
Det beror troligtvis på skilda politiska kontexter. TC:s användning av Althusser om alienationen är delvis en reaktion på vissa ultravänsteristiska och pro-situatonistiska scener där alienationsdiskursen och/eller ”kritiken av arbetet” fungerar ideologiskt. Alienation kan ses som ett psykologiskt tillstånd eller som separationen från en mänsklig essens, med en inneboende tendens mot kommunism. Särskilt har det sätt som ultravänstern utvecklats i Frankrike sedan 1968 fått två teoretiska huvudriktningar: en mindre – TC:s – och den andra är mer humanistisk på så vis att den fokuserar på kontrasten mellan kapitalet och det mänskliga samhället.46 TC ser den senare ansatsen som en återvändsgränd, medan det i vår politiska kontext nästan gör frågan till det omvända! Ultravänsterism, och särskilt den sofistikerade ultravänsterismen och dess vändning mot en humanistisk problematik vilken TC svarar mot, är knappast en fråga för oss. Våra argument har för oss innefattat att bekämpa en objektivistisk vänsterism, som betonat exploatering, genom att betona behovet av alienationen! Tonvikten på exploatering, ”mervärdesteorin”, har mest varit en egenskap hos objektivistiska, vetenskapliga marxister, exempelvis dem som tror att det finns något sådant som marxistisk ekonomi. Att fokusera på alienationen har fungerat som vår nyckel, eftersom idén om en icke-alienerad existens visar på radikaliteten i kommunismens betydelse, gentemot den förhärskande politiska förståelsen av socialism. Kritiken av alienationen är samtidigt en kritik av politiken och alla de regimer som har framställts som övergångssamhällen till kommunism.
I frågan om alienation tror vi inte att det finns stor risk att vi blir althusserianer, men för att vara ärliga är inte heller TC althusserianer, de ser något nyttigt i Althusser, Balibar etc. TC gör en poäng av att de har börjat läsa Althusser ordentligt bara de senaste åren, det vill säga långt efter att de redan utvecklat alla sina huvudsakliga ställningstaganden. Vi kan hålla med om att vi måste ta användbara idéer där vi finner dem. I Frankrike innebar troligtvis en titt på vad akademin hade att erbjuda oundvikligen att man fann strömningar som influerats av Althusser, medan vi har tenderat att se den ”hegelianskt marxistiska” reaktionen mot althusserianism som mer användbar. Sådan tillägnelse bör dock vara försiktig och noggrann och således är vi intresserade av att veta vad TC anser är bra och viktigt hos Althusser och Balibar – vad accepterar och vad förkastar dem? Vilka texter och begrepp anser de vara viktiga?
En annan stor fråga där vi ställer oss tvivlande till TC är i frågan om deras periodisering av kapitalismen. TC verkar lägga mycket vikt vid periodiseringen av kapitalismen, baserad på en dikotomi mellan formell och reell subsumtion, för att förklara förändringarna i kapitalismen. TC anser att en period av formell subsumtion fanns fram till ungefär 1900 eller första världskriget, en första fas av reell subsumtion av arbetet fram till sjuttiotalet och en andra fas av reell subsumtion sedan dess. Arbetarrörelsen, som baseras på bekräftelsen av arbetaridentiteten uppkommer i den formella subsumtionens period, blir institutionaliseringen av arbetaren som kollektiv arbetare under den reella subsumtionens första fas och i och med den reella subsumtionens andra fas lider den ett oåterkalleligt nederlag.
TC är inte på något sätt de enda som använder dessa kategorier för att periodisera kapitalismen. Periodiseringen är kanske mest känd på det sätt som de autonomistiska marxisterna har använt den, genom tesen om samhällsfabriken, som associeras med Tronti och entusiastiskt accepteras av Negri. Vi tror dock att Jacques Camatte var den första som utvecklade denna idé i Invariance47 och detta ledde till att den accepterades av en stor del av ultravänstern i början av sjuttiotalet. Vid en tidpunkt antog vi själva denna periodisering i förfallsartiklarna. Denna periodisering har många fördelar. Till skillnad från förfallsproblematiken, som våra ursprungliga artiklar kritiserade, uppfattar periodiseringen baserad på formell och reell subsumtion det sätt som världen har blivit allt mer kapitalistisk. Reell subsumtion beskriver kapitalets ingripande i och varufiering av nästan alla områden av samhällslivet. Den redogör för den omfattning med vilken kapitalets dominans har intensifierats.
Men när vi har sett de vitt skilda sätt som folk har försökt att använda denna periodisering så framstår det för oss som att dess verkliga lockelse kanske är sammankopplad med dess svävande karaktär, en brist på teoretisk precision – den kan betyda allting för alla människor.48 Trots att periodiseringen för det mesta har använts för att släppa föreställningarna om ett förfall, använder andra den till exempel i kombination med förfallsteori. För vissa blir den en del i ett brott med Marx (Camatte) medan andra har försökt att följa Marx skrivning noga (Communisme ou civilisation). Vi undrar om det inte finns en ny fara för steril schematik, med de faser som baseras på de två formerna av subsumtion, trots att denna periodisering var användbar mot schematiken med en uppåtgående och en nedåtgående kapitalism. Således ifrågasätter vi allvarligt denna periodisering och önskar förstå om TC:s användning av den har samma problem som vi upptäcker hos andra förespråkare.
TC:s periodisering av 1900-talet är väldigt vettig när det gäller att se vid vilka tidpunkter brotten skedde (de korresponderar med de revolutionära vågor som vi är bekanta med) och det innehåll som de placerar i dessa faser är också lätt att känna igen. Däremot verkar TC mena mer med dessa stadier än att beskriva nyckelelementen i perioderna: stadierna är ämnade som förklaringar. Till exempel utgör det faktum att vi har rört oss in i den reella subsumtionens andra fas en förklaring av de efterföljande förändringarna. Därför verkar det för oss som om TC måste förklara hur förändringarna i arbetsprocessen runt år 1900 utgjorde dess reella subsumtion, hur detta är kopplat till den allmänna klasskampen och arbetarrörelsen och hur de varierande egenskaper vilka de identifierar med dessa perioder förklaras av förändringarna i arbetsprocessen. Med andra ord, vad rättfärdigar benämnandet av dessa perioder efter starka kampvågor runt 1917 och 1968 som faser av reell subsumtion av arbetet? Kanske skulle mycket av detta klarna vid en översättning av flera av deras texter, men än en gång har vi bara tillgång till det vi har tillgång till.
Ett av problemen med detta är utvidgningen av kategorin från fabriken till samhället och därmed om den reella subsumtionen av samhället är något skiljt från den reella subsumtionen av arbetet eller om det är så att samhällsförändringar följer efter att den reella subsumtionen i fabriken blivit förhärskande. Om reell subsumtion är en egenskap som uppkommit under 1900-talet, vad innebär då egentligen den reella subsumtionen av arbetet? Har vi att göra med en suggestiv idé om en trubbig, allmän tendens eller vilar mycket på en skarp periodisering? Om frågan handlar om det relativa mervärdets dominans, hur definierar vi då subsumtionen? Varför datumen? Hur korrelerar förändringar i den omedelbara produktionsprocessen till cirkulationen generellt? Hur förhåller den sig till förhållandet mellan det politiska och det ekonomiska?
Hos Marx var formell och reell subsumtion av arbetet helt klart stadier i uppkomsten av det kapitalistiska produktionssättet och inte ett sätt att periodisera dess mognad. Som vi redan nämnt innebär formell subsumtion att en förkapitalistisk arbetsprocess övertas av kapitalet, medan reell subsumtion är när denna arbetsprocess förändras. (Det klassiska exemplet på den formella subsumtionen av arbetet var hemindustrisystemet där den traditionella hantverksproduktion som bönder utförde i sina hem började utföras för en kapitalistisk mellanhand, som tillgodosåg deras behov av råvaror och tog deras produkt ifrån dem.) Under formell subsumtion kan exploateringen endast anta formen av absolut mervärde, det vill säga utökningen av den absoluta längden av arbetsdagen bortom den tid som arbetarna dittills hade arbetat och fortfarande måste arbeta för att producera värdet av medlen för sin överlevnad. I och med den reella subsumtionen får kapitalet också möjligheten att utvinna relativt mervärde, det vill säga ökad produktivitet vilket möjliggör för arbetaren att reproducera värdet av sin lön – medel för överlevnad – på kortare tid och därmed ge mer tid för produktionen av mervärde.
Detta innebär dock att till och med de tidigaste formerna av kapitalistisk produktion som Marx beskriver – samverkan – har element av reell subsumtion och även manufakturen i nästa fas och storskalig industri baseras klart och tydligt på reell subsumtion.49 Självklart kan vi se goda argument för att verkligt reell subsumtion endast kan vara en egenskap hos utnyttjandet av maskiner och alltså dateras till den storskaliga industrins inträde under den sista tredjedelen av 1700-talet. Vi kan också se ett argument som skulle göra klasskampen om arbetsdagen bestämmande för utvecklingen av den reella subsumtionens period och således datera det till mitten av 1800-talet på basis av att klasskampen införde begränsningar av arbetsdagen, vilket tvingade kapitalet att lita på relativt mervärde allt mer eftersom utvidgningen av det absoluta mervärdet blockerats. Vi kan däremot inte se grunden till att införandet av reell subsumtion skulle dateras till första världskriget och inte heller varför de otvivelaktiga förändringarna som skedde runt sjuttiotalet skulle vara en ny fas i den reella subsumtionen.
Som vi förstår det grundar sig TC:s resonemang på den reella subsumtionen av avdelning II50 och de erkänner att det är här som de följer regulatorskolans arbete.51 (Däremot använde regulatorskolan denna subsumtion av avdelning II som grund för en teori om fordism och en glidning från extensiv till intensiv ackumulation och talar inte om reell subsumtion av arbetet.) Svarar TC:s idé om reell subsumtion mot Agliettas idé om intensiv ackumulation? Hursomhelst var väl nyckelindustrin under det tidiga kapitalistiska produktionssättet (avdelning II-produkten) bomull? Och en än mer fundamental fråga: har inte kapitalismen alltid varit beroende av subsumtionen och den massiva revolutioneringen av den yttersta avdelning II-sektorn – jordbruket?52 ≈tminstone har väl introduktionen av maskineri och ingenjörsvetenskap – det vill säga reell subsumtion – varit en av dess egenskaper sedan 1850-talet? Slutligen finns det frågor angående att vara nationsspecifik – om man till exempel använder mängden bönder som ett tecken på att jordbruket ännu inte är helt subsumerat, innebär då inte detta att olika länder rör sig mot reell subsumtion vid olika tidpunkter och att det faktiskt kan vara koherent att se att kapitalet rör sig från formell till reell subsumtion i olika delar av världen vid olika tidpunkter? Har exempelvis inte de senaste decennierna visat ett helt stråk [swath] av länder från Sydkorea till Indonesien, Kina och Indien som rört sig från formell till reell subsumtion? Men är de i den första eller andra fasen? Vi får inga tecken från det som vi har läst av TC, snarare noterar vi en tendens till eurocentrism eller till och med frankocentrism i analysen.
Vi tror att det går att begripa förändringen på ett mer flexibelt sätt. TC skulle utan tvekan godta att den reella subsumtionen av arbetet förutsätter den formella subsumtionen av arbetet – precis som den relativa mervärdesproduktionen förutsätter den absoluta mervärdesproduktionen. Med detta som grund kan man argumentera att efter den historiska övergången till kapitalets reella subsumtion av arbetet som skedde i samband med det kapitalistiska produktionssättets uppkomst består en spänning mellan de två. Till och med i industrier som länge har varit reellt subsumerade, kommer kapitalet alltid att överta den av tidigare kapitalackumulation och klasskamp utvecklade, redan existerande och omedelbara produktionsprocessen som given – som en barriär för vidare ackumulation. Samtidigt kommer arbetare att försöka försvara färdigheter och arbetspraktiker. Följaktligen introducerades exempelvis taylorismen för att bryta den kvalificerade industriarbetarens makt över produktionsprocessen. Men dessa färdigheter och praktiker var inte förkapitalistiska – de flesta existerade inte hundra år tidigare – utan industriella färdigheter och praktiker som utvecklats ur flera decenniers kamp och kompromiss. Ett annat exempel kan vara datorindustrin som å ena sidan är instrumentell i att revolutionera, och således reellt subsumera, andra sektorer, men som i sin egen produktion av mjukvara producerar en arbetsmiljö där förhållandet mellan kapitalets och arbetets personifikationer liknar den formella subsumtionen av hantverksfärdigheter. Om man ska ta den formella och reella subsumtionens begrepp bortom Marx, så verkar denna ansats vara mer subtil för att begreppsliggöra kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning i dessa kategorier än det sätt som TC erbjuder. Istället för en övergång som skett en gång för alla kan vi ha många övergångar vid olika tillfällen och platser och de abstrakta termerna formell och reell subsumtion skulle vara tvungna att fyllas med ett konkret innehåll.
Vi har inte ett försvar av artiklarna på dagordningen men vi kan kort titta tillbaka på delar av TC:s kritik, som rör särskilda delar av dem. TC upptäcker helt korrekt att vår behandling av den ryska revolutionen förblir formell, trots vår riktiga observation att ”Kommunismen är innehåll – avskaffandet av lönearbetet – inte en form”. Det vill säga, att man kan behandla den med sextio- och sjuttiotalets debattermer – självförvaltning kontra bolsjevikisk centralism, där Maurice Brintons The bolsheviks and workers’ control möjligen är en klassisk representant. TC finner kärnan i den här debatten genom att citera en situation som Voline förtäljer där motsättningen mellan arbetarnas försök ”att organisera transaktionerna med andra firmor själva” och bolsjevikernas försök att centralisera processen blev tydligt åskådliggjord, men TC ställersedan frågan: ”men är det möjligt att föreställa sig ett utbyte som inte skulle anta en form som är främmande för de utbytare som hör ihop med den?”53.
TC föreslår här att arbetares självförvaltning och bolsjevikisk kontroll var två olika svar på samma felaktiga fråga, som båda ställdes av revolutionens begränsningar, dess oförmåga att framställa kommunismen som kommunisering. För dem måste den bolsjevikiska kontrarevolutionen ”relateras till revolutionens innehåll”54, ett innehåll som hänger ihop med innehållet hos motsättningen mellan proletariat och kapital vid denna tidpunkt. Revolutionen bar kontrarevolutionen i sitt sköte, bolsjevikerna var blott den kraft som genomförde den.
I frågan om den ryska revolutionens öde verkar TC ge uttryck för determinism. För dem determinerades den ryska revolutionens misslyckande inte av de tekniska produktivkrafternas utveckling, det vill säga som något utanför klassen, utan snarare av karaktären hos förhållandet arbete–kapital vid tidpunkten, vilket ledde till att klasskampen antog formen av olika uppfattningar om proletariatets affirmation, där naturligt nog ingen av dem kunde ifrågasätta kapitalet. Således besvarar TC varför den ryska revolutionen utvecklades som den gjorde i termer av sitt stora programmatismbegrepp. När TC behandlar den ryska revolutionen sätter deras angreppssätt verkligen in den ryska revolutionen i ett perspektiv och erbjuder en flykt från fokuset på 1917 hos stora delar av vänstern/ultravänstern.
På en annan punkt observerar TC korrekt att vår beskrivning av förhållandet mellan lön och välfärd, i samband med vår kritik av Radical chains, föll in i modellen av ”å ena sidan värde, å andra sidan statsfunktioner”, där de hävdar att ”’ständigt begränsad’ utgör en del av definitionen”55, det vill säga att ”politiska” sätt att behandla klassen är ”attribut för värdet, lönen och exploateringen”56. När vi ser tillbaka skulle vi stå fast vid den allmänna tesen, riktad mot Radical chains, att ett specifikt förhållande mellan ekonomiska och politiska krafter – artonhundratalets nya fattigdomslag – inte kan ses som det grundläggande förhållandet, medan övriga representerar värdelagens förfall. Däremot fetischeras separationerna av politiskt och ekonomiskt genom det sätt på vilket vi framförde vår poäng. Att tala om värde i förhållande till dess grundläggande vara, arbetskraft, som begränsas av politiska krafter är fel. Staten är inte avskiljd från löneförhållandet – den bildar en del av dess existens. Här misslyckades vi att ta med i vår analys att separationen av det ekonomiska och det politiska under kapitalismen är en klyvning av kapitalförhållandet. Således är inte värdet endast en ”ekonomisk” kategori hos ”marknaden”, utan är lika mycket en ”politisk” kategori med statliga utgifter och ageranden. Ekonomi och politik är två komplementära aspekter av det enda värdeförhållandet – klassförhållandet. Vi skulle alltså ha tagit vår läsning av det marxistiska arbetet om förhållandet mellan stat och kapital allvarligare.
I krisfrågan fokuserar TC på den beskrivning vi ger av motsättningen mellan produktivkrafterna och samhällsförhållandena i en fotnot till den tredje delen av artikeln. När vi ser tillbaka på detta minns vi att bland all kritik av andra teorier fanns det en önskan om att positivt föreslå en riktning där en mer fruktsam förståelse av krisen kunde finnas. TC säger att vår formulering inte undflyr en dualism av ”[å] ena sidan krisen, å andra sidan klasskampen; ett möte mellan divergerande intressen som skapar kapitalets väg, men kapitalets utveckling och krisen förstås inte i sig själva som klasskamp.”57 Vi är villiga att erkänna att det behövs mer arbete och att som det står undflyr den inte en objektivistisk problematik.
En liknande poäng kommer fram i sättet som TC bedömer vår redogörelse för den autonomistiska marxismen. TC säger hårt, men troligtvis korrekt, att vi trots några bra poänger i vår kritik av klasskampsbaserad kristeori, har hamnat ”i ett slags förmildrande position: du måste avobjektivera motsättningen mellan kapital och proletariat, men behålla lite objektivitet, särskilt i kontrarevolutionära perioder.”58 Vår känsla är att TC har rätt här – vår kritik av den autonomistiska marxismen och vårt förslag på en alternativ kristeori har inte gått till roten med problemet, eftersom den verkliga grunden för kritiken av den autonomistiska marxismen skulle vara en teori som undflyr positionerna objektivism eller antiobjektivism, en teori som våra artiklar eftersökte men inte producerade. Vi tror att TC kanske kan visa vägen till en sådan teori:
Den radikala kritiken av objektivismen, det teoretiska nedbrytandet av ekonomin som sådan (att återskapa det ekonomiska förhållandet som ett klassförhållande) är absolut nödvändigt för annars skulle vi tvingas dras med subjektivism, det vill säga att när vi föreställer oss själva att vi ger det aktiva subjektets roll till proletariatet så skulle vi placera det i en objektiv situation vilket det måste ha en strategi i förhållande till, som den måste ”bli medveten” om. Häri ligger all vikt hos den ideologiska bilden av militanten, den enda sanna bäraren av revolutionär subjektivitet som möts av ”situationens” objektivism vilken han själv har framställt och som tillåter honom att fråga (i och med att han inte förstår innebörden i ”exploateringsförhållandets kris”): ”Men vad finns det då att göra?” Detta när frågan inte alls är vad vi kan göra utan ”var är vi i våra teoretiska och praktiska kamper, var finns produktionen av den revolutionära krisen för tillfället?” För det finns aldrig någon tröghet hos medvetandet. Det finns inte något sådant som en ”objektivt” revolutionär situation, eller snarare, varje ”objektiv” situation är per definition inte revolutionär, eftersom objektivitet är kapitalet vilket reproducerar sig som ekonomi. I den revolutionära explosionen kommer produktionen av ”teori”, det vill säga revolutionens medvetande i handling, uppenbara sig som en massiv avobjektivering av förhållandet mellan proletariatet och kapitalet.
Man kan hävda att mycket av det TC säger har sagts av andra, men det har inte integrerats på samma sätt. Till exempel delas idén om kapitalismens periodisering baserad på formell och reell subsumtion och kritiken av självförvaltningen med stora delar av (ultra-)vänstern. Däremot verkar TC vara ensamma om att föra dessa idéer till en radikal kritik av ultravänsterns hela uppfattning om förhållandet mellan klasskamp och kommunism. ≈ andra sidan har TC:s erkännande av den nuvarande nedgången för arbetarklassidentiteten och ifrågasättandet av mytologin om den inneboende revolutionära naturen i klasskampen tidigare haft likheter med Camatte och givetvis många borgerliga tänkare. Dock gör TC detta utan att förkasta klassens nyckelroll i omkullkastandet av det kapitalistiska produktionssättet.
En fråga som kanske folk undrar över är: vilken praktisk användning har vi av TC? Vilka slutsatser drar de från sin abstrakta teori? Nåväl, TC har intressanta saker att säga om kamper som de är involverade i.59 Vårt intryck är att deras sofistikerade teori innebär att TC:s inblandning i kamper är väldigt praktisk, eftersom den inte tillåter att vare sig mäta kamperna med orimliga måttstockar eller att gå in i rituella förkastanden av fackföreningar och vänstern, som många i ultravänstern verkar göra.
Vi kände oss tvungna att ge TC uppmärksamhet eftersom de producerade en utmanande kritik av våra förfallsartiklar och gjorde det på basis av sina egna teoretiska perspektiv, som förföriskt erbjuder möjligheten att gå längre än vi kunde göra med våra artiklar. Vår erfarenhet av TC är att deras texter kräver flera läsningar och avsevärd ansträngning, men det mesta av det är faktiskt förståeligt efteråt. Frågan är huruvida TC uppfyller löftet om en teori som genuint överskrider dikotomin mellan struktur och kamp, objektivism och subjektivism, determinism och voluntarism eller om den kanske reproducerar några av svagheterna hos deras teoris ursprung: ultravänstern, Althusser, regulatorskolan.
Vi drivs till teoretisk reflektion på samma sätt som vi drivs att delta i klasskampen. Vi drivs inte av någonting utanför oss själva, utan av erkännandet att i sista hand är ingenting utanför oss själva. Vi har stött på TC och de ställer några allvarliga frågor som vi inte har svaren på, så vi måste fortsätta att ställa frågorna.
1. På svenska i riff-raff nr 6. Red. anm.
2. Attraktionen till och avsmaken för etiketten ”ultravänstern” har varit ämnet för mången Aufheben-fotnot. I den här artikeln använder vi ”ultravänstern” på samma sätt som TC gör, deskriptivt och inte pejorativt, i en bred mening för att inkludera den historiska ultravänstern bland tysk-holländska och italienska vänsterkommunister och modernare grupper och individer som influerats av dem.
3. Användningen av termen Open Marxism är ett försök att identifiera och utveckla en odogmatisk, kritisk och dialektisk tradition i marxismen. För exempel se Open Marxism vol. I, II och III (Pluto press), John Holloways Change the world without taking power (Pluto press) och även Revolutionary writing (Autonomedia), där den senare är en antologi av artiklar från tidningen Common sense.
4. Moishe Postones huvudtes är att den traditionella marxismens problem är att den har kritiserat kapitalismen från arbetets ståndpunkt, det vill säga en teori för proletariatets realisering, när det som faktiskt behövs – och Marx tillhandahåller – är en kritik av arbetet i kapitalismen, det vill säga en teori om proletariatets materiella avskaffande. Se Time, labor and social domination (Cambridge university press).
5. Ett bra exempel är den mest praktiskt orienterade Open Marxism-samlingen What is to be done? (Avebury) med texter av den rådskommunistiska veteranen Cajo Brendel bredvid akademikernas bidrag. Postone uttalar sig mindre om de politiska konsekvenserna av sina verk, men omfamnas av några av dem som intresserar sig för situationisterna.
6. ”Transcroissance” eller överväxt är en term som Trotskij använde för att beskriva hur han trodde att den borgerliga revolutionen i Ryssland eller andra mindre utvecklade områden kunde växa in i den proletära revolutionen, en analys som inte har fötts ur erfarenhet. TC använder den även för att referera till den mer allmänna idén om att den vardagliga klasskampen: lönekamper, försvar av jobb etc. skulle kunna generaliseras till revolutionär kamp. Detta begrepp är för dem sammanbundet med programmatismen.
7. Théorie communiste, ”Om Aufhebens förfallstrilogi”, riff-raff nr 8, s. 88. Red. anm.
8. Roland Simon, Fondements critiques d’une théorie de la révolution – au-dela de l'affirmation du proletariat. Boken går att beställa från Editions Senonevero <http://senonevero.ouvaton.org/>.
9. För TC ”nådde aldrig [den italienska vänstern] fram till denna produktiva brytpunkt med nya frågor och överskridanden” som den tysk-holländska vänstern gjorde. De erkänner den italienska vänstern för deras kritik av självförvaltning och accepterar, som Camatte argumenterar för i sin samling Bordiga et la passion du communisme, att det kan finnas en viss ”hemlig” diskurs hos Bordiga, i motsats till den officiella diskursen hos den italienska vänstern. För TC ”förblev” däremot den italienska vänstern ”fast i en kritik av förmedlingar utifrån ett formellt perspektiv och inte såsom varandes förmedlingar. De förstod endast dessa förmedlingars former såsom former och kritiserade dem som sådana (massparti, enhetsfront, antifascism). De eftersträvade förmedlingarna för klassens affirmation eller dess maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet (parti, fackföreningar, övergångsperiod, arbetarstat), men utan själva framträdelsen för klassens existens som klass inom detta produktionssätt (se debatterna i Bilan om syndikalismen och proletariatets själva existens).”
10. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, riff-raff nr 8, s. 60–84
11. A.a., s. 61. Red. anm.
12. A.a., s. 68. Red. anm.
13. Théorie communiste, ”Bakgrund och perspektiv”, riff-raff nr 8, s. 56. Red. anm.
14. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, riff-raff nr 8, s. 63. Red. anm.
15. A.a., s. 68. Red. anm.
16. A.a., s. 77. Red. anm.
17. A.a., s. 78. Red. anm.
18. Change the world without taking power, s. 144, red övers.
19. Théorie communiste, ”Bakgrund och perspektiv”, riff-raff nr 8, s. 58. Red. anm.
20. Théorie communiste, Ligne éditoriale, red övers.
21. Se Stop the clock! <www.reocities.com/aufheben2/stc_intro.html>. (På svenska finns från denna samling ”Att reformera välfärdsstaten för att rädda kapitalismen”, riff-raff nr 7, 2005, s. 15, och ”35-timmarsveckan – lägre inkomster och mer arbete”, Folkmakt nr 25, 2000, s. 6.)
22. Louis Althusser var filosof och medlem i det franska kommunistpartiet. Hans idéer fick stort inflytande under 1960- och 1970-talen. För honom var alienation ett idealistiskt eller antropologiskt begrepp hos den ”omogne” Marx i Parismanuskripten, som senare ersattes av ”vetenskapliga” begrepp som produktionssätt och exploatering i dennes mogna verk.
23. Théorie communiste, ”Om Aufhebens förfallstrilogi”, riff-raff nr 8, s. 88. Red. anm.
24. Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s. 103f.
25. Karl Marx, ”Zur Kritik der politischen Ökonomie (Manuskript 1861–1863)”, i Marx–Engels-Gesamtausgabe (MEGA). Zweite Abteilung: Das Kapital und Vorarbeiten, band 3, text, del 6, Berlin 1982, s. 2239
26. Han fortsätter: ”Det finns väsentligen inget gåtfullt i denna tanke, det är bara konkretiseringen av den beundransvärt tydliga marxska tesen att ’omständigheter gör män lika mycket som män gör omständigheter’, och Kofler visar att det är rätt självklart att ’omständighetsbegreppet’ endast verkligen begrips genom begreppet ’produktionsförhållanden’.” Backhaus citerar Kofler i ”Between philosophy and science” i Open Marxism vol. I, s. 60.
27. Denna term som Marx använder i Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (s. 131–141) står nära idén om kapitalets reproduktion – hur den lyckas reproducera sina förutsättningar ur den egna processen.
28. ”[A]rbetets formella underordnande under kapitalet … underordnar [kapitalet] en given, förhandenvarande arbetsprocess, alltså ex-vis … arbetet hos den jordbruksform som motsvarar de små självständiga bondejordbruken. … Detta bildar alltså en väldig kontrast till det specifikt kapitalistiska produktionssättet (arbete i stor skala etc.) som utvecklar sig under den kapitalistiska produktionens fortsatta gång och som samtidigt med de olika produktionsagenternas förhållanden revolutionerar arten av detta arbete och det reala sättet i hela arbetsprocessen.” Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 616f.
29. Vad den här frasen, som är vanlig i vardagligt medvetande, innebär är: ”att inte arbetaren använder arbetsbetingelserna utan arbetsbetingelserna arbetaren.” Och Marx fortsätter: ”Just därigenom blir de senare capital och varuinnehavaren, som äger dem, capitalist gentemot arbetaren. I den verkliga arbetsprocessen upphör naturligtvis detta självständiggörande, men den totala arbetsprocessen är capitalets process, upptas i den. Såtillvida arbetaren uppträder som arbete i denna, är han själv ett moment av capitalet.”† (Karl Marx, ”Zur Kritik der politischen Ökonomie (Manuskript 1861–1863)”, i Marx–Engels-Gesamtausgabe (MEGA). Zweite Abteilung: Das Kapital und Vorarbeiten, band 3, text, del 6, Berlin 1982, s. 2014)
30. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 648
31. Man bör komma ihåg att termen alienation har sitt ursprung i beskrivningen av vad som händer när något säljs.
32. Théorie communiste, ”Om Aufhebens förfallstrilogi”, riff-raff nr 8, s. 88. Red. anm.
33. Aufheben, ”Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin. Förfallsteorin eller teorins förfall? Del III”, riff-raff nr 6, s. 97, korr.
34. Théorie communiste, ”En kritik av ’kritiken av arbetet’”, riff-raff nr 8, s. 100. Red. anm.
35. Något som de är nära att erkänna faran med: ”Vår läsning av EFM determineras av kunskapen om hela Marx ouvre i sådan grad att vi har svårt att läsa vad som faktiskt står”. Kanske finns det ett mått av detta i vår egen läsning, men där de endast ser brottet ser vi kopplingen. Vi anser således att det finns mer koppling än brott.
36. Théorie communiste, ”En kritik av ’kritiken av arbetet’”, riff-raff nr 8, s. 99. Red. anm.
37. Karl Marx, ”Notes on Mill”, Early writings, s. 269, red övers.
38. ”Kommunismen som det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan, det vill säga som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, det vill säga som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom.” Karl Marx, ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844”, Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978, s. 202
39. Aufheben, ”Ett bidrag till en kritik av förfallsteorin”, riff-raff nr 6, s. 42
40. Théorie communiste, ”Om Aufhebens förfallstrilogi”, riff-raff nr 8, s. 89. Red. anm.
41. A.a., s. 88. Red. anm.
42. Subjektet innan klassamhället och alienationen var en odifferentierad enhet med sitt objekt, kapitalistisk alienation skapar objekt och subjekt, men dessa är inte statiska utan en pågående inversion. Kommunism för dem åter tillsammans på en högre nivå, vilket ger en möjlighet till individualitet bortom den som upplevdes innan klassamhället.
43. En fras som vi tagit från Gunn och snubbarna i Common sense.
44. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 593f.
45. Se Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, riff-raff nr 8, s. 71f. Red. anm.
46 Enligt TC försöker den dominerande tendensen i ultravänstern finna svaret på frågan ”Hur kan en klass, i det att den agerar strikt som en klass, avskaffa kapitalismen?” genom ”att ta upp vänsterns bidrag men utan dess förvaltningsinriktade aspekt (Le mouvement communiste, tidskrift och bok), eller i att överge frågan helt och hållet och inte behålla annat än en lista med ’revolutionära positioner’ (Bail ‡ céder) med ’revolutionärerna’ som dessa positioners enda garanter (LMC nr 4). Denna väg följdes sedermera av tidskrifterna La banquise och La guerre sociale, men med ett tilltagande stöd för en humanistisk uppfattning om proletariatet, särskilt tydligt hos La brise-glace och Mordicus: den mänskliga verksamhetens befrielse från arbete och från klass, kapitalet som förtryck, proletariatet som de fattiga. När de inte längre kunde föreställa sig motsättningen mellan proletariat och kapital som det som skapar kommunismen blev uppfattningen i det stora hela att det handlade om en motsättning mellan kommunistiska och kapitalistiska tendenser. Det slutade i en förståelse av samhället som en motsättning mellan den sanna mänskliga gemenskapen och den falska – demokratin (därav dess revisionistiska avvikelser, se TC nr 13).” (Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, riff-raff nr 8, s. 69f.)
47. Se Jacques Camatte, Capital et Gemeinwesen. Le 6e chapitre inédit et l’oeuvre économique de Marx, Paris 1978. Red. anm.
48. Den centrala texten för en förståelse av Marx förståelse av formell och reell subsumtion är ”Zur Kritik der politischen Ökonomie (Manuskript 1861–1863)”, i Marx–Engels-Gesamtausgabe (MEGA). Zweite Abteilung: Das Kapital und Vorarbeiten, Berlin 1976–1982
49. Denna slutsats kan man dra av att Marx placerade alla dessa system i avdelning fyra av Kapitalet (”Produktion av relativt mervärde”).
50. I det tjugoförsta kapitlet (”Ackumulation och utvidgad reproduktion”) i Kapitalet bok II utvecklar Marx en distinktion inom den totala samhälleliga reproduktionen mellan två produktionssfärer: produktion av produktionsmedel och produktion av konsumtionsvaror. Dessa sfärer benämner Marx avdelning I respektive avdelning II. Red. anm.
51. Michel Aglietta, Régulation et crises du capitalisme, Paris 1976
52. Se även Loren Goldner, ”Kommunismen är den materiella mänskliga gemenskapen – Amadeo Bordiga idag”, riff-raff nr 3–4, s. 96, som behandlar Bordigas tes om kapitalismen som den agrara revolutionen. Red. anm.
53. Théorie communiste, ”Om Aufhebens förfallstrilogi”, riff-raff nr 8, s. 90. Red. anm.
54. A.a., s. 89. Red. anm.
55. A.a., s. 94. Red. anm.
56. Ibidem
57. A.a., s. 92. Red. anm.
58. A.a., s. 93. Red. anm.
59. Exempelvis Le journal d’un gréviste (’En strejkandes dagbok’) om rörelsen 1995.