Inledning

Det är centralt för riff-raff som projekt att sträva efter att producera och göra teori tillgänglig som på ett adekvat vis speglar våra erfarenheter och gör vår samtid begriplig på ett sätt som vi kan relatera till, samt att skissa ett slags strategiskt perspektiv på revolutionen. Att läsa, skriva och översätta är således inte avskilt från våra övriga liv i den meningen att vi flyr till idéernas värld. Det är istället ett sätt, ett behov, för oss att reflektera över vår konkreta tillvaro, att dela funderingarna med andra. Med detta har vi också den blygsamma förhoppningen att kunna medverka till att förändra den till det bättre – inte i namn av den goda moralen utan för att vi själva lider i den bistra verkligheten.

Vi förstår att det för många av våra läsare upplevts som allt mödosammare att ta till sig vad som står i tidskriften. Det är ett problem som vi tar på stort allvar. Tidskriftens allt mer abstrakt teoretiska karaktär ska dock inte förstås som att vår ambition har ändrats. Snarare är det viljan att hålla fast vid denna ambition, ambitionen att inte nöja sig med redan antagna ståndpunkter, som styrt utvecklingen i denna riktning, och det har sannerligen varit en omtumlande resa. I ena stunden besvarar man en fråga, i nästa omformulerar man själva problemet. Nummer åtta är inget undantag. Det är emellertid vår tro och förhoppning att vi den här gången har funnit några av de teoretiska verktyg som på nytt kan tillåta oss att närma oss aktuella konkreta skeenden på ett mer tillfredställande sätt. Vi hoppas att våra läsare ska ta sig an detta nummer av riff-raff med tillförsikt och känna det mödan värt att tränga in i texterna. Som vi har sagt tidigare vänder vi oss till folk som är villiga att lära sig något nytt, som är villiga till den ansträngning det innebär att tränga in i kommunistiskt teoretiserande. Sidantalet i den här tegelstenen visar i någon mån på det antal sömnlösa nätter, förseningar till jobbet och missade hemtentor som detta nummer har inneburit. Men efter mer än ett år av såväl nöjsamt som tungt stretande med översättningar, korrekturläsningar och diskussioner så är vi stolta över att äntligen kunna presentera ett antal riktigt bra texter som satt griller i våra huvuden. Vad läsningen anbelangar hoppas vi att ni får uppleva samma mödosamma resa som vi har färdats, för på bergets topp strålar solen lite ljusare.

Kommunistisk teori bortom ultravänstern

Det perspektiv vi brottats med under åtminstone de senaste 60–70 veckorna är problem som ställts av den Marseillebaserade gruppen/tidskriften Théorie communiste (TC) och deras ansats att producera kommunistisk teori som överskrider det som kommit att kallas ultravänstern¹. Detta har varit en såväl provocerande, omdanande som optimistisk läsning och inneburit kritiska reflexioner, försök att gå ännu längre, tvekanden, diskussioner om teorins funktion i praktik och mycket mer.

Det nya i detta perspektiv är framförallt att på ett mycket djupare plan historisera klasskampen. Denna ses här inte som ett nollsummespel med en pendel som går fram och tillbaka – från arbetarklassens offensiv till defensiv, tillbaka till offensiv och så vidare. Istället för denna klasskampens invarians menar vi med TC att klasskampen måste historiseras med såväl den breda som den smala penseln. De mål och det innehåll som under varje kampcykel tillhandahålls proletariatet produceras av de förhållanden under vilka proletariatet möter kapitalet. Det är således själva förhållandet mellan proletariat och kapital som bestämmer det agerande som är möjligt. TC skänker oss ett spännande begrepp – proletariatets och kapitalets ömsesidiga inblandning – som går ut på att vare sig proletariatet eller kapitalet kan sägas vara den aktiva parten som driver på motsättningen mellan klasserna.

I den första texten efter denna inledning ger Aufheben (som inte torde kräva någon ytterligare presentation) en god historik till den historiska ultravänstern (vänsterkommunismen) och bakgrunden till den franska ultravänstern, men det är här ändå på sin plats att kortfattat försöka ge en egen bakgrund för att sedan kunna fortsätta presentationen av perspektiven i det här numret.

Klasstriderna åren efter första världskriget. Socialdemokrater, kommunister och vänsterkommunister

De grupper som sedemera skulle komma att utgöra den historiska ultravänstern hade först sitt ursprung i de socialdemokratiska partierna kring förra sekelskiftet. Man verkade till en början i dessa som en marxistisk vänstertendens mot deras ökade byråkratisering och allt tydligare reformism. ≈ren innan 1914 propagerade personer som Rosa Luxemburg häftigt emot den militära kapprustningen och det förestående världskriget. Så tidigt som 1909 hade delar av vänstern i Nederländerna funnit det nödvändigt att helt bryta med socialdemokraterna och bilda ett eget parti. David Wijnkoop och Herman Gorter kom att bli ledare för detta. Annars var det först vid första världskrigets utbrott då socialdemokratin till slut med all tydlighet visat prov på sin socialchauvinism², genom att rösta för krigskrediter (man motiverade detta med att kriget var ett patriotiskt försvarskrig), som vänstern i de flesta europeiska länder formerade sig formellt självständigt. Inom denna vänster fanns det till en början inte några allvarliga politiska skillnader mellan personer som exempelvis Sylvia Pankhurst, Anton Pannekoek, Nikolaj Bucharin eller Vladimir Lenin utan de var alla starkt engagerade i Kommunistiska (tredje) internationalen som hade bildats 1919. ≈r 1917 hade varit startskottet för en internationell revolutionär våg. I Ryssland, Tyskland, Italien, Ungern, Bulgarien, Finland, ja i stort sett hela Europa och sporadiskt på andra kontinenter, ägde hårda klasstrider rum.

I Tyskland förkroppsligades kontrarevolutionen i SPD³. Under november och december månad 1918 drev SPD:s Philipp Scheidemann och Friedrich Ebert fram upprättandet av en parlamentarisk republik. Karl Liebknecht och KPD⁴ svarade med att organisera ett väpnat uppror i Berlin i januari 1919. Detta slogs ned i en gemensam offensiv av SPD, kvarlevor av den tyska armén och paramilitära högergrupper som senare fick namnet frikårer. Även om SPD med stort våld undertryckte arbetarresningar kom de tyska arbetarna, i vad som för somliga kan te sig som en paradox, 1920 att försvara Ebertregeringen emot den nationalistiska Kappkuppen. Den socialdemokratiska regeringen hade först sökt hjälp från den reguljära armén som vägrade sätta stopp för kuppen (”Reichswehr skjuter inte på Reichswehr” hette det). När detta inte fungerade vände sig SPD istället till arbetarna och kallade på en generalstrejk som fick en massiv uppslutning. Kuppmakarna tvingades bort när hela landet lamslogs. Efter att kuppen var över rekryterade likväl Ebertregeringen samma soldater och frikårsmän, vilka nyss hade försökt störta den, till att kväsa kvarvarande uppror i västra Tyskland. De hårda klasstriderna i Tyskland fortsatte fram till 1923.

I Ryssland hade bolsjevikpartiet kommit till makten med stöd från bondemassorna på landsbygden och från arbetare i städer som Petrograd och Moskva. Det var bildandet av sovjeter (”spontant” i 1905 års revolution, med stor inblandning från bolsjevikerna 1917) som hade utgjort den dubbelmakt som tillintetgjorde tsarregimen liksom den provisoriska regeringen. Efter oktober 1917 fördes dock sovjetmakten steg för steg över till bolsjevikerna som organiserade en ny statsapparat. Denna var emellertid inte mycket annat än ordningens – inte minst den ekonomiska ordningens – väktare, vilket kanske renast uppenbarade sig i hur man slog ned Kronstadtupproret 1921, men det rimmade också bra med bolsjevikledarnas ideal om järndisciplin i fabrikerna. Under Stalin hade så grunden lagts till ett kapitalistiskt moderniseringsprogram i form av massindustrialisering och en synnerligen blodig omstrukturering av produktionen och samhället sattes igång.⁵

Parallellt med nederlaget för den internationella revolutionära vågen degenererade snabbt Kommunistiska internationalen. Från att ursprungligen ha varit tänkt som ett organ för världsrevolutionens spridning förvandlades organisationen till ett instrument för de nationella ryska statsintressena. De andra ländernas kommunistpartier som var anslutna till ”internationalen” var tillslut inte mycket mer än tentakler för stalinistisk rysk dominans. Den så kallade tysk-holländska kommunistiska vänstern var bland de första att lämna organisationen (långt före Stalin tog vid). Detta skedde efter en polemik med Lenin 1920 angående bland annat frågan om kommunistpartierna, inställningen till parlamentariska val samt synen på fackföreningarna.⁶ Anton Pannekoek, Paul Mattick och andra blev senare frontpersoner inom rådskommunismen som fördömde Lenin och bolsjevikerna och som kom att betrakta den ryska revolutionen som en borgerlig revolution (till skillnad från den tyska).⁷ Som stående ”till vänster om vänstern” blev ”ultravänstern” ett av namnen på denna den mest tongivande av de vänsterkommunistiska traditionerna.

Ultravänstern och förmedlingarna

Från att till sin början ha varit användbara och progressiva förvandlades fackföreningarna i de äldre kapitalistiska länderna till hinder för arbetarnas befrielse. De hade förvandlats till kontrarevolutionens redskap och den tyska vänstern drog sina slutsatser från denna förändrade situation.
–  –  –
Ultravänstern förklarade att parlamentarismen var historiskt passé också som en plattform för agitation och såg den inte som något mer än en ständig källa till politisk korruption för både parlamentarikern och arbetarna. Den avtrubbade den revolutionära medvetenheten och stadgan hos massorna genom att skapa illusioner om legalistiska reformer, och i kritiska lägen förvandlades parlamentet till ett vapen för kontrarevolutionen. Det var tvunget att krossas, eller om inget annat var möjligt, saboteras.

Otto Rühle, ”Kampen mot fascismen börjar med kampen mot bolsjevismen”, Living Marxism vol. 4, nr 8, 1939

Något som särskilt märker ut ultravänstern från leninistisk och annan vänster är det starka fokuset på vad man ser som de förmedlingar som binder arbetarklassen till det kapitalistiska samhället. Dessa förmedlingar i form av framförallt arbetarpartierna och fackföreningarna förstås som att de styr undan klassens aktivitet, en kamp som annars skulle vara revolutionär, mot kompromiss och passivitet, mot att integreras i statsapparaten och i produktionen av kapitalet, istället för att genomföra den kommunistiska revolutionen. Enligt detta synsätt är det alltid just de skönjbara tendenserna och de sporadiska uttrycken för självständig klasskamp – speciellt subversiva handlingar, fria från förmedlingar – som kan ifrågasätta institutionernas och i förlängningen kapitalismens existens. Den självständiga klasskampen är med andra ord en potentiellt revolutionär kamp medan den institutionaliserade alltid rör sig tryggt på kapitalets och statens plan. Ultravänsterism kan innebära att varhelst det sker klasskamp (eller när man tittar på klasskampen historiskt) värdera dess styrka, svaghet och revolutionära potential efter i vilken grad den är begränsad, till och med ”infekterad”, av kapitalistiska förmedlingar, med andra ord hur institutionaliserad den är.

Bortsett från diskussionen om huruvida ett sådant förhållningssätt är ”bra” eller ”dåligt” så vill vi påpeka att det fanns en god grund till varför dessa idéer uppstod i början av 1900-talet. Den kommunistiska vänstern hade i själva verket bra analyser i flera avgörande frågor: framförallt att vare sig den socialdemokratiska eller den leninistiska vänsterns program var några vägar till socialismen utan istället till sin karaktär var alltigenom kapitalistiska. Men kunde det avgörande problemet verkligen reduceras till att det var sådana rörelser som av olika tillfälligheter råkade vinna anhängare och inflytande i klassen istället för den kompromisslösa (ultra-)vänster som förespråkade självständig kamp? Vi svarar nej på den frågan, vilket också stora delar av ultravänstern skulle ha gjort, om än utifrån andra premisser. Utifrån vårt angreppssätt, som i detta avseende starkt influerats av TC, gäller det att undersöka hur proletariatet konkret möter kapitalet i en ömsesidig inblandning, hur villkoren för mervärdeproduktion, för exploatering, faktiskt ser ut. Den kontroversiella slutsats som TC har dragit efter att ha gjort detta är att närapå hela den hittillsvarande historien om kampen mellan arbete och kapital har inneburit att perspektivet arbetets seger har stått som enda alternativ av den anledningen att kampen var av en historiskt specifik karaktär, på grund av att arbetarna i kampen mot kapitalet alltid fann sin styrka i hur de existerade i sin position till kapitalet, kort sagt i att de förblev arbetare. TC kallar detta för programmatism.

Också för ultravänstern var det arbetets seger som stod på dagordningen. Detta även om den, vilket TC finner särskilt intressant, alltid kritiserade det reella innehållet i kampen, att arbetarklassen integrerades i kapitalet genom sin kamp.

Man konserverade … [synen på] revolutionen som affirmationen av klassens vara genom att kritisera alla existensformer för detta vara.⁸

Det var aldrig frågan om ”fel idéer” utan det existerade alltid påtagliga materiella, nödvändiga orsaker till affirmationen av arbetet. När den organiserade arbetarrörelsen växte sig stark från slutet av 1800-talet var det som ”klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet…: fackförening, massparti, enhetsfront, parlamentarism.”⁹ Men denna makt var aldrig en makt som nåddes på kapitalets bekostnad utan ledde i själva verket till kapitalets förstärkning. De omedelbara målen för kampen var endast möjliga att nå genom att det kapitalistiska produktionssättet på samma gång revolutionerades, att arbetet ytterligare subsumerades¹⁰ under kapitalet. När den kommunistiska vänstern i Tyskland under 1920-talet konfronterade parlament och fack och förde fram fabrikskommittéerna och arbetarråden, såg de detta som den verkligt revolutionära kampen i motsats till reformism och klassamarbete. Men trots kritiken av dessa förmedlingar var perspektivet alltjämt en affirmation av arbetarklassen. För ultravänstern var de ”revolutionära arbetarråden” organen för att organisera ett framtida kommunistiskt samhälle. I denna modell (som många gånger var oerhört detaljerad) ingick arbetardemokrati, planering, arbete under kollektiva former och fördelning av produktionsresultaten efter arbetsinsats.

Men i sådana fall är kommunismen inte mer än proletariatets styrning av produktionen inom de redan givna begreppen: egendom (kollektiv, samhällelig, statlig osv.), arbetsdelning, utbyte, produktivkrafternas utveckling, förekomsten av en ekonomi…”¹¹

Vänstern såg endast integrationens manifestation … genom förmedlingarna av klassens maktstegring och separerade dessa förmedlingar från proletariatets definition som klass inom den kapitalistiska produktionen.¹²

Den tysk-holländska vänsterns analys slutar dock inte med revolutionens nederlag 1923. Då den reella subsumtionen fördjupades blev det allt mer kännbart för den kommunistiska vänstern, med bakgrund av den pågående klasskampen, att det agerande som rymmer en affirmation av klassen samtidigt som det bekämpar dess förmedlingar rymmer en motsägelse. Det är mot bakgrund av denna erfarenhet TC konstaterar att den tysk-holländska vänstern trots allt inte slutar i denna återvändsgränd. ”Den hade skapat förhållandena och de teoretiska vapnen som krävdes för att överskrida sig själv, nära på trots sin egen existens…”¹³ Vad man inom ultravänstern inte lyckades formulera var emellertid att klassen finner ”kapaciteten till och nödvändigheten av att negera sig själv som klass i sin motsättning till kapitalet genom sin definition som klass inom det kapitalistiska produktionssättet.”¹⁴

Från arbetets seger till proletariatets upplösning

Medan TC säger att den gamla arbetarrörelsen var fångad inom programmatismens ramverk (dvs. arbetets seger) så ser de icke desto mindre ett annat perspektiv för kampen idag. Här ställer man upp revolutionen som proletariatets upplösning genom upplösningen av kapitalet. Något som skiljer Théorie communiste från närstående kommunistiska teoretiker som Gilles Dauvé och Karl Nesic är att medan de senare menar att proletariatets självupplösning har varit möjligt sedan 1800-talet säger istället TC att möjligheten att sätta sin tilltro till detta nya perspektiv – och den egentliga förklaringen till att denna nya teoretiska horisont alls har kommit i dagen – måste härledas ur att de förhållanden som hittills bestämde konflikten mellan proletariat och kapital har omvandlats till andra förhållanden. Man konstaterar att detta skedde med en omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet som kom igång i mitten av 1970-talet och som, lite tillspetsat, ”ändrade allt”.

Vi har med en text i det här numret där TC går i polemik med Dauvé och hans ”När uppror dör”¹⁵. I ”Normativ historia och proletariatets kommunistiska essens” vänder sig TC mot det genomgående normativa inslaget i Dauvés resonemang om tidigare proletära rörelsers misslyckanden (Spanien 1936 exempelvis). Här kritiserar TC Dauvé för att han inte kan komma med någon verklig förklaring till rörelsernas misslyckande mer än att de misslyckades (att upplösa sig själva) på grund av att de inte lyckades komma längre, vilket inte säger speciellt mycket. Vidare har TC svårt för det sätt på vilket Dauvé i sin text kommer med klander och förslag på vad man borde ha gjort istället för vad man faktiskt gjorde. Enligt TC är Dauvés resonemang en oundviklig konsekvens av att han har ett perspektiv på proletariatets revolutionära essens, en ständigt slumrande revolution, immanent i proletariatets själva definition, som bara väntar på att bryta ut oberoende av de verkliga förhållandena mellan klasserna. Emot denna essentialistiska definition av proletariatet konstaterar TC att proletariatet och kapitalet endast är någonting i sitt omedelbara förhållande till varandra. Dauvés och andras motdrag har varit att anklaga TC för att vara determinister och överdrivet schematiska.¹⁶

Vi menar att TC:s historisering av kamper erbjuder en ny möjlighet då den samtidigt som den inte förnekar proletariatets roll i en kommunistisk revolution också innebär en förståelse av klassens revolution som en revolution mot klassexistensen. Att överge perspektivet på revolutionen som klassens affirmation har varit temat för riff-raff under ett antal nummer, framförallt sedan kommuniseringsbegreppet infördes i den svenska vokabulären. Nu verkar emellertid denna historisering ha löst upp några av de knutar som vi ställs inför då vi försöker teoretisera kommunismens möjliga förverkligande, men detta samtidigt som de upplösta knutarna också nästan knyter sig själva, då dessa perspektiv ger oss problem och frågor som heter duga. Svärdet genom denna gordiska knut låter sig vänta.

Reell subsumtion: hur kapitalet på historisk väg blir en totalitet

Det är nog närmast omöjligt att sätta sig in något djupare i Théorie communistes tankevärld utan att ta i beaktande den stora teoretiska poäng som de gör av Marx begreppspar formell och reell subsumtion. I första boken av Kapitalet nämner Marx dem blott i förbigående och därtill försnillar Ivan Bohman begreppen fullständigt i sin svenska översättning (se s. 444–445).

Hos Marx finner vi begreppen formell och reell subsumtion vid analysen av den omedelbara produktionsprocessen. Marx säger att kapitalet formellt subsumerar arbetet när det först lägger under sig en produktionsprocess så som den redan existerar och historiskt har uppkommit utan inblandning från kapitalet. Mervärde i sin absoluta form kan utvinnas genom att arbetarna som tidigare var exempelvis självständiga hantverkare nu inte längre äger frukterna av sitt arbete utan istället tvingas lämna över dem till kapitalisten. Arbetsmetoderna och hantverksskickligheten är dock inte ting som ges av kapitalet. När Marx så behandlar den reella subsumtionen beskriver han den process där arbetsprocessen radikalt omformas av kapitalet för att passa dess värdeförmeringsbehov. De olika metoderna för att intensifiera arbetet – samverkan, införandet av maskineri – ger produktion av relativt mervärde. Under denna process lägger kapitalet också under sig vetenskapen som blir ett instrument för kapitalet i den fortsatta omvandlingen av arbetsprocessen.

Mer utförligt diskuteras begreppen i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”¹⁷, en text som först var ämnad att ingå i Kapitalet bok I, men som Marx av någon anledning valde att lyfta ut. För att någotsånär placera den punkt där Marx för in begreppen i framställningen av sin kritik av den politiska ekonomin bör vi nämna att detta sker i inledningen av kapitel fjorton (i avdelning fem: Produktionen av absolut och relativt mervärde) under rubriken Absolut och relativt mervärde. Med vår översättning:

Produktionen av absolut mervärde handlar endast om arbetsdagens längd; produktionen av relativt mervärde revolutionerar helt och hållet arbetets tekniska process och de samhälleliga grupperingarna.

Den pådyvlar alltså ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt, som med sina metoder, medel och betingelser självt först på grundlag av den formella subsumtionen av arbetet under kapitalet naturligt uppstår och utvecklas. I den formella [subsumtionens] ställe träder den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet.¹⁸

Nåväl, vad vi och även TC menar, vilket måhända är djärvt i förhållande till Marx själv och det han formulerade, är att begreppet reell subsumtion går utöver sin snäva definition som ett begrepp häftat till den omedelbara produktionsprocessen, egentligen att begreppet förutsätter att dess bestämning lyfts ut ur och bortom den omedelbara produktionsprocessen till kapitalismen som samhälle, som totalitet, till reproduktionen av klasserna, av klassförhållandet.

[R]eproduktionen och nyproduktionen av förhållandet mellan kapitalet och själva arbetet, mellan kapitalist och arbetare [framstår framförallt] som resultat av produktions- och den värdeskapande processen. Detta sociala förhållande, produktionsförhållandet, framstår i själva verket som ett viktigare resultat av processen än dess materiella resultat.¹⁹

Det är direkt utifrån vad Marx skriver själv som vi kan, eller kanske snarare tvingas, gå längre än Marx, för som Roland Simon påpekar på sidan 221 i det här numret: ”[R]elativt mervärde [kan] endast existera ifall de varor som träder in i reproduktionen av arbetskraften själva produceras på ett kapitalistiskt sätt. Så i denna bemärkelse kan inte reell subsumtion helt enkelt definieras på basis av produktionsprocessens omvandling.” (vår kurs.)

Vi menar att i och med den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet så suger den (till synes) omedelbara produktionsprocessen in samhället som helhet i sin process som reproduktions- och ackumulationsprocess, det vill säga att värdeförmeringen underlägger sig det kapitalistiska samhället. För att parafrasera en annan Marxformulering så blir kapitalet i historisk-reell bemärkelse adekvat för sitt begrepp (logiskt). Den brittiske marxisten Chris Arthur tar upp detta historiskt-begreppsliga förhållande:

Det är inneboende i kapitalbegreppet att det måste reproducera sig och ackumulera och genom detta söker det övervinna alla hinder samt att få den materiella verklighet som det tar sig an att samstämma så perfekt som möjligt med dess krav. Men det tar tid att genomföra detta, det vill säga att göra en realitet av dess idealvärd av en friktionsfri cirkulation och tillväxt. Dess motsatta pol, arbetet, är naturligtvis i stort sett hela tiden motsträvigt mot de krav som kapitalet påför det. Även om begreppet ”reell subsumtion” således är logiskt implicit i kapitalbegreppet behövs i själva verket en hel serie av revolutioner av det kapitalistiska produktionssättet för att fullända det för att skapa förutsättningarna för bekräftelsen av kapitalets hegemoni.²⁰

I och med den reella subsumtionen, dvs. i bemärkelsen då kapitalförhållandet reellt blir adekvat för sitt begrepp, då kapitalismen som samhälle blir en organism, blir kapitalet sin egen förutsättning, något som TC benämner ”kapitalets självförutsättning”. Marx formulerar sig i Grunddragen:

Om i det fulländade borgerliga samhället varje ekonomiskt förhållande förutsätter andra förhållanden i den borgerlig-ekonomiska formen och på så sätt samtidigt är resultat och förutsättning, så får man komma ihåg att detta är förhållandet med varje organiskt system. Själva detta organiska system som totalitet har sina förutsättningar, och dess utveckling till totalitet består just däri att det underordnar alla samhällets element under sig, eller att det skapar de organ som ännu fattas i samhället. Det blir alltså på historisk väg en totalitet. Utvecklingen till denna totalitet utgör ett moment i dess process.²¹

Det är utifrån detta som vi ser den reella subsumtionen, som en historisk period, som ett i huvudsak nittonhundratalsfenomen och inte som något som kom in i bilden ihop med spinnmaskinen.

Dubbelkvarnen och arbetets och kapitalets reproduktion

Le double moulinet är den franska översättningen av termen Zwickmühle som Marx använder på ett ställe i Kapitalet bok I, i slutet av kapitel 23. Zwickmühle kommer från det mångtusenåriga gamla spelet Kvarn²² men används i det tyska språket metaforiskt för svårt dilemma, att man befinner sig i en knipa eller är fångad i ett järngrepp. Zwicken betyder nypa eller knipa och Mühle betyder kvarn. Det finns en idé om att Marx när han skriver Zwickmühle faktiskt åsyftar just en position i kvarnspelet och att termen hos honom därför har en djupare innebörd än blott dilemma eller knipa. I kvarnspelet är Zwickmühle ett särskilt fördelaktigt läge som en spelare kan nå för att slå mot sin motspelare. På svenska heter det att man bygger en dubbelkvarn.²³

Figur 1. Dubbelkvarn i rörelse. Arbetskraftens och kapitalets reproduktion?

Den ursprunglige franske översättaren av Das Kapital, Joseph Roy, bestämde sig för att använda sig av kvarntanken som på ett påtagligt sätt ger bilden av två drev eller kretslopp. Detta med den extra fördelen att en kvarn också är en maskin som används till malning. Det föreföll som att Roy gjorde en god uppskattning. Marx verkade åtminstone tycka så när han granskade översättningsarbetet och till och med hävdade att översättningen var bättre än originalet. Efter Marx har termen fått eget liv bland de franska marxisterna.

Bohman har (som med så mycket annat) helt tappat bort ordet i den svenska översättningen. Där det nämnda stycket från Kapitalet citeras liksom överallt där TC använder termen har vi skrivit ”dubbelkvarn”. I en av Aufhebens texter – ”Introduktion till ’Ett svar till Aufheben’” – görs dock en viss poäng av twin cogs varför vi där på ett par ställen har skrivit ”drev”.

Denna utläggning om kvarnspel är intressant i sammanhanget eftersom TC gör en stor poäng av saken och att de tror att det tydliggör en viktig problematik. Analogin används för att teckna en helhetsbild av det kapitalistiska produktionsförhållandets och dess klassers reproduktion, dess självförutsättning. Hur går då denna reproduktion till?

Helheten utgörs enligt Marx av ”reproduktionen och nyproduktionen av förhållandet mellan kapitalet och själva arbetet…”, mellan arbetarklass och kapitalistklass. TC insisterar på att det är via Marx exploateringsbegrepp, det vill säga villkoren för utsugning av merarbete, som det blir möjligt att belysa hur det kapitalistiska samhället och dess klassmotsättningar som totalitet reproduceras och tar sig uttryck.

Exploateringen, som är förhållandets innehåll, kan dekonstrueras till tre moment: arbetskraftens köp och försäljning; kapitalets subsumtion av arbetet; mervärdets omvandling till tillskottskapital, dvs. till nya förändrade produktionsmedel och ny förändrad arbetskraft.²⁴

Sett genom kvarnspelets analogi är den första kvarnen i dubbelkvarnen arbetskraftens reproduktion. Denna reproduktion inbegriper saker som arbetarnas boende, utbildning, migration m.m. Här finns ”…alla separationer, allt försvar och all specificering som reses i motsättning mot arbetskraftens sjunkande värde, det som hindrar hela arbetarklassen globalt, dess fortsatta existens, dess reproduktion och expansion, från att som sådan behöva ställas inför hela kapitalet…”²⁵ Den andra kvarnen är kapitalets reproduktion: de ständiga omslagen, hur mervärde omvandlas till tillskottskapital. Också här finns en rad begränsningar: ”Varje merprodukt måste finna en marknad någonstans, varje mervärde måste någonstans finna möjligheten att fungera som tillskottskapital, det vill säga omvandlas till produktionsmedel och arbetskraft”²⁶. I detta förhållande så bestäms det ena kretsloppet, den ena polens reproduktion, omedelbart av den andras kretslopp och dennas reproduktion; det ena drevet kan endast snurra i och genom att det andra snurrar och vice versa.

TC berättar för oss att under en första historisk fas av reell subsumtion som sträckte sig från efter första världskriget fram till början av 1970-talet så kunde kapitalackumulationen under en period säkras i kompromisser inom i första hand nationella ramar. Produktionen av mervärde kunde till exempel fungera väl hand i hand med uppbygget av välfärdsstaterna, med reglerade arbetsmarknader m.m, vilka samtidigt garanterade arbetarnas existens. De skriver att det var under dessa förhållanden som arbetarrörelsen, en arbetaridentitet och reformistisk politik kunde finna sitt tydligaste existensberättigande. Den kris som infann sig i början 1970-talet markerade emellertid ett brott med denna kompromiss, för samtidigt som arbetarrörelsens framgångar hade gått hand i hand med att arbetets reproduktion integrerades i kapitalförhållandet och fördjupade exploateringen av arbetskraften så utgjorde dess klassmakt, hur arbetarklassen för kapitalet var uppdelad i geografiskt avskiljda exploateringsområden m.m, fixeringspunkter som blev för rigida och som kom att utgöra en hämsko för kapitalets självförutsättning, ett hinder för ett jämt flöde från den ena cykeln till den andra. Arbetarrevolterna under 1970-talet var enligt TC uppror mot de åtstramningar som nu krävdes av kapitalet för att vidmakthålla samhällskompromissen.

Proletariatet svarade glatt på kravet på självuppoffringar för att ”ta sig ur krisen”: lönearbetets plikter förtjänade endast en snabb död! Kapitalistklassen antog utmaningen från denna omfattande rörelse av arbetarrevolter. Det gällde att röja undan varje hinder för exploateringens jämna flöde och för omstruktureringen, från såväl höger som vänster. I motsats till den föregående kampcykeln avskaffade omstruktureringen all specificitet, all stadga, ”välfärd”, den ”fordistiska kompromissen”, uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationszoner, det fixerade förhållandet mellan centrum och periferi och de interna ackumulationszonerna (Öst–Väst). Arbetarrörelsen försvann och arbetarklassidentiteten blev ännu en folksaga.²⁷

Den omstrukturering som är i verket sedan mitten av 1970-talet gör samhällets totala reproduktionsprocess adekvat för produktionen av relativt mervärde då den inte längre tillåter några fixerade punkter i dubbelkvarnen för helhetens reproduktion som oupphörligen reproducerar och åter placerar proletariatet och kapitalet ansikte mot ansikte…²⁸

Dessa stora omvälvningar och deras bakomliggande orsaker har fått många namn: ”globaliseringen”, ”den nyliberala offensiven”, ”kommunismens död” och så vidare. En fördel med TC:s omstruktureringsmodell²⁹ till skillnad från många andras är att vi tycker att den ser noggrant grundad ut i Marx kategorier.³⁰ Det står utan tvivel klart att det inte är ”högern” som ligger bakom dessa attacker, och inte heller tillkännagivandet av arbetarrörelsens död ser ut att vara något hopljug från borgarpressens sida. Snarare är det det stränga resultatet av en global kontrarevolution, av omstruktureringen. Men kan vi efter arbetaridentitetens försvinnande verkligen se någon ljusglimt av hopp, eller har arbetets seger blott ersatts av proletärernas oändliga armod? Svaret på dessa frågor finner vi inte i något spekulativt ordvrängeri utan genom att fästa blicken på den konkreta klasskampen, på de nya skådeplatserna för kamp³¹ som redan har öppnats upp.

Låt oss först bara ge TC ordet för att sammanfatta vad analogin med dubbelkvarnen kan ge:

Det är sant att arbetaren sitter i en svår knipa, men styrkan hos bilden av ”dubbelkvarnen” ligger i att den visar att han inte äger sin ställning och sin definition i en manöver utan endast i en strukturell definition av reproduktionen. Proletariatet kan inte avskaffa kapitalet utan att avskaffa sig självt på samma gång. (Man fångar den här tanken i uttrycket ”dubbelkvarn”.) Likväl, om man genom att förstå reproduktionens motsägelsefullhet via ”dubbelkvarnen” kan avfärda klassens befrielse [som den existerar idag, red. anm.] så framkallar det ändå en ohygglig fråga: Hur kan avskaffandet av reglerna vara en väsentlig del av spelet, som en relation mellan dess termer och på samma gång en rörelse i helheten? I motsättningen mellan dess poler existerar objektet självt (produktionsförhållandet), vilket är i motsättning till sig självt. På grund av att kapitalet är en processerande motsättning inbegriper proletariat emot kapital negationen av sin egen existens.

Att svara på denna fråga skulle innebära att ompröva hela analysen av den motsägelsefulla riktningen hos det kapitalistiska produktionssättet, inte blott som ett motsägelsefullt och reflexivt spel mellan två klasser, vilka utgör de två polerna av samma helhet, utan som en inre rörelse i helheten som har två poler. Det är endast genom att förstå motsättning (exploatering) som den interna rörelsen i en helhet som vi kommer att kunna greppa det sätt på vilket spelet kommer fram till avskaffandet av sina egna regler, och att det aldrig någonsin är den tillfälliga och slumpmässiga segern för en av spelarna (vilka i själva verket är en och densamma).

Exploatering gör det möjligt att beskriva klasskamp som motsättning, vilket innebär: en ömsesidig men ickesymetrisk inblandning (subsumtion), en process i motsättning till sin egen reproduktion (profitkvotens fall), en helhet där varje element blott existerar som en bestämning hos det andra i motsättningen med denna och därifrån med sig själv (produktivt arbete och kapitalackumulation, merarbete och nödvändigt arbete).³²

Allt detta fungerar endast om vi når en förståelse av profitkvotens fall som en motsättning mellan klasserna och som ett proletariatets ifrågasättande av sig självt i den rörelse som i dess dynamik står i motsättning till sig själv som klassens aktivitet.³³

Roland Simon i ett e-brev till riff-raff den 14 september 2006

Från självorganisering till kommunisering

I och med det kapitalistiska produktionssättets omstrukturering ställs motsättningen mellan klasserna på nivån av deras respektive reproduktion. I sin motsättning med kapitalet ifrågasätter proletariatet sig självt.³⁴

Den troligen viktigaste av Théorie communistes texter som vi har översatt och den som kommer närmast ett slags manifest heter ”Självorganisering och kommunisering”. Denna text som skrevs 2005 handlar om vad TC ser som kännetecknande för klasskampen idag jämfört med tidigare och här resonerar de utifrån en mängd samtida och sentida exempel på kamper från olika länder, exempelvis Italien, Frankrike, Argentina och Algeriet. Tonvikten ligger vid den inte så lilla frågan om hur en revolutionär öppning kan skapas ur den existerande vardagskampen och det skarpa kvalitativa brott som en revolutionär process enligt dem med nödvändighet måste innebära.

I kontrast till synen på kommunismen som ett drömsamhälle som inträder ”efter revolutionen” förstår TC (i likhet med Dauvé och andra) den kommunistiska revolutionen under vår tid som kommunisering, som det direkta undertryckandet av alla kapitalistiska förhållanden: lönearbetet, utbytet, arbetsdelningen, egendomen, staten och alla samhällsklasser.

Den proletära revolutionen handlar om proletariatets upplösning och därför kommer proletariatets kommuniseringsrörelse med nödvändighet att komma i motsättning till sin egen klass självorganisering. Detta eftersom självorganiseringen inte rör sig utanför proletärernas organisering såsom proletärer.

Ett överskridande av den reellt existerande självorganiseringen kommer inte att åstadkommas genom produktionen av den ”sanna”, ”rätta” eller ”goda” självorganiseringen. Det kommer att uppnås mot den reellt existerande självorganiseringen, men inom den, med utgångspunkt i den.³⁵

Mot bakgrund av denna syn på självorganiseringens överskridande hävdar TC att teorierna om arbetarautonomi blir otillräckliga och att de inte går att använda för att förstå den revolutionära processen. Kontentan av detta är dock inte att autonoma, självorganiserade kamper (exempelvis fabriksockupationer) skulle vara någonting ”dåligt” (eftersom de inte kan vara några revolutionära åtgärder). Istället menar TC att de i själva verket är oundgängliga, att det är så klasskampen måste uttrycka sig till sin början. Om den möjliga revolutionen inte kan vara något annat än den genomgripande kommuniseringen av samhället, vilket vi menar, så måste denna kommunisering också ha sin början någonstans, och den måste springa ur detta samhälles klassmotsättningar. Öppningen för en kommuniseringsrörelse uppstår alltså ur självorganiseringen, men som ett brott med den. Det skulle vara befängt att vara emot självorganisering av princip.

En central tanke i texten som vi tror är otroligt viktig, är att den fackföreningsmässiga karaktären som kännetecknar all vardaglig klasskamp inte kan förklaras av att det existerar fackföreningar, eller att denna karaktär på något sätt skulle försvinna i den utomfackliga kampen; fackföreningsmässigheten kommer sig inte på grund av institutionalisering. Men om fackföreningarna organiserar proletärer som arbetare och ingår förhandlingar med köparna av arbetskraften om lönenivåer och arbetsvillkor, medan den självorganiserade, autonoma arbetarkampen försvarar proletärernas livsvillkor som proletärer, existerar det då överhuvudtaget någon väsentlig skillnad mellan dem? Både ja och nej. Skillnaden ligger inte i att de förra är arbetets förvaltare medan de senare representerar revolten mot arbetet. TC menar att inte ens arbetsvägran, som den bland annat tog sig uttryck under den ”heta hösten” i Italien, utgör något reellt angrepp på lönearbetets existens.

Däremot finns en betydande skillnad mellan fackförening och självorganisering när det kommer till möjligheterna för hur långt den fackföreningsmässiga kampen kan drivas. I texten skriver de att självorganiseringen först måste uppnås och bli segersäll för att sedan kunna överskridas och att det endast är på den vägen som proletärerna blir praktiskt medvetna om att det ytterst är alla de kapitalistiska kategorierna och den egna klasstillhörigheten som utgör ett hinder i kampen och själva kan ställa frågan om kommuniseringen.

Självorganisering av kamper är ett avgörande moment i det revolutionära överskridandet av kamper för dagskrav. Att orubbligt och ända till slutet föra kampen för dagskrav är inget som kan uppnås av facken, utan genom självorganiseringen och arbetarautonomin. Att föra kampen för dagskrav vidare genom arbetarautonomin, på basis av oförenliga intressen, är att åstadkomma en nivåförändring i den kapitalistiska produktionsformens sociala verklighet.³⁶

TC säger att proletärerna nuförtiden helt enkelt får nog av självorganiseringen så snart den blir segersäll. Detta eftersom när de väl speglar sig i den inte får syn på något annat än sin egen existens. Men de måste först se denna spegelbild för att kunna ta sig an denna existens och därigenom gå bortom självorganiseringen.

Det är ett kvalitativt språng när arbetare enar sig mot sin egen existens som lönearbetare, när de integrerar de utarmade och krossar marknadsmekanismerna, men inte när en strejk ”omvandlar” sig själv till en ”tävling” om makten. Förändringen är ett brott.³⁷

[Proletärerna] kan … bekämpa marknadsförhållandena, beslagta varor och produktionsmedel samtidigt som de integrerar dem, som lönearbetet inte kan integrera, i den gemensamma produktionen, göra allting gratis, göra sig av med fabriksstrukturen som produkternas upphov, överskrida arbetsdelningen, överge alla autonoma sfärer, upplösa människors autonomi för att integrera alla dem utan reserver … i ickemerkantila förhållanden. I sådana fall överskrider de sin egen tidigare existens och förening som klass, såväl som sina ekonomiska krav. Det enda sättet att kämpa mot utbytet och värdets diktatur är genom att påbörja kommuniseringen.³⁸

För TC är det klassförhållandet som exploatering som ger proletariatet positionen som kapitalistisk kategori och på samma gång nyckeln till klassernas och de kapitalistiska kategoriernas upplösning. Med exploateringen blir inte klasskampen en sak och de marxska (ekonomiska) begreppen någonting annat. ”Det är mervärdets ständiga otillräcklighet i förhållande till det ackumulerade kapitalet som utgör exploateringskrisens hjärta.”³⁹ Det är inte så att profitkvotens fall driver på klasskampen, som hos ”objektivisten”, eller det motsatta, att klasskampen driver på profitkvotens fall, som ”subjektivisten”. ”[P]rofitkvotens fall är en klassmotsättning.”⁴⁰

≈r 2003 tog förlagskollektivet Senonevero, som bland andra TC deltar i, initiativ till att försöka samla alla de olika grupper som delar perspektivet på revolutionen som kommunisering: ”kommuniseringsströmningen”. Detta utifrån en minimiplattform och kring tidskriftsprojektet Meeting. Ett antal individer och grupper nappade på detta, dock inte de kring Nyhetsbrevet Troploin (Dauvé & co.) som ger sin förklaring till detta i texten ”Kommunisering: en ’appell’ och en ’inbjudan’”. Arbetet med Meeting pågår medan detta skrivs, men det bör sägas att mycket av diskussionerna har kretsat kring huruvida plattformen i ”Inbjudan” är helt perfekt. Mot bakgrund av detta kan man nog säga att det existerar en kommuniseringsströmning, där några samlas kring Meeting, men att den inte är helt enkel att ringa in. Klart är hursomhelst att vi välkomnar detta initiativ.

Några sista ord om den första avdelningen

För att slutligen säga några korta ord om texterna i denna första del av numret. Den börjar med ett antal texter som utgör en debatt som fördes mellan Théorie communiste och Aufheben i deras respektive tidskrifter. Det var genom denna debatt som vi först kom i kontakt med TC:s idéer. Aufheben presenterar TC för sina läsare, dels med sina egna ord, dels med ett par översätta texter. Dessa och några till har vi översatt, samt själva debatten. Vi hoppas att det är tillräckligt att vi låter debatten presentera sig själv. Därpå följer några texter av TC varav ett par redan har nämnts. Bland de övriga är vi särskilt glada över att kunna presentera en intervju från förra sommaren med en drivande medlem i TC. Här fick vi till exempel tillfälle att följa upp diskussionen med Aufheben, hur TC såg på den, och höra vad de hade att säga om den kommunistiska teorins plats i klasskampen. Texten ”A fair amount of killing” behandlar det andra, nuvarande Irakkriget i ljuset av den globala omstruktureringen.

Öppen diskussion

I den andra avdelningen fortsätter diskussionen från förra numrets ”Angreppets och undandragandets kommunism” av Marcel. Den bjuder på två kritiska kommentarer (den ena av Per Henriksson och den andra från stockholmska Björkhagengruppen) samt författarens replik på dessa. Henriksson menar bland annat att Marcel blandar bort det historiska och logiska förhållandet mellan kapitalism och kommunism, där den förra är en förutsättning för den senare, och att Marcels perspektiv därför blir utopiskt. Han går så långt som att säga att Marcels ”uppgörelse med myten om proletariatet” är en uppgörelse med ett hjärnspöke.

Björkhagengruppen kritiserar Marcel från delvis andra utgångspunkter. De menar till exempel att Marcel inte har gjort en riktig läsning av Hegel och missar att upprätthålla en distinktion mellan begreppen essens och framträdelse. Vidare utvecklar de en idé om att det existerar en avgrund mellan arbetskraften och det levande arbetet och att denna skulle vara en möjlig väg ut ur kapitalförhållandet.

I sin replik säger Marcel att han tar till sig mycket av kritiken i de två föregående texterna men hänvisar till en kommande skrift där han avser att förtydliga vad han försöker säga. I linje med hans förra text finns tanken kvar att kapitalets dialektik inrymmer klasskamp men att det inte är här som revolutionen går att finna. Denna framställer han som antidialektisk: ”Kommunism är ändamålsvidrig, inte ändamålsenlig emedan det är det positiva upphävandet av kapitalets telos.”

Därtill har vi fått en text från en amerikansk kamrat, Chris Wright, som spinner vidare på diskussionen om förhållandet mellan objektivism–subjektivism och kris–sammanbrott utifrån Marramaos text i vårt förra nummer. Han nöjer sig här inte med den lösning av subjektivism–objektivismproblematiken som Marramao erbjuder.

Vi ser det som mycket glädjande och positivt att folk vill delta i den diskussion vi har försökt att föra i och genom riff-raff, att de har förstått att vi aldrig haft för avsikt att föra denna diskussion i något slags avskildhet. Att de dessutom är både ambitiösa och konstruktiva gör att vi känner det som att vi fått ett kvitto på att det vi ägnar oss åt har relevans även utanför vår grupp.

Marx–Engelsserie

I vår serie med premiäröversättningar av Marx- och Engelstexter gör vi den här gången tre till synes disparata nedslag: åren 1844–1845, 1860 och 1877. Först ut är ett par passager ur Marx och Engels gemensamt författade stridsskrift Den heliga familjen. Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer et consortes. Denna bok, som består av texter av Marx och Engels, har aldrig publicerats på svenska, vare sig i sin helhet eller som (vilket annars är alltför vanligt) kommenterat urval, kom ut under tiden efter Marx numera lika kända som kontroversiella Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844, även kallade Parismanuskripten (dessa var manuskript och anteckningar och de namn de numera är kända under är redaktionella titlar av senare utgivare). Inte heller vi har lyckats översätta boken i sin helhet, utan vi har tyvärr nödgats begränsa oss till ett par passager: Företal samt Kritiska anmärkningar nr II från kapitel fyra som bland annat behandlar Proudhon. Företalet publicerar vi just för att komma en bit på vägen mot en fullständig framtida översättning (datum för och översättare till detta vågar vi emellertid inte utlova här och nu) – till innehållet säger det i sig emellertid inte särdeles mycket. Det senare avsnittet har, trots att det minst sagt är ryckt ur sitt sammanhang, betydligt mer att erbjuda. Här finner vi åtminstone två passager som brukar förekomma i störtskuren av Marxcitat. Det kortare av dem känner säkert de flesta igen och går något friare ut på att det inte handlar om vad knegare vid fikabordet och annorstädes tror och tänker utan vad vi som klass är och måste vara, varken mer eller mindre. Det förra något längre avsnittet tar upp själva förhållandet mellan proletariat och kapital, där dessa inte ska förstås som två externa poler, två separata subjekt eller ett subjekt och ett objekt som står emot varandra, utan där dessa poler på samma gång är antagonister och varandras förutsättningar. Mer ämnar vi inte nämna här. Den direkta anledningen till att passagen publiceras just nu är att diskussionen mellan Aufheben och TC hänvisar till den.

Därutöver publicerar vi två brev av Marx från två olika tidpunkter. Inte heller dessa ämnar vi skriva något mer utförligt om, annat än att de rymmer intressanta formuleringar som säkerligen kan förvåna en och annan Marxnekrofil. Den ena finner vi i en kommentar om upplösandet av Kommunisternas förbund där några rader ägnas åt partiet i den historiska bemärkelse han alltid åsyftade. I det andra brevet finner vi en trött Marx som ger sin syn på idoliseringen av hans person.

Noter

1. Vi vill med en gång nämna den begreppsliga röra som råder kring termerna ultravänster, vänsterkommunism och rådskommunism. Ultravänster syftar ibland på alla strömningar som stod till vänster om bolsjevikerna, ibland mer specifikt på strömningen i Tyskland och Holland, och andra gånger på den moderna vänstern som hade sin början i Socialism ou barbarie. Vänsterkommunism (eller den kommunistiska vänstern) innebär ofta övergripande de som stod till vänster om bolsjevikerna, men kan också ha en mer specifik åsyftning till den italienska vänstern. Rådskommunism syftar till den tysk-holländska strömningen, ibland specifikt till de grupper som uppstod efter den tyska revolutionens nederlag, och betraktas ofta som en gren av vänsterkommunismen. Vänsterkommunism kan alltså till viss del betraktas som hyperonym till rådskommunism, och den förra är i den betydelsen likställd med den vidare definitionen av ultravänster (som också är den vi främst använder).

2. Begrepp myntat av Lenin 1915 för att brännmärka dem i Andra internationalen som stödde sina respektive länder i första världskriget.

3. Sozialdemokratische Partei Deutschlands

4. Kommunistische Partei Deutschlands

5. Här vill vi rekommendera en mycket intressant text: Loren Goldner, ”Kommunismen är den materiella mänskliga gemenskapen – Amadeo Bordiga idag”, riff-raff nr 3–4, 2003.

6. Se Lenins broschyr Radikalismen – kommunismens barnsjukdom och Herman Gorter, Öppet brev till kamrat Lenin, Arbetarpress, 1975.

7. Se Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress, Göteborg 1973.

8. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, s. 66

9. A.a., s. 64

10. Inkluderades och underordnades. En presentation av begreppen formell och reell subsumtion finns längre fram under rubriken ”Reell subsumtion: hur kapitalet på historisk väg blir en totalitet”.

11. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, s. 65

12. A.a., s. 65, vår kurs.

13. A.a., s. 66

14. A.a., s. 67

15. Gilles Dauvé, ”När uppror dör”, i Vägrandets dynamik, riff-raff, 2004

16. Texten ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?” av Dauvé och Nesic (riff-raff nr 5, 2003) har sin spjutspets riktad mot Théorie communiste. Roland Simon från TC kommenterar kontroversen med Dauvé och svarar på några av invändningarna i intervjun med honom som finns på sidan 213.

17. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975

18. Karl Marx, Kapitalet. Första boken, Lund 1997, s. 444–445, korr.

19. Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Stockholm 1971

20. C. J. Arthur, ”Systematic dialectic”, The new dialectic and Marx’s Capital, Leiden/Boston/Köln 2002, s. 76

21. Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s. 77

22. Kvarn är ett brädspel för två deltagare. Det spelas med brickor som kallas kvarnhjul, nio vita och nio svarta, på ett bräde bestående av tre kvadrater som innesluter varandra samt fyra linjer som förbinder mittpunkterna av kvadraternas sidor med varandra. (Se baksidan av tidskriften.) Kvarnhjulen spelas på korsningarna mellan linjerna samt på hörnen, det vill säga där linjerna bildar en rät vinkel. Den första spelaren kallas svart och börjar med att lägga ett svart kvarnhjul. Sedan spelar den andre, vit, ett vitt kvarnhjul och så vidare, tills alla brickorna är utspelade. Om en spelare lyckas få tre kvarnhjul av sin färg i rad längs en linje, bildar de en kvarn. Spelaren får då plocka bort ett av motståndarens kvarnhjul från brädet. Det bortplockade kvarnhjulet får inte föras tillbaka till spelet igen. När en spelare ska plocka bort en bricka finns en regel som säger att brickor från en färdigbyggd kvarn hos motspelaren inte får tas ifall det finns brickor som inte gör det. När alla kvarnhjul har spelats ut fortsätter spelet genom att spelarna turas om att flytta var sin bricka längs linjerna, till en angränsande punkt där det inte redan ligger något kvarnhjul. En kvarn öppnas när en bricka flyttas därifrån och stängs när den flyttas tillbaka igen och därmed bildas en ny kvarn som återigen gör att en av motståndarnas brickor får plockas bort. Spelet är slut när en av spelarna endast har två brickor kvar. Denne kan då inte längre bilda någon kvarn och har därför förlorat. Om en spelare blir instängd och inte kan flytta någon av sina brickor när det är hans tur har denne också förlorat. När en spelare endast har tre kvarnhjul kvar behöver kvarnhjulen inte längre flyttas längs linjerna utan får flyttas till vilken ledig position som helst. En strategiskt stark formation är dubbelkvarnen som består av fem brickor placerade så att den bricka som öppnar den ena kvarnen samtidigt stänger den andra (se figur 1).

23. Vi kan notera att det svenska ordet här ligger närmare det franska medan exempelvis danskans svikmølle står nära tyskan.

24. Théorie communiste, ”Ett svar till Aufheben”, s. 164

25. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, s. 77

26. A.a., s. 164

27. Théorie communiste och Alcuni fautori della comunizzazione, ”A fair amount of killing”, s. 267

28. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, s. 75f.

29. Vi har i det här numret ingen text som mer i detalj behandlar omstruktureringen, men har dock blivit tipsade om sidorna 26–51 i texten ”Proletariat et capital: une trop breve idylle?”, Théorie communiste nr 19, 2004.

30. Värdelagen är intakt, liksom exempelvis distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete.

31. Hur utkämpas klasstriderna till exempel när skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös suddas ut under den allt mer utbredda flexibiliseringen?

32. Se Théorie communiste nr 2, s. 10 och nr 20 s. 71–72; 78–79; s. 170; s. 190.

33. Se Théorie communiste nr 20, s. 54.)

34. Théorie communiste, ”Självorganisering och kommunisering”, s. 245

35. A.a., s. 231

36. A.a., s. 237f.

37. A.a., s. 243

38. A.a., s. 238f.

39. A.a., s. 260

40. Théorie communiste, ”Théorie communiste. En introduktion för några unga lyonesare”, s. 71