Det har föreslagits att följande text – ett utkast till en introduktion till TC:s svar på vad som hade publicerats om dem i Aufheben nr 12 – fordrar en förklaring.
Precis som medvetande kan sägas existera mellan människor snarare än i människors huvuden har teorin sitt uppehälle socialt i den aktiva processen av att svara mot verklighetens rörelse och mot tidigare teoretiska försök att greppa denna rörelse, ett svar som inbjuder till ännu ett svar och så vidare. Richard Gunn menar att sådan praktiskt reflexiv teori är identisk med ”det goda samtalet”: ett spel för erkännande där vardera medspelare sätter allting om sig själva och sina åsikter på spel. Utbytet mellan Aufheben och TC var ett försök till ett sådant ”gott samtal”. Med följande text hade vi tänkt att göra ett uppehåll i den publicerade dialogen genom att introducera och kommentera TC:s senaste svar men tills vidare låta dem få sista ordet.
Den normala förfarandet för Aufheben hade varit att detta utkast diskuterades kollektivt, korrigerades och att den modifierade versionen publicerades i tidskriften. Istället hävdade några som var involverade i projektet att deras oenigheter med utkastet var av ett sådant slag att varken det eller TC-texten borde publiceras i tidskriften. Efter några hetsiga diskussioner nåddes en kompromiss om att publicera TC:s text med en neutral introduktion. Efter att Aufheben nr 13 kom ut togs den interna debatten upp igen. Dock så kom det sig att en del av gruppen bestämde sig för att de inte längre kunde arbeta med vissa andra och att dessa måste ombes att lämna. Det blev en skarp splittring.
Vi kan urskilja att medan det företrädesvis var en del av ett ”samtal” som Aufheben hade med TC och med sina läsare om TC så var utkastet till introduktionen på samma gång steg i en diskussion som skedde inom Aufheben. Vad som följde – refuserandet av utkastet, följt av ett återkallat erkännande som samtalspartners – var en extrem förskjutning i dialogen. En sådan avslutning på samtalet hindrade ett vidare klargörande av de frågor som stod på spel vid den tidpunkten, såväl mellan TC och Aufheben som inom Aufheben. Detta agerande bekräftade emellertid implicit diskussionens betydelse. Själva Aufhebens identitet var i fara och kunde endast räddas genom att avbryta dialogen. Detta kan ses som en bekräftelse av Gunns iakttagelse att:
… ingenting är mindre artigt än en rigorös konversation som fullföljs till slutet. … ingen kan i förväg säga vartåt (in i vilka frågor på liv och död) det goda samtalet kan tänkas leda.1
Men detta betyder att texten framför dig förblir ett ofärdigt råutkast. Bortsett från en allmän uppsnyggning så är det huvudavsnitt som hade kunnat vara i behov av mer arbete den fjärde punkten om alienationen. Ledmotivet är: vilket är sambandet mellan användningen av alienationsbegreppet i Marx 1844 års ekonomisk-filosofiska manuskript respektive i Grunddragen och Det opublicerade sjätte kapitlet? Ett par exempel på viktig sekundärlitteratur i ämnet är kapitel 2–3 i Simon Clarks Marx, marginalism and modern sociology och Chris Arthurs Dialectics of labour. Den senare författaren har direkt kommenterat TC:s resonemang om alienationen i ett brev2.
Den gillande inställningen i utkastet till TC:s utmaning, med avseende på vad som ligger bakom de ”marxologiska” resonemangen om alienationen, var ett bra drag och man kan till viss del ana vad som gjorde det ogodtagbart för andra i Aufheben. Som en av oss spekulerade i den efterföljande interna diskussionen i Aufheben: ”TC:s teori är starkare än vad deras svagheter, beträffande förståelsen av länken mellan Hegel och Marx och deras misslyckande att greppa kontinuiteten mellan EFM och den senare kritiken av den politiska ekonomin, kan tänkas antyda. Varför? Därför att trots deras ovilja att ta relationen till Hegel med i beräkningen som Marx erbjuder i EFM så tar TC sin Hegel och sin dialektik ur en annan källa: Grunddragen. Jag tycker det verkar som att trots sig själva så är TC i en viktig mening ”hegelianska marxister” som greppar de ontologiska dimensionerna i Marx kritik. Detta eftersom de gör Grunddragen till sin nyckeltext och således använder begrepp som i grund och botten baserar sig på alienationen.”
Hursomhelst fortsätter samtalet…
I det som sagts finner vi grunden till den helt bestämda anklagelsen, som ofta riktas mot filosofin, att åtskilligt måste läsas flera gånger innan det kan förstås – en anklagelse som, om den vore grundad, inte skulle tillåta någon gensaga, eftersom den skulle slå fast något otillbörligt och avgörande.3
≈ nej, inte mer TC!? En Aufheben-läsare
Vi har nu ägnat ansenligt utrymme, tid och möda i magasinet och i våra egna diskussioner med att brottas med perspektiven hos den franska gruppen Théorie communiste (TC). Vi vet att några av våra läsare inte följer oss i denna ansträngning. En fråga är huruvida svårigheterna med TC har att göra med vikten av vad de säger – och kanske det motstånd som det skapar hos läsaren – eller om det rör sig om bristande klarhet i deras sätt att uttrycka sig. Möjligen är svaret att det är lite av bådadera.
Till och med beundrarna erkänner ofta att TC:s sätt att skriva lämnar mycket att önska: upprepningar och mångordighet, ändlösa självreflexiva meningar som aldrig tycks ta slut och där subjektet och objektet är otydligt. Mer än en läsare har sagt är att TC verkligen skulle behöva en duktig redaktör. TC fortsätter att återvända till ett antal viktiga teoretiska uppfattningar: den gamla kampcykeln – programmatismen – och dess avskaffande i omstruktureringen; den nya kampcykeln; avvisandet av en revolutionär essens hos proletariatet; vägran att se revolutionen som överväxten hos de nuvarande kamperna. Emellertid, om detta är sagt som en kritik så kan TC alltid slå följe med Voltair i att säga att de kommer att upprepa sig själva så ofta som är nödvändigt tills de har blivit förstådda.
För vår del kan vi säga att vi finner interaktionen med TC provokativ och stimulerande, om än samtidigt frustrerande. Följande text är en sammanfogning av två brev i vilka TC tar upp vad de identifierar som de fyra huvudpunkterna i dispyten mellan oss.4
Snarare än att till fullo bemöta deras punkter väljer vi här istället att göra en kort(fattad) introduktion till dessa, och låter dem därigenom för närvarande (i viss mening) få det sista ordet.
TC:s första punkt grundar sig på missförståndet att vi skulle ha instämt med Dauvés och Nesics kritik av dem i deras text ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?”5. Trots det är TC:s punkt värd att ta med av två anledningar. För det första: Genom att svara på Dauvés och Nesics kritik klargör TC på ett bra sätt vad de menar med sin uppfattning om programmatism. För det andra: Det riktar passande uppmärksamheten på den enda väsentliga kritiken av TC som vi känner till. Vid sidan av Camatte är Dauvé i de engelskspråkiga länderna en av de mest kända personerna från den kommunistiska scenen eller miljön som blommade i Frankrike runt 1968 och som vi har kallat för den moderna ultravänstern. Scenen tillägnade sig odogmatiskt det bästa tankestoffet från rådskommunismen och Bordiga, genom inspiration från klasskampens utveckling och influenser från Socialism ou barbarie, Situationistiska internationalen och från utgivningen av Marx Grunddragen. TC hävdar sin teori vara den teoretiska produkten – det rätta sättet att föra vidare det tänkande som frambringades av scenen.6 Genom sitt fortsatta skrivande och sin verksamhet har Dauvé blivit en huvudrepresentant för den alternativa teoretiska riktning som antagits av dem som kom ur denna miljö7, och som naturligtvis inte har samma uppfattning som TC. Det är intressant att medan situationistfolk förr i tiden kan ha anklagat Dauvé och hans vänner för determinism8 är detta just vad han nu går till angrepp mot hos TC. Detta är en fråga som vi kanske återkommer till en annan gång.
Den andra punkten är ett svar på vår fråga huruvida TC ”när de inte sörjer arbetaridentitetens förfall” missar ”att proletariatet kanske måste erkänna sig självt och sin situation för att avskaffa sig självt?”9 TC:s svar är ett förtydligande av hur de uppfattar att den nuvarande kampcykeln skiljer sig från programmatismen samt en beskrivning, på en mycket abstrakt nivå, av vad en proletär revolutionär rörelse för kommunism skulle innebära.
Aufheben har emellanåt fört fram uppfattningen, som är ganska vanlig inom vänstern, att skillnaden mellan arbetarkamper idag och de under 1960- och 1970-talen är den mellan defensiva och offensiva kamper. För TC är detta en underskattning av djupet hos den gamla arbetarrörelsens nederlag. Det handlar inte blott om en tillbakagång för en i huvudsak samma typ av klasskamp, som skulle kunna återuppstå i samma form.
I TC:s perspektiv väntar både vänsteristerna och ultravänstern på den gamla arbetarrörelsens återkomst som baseras på en svunnen kampcykel. De förra väntar på kämpande fackföreningar och en äkta socialdemokrati. De senare spanar efter att de former av självorganisering och proletär autonomi, som de ställde emot dessa institutioner, ska återvända. Tanken här att ”[s]jälvorganisering och fackföreningsmakt hörde till samma värld som revolutionen såsom klassens affirmation”10 visar varför vi har betraktat TC:s väg som möjligen den rätta ”bortom ultravänstern”. För ultravänstern är klasskampen i form av proletär autonomi och självorganisering bra (eller åtminstone potentiellt revolutionär) medan fackföreningar är dåliga (eller åtminstone orubbligt kontrarevolutionära), så om de två formerna verkar höra samman är det bara för att den senare undertrycker, rekuperar och håller tillbaka den förra. Men under den period fram till 1970-talet som TC kallar programmatismen leddes i själva verket många av de vilda strejker som ”ultravänstern” har varit upphetsade över av vanliga fackombud. Vi har också kunnat observera att när arbetare faktiskt har organiserat sig mot de officiella fackförbunden har en dominerande tendens varit att de strukturer som byggts upp antingen har omvandlats till nya fackförbund eller att de gått tillbaka till att acceptera de officiella fackförbunden. När ultravänsterister erkänner detta försöker de i allmänhet förstå det i termer av en tendens mot autonomi och att den riktiga revolutionen har blivit besegrad gång på gång. Revolutionärer ges då rollen av att överföra lärdomarna från dessa nederlag, så att revolutionen nästa gång inte förråds av förrädiska vägar såsom införlivning i fackföreningarna, socialdemokrati, leninism, nationalism etc. Härigenom underminerar TC identiteten hos dem som ser sig själva som försvarare av den goda sidan av arbetarnas aktivitet – autonom och självorganiserad – som står emot den dåliga sidan – den inkorporerade som accepterar representation. De gör detta genom att se denna motsättning som en del av en historisk period, en period som säkerligen kan ha medfört splittringar och konflikter men där arbetarautonomi och fackföreningsmakt var en del av ett kontinuum av arbetare som delade samma modell för frigörelse och revolution, en som var baserad på klassens affirmation.11
Men hur är det med den nya kampcykeln? Det är värt att här notera att en sak som en del personer uppskattar med TC:s arbete, och som inte har kommit fram i vårt utbyte, är att de faktiskt ger stor uppmärksamhet åt konkreta kamper och hur deras abstrakta teori utvecklas ur detta. TC nämner två exempel – Cellatex och Vilivoorde – som för dem pekar på den nya kampcykelns karaktär. Genom att betrakta vissa detaljer i dessa kamper menar de att vi kanske kan få en uppfattning om vartåt de lutar. Cellatex hänvisar till ett väldigt våldsamt svar på stängningen av en textilfabrik i norra Frankrike år 2000. Arbetarna ockuperade, höll ett kort tag chefer som gisslan och hotade att spränga fabriken, som var full med giftiga och explosiva kemikalier, i luften. Med banderoller som sa ”Vi kommer att gå hela vägen… bom, bom”, genom att sätta av små explosioner och genom att slänga in kemikalier i stora eldar framför fabriksportarna visade arbetarna att de menade allvar. Ett drag som inte gjorde dem populära bland miljöaktivister var när de släppte ut kemikalier i floden12 och hotade att hälla ut mer. Efter detta blev de erbjudna ett mycket mer fördelaktigt avgångsvederlag som de accepterade.13 Vilivoorde hänvisar till hur arbetarna på en belgisk fabrik svarade på Renaults tillkännagivande av fabrikens nedläggning år 1997. I vad som blev känt som ”eurostrejken” ockuperade arbetarna fabriken och lyckades hindra att 4500 nya bilar fraktades iväg och höll dem därigenom som ”gisslan”. De gjorde gerilla- eller kommandoräder för att sprida aktioner till franska fabriker. De mottog många solidaritetsaktioner både från Renaultarbetare i Frankrike och i Spanien och ifrån andra belgiska bilarbetare, vilket kulminerade i en gigantisk demonstration i Bryssel som kallades på kort varsel. Efter detta framträdde den franska premiärministern i teve och tillkännagav en stor höjning av ersättningen till arbetarna. I båda fallen, trots skillnaderna dem emellan, ser vi fantasifulla – och i Cellatex fall våldsamma – protester mot fabriksnedläggningar och förluster av arbetstillfällen som resulterar i… nedläggningar och förluster av arbetstillfällen plus en mer heltäckande social plan för arbetarna. Man skulle kunna säga att detta är exempel på hur arbetare svarar militant på omstruktureringar, men också att de i viss mån gör det realistiskt genom att slutligen acceptera den bästa uppgörelsen som de tror att de kan få. I vilken omfattning dessa uppgörelser blir standarden för framtida omstruktureringar och nedläggningar är betydande för kapitalets utgifter, och en del av vad borgerliga kommentatorer beklagar som den oflexibla europeiska arbetsmarknaden, men vi har knappast att göra med framsteg för arbetet. Om vänsterister ser dessa aktioner som en partiell återkomst för arbetarklassidentiteten (genom att till exempel försöka passa in Vilovoordekamperna i kravet på och försvaret av ett ”socialt Europa”) och ultravänsterister kanske ser hoppingivande tecken på arbetarautonomins återkomst, så är kontrasten mot den tidigare cykeln av programmatism – hur arbetaridentitet inte reproduceras – uppenbar för TC.14
Likväl insisterar TC på att de inte menar att proletariatet under den gamla cykeln kämpade för att framhäva sig självt inom kapitalismen, medan proletariatet nu har blivit ett ”rent negativt väsen” som bara vill avskaffa kapitalet och sig självt. Snarare är deras argument att proletariatet, som alltid, kämpar för sina omedelbara intressen, men eftersom den kampen inte längre kan få utlopp i arbetaridentitetens bekräftelse och affirmation som grund för vidare kapitalistisk reproduktion, öppnas av denna kampcykel möjligheten för en revolutionär utgång. Här säger de till och med att tanken på en ”klass för sig”, som vår fråga pekade mot, kan komma att bli lämplig. Men för dem skulle detta ske där klassen erkänner sin definition som klass som påtvingad utifrån och övervinner den, ett erkännande som de menar skulle vara detsamma som en praktisk förståelse av kapitalet. Denna tanke att klasskampen nu ställer sig själv på terrängen för klassernas reproduktion – att revolutionen kommer att produceras av den här kampcykeln – är naturligtvis någonting som vi skulle vilja var sant även om vi inte är helt säkra på hur TC ser hur detta nu växer fram.
I den tredje punkten förklarar TC i viss mån sin periodisering av kapitalismen och i synnerhet den grundval på vilken de argumenterar för att en ny fas av reell subsumtion tog vid på 1970-talet. Vårt förhållningssätt är som sagt inte ett rakt av avvisande av en periodisering baserad på formell och reell subsumtion. Vi erkänner att närmandet mot en sådan typ av periodisering15 var (exceptionellt) teoretiskt produktiv för den franska kommunistiska scenen som influerades av den, liksom för de autonomistiska marxisterna som anammade den vid samma tidpunkt. Denna periodisering hade fördelen mot andra alternativa sätt att förstå denna tidsperiod16 att den verkligen grundade sig i Marx kritik av den politiska ekonomin och hans förståelse av kapitalet som värdets automatisering. Dessutom ser vi i TC:s införande av en andra fas av reell subsumtion att de i viss mån rör sig mot det som för oss är den uppenbara svagheten i en sådan periodisering: det oflexibla i den enkla, binära motsättningen formell–reell.
Vi är alla överens om att det har skett en hel del genomgripande förändringar sedan 1970-talet – en omstrukturering av industrin som har inneburit ett stort nederlag för delar av arbetarklassen, en ökad globalisering, speciellt för finansiella transaktioner, östblockets sammanbrott, ”tredje världens” krisartade försök att följa den ryska etatistiska moderniseringsmodellen, det vill säga av kapitalackumulation, och slutet för socialdemokratiska formationer så som välfärdsstaten. Borgerliga kommentatorer har beskrivit dessa förändringar med fraser om globalisering, slutet för korporatism, för keynesianism, nyliberalismens uppkomst, ”frammarschen för det avstannade arbetet” och naturligtvis kommunismens fall.17 Men vi frågar oss om TC:s nya fas endast är en bättre beskrivning18 som helt enkelt definieras utifrån samma extraordinära förändringar som bourgeoisien använder i sina förklaringsmodeller, eller förklarar verkligen deras nya fas dessa förändringar utifrån en dynamisk princip med ordentlig grund i arbete–kapitalförhållandet?
TC lyfter faktiskt några skapliga citat som antyder att det finns något slags grund hos Marx som gör det giltigt att utveckla vad som för Marx är begreppsliga kategorier av kapitalet till en historisk periodisering av det kapitalistiska samhället.19 Naturligtvis kommer inte ”kanoniska Marxhänvisningar” att avgöra den här frågan, särskilt inte då TC menar att den reella subsumtionen av samhället inte inträffade förrän efter farsgubbens död. I själva verket skulle det på basis av trohet till Marx vara precis lika plausibelt att hävda att de stadier som han urskiljer är ”enkel samverkan”, ”manufaktur” och ”storindustri”. Sedan vill man eventuellt också lägga till något som taylorism/fordism fram till sjuttiotalet och kanske någon sorts nyfordism eller en kris för fordismen sedan dess.20 Givetvis föreslår vi inte regulatorskolan21 som ett alternativ22 till TC. Vi kan hålla med dem att det är ett riktigt angreppssätt att använda sig av en del av de teoretiska resonemang och det empiriska material, som samlats av teoretiker såsom regulatorskolans, inom ett mer klasskampsfokuserat och kommunistiskt perspektiv.
Inte helt överraskande, med tanke på att vi försöker förstå samma verklighet, är vårt trevande försök att definiera den nuvarande perioden inte nödvändigtvis helt olikt det TC säger. Exempelvis använder TC i sin redogörelse för övergången till den andra fasen av reell subsumtion ett begrepp från Marx Kapitalet: dubbelkvarnen eller ”de dubbla dreven” [twin cogs] i kretsloppet för kapitalets och arbetskraftens reproduktion som möts i den omedelbara produktionsprocessen. TC menar att det finns vissa hinder, som främst påtvingades av klasskampen under perioden av programmatism, för ett jämt möte mellan dreven i denna rörelse, som omstruktureringen övervinner och sålunda inleder den en ny fas. När ett av dreven frigörs – kapitalets fria flöde – frigörs det andra drevet – en jämn reproduktion av en exploaterbar arbetskraft. Detta liknar vår uppfattning om hur det globala finanskapitalets ökade rörlighet och makt i mötet mellan finans- och industrikapital har möjliggjort för kapitalet att fly arbetarklassens starkaste fästen och sålunda skapa gynnsammare förutsättningar för ackumulation i både det nya och gamla området. På samma sätt berörde vi i viss mån det som TC återkommer till och som för dem är nyckelfrågan, det vill säga slutet för programmatismen, i våra artiklar om socialdemokratins nederlag.23 Vi menar naturligtvis inte att vi har kommit fram till samma uppfattning som TC eller att vi har ett tydligt alternativ till deras faser. Beträffande socialdemokratin och arbetarrörelsens öde finns det hos TC – till skillnad från vårt första, trevande försök att nå en ståndpunkt – ingen osäkerhet eller inga frågetecken: programmatismen har ingen framtid och hör oåterkalleligen till det förgångna. Att TC är mer självsäkra och bestämda i sin beskrivning av perioden innebär att även om de har fel, så har de verkligen givit oss någonting arbeta med.
Ett annat positivt inslag i TC:s fasindelning är hur den tycks övervinna antinomin mellan den autonomistiska och den objektivistiska marxismens två förhållningssätt till krisen.24 TC prioriterar vare sig klassens aktivitet som orsak till krisen eller kapitalackumulationens kris som orsak till arbetarklassens kamp, utan ser den kapitalistiska utvecklingen som ingenting annat än expolateringsförhållandets utveckling. Här ser vi alltså att TC införlivar arbetarkamperna som en dynamisk del i produktionssättets utveckling och kriser, utan att fastna i den autonomistiska klasskampskristeorins separata klassubjekt som avskiljts från kapitalet.25
Nu kan vi se förtjänsterna med TC:s periodisering, och de är en bra bit på väg med att visa hur den faktiskt förklarar perioden snarare än bara beskriver den. Men medan TC har förtydligat sin bild har de inte skingrat alla våra tvivel. Trots att de erkänner att det är nödvändigt att behandla frågan på ett mer empiriskt sätt är deras redogörelse fortsatt ganska abstrakt. För att övertygas skulle vi vilja ha en mer empirisk behandling och bättre förstå förmedlingarna mellan deras – som för oss ännu är tämligen abstrakta – schema och mer empiriska, konkreta historia. En del i vårt tvivel är skepsisen mot den schematism som ett sådant stadietänkande oundvikligen medför – där den konkreta utvecklingen förväntas kunna förklaras genom att hänvisa till vilken kapitalistisk period den ägde rum i. När vi tar att detta började som ett meningsutbyte delvis kring förfallsteorin i beaktande, ser vi den egendomliga formella likheten att precis som denna period i förfallsteorin tänktes omöjliggöra alla former av reformism, är TC:s andra fas av reell subsumtion tänkt att undanröja all anpassning av klassen inom den kapitalistiska reproduktionen och göra revolutionen, i dess verkliga mening som kommunisering, till denna kampcykels nödvändiga klimax.
Vi kan däremot hålla med dem när de säger att om de för sakens skull hade accepterat våra invändningar, skulle ändå det väsentliga och det som måste diskuteras vara själva innebörden av vad de säger: att det har skett ”en omstrukturering av exploateringsförhållandet, av motsättningen mellan proletariat och kapital”. Det vill säga att oavsett om TC:s fasindelning är felaktig eller inte, så tar de utan att tveka itu med själva grunderna i innebörden av 1970-talets kris och omstrukturering.26
TC:s sista punkt berör alienationsbegreppets ställning hos Marx, något som vi ägnade mycket utrymme åt i vårt svar till TC och som de nu seriöst tar sig an i sitt svar. TC skämtar att vi här verkar ha hamnat i en tävling i marxologi och pedanteri, men de avslutar med ett förslag om vad som kanske egentligen står på spel bakom den ”marxologiska” dispyten. Låt oss komma till saken.
Detta innebär för TC att alienationens problematik definitivt är proletariatets revolutionära naturs problematik. De menar att trots det avstånd som Aufheben ibland lyckas hålla till de mer uppenbara ideologiska utgångspunkterna som finns hos stora delar av ultravänstern, har vi i slutändan inte undsluppit dess problematik. Detta eftersom vi fortfarande ”håll[er oss] fast vid en abstrakt bild av autonomin och självorganiseringen (proletariatets verkliga vara), trots dess historiska kollaps”, och detta uttrycker sig i hur vi behandlar nuvarande kamper såsom direktaktionsrörelsen. TC hävdar att våra analyser, trots att de är beundransvärt konkreta, faller in i det externa omdömet om ”bra” och ”dåliga” sidor hos dessa rörelser, snarare än att lyfta ”frågan om dessa rörelsers ’varför’, om deras ’existens’, om vad de bidrar med teoretiskt, deras existens som bestämd av en period.” Naturligtvis innebär det TC säger i själva verket bara att vi inte förstår dessa kamper på det sätt som de gör. Men vi kan inte avfärda argumentet, eftersom att TC pekar på en svaghet i vårt angreppssätt som vi själva är medvetna om. (På sätt och vis är vad som står på spel hur vi kan vara öppna för den inför våra ögon verkliga rörelsen.)
Vi är definitivt inte alltid tillfredställda med vad vi lyckas säga om nuvarande kamper, vare sig dem som TC kallar ”direktaktionsrörelsen” eller mer traditionella sociala kamper och klasskamper. Att vi i allmänhet lyckas producera saker som är bättre än vad vi kan läsa på andra ställen säger faktiskt inte särskilt mycket. De flesta politiska publikationer, åtminstone de engelska som vi kommer över, filtrerar till stor del bara vad de läser i borgerlig media genom sin egen ideologi, eller i bästa fall samlar de bra information eller beskriver saker som de har erfarenheter av, men tolkar det ändå i termer av sina redan fastslagna kategorier. Tanken att utveckla nya kategorier eller att omvandla redan existerande genom erfarenheter från klasskampen är fullständigt främmande för den som redan har svaret på allt.
Vi har hört att TC tillskrivits kritiken av ultravänstern och andra revolutionärer att de går till kamper med en checklista: var det ett tydligt brott med fackföreningarna, upprättade de en strejkkommitté, försökte de övervinna sektionalismen genom att försöka sprida aktionen och genom att göra sin kamp öppen för andra, var det ett brott med borgerlig legalism, upprättade de arbetarråd? osv. Kamper bockas av på den här checklistan enligt en standard som definieras av tidigare revolutionära resningar som revolutionärerna är minnet från. Vi kan känna igen denna rätt så stela metod och hoppas att vi själva undviker den. Vi försöker inte att passa in kamper i förutbestämda kategorier, eller att kritisera dem ideologiskt eller moralistiskt för att de inte lever upp till en förutbestämd uppställning principer för vad som utgör riktig, revolutionär kamp. Vi försöker att undvika snabba, klichéartade slutsatser, att vara öppna för ovanliga inslag och motsättningar i utvecklingsskeenden. (Men då vi har en syn på kommunismen som inte delas av de flesta som deltar i de kamper som vi kanske är involverade i eller skriver om är det svårt att detta ibland inte blir som ett externt vägande av vad som är ”bra” och ”dåligt” i dessa kamper.) I varje fall är vi väl medvetna om att vi inte alltid kommer fram till något jätteskarpt27. TC antyder att det är möjligt att göra bättre ifrån sig och vi medger detta.
Huruvida TC lyckas med det eller inte skulle behöva prövas i en jämförelse av hur de och vi själva behandlar samma konkreta kamper. Det skulle vara intressant att läsa deras mer utvecklade kritik av vår analys av den antikapitalistiska rörelsen, som föreligger som en del av deras egen analys i ”Apres GÍnes” i Théorie communiste nr 18. Så när mer av TC:s arbete översätts, som vi tror att det kommer att göras, kommer situationen att klarna. Kommer vi att låta oss övertalas av deras kategorier, av deras analys av radikaldemokratismen och direktaktionsrörelsen, och av specifika situationer såsom den i Mellanöstern, eller kommer vi att upptäcka att TC själva, likt några av de tillvägagångssätt som de kritiserar, tvingar in konkreta kamper i redan fastslagna abstrakta kategorier? I alla fall, även om det finns ett inslag av det senare, verkar det som att dessa kategorier utvecklades genom ett verkligt intresse för vad som har hänt de senaste trettio åren.
Men nu när vi har accepterat att ad hominem-antydan på slutet av TC:s fjärde punkt till viss del träffar målet har vi faktiskt problem med den tidigare orsaksbestämningen. Vi är inte övertygade om att svagheten i en del av våra analyser är ett resultat av alienationsproblematiken som i sin tur är kopplad till problematiken med proletariatets revolutionära natur. När vi nu har konfronterats av TC kommer vi att acceptera att proletariatet inte har någon revolutionär essens i sig självt och att det endast är revolutionärt som del i utvecklingen av motsättningen mellan arbete och kapital.28 Det är bara det att vi skulle säga att det motsägelsefulla sociala förhållandet är ett alienationsförhållande.
Om man tittar på TC:s huvudargument på den här punkten måste man erkänna att det är koherent och välkonstruerat. För tillfället kommer vi inte att ge dem svar på tal på den här nivån där vi medger att de är framstående. Låt oss bara notera att en oerhörd vikt läggs vid påståendet att Marx förändrar sin problematik från en humanism centrerad på människan och alienationen till en antihumanism fokuserad på samhällsförhållanden. Vi finner denna problematikernas problematik problematisk. Den förefaller oss vara liksom andra sidor av TC överdrivet schematisk. Det finns självklart brott hos Marx men det finns kontinuitet såväl som diskontinuitet mellan hans skrifter på båda sidorna av dessa brott.29 Vi accepterar att många förståelser av alienationen leder till problem. Vårt argument är att den riktiga förståelsen av alienationen förstår den som grunden till den senare kritiken av den politiska ekonomin. Likväl hävdar TC såklart att vi själva får problem med vår Blochinspirerade tanke om en humanitet som ännu inte är. Låt oss för tillfället lämna det därhän.
1. Richard Gunn, ”Marxism and philosophy”, Capital and class nr 37, 1989, s. 105
2. Detta finns tillgängligt på Aufhebens webbplats. <http://us.reocities.com/aufheben2/arthur.html>
3. Även om TC är tämligen antihegelianska så är det just saker som detta som Hegel trodde nödvändigtvis gjorde författarskapet svårt. Aufhebens anm. G. W. Hegel, Företal, Andens fenomenologi <www.hegel.se/foretal.html>. En tidigare svensk översättning återfinns i Kris nr 20–21, 1981, s. 11–34. Övers. anm.
4. Vi har kompletterat denna text med material från ”Response a Aufheben”, Théorie communiste nr 19. Red. anm.
5. Gilles Dauvé och Karl Nesic, ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?”, riff-raff nr 5, 2004
6. TC har nyligen sammanställt ett antal texter i Rupture dans la théorie de la revolution 1965–1975 (’Brott i teorin om revolutionen’) med en introduktion i vilken de ser sig själva som fortsättningen.
7. Vi citerar hur TC karaktäriserar de andra tendenserna inom den moderna ultravänstern i fotnot 46 på sidan 146 (i riff-raff nr 8, red. anm.).
8. Vi tänker till exempel på följande rader av hans kompanjon François Martin: ”Arbetarklassens aktivitet utgår inte från erfarenheter och har inget annat ’minne’ än kapitalets allmänna villkor som tvingar klassen att handla enligt dess natur. Den studerar inte sina egna erfarenheter, rörelsens misslyckanden är i sig självt ett adekvat sätt att visa på dess begränsningar.” Citatet är från ”Klasskampen och dess mest kännetecknande aspekter de senaste åren”, i Gilles Dauvé, Vägrandets dynamik, riff-raff, Stockholm 2004, s. 94.
9. Detta är inte ett verkligt citat. Red.
10. Théorie communiste, ”Ett svar till Aufheben”, riff-raff nr 8, s. 156. Man skulle kunna säga att detta påstående endast är skakande och skandalöst för dem som har definierat sig själva genom den distinktion och identitet som gör dem till förkämpar för den goda sidan av arbetarnas aktivitet – den autonoma och självorganiserade – som står emot den dåliga sidan – den inkorporerade som accepterar representation.
11. ”Självorganisering och autonomi är inte konstanter vars återuppträdande mer eller mindre tålmodigt kunde inväntas; snarare konstituerar de en avslutad kampcykel. För att det ska kunna finnas självorganisering och autonomi, måste proletariatet kunna hävda sig som produktiv klass i motsättning till kapitalet.” Théorie communiste, ”Ett svar till Aufheben”, riff-raff nr 8, s. 157.
12. Brandmän lyckades hindra utsläppets spridning.
13. Detta var ett av ett antal mycket militanta svar från arbetare i Frankrike mot fabriksnedläggelser. För en skildring på svenska se Henri Simon, ”Från Cellatext till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld”, riff-raff nr 2, 2002. På engelska rekommenderas också The Cellatex chemical plant occupation <http://www.libcom.org/history/articles/cellatex-occupation-2000/index.php>
14. Man skulle kunna säga att dessa kamper gör sig bättre i TC:s framställning än andra kamper. Exempelvis transportstrejker – i säg den brittiska tunnelbanan, bland de italienska bussarbetarna eller i brittiska postkontor – överenstämmer möjligen mer med strejkerna under ”programmatismen”. Naturligtvis är detta just de områden där omstruktureringen har varit mindre intensiv, delvis på grund av att det inte är möjligt att flytta produktionen någon annanstans.
15. Detta föreslogs så vitt vi vet först av Camatte och Invariance.
16. Samtida alternativ var Barans och Sweezys ”monopolkapitalism”, stalinismens ”statsmonopolkapitalism”, Socialisme ou barbaries ”byråkratisk socialism”, eller rent av föreställningen om en universell statskapitalism under epoken av förfall som kom att förfäktas av ultravänsterns mer fundamentalistiska delar. Samtliga betonade något som rörde sig bortom principerna i Marx kritik – vanligtvis gällde det statens roll. Den reella subsumtionen tyder tvärtom på att kapitalets underordnande av staten ibland även uttryckte att samhället inte längre var så borgerligt som det var kapitalistiskt. (Många av de alternativa sätten att periodisera antyder ett slags avskild utveckling av kapitalismen, medan samhället i tanken om den reella subsumtionen inte förstås som mindre utan istället som mer djupgående kapitalistisk än 1800-talets ”klassiska kapitalism”.)
17. Som TC uttryckte det var det ett fullkomligt nederlag – ett nederlag för ”… arbetaridentiteten, kommunistpartierna, fackföreningsideologin, självförvaltningen, självorganiseringen och arbetsvägran. De är alla del av en kampcykel som besegrats, i alla aspekter, omstruktureringen är till sitt väsen kontrarevolutionen, men detta uttrycker sig inte i antal döda.”
18. Är TC:s åberopande en andra fas av reell subsumtion en förklaring till dessa empiriska förändringar på en djupare nivå eller skulle man helt enkelt bara kunna benämna det fasen – 1890–1975 och 1975 – utan att förlora någon tyngd? (Gör de helt enkelt en Kant genom att plocka fram en fas ut ur sin fasväska med en antydan om att de skulle kunna plocka fram ytterligare en när så är nödvändigt?)
19. TC säger: ”Vi kan vare sig smälta samman absolut mervärde och formell subsumtion eller ställa dem på samma nivå, lika lite som vi kan göra det med relativt mervärde och reell subsumtion.” (”Ett svar till Aufheben”, s. 159), dvs. att de ser mervärde och relativt mervärde som begreppsliga kategorier och formell respektive reell subsumtion som historiska. Vi tror inte att det finns stöd för detta hos Marx, men vi accepterar att frågan om huruvida Marx använde kategorierna på samma sätt som TC i sig självt inte kan bevisa att de har fel.
20. Dauvé och Nesic kör på en sådan periodisering i ”Tillståndet i världen…” (riff-raff nr 5, s. 13–54, övers. anm.), en text som inte särskilt överraskande har utsatts för TC:s kritik.
21. För en bra kritik, se Ferruccio Gambino, ”A critique of the Fordism of the regulation school”, Common sense nr 19, 1996 och omtryckt i Revolutionary writing (red: Bonefeld). Aufhebens anm. Se även intervjun med Roland Simon i detta nummer av riff-raff. Red. anm.
22. Det är påfallande att vad som än är grunden till stadierna så involverar de flesta stadieteorier ett stadium som började omkring första världskriget eller ett tag före första världskriget och som slutade under 1970-talet.
23. Se ”Social democracy: No future?”, Aufheben nr 7 <http://www.reocities.com/aufheben2/auf_7_socdem.html> och ”Re-imposition of work in Britain and the ’social Europe’”, Aufheben nr 8. <http://www.reocities.com/aufheben2/auf_8_work.html>
24. För en diskussion om detta se Giacomo Marramao, ”Kristeorin och konstitueringsproblemet”, riff-raff nr 7, 2005. Se även Chris Wright, ”Kris, konstituering och kapital” i detta nummer av riff-raff, s. 383–414. Red. anm.
25. I en annan text skriver de: ”att göra proletariatet till subjekt genom att sätta kapitalet i kris är nödvändigtvis att förutsätta dess existens utanför förhållandet och det är således nödvändigt att definiera förhållandets villkor utanför deras relation. Att säga att kapitalets kris begränsar proletariatet att handla, eller att proletariatet sätter kapitalet i kris, fallet alltså tillbaka in i samma problematik. Vi förutsätter definitionen av villkor före deras relation, för proletariatet sätter vi dess aktivitet i kapitalets kris, som realisationen av en möjlighet som det har i sig självt före krisen, eftersom det har producerat den.”
26. Det vill säga, de tar sig an det djupa nederlaget för ”arbetaridentiteten”… Se not nr 17.
27. Vi är helt enkelt bara så bra som vi kan bli inom begränsningarna för vår produktionsprocess, vem som är villig att skriva, hur mycket tid vi har med tanke på vår självpåtagna deadline om en årlig publicering etc.
28. Således är ”klassen” revolutionär eftersom detta förhållande inte existerar som en inneboende kvalitet i klassernas vara.
29. Precis som det finns† kontinuitet såväl som diskontinuitet mellan klasskampen före och efter 1970-talet.