Det första numret av tidskriften Théorie communiste (TC) kom ut 1977. Den ursprungliga gruppen bildades 1975 och tidigare hade några av gruppens medlemmar gett ut tidskriften Intervention communiste (två nummer kom ut 1972 och 1973) och deltagit i utgivningen av Cahiers du communisme de conseils. Denna publikation, utgiven i Marseille mellan 1968 och 1973, hade starka kopplingar till ICO (Informations et correspondence ouvriére, sedermera Echanges et mouvement), men gruppen lämnade Cahiers du communisme de conseils så snart dessa började gå samman med Révolution internationale1. Den korta historik som följer nedan ger oss möjligheten att delvis ta itu med de problem och frågeställningar som TC till en början ställde sig.
I början av 1970-talet började en hel tendens som redan var kritisk mot den historiska ultravänstern att finna aspekter av ultravänsterns analyser inadekvata, i synnerhet dess kritik av alla politiska och fackliga förmedlingar som ger form åt proletariatets tillhörighet som klass till det kapitalistiska produktionssättet. I den balansräkning som vi kan göra efter klasskampsvågen i slutet av 1960-talet döljer själva ropen efter klassaktion det grundläggande problemet: det handlar inte om att återupptäcka proletariatets rena affirmation. Revolutionen, att avskaffa kapitalet, kommer att vara den omedelbara negationen av alla klasser, inklusive proletariatet. Ändå kan vi inte inta Invariances angreppssätt som med detta konstaterande hamnade i ett förkastande av varje klassmässigt perspektiv på det existerande samhällets motsättningar och på revolutionen, och inte heller Mouvement communistes angreppssätt, som med Jean Barrot2 i spetsen sökte radikalisera ultravänsterns problematik med hjälp av en injektion bordigism.
Till en början bestod TC:s teoretiska arbete3 av att utarbeta programmatismbegreppet. Krisen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var den första krisen för kapitalet under dess reella subsumtion av arbetet. Den utgjorde slutet för alla de föregående cyklerna som sedan början av 1800-talet hade klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet som sitt omedelbara innehåll och mål och även dess affirmation som det produktiva arbetets klass, genom ett maktövertagande och iscensättandet av en övergångsperiod. Praktiskt och teoretiskt betecknar programmatismen hela denna period av proletariatets klasskamp. Trots att de av nödvändighet har förnyat sin problematik står Echanges kvar på samma generella grund, nämligen att proletariatet i alla kamper måste återupptäcka sig självt: revolutionen blir processen av kamper, den själverövrande processen.
Den centrala teoretiska frågan blir således: hur kan proletariatet, genom att agera strikt som en klass i det kapitalistiska produktionssättet, i motsättningen med kapitalet inom detta produktionssätt avskaffa alla klasser och därmed sig självt; det vill säga: hur kan proletariatet producera kommunism? Ett svar på den frågan som hänvisar till någon slags mänsklighet bakom proletären, eller till mänsklig verksamhet bakom arbetet, fångar inte bara sig självt i ett filosofiskt moras, utan återvänder ständigt till antagandet att proletariatet i klasskampen endast kan gå bortom sig självt i så måtto som det redan uttrycker något som överskrider och affirmerar sig självt (vi kan se detta även i den aktuella teoretiska formaliseringen av ”direktaktionsrörelsen”). Den svettiga arbetaren har ersatts av Människan, men problemet har inte ändrats, vilket förblir frågan om Aufhebung.
Det är med utgångspunkt i detta som vi har åtagit oss det teoretiska arbetet att omdefiniera motsättningen mellan proletariatet och kapitalet. Till att börja med var det nödvändigt att omdefiniera denna motsättning som den motsättning som bär med sig kommunismen som sin upplösning och samtidigt är kapitalets reproduktiva och dynamiska motsättning. Det var nödvändigt att producera identiteten mellan proletariatet som det kapitalistiska produktionssättets klass och som revolutionär klass, vilket implicerar att vi inte längre ser denna ”revolutionära kapacitet” i klassens natur som samlar ihop sig, försvinner, återföds, allt i enlighet med de rådande omständigheterna och villkoren. Denna motsättning är exploateringen. Med exploateringen som motsättningen mellan klasserna lyckades vi fånga deras partikularisering som samfundets [communauté] partikularisering, alltså som samtidigt varandes deras ömsesidiga inblandning. Detta innebar att vi kunde greppa: omöjligheten i proletariatets affirmation; motsättningen mellan proletariatet och kapitalet som historia; kritiken av proletariatets revolutionära natur såsom en definierande essens som är begravd i eller maskerad av reproduktionen av helheten (kapitalets självförutsättning). Vi historiserade motsättningen och därför revolutionen och kommunismen, och inte bara deras omständigheter. Revolutionen och kommunismen är det som produceras historiskt genom kampcyklerna vilka accentuerar motsättningens utveckling. Motsättningen mellan proletariatet och kapitalet avobjektiverades verkligen, utan att förstå ekonomin som en illusion. Profitkvotens tendentiella fall blev omedelbart en motsättning mellan klasser och inte det som drev på den, vilket alltid var fallet hos Mattick, även om hans kristeori öppnar vägen för att överskrida objektivismen.
Utöver fördjupningen av dessa teoretiska förutsättningar består TC:s arbete i att definiera innehållet i och strukturen för den motsättning mellan klasserna som sedan slutet av 1970-talet är för handen och som konsoliderades under 1980-talet. Det skedde en omstrukturering av exploateringsförhållandena, det vill säga av motsättningen mellan klasserna, vilket var den reella subsumtionens andra fas.
Utvinningen av relativt mervärde blev en reproduktionsprocess för framställningen av arbetet och kapitalet mot varandra, där denna process är adekvat för denna utvinning då den inte bär några element, kristalliseringspunkter eller tangeringspunkter som skulle kunna utgöra ett hinder för det nödvändiga flöde och ständiga omslag som denna utvinning kräver. Emot de föregående kampcyklerna har omstruktureringen avskaffat all specificitet, alla garantier, ”välfärden”, den ”fordistiska kompromissen”, uppdelningen av den globala cykeln i nationella ackumulationsområden, i fixerade förhållanden mellan center och periferi och i interna ackumulationszoner (Öst/Väst). Utvinningen av relativt mervärde kräver en konstant omvälvning av och avskaffandet av alla restriktioner för den omedelbara produktionsprocessen, arbetskraftens reproduktion och kapitalens förhållande till varandra.
Ingen omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet kan ske utan ett nederlag för arbetarna. Detta nederlag var nu arbetaridentitetens, kommunistpartiernas, den ”reellt existerande socialismens”, ”fackföreningsideologins” [syndicalisme], självförvaltningens och självorganiseringens nederlag. Det var en hel kampcykel i all sin mångfald och motsägelsefullhet, som besegrades under 1970-talet och det tidiga 1980-talet. Omstruktureringen är i grund och botten en kontrarevolution och dess avgörande resultat sedan början av 1980-talet, är förfallet för den produktiva arbetarens identitet, som reproduceras och bekräftas inom det kapitalistiska produktionssättet.
När det motsägelsefulla förhållandet mellan proletariatet och kapitalet inte längre definieras som den kapitalistiska reproduktionens flöde, kan proletariatet endast sätta sig upp mot kapitalet genom att ifrågasätta den rörelse i vilken det självt reproduceras som klass. Proletariatet bär inte längre på något samhälleligt omorganiseringsprojekt som affirmation av vad det är. I sin motsättning med kapitalet står det, genom klasskampens dynamik, i motsättning till sin egen existens som klass. Detta är nu innehållet i, och vad som är aktuellt för, klasskampen. Det utgör grunden för vårt nuvarande arbete genom analys av inte bara kapitalets utvecklingsriktning utan ofrånkomligen även av kamper så som den i december 1995 i Frankrike, arbetslöshetsrörelsen och sans-papiers-rörelsen4, liksom den vardagliga kampen som är mindre spektakulär men, även den, kännetecknande för denna nya cykel.
Den fundamentala radikaliteten i den nya kampcykeln är samtidigt dess begränsning: klassens existens inom kapitalets reproduktion. Denna verkliga begränsning i den nya kampcykeln är fundamentet för och det historiskt specifika innehållet i vad vi sedan 1995 har kallat ”radikaldemokratismen”. Den är uttrycket för och formaliseringen av denna kampcykels begränsningar och den reser upp en politisk praktik eller ett alternativistiskt perspektiv som bekräftar arbetaridentitetens förfall för att ge laga kraft åt klassexistensen i kapitalet för alla medborgare och/eller producenter, en existens som de krävde att kapitalet skulle anpassa sig till. I motsättning till detta, men på samma grund, tänker ”direktaktionsrörelsen” om sig själv som redan varandes nya ”avalienerade” samhälleliga förhållanden i motsättning till kapitalet.
Revolutionen är från och med denna kampcykel ett överskridande som skapas av densamma. De nuvarande kamperna kan inte förlängas [transcroissance] till en revolution så som de är i sig själva, av den enkla anledning att revolutionen är klassernas avskaffande. Detta överskridande är den punkt då klasstillhörigheten själv, i klasskampen, blir en extern fjättra påtvingad av kapitalet. Det är en motsägelsefull process som finns internt inom det kapitalistiska produktionssättet. Under tiden, då vi varken är arbetarrörelsens föräldralösa barn eller den kommande kommunismens profeter, deltar vi i klasskampen så som den existerar på daglig basis och så som den producerar teori.
1. Den franska grenen av Internationella kommunistiska strömningen, IKS. Övers. anm.
2. Det vill säga Gilles Dauvé. Övers. anm.
3. I samarbete med gruppen som gav ut Négation.
4. De papperslösa invandrarnas rörelse. Övers. anm.