Om jag låter anta att jag språkligt har förstått er text om TC i Aufheben nr 12 så tycks det mig som om ni reser fyra punkter där vi inte är överens, eller där TC behöver förtydliga sig för att göra våra analyser rätta:
Dauvé och Nesic har tre invändningar mot programmatismbegreppet, men utan att explicit uttala dessa.
Programmatismen förstår vi som en modell över arbetarkamper och revolutionära överskridanden framställt som en växande arbetarklassmakt där en samhällelig utveckling av kapitalet är en väsentlig förutsättning och förberedelse för arbetarklassens frigörelse. Under ett och ett halvt sekel har den överstigliga horisonten för dessa kamper, den programmatiska praktiken hos arbetarklassen alltid varit ambivalent: å ena sidan har dess maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet varit förutsättningen sine qua non för dess affirmation som härskande klass, men å andra sidan vägrar denna horisont acceptera att denna växande makt är identisk med att acceptera den kapitalistiska exploateringen. Programmatismen är till sitt hjärta det produktiva arbetets frigörelse och affirmation såsom en omorganisering av samhället och har aldrig varit en ”kärlekshistoria” mellan arbetare och lönearbete. Mot slutet av 1800-talet, mitt i programmatismen, kom klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet5 i motsättning till klassens möjlighet till revolutionär, autonom affirmation. De sällsynta gånger då denna senare förde med sig sitt praktiska förverkligande, som i Ryssland, Italien eller Spanien, nödvändigtvis styrd av arbetarrörelsens organisationer, vändes den omedelbart till det enda den kunde vara: en ny form för arbetsmobilisering under värdets regim och således ”bästa utförande” (som CNT begärde av arbetarna i Barcelona 1936). Därmed reproducerade den ipso facto, om än marginellt, alla arbetares oengagemang eller motstånd6. Den bästa illustrationen av detta är den lilla anekdoten tagen från Volines La révolution inconnue som ni signalerar i er text.
För att säga det kort: vi definierar den nuvarande kampcykeln som en situation där proletariatet endast existerar som klass i sin motsättning till kapitalet, som utesluter all bekräftelse av en arbetaridentitet eller någon ”återvändo till sig självt” i sin motsättning till kapitalet; motsättningen till kapitalet är för proletariatet en motsättning där det ställs inför sig självt, en situation i vilken det ifrågasätter sig självt.
Proletariatet blir inte ett ”rent negativt” vara som ett resultat av detta förutom om vi med det förstår det som en kritik av varje tanke om en proletariatets revolutionära natur. Vi lämnar perspektivet där proletariatet i sig självt i sin motsättning med kapitalet finner kapaciteten att producera kommunismen och antar istället ett perspektiv där denna kapacitet endast ges proletariatet som den interna rörelsen hos det som det kan avskaffa, vilket är detsamma som den historiska processen och förhållandets utveckling – inte den ena sidans triumf genom dess generalisering. Proletariatet kan endast producera kommunismen i (och genom) sin motsättning mot kapitalet och i (och genom) denna motsättnings rörelse – inte av sig självt, vare sig det befriar sig självt eller uppenbarar sig mot sig självt. Det finns inte något subversivt vara för proletariatet. Om negationen är ett internt moment av det som negeras så är överskridandet en utveckling för motsättningen, den kommer från denna motsättning; det är inte avslöjandet eller aktualiserandet av en revolutionär natur, utan en intern historisk produktion.
Som upplösningen av de förhandenvarande förhållandena definieras proletariatet som en klass inom kapitalet och i sitt förhållande till kapitalet, det vill säga som den värdeproducerande klassen eller mer precist den mervärdeproducerande klassen. Det är inte som upplösningen av dessa kategorier som proletariatet för fram sig självt som en klass, konstitueras som en klass; snarare är det som en klass som proletariatet är denna upplösning; detta är själva innehållet i dess objektiva situation som en klass. Dess kapacitet att avskaffa kapitalet och producera kommunism ligger i förhållandet att det är en klass i det kapitalistiska produktionssättet. Upplösningen av alla förhandenvarande förhållanden är en klass, det är levande arbete i motsättning mot kapitalet. Vad som har försvunnit i den nuvarande krisen/omstruktureringen är inte denna objektiva existens; det som försvunnit är bekräftelsen av en proletär identitet inom kapitalets reproduktion. Exploateringen definierar på samma gång proletariatet som det mervärdeproducerande arbetets klass och som upplösningen av alla förhandenvarande förhållanden på basis av dessa förhållanden, inom det kapitalistiska produktionssättets dynamik (förstått som klasskamp). Proletariatets kapacitet att genomdriva det kapitalistiska produktionssättets avskaffande finns i dess strikta situation som en klass inom detta produktionssätt.
När vi säger att proletariatet endast existerar som en klass inom och emot kapitalet, att det producerar hela sitt vara, hela sin organisation, hela sin verklighet och till fullo konstitueras som en klass inom och emot kapitalet, så påstår vi blott att det är det mervärdeproducerande arbetets klass. Som det produktiva arbetets klass så erkänner sig proletariatet ständigt som sådan under varje given kamp, vars mest omedelbara effekt alltid är den samhälleliga polariseringen mellan klasser.
De enklaste saker är ofta svårast att förstå. En klass erkänner sig som klass genom sitt förhållande till en annan klass; en klass existerar endast i så måtto som den måste utkämpa en strid mot en annan klass. En klass har ingen a priori definition som förklarar och producerar dess motsättning mot en annan klass; det är endast i sin motsättning mot en annan klass som den erkänner sig som en klass, det är den andra klassen som är klassens raison d’Ítre. I den nuvarande kampcykeln försvinner det moment i detta allmänna förhållande, som definierar klasserna, som innebar proletariatets återvändo till sig självt så som definitionen av en verklig identitet som motsätter sig kapitalet (en identitet som tycktes inneboende i klassen och motsatt kapitalet, men som i själva verket inte var något annat än en specifik produkt av ett visst historiskt förhållande mellan proletariatet och kapitalet, som bekräftades av kapitalets verkliga rörelse). Proletariatet blir inte ett ”rent negativt vara”, det är helt enkelt en klass.
Vi har stora svårigheter att göra oss av med programmatismens övervikt [prégnance] som det enkla faktumet att erkänna att proletariatet är en klass eftersom det är i ett motsättningsförhållande till kapitalet, att dess raison d’Ítre är dess motsättning med en annan klass, då det uppfattas som att ge proletariatet ett ”rent negativt vara”. Man kan till och med säga att vid det tillfälle då klasskonflikten fusioneras, när det att vara en klass framställs som en extern begränsning, blir proletariatet en klass-för-sig. När det praktiskt känner sig självt, i sin förstörelse av kapitalet, negationen av alla förhållanden som ligger förhanden, när det känner till all sin aktivitet, är det endast en klass i sitt förhållande med kapitalet, sitt medvetande om detsamma, sin existens som klass-för-sig, då är detta dess förhållande. Proletariatet i den nya kampcykeln är om lite ett ”rent negativt vara” som med nöd innebär att kampen för att försvara sina omedelbara intressen når sitt klimax då klassexistensen blir en extern begränsning, eftersom revolutionen är det producerade överskridandet av denna cykel.††† Det existerar ett gammalt ramverk som vi har stora svårigheter att göra oss av med: förvirringen i det positiva erkännandet av proletariatet som klass och de specifika historiska formerna av självorganisering och autonomi.
I sina kamper antar proletariatet alla de organisationsformer som är nödvändiga för dess handlande. Men betyder detta att när proletariatet antar de organisationsformer som är nödvändiga för dess omedelbara mål (kommuniseringen kommer på samma sätt att vara ett omedelbart mål) så existerar det för sig som en autonom klass? Nej.
Självorganisering och fackföreningsmakt tillhörde samma värld som revolutionen såsom klassens affirmation. Proletariatets självorganisering eller autonomi är inte starkare eller svagare konstanta tendenser i klasskampen, utan bestämda historiska former som den måste anta. Man kan ta bort allt innehåll från dessa former och kalla alla grupper av människor som gemensamt beslutar sig för vad de skall göra för självorganisering, men i så fall är all mänsklig verksamhet självorganisering och termen skulle inte längre föra med sig något av intresse. Självorganisering och dess innehåll, arbetarautonomi, växte fram ur en motsättning mellan proletariat och kapital som innehöll en kapacitet hos proletariatet att relatera till sig självt som klass i sin motsättning till kapitalet, det vill säga ett specifikt förhållande i vilket proletariatet i sig självt kunde finna sin grundval, sin egen konstituering, sin egen realitet på grundval av en arbetaridentitet som kapitalreproduktionens historiska modus hade bekräftat. För teorierna om självorganisering och autonomi handlade det om att länka samman de omedelbara kamperna och revolutionen via de element i kamperna som kunde manifestera ett brott med integrationen av försvaret för (och en reproduktion av) det proletära förhållandet: dess erövring av sin autonomi i förhållande till kapitalet och självständigt från de politiska och fackföreningsmässiga formerna för denna integration. Självorganisering och autonomi var endast möjligt på basis av en arbetaridentitets konstitution, en konstitution som omstruktureringen har svept åt sidan.
Det som har försvunnit är själva möjligheten för proletariatet att i sitt förhållande till kapitalet finna grunden för att konstituera sig självt som en självständig klass. Partikulariseringen av värdeförmeringsprocessen, ”storfabriken”, det fasta kapitalets underordning av arbetarkollektivet, uppdelningen mellan produktiv och improduktiv verksamhet, mellan produktion och arbetslöshet, produktion och utbildning etc, allt det som har överskridits av den förhandenvarande omstruktureringen var substansen, just inom kapitalförhållandet, för en proletär identitet och autonomi. Självorganisering och autonomi är inte konstanter vars återuppträdande mer eller mindre tålmodigt kunde inväntas; snarare konstituerar de en avslutad kampcykel. För att det ska kunna finnas självorganisering och autonomi, måste proletariatet kunna hävda sig som produktiv klass i motsättning till kapitalet. Idag har självorganisering och autonomi paradoxalt nog blivit en kvarleva hos grupper och militanter (jfr den tydliga utvecklingen i Frankrike som startade med kamperna i stålindustrin 1979) och framför allt hos de ”radikala facken”. Som ett resultat av det har självorganiseringens militanter reducerats till att ställa en ”ren” självorganisering (dvs. en som blandas samman med kampen) emot varje förstelning av denna, eller dess utveckling till fackförening. Men i självorganiseringens verkliga process finns det alltid en konstant utveckling mot denna förstelning och fackföreningsformering; den finns inneboende i denna typ av motsättning som uttrycker sig i självorganisering liksom i försvaret av det proletära förhållandet som konstituerade dess oöverstigliga gräns. Den självorganisering som i sin renhet blandas samman med kampen har aldrig existerat. Den är inget annat än den abstrakta ideologin om kampernas verkliga gång.
Klasskampen i allmänhet är inte autonom. Det faktum att de som agerar i en kamp inte delegerar uppgiften att bestämma över sin kamp till någon annan är inte ”autonomi”, snarare betyder det att det kapitalistiska samhället består av motsägelsefulla intressen och representationsformer som i sig själva reproducerar de samhälleliga förhållanden som man befinner sig i kamp med; det är att ha en aktivitet som definierar de andra eller de begränsningar som måste definieras; det betyder att den grupp som kämpar eller den fraktion av klassen, eller klassen som helhet, inte har sin egen definition i och genom sig själva, på ett inneboende sätt, utan att denna definition är totaliteten av de samhälleliga förhållandena. Slutligen betyder det att man betraktar samhället som en organisk totalitet och aktivitet. Autonomi förutsätter att en grupps samhälleliga definition finns inneboende i den gruppen, nästan naturligt, och i de förhållanden som definieras under kampens gång med andra grupper som definieras på samma sätt. Där det finns organism ser den endast addition; där det finns aktivitet och förhållande ser den endast objekt och natur.
Vi kan endast tala om autonomi om arbetarklassen är förmögen att relatera till sig själv i motsättning mot kapitalet och att i detta förhållande finna sig själv som basen och kapaciteten till dess affirmation som härskande klass. Det handlar om en formalisering av vad vi är i det förhandenvarande samhället, som så blir till bas för det nya samhälle som konstrueras som befrielsen av vad vi är. Allt detta har försvunnit. Autonomin som perspektiv eller innehåll är frigörelsen av det som klassen är inom produktionsförhållandena, som således endast framstår som en begränsning. Det är inte arbetarkampens tillbakagång eller dess nuvarande i huvudsak ”defensiva” karaktär som förklarar autonomins tillbakagång; snarare förklaras det av dess omvandling, dess inskription i ett nytt förhållande till kapitalet. I de nuvarande kamperna, oavsett om de är ”defensiva” eller ”offensiva” (en distinktion som är kopplad till problematiken med klassens maktstegring och där vi måste kritisera ”beviset”), erkänner proletariatet kapitalet som sitt raison d’etre, som sin existens som ställts emot det självt, som den egna existensens enda nödvändighet. Från den stund då klasskampen placeras på reproduktionens nivå upptäcker proletariatet i sig självt i varje given kamp att det är oförmöget och ovilligt att förbli vad det är. Detta är inte nödvändigtvis en fråga om uppseendeväckande deklarationer eller ”radikala” aktioner, utan frågan om alla de praktiker som proletärer använder för att ”undfly” eller förneka sina omständigheter: självmordskampen vid Cellatex, Vilvoordestrejken och många andra där det omedelbart framgår att proletariatet inte är någonting separerat från kapitalet och att det inte kan förbli detta ingenting (att det kräver att återförenas med kapitalet fyller inte igen den avgrund som öppnats upp av kampen och undertrycker inte erkännandet och vägrandet av sig självt som denna avgrund för proletariatets del).
Självorganiseringen och autonomin identifierar proletariatets vara i det kapitalistiska produktionssättet som kommunismens innehåll. Det ”räcker” att befria detta vara från kapitalets främmande dominans (främmande eftersom proletariatet är självständigt). Autonomi i sig fixerar revolutionen som arbetets affirmation och definierar den kommunistiska omorganiseringen av relationerna mellan individer på denna grundval. Den mesta kritiken av självorganisering förblir formell, de fastslår blott: självorganisering är inte ”bra i sig” utan är endast kampens organisationsform, det är innehållet som räknas. Denna kritik misslyckas med att ställa frågan om formen själv och betänker inte denna form som ett innehåll, eller som något signifikant i sig.
Om autonomin försvinner som perspektiv så är det för att revolutionen endast kan ha kommuniseringen av samhället som sitt innehåll, det vill säga för proletariatet dess verkliga avskaffande. Med ett sådant innehåll så blir det felaktigt att tala om autonomi och det är föga troligt att ett sådant program skulle inbegripa vad som vanligtvis förstås som ”autonom organisering”. Proletariatet ”erkänner sig självt som klass” i varje konflikt och med än starkare anledning i en situation där dess existens såsom klass är den situation som den har att konfrontera. Det är innehållet i detta ”erkännande” som inte får blandas ihop, och vi får inte fortsätta att betrakta det genom att använda begrepp från den gamla cykeln som om dessa uppkom av sig själva som naturliga former för klasskampen. Att erkänna sig själv som klass kommer inte att vara att ”återvända till sig själv”, snarare kommer det att vara en total extrovertering i erkännandet av sig självt som en kategori i det kapitalistiska produktionssättet. I konflikten kommer detta ”erkännande” i själva verket att vara en praktisk kännedom om kapitalet.
Den nuvarande omstruktureringen är en andra fas av den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet. Vi kommer kort att förklara oss här med kanoniska marxska referenser i frågan från Kapitalet, Grundrisse och från ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”. Vi kan vare sig smälta samman absolut mervärde och formell subsumtion eller ställa dem på samma nivå, lika lite som vi kan göra det med relativt mervärde och reell subsumtion. Det vill säga vi kan inte blanda samman en begreppslig bestämning av kapitalet med en historisk konfiguration. Det relativa mervärdet är den reella subsumtionens formerande och dynamiska princip, en princip som sedan strukturerar omstörtningen av den reella subsumtionens första fas. Relativt mervärde är den princip som förenar de två faserna av reell subsumtion. På så sätt har den reella subsumtionen en historia eftersom den har en dynamisk princip som formar den, får den att utvecklas, uppställer olika former för värdeförmerings- och cirkulationsprocessen som fjättrar och transformerar dem. Relativt mervärde, som påverkar arbetsprocessen och alla samhälleliga kombinationer av förhållanden mellan proletariat och kapital, och därmed förhållandet mellan olika kapital, är det som möjliggör att vi kan ställa upp en kontinuitet mellan den reella subsumtionens faser likväl som en transformation av den. Om man sätter likhetstecken mellan det relativa mervärdet och den reella subsumtionen blir en förståelse av den reella subsumtionens transformation omöjlig. Med undantag av att tillägga ett element eller en konfiguration i värdeförmeringsprocessen mer eller mindre avvikande [hétérodoxe] från kapitalbegreppet, eftersom man redan har allting (det finns således inte en tredje modell för mervärdesutvinning). Om de två helt sammanfaller kan man endast tala om den reella subsumtionens historiska införande.
Den första punkten är således att undvika att smälta samman formerna för utvinning av mervärde med de historiska konfigurationer som hänger samman med begreppen formell och reell subsumtion. Det andra är att se skillnaden mellan å ena sidan förhållandet mellan absolut mervärde och formell subsumtion och å andra sidan mellan relativt mervärde och reell subsumtion. Själva begreppet absolut mervärde har som innehåll att det endast kan förstås på arbetsprocessens nivå. Kapitalet tar över en existerande arbetsprocess som den förlänger och intensifierar, på sin höjd ägnar det sig åt att omgruppera arbetarna. Förhållandet mellan relativ mervärdeproduktion och reell subsumtion är långt mer komplext. Vi kan inte nöja oss med att endast definiera reell subsumtion som omvandling av arbetsprocessen. För att introduktionen av maskiner ska kunna vara synonymt med framväxten av mervärdet i sin relativa form måste den produktivitetsökning som denna introduktion orsakar i själva verket påverka de varor som ingår i arbetarklassens konsumtion. Detta nödvändiggör det småskaliga jordbrukets avveckling, som är sammanknutet med den småskaliga varuproduktionen, och kapitalets grepp om produktionens andra avdelning (konsumtionsmedel). Detta sker, i sin utveckling, långt efter introduktionen av maskiner i arbetsprocessen. Men inte heller denna kapitalistiska utveckling av den andra avdelningen kan man utan reservationer kasta sig över. Den franska och engelska textilproduktionen i början av 1800-talet var till största delen inte ämnad för arbetarnas konsumtion utan såldes på lantbruksmarknader (och bestämdes så av jordbrukets cykler), på medelklassens marknader i städerna eller exporterades (jfr Rosier och Dockés, Rythmes économiques och Braudel och Labrousse, Histoire économique et sociale de la France, bd 2). Den relativa mervärdeproduktionen påverkar alla samhälleliga kombinationer, från arbetsprocessen till de politiska formerna för arbetarnas representation, genom integrationen av arbetskraftens reproduktion i kapitalets cykel, kreditsystemets roll, konstitutionen av ett specifikt kapitalistiskt marknadssystem (inte endast den kapitalistiska varan) och vetenskapens inordning under kapitalet (denna subsumtion av samhället sker i olika rytm i olika länder; historiskt spelade England en pionjärroll). Reell subsumtion är en samhällsomvandling, inte enbart en omvandling av arbetsprocessen.
Vi kan endast tala om reell subsumtion, i överensstämmelse med själva det relativa mervärdebegreppet, från den stund då alla samhälleliga kombinationer påverkas. Totalitetens befästande har sitt kriterium. Den reella subsumtionen innebär ett organiskt system, det vill säga den framåtskrider genom sina egna förutsättningar för att från sig själv kunna skapa de organ som är nödvändiga för den; det är så den blir en totalitet. Den reella subsumtionen villkorar sig själv, medan formell subsumtion transformerar och modellerar en tidigare existerande samhällelig och ekonomisk fabrik i enlighet med kapitalets intressen och behov.
Detta låter oss introducera en tredje punkt: den reella subsumtionen av arbetet (och därmed samhället) under kapitalet är till sin natur alltid ofullbordad. Det ligger i den reella subsumtionens natur att nå brytpunkter eftersom den reella subsumtionen överbestämmer kapitalets kriser som det kapitalistiska samhällets ofullbordning. Detta var fallet då kapitalet av sig självt skapade sina specifika organ och de modaliteter för absorptionen av den samhälleliga arbetskraften under den första fasen av reell subsumtion. Den reella subsumtionen är till sin natur en ständig självkonstruktion som begränsas av kriser; principen för denna självkonstruktion vilar på en grundläggande princip, den relativa mervärdeproduktionen. I denna mening är det ett definierande element i den nuvarande perioden, även om den nuvarande omstruktureringen kanske betraktas som genomförd. Omstruktureringen kommer aldrig att bli helt genomförd i den bemärkelsen att politiken för omstruktureringen uttöms. Tvärtom kommer den alltid att fortsätta på ett bibehållet sätt, den ”(ny-)liberala offensiven” kommer inte att upphöra, den kommer alltid att ha nya rigiditeter att störta. Detsamma gäller för den världskapitalistiska integrationen som ständigt måste omdefinieras av spänningen mellan allianser och militärpolitiska interventioner.
Denna permanenta självkonstruktion som den reella subsumtionen innebär hänger samman med den relativa mervärdeproduktionen. Det är denna självkonstruktion som blockeras och omdefinieras inom den reella subsumtionens kriser. Man måste börja med det relativa mervärdet för att kunna förstå hur den reella subsumtionens första fas hamnade i kris i början av sjuttiotalet. Vad i dess inre konstituerade en fjättra?
Genom denna omstrukturering har den förra kampcykelns uppbärande motsättning avskaffats och överskridits – å ena sidan den arbetskraft som är skapad, reproducerad och instrumentaliserad av kapitalet på ett kollektivt och samhälleligt sätt och å andra sidan formerna för kapitalets tillägnelse av denna arbetskraft, antingen i den omedelbara produktionsprocessen (monteringsbanden, ”storindustrierna”), i arbetskraftens reproduktionsprocess (välfärden) eller i förhållandena mellan olika kapital (nationella kapitalutjämningsområden). Det var denna konfliktsituation som manifesterade sig som en arbetaridentitet som bekräftades just i kapitalets reproduktion. Det var den arkitektoniska separationen av å ena sidan integrationen av arbetskraftens reproduktion och å andra sidan omvandlingen av mervärdet till tillskottskapital och slutligen mervärdets tillväxt i relativ form i den omedelbara produktionsprocessen, som blev en fjättra för värdeförmeringen på basis av det relativa mervärdet.
Det handlar om att framställa denna interna motsättning i den reella subsumtionens första fas i relation till det relativa mervärdet och således att analysera hur det kommer sig att det är genom att lämna denna dynamiska princip, som omstruktureringens axlar sätts dit. Man hänför således en riktning hos axlarna, en betydelse, en nödvändighet för förhållandet att vara exploatering och kapital.
Från denna synvinkel och i förhållande till produktionen av relativt mervärde ger axlarna oss synvinkeln på de element av kapitalet som det måste avskaffa, förvandla eller överskrida i den nuvarande omstruktureringen. Dessa axlar bar upp profitkvotens fallande tendens i förra fasen. Emellertid är ansatsen på denna nivå empirisk på så vis att listan på det som ska överskridas i sig inte utgör den gemensamma principen för överskridande, förändringslagen och den konceptuella struktureringen. Redan kan man emellertid sammanföra allt detta i två stora delar i återtagandet av det relativa mervärdets specificitet gentemot det absoluta mervärdet: den omedelbara produktionsprocessen och de sociala kombinationerna (arbetskraftens reproduktion, förhållandet mellan sektorerna och kapitalen, ackumulationens framträdelser).
Vad gäller den första delen berör vi alla karakteristika hos den omedelbara produktionsprocessen7 och alla separationer8, som grundlade en arbetaridentitet och diskuterar mervärdeproduktionen som innehållet i motsättningen mellan klasserna (och inte denna produktion som omedelbart adekvat för reproduktionen av det sociala förhållande som den producerar). Som en konsekvens framstår också de exploaterades kontroll av hela samhället som självförvaltning och hegemoni. Denna arbetaridentitet hade en inneboende motsättning när proletariatet konstituerade sig som en autonom kraft i motsättning till kapitalet i den verkliga reproduktionen av sig själv. I andra hand hanterar vi cirkulations- och ackumulationsmetoderna. För det första kan man framföra att utöver förändringen av förhållandet mellan produktion och marknad förändrade också flödesproduktionen den omedelbara produktionsprocessen och alla dessa aktiviteter sammanförs i deras förhållande med produktens utfart i cirkulationen (denna fråga skulle självklart vara tvungen att utredas). För det andra relaterar förändringarna till den nationella ackumulationen, skillnaden mellan centrum och periferi, den globala delningen i två ackumulationszoner och valutans materiella framträdelse. I båda fallen försvinner de modaliteter hos och det innehåll i ackumulationen som bidrar till arbetaridentitetens konstitution.
Om man i förhållande till dessa två huvudsakliga kategorier (som omgrupperar sig på ett omedelbart sätt som framträder som begränsningar för ackumulationens fortbildning) återvänder till det relativa mervärdet som principen för den reella subsumtionens utveckling och mutation, och om man frågar sig hur dessa element kan utgöra specifika, kvalitativa, begränsningar för det relativa mervärdets tillväxt, då finner man omstruktureringens syntetiska styrprincip.
Det handlar om allt som kan utgöra ett hinder för den dubbelkvarnen i kapitalets självförutsättning och dess rörelse. Man finner å ena sidan alla de separationer, skydd, specifikationer som framträder som motsatta arbetskraftens värdesänkning, på så sätt att de förhindrar den globala arbetarklassen att motsätta sig hela kapitalet i sin existens sammanhang, reproduktion och utvidgning: detta är den första kvarnen, arbetskraftens reproduktion. Man finner å andra sidan alla begränsningar hos cirkulationen, rotationen och ackumulationen, som förhindrar den andra kvarnen, det vill säga merproduktens förändring till mervärde och tillskottskapital. Varje merprodukt måste kunna hitta någon marknad, varje mervärde måste kunna hitta någon möjlighet att fungera som tillskottskapital, dvs. omvandla sig till produktionsmedel och arbetskraft utan en formalisering av den internationella cykeln (öststaterna, periferin), som inte är en förutsättning för denna omvandling. Den ena kvarnens flöde sätts endast i rörelse i och genom den andras flöde.
Exploateringen, som är förhållandets innehåll, kan dekonstrueras till tre moment: arbetskraftens köp och försäljning; kapitalets subsumtion av arbetet; mervärdets omvandling till tillskottskapital, dvs. till nya förändrade produktionsmedel och ny förändrad arbetskraft. Med den nuvarande omstruktureringen är det de två axlarna i dubbelkvarnen som blir adekvata för produktionen av relativt mervärde på samma gång som den omedelbara produktionsprocessen, axlarnas sammankoppling, sammanför varje energi och metamorfosens nödvändighet. Det är i denna mening som produktionen av relativt mervärde och reproduktionen av denna produktions förhållanden sammanfaller. På detta sätt strukturerades å ena sidan integrationen av arbetskraftens reproduktion, å andra sidan förvandlingen av mervärde till tillskottskapital och slutligen det relativa mervärdets tillväxt i den omedelbara produktionsprocessen, som blev hinder för värdeförmeringen på basis av relativt mervärde. Det vill säga det sätt på vilket kapitalet konstituerade sig som samhälle, som organiskt system.
Detta icke-sammanträffande av produktion och reproduktion9 utgjorde basen för formationen och bekräftelsen av en arbetaridentitet inom kapitalets reproduktion. Arbetaridentiteten var en lucka mellan produktionen av mervärde och reproduktionen av det samhälleliga förhållandet, en lucka som möjliggjorde konkurrens mellan två hegemonier, två styrelseformer, två former av kontroll över reproduktionen. För att det relativa mervärdet och dess tre definitiva bestämningar (arbetsprocessen, integrationen av arbetskraftens reproduktion, förhållanden mellan kapitalen på basis av jämlikhet) skulle bli ändamålsenliga för varandra måste det nödvändigtvis finnas ett sammanträffande mellan produktion och reproduktion och som ett naturligt resultat implicerar detta nödvändigtvis ett sammansmältande mellan konstitutionen och reproduktionen av proletariatet som klass å ena sidan och dess motsättning mot kapitalet å den andra.
Det är uppenbart att övergången från en fas av reell subsumtion till en annan inte kan ha samma omfattning som övergången från formell till reell subsumtion, men vi kan inte nöja oss med att blott framhålla en kontinuitet mellan två faser av reell subsumtion; för kapitalet endast en uppenbarelse av sin egen sanning. Förändringen skulle då blott vara en elimination av föråldrade uttryck; i det fallet skulle omvandlingen endast vara formell, och inte förändra någonting i grunden i motsättningen mellan proletariat och kapital. Även själva uppfattningen om en kris mellan de två faserna skulle försvinna. Vi skulle inte gå över från en specifik konfiguration av motsättningen till en annan och uppfattningen om omstruktureringen skulle på samma gång försvinna.
Helheten av dessa förändringar gör att systemet eliminerar arbetaridentiteten och definierar klassmotsättningen på reproduktionens nivå. Och det är på grund av detta, på grund av att förändringarna utgör en kontrarevolution, som de är en omstrukturering.
Det existerar inte någon omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet utan ett nederlag för arbetarna. Detta nederlag är arbetaridentitetens, kommunistpartiernas, fackföreningsideologins, självförvaltningens, självorganiseringens och arbetsvägrans nederlag. De är alla del av en kampcykel som besegrats, i alla aspekter. Omstruktureringen är till sitt väsen kontrarevolutionen, men detta uttrycker sig inte i antal döda.
Det kommer att vara nödvändigt att ta upp allt detta igen på det långt mer ”empiriska” sätt som ni efterlyser i era relevanta anmärkningar kring den periodisering som presenteras av TC. Ni reser bland annat en fråga som vi helt och hållet hade lämnat åt sidan, nämligen frågan om kriteriet för dominansen av en form av värdeförmering för kapitalet. Jag har inget kategoriskt svar att ge. Jag menar att det naturligtvis är nödvändigt att ta i beaktande ett studium av arbetsprocessen, men som jag försökte visa i mitt svar kan inte det vara tillräckligt. Jag menar att vad gäller den reella subsumtionen så måste kriteriet för dess dominans sökas i modaliteterna för reproduktionen av arbetskraften (sociala och politiska modaliteter): de sociala välfärdssystemen, uppfinnandet av kategorin arbetslösa, betydelsen av fackföreningsideologi etc. Allt det hänger naturligtvis samman med förändringarna i arbetsprocessen: tillbakagången för hantverk och inhemsk industri som orsakades av den första fasen av storskalig industri. För att det enligt mig ska kunna finnas någon reell subsumtion så måste modaliteter för arbetskraftens reproduktion skapas som är ändamålsenliga för den omvandling som genomdrivits i arbetsprocessen. Det vill säga de modaliteter som säkrar (och bekräftar) att arbetskraften inte längre har några möjliga ”vägar ut” ur sitt utbyte med kapitalet i ett sammanhang av denna specifikt kapitalistiska arbetsprocess.
Några citat, inte för att hävda någon ortodoxi, utan för att illustrera min tes.
För att kapitalförhållandet överhuvudtaget skall inträda förutsättes ett bestämt stadium och en bestämd form av den samhälleliga produktionen. Inom ett tidigare produktionssätt måste det ha utvecklats kommunikations- och produktionsmedel samt behov, som pekar utöver de gamla produktionsförhållandena och driver fram deras omvandling till kapitalförhållandet. Men de behöver bara vara så pass utvecklade att arbetets formella underordnande under kapitalet kan försiggå. På grundval av detta förändrade förhållande utvecklas emellertid ett specifikt förändrat produktionssätt, som å ena sidan skapar nya materiella produktivkrafter, på vilkas grundval det å andra sidan först utvecklas och därmed i realiteten skapar sig nya reala betingelser. Därmed inträder en fullständig ekonomisk revolution, vilken å ena sidan först skaffar de reala betingelserna för kapitalets herravälde över arbetet, fulländar dem, ger dem en lämplig form, och å andra sidan i arbetets produktivkrafter, som utvecklas i motsättning till arbetaren, skapar produktionsbetingelser och utbytesförhållanden, de reala betingelserna för ett nytt produktionssätt som upphäver det kapitalistiska produktionssättets antagonistiska form och på så sätt skapar en materiell bas för en omgestaltning av den samhälleliga livsprocessen och därmed för en ny samhällsformation (min emfas).10
Man bör betänka, att de nya produktivkrafterna och produktionsförhållandena inte utvecklas ur intet eller i luften eller genom en idé utan att de utvecklas inom och i motsättning till den rådande utvecklingen av produktionen och nedärvda, traditionella egendomsförhållanden. Om i det fulländade borgerliga samhället varje ekonomiskt förhållande förutsätter andra förhållanden i den borgerlig-ekonomiska formen och på så sätt samtidigt är resultat och förutsättning, så får man komma ihåg att detta är förhållandet med varje organiskt system. Själva detta organiska system som totalitet har sina förutsättningar, och dess utveckling till totalitet består just däri att det underordnar alla samhällets element under sig, eller att de skapar de organ som ännu fattas i samhället.11
Betraktar vi det borgerliga samhället i det stora hela, framstår själva samhället dvs. själva människan i sina samhälleliga relationer som slutresultat av den samhälleliga reproduktionsprocessen.12
Det tycks mig som att det är omöjligt att förstå den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet utan att ta i beaktande att vad som sker i produktionsprocessen endast upplöses utanför sig. Kapitalet, som samhälle (i den bemärkelse som de två föregående citaten försöker definiera) är ett ständigt verk av bildande av dess inneboende motsättningar på nivån av dess reproduktion, som genomgår faser av genomgripande mutationer. Det är möjligt att gå så långt som att säga att den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet kan definieras som att kapitalet blir ett kapitalistiskt samhälle, det vill säga förutsätter sig självt i sin utveckling och i skapandet av sina organ. Det är av den anledningen som den reella subsumtionen är en historisk period vars indikativa historiska gräns kan fixeras. Bortom detta, vilket ni betonar, kommer det alltid att finnas transformering, men den genomförs på den basis som det kapitalistiska samhället har uppnått och som antyds i själva begreppet utvinnande av mervärde i sin relativa form.
Slutligen, för argumentationens skull; om jag skulle acceptera all er kritik av den nytta vi drar av begreppet reell subsumtion och om vi, vad gäller den period som har öppnats upp, skulle överge ”en andra fas av reell subsumtion” så skulle det ändra mycket, men inte det grundläggande innehållet i vad vi säger: det har skett en omstrukturering av exploateringsförhållandet, av motsättningen mellan proletariat och kapital, och det är det som vi måste diskutera.
Vad gäller den fjärde punkten tror jag att våra skillnader inte är så stora och jag vill inte framhäva en teoretisk skillnad mellan oss baserat på något som verkar vara en fråga om terminologi när jag läser er text. Min kritik av alienationsbegreppet är inte ett ”krig” mot att använda termen. Vi använder oss själva av begreppen alienerat arbete och arbetets alienation i vår tidskrift och i Fondements critiques d’une théorie de la révolution. Min kritik riktar sig uttryckligen mot det hegelska eller feuerbachska bruket av begreppet som snabbt förgiftar det.
Ni drar på ert relevanta sätt fram de olika sätten att använda alienationsbegreppet ur Grundrisse, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” etc. Jag håller emellertid fast vid att det i dem inte handlar om samma begrepp som i de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 184413. Alienationsbegreppet är i manuskripten verklighetens egen förklaringsdynamik, det som ska förklara verkligheten, medan alienationen i de texter ni citerar är det som ska förklaras. Det hänger samman med begreppet det kapitalistiska produktionssättet; vi befinner oss långt från den totalförklarande kraften hos det ”alienerade arbetet” i 1844 års manuskript:
Eftersom skapandet av detta aktivitetens objektiva verktyg sker i motsättning till den omedelbara arbetsförmågan från kapitalets och lönearbetets synpunkt, eftersom denna objektiveringsprocess i verkligheten framstår som avyttringsprocess från arbetets synpunkt och som tillägnelse av främmande arbete från kapitalets synpunkt, är denna förvrängning och omkastning (Verdrehung und Verkehrung) verklig (phenomenon) och inte bara inbillad, inte bara en förvrängning och omkastning som existerar i arbetarnas och kapitalisternas inbillning.
Men denna förvrängningsprocess är uppenbart en historisk nödvändighet, en nödvändighet utifrån en bestämd historisk utgångspunkt eller grundval, för att produktivkrafterna skall utvecklas.14
Alienationen är inte längre det huvudsakliga begrepp i vilket alla andra har sitt ursprung; detta begrepp är snarare ett resultat av kapitalets produktionsförhållanden och inte tvärtom:
Frågan om kapitalet är produktivt eller ej är alltså absurd. Själva arbetet är – som inlemmat i kapitalet – produktivt endast om kapitalet utgör produktionens grundval, och kapitalisten alltså arbetets kommendant.
Arbetets produktivitet blir likaledes kapitalets produktionskraft på samma sätt som varornas allmänna bytesvärde fixeras i pengar. Arbetet, sådant det existerar i motsats till kapitalet för sig som arbetare, alltså arbetet i sin omedelbara tillvaro skilt från kapitalet, är inte produktivt. Som arbetarens verksamhet blir det heller aldrig produktivt, så länge som det bara ingår i den enkla cirkulationsprocessen, som bara innebär en formell förändring. Därför glömmer de som hävdar att all produktivkraft som tillskrivs kapitalet är överförd, en överflyttning av arbetets produktivkraft, just att kapitalet självt väsentligen är denna överflyttning, denna överföring, och att lönearbetet som sådant förutsätter kapitalet, att lönearbetet å sin sida också är denna omvandling, och att denna omvandling är den nödvändiga processen varigenom arbetets egna krafter bestäms som för arbetaren främmande krafter.15
Låt oss jämföra med EFM:
Vi har studerat den praktiska mänskliga verksamhetens, dvs. arbetes, alienation från två sidor. 1) Arbetets förhållande till arbetsprodukten som ett främmande och honom övermäktigt objekt. … 2) Arbetets förhållande till produktionsakten inom arbetet. Detta förhållanden är arbetarens förhållande till sin egen verksamhet som något främmande, honom själv inte tillhörigt…16
Vi har visserligen nått fram till begreppet det alienerade arbetet (det alienerade livet) via nationalekonomins lära om privategendomens rörelse. Men det visar sig vid analys av det senare begreppet att privategendomen inte alls är grunden eller orsaken till det alienerade arbetet utan tvärtom en konsekvens av det, liksom gudarna ursprungligen inte är orsaken till utan en verkan av mänsklig förståndsförmörkelse. Senare utvecklas detta förhållande till en växelverkan.
Först på den sista kulminationspunkten av privategendomens utveckling träder denna dess hemlighet åter fram, nämligen å ena sidan att den är en produkt av det alienerade arbetet och för det andra att den är det medel, varigenom arbetes alieneras, eller förverkligandet av denna alienation.17
Jag vet att jag endast har att göra med en översättning, men vi förutsätter att den är korrekt. Då konstituerar den pronominella formen i ”arbete som alienerar sig självt” alienationen som de samhälleliga förhållandenas kreativa kraft. Detta bekräftar den ”realisering” som följer i samma mening.
Jag kommer inte att göra saker än mer komplicerade med långa kommentarer. Det tycks mig som att vi från den ena texten till den andra inte längre talar om samma saker. I EFM är alienationen den första principen och förklaringen, eftersom referensen är till den mänskliga essensens tillblivelse (förlusten av den etc.). I de andra texterna förklaras alienationen själv av produktionsförhållandena, den beskriver en situation. I citaten från Grundrisse existerar arbetets alienation i kapitalets produktionsförhållande. Det är inte alienerat arbete, en människans manifestation som vänts emot henne, som skapar detta förhållande; vi har två verkliga poler som konfronterar varandra och inte endast en, ett arbete som alienerar sig självt ”med sig självt”. I Grundrisse finns det klasser som är verkliga subjekt som konfronterar varandra i sin ömsesidiga inblandning. I EFM finns inga klasser och ingen ömsesidig inblandning, utan ett subjekt som delar sig självt.
Det är talande att ni själva återvänder till sökandet efter detta enda subjekt som delar sig självt: ”Kapital är således inte enbart objektiverat arbete. Både objektiverat arbete och subjektivt arbete utan objektivitet är samhälleligt skapade former till vilka den sociala individuella enheten delas…”18 (min emfas); ”I alienationen existerar subjektet på båda sidor, som proletariat och kapital för kapital, och är i en reell mening helt enkelt de alienerade krafterna hos mänskligheten.”19 (min emfas) Revolutionen innebär så: ”att ena den fragmenterade samhälleliga individen.”20 Av detta följer att klasserna är ett enskilt subjekts schism.
Det tycks mig som om ni har försatt er i knipa med detta ”subjektets återvändo till sig självt”. Ni säger: ”I en mening är subjektet som återvänder till sig självt mänskligheten och inte proletariatet, men detta är inte en mänsklighet som existerade innan alienationen: den har skapats genom alienationen. Följaktligen är subjektet inte proletariatet och inte heller en tidigare existerande mänsklighet; subjektet existerar inte förutom som den socialt fragmenterade individ som produceras under kapitalismen.”21 Kort sagt betyder detta att alienationen producerar ett subjekt som alienerar sig självt – en tautologi – men förutom detta har vi rätt att fråga oss vad denna alienation som producerar detta är? Utan något från början existerande subjekt så är det alienationen själv som blir subjekt. Inte i någon spekulativ alienationsteori stöter vi på något från början existerande subjekt (det vill säga som har existerat konkret och historiskt – fabeln om ”primitiv kommunism” är allt annat än på modet idag) som alienerar sig självt, utan vad vi i stället har är en schism som sin egen rörelse. Denna rörelse är den enhet som underordnar sig de element som delats upp. Det är just här vi har hela den spekulativa karaktären hos konceptet. Ni skriver: ”Den mänsklighet från vilken vi är alienerade är en mänsklighet som ännu inte existerar.”22 Formuleringen är tämligen dunkel för mig. Hur kan något som inte existerar än vara en manifestation av mig själv som idag är främmande för mig? Om något sådant är möjligt så är det för att detta något som inte existerar verkligen existerar: ”en mänsklighet som existerade innan alienationen: den har skapats genom alienationen.”23 Det existerar inte, men existerar ändå eftersom det redan är ett existerande raison d’Ítre för dess tillblivelse.
Hörnstenen för en dylik konstruktion vilar på följande formulering: ”Den mänskliga essensen är, för Parismanuskriptens Marx, inte en allmän kategori, den är inte fixerad – den blir till. Den mänskliga essensen är utanför individen i de historiskt bestämda samhälleliga förhållandena vilka hon är försjunken i.”24 En första anmärkning utan större betydelse: det tycks inte uppenbart för mig att den mänskliga essensen inte är en allmän kategori i Parismanuskripten. Passagen ”människan är ett artväsen eftersom etc., etc.” bekräftar enligt mig inte detta påstående. Men vad som är viktigast i dessa få rader är det dubbla påstående som de innehåller. ≈ ena sidan säger ni att ”[d]en mänskliga essensen är … inte fixerad – den blir till”; å andra sidan finns den mänskliga essensen ”i de historiskt bestämda samhälleliga förhållandena vilka den är försjunken i” (om vi antar att vi har gjort en riktig översättning25). Ni säger, inte utan större väsen, att ”den mänskliga essensen finns i summan av de samhälleliga förhållandena”. Vi har något som befinner sig i en process av tillblivelse, något ting som finns ”i”, någonting som ”försjunket”. Något befinner sig fortfarande i en process av tillblivelse inom någonting annat, även om detta ”någonting annat” blott är den form som den tillfälligtvis antar.
Denna formulering av den historiska essensen, av essensen som en process av tillblivelse, blir till rök så snart den uttalas.
Vad vi har här är en uppfattning enligt vilken den mänskliga essensen är identisk med den historiska processen istället för att vara fast, och förstås som människans skapande av sig själv i tiden. Det är inte frågan om en abstrakt ontologi (Feuerbach) utan om fylogeni26. Detta hindrar den inte från att förhålla sig bakåt till och stå i konflikt med en ontologi.
Det enkla faktum att man uppfattar den historiska utvecklingen som mänsklig essens (i allmänhet presenteras detta antagande på motsatt sätt – den mänskliga essensen som historisk tillblivelse – så att den framstår mindre spekulativt) förutsätter att begreppet för denna essens a priori har definierats (om vi säger att dessa begrepp ges av historien så går vi bara runt i en cirkel). Sådana begrepp realiseras även om vi sträcker oss till det yttersta till en punkt där man säger att de endast existerar i realisationen av sig själva, det vill säga som historia. Här handlar det naturligtvis om en definition av människan som artväsen och attributen för detta vara: universalitet, medvetande, frihet. Den mänskliga essensen är inte längre abstrakt, i den bemärkelse som den nu har format och definierat utanför sitt vara och sin tillvaro, men det hindrar den inte från att fungera i sin identitet med historien genom att anta att den inom sig har en hård kärna av begrepp som, oavsett om vi gillar det eller inte, bildar grunden för en ontologi. Den essens som är identisk med historien fungerar dubbelt: substans (den hårda kärnan) och tendens. Tendensen är blott den retrospektiva abstraktionen av det resultat som den hårda kärnan inte kan undgå att ge oss. Sålunda producerar den essens som är identisk med historien nödvändigtvis en teleologi, med andra ord historiens försvinnande.
Den teleologiska utvecklingen finns i själva förutsättningen. Utgångspunkten, givet uppfattningen om artväsen och dess attribut, är subjekt–objektproblematiken, tänkandet och varat, som står som grund till all filosofi. Detta betyder att vi kan ge vilket svar vi än kan föreställa oss, men det är i frågan som mystifikationen vilar. Om vi tillskriver ett företräde för subjektet är vi ”idealister”, om vi tillskriver det till objektet (naturen i filosofisk bemärkelse) så är vi ”materialister”. Feuerbach, och i hans efterföljd Marx i EFM, försöker gå bortom detta alternativ i den ”konkreta humanismens” och ”naturalismens” namn. Därav den definition som Marx för fram i 1844 års manuskript:
Människan är omedelbart naturväsen. Såsom naturväsen och levande naturväsen är hon dels utrustad med naturliga krafter, med livskrafter, som existerar i henne såsom anlag och förmögenheter, som drifter; dels är hon såsom naturligt, kroppsligt, sinnligt, objektivt väsen ett lidande betingat och begränsat väsen, liksom djuret och växter är det, dvs. objekten för hennes drifter existerar utanför henne, såsom objekt, oavhängiga av henne. Dessa objekt är dock objekt för hennes behov, väsentliga och oumbärliga objekt för aktiviteten hos, och bekräftandet av, hennes väsenskrafter. Att människan är ett kroppsligt, av naturkraft uppfyllt, levande, verkligt, sinnligt, objektivt väsen, innebär, att hon har verkliga, sinnliga objekt till föremål för sitt väsen, för sina livsyttringar, eller att hennes liv bara kan ta sig uttryck genom verkliga, sinnliga objekt.27…
Ett väsen, som inte har sin natur utanför sig, är inget naturligt väsen, deltar inte i naturens väsen. Ett väsen, som inte har något objekt utanför sig, är inget objektivt väsen. Ett väsen, som inte själv är objekt för ett tredje väsen, har inget väsen till sitt objekt, dvs. förhåller sig inte objektivt, dess vara är icke objektivt.
Ett icke-objektivt, oföremålsligt väsen är ett icke-väsen.28
Marx tar emellertid inte denna sammanförda identitet mellan subjekt och objekt, denna konsubstantialitet, som något givet utan som något historiskt. Det är detta som den berömda passagen i EFM om ”det mänskliga ögat”29 indikerar, en passage som lyfts direkt från en paragraf i Grundsätze der Philosophie der Zukunft (’Grundsatser till framtidens filosofi’) av Feuerbach, som helt enkelt konstaterar: ”Sålunda är ögats objekt ljuset, inte ljudet, inte lukten. I ögats objekt uppenbaras emellertid ett väsen för oss.”30 Detta är en tillämpning av denna grundläggande princip: varats objekt är dess essens, varmed dess vara – essensens existensvillkor – är dess essens, vilket Marx kritiserar i Den tyska ideologin som apologi för sakernas tillstånd. Emellertid (ett andra ”emellertid” som för oss tillbaka till subjekt-objektet som i sig självt är identiskt med den föregående paragrafen, och endast förfinad) är denna historiska tillblivelse inget annat än en optisk illusion. I själva verket är tillblivelsen att bli adekvat.
Identiteten mellan subjekt och objekt som existerar i sig själv (själva definitionen av subjektet) kan inte undgå att bli ett sammanträffande för sig (alienationen är den mellanliggande termen).
Men människan är icke blott naturväsen, hon är ett mänskligt naturväsen, dvs. ett väsen som är för sig, därmed ett artväsen, och måste verka och bekräfta sig som sådant, såväl i sin tillvaro som i sitt vetande. De mänskliga objekten är alltså inte naturobjekten, som de omedelbart visar sig, ej heller är det mänskliga sinnet, som det omedelbart är, som det objektivt är, mänsklig sinnlighet, mänsklig objektivitet. Vare sig objektivt eller subjektivt är naturen omedelbart och adekvat tillgänglig för det mänskliga väsendet.31 Och som allt naturligt måste ha sin upprinnelse, så har också människan sin uppkomst, historien, som emellertid för henne är en medveten uppkomst, och därför en uppkomst som medvetet upphäver sig själv. Historien är människans sanna naturhistoria. – (Vi återkommer till detta.)32
Som tur är återfick han förståndet och behövde därmed inte återvända till detta igen. Vi har här ett identiskt subjekt-objekt, men som en naturlig människa. Detta identiska subjekt-objekt kan endast vara omedelbart identiskt med sig själv; som människa är detta naturliga vara ett artväsen, dvs. det tar sig själv för objekt. Av detta följer att det objekt som det definierar i sig själv som det identiska dem emellan måste bli ett ”i sig och för sig”. Vi kan här lätt känna igen schemat från Andens fenomenologi. Subjektet är till en början identiskt med dess objekt, som yttre objekt (medvetande som kunskapen om ett yttre objekt: medvetande); sen till slut är subjektet identiskt med sitt yttre objekt och med sig själv i detta objekt (medvetande som kunskapen om tänkandet, något som samtidigt är objektivt och inre: förnuft). Historien är så blott en mellanliggande term, ett moment som uppställs a priori i definitionen av den mänskliga essensen; det är därmed uppenbart att denna mänskliga essens är denna tillblivelse i så måtto som det i själva verket är en tillblivelse som är en del av den mänskliga essensen och som redan finns uppställt i den.
Det finns en text av Marcuse som illustrerar denna svårighet på ett särskilt tydligt sätt: Hegels Ontologie und die Theorie der Geschichtlichkeit33 som publicerades 1932 (efter att han upptäckt EFM):
För Marx är inte essens och fakticitet, den essentiella historien och den faktiska historiens situation34 just separata områden eller nivåer, oberoende av varandra: människans historicitet är inkluderad i hennes essentiella bestämning… Men kunskapen om den historiska existensens historicitet identifierar inte på något vis människans essentiella historia med hennes faktiska historia. Vi har redan sett att människan inte omedelbart är ”ett med sin aktivitet”, utan att hon ”skiljer sig” från den, att hon ”har ett förhållande” till den. I hennes fall skiljer sig essens från existens: hennes existens är ett ”medel” för realiseringen av hennes essens, eller, vad gäller alienationen, hennes vara är ett medel för hennes blotta fysiska existens. Om essens och existens är separata vid denna punkt och om deras återförening som de facto realisering är den verkligt fria missionen för den mänskliga praktiken så är det radikala undertryckandet av denna fakticitet den absoluta missionen, i så måtto att denna fakticitet har installerat sig till en punkt då den fullständigt perverterar den mänskliga essensen. Det är just detta ofelbara beaktande av människans essens som blir den oersättliga motorn för rättfärdigandet av en radikal revolution: det är inte frågan om någon ekonomisk eller politisk kris35 i den faktiska situationen i kapitalismen. Att förstå detta är att förkasta detta misslyckande i förväg och utan reservation alla rent ekonomiska och politiska reformer och att ovillkorligen kräva ett katastrofiskt undertryckande av detta faktiska status quo genom en total revolution.
En sådan diskurs motsäger ständigt sig själv. Den mänskliga essensens historicitet (och dess alienation) vederläggs av det ofelbara antagandet om ”människans essens”, vilket är raison d’Ítre för dess historicitet (en veritabel begreppslig självmotsägelse) och till vilken vi ständigt refereras tillbaka till, som till en ultimat standard.
Denna uppfattning av den mänskliga essensen som historisk tillblivelse leder er till en läsning av de citat ni tar från ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” som jag absolut inte delar:
Detta är inom den materiella produktionen, i den verkliga samhälleliga livsprocessen – ty detta är produktionsprocessen – precis samma förhållande som på det ideologiska området uppträder i religionen, subjektets förvandling till objekt och tvärtom. Historiskt sett ter sig denna omkastning som ett nödvändigt övergångsstadium för skapandet av rikedomen såsom sådan, dvs. för att på majoritetens bekostnad framtvinga de ohämmade produktionskrafter hos det samhälleliga arbetet som ensamma kan bilda en materiell grundval för det fria mänskliga samhället. Denna antagonistiska form måste genomgås på samma sätt som människan först måste religiöst gestalta sina andliga krafter såsom utanförliggande, oavhängiga makter.36
Om man som ni önskar tala om den texten i termer av ”alienationens nödvändighet” så måste frågan ställas om statusen för denna nödvändighet. I detta citat relaterar frågan inte tillbaka till den i EFM. Frågan om ”alienationens nödvändighet” i EFM rör sig kring: hur (och vad som är värre; varför) kommer det sig att arbetet alienerar sig självt? Här i ”Den omedelbara…” är frågan hur denna kapitalets epok producerar sitt eget försvinnande. Vi har gått från en spekulativ till en historisk fråga. Att inte se denna skillnad betyder att historiens gång, som förstås på ett riktigt sätt som produktion, endast förstås som realisering.
Jag förstår inte varför ni inte fortsatte citatet från ”Den omedelbara…” eftersom det som följer till en början tycks backa upp er tes tämligen väl:
Detta är hans eget arbetes alienationsprocess. I så måtto står här arbetaren ursprungligen högre än kapitalisten, eftersom den senare rotat sig fast i denna alienationsprocess och i den finner sin absoluta tillfredsställelse, medan arbetaren som dess offer redan från början står i ett rebelliskt förhållande till den och upplever den som en förslavningsprocess.37
Dessa få rader tycks påminna om den berömda passagen från Die heilige Familie38 som ni har citerat på annat ställe. Men även här, låt oss jämföra. ”[H]ans [arbetarens] eget arbetes alienationsprocess” (”Den omedelbara…”) kommer att ersätta ”samma mänskliga självalienation” (Die heilige Familie): kapitalisten har ”rotat sig fast i denna alienationsprocess” (”Den omedelbara…”) där det tidigare var frågan om ”denna självalienation” (Die heilige Familie) genom vilken han skulle förvärva ”ett sken av mänsklig existens” (Die helige Familie); arbetarna i ”Den omedelbara…” är ”offer” som står ”i ett rebelliskt förhållande till den [alienationsprocessen]”, som ”en förslavningsprocess”, medan ”proletariatets klass” i Die heilige Familie i alienationen såg ”sin omänskliga existens’ verklighet” eller ”att dess mänskliga natur motsäges av dess livssituation, den öppenhjärtiga, definitiva, omfattande negationen av denna natur”; allt detta ersätts av en situation där arbetaren är ett ”offer” som förhåller sig ”rebelliskt” mot denna situation. I ”Den omedelbara…” fortsätter texten: ”[som utifrån en annan synpunkt] får kapitalisten att lika mycket te sig som en slav under kapitalförhållandet som arbetaren39, men sett från den andra sidan, vid den motsatta polen”. Jag ämnar inte kommentera den explicita referensen till Hegel i Die heilige Familie för jag menar att en enkel jämförelse mellan de två texterna, vilka på ett fritt sätt ekar av varandra på ett uppenbart sätt, räcker gott och väl för min framställning.
Jag kommer nu att ställa det citat ni anför från ”Den omedelbara…” i förhållande till ett annat från samma arbete:
Detta är en uppfattning som väsentligt skiljer sig från de borgerliga ekonomers, som är fångna i de kapitalistiska föreställningarna själva och som visserligen ser hur man producerar inom kapitalförhållandet, men inte hur detta förhållande självt produceras; hur samtidigt däri produceras de materiella betingelserna för dess upplösning varvid dess historiska berättigande som nödvändig form för den ekonomiska utvecklingen, för produktionen av den samhälleliga rikedomen, undanröjes.40
”Nödvändighet”, ”historiskt berättigande”, ”dess upplösning … produceras”, termerna är fortfarande där men utan något spår längre av ”faktum utan nödvändighet” (EFM) som ska överskridas av begreppen arbete och människa. Vi behandlar nu en fullständigt annorlunda problematik. Kapitalet överskrider självt sin egen historiska betydelse: däri ligger hela skillnaden. Och i den nya kampcykeln då denna rörelse är strukturen för och innehållet i själva motsättningen mellan proletariat och kapital så är det alla de ideologier som fortfarande kunde stödja och förstå denna rörelse som alienation som nödvändigtvis kollapsar, inklusive Marx objektivism. Detta är priset för det teoretiska överskridandet av programmatismen. Att tala om ett oundvikligt steg eller passage blir inte nödvändigtvis teleologi, i så måtto som det överskridande som möjliggjorts av detta steg inte föregick det.
Att förstå dessa citat innanför EFM:s problematik skulle leda till att vi menade att uppdelningen av samhället i klasser är ett resultat av det faktum att dessas undertryckande måste produceras historiskt i en rörelse som avskaffar sin egen nödvändighet i sin utveckling. Eftersom vi nu befinner oss vid en punkt där uppdelningen av samhället i klasser kan avskaffas så fås vi att tro att all tidigare historia hade just detta som sitt mål; undertryckandet av klasserna blir själva orsaken till deras ursprung. Hela denna problematik som består i sökandet efter en orsak, ett ursprung till uppdelningen av samhället i klasser, skrider framåt från en tro enligt vilken kommunismen är mänsklighetens naturliga tillstånd. Det är verkligen teleologi.
Det är i Den tyska ideologin41, som följde på Teser om Feuerbach, som Marx sopar mattan med hela detta angreppssätt:
Historien är ingenting annat än räckan av enskilda generationer, av vilka var och en utnyttjar det material, det kapital och de produktivkrafter som alla de föregående lämnat i arv. Därmed fortsätter den enskilda generationen å ena sidan under helt andra omständigheter den verksamhet som den övertagit, och å andra sidan modifierar den de gamla omständigheterna med en helt förändrad verksamhet. Detta förhållande kan nu fördrivas i spekulationen så att den senare historien görs till ändamål för den tidigare, att t.ex. upptäckten av Amerika har till ändamål att underlätta den franska revolutionens genombrott, varigenom alltså historien får sina egenartade ändamål och blir en ”person bland andra personer” (vilka alltså är: ”självmedvetande, kritik, enskild” osv.), medan det som man betecknar som den tidigare historiens ”bestämmelse”, ”ändamål”, ”frö”, ”idé” inte är något annat än en abstraktion av den senare historien, en abstraktion av det aktiva inflytande, som den tidigare historien utövar på den senare.42 Summan av produktivkrafter, kapital och sociala kommunikationsformer, som varje individ och varje generation finner som något givet, är den reala grunden för det som filosoferna föreställt sig som ”substans” och ”människans väsen”, det som de gjort apoteoser över och bekämpat…43 Kommunisterna behandlar alltså praktiskt de betingelser, som skapats genom den hittillsvarande produktionen och kommunikationen, som oorganiska men utan att för den skull inbilla sig att det varit alla tidigare generationers ändamål och bestämmelse att ge material åt kommunismen och utan att tro att dessa betingelser var oorganiska för de individer som skapade dem.44
Vad gäller den politiska ekonomins metod så skriver Marx i 1857 års inledning45:
Den så kallade historiska utvecklingen vilar över huvud taget därpå, att den sista formen betraktar de föregående som stadier till sig själv…46
Kapitalets tillblivelseprocess står självklart i förhållande till det som föregick det, men är inte i det som föregick det, eller resultatet av en historisk bana som har sin egen dynamik som raison d’Ítre för räckan av historiska samhällsformationer:
… capitalet – inte ett bestämt capital –, utan capitalet överhuvud som först bildats är sin upplösningsprocess bildningsprocess, en skilsmässoprodukt av det föregående samhälleliga produktionssättet.47
Om man betraktar denna individernas utveckling inom ramen för de gemensamma existensvillkor som gällt för de i historien efter varandra följande stånden och klasserna och deras därav betingade föreställningar ur filosofisk synvinkel, så kan man visserligen lätt inbilla sig, att arten eller människan har utvecklats i dessa individer eller att de har utvecklat människan; en inbillning varmed man ger historien en rungande örfil. Man kan sedan fatta dessa olika stånd och klasser som säruttryck för det allmänna uttrycket, som variationer på arten, som utvecklingsfaser för människan.48
Och slutligen:
Individerna som inte längre är underkastade arbetsdelningen har filosoferna framställt som ett ideal vilket de benämnt ”människan”, och de har fattat hela den utveckling som vi här följt som ”människans” utvecklingsprocess, så att individer från tidigare utvecklingsstadier betraktas som förstadier till denna ”människa” som framställts som historiens drivande kraft. Hela utvecklingen framstod på så sätt som ”människans” alienationsprocess, och detta kommer sig framför allt därav, att genomsnittsindividen från ett senare stadium betraktades som en vidareutveckling av genomsnittsindividen från ett tidigare stadium – sak samma med medvetandet. Genom denna förvrängning, varigenom man från början bortser från de verkliga betingelserna, är det möjligt att förvandla hela historien till medvetandets utveckling.49
Här har vi den allmänna förklaringen av människobegreppet och den allmänna formen för en kritik av allt bruk av det. Så snart vi låser fast oss själva i alienation och människa så kan vi inte undgå att falla för en optisk illusion: detta subjekt, denna princip är den föreställda människan i det kommunistiska samhället i förhållande till vilken alla de föregående begränsningarna ter sig tillfälliga. Det kommunistiska samhällets föreställda individ ersätts av individen i de föregående samhällsformerna; det blir uppenbart att alla de föregående begränsningarna endast kan vara tillfälliga för denna individ som a contrario omvandlar denna individ till en substantiell transhistorisk kärna och som tillåter denna hårda mänskliga kärna att bli fri så snart den har uppnått alla dessa egenskaper för att kunna bli adekvat för sig själv.
Det är uppenbart att denna kritik av teleologin inte innebär att så snart den proletära tillvaron har avskaffats så går vi över i en annan period utan någon som helst koppling till den tidigare bortsett från ett slut på exploateringen. Kopplingen till det föregående stadiet konstitueras av kapitalets historiska betydelse som inte på något sätt är en uppsättning frön utan ett specifikt stadie för motsättningen mellan kapital och proletariat; det är ett innehåll och en strukturering av motsättningen mellan proletariat och kapital, det vill säga exploateringens gång som upplöser sig själv i den kapacitet som proletariatet finner i motsättningen mot kapitalet att producera kommunism.
Om kommunismen upplöser och överskrider denna separering mellan individuell och samhällelig verksamhet och om all tidigare historia, som klasskampens historia, är denna uppdelnings historia så innebär det inte att den var tvungen att hamna i detta överskridande och inte heller att denna historia inom sig själv delas i två: i sig själv som princip eller som abstraktion (socialiseringen av naturen, produktivkrafternas utveckling, den fragmentiserade samhälleliga individen) och i sig själv som konkret historia. Denna delning är inte raison d’Ítre för sin egen historia vilket innebär att den inte i sig bär på sitt eget överskridande likt en dold kvalitet som den måste utveckla som historia fram till kommunismen. Någonting mystiskt tillskrivs den historiska utvecklingen genom att man på ett paradoxalt sätt försöker förklara den, att redogöra för den genom utvecklingen av en ”dold” kvalitet, en ursprunglig potentialitet. Det är inte arbetets natur, en snara på produktivkrafternas utveckling eller arbetets självalienation som producerar uppdelningen av samhället, snarare är det uppdelningen av samhället som vi har till en början och som vi har som utgångspunkt.
Denna separering har varken ett begreppsligt eller historiskt (kronologiskt) ursprung; sökandet efter ett ursprung består alltid i ett framförande av en enda, ännu inte uppdelad, verklighet, det vill säga att man inte söker efter en förståelse av historien, utan som något före historien. Oavsett om vi ser detta något som en abstraktion eller som historisk verklighet så förvandlar den endast varje historiskt fakta, varje period, i den utvalda ursprungliga formulan enligt följande princip:
Herr Lange ger mig svassande komplimanger i den andra upplagan av sin bok om arbetarfrågan, men detta sker huvudsakligen för att han själv skall få tillfälle att göra sig viktig. Den gode hr Lange har nämligen gjort en mycket intressant upptäckt. Hela världshistorien kan sammanfattas inom en enda stor naturlags ram. Denna naturlag är helt enkelt frasen (i detta sammanhang blir Darwins uttryck sannerligen ingenting annat än en fras) om ”the struggle for life” – kampen för tillvaron – och denna fras står här för Malthus’ teorier i befolkningsfrågan, eller rättare sagt överbefolkningsfrågan. I stället för att analysera denna ”kamp för tillvaron”, sådan som den historiskt gestaltat sig inom olika bestämda samhällsformer, behöver man alltså bara inordna varje konkret motsättning under begreppet ”kampen för tillvaron”, som i sin tur skall anpassas till Malthus’ ”befolkningsfantasi”. Man måste erkänna att allt detta är mycket imponerande – som exempel på kvasivetenskaplig åbäkighet, intellektuell lättja och bombastisk okunnighet.50
Men, låt oss hålla vapenvila vad gäller vår marxologi och vårt pedanteri – jag hoppas att vi kan få en ny chans att skilja ur oss själva på dessa områden. Jag skulle vilja avsluta detta komplement till mitt svar genom att framföra en fråga som varken ni i er text om TC eller vi i vårt svar ställer. Jag refererar till frågan om vad dispyten om alienationen och mänskligheten handlar om. Jag menar att vad det handlar om (som alltid) vilar på vår förståelse av kapitalet och motsättningen mellan proletariat och kapital, det vill säga förståelsen av klasskampen i så måtto som den är en process för produktion av kommunism. Det tycks mig som att er alienationsuppfattning leder er till att förstå motsättningen mellan proletariat och kapital som en övergångsfas i en process i vilken den blott är ett element, ett moment, som har sitt raison d’Ítre utanför sig själv; ett moment av realiseringen av en mer ”global” och effektiv motsättning. Motsättningen mellan proletariat och kapital är det nödvändiga momentet för att kunna realisera ett kommunistiskt överskridande, men i själva verket är det just på grund av att mänsklighetens alienation i denna har antagit en form som gör den överstiglig. Om man, som i EFM, har människans alienation, en alienation som är en antropologi, så kan man endast vara konsekvent då man har ett överhistoriskt ”behov av kommunism”.
Vad det handlar om vilar på vår kapacitet att ta händelserna under klasskampens gång som konkreta, finita händelser och inte som en manifestation av en historisk linje som transcenderar dem. ”Slutet” produceras; det är inte en redan dold mening för rörelsen. Vad det handlar om är vår tillvaro i de omedelbara kamperna och i vårt förhållande till dem. Alienationens teleologiska problematik gör sig av med behovet att konfrontera kapitalets verkliga, historiska utveckling i sig själv, och klasskampen i sig själv. Den hindrar oss från att se det senare som reellt skapande av historia och teori. Denna problematik antar att frågan om förhållandet mellan klasskamp och revolution alltid redan är besvarad (det är till exempel så ni förstår citatet från ”Den omedelbara…” som har varit ämnet för mycket av vår debatt fram till nu).
Jag skall tala klarspråk och ad hominem. Att hålla fast vid detta alienationsbegrepp och det accepterande av det som ni gör låter er hålla fast vid en abstrakt bild av autonomin och självorganiseringen (proletariatets verkliga vara), trots dess historiska kollaps; samt att fortsätta navigationen (mer eller mindre bekvämt) inom direktaktionsrörelsen, som det kritiska medvetandet för dess tillkortakommanden, det vill säga samtidigt som man accepterar dess premisser. Era texter, såsom till exempel de om ”Reclaim the streets” eller ”direktaktionsrörelsen” visar mycket väl en önskan att ge sig på en analys av de nuvarande kamperna på ett konkret sätt. Men era analyser väger dessa rörelsers ”för” och ”emot”. Ni för inte fram frågan om dessa rörelsers ”varför”, om deras ”existens”, om vad de bidrar med teoretiskt, deras existens som bestämd av en period. Er allmänna problematik föranleder er inte att se dem som just den historiska produkten av motsättningen mellan proletariat och kapital och denna motsättning som det som dessa rörelser och kamper är. Det föranleder er inte att se dem sammantaget som en helhet, utan bedömer istället deras olika aspekter. Kort sagt, det föranleder er inte att förstå och periodisera en veritabel konkret historia för kampcyklerna eftersom alienationsproblematiken verkligen är en problematik om proletariatets revolutionära natur.
Vänligen,
för Théorie communiste
R.S.
1. Detta är en sammanfogning av två texter – ”Théorie communiste responds” från Aufheben nr 13, 2005 och ”Response a Aufheben”, Théorie communiste nr 19, 2004. Punkt ett, som kom att utelämnas i Aufheben nr 13, har förts in från den franska texten, liksom ett antal stycken under punkt två och tre. I övrigt följer denna översättning den engelska förlagan, med korrektur mot franskan där detta har varit tillämpligt. Övers. anm.
2. ’Arbetare och arbete: en kärlekshistoria?’. På svenska som Gilles Dauvé, Karl Nesic, ”Att arbeta eller inte arbeta? Är det frågan?”, riff-raff nr 5.† Red. anm.
3. Ung. ’Det kommer bli nödvändigt att vänta’. På svenska som Gilles Dauvé, Karl Nesic, ”Tillståndet i världen – en kort lägesrapport”, riff-raff nr 5.† Red. anm.
4. Michail Siedman, Workers against work. Labor in Paris and Barcelona during the popular fronts, University of California press, Berkeley 1991. Red. anm.
5. Emedan den integrerades i kapitalets reproduktion.
6. Se Michail Siedman, a.a.
7. Löpande band, samverkan, produktivt underhåll, kollektiv arbetare, produktionsprocessens kontinuitet, underleverantörer och arbetskraftens segmentering.
8. Arbete, arbetslöshet och utbildning.
9. Som uppträdde som sådan i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
10. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 652
11. Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s. 77
12. A.a., s. 205
13. Karl Marx, ”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995. Benämns här även EFM.
14. Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin. Urval och översättning av Sven-Eric Liedman, Zenit / Rabén & Sjögren, Stockholm 1971, s. 206, korr.
15. A.a., s. 104
16. Karl Marx, ”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995, s. 70
17. A.a., s. 76
18. Aufheben, ”Ett svar till Théorie communiste”, riff-raff nr 8, s. 117
19. A.a., s. 120
20. A.a., s. 121
21. A.a., s. 121
22. A.a., s. 121
23. A.a., s. 121
24. A.a., s. 119
25. Som man kan se då man jämför detta översatta citat med originalet ovan så felöversatte faktiskt TC den passagen och utläste den mänskliga essensen som det som är fördjupat när det i själva verket var individen som beskrevs som fördjupad i de samhälleliga förhållandena. Emellertid kan man diskutera i vilken utsträckning som detta förändrar kraften i deras kritik, för det är riktigt att den mänskliga essensen inte identifierades omedelbart med dessa samhälleliga förhållanden utan beskrevs som något som befinner sig ”i” dem. Aufhebens anm.
26. ”fylogeni [-jeni:’] (av grek. Phy’lon ’stam’, ’släkt’, ’familj’ och –ge’neia ’-ursprung’), fylogenes, utvecklingshistorien (evolutionen) hos en biologisk grupp.” (Från Nationalencyklopedin, 2006-06-24.)
27. Citatet så här långt ströks i Marx egna manuskript. Övers. anm.
28. Karl Marx, ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844”, i Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978, s. 238f. Ej i Bokförlaget Daidalos,Göteborg 1995. Red. anm.
29. Se Karl Marx, ”Ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995, s. 98. Övers. anm.
30. Ludwig Feuerbach, ”Grundsätze der Philosophie der Zukunft”, i Gesammelte Werke, band 9, Berlin 1982 <http://www.philos-website.de/autoren/feuerbach_g.htm>
31. Citatet [så här långt, Aufheben syftar dock på hela det citerade stycket, övers. anm.] ströks i själva verket i manuskriptet. Aufhebens anm.
32. Karl Marx, ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844”, i Skrifter i urval. Filosofiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1978, s. 239f.
33. Herbert Marcuse, Hegels Ontologie und die Grundlegung einer Theorie der Geschichtlichkeit, Frankfurt am Main† 1932. Aufheben översatte denna passage från den franska utgåva som TC refererade till. Vi har här dessvärre översatt från deras översättning från franskan. Övers. anm.
34. Det vill säga utvecklingen av människans essens och raddan av samhällsformationer, en distinktion som Marx förpassar till historiens skräphög i Den tyska ideologin, genom att visa att den första termen inte är något annat än den filosofiska bilden av den andra. TC:s anm.
35. Detta skrevs 1932. TC:s anm.
36. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 593f.
37. A.a., s. 594
38. Föreligger ej på svenska, men den aktuella passagen finns på sidan 420f. i detta nummer av riff-raff. Red. anm.
39. Eftersom hans ”övergripande mål” och ”absoluta drivkraft” är ”kapitalets självförökning”, Aufhebens anm. Red. korr.
40. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 652
41. Karl Marx, ”Den tyska ideologin”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995. Red. anm.
42. A.a., s. 165
43. A.a., s. 157f.
44. A.a., s. 191
45. Karl Marx, ”Inledning till kritiken av den politiska ekonomin” [redaktionell titel, red. anm.], Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkultur, Stockholm 1970
46. A.a., s. 257
47. Karl Marx, ”Zur Kritik der politischen Ökonomie (Manuskript 1861–1863)”, i Marx–Engels-Gesamtausgabe (MEGA). Zweite Abteilung: Das Kapital und Vorarbeiten, band 3, text, del 4, Berlin 1979, s. 1491. Vi har utökat detta citat en aning jämfört med hur TC valt att citera passagen. Den säregna stavningen capital härstammar från Marx egen stavning i de tyska manuskripten. Red. anm.
48. Karl Marx, ”Den tyska ideologin”, i Människans frigörelse. Ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1995, s. 196
49. A.a., s. 189
50. Karl Marx, Friedrich Engels, ”Från Marx till L. Kugelmann, London den 27 juni 1870”, i Brev i urval, Gidlunds förlag, Stockholm 1972, s. 94