All teoriproduktion måste återvända till ett fundamentalt problem som måste konfronteras och som man måste finna en lösning på: hur kan proletariatet genom att agera strikt som en klass i det kapitalistiska produktionssättet i motsättningen med kapitalet inom detta produktionssätt avskaffa kapitalet, alla klasser och därmed sig självt; det vill säga: hur kan proletariatet producera kommunism?
Frågans ursprung leder oss tillbaka till arvet från ”vänstern”1 och i huvudsak den tysk-holländska vänstern. Vi skulle naturligtvis kunna gå tillbaka till Marx, eller till Bakunin och hans kontrovers med den förre, och även till vissa anarkistiska teoretiker. Vi kommer senare att se varför den så kallade italienska vänstern inte beaktade denna frågas nödvändighet.
Det grundläggande problem som TC har konfronterat sedan början av 1975 (innan dess publicerade vi tidskriften Intervention communiste2 – av vilken två nummer och åtskilliga bulletiner gavs ut, och några av oss deltog ännu tidigare i Les cahiers du communisme de conseils3, som gavs ut i Marseille från 1968 till 1973) är det problem som, samtidigt som det förblir inom klassens perspektiv, framställer produktionen av kommunism som kapitalets avskaffande och därmed klassernas avskaffande och överskridandet av alla förhandenvarande kategorier vilka definierar varandra: utbyte, värde, staten, partikulariseringen av samfundet [communauté] såsom klassernas existens, arbetsdelning, egendom, lönearbete, ackumulation, produktivkrafter, det inlåsta företaget, förekomsten av ekonomin och således dess styrning. Kommunismen är inte arbetarstyrning av detta produktionssätt, att medvetet omhänderta dess motsättningar, eller att ta upp produktivkrafternas utveckling där kapitalismen själv var oförmögen att fortsätta. Kommunismen är inte ett produktionssätt, det är inte ens ett samhälle i bemärkelsen en totalitet som omfattar de förhållanden som individerna i sin enskildhet definierar mellan varandra utan den minsta begrundan av denna totalitet som något som reproduceras. Kommunismen är en kapacitet som proletariatet i sig självt finner kapabelt att producera och genom detta avskaffa kapitalet och därmed även sig självt.
Om vi placerar oss själva i ”arvet” från den tysk-holländska vänstern är det emellertid nödvändigt att förklara vad vi ser som dynamiken i detta arv. Att placera sig i detta ”arv” innebär inte att man återupprepar den ena eller andra invarianta ståndpunkten hos KAPD4 eller AAUD5, eller hos teoretiker som Gorter, Pannekoek eller Rühle. Det betyder inte heller att man endast tar det bästa från en uppsättning ståndpunkter. Det som betyder något är det teoretiska systemet, problematiken.
Den tyska revolutionen fann sitt mest lyckade teoretiska uttryck i vänsterns organisatoriska produktion och praktik, som spände över den växande mängden schismer och omgrupperingar. Vänstern uttrycker å ena sidan vad som åstadkommits under en lång cykel av tidigare kamper (sedan 1871, till och med sedan 1848), å andra sidan sammanbrottet för denna cykel. Emellertid, utifrån klasskampens innehåll och dess nederlag och utifrån det sätt som vänstern uttryckte detta innehåll och det sätt som den teoretiserade dess nederlag öppnade de en ny period en ny praktisk och teoretisk klasskampsstruktur.
Den kampcykel som skapade den tyska revolutionen 1918–1923 är kampcykeln som framställer revolutionen och kommunismen som klassens affirmation. Proletariatet upphöjer sig självt till härskande klass, inrättar en övergångsperiod och tar kontrollen över produktivkrafternas utveckling och kapitalismens historiska bedrift i all dess motsägelsefullhet. Detta är det ”samhälle av associerade producenter” som Marx beskrev i Kapitalet och som uttrycks i de åtgärder som presenteras i Det kommunistiska manifestet och i Kritik av Gothaprogrammet. För att lyckas med denna ”apoteos” av proletariatet till härskarklass läses revolutionens förutsättningar, och revolutionen själv, som klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet: att stärka partiet (ett begrepp och en existens som är sammankopplad med denna klasskampsstruktur), fackföreningsbygget, sociala och konstitutionella reformer samt parlamentarism. Faktum är att reformismen är inneboende i själva klasskampens process när det revolutionära perspektivet är klassens affirmation. Det handlar inte om ett fel, och inte heller om en avvikelse från någon ortodoxi. Att proletariatet för fram revolutionen som sin egen affirmation, sin väg mot härskarklass och generaliseringen av sina villkor till hela samhället, att dess maktstegring i det förhandengivna produktionssättets inre var denna affirmations kungsväg och att detta till och med må sammanblandas med själva kapitalets förstärkning, allt detta beror på det sätt som klassmotsättningen strukturerar sig i denna historiska fas av det kapitalistiska produktionssättet som vi betecknar som den formella subsumtionen av arbetet under kapitalet, då vi använder Marx periodisering.
Kort sagt, under denna fas är kapitalet en yttre begränsning från vilken proletariatet måste befria sig självt. Detta innebär att befria arbetet, som ännu kunde framstå som verkligt annorlunda från lönearbete, det vill säga som lönearbetets självrepresentation till den grad att det för fram sig självt som kapabelt att befrias. På samma sätt är det dock revolutionen och kommunismen som är omöjliga. Inte på grund av att den eviga revolutionen inte finns att skåda där, utan för att revolutionen existerar så som den praktiskt är i klasskampen, klassens affirmation, och på grund av den process som klasskampen nödvändiggör inom kapitalismen. Den finner sin nödvändighet, sin existens och sin inneboende begränsning i själva kapitalets utveckling, nödvändigtvis formerad av klassens och dess organisations maktstegring.
En konsekvens av att den reella subsumtionen i stort har inträtt vid slutet av 1800-talet är att den autonoma affirmationen av klassen träder in i en motsättning med sin maktstegring inom kapitalet, då den allt mer är själva kapitalets reproduktiva rörelse. Samtidigt kan denna affirmation endast finna sin grund och formulera sina mål och sitt raison d’Ítre i denna stegring. Det sociala, politiska och teoretiska uttrycket för denna dynamik finner vi inte bara i den tyska socialdemokratins kris, utan i socialdemokratins allmänna kris. Revolutionen som affirmation fungerar som den historiska utvecklingen av termernas dualism genom en motsättning mellan klassens autonoma affirmation och dess maktstegring i det kapitalistiska produktionssättet. Motsättningens termer hade fram till 1871 varit förmögna att mer eller mindre vänskapligt samexistera i arbetarrörelsen, men detta var inte längre fallet. Den tyska revolutionen fann, och därför även den tyska vänstern, att denna situation låg i bakhåll: proletariatets autonoma affirmation trotsade vad det var i kapitalet, vad det hade blivit; som en klass i det kapitalistiska produktionssättet trotsade den sin egen klassmakt. Revolutionen som klassens affirmation trotsar sin egen verkliga negation (kontrarevolutionen är internt kopplad till den) genom det som är dess raison d’Ítre. Man talade om den tyska revolutionens ”tragedi” och det uttrycket skulle vara rättvist om det inte innebar en intern motsättning i klassen (den tragiska hjältens dubbla begränsningar). Klassens makt som klass inom detta kapitalistiska produktionssätt är i själva verket kapitalets makt under vilken denna proletära makt alltid är underordnad, för kapitalet gör den verkligen till sin makt per definition, som sin verkliga rörelse. Under fasen av reell subsumtion sammanförs kapitalets egen rörelse med klassens maktstegring, vilken utgörs av arbetets framställning av sig självt som kapitalets essens. Proletariatet kan sålunda, från första världskriget och framåt, föreslå sig självt till posten som kapitalets ledning och kan därmed bli kontrarevolutionens akuta form. Genom att erkänna utbyte, värde, management (klassen existerar alltid på en specifik plats för kapitalet), ackumulation efter sektioner och planering som innehållet i sin affirmation så förutsätter klassen kapitalets reproduktion och, i enlighet med sin bestämda historiska natur, revolutionens reella omöjlighet. En modell för denna omöjlighet och denna process är den ryska revolutionen, även om det krävdes vissa specifika omständigheter för att den skulle utgöra klassens affirmationsprocess, som når sitt mål i kontrarevolutionen och den kapitalistiska utvecklingen (definitionen av kapitalistklassens sammansättning är bara av relativt intresse).
Vi placerar kapitalets övergång till reell subsumtion kronologiskt efter första världskriget och efter den långa depressionen i slutet av 1800-talet, när denna övergång var mer eller mindre konsoliderad. Den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet uttrycker att arbetets reproduktion konfliktuellt integreras i kapitalcykeln (relativt mervärde). Den uttrycker att kapitalets absorption av levande arbete är den omedelbara produktionsprocessens huvudsakliga uppgift, vilket blir adekvat för kapitalets begrepp genom det fasta kapitalets utveckling. Den uttrycker att utbyte till produktionskostnader krossar arbetets specificitet som värdeproduktivt arbete på nivån av totalitetens reproduktion. Den uttrycker att arbete som producerar mervärde i sin relativa form helt och hållet specificeras som lönearbete. Det kapitalistiska produktionssättets historia är i grund och botten alltid en historia om motsättningen mellan proletariat och kapital. Produktionssättets övergång till reell subsumtion konstruerade sina historiska bestämningar i vågen av revolutioner efter första världskriget och det bar därifrån med sig ”stigman” som arbetarklassens partikularisering och arbetaridentitetens bekräftelse i sin egen reproduktion (jfr ”Problématiques de la restructuration”6, TC nr 12).
≈ ena sidan uttrycker den tyska revolutionen och dess teoretiska uttryck i den tysk-holländska vänstern delvis kampen mot denna integration av arbetarklassens reproduktion i kapitalets egen cykel; det är den praktiska kritiken av alla förmedlingar i klassens maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet som revolutionens själva process: fackförening, massparti, enhetsfront, parlamentarism. Vissa fraktioner av vänstern kom till och med att kritisera all kamp om löner som en avledning från revolutionen i så måtto som den konstituerar ”klassens själverkännande” inom systemet. ≈ andra sidan uppenbarade sig proletariatets vara för vänstern som den produktiva klassen, arbetarklassen och kooperativt arbete i allmänhet. Det skulle inte längre finnas något som skiljde klassen från vad den omedelbart inbegriper i sig själv – kommunismen. Rådsformen är således den naturliga formen för denna verksamhet. Men i sådana fall är kommunismen inte mer än proletariatets styrning av produktionen inom de redan givna begreppen: egendom (kollektiv, samhällelig, statlig osv.), arbetsdelning, utbyte, produktivkrafternas utveckling, förekomsten av en ekonomi som området för objektiveringen av de samhälleliga förhållandena. I det att proletariatet helt och hållet manifesterar sin integration och sin definition genom kapitalet, kan det således endast på ett motsägelsefullt sätt stärka sin motståndare och erkänna dess nödvändighet (kapitalet är just konfliktens process).
Vänstern såg endast integrationens manifestation i övergången till reell subsumtion genom förmedlingarna av klassens maktstegring och separerade dessa förmedlingar från proletariatets definition som klass inom den kapitalistiska produktionen. Kommunismen var uppenbarelsen, befrielsen av klassens vara, så som det existerar i det kapitalistiska produktionssättet och så som det definieras inom det. Den italienska vänstern nådde aldrig fram till denna produktiva brytpunkt med nya frågor och överskridanden. De förblev fast i en kritik av förmedlingar utifrån ett formellt perspektiv och inte såsom varandes förmedlingar. De förstod endast dessa förmedlingars former såsom former och kritiserade dem som sådana (massparti, enhetsfront, antifascism). De eftersträvade förmedlingarna för klassens affirmation eller dess maktstegring inom det kapitalistiska produktionssättet (parti, fackföreningar, övergångsperiod, arbetarstat), men utan själva framträdelsen för klassens existens som klass inom detta produktionssätt (se debatterna i Bilan7 om fackföreningarna och proletariatets själva existens).
Den reella subsumtionens fördjupning kunde endast bli fatal för vänstern. Det blev allt mer uppenbart, inte genom en intellektuell upptäckt utan genom klassens praktik i produktionssättet, att fackföreningsverksamhet, parlamentarism, fasthållandet vid demokratin (detta samhälles nödvändiga fetisch, klassalliansen), försvaret av sitt tillstånd som arbetare och partiorganisering inte var förmedlingar utanför klassens vara – dessa var inte externa i förhållande till vad klassen per definition är i sin ömsesidiga inblandning med kapitalet. Att affirmera klassens vara som omedelbar bärare av kommunismen, samtidigt som man framförde en kritik av alla förmedlingar, gjorde det omöjligt att lämna detta vara ”intakt” såsom en revolutionär natur redo för befrielse. I kritiken av dessa förmedlingar och all den praktik som kännetecknade den ”gamla arbetarrörelsen” blev det uppenbart att man endast ”visade” och stötte sig med proletariatets tillhörighet i det kapitalistiska produktionssättet och dess definition inom detta. Detta samtidigt som man framhärdade uppfattningen om kommunismen som en uppenbarelse och som befrielsen av klassens vara. Genom att fastna vid affirmationen av detta vara kunde man inte överskrida en syn på revolutionen som klassens befrielse. Samtidigt undertryckte man alla möjliga uttryck för denna affirmation genom kritiken av förmedlingarna. Vidare konserverade man ett perspektiv enligt vilket kommunismen representerar arbetarnas styre av kapitalet.
Den tysk-holländska vänsterns historia slutar emellertid inte i denna återvändsgränd. Den hade skapat förhållandena och de teoretiska vapnen som krävdes för att överskrida sig själv, närapå trots sin egen existens (som det visar sig i den verkliga historien om 1920- och 1930-talets schismer). Reflektionerna över ”den gamla arbetarrörelsen”, analysen av den ryska revolutionen och kritiken av arbetarpolitiken gjorde att den tysk-holländska vänstern tänkte sig att proletariatet gör revolutionen och bär kommunismen i ett motsägelsefullt vara [étant en contradiction]. Detta sker genom att förstöra allt som utgör proletariatets omedelbara samhälleliga existens och alla sätt på vilket denna existens uttrycker sig. Man konserverade således revolutionen som affirmation av klassens vara genom att kritisera alla existensformer för detta vara. Vänstern befann sig i en återvändsgränd eftersom de alltid hade ett affirmativt perspektiv på klassen, men dess kritik av klassens existens utgjorde det första steget för att lämna denna återvändsgränd. Det räcker med att inte längre betrakta denna existens som motsatt proletariatets essens.
Det ultravänstern8 aldrig kunde artikulera var att klassen var revolutionär i den mån som den fann kapaciteten till och nödvändigheten av att negera sig själv som klass i sin motsättning mot kapitalet genom sin definition som en klass i det kapitalistiska produktionssättet. Så snart denna uppfattning slutligen uppnåddes under krisen i slutet av 1960-talet blev den slutligen till dess egen svansång. De som kom närmast denna uppfattning under den reella subsumtionens första fas och som ställdes inför en stark arbetarklassidentitet kunde endast överge teorin om kommunismen såsom proletariatets teori (L’ouvrier communiste-gruppen9, en del av dem som var involverade i Bilan, Essen-tendensen10 i KAPD, som återupptäckte teorin hos ”die Jungen”11 om den individuella arbetaren och dessutom alla de som skulle komma att ge upp ”tron på proletariatet”). Vi var tvungna att vänta till 1960-talet för att frågan skulle ställas i en ny form. Detta var SI:s12 huvudsakliga bidrag, om än i mystifierande termer. Definitionen av proletariatet och skådespelet förutsätter att problemet är löst eftersom man fortfarande befinner sig på individens och varans nivå och därmed också håller fast vid alienationen men inte finner kapitalets och proletariatets ömsesidiga inblandning. Slutligen löste Invariance13 problemet genom att kasta ut barnet med badvattnet:
Destinationen har redan påvisats: att situera gränsen för teorin om proletariatet på det historiska planet, det vill säga att påvisa att proletariatet i den revolutionära kampens process under det här seklet inte har fört fram ett annat samhälle, en annan livsform; hur det i slutändan endast har eftersträvat ett annat styre över kapitalet. … Att föra fram nödvändigheten av att avgränsa vad de [1900-talets kamper] verkligen har kunnat producera är samtidigt att förstå varför vår tids rörelse inte har kunnat överskrida sina föregångares praktik. Det tycks som att vi inte kan ta oss ur denna återvändsgränd utan att överge teorin om proletariatet. (Jacques Camatte, série II, nr 6, 1975, s. 39)
När den reella subsumtionen fördjupades – och detta var den verkliga kontrarevolutionen i förhållande till 1920-talets början – framstod det allt mer som om förmedlingarna av klassens existens i det kapitalistiska produktionssättet långt ifrån var utanför klassens ”vara”, som måste affirmera sig självt gentemot förmedlingarna, utan inte var något annat än denna rörelses nödvändiga förutsättning av samhällets andra pol – kapitalet. Ultravänstern anlände å ena sidan vid en kritik av varje förhållande mellan klassens existens inom det kapitalistiska produktionssättet och kommunismen, å andra sidan vid affirmationen av att fullt likställa kommunismen med klassens vara. Motsägelsen övervanns provisoriskt genom förståelsen och avgränsningen av integrationen som påverkade alla förmedlingar som uppställts mellan klassens vara och kommunismen. För ultravänstern var det nödvändigt att bekämpa och undertrycka alla dessa förmedlingar. Proletariatet var tvunget att negera sig självt som kapitalets klass (uppnå sin autonomi) för att realisera sin verkliga natur och gå bortom kapitalet: arbetets klass, klassens sociala organisation och utveckling av produktivkrafterna. Men verkligheten visade tjurskalligt att dess verkliga natur var just det som tillät dessa förmedlingar att existera, då den nödvändigtvis stod i förhållande till dessa förmedlingar. Ultravänstern föreslår oss: ”revolutionen och kommunismen är inte affirmationen av klassen så som den är i det kapitalistiska produktionssättet”. Den lyckades emellertid inte själv att tänja på konsekvenserna av detta till det som ansågs vara proletariatets revolutionära natur, det som alltid framställs som allestädes separerat från dess ”existens”. (Ultravänstern laborerade med den dualitet som skulle ta form: proletariat/arbetarklass.)
Ultravänstern leder oss, med alla sina begränsningar, till den fundamentala teoretiska punkt där kommunismen är proletariatets negation och det är det som nu äntligen måste definieras. Det var först efter den revolutionära förnyelsen vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som vi nödgades lära oss den teoretiska läxan från hela den kampcykel som påbörjats på 1920-talet och att ta oss förbi den. Erfarenheterna från denna tid kan inte längre lämna kvar några illusioner om att ett förvaltningsperspektiv är revolutionärt. Den italienska vänstern hade redan anammat denna kritik men utan att överhuvudtaget relatera den till klassens självnegation, förutom på ett ”dolt” sätt i motsats till sin officiella diskurs (jfr Bordigas tveksamhet som förts fram av Camatte i Bordiga et la passion du communisme14). Den avslutade kampcykeln lämnade oss två vissheter: revolutionen och kommunismen innebär att avskaffa kapitalismen och således att avskaffa alla klasser inklusive proletariatet (här är kommunistisk teori teorin om revolutionen); motsättningen mellan proletariat och kapital är själva den process genom vilket det kapitalistiska produktionssättet reproduceras, själva ackumulationsprocessen som kvalitativ rörelse och som dess omstrukturering (här är kommunistisk teori teorin om kontrarevolutionen). Detta för att göra det omöjligt att söka efter proletariatets kapacitet att producera kommunism någon annanstans än i det strikt kapitalistiska villkoret för denna motsättning. Vi konfronterades därför obarmhärtigt av den fråga vi ställde i början av texten: ”Hur kan en klass, i det att den agerar strikt som en klass, avskaffa kapitalismen?”
Under de förhållanden som rådde i början av 1970-talet formulerades två typer av svar till denna fråga. Det första bestod i att ta upp vänsterns bidrag men utan dess förvaltningsinriktade aspekt (Le mouvement communiste15, tidskrift och bok), eller i att överge frågan helt och hållet och inte behålla annat än en lista med ”revolutionära positioner” (Bail ‡ céder16) med ”revolutionärerna” som dessa positioners enda garanter (LMC nr 4). Denna väg följdes sedermera av tidskrifterna La banquise17 och La guerre sociale18, men med ett tilltagande stöd för en humanistisk uppfattning om proletariatet, särskilt tydligt hos La brise-glace19 och Mordicus20: den mänskliga verksamhetens befrielse från arbete och från klass, kapitalet som förtryck, proletariatet som de fattiga. När de inte längre kunde föreställa sig motsättningen mellan proletariat och kapital som det som skapar kommunismen blev uppfattningen i det stora hela att det handlade om en motsättning mellan kommunistiska och kapitalistiska tendenser. Det slutade i en förståelse av samhället som en motsättning mellan den sanna mänskliga gemenskapen och den falska – demokratin (därav dess revisionistiska avvikelser, se TC nr 13).
Det andra svaret bestod i att tala om proletariatets självnegation (Négation21, Intervention communiste, Théorie communiste nr 1, Crise communiste). Vi befann oss paradoxalt nog i den tidigare problematiken: vi tillskrev fortfarande proletariatet en revolutionär natur. Denna revolutionära natur var en intern motsättning mellan dess delaktighet i samhället och negationen av detta samhälle som existerade i proletariatet som en ”tendens” till brott med denna delaktighet. Självnegationen väckte åter upp den mänskliga essensen, vi befann oss fortfarande inom teleologin och skolasticismen: essens, existens, vara, tendenserna, riktningarna, kvaliteterna… Således befann vi oss i denna problematik alltid på randen att överge en klassinriktad teori för att falla ner i en teori om mänskligheten och/eller individen (”Crise et communisme”, ”L’unique et son ombre”).
Det var för att lämna detta bakom oss som vi ställde oss uppgiften att teoretiskt omdefiniera motsättningen mellan proletariat och kapital. Vi behövde till att börja med omdefiniera motsättningen så att den samtidigt bar med sig kommunismen som sin upplösning och beskrev kapitalets reproduktiva dynamik. Det var nödvändigt att föra fram proletariatets identitet både som klass i det kapitalistiska samhället och som revolutionär klass, vilket implicerade att inte längre förstå denna ”revolutionära” kvalitet som en klassnatur som modifieras, försvinner och återföds efter godtycket hos omständigheter och förhållanden.
Denna motsättning är exploatering.
Med exploateringen som motsättning mellan klasser förstår vi deras partikularisering som samfundets partikularisering och därför samtidigt som deras ömsesidiga inblandning. Detta betyder: omöjligheten av proletariatets affirmation, motsättningen mellan proletariat och kapital som historia, en kritik av alla teorier som hävdar en proletariatets revolutionära natur som en definitiv essens som begravts i eller maskerats av totalitetens reproduktion (kapitalets självförutsättning). Vi har historiserat motsättningen och därför revolutionen och kommunismen och inte bara deras omständigheter. Revolutionen och kommunismen produceras historiskt genom de kampcykler som präglar tiden under motsättningens marsch mot sin upplösning.
Det sista är grundläggande. Kampcykelns nederlag var ett historiskt nederlag. Vi fick varken kasta ut barnet med badvattnet eller försöka göra om den tyska revolutionen på ett mer radikalt sätt (mindre förvaltningsinriktad). Det sätt som revolutionen och kommunismen framställdes på under den formella subsumtionen var som klassens affirmation. Sedan med ultravänstern efter 1920-talet som avveckling av denna affirmation, utan att glömma att klasskampen under denna fas samtidigt dominerades av ett perspektiv som knuffade på klassens integration till en punkt där den sökte avskaffa motsättningen genom att rycka undan grunden för dess existens (socialdemokratin, kommunistpartierna). Den rörelse som vänstern var ett uttryck för misslyckades inte på grund av att den var förvaltningsinriktad. Det var på grund av att den inte kunde vara något annat, i så måtto som kampcykeln de facto var själva affirmationen av arbetet. Det var inte Revolutionens nederlag, utan den vid tillfället historiskt givna revolutionens nederlag. Det handlade inte om att välja mellan olika positioner; det var hela problematiken med revolutionen som klassens affirmation som man var tvungen att överskrida. Att de teoretiska elementen kunde tas upp och användas för andra problemställningar påverkar inte detta imperativ.
Man skiftade från ett perspektiv där proletariatet ställt inför kapitalet fann kapaciteten i sig självt att skapa kommunism till ett perspektiv där denna kapacitet endast uppnås som en intern rörelse i det som den avskaffar. Denna kapacitet är på så sätt en historisk process: den definierar ett förhållandes överskridande och inte triumfen för en av dess termer i form av dess generalisering. Med exploateringen som motsättning får vi identiteten mellan proletariatet som klass i det kapitalistiska produktionssättet och som revolutionär klass.
Emellertid kan detta framstå som problematiskt vad gäller den andra termen. Exploateringen bekräftar självklart aldrig proletariatet och kapitalets process som klassmotsättning som har avobjektiverats på ett sådant sätt att kapitalets historiska process var klasskamp och den fick den ”processerande motsättningens” riktning (där lagen om profitkvotens fall analyseras som proletariatets och kapitalets motsättning). Självklart framställer exploateringen ett förhållande där proletariatet definieras som negationen av alla de existerande omständigheterna (utbyte, värde, klass, arbetsdelning, egendom) på basis av och som utveckling av de existerande förhållandena (se nedan). Men det behöver inte stelna som detta, detta motsägelsefulla förhållande är en historia, det är inte en revolutionär naturs rörelse som rör sig i olika omständigheter. Vad var den historiska strukturen hos arbetets motsättning i slutet av 1970-talet? Förhållandet mellan proletariat och kapital befann sig i en omstruktureringsprocess.
Hela den föregående kampcykeln (från omstruktureringen under mellankrigstiden till krisen vid slutet av 1960-talet) vilade å ena sidan på integrationen av proletariatets konfliktuella reproduktion inom kapitalets verkliga reproduktionscykel – genom detta var det verkligen en avvecklingsprocess för revolutionen som klassens affirmation; och å andra sidan vilade den på partikulariseringen av proletariatet inom kapitalets självförutsättning – genom detta fungerade den alltid på basis av en arbetarklassidentitet direkt motsatt kapitalet. Därav förekomsten av en arbetarklassidentitet i programmatismens avveckling (jfr ”Problématiques de la restructuration”, TC nr 12).
Under den första fasen av reell subsumtion, som fullbordades på 1970-talet baserades klasskampens och arbetarrörelsens situation på motsättningen mellan å ena sidan skapandet av och utvecklingen av en arbetskraft som sattes i arbete av kapitalet på ett allt mer kollektivt och socialt vis och å andra sidan på de till synes begränsade formerna för kapitalets tillägnelse av denna arbetskraft i den omedelbara produktionsprocessen och i reproduktionsprocessen. Här finner vi så den konfliktuella situation som utvecklades som en arbetarklassidentitet. En arbetarklassidentitet vars anletsmärken, modaliteter och bekräftelse omedelbart kändes igen i de stora fabrikerna, i dikotomierna arbete–arbetslöshet, arbete–utbildning, i underordnandet av arbetsprocessen under arbetarkollektivet, i förhållandet mellan löner, tillväxt och produktivitet inom ett specifikt nationellt område och i de institutionella representationer som allt detta implicerar, lika mycket i fabriken som på statens nivå. Det var verkligen kapitalets självförutsättning, vilket bekräftas av kapitalbegreppet, men motsättningen mellan proletariat och kapital kunde inte placera sig på denna nivå, då det inom denna självförutsättning fanns en produktion och bekräftelse av arbetarklassidentiteten som strukturerades såsom arbetarrörelse och klasskamp. Detta var fallet med alla de kampcykler som avslutades på 1970-talet och de utvecklades på tre nivåer:
Det är värt att notera att dessa tre nivåer oupphörligen svarar mot och determinerar varandra: arbetsvägrans självnegation mot självorganisering, självorganisering mot facken.
Den omstrukturering som är i verket sedan mitten av 1970-talet gör samhällets totala reproduktionsprocess adekvat för produktionen av relativt mervärde då den inte längre tillåter några fixerade punkter i dubbelkvarnen [double moulinet]24 för helhetens reproduktion som oupphörligen reproducerar och åter placerar proletariatet och kapitalet ansikte mot ansikte:
Den kapitalistiska produktionsprocessen reproducerar alltså automatiskt genom sitt eget förlopp skilsmässan mellan arbetskraft och arbetsbetingelser. Den reproducerar och förevigar därmed betingelserna för exploateringen av arbetaren. Den tvingar ständigt arbetaren att sälja sin arbetskraft för att leva och sätter ständigt kapitalisten i stånd att köpa den för att berika sig. Det är inte längre en tillfällighet, att kapitalisten och arbetaren konfronterar varandra på varumarknaden som köpare och säljare. Det är själva processens järngrepp [eller dubbelkvarn, red. anm. le double moulinet du procès / Zwickmühle]25 som ständigt kastar den ene tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel för den andre. I verkligheten tillhör arbetaren kapitalet, innan han säljer sig till kapitalisten. Hans ekonomiska livegenskap förmedlas samtidigt som den döljs genom hans periodiska försäljning av sig själv, genom att hans individuella arbetsköpare ständigt växlar och arbetskraftens marknadspris oscillerar. (Marx, Kapitalet Bd I, s. 507–508, korr.)
Allt det som karakteriserar den omedelbara produktionsprocessen (samverkan, löpandebandproduktion, produktivt underhåll [production-entretien], kollektiv arbetare, produktionsprocessens kontinuitet, outsourcing, segmentering av arbetskraften) och som karakteriserar reproduktionen (arbete, arbetslöshet, utbildning, välfärd), allt det som gjorde klassen till en determinering för kapitalreproduktionen själv (inneslutandet av ackumulationen i en nationell sfär, glidande inflation, ”att dela produktivitetens resultat”, offentlig service), allt det som förde fram proletariatet som nationell, social och politisk samtalspartner, det vill säga allt som grundlade en arbetarklassidentitet som tog upp striden om kontrollen över samhället som helhet, som förvaltning och hegemoni, alla dessa karakteristika har undertryckts och körts över. Det handlar om allt det som kan utgöra ett hinder för dubbelkvarnens fria rörelse i kapitalets självförutsättning. Vi finner å ena sidan alla separationer, allt försvar och all specificering som reses i motsättning mot arbetskraftens sjunkande värde, det som hindrar hela arbetarklassen globalt, dess fortsatta existens, dess reproduktion och expansion, från att som sådan behöva ställas inför hela kapitalet: detta är den första kvarnen, arbetskraftens reproduktion.
Vi finner å andra sidan alla begränsningarna för cirkulationen, rotationen och ackumulationen, som driver på den andra kvarnen: omvandlingen av merprodukten till mervärde och tillskottskapital. Varje merprodukt måste finna en marknad någonstans, varje mervärde måste någonstans finna möjligheten att fungera som tillskottskapital, det vill säga omvandlas till produktionsmedel och arbetskraft, utan någon formalisering av den internationella cykeln som förutbestämmer denna omvandling (Östblocket, periferin). Var och en av kvarnarnas rörelser påverkas endast i och av den andra.
Globalt sett definieras omstruktureringen som upplösningen av alla kristalliseringspunkter i dubbelkvarnen hos kapitalets självförutsättning, och detta utifrån det som konstituerar arbetarklassidentiteten som separation mellan center och periferi, separationen av den globala cykeln i två ackumulationszoner och slutligen av det monetära systemet självt. Med den nuvarande omstruktureringen är det dubbelkvarnens båda armar som blir adekvata för produktionen av relativt mervärde samtidigt som den omedelbara produktionsprocessen, de båda armarnas skärningspunkt, förlänar var och en dess energi och metamorfosens nödvändighet. Det är i denna bemärkelse som produktionen av mervärde och reproduktionen av produktionsvillkoren sammanstrålar. Till den grad och på så sätt att motsättningen mellan klasserna därefter situeras på nivån av reproduktionen av dem som klasser. Det är motsättningens situering på denna nivå som karakteriserar den nya kampcykeln och detta innebär: att all arbetarklassidentitet försvinner; att proletariatets existens som klass är identisk med dess motsättning mot kapitalet; att proletariatet inte bär på något samhälleligt omorganiseringsprojekt som grundas på dess natur.
För proletariatet betyder detta att motsättning mot kapitalet är att befinna sig i motsättning mot sin egen existens som klass; att det inte finns någon intern motsättning utan endast konfrontation med den andra mycket reella och självständiga termen i förhållandet: kapitalet. Under denna kampcykels gång innebär klassens praxis mot kapitalet, under den fas som skall komma ur krisen för totalitetens reproduktion, kapaciteten att ifrågasätta sin egen existens som klass. Det är samma struktur för motsättningen som verkar under lönekampernas gång och som i kapitalets reproduktion finner sin specifika gräns och på samma gång sin radikalism. Under revolutionen, i krisen för den ömsesidiga inblandningen, innebär produktionen av en klasstillhörighet i kapitalet en yttre begränsning och en kontingens för proletariatet att på egen hand gå bortom de vardagliga partiella kamperna på basis av dessa kamper själva. Det är detta perspektiv som denna kampcykel erbjuder, inte som något progressivt ”överväxande”26 utan som producerat överskridande (jfr ”Des luttes actuelles ‡ la révolution”, TC nr 13).
För att förstå produktionen av kommunism måste vi koncentrera oss på innehållet i detta proletariatets ifrågasättande av sin egen existens som klass. Klassen finner då kapaciteten att kommunisera samhället i det som det är emot kapitalet, samtidigt som den behandlar sin klassnatur som externaliserad i kapitalet. Klassmotsättningen har blivit ”villkoret” för sin egen upplösning som individens samhälleliga omedelbarhet.
Proletariatet, som definieras i exploateringen, är upplösningen av de existerande omständigheterna i det att det är icke-kapital. Det finner i exploateringen innehållet i sin revolutionära aktion som kommunistiska åtgärder: att avskaffa egendomen, arbetsdelningen, utbytet, värdet.
Det är på grund av att proletariatet i sitt motsägelsefulla förhållande till kapitalet är upplösningen av de existerande omständigheterna som motsättningen – exploateringen – kan anta denna form där klasstillhörigheten framstår som ett yttre hinder i kapitalet. Denna ultimata struktur för motsättningen mellan proletariat och kapital är endast motsättningens innehåll i rörelse och detta innehåll som form (proletariatet som upplösningen av de existerande omständigheterna på basis av de existerande omständigheterna). Denna strukturering av motsättningen är inte ett ramverk i vilket ett oföränderligt innehåll ska manifestera sig – klassens revolutionära natur enligt en tidigare existerande definition. Det är för att proletariatet befinner sig i hjärtat av den situation som innebär upplösningen av de existerande omständigheterna i sitt motsättningsförhållande till kapitalet, dvs. genom proletariatets icke-bekräftelse i motsättningen och på grund av det faktum att inget av definitionens element bekräftas inom detta förhållande som motsättningen mellan proletariat och kapital, dvs. exploateringen, kan strukturera sig som klasstillhörighetens förfrämligande. Denna strukturering av klasskampen är så i sig ett innehåll, det vill säga en praktik. Proletariatet avslöjar sig som upplösningen av de existerande förhållandena som klass i klasstillhörighetens förfrämligande, som något att överskrida [dépasser]. Samtidigt framstår det som förutsättningen för detta överskridande [dépassement] och förser detta kliv med dess hävstång som praktik – som kommunistiska åtgärder i revolutionen.
Proletariatet är upplösningen av egendomen på basis av egendomen. Som egendom konfronteras proletariatet av sin egen aktivitet och på basis av egendomen är proletariatet upplösningen av rikedomens självständiga form. Proletariatet är, som egendomens negation i sitt interna förhållande till egendomen, den nödvändiga förutsättningen för överskridandet av tillägnelsen som innehav, upplösningen av objektiviteten i motsättning till aktiviteten som subjektivitet, överskridandet av rikedomens motsägelsefulla bestämning som objektivitet och subjektivitet.
Proletariatet är upplösningen av arbetsdelningen på basis av arbetsdelningen. Den alienation som denna uppdelning representerar är inte blott det faktum att alla begränsas till en ensidig utveckling utan det faktum att denna restriktion endast existerar i förhållande till alienationen av den mänskliga verksamhetens samhälleliga karaktär. I det kapitalistiska produktionssättet når arbetsdelningen en nivå där klass kan vara sin egen interna upplösning och, som revolutionär aktivitet, förutsättningen för själva överskridandet.
Som levande arbete konfronterar proletariatet den ömsesidigt beroende kedjan av samhälleligt arbete som objektiverats i det samhälleliga kapitalet. Som producent av mervärde förhåller sig proletariatet till vart och ett av kapitalen som alikvot27 del av totalkapitalet. Proletariatets förmåga att behandla denna kedja som totalitet beror inte endast på det faktum att dess arbete, som värdeproducent, inte hänger samman med någon specifik produktion utan att produktionen av värde implicerar den fulla utvecklingen av tillverkningens uppdelning. Den extrema arbetsdelningen i tillverkningen förhåller sig till konkret arbete, men den förekommer endast på grund av att detta konkreta arbete måste framställas som abstrakt arbete, endast på grund av arbetets dubbla karaktär. Således tillåter proletariatets existens som upplösningen av arbetsdelningen på basis av arbetsdelningen produktionen av kommunism på grund av att det är i position att rikta sig mot totaliteten av den mänskliga verksamheten, i så måtto som det är levande arbete som producerar värde och mervärde. Dessutom tillåter förhållandet mellan samhällelig och industriell arbetsdelning inom proletariatet, att det riktar sig mot totaliteten av den mänskliga verksamheten från varje specifik verksamhets ståndpunkt inom denna totalitet. Det är inte längre en fråga om att förstå mänsklig verksamhet som en totalitet som genom produktionens omorganisering, globaliseringen eller den ekonomiska planeringen blott en gång till skulle definiera varje del som en tillfällighet av helheten (jfr arbetsdelningen i det asiatiska produktionssättet eller den traditionella gemenskapen). Det är häri kapaciteten ligger att producera denna omedelbarhet av den allmänna kedjan i det samhälleliga arbetet i varje konkret aktivitet, i denna dubbla aspekt av det delade arbetet (en dubbel aspekt som determineras av och determinerar den kapitalistiska värdeproduktionen) och inte i globaliseringen, eller som ett resultat av den verksamheten. I själva verket betyder det att den mänskliga verksamheten inte har något annat mål än sig själv och sitt objekt, på vilket den hakar fast sig själv, och inte längre någon yttre målgång (kapital, värde, reproduktionen av en högre enhet etc…).
Proletariatet är upplösningen av utbytet och värdet på basis av utbyte och värde. I värdesystemet flödar negationen av värdet nödvändigtvis genom sin form i rörelse: utbytet.
Proletariatet är utbytets negation på basis av utbytet.
Den första aspekten av detta vilade på utbytet av levande arbete mot objektiverat arbete, ett utbyte i vilket kapitalisten i slutändan endast gav till arbetaren en del av hennes tidigare objektiverade arbete. Därifrån finner proletariatet i sig självt, mot kapitalet, kapaciteten att producera och behandla den mänskliga verksamheten som sin egen förnyelseprocess till skillnad från alla andra förutsättningar genom att det avskaffar kapitalet.
Den andra aspekten av detta grundas i det faktum att kapitalet är en processerande motsättning, i det att det för att kunna förmera sig självt måste sätta arbetet i ett arbete som riktas mot det samhälleliga arbetets rankor men endast i så måtto som det konfronterar sin samhälleliga karaktär som yttre objekt. Det är endast i förhållande till detta som man kan kvalificera det som direkt samhälleligt arbete. Kapitalackumulationens karakteristika, dvs. arbetets universalitet och socialisering som antagonism gentemot arbetet självt, förser proletariatet med fundamentet för sin kapacitet att, genom att avskaffa kapitalet, producera den situation i vilken all verksamhet finner sitt mål i sig själv, i det att den förutsätts av hela samhällets verksamhet och koncentrerar densamma.
Proletariatet är således utbytets negation på basis av utbytet i det att utbytet är affirmationen av den alienerade samhälleliga karaktären för all verksamhet som är utanför sig själv. Den kapitalistiska produktions- och exploateringsprocessen kan endast sätta ett socialiserat arbete i arbete med perspektivet att skapa värde, det är en processerande motsättning som i det kapitalistiska produktionssättet tar den verkligt konkreta existensen av det levande arbetets impotens att förmera den ökande mängden av konstant kapital där det externt objektiverar sin samhälleliga karaktär.
Proletariatet är därmed som klass upplösningen av klasserna. Att vara klassernas upplösning är inte något annat än upplösningen av de existerande omständigheterna, men de befinner sig inte på samma nivå. Att utgöra klassupplösningen är att vara upplösningen av de existerande omständigheterna som praktik, som klasskamp. Som upplösningen av de existerande omständigheterna i det att den är en specifik klass är upplösningen ett subjekt, en revolutionär praktik. Proletariatet bekräftas aldrig i sin situation som klass av det samhälleliga förhållandets reproduktion där det är en av polerna. Det kan således inte triumfera genom att bli samhällets absoluta sida (jfr den ryska revolutionen ovan).
Proletariatet vill inte förbli vad det är i den mest omedelbara aspekten av dess praktik, av dess liv, dvs. mot kapitalet. Detta är inte en intern motsättning. Det agerar verkligen som en klass: att förändra sig själv är att förändra sina omständigheter. Vi kan på den här nivån se upplösningen av de existerande omständigheterna som ett subjekts agerande, som en praktik som kondenserar upplösningen av de existerande omständigheterna i en klass, en klass som är upplösningen av klass blott på grund av att det kämpar som en sådan. I sin motsättning mot kapitalet bestäms aldrig proletariatet positivt som en klass i sig själv, det är således endast emot kapitalet och inte i sig självt som det är upplösningen av klasserna.
Att tillhöra en klass är inte i sig självt alienation i förhållande till en isolerad individ, en person, som om klasstillhörighet kan framställa sig själv som ett val. Att tillhöra en klass, att vara en specifik individ, är alienation i så måtto som det är nödvändigt att framställa den antagonistiska klassen, separationen från gemenskapen, som definitionen av gemenskapen [communauté].
Att analysera proletariatet som upplösningen av klass genom en specifik klass är endast ett sätt att förstå hur proletariatet i sig självt, genom att avskaffa kapitalet, i denna motsättning finner kapaciteten att producera kommunism som mänsklighetens utveckling och att inte betrakta något av det som har producerats som en begränsning: mänsklighetens självproduktion som inte för fram några samhälleliga förhållanden som förutsättningar att reproducera, självproduktion som ständig brist, passion, destruktion och kreation, som ständigt för fram framtiden som premiss. På samma sätt som man i proletariatet, som den specifika klass som är klassernas upplösning, återfann syntesen av alla andra upplösningar som proletariatet representerar (egendom, utbyte, värde, arbetsdelning), så finner man, i dess avskaffande som klass vilket produceras i revolutionen, det positiva innehållet i övervinnandet av all alienation, vilket i all sin mångfald konstituerar innehållet i de kommunistiska åtgärder som proletariatet vidtar under revolutionen.
Individens samhälleliga omedelbarhet betyder i grund och botten att avskaffa uppdelningen av samhället i klasser, den splittring genom vilken gemenskapen blir främmande för den enskilde. Vi kan så positivt närma oss vad vi anser vara de omedelbart samhälleliga individernas natur, eller snarare naturen av förhållandet mellan de omedelbart samhälleliga individerna i deras individualitet (vid denna punkt är själva termen ”samhällelig” tvetydig och kanske inte längre nödvändig). Deras självproduktion i sina ömsesidiga förhållanden implicerar aldrig en reproduktion i vilket ett tillstånd skulle vara en partikularisering av gemenskapen, något inneboende som impliceras av arbetsdelningen, egendomen eller klasserna. De omedelbart samhälleliga individerna behandlar medvetet varje objekt som mänsklig verksamhet och upplöser objektiviteten i ett flöde av aktiviteter (övervinnandet av proletariatet som upplösningen av egendomen på basis av egendomen). De behandlar sin egen verksamhet som konkret partikularisering av den mänskliga verksamheten (detsamma gäller arbetsdelningen). De betraktar sin produktion och sina produkter praktiskt, som sammanfallande [coÔncidence] med ett mål i sig inklusive sina bestämningar, dess uttrycksmöjligheter och avslutningar (detsamma vad gäller utbyte och värde). Och slutligen för de fram samhället som något som ständigt produceras i förhållandet mellan individer och varje förhållande är förutsättningen för dess transformation (detsamma vad gäller klass).
Överskridandet av de existerande omständigheterna är ett överskridande av produktionens objektivering. Således är kommunismen ett överskridande av all tidigare historia. Kommunismen är inte ett nytt produktionssätt och kan inte föra fram frågan om ledningen över detta icke-produktionssätt. Den är ett totalt brott med ekonomins begrepp, med produktivkrafterna och produktionens objektiverade måttstock. Människan är ett objektivt väsen (som kompletteras av yttre objekt som hon gör till sina); genom hennes historia har icke-sammanfallandet mellan individuell och samhällelig verksamhet28 i detta objektiva väsen formen av en separation (objektivering) från den produktiva handlingen och produktionen, vilken blir till den samhälleliga karaktären för denna individuella verksamhet. Separation, alienation, objektivering – genom denna historias separation av verksamheten från sina omständigheter konstitueras dessa omständigheter som ekonomi, som produktionsförhållanden, som produktionssätt. Genom att vara upplösningen av de existerande omständigheterna för det kapitalistiska produktionssättet som klass utgör proletariatet i sin motsättning mot kapitalet förutsättningen för överskridandet av all historia, utan att ge intryck av att all historia endast har detta som sitt mål.
Hur kan en klass som agerar strikt som en klass avskaffa alla klasser? Det kapitalistiska produktionssättets historia som motsättningen mellan proletariat och kapital ger oss lösningen på denna gåta. Men låt oss inte förhasta oss – bara för att vägen har stakats ut betyder det inte att målet har nåtts. Det är i kamperna själva, i den nuvarande klasskampscykeln, som gåtan måste lösas.
1. Dvs. vänsterkommunismen i vid bemärkelse: de som angreps av Lenin i hans ”Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom. Inbegriper fr.a. den tysk-holländska (Pannekoek, Gorter), italienska (Bordiga) och brittiska (Pankhurst) kommunistiska vänstern. TC skriver genomgående om vänstern i plural, vi har dock valt att skriva ”vänstern”, dvs. i singular, även om det syftas på olika grupperingar/strömningar. ”Vänstern” rätt och slätt syftar på hela denna ”kommunistiska vänster” och alltså inte på ”vänstern” till vänster om socialdemokratin i allmänhet. Övers. anm.
2. ’Kommunistisk intervention’. Övers. anm.
3. ’Rådskommunistiska häften’. Övers. anm.
4. Kommunistische Arbeiterpartei Deutschlands. Övers. anm.
5. Allgemeine Arbeiterunion Deutschlands. Övers. anm.
6. ’Omstruktureringens problematik’. Övers. anm.
7. Tidskrift och gruppering bestående av exilitalienska vänsterkommunister i vad man lite grovt skulle kunna kalla den ”bordigistiska strömningen”. Se t.ex. The Italian communist left 1926–45, Phillipe Bourrinet. Den förekommer på engelska i IKS:s utgåva från 1992 och även i författarens egna utgåva (”The Bordigist current 1919–1999”), den senare även som pdf. Övers. anm.
8. En term som dök upp vid slutet av 1920-talet och som efter kontrarevolutionens triumf formaliserade allt det som vänstern fört fram under den revolutionära vågen.
9. ’Den kommunistiska arbetaren’. Den var organ för Groupes ouvriers communistes och gavs ut första gången i augusti 1929. Tidskriften såg sig som en del av den kommunistiska vänstern. Övers. anm.
10. Hermann Gorter m.fl. Bildade Kommunistiska arbetarinternationalen (KAI) 1922. Se Bourrinet, La gauche communiste germano-hollandaise des origines ‡ 1968, 1998. Övers. anm.
11. Den tyska motsvarigheten till Ungsocialisterna. Övers. anm.
12. Situationistiska internationalen, med namn som Debord, Vaneigem m.fl. Övers. anm.
13. En grupp och tidskrift i Frankrike med rötterna i Italienska kommunistpartiet (Bordiga). Jacques Camatte är dess mest kände medlem. Övers. anm.
14. Jacques Camatte, Bordiga et la passion du communisme, Cahiers Spartacus, Paris 1974. Red. anm.
15. Jean Barrot (dvs. Gilles Dauvé). Se översättning av För kommunism <www.reocities.com/forkommunism>. Övers. anm.
16. ’Ge vika för att låta sig hyras ut’. Uppstod i samband med att bokhandeln La vieille taupe (’Den gamle mullvaden’) slog igen omkring 1972. Övers. anm.
17. Efterföljare till Le mouvement communiste, med Dauvé (Barrot) m.fl. Se översättning av ett utdrag ur texten av För kommunism <www.reocities.com/forkommunism>. Övers. anm.
18. ’Samhällskriget’. Betydande ultravänstergrupp på 1970-talet och skrev bl.a. en text som på svenska torde heta ”För en värld utan pengar”. Hamnade sedermera i bråket kring Fourrisons förintelseförnekande och motståndet mot resp. stödet för detta. Övers. anm.
19. ’Isbrytaren’. Dauvé figurerade i denna grupp kring slutet av 1980-talet. Se ”Banquise. Revue de critique sociale” på International institute of social history. Övers. anm.
20. Tidskrift, som gavs ut i Frankrike från 1990 till 1994. Enligt rykten tämligen populistiska ‡ la brittiska Class war, med tabloidformat och ett paradoxalt förhållande till sig själva så som varande ”intellektuella”. Övers. anm.
21. Négation var en efterföljare till rådskommunistiska Archinoir och formerades 1968. Senare övergick de till att samarbeta med Informations et correpsondence ouvrières, men lämnade ICO som Négation i september 1972. Négation kom ut i tre nummer och försvann sedan, men lämnade även efter sig en text om LIP (ett självförvaltningsexperiment). Övers. anm.
22. Prozessierende Wiederspruch på tyska (Grundrisse, Europäishe Verlagsanstalt Frankfurt, utg.år okänt, s. 593). S-E Liedman har översatt till ”tilltagande motsägelse” (se Grunddragen…, Zenit / Raben & Sjögren, Stockholm 1971, s. 198). I Penguins engelska översättning står ”moving contradiction” (Harmondsworth 1973, s. 706). Aufheben översatte från franskan till ”contradiction in process”. Övers. anm.
23. ”Att produktionsprocessen skapar kapital är i stort sett blott ett annat uttryck för att den skapat mervärde. Men saken stannar inte härvid. Mervärdet återförvandlas till ett tillskott av kapital, visar sig som källa till nytt kapital eller till förstorat kapital. Sålunda har kapitalet skapat kapital, inte bara realiserats som kapital.” Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Bo Cavefors bokförlag, Staffanstorp 1975, s. 649. Övers. anm.
24. Double moulinet (’dubbelkvarn’) är ett begrepp som förekommer i den franska översättningen av Kapitalet bd I. Motsvarande finns emellertid inte i de svenska eller engelska utgåvorna. TC gör dock en stor teoretisk poäng av termen, varför vi skjutit in den franska termen i vårt korrigerade citat. Se citatet nedan, samt följande not. Övers. anm.
25. ’knipa’, ’klämma’; ’position i kvarnspel’; synonymt med ’dilemma’ (http://de.wikipeida.org). Övers. anm.
26. ”Transcroissance”, en term Trotskij använde för att beskriva det sätt som han trodde att den borgerliga revolutionen i Ryssland och andra mindre utvecklade regioner kunde växa över i en proletär revolution, en analys som inte har förts ut av erfarenheten. Théorie communiste använder även termen till att referera till mer generella (och för dem lika felaktiga) idéer om att vardagskampen, lönekampen och försvaret av arbete etc. helt enkelt kan generaliseras till en revolutionär kamp. Denna uppfattning utgör en väsentlig del av programmatismen (dvs. det program som baseras på arbetets befrielse). Aufhebens förklaring till sin översättning i nr 12, s. 37 fotnot 6. Övers. anm.
27. Dvs. ”bråkdel”, ett ord Marx använder i t.ex. Kapitalet. Övers. anm.
28. Detta är det ledande temat för denna historia och meningslöst att bevisa eller visa abstrakt.