Förord

Den kommunistiska vänsterns, eller ultravänsterns, bidrag till den revolutionära teorin är betydelsefullt. Det vill dessa texter, med Antagonism press’¹ introduktion från 2001, säga oss. Vi har också på sätt och vis upp­repat detta genom denna översättning av deras arbete till svenska, men måste framhålla att deras bidrag på intet sätt är oproblematiskt. Kritiken mot ultravänstern är ofrånkomlig men får inte plats i ett förord som detta. Därför vill vi hänvisa till det kommande numret av riff-raff (nr 8) som ägnar frågan ett ansenligt antal sidor. Vi kan emellertid här kort nämna några invändningar.

Antagonism press’ text är ambitiös. Den försöker att på ett kärnfullt sätt på samma gång diskutera och sammanfatta det kommunistiska projektet i dess huvuddrag. Den tar sin utgångspunkt i den (för den antileninistiska vänstern ofta) försummade frågan om förhållandet mellan parti och klass och de båda personerna Pannekoek och Bordiga fungerar som en referensram för diskussionen.

Även om författarna till introduktionen själva har lyft fram att vare sig tysk-holländsk eller italiensk vänsterkommunism för sig själva kan fungera som en ordnad helhet för den kommunistiska teorin idag så tycker vi att deras ansats till syntes av dem båda är otillräcklig. Vi tycker att den helt klart utgör en av de bättre ansatserna till en sådan men menar att den hela tiden blir kvar i ett tveksamt sätt att förhålla sig till klassrörelser som så starkt präglar den existerande ultravänstern. Att gå bortom denna är som sagt nödvändigt och tyvärr rör sig Antagonism fortfarande inom samma problematik.

Det kanske tydligaste problemet i texten är laborerandet med termerna klass-i-sig och klass-för-sig som ursprungligen härstammar från Marx men som i det ultravänsteristiska språkbruket översätts till någonting i stil med »konservativ klass» respektive »revolutionär klass». Ultravänstern präglas tyvärr av en essentialism där proletariatet ses som till sitt innersta väsen revolutionärt men där denna revolutionära natur hålls tillbaka av förmedlande strukturer som förklaras hindra klasskampen från att förvandlas till en kamp som ifrågasätter kapitalets existens. I de värsta exemplen kommer man inte längre än att presentera problemet som att det existerar en stor illusion vilken måste avslöjas av de revolutionära minoriteterna. I de bättre exemplen ses detta som en insikt som vinns av klassen själv i sin kamp mot utsugningen.

Rådskommunisten Paul Mattick förklarade oktoberrevolutionens misslyckande i Ryssland med att arbetarna lämnade ifrån sig makten till bolsjevikerna. Och i Tyskland gav arbetarråden sitt stöd till SPD. Vi känner behovet av att odogmatiskt ställa frågan varför de gjorde detta. Detta som exempel visar att det fanns frågor som ultravänstern aldrig ställde, men som är nödvändiga att ställa för att förstå klasskampen historiskt och idag.

Så till de övriga texterna i samlingen: Bordigas »Parti och klass» har vi översatt från det italienska originalet och är för sig själv mycket intressant. En kritik av ett statistiskt och sociologiskt klassbegrepp är lika relevant idag som igår.

Också från Pannekoeks text kan vi finna flera värdefulla sanningar, som till exempel den sympatiska inställningen att klassens styrka inte beror på om den skulle vara samlad i en formell organisation eller att ett teoretiskt klargörande inte är avhängigt en sådan.

Frågan om parti och klass måste än idag ställas, men vi måste ställa den på nytt – tillsammans med en rad andra viktiga frågor – genom en fortgående undersökning av kapitalförhållandet. Med andra ord förordar vi just det som Bordiga omtalar som »den banala idé att marxismen är en teori i ›fortgående historisk utveckling› och att den modifieras under loppet av och efter lärdomarna av historiens gång»².

Noter

1. Egentligen har denna kompilation gjorts av ett anonymt kollektiv, får vi veta, men för enkelhetens skull refererar vi till Antagonism press som upphovsmakare.

2. ”L’invarianza storico di marxismo”, i Sul filo del tempo, 1954 [1951], s. 19 <http://perso.wanadoo.fr/italian.left/BasicTexts/Italiano/52Invari.htm>. Även om det må finnas en invariant kärna hos teorin (som lönearbetets avskaffande) så är de omedelbara tillämpningarna definitivt inte de­samma idag som för hundrafemtio år sedan.