The black panther party reconsidered, red. Charles E. Jones (Black classics press, 1998)
The rise and fall of California’s radical prison movement, Eric Cummins (Stanford university press, 1994)
Båda dessa böcker ägnas åt aspekterna av 1960-talets svarta frihetsrörelse i USA, en rörelse vars historia förblivit relativt dold i USA trots att händelserna som beskrivs i de två böckerna inträffade för mer än 20 år sedan. ƒven om fängelserörelsen och de svarta pantrarna var olika uttryck för ett brett missnöje bland amerikanska svarta, överlappade de båda rörelserna betydligt varandra och när den ena föll, föll även den andra.
Kanske inte någon annan stans i USA var fängelserörelsen lika stark som i Kalifornien. The rise and fall of California’s radical prison movement undersöker hur fängelsesystemet efter andra världskriget oavsiktligt skapade en fängelseintelligentsia. Under de följande decennierna fram till underkuvandet på 1970-talet skulle detta skikt av fängelseintellektuella betydligt underminera det statliga fängelsesystemets befästa myndighetsförhållande.
Fram till början av 1950-talet doldes fångarna i de flesta amerikanska staterna bakom ”civil death” stadgan. För interner betydde detta att de inte hade någon rätt till kommunikation med yttervärlden eller någon garanterad yttrandefrihet. Som ett resultat av en större våg av kravaller som bröt ut på åtskilliga fängelser 1951–1952 ersattes under de följande åren ”civil death” konceptet gradvis till ett terapi- och behandlingsspråk med den slutliga målsättningen att ”reformera” brottslingen för en lyckad återintegrering till samhället. På San Quentin blev, tack vare fängelsebibliotekariens entusiasm, ”biblioterapi” ett koncept på modet. Under det terapeutiska programmet med biblioterapi skulle fängelsebiblioteket fungera som ett slags ”själens sjukhus”, där interner skulle rehabilitera sig själva genom en process av styrd läsning och självreflekterande, under bibliotekariens ständigt vakande öga. Ökad kunskap skulle slutligen leda till en ”anpassning” till samhället. Innehållet i läsningen skulle kontrolleras strikt; inget ”gudlöst”, ”subversivt” eller ”opatriotiskt” material tilläts. Men katten var redan släppt lös. Trots myndigheternas intentioner kullkastade internerna biblioterapin inom några år till att bli en kritik av fängelserna och det fria samhällets repressiva strukturer som hade fängslat dem.
Med början i slutet av 1950-talet, med Caryl Chessman som den första internen som smugglade ut manuskript till utomstående publicerare, började fler och fler interner att skriva högst personliga men lidelsefulla angrepp mot fängelsesystemet. ƒven om många av dessa fångtexter var väldigt självfokuserande och hängivna att skapa en individualistisk aura kring den ”laglösa hjälten”1, fann fångtexterna vid slutet av 1960-talet, med Eldridge Cleavers Soul on ice, en växande publik i yttervärlden, där civil rights- och antikrigsrörelsen skapade en fruktsam grund för kritik av det amerikanska samhället. Dessutom kokade meningskiljaktligheter inom fängelsesystemet och ett frö till en fängelserörelse såddes, speciellt efter kravallerna 1967 och 1968, då svarta nationalistkänslor spreds bland de unga svarta i ghettona.
1971 var den självutnämnda ”revolutionära” ideologin bland internerna i Kalifornien så spridd att fängelseadministrationen tvingats till defensiven. Flera ögonvittnesskildringar som citeras i boken lyfter fram detta: utomstående besökare förvånades när de såg hela cellblock täckta av posters med Che Guevara, Mao Tse-Tung och Malcolm X och semimilitär träning på gängelsegården. Kommunistiska Manifestet skrevs om för hand till enkel engelska och användes till grundläggande läraläsagrupper och för politisk skolning bland internerna. Under flera år publicerades en radikal fängelsetidning av interner som hittade på ett utstuderat sätt att smuggla ut material; material som skulle typsättas och tryckas av utomstående sympatisörer och sedan smugglas tillbaka till fängelset för att spridas bland internerna, trots myndigheternas formella förbud för tidningen. Vid ett tillfälle blev fängelserepresentanterna vid San Quentin så oroade att utomstående demonstrationer skulle försöka storma fängelset, att hemliga planer drogs upp kring möjligheterna att använda skjutvapen som en sista utväg att hindra ett överfall.
Redan 1977 var Kaliforniens radikala fängelserörelse i själva verket död och administrationen lyckades ta kontrollen över fängelserna igen. Detta berodde i stor utsträckning på att proteströrelsen hade dragit sig tillbaka vid slutet av 60-talet och med uppvaknandet av de med detta sammankopplade konservativa åsikterna som följde i dess kölvatten. Men det fanns även allvarliga begränsningar i fängelserörelsens egna perspektiv. Rörelsen dominerades av en hyperleninistisk och paramilitär avantgardism som övertogs i sin helhet av både interner och utomstående sympatisörer. I enlighet med detta perspektiv var revolutionen reducerad till en serie taktiska gerilladrag som skulle genomföras av en politiskt medveten elit å massornas vägnar. Den underliggande analysen var enkel och såg det ”fria” samhället (utanför murarna) som blott en reflexion av fängelset, med ”fasciststaten”, fängelseadministrationen i stor skala.
Konsekvenserna var förödande, vilket boken dokumenterar. Den uteslutande fokuseringen på väpnad kamp, med den underförstådda nödvändigheten av ett hierarkiskt och icke ansvarigt ledarskap tillät sluga opportunister att exploatera rörelsen för personlig vinning. Avvikande röster, som t ex James Carr, som hade läst Korsch och situationisterna, som var frispråkiga med sin kritik av rörelsen, blev på mystiskt sätt mördade, det samma drabbade utomstående advokater i rörelsen som t ex Fay Stander, som sköts och blev förlamad för att ha varit kontrarevolutionär. Statens hand kan inte göras ansvarig för att ha sytt de hemliga sömmar av misstänksamhet och rykten som ledde till attackerna, mycket av det var interna vedergällningar av fängelserörelsekollektiven, och öppet erkända som så.
Genom att rida på vågen av känslor att ”saker och ting hade gått för långt” i fängelserna, och stödda av en mer konservativ lagstiftning i Kalifornien, återtog fängelseadministrationen överhanden under slutet av 1970-talet och beskar kraftigt den interna organiseringen. I huvudsak innebar detta en ”hård” strategi med ökad repression så som inhyrande av extra vakter, inlåsning och användandet av isoleringsceller. Ironiskt nog var en av den mest effektiva ”mjuka” strategin för att underminera organiseringen införandet privata tv-apparater i cellerna, med administrationens förhoppning att detta skulle motverka läsandet bland internerna.
Idag spenderar Kalifornien åtskilliga gånger mer på fängslande än på undervisning; fängelsebyggandet i staten har ökats dramatiskt, liksom i resten av landet, och fler personer låses in än någonsin i den amerikanska historien, med en fångnivå som överstiger Kinas och även Sydafrikas under apartheids glansperiod. Enligt en uppskattning skulle arbetslöshetsnivån öka med 2–3 procent om interner som för närvarande sitter inne skulle räknas till de ”arbetslösa”. ƒndå har inte fängelseorganiseringen totalt krossats, dock minskat kraftigt, vilket bokens slutsats visar, med bildandet av hemliga studiegrupper även under de maximala säkerhetsanordningar där kontakt mellan interner intimt övervakas.
* * *
Från grundandet 1966 till kollapsen 1982 var Black panther party en risk genom att de radikaliserade en hel generation unga svarta i ghettona som växte upp i slutet av 1960-talet. Men trots pantrarnas öppna synlighet under nästan två decennier har förvånansvärt lite skrivits med en seriös analys av partiets arbete sedan dess. The black panther party reconsidered, en samling essäer av f.d. medlemmar och sympatiskt inställda forskare, är det första större försöket att värdera arvet efter partiet.
En noggrann undersökning av pantrarna måste börja med det sociala sammanhang som partiet växte fram ur. I slutet av 1960-talet var den traditionella civil rights-rörelsen, som hade vuxit fram ur kampen mot desintegrationen i södern, slut. Detta visade sig i civil rights-rörelsens huvudströmnings respons på den våg av urbana uppror som bröt ut i mängder av amerikanska städer 1967 med en större serie upplopp efter mordet på Martin Luther King, vilket föranledde vice president Hupert Humphrey att deklarera att ”det största slaget vi utkämpar idag är inte i Sydvietnam utan i våra egna städer.” Mordet på King signalerade själaringningen för den gamla civil rights-rörelsens reformstrategi med passivt motstånd och civil olydnad. De yngre urbana svartas spontana och oplanerade aktioner som var i främsta ledet i kravallerna hade tagit sig förbi denna taktik, och lämnade de traditionella organisationerna bakom sig. Det var detta tomrum som pantrarna fyllde. Som en observatör framställer det: ”-67-års revolt markerade de tuffare ghettoungdomarnas intåg i raskampen och de existerande organisationerna, ledda av de intellektuella eller medelklassen, kunde inte klara av dem – pantrarna måste födas.” Med andra ord var det inte, som tyngden ofta läggs på när pantrarna ska värderas, tveklöst karismatiska, talangfulla och välkända individuella ledares roll, som Huey Newton, Bobby Seale eller Eldridge Cleaver, utan trycket från verkliga sociala händelser som drev fram partiets bildande.
Pantrarna, som startat som en lokal organisation baserad i Oakland, Kalifornien, växte snabbt till en nationell rörelse då de stod redo inför den vittspridna svarta frustrationen och ilskan. Stor del av detta framväxande var dessutom spontant; flera av rösterna i boken beskriver hur det nationella högkvarteret överraskades av telefonsamtal från städer där partiet inte hade någon stabil närvaro, som meddelade att en lokal filial hade bildats. Partiet särskiljde sig även från de traditionella civil rights-rörelserna och de existerande svarta nationalist- och separatistgrupperna som Nation of Islam genom att kalla sig marxist-leninister, och med sin tonvikt på väpnat självförsvar mot polisbrutaliteten, sin maning till ”revolution” och ”socialism”, och viljan att samarbeta med antikrigs-, vänster-, kvinno- och gay-organisationerna. ƒven vid sin höjdpunkt – pantrarna hade aldrig fler än fem till sjutusen formella medlemmar – stod partiets influens proportionellt långt över sitt verkliga antal, med t ex ”Black panther”-tidningen som sålde över 100 000 ex per vecka. Dessutom satte lokala panterfilialer upp ”community survival programs” med folklig service som gratis hälsokliniker, skolor, transporter till fängelser och antibrottsservice för de äldre.
ƒnda från början tilldrog sig pantrarna statens uppmärksamhet. 1969 utropade FBI-chefen J. Edgar Hoover dem till det amerikanska samhällets hot nr 1 och under det följande decenniet gjordes systematiska försök att krossa pantrarna genom en kombination av öppen repression och en hemlig taktik så som infiltration och användandet av agent provocateurs. Under denna kontraunderrättelsetjänstkampanj, känd som COINTELPRO och avslöjad först åratal senare, dödades dussintals pantrar i skottlossningar som framprovocerats av polisen, hundratals medlemmar och sympatisörer fängslades, somliga under allvarliga åtal. Många fd filialledare tynar än idag 25 år senare bort i fängelserna. Detta oavbrutna försök av myndigheterna att krossa pantrarna krävde sin tribut av organisationen och spelade en avgörande roll i dess fall.
I början av 1970-talet inträffade en större splittring. På den ena sidan fanns Huey Newton som förespråkade en omdirigerad betoning på partiets community survival program och en strävan efter att vinna lokal makt, och på den andra sidan Eldrigde Cleaver i exil som förespråkade ”väpnad kamp”. Enligt en uppskattning lämnade mellan 30 och 40 procent av medlemmarna under denna perioden. Cleavers minoritet av pantrarna förföll snart till små skuggiga väpnade underjordskampgrupper som t ex Black Liberation Army och försvann ur allmänhetens medvetande, åtminstone i termer av öppen politisk närvaro. I ett förödande drag 1972 upplöste Newton plötsligt alla lokala panterfilialer och de kvarvarande medlemmarna beordrades flytta till Oakland i ett försök att koncentrera partiarbetet för att ta makten lokalt genom att lansera pantern Elaine Brown till borgmästarposten i Oakland. Detta försök misslyckades kapitalt och under de följande åren, då Newton allt fler gånger haffades av polisen och allt mer koncentrerade makten i sina egna händer, lämnade gamla ledare som Brown och Seale leden. När Black panther party officiellt upplöstes 1980 hade medlemmarna minskat till 50. Några år senare sköts Newton ihjäl på gatan i en fejkad kokainaffär.
De samlade essäerna i ”The black panther party reconsidered” syftar till att utmana tendensen att ”demonisera” eller ”okritiskt romantisera pantrarna som felfria revolutionärer” och i stället ge en ”balanserad” och ”kritisk” värdering av partiets styrka och svaghet.
Detta val av fokus är inte av en slump. Sedan början av 1990-talet har flertalet böcker publicerats i USA som menar att pantrarna inte var något annat än en kriminell liga utklädd till revolutionära aktivister. ƒven om de flesta av dessa böcker är illvilliga angrepp av ångerfulla exradikaler som gör svepande och obestyrkta generaliseringar grundade på hörsägen och anonym tredjepartsinformation, menar senare memoarer av icke ångerfulla tidigare ledande pantrar, som Elaine Brown och David Hilliard, att genom pantrarnas historia fanns det en tunn linje mellan en revolutionär politik riktad till ”bröderna i kvarteret” och kriminella aktiviteter som korsades frekvent.
Frågan om huruvida pantrarna var en trasproletär organisation (lumpenorganisation, efter tyskan, övers. anm.) ställs flera gånger i boken, tydligast i en essä med namnet ”Lumpenization: A critical error of the Black panther party”. Författaren till den texten menar att om pantrarna inte strikt var ”trasproletära” i sin sammansättning, var de i praktiken ”trasproletära” i sin orientering. Denna orientering skapade ”en miljö fientlig mot en stabil politisk organisation” som ”medverkade till ett konstant problem för pantrarnas inflammatoriska och överdrivna retorik” och ”även gjorde organisationen känslig för myndigheternas repression.” Detta är sant, dock inte hela sanningen. En svaghet i detta argument är att det behandlar varandet ”trasproletär” som en statisk identitet med en förenlig och oförändrad karaktäristik och inte mottaglig för influenser från kampens nivåer generellt.
En annan essä diskuterar de interna faktorernas roll i partiets slutliga fall, och relaterar framväxten av auktoritarianism och personkult till bristen på intern demokrati i en uppifrån och ner hierarkisk beslutsstruktur som stödde förenlig maktutövning och en tendens mot byråkratisering av den del av processen som skilts från sin politiska bas. Pantrarnas avantgardism, härstammande från den leninistiska stommen som ger företräde åt rollen för en revolutionär minoritet att ”leda” massorna, bidrog i inte liten utsträckning till den tveklösa maktkoncentrationen i ett fåtal individers händer. ƒven om lokala filialer ibland kunde utöva en ansenlig autonomi, var detta ofta ett resultat av de ständiga maktvacuum som skapades av plötsliga arresteringar av förskansade nationella ledare snarare än någon principiell förpliktelse gentemot en intern process av beslutsfattande i basen. Och om byråkratiseringen förekom redan från början blev den än mer uttalad efter hand som den öppna militansen i det svarta samhället ebbade ut.
Att peka på pantrarnas byråkratisering är inte att förneka modet och heroismen hos pantermedlemmarna som kollektiv. När människor går med i organisationer gör det inte det på grund av att de har gjort uttömmande studier av organisationens program, dess interna arbetsmetoder, jämfört programmet med andra organisationers, etc. De gör det på grund av att organisationen erbjuder dem ett praktiskt uttryck att agera mot villkor som direkt angår dem.
Men hur än förvirrade pantrarna må ha varit uppmanade de till en ”revolutionär förändring”. Och vad som är slående i många av essäerna i boken är den egna bevarade myten, nämligen att pantrarna i verkligheten var någon typ av ”revolutionära socialarbetare” som förvrängdes av media till en äventyrar-image, förespråkare av väpnad kamp.
Som det avslutande kapitlet i The black panther party reconsidered visar; trots år av påstått ekonomiskt välstånd, fortsatte villkoren i det svarta Amerika att förvärras under 1990-talet, med åtskilliga städer som rapporterar att den förväntade livslängden i innerstäderna tävlar med siffrorna i tredje världen, arbetslöshetsnivån är fortfarande tvåsiffrig bland yngre svarta män och effekterna av välfärdsreformen är allmänt sett motsatta de sociala framstegen som vanns under 1960-talet. ƒven om ingen ny rörelse har kommit fram som kan utmana dessa villkor, kommer itutagandet med det blandade arvet från pantrarna att vara en kritisk del av varje sådan rörelse som skulle uppstå.
1. Som författaren påpekar handlade denna diskussion om ”dömd som laglös”, liksom 1970-talets fängelserörelse själv, om manliga fångar. Under denna period ignorerades villkoren på kvinnofängelserna helt av utomstående sympatisörer, med det delvisa undantaget med fängslandet av Angela Davis.