Följande text skrevs nån gång år 2000 och var tänkt att publiceras i tidningen Folkmakt. Tyvärr blev det aldrig så. Upprinnelsen till artikeln var en intern diskussion i FM om huruvida kommunalismen/Demokratiskt alternativ var just ett alternativ, eller inte. Artikeln menar det senare. Under diskussionen bjöds två kommunalister in att ge sin syn på den kritik som förekom, P-A Svärd och Erik Eigland. Deras inlägg som citeras nedan är därför inga officiella uttalanden från kommunalisterna, varför det kan tyckas taskigt att använda sig av dem här. Så är nu gjort ändå. Både de inofficiella citaten och kritiken som sådan bör alltså behandlas med varsamhet, inte minst på grund av den tid som förflutit sedan diskussionen. Artikeln offentliggörs nu för sin principiella kritik.
P.H. februari 2003
Följande text utgör en kritik av en gruppering som kallar sig kommunalisterna. De bildades först i Norge under namnet Demokratiskt Alternativ, men det finns åtminstone enskilda medlemmar i Sverige. Det diskuterades en del inom Folkmakt i höstas om kommunalisterna, och delar av kritiken skickades till dom för en kommentar.
Vad står då dessa kommunalister för? Från Yelahs hemsida hämtar vi ”Varför kommunalism?” av P-A Svärd (PAS). Där skriver han:
”Att kalla sig revolutionär idag är /därför/ ett ödesmättat beslut som förpliktigar till handling och nytänkande. Den som gör anspråk på denna titel måste vara beredd att utvärdera den gamla vänsterns brister utan skygglappar.”
Något som vi skriver under till 100 procent. Varför då lägga ner tid på att kritisera dom offentligt, de utgör ju inte någon betydande strömning i samhället? (Något som Folkmakt, i ärlighetens namn, inte heller gör) Helt enkelt för att de inte på långa vägar lever upp till detta ödesmättade beslut! Visst, det finns positiva inslag i kommunalismen. Men inga som, vad jag hittills har sett, skulle motivera någon socialist att ens överväga att gå med. Någon praktik känner jag över huvud taget inte till, vilket dock kanske säger mer om mej än om dom.
Han skriver, i det stora helt riktigt, att i det kommun(al)istiska samhället bör:
”de generella riktlinjerna för ekonomin /…/ vara en angelägenhet för alla medborgare, inte bara för arbetarna i de enskilda företagen eller branscherna.”
Själva ”utopin” håller jag med om. Detta är grundstommen i den socialistiska och sant demokratiska planekonomin. Där kommer de dock inte med något nytt. Frågan är ju som sagt om de över huvud taget gör det?
I det kommunistiska samhället kan man, och först där, tala om folket som helhet. Det är väl det han/de här syftar på med medborgarna. Alla hittillsvarande klassamhällen har ju som bekant, och som namnet antyder, sönderfallit i skilda klasser; fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen… Kapitalismen har förenklat klassuppdelningen i (huvudsakligen) två skilda klasser; borgare och proletärer. Att tala om folket eller medborgarna döljer bara klassmotsättningarna. Här kommer en del av det ”schizofrena” med kommunalisterna in. De talar ibland om folket idag, samtidigt som de talar om att vi lever i ett klassamhälle. Deras tal om ”folkförsamlingar” i tid (idag) och otid (under kommunalismen), är just ett förnekande av klasskampen och klassintresset. Den politiska sfären har:
”alltid riktat sig till folket i deras egenskap av medborgare hellre än som arbetare, bönder eller något annat.”
Alltså en klasslös inställning till politiken. De tror inte:
”att klasskampen som sådan kommer att eskalera till en social revolution, eftersom den idag rör sig inom ett helt och hållet borgerligt ramverk, med förhandlingar och avtal om formsaker som lämnar de grundläggande maktförhållandena intakta.”
Men förhandlingar och avtal om formsaker är bara till viss del ”klasskamp”. Här handlar det om arbetskraften (som en vara i den kapitalistiska produktionsprocessen; på sin höjd klass i sig) och inte arbetarklassens (som klass för sig, på en kvalitativt högre nivå) kamp för sin befrielse. Det är lättare att moralisera om:
”den en gång så radikala arbetarklassen” som efter 30-talet ”allt mer började sugas upp i den socialdemokratiska arbetsfredens och samförståndsandans sköna nya värld”,
än att försöka sig på en analys av hur det var möjligt, vilka materiella grundvalar det vilade på osv. Detta liknar teorin om ”den mutade arbetaren” som Torbjörn Säfve skriver om i sin ”Rebellerna i Sverige” (baserat på dansken Gotfred Appels teorier). Eller Bookchin:
”’Massorna’ var alltid, av ekonomiska skäl, tvingade att gå tillbaka till ett slitsamt vardagsliv”.
Ett historielöst, moralistiskt arbetarförakt! Inomkapitalistisk intressekamp är historiskt betingad, avhängig kapitalets möjlighet att ackumulera. Kan den ökade ackumulationen även ge utrymme för bättre villkor för arbetarna, föreligger ingen social kris, inget ”behov” av revolution. Finns det inte utrymme för båda kommer varje krav från arbetarna att direkt äta från mervärdet, och alltså hota kapitalet. Detta kan ”eskalera till en social revolution”. Det går dock inte att matematiskt fastställa den punkt då kapitalismens sammanbrott stundar. Bakom formeln för profitkvotens fallande tendens ligger mänskliga relationer och mänskligt handlande. ”Historien själv skapar ingenting. Det är människan som skapar allt”. (Marx, fritt ur minnet)
Det är inget annat än korporativism, när PAS skriver att det finns:
”all anledning att anta att klasskampen skulle bli mer påtaglig än någonsin i folkförsamlingarna, eftersom arbetare och kapitalister där skulle mötas öga mot öga. (Om kapitalisterna alls skulle våga sig dit förstås!).”
Detta är korporativism både idag och imorgon! Kanske att jag kan gå med på att klasskampen var subjektivt ”mer påtaglig” när brukspatronen mötte sina löneslavar ansikte mot ansikte under den tidiga kapitalismen, än vad den är idag med aktie- och fondägda företag, med hela hierarkin av chefer som avlönade dirigenter. Kapitalet som en relation mellan människor blir allt mer abstrakt. Vilket inte ändrar kapitalförhållandet som sådant.
”Hvordan kan vi idag (min kursiv.) bygge en bevegelse som kan utfordre staten og kapitalismen og presentere en hångripelig visjon om et bedre samfunn?” (Eirik Eiglad, EE)
Ja, en kvalificerad följdfråga måste vara; vilka är vi? Folkmakt menar att arbetarklassen är den revolutionära klassen, som med allierade individer och grupper ur främst mellanskikten, kan störta kapitalismen och bygga socialismen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Bokstavligen. Det anser inte kommunalisterna.
”Ur den sönderfallande traditionella klasstrukturen skapas en ny människotyp i ständigt ökande antal: revolutionären. Denne revolutionär börjar utmana inte bara det hierarkiska samhällets ekonomiska och politiska premisser, utan även hierarkin som sådan. Han (sic!, PH) inte bara påtalar behovet av social revolution utan försöker också leva på ett revolutionärt sätt i den utsträckning det är möjligt i det existerande samhället. Han angriper inte bara de av herraväldets arv skapade formerna, utan experimenterar också fram nya former av frigörelse som tar sin poesi från framtiden. /…/ Vad är det då som kommer att driva den revolutionära omvandlingen framåt? Det kommer bokstavligt talat att vara majoriteten av samhället, människor från alla (min kursiv.) de traditionella klasserna, sammanslagna till en gemensam revolutionär kraft av sönderfallet hos den rådande klasstrukturens institutioner, sociala former, värderingar och livsstilar. /…/ Här blir revolutionens form lika total som dess innehåll – klasslös, egendomslös, fri från hierarkier och fullständigt frigörande.”Bookchin, ”Marxism och anarkism”
Inget annat än en lekstuga för individer som kallar sig revolutionärer.
”Løsningen vi foreslår er et radikalt folkeforsamlingsdemokrati.”EE
”En sådan frigörande process måste, som vi ser det, ta sin utgångspunkt just i kommunen”PAS, Varför kommunalism?
För att ”staten och kommunen är helt väsenskilda /…/ Oavsett hur byråkratiserade och toppstyrda kommunerna än är idag, så bär de på ett frö till en rik och blomstrande politisk sfär. Kommunen kan nämligen demokratiseras på ett sätt som staten aldrig kan”.PAS, Varför kommunalism?
Gör kommunfullmäktige kämpande och demokratiskt?! Sjöbo! Eller de välbärgade stadsdelar i Göteborg som vid förra valet genom folkomröstning ville bryta sig ur kommunen (sic!) för att slippa betala skatt för de proletära stadsdelarna!
”Om vi skall kunna skapa ett solidariskt, demokratiskt och ekologiskt samhälle krävs det tvärtom att arbetaren lyckas överskrida sin identitet som arbetare till förmån för en kosmopolitisk medborgaridentitet.
Arbetsplatsen ger sällan något utrymme för en sådan utveckling. Tvärtom tenderar den att hos arbetaren odla en snäv yrkes-, företags- eller branschidentifikation på bekostnad av den allmänmänskliga solidariteten. Men arbetarna är tack och lov inte bara arbetare – oavsett vad vissa ekonomistiska socialister inbillar sig.”
(Vet inte vilka socialister de talar om. Alla från Marx, Lenin till ex.vis rådskommunisterna har kritiserat just ekonomismen! Socialisters fokusering på de proletära arbetsplatserna beror ju på att samhällets hjärta finns i produktionsprocessen. Nyckeln till socialismen och friheten finns just i arbetarklassens ställning i den samhälleliga produktionsprocessen. Inte i någon moralisk mening utan historiskt, min anm.)
”De tänker också på sig själva som kvinnor, män, föräldrar, grannar, vänner och så vidare, som bebor vissa specifika geografiska områden inom vilka de delar vissa problem utöver de strikt ekonomiska angelägenheterna – det kan vara frågor som rör miljö, boende, barnomsorg, brottslighet, utbildning, jämställdhet, transporter, renhållning och hälsovård, för att nämna några få exempel. De ser sig själva som människor och inte bara som proletärer med en ”historisk uppgift” att fylla. De tvingas dagligen kämpa för sina rättigheter som medborgare, vid sidan av sina rättigheter som arbetare. De lever också i klart definierbara geografiska områden i form av byar, stadsdelar och bostadsområden – kort sagt i lokalsamhällen som inom sig rymmer en potential att bli till arenor för folkligt självstyre, precis som i de historiska fallen med det ”röda” S:t Petersburg och det ”rödsvarta” Barcelona. De förtryckta massorna är alltså inte bara klassvarelser, utan också samhällsvarelser med rötter i mer eller mindre väldefinierade lokalsamhällen.”PAS, Varför kommunalism?
Visst är det så. Men deras syn på klass, att det bara är ett ekonomiskt särintresse är fel. Arbetaren är en social varelse, som alla andra, klasstillhörigheten är ingen arbetsplatslivsstil. Det politiska, ekologiska, könsliga osv. är en del av det sociala livet. Att de flesta sårade i striderna i Budapest 1956 kom från de proletära bostadsområdena berodde knappast på att de kom från något bostadsområde, utan att de kom just från proletära dito. Att tala om en mänsklighet är felaktigt så länge mänskligheten är uppdelad i klasser!
En sak som retar mig är deras filantropiska von oben-attityd. En smygleninistisk och småborgerlig syn som menar att för att:
”kunna bryta detta mönster måste allmänheten medvetandegöras och myndiggöras/…/ Vägen till folkmakt går därför oundvikligen genom folkbildning.”PAS, Varför kommunalism?
För att samma allmänhet sedan:
”bör beredas möjligheten (min kursiv.) att delta i en direkt demokrati.”PAS, Varför kommunalism?
Till detta behövs organisationer som:
”prioriterar arbetet med att utbilda och mobilisera vanliga människor” och som kan ”inleda det nödvändiga arbetet med att bygga demokratiska motinstitutioner för att kanalisera folkets makt.”PAS, Varför kommunalism?
”Det finns ett behov av revolutionär organisering – men dess funktioner får aldrig glömmas bort. Dess främsta uppgift är att propagera.”Inte Folkmakt, men väl Bookchin i ”Marxism och Anarkism”
Någon grad av schizofreni måste de lida av!
Deras anspråk att man måste vara beredd att utvärdera den gamla vänsterns brister utan skygglappar uppfyller de knappast.
Källor: P-A Svärd:s ”Varför kommunalism?”;
hans och hans norske kamrats svar till Folkmakt medlemslista; ”Vad
vill Kommunalisterna?” på deras hemsida; översteideologen
och husgurun Murray Bookchins ”Marxism och anarkism”
Yelah finns på www.yelah.net och kommunalisterna på www.demokratisktalternativ.org
Manifestet, ”Den kritiska och utopiska socialismen”, 1848:
Detta systems uppfinnare ser visserligen klassmotsättningarna, liksom de upplösande elementens verksamhet i det förhärskande samhället. Men de ser ingen historisk självverksamhet från proletariatets sida, ingen för proletariatet karaktäristisk politisk rörelse.
Eftersom klassmotsättningarnas utveckling håller jämna steg med industrins utveckling, finner de lika litet de materiella förutsättningarna för proletariatets befrielse, och söker efter en social vetenskap, sociala lagar för att skapa dessa förutsättningar.
Istället för samhällsverksamheten måste deras personliga uppfinnarverksamhet uppträda, istället för befrielsens historiska förutsättningar sätter de sina fantasier och i stället för proletariatets efterhand fortskridande organisering till klass sätter de sin egen framkläckta samhällsorganisation. För dem upplöser sig den kommande världshistorien i propaganda och praktiskt genomförande av deras samhällsplaner.
De är visserligen i sina planer medvetna om att huvudsakligen företräda den arbetande klassens intressen såsom den mest lidande klassen. Bara ur denna synvinkel, som den mest lidande klassen, existerar proletariatet för dem.
Klasskampens outvecklade form liksom deras livssituation medför emellertid att de tror sig vara vitt upphöjda över varje klassmotsättning. De vill förbättra alla samhällsmedlemmars livssituation, även de bäst ställdas. De vädjar därför fortfarande till hela samhället utan åtskillnad, ja, företrädesvis till den härskande klassen. Man behöver ju bara förstå deras system för att erkänna den som den bästa möjliga planen för det bästa möjliga samhället.