Kära medborgarinna!
För att grundligt behandla de frågor som ställts i Ert brev av den 16 februari, skulle jag behöva gå in på sakernas detaljer och avbryta brådskande arbetsuppgifter, men den kortfattade översikt, som jag har äran att sända Er, hoppas jag skall räcka till att undanröja varje missförstånd beträffande min sk. teori.
1) Vid analysen av den kapitalistiska produktionens uppkomst säger jag: ”Till grund för det kapitalistiska systemet ligger sålunda den radikala åtskillnaden mellan producent och produktionsmedel … grundvalen för hela denna utveckling är expropriationen av jordbrukarna. Den har ännu inte radikalt fullbordats någonstans utom i England… Men alla andra länder i Västeuropa genomgår samma utveckling” (Le Capital, éd française, sid. 325).
Denna utvecklings ”historiska ödesbestämdhet” är sålunda uttryckligen begränsad till länderna i Västeuropa. Orsaken till denna begränsning påvisas i detta avsnitt av kapitel 32: ”Privategendomen, grundad på det personliga arbetet … ersätts av den kapitalistiska privategendomen, grundad på utsugningen av andras arbete, på lönarbetet” (1 c sid. 340).
I denna västerländska utveckling rör det sig alltså om förvandlingen av en form av privategendom till en annan form av privategendom. Hos de ryska bönderna skulle man däremot få förvandla deras gemensamma egendom till privategendom. Vare sig man bejakar eller förnekar denna förvandlings ödesbestämdhet, så har skälen för och skälen emot ingenting att göra med min analys av den kapitalistiska ordningens uppkomst. Man skulle av detta på sin höjd kunna dra slutsatsen, att med hänsyn till läget för den stora majoriteten ryska bönder skulle deras omvandling till små (jord)ägare inte vara något annat än prologen till deras snabba expropriation.
2) Det allvarliga argument som man riktat mot den ryska kommunen går ut på följande:
Återvänd till de västeuropeiska samhällenas ursprung och ni skall där överallt finna gemensam jordegendom; med social utveckling har den överallt efterträtts av privategendom; inte heller i Ryssland skulle den alltså undgå detta samma öde.
Jag bryr mig inte om detta resonemang utom i den mån den stöder sig på europeiska erfarenheter. Vad beträffar t ex Indien så är ingen, utom Sir H Maine och andra personer av samma skrot och korn, okunnig om att där var undertryckandet av den gemensamma jordegendomen endast ett utslag av den europeiska vandalismen, som inte förde den infödda befolkningen framåt utan bakåt.1
De primitiva samfunden är inte tillskurna enligt en och samma modell. Tillsammans utgör de tvärtom en serie sociala grupperingar som skiljer sig till typ och ålder och som markerar faser i en successiv utveckling. En av dessa typer som man brukar kalla jordbrukskommunen är också densamma som den ryska kommunen. Dess motsvarighet i väster är den germanska kommunen, som är av sentida datum. Den existerade ännu inte på Julius Caesars tid och den existerade inte längre då de germanska stammarna erövrade Italien, Gallien, Spanien osv. På Julius Caesars tid förekom redan en årlig omfördelning av åkerjorden mellan grupperna, gentes och stammar, men ännu inte mellan en kommuns individuella familjer; troligen också brukades jorden gruppvis, gemensamt. Inom själva det germanska området omvandlades detta samfund av mer arkaisk typ genom en naturlig utveckling till jordbrukskommunen sådan som Tacitus beskriver den. Efter hans tid förlorar vi den ur sikte. Den går under i dunkel mitt under oupphörliga krig och folkvandringar; kanske dog den en våldsam död. Men dess naturliga livskraft bevisas av två oemotsägliga fakta. Några spridda exemplar av denna modell har överlevt alla medeltidens omvälvningar och bevarats ända till våra dagar, t ex i min hemtrakt, området kring Trier. Men vad som är viktigare är, att vi finner prägeln av denna ”åkerbrukskommun” så väl avtryckt på den nya kommunen som framgick ur den, att Maurer då han uttolkade den senare kunde rekonstruera den förra. Den nya kommunen, i vilken åkerjorden som privategendom tillhörde jordbrukarna, samtidigt som skogar, betesmarker, den obrukade jorden osv förblev gemensam egendom, infördes av germanerna i alla erövrade länder. Tack vare de drag som lånats från dess förlaga blev den under hela medeltiden den enda härden för folklig frihet och folkligt liv.
Vi måste nu fästa uppmärksamheten vid de mest karaktäristiska drag som särskiljer ”jordbrukskommunen” från de mer arkaiska samfunden.
Man förstår, att den inneboende dualismen i jordbrukskommunens uppbyggnad kan fylla den med dynamiskt liv. Befriad från den naturliga släktskapens starka men trånga band garanterar den gemensamma jordegendomen och de sociala förhållanden som uppstår därur den en fast grundval, samtidigt som huset och gårdsplanen, den individuella familjens exklusiva egendom, småbruket och den privata tillägnelsen av dess avkastning ger individualiteten ett fritt lopp oförenligt med de mer primitiva samfundens organism.
en det är inte mindre uppenbart, att med tiden kan denna samma dualism omvandlas till ett frö till sönderfall. Vid sidan av alla skadliga inflytelser som kommer utifrån bär kommunen i sitt eget inre fördärvliga element. Den privata jordegendomen har redan där insmugit sig under förklädnad av ett hus och dess gårdsplan, som kan förvandlas till ett bålverk, där anfallet mot den gemensamma jorden förbereds. Detta har man redan insett. Men det väsentliga är småbruket som källa till privat tillägnelse. Det ger plats åt ackumulering av lös egendom, t ex boskap, pengar och ibland t o m slavar eller livegna. Denna rörliga egendom, som inte kan kontrolleras av kommunen och är föremål för individuellt utbyte, varvid listen och slumpen har fritt spelrum, utövar allt större tryck på hela den lantliga ekonomin. Häri ligger det som upplöser den ursprungliga ekonomiska och sociala jämlikheten. Härmed införs väsensskilda element som i kommunens sköte framkallar intressekonflikter och lidelser, som är ägnade att gripa sig an först med den gemensamma egendomen över åkerjorden, därpå dem över betesmarken, den obrukade jorden osv, vila då de en gång omvandlats till gemensamma tillägg till privategendomen i längden kommer att falla under denna.
Som den sista fasen av den primitiva samhällsformen är jordbrukskommunen samtidigt övergångsfasen till den sekundära formen, dvs övergången från det samhälle som baseras på gemensam egendom till det samhälle som baseras på privategendom. Den sekundära formen omfattar, naturligtvis, den serie av samhällen som vilar på slaveri och livegenskap. Men är detta att säga, att jordbrukskommunens historiska karriär ödesmässigt måste få denna utgång? Inte alls. Dess inneboende dualism medger ett alternativ: dess egendomselement besegrar dess kollektiva element, eller också besegrar det senare det förra. Allt beror på den historiska miljö i vilken den befinner sig.
Låt oss för ett ögonblick bortse från det elände som nedtrycker den ryska kommunen, för att endast betrakta dennas utvecklingsmöjligheter. Enastående i Europa utgör den ännu den organiska form som dominerar lantlivet i ett jättelikt imperium. Den gemensamma jordegendomen ger den naturliga grundvalen för den kollektiva tillägnelsen, och dess historiska miljö, samtidigheten med den kapitalistiska produktionen, erbjuder den i färdig form de materiella förutsättningarna för det kooperativa arbetet organiserat i stor skala. Den kan alltså i sig uppta de positiva framsteg som utarbetats av det kapitalistiska samhället utan att passera genom dess Kaudinska pass. Den kan gradvis ersätta småbruket med ett kombinerat jordbruk som utnyttjar maskiner, till vars bruk den ryska jordens fysiska beskaffenhet inbjuder. Efter att ha försatts i normalt tillstånd i sin nuvarande form, kan den bli den direkta utgångspunkten för det ekonomiska system till vilket det moderna samhället leder, och ömsa hud utan att börja med sitt eget självmord.
(Men gentemot den reser sig [den privata] jordegendomen, som håller nästan hälften av jorden, dess bästa del, i sina klor. Det är genom denna aspekt som bibehållandet av lantkommunen, vilken går mot sin yttersta utveckling, sammanfaller med den allmänna utvecklingen i det ryska samhället, som inte kan återfödas utom till detta pris. Ryssland skulle förgäves försöka lämna sitt trängda läge genom det kapitalistiska arrendesystemet av engelsk typ, vilket motsägs av alla landets sociala förhållanden.)
Engelsmännen har själva gjort liknande försök i Indien; de har endast lyckats att fördärva det inhemska jordbruken och fördubbla hungersnödernas antal och intensitet.
Men den förbannelse som vidlåter kommunen – dess isolering, bristen på förbindelse mellan en kommuns liv och de andras, detta lokaliserade mikrokosmos som hittills har förbjudit varje historiskt initiativ? Den skulle försvinna i det ryska samhällets allmänna omvälvning.
Den ryske bondens förtrogenhet med artel (produktionskooperativ) skulle särskilt underlätta övergången från småbruk till kooperativt arbete, som han till en viss gräns tillämpar redan nu vid höskörden och kommunala företag såsom dräneringsarbeten osv. Ett helt arkaiskt särdrag, de moderna agronomernas svarta får, medverkar också i denna riktning. Då man kommer till ett land, där åkerjorden visar spåren av en säregen sönderstyckning, som ger den formen av ett schackbräde sammansatt av små gält, råder det inget tvivel om att det är en död jordbrukskommuns område. Utan att ha gått igenom studiet av jordräntans teori förstod medlemmarna, att en och samma mängd arbete nedlagt på fält som skiljer sig åt ifråga om naturlig fruktbarhet och läge ger olika resultat. För att göra arbetsmöjligheterna lika, delade de sålunda jorden i ett visst antal områden beroende på jordens naturliga och ekonomiska egenheter, och styckade sedan på nytt alla dessa större områden i lika många parceller som det fanns arbetare. Därefter fick var och en en jordlott i varjer område. Detta arrangemang som förevigats genom den ryska kommunen ända till våra dagar, sätter sig naturligtvis på tvären mot agronomiska fordringar (och mot den kollektiva odlingen och den individuella odlingen). Bortsett från att andra olägenheter nödvändiggör den ett slöseri med kraft och tid. ƒndå underlättar den (som utgångspunkt) övergången till den kollektiva odlingen, som den liknar, fastän den först synes så splittrad.
1. Jfr följande not av Marx:
Historien om de primitiva samfundens nedgång återstår ännu att skriva. (Man skulle begå ett misstag om man placerade dem alla på samma plan; liksom i geologiska formationer finns det i historiska formationer en hel serie av primära, sekundära, tertiära osv. typer). Hittills har man inte åstadkommit annat än magra utkast. Men utforskningen har i alla fall varit tillräckligt omfattande för att man skall kunna fastslå: 1. att de primitiva samfundens livskraft var ojämförligt mycket större än de semitiska, romerska osv. samfundens; 2. att orsakerna till deras dekadens härstammade från ekonomiska förutsättningar som hindrade dem att höja sig över en viss utvecklingsnivå, från historiska miljöer, som inte alls var likartade med dagens ryska kommuns historiska miljö.
(Några borgerliga skriftställare, huvudsakligen av engelskt ursprung, som t.ex. Sir Henry Maine, har som sitt huvudsakliga mål att visa det kapitalistiska samhällets, systemets, överlägsenhet och prisa detta.)
Då man läser berättelser om primitiva samfund skrivna av borgare måste man vara vaksam. De drar sig inte ens för felaktigheter. Sir Henry Maine t.ex., som var en glödande kollaboratör med den engelska regeringen i dess våldsamma förstörelseverk gentemot de indiska samfunden, berättade hycklande, att alla ädla ansträngningar från regeringens sida att understödja dessa samfund strandade på de ekonomiska lagarnas spontana kraft!
Källa: Om förkapitalistiska produktionssätt. Ett kommenterat texturval av Erik af Edholm, Bo Cavefors bokförlag, Stockholm 1970, s. 88–94.