Den här texten publicerades första gången 1975 i USA av The Spectacle under titeln ”Self-theory: the pleasure of thinking for yourself”. En i stor utsträckning omarbetad utgåva publicerades i London 1985 av Spectacular Times under titeln ”Revolutionary self-help: a beginner’s manual”, och den har dykt upp två gånger till i USA efter det; 1989 gavs den ut i en något omarbetad version av OVO, och 1992 i en ännu något omarbetad version av No Longer Silent (NLS). Den här versionen är en omfattande omarbetning, och i viss mån en utökning, av den texten som publicerades av NLS.
Som redaktören av No Longer Silent kommenterade, ”…vid det här laget är det rätt att säga att RST har skrivits av en mångfald författare, vilket är som det bör vara. Förhoppningsvis kommer denna trend att fortsätta när framtida upplagor av denna text ges ut. För när allt kommer omkring ska den propaganda, litteratur osv som vi publicerar inte ses som oföränderliga tegelstenar som slår fast språket och gränserna som vi förväntas att tolka verkligheten utifrån. Den ska snarare ses som flytande och föränderlig, en återspegling av våra erfarenheter av verkligheten utifrån oss själva.”
Detta ligger helt i linje med de tidigare författarnas/redaktörernas uppfattning som slog fast att ”…ideologins varuhus – precis som vilket varuhus som helst – duger bara till att plundra. Det är till större praktisk nytta för oss att gå längs hyllorna och slita upp paketen, ta det som verkar äkta och användbart, och strunta i resten”.
Det är faktiskt exakt den linjen jag har haft när jag redigerat den här texten. Jag har behållit de delarna som är användbara och insiktsfulla, men har kastat en massa skräpmaterial över bord, inklusive nästan all marxistisk/situationistisk jargong och ett antal påståenden (speciellt i den avslutande delen) som innehöll sakfel eller som helt enkelt missade poängen. Vidare så har jag putsat upp texten genom att ta bort en mängd osammanhängande och hopplöst luddiga påståenden genom att använda olika termer (t ex ”ideologi”) på ett mer exakt sätt än i tidigare versioner av texten. I stora drag kan man säga att jag har tagit ett situationistiskt dokument och översatt det till vanlig engelska.
Jag har även lagt till en hel del nytt material som till viss del motsäger det materialet jag raderat. Så det är mycket möjligt – eller snarare mycket troligt – att det tidigare författarna/redaktörerna till den här texten skulle ta illa vid sig och ta avstånd ifrån vissa av förändringarna. Samtidigt som jag ångrar att mina förändringar kan förarga de ursprungliga författarna så är poängen med den här texten att få folk att tänka självständigt, och jag är övertygad om att mina förändringar har ökat effektiviteten hos texten i det avseendet.
Men oavsett förändringarna i den här versionen, så står den grundläggande tesen i texten fast: att alla äkta revolutionära impulser och aktiviteter uppstår direkt ur individer, inte från någon av ideologier påtvingad känsla av ”plikt” med medföljande skuldbeläggande, självuppoffrande och självutbrännande ”måsten” och ”borden”.
Eftersom de tidigare författarna/redaktörerna av den här texten valt att förbli anonyma (eller pseudonyma), så kommer även redaktören av denna utgåva förbli det.
De som antar (oftast omedvetet) att det är omöjligt att uppnå sina önskningar här i livet, och att det därför är meningslöst att kämpa för sin egen skull, hamnar ofta i en situation där de kämpar för ett ideal eller en sak istället. De kan se ut att vara engagerade i självstyrd aktivitet, men i själva verket har de accepterat alienation från sina egna begär som en del av livet. Allt undertryckande av personliga viljor för ideologins eller sakens skull är reaktionärt, oavsett hur ”revolutionära” handlingarna som undertryckandet leder till framstår.
Men, en av de stora hemligheterna i denna förtvivlade, men potentiellt underbara tid, är att tänkandet kan vara ett nöje. Trots den kvävande effekten av dominerande religiösa och politiska ideologier så lär sig många individer att tänka själva, och genom att göra det – genom att aktivt och kritiskt tänka själva, istället för att passivt acceptera färdigställda åsiktspaket – så återtar de kontrollen över sina egna tankar.
Detta är en manual för dig som vill tänka själv, en manual för att skapa en personligt (snarare än ideologiskt) uppbyggd helhet av kritiskt tänkande, som du själv ska använda. En medvetenhet som kommer att hjälpa dig förstå varför ditt liv är som det är och varför världen ser ut som den gör. Ännu viktigare är att när du konstruerar din egen teori så kommer du även att utveckla en praktik, en metod för att uppnå det du vill för ditt eget liv. Teori måste alltså vara praktisk – en vägledning till handling – annars är den ingenting, ingenting annat än ett tomrum av tankar, en grubblande tolkning av världen. Tankevärlden skild från handling är det eviga väntrummet för önskningar och viljor som aldrig kommer förverkligas. Att forma din egen praktiska teori, vad som kan kallas ”självteori”, hänger tätt ihop med att lyckas förverkliga det du vill uppnå.
Därför är skapandet av din självteori ett revolutionärt nöje. Det är både ett destruktivt och konstruktivt nöje, eftersom du skapar en praktisk teori – en teori knuten till handling – för nedbrytandet och omformandet av det här samhället. Det är en teori om äventyr, eftersom den grundar sig på vad du vill få ut av livet, och på att skapa de nödvändiga metoderna för att uppnå det. Det är lika erotiskt och humoristiskt som en riktig revolution.
Vilket idésystem som helst som tar sin utgångspunkt i en abstraktion – en abstraktion som tilldelar dig vissa bestämda roller eller plikter – är en ideologi. En ideologi förser dem som accepterar den med en falsk medvetenhet, som nödvändigtvis innehåller komponenten att den är styrd av andra. Detta leder till att de som accepterar ideologin beter sig som ”objekt” istället för ”subjekt”, vilket möjliggör att de utnyttjas snarare än agerar för att förverkliga sina egna viljor. Alla olika ideologier är uppbyggda runt olika abstraktioner, men alla tjänar ändå en överordnad klass genom att ge individer (även om termen inte verkar riktigt passande – ”medlemmar i flocken” är kanske mer korrekt) en känsla av meningsfullhet i offer, lidande och underordning.
Religiös ideologi är det äldsta exemplet: den fanatiska projektionen som kallas ”gud” är subjektet överordnat allt annat i universum, och som behandlar varje enskild människa som ”sitt” objekt.
I de ”vetenskapliga” och ”demokratiska” ideologierna för ”fri företagsamhet” är kapitalinvesteringar det ”produktiva” subjektet som styr världshistorien – den ”osynliga handen” som leder människans utveckling. För att nå framgång var de tidiga kapitalisterna tvungna att attackera och försvaga den makt som de religiösa ideologierna tidigare hade. De avslöjade den religiösa världens mystifikationer och ersatte den med teknologins och varukapitalismens mystifikationer, där profiten är subjektet överordnat allt annat i universum.
De 57 varianterna på leninism är ”revolutionära” ideologier där partiet ses som det rättmätiga subjektet som ska styra världshistorien genom att leda sitt objekt – dig, proletariatet – till det förlovade landet genom att ersätta det marknadskapitalistiska frihandelssystemet med det statskapitalistiska leninistiska systemet.
En massa andra varianter på dominanta ideologier kan ses dagligen. De nya formerna av religiös mysticism bidrar till att upprätthålla status quo på ett indirekt sätt. De erbjuder ett billigt och enkelt sätt att förvränga vardagens innehållslöshet. Liksom droger gör de det enklare att leva – eller snarare att existera – i denna tomhet, och förhindrar oss på detta sätt från att inse vår egen roll i det socioekonomiska systemets maskineri.
Alla dessa ideologier skiljer sig i vilka olika uppoffringar de kräver av dig – objektet – men alla är strukturerade på samma sätt. Alla kräver en omvänd syn på objekt och subjekt: saker och abstraktioner tillskrivs mänskliga egenskaper som makt och vilja, samtidigt som människor blir till saker, verktyg som ska användas för att tjäna dessa abstraktioner (gud, proletariatets diktatur, fäderneslandet, osv). Ideologi är uppochnervänd självteori. Den fostrar oss till att acceptera att våra magra vardagsliv är helt skilda från en värld som verkar ligger helt utanför vår kontroll. Ideologi kan enbart erbjuda oss en utomståendes inblick i världens gång.
All ideologi som bygger på abstraktioner kräver plikt och offer för ”saken”, och alla sådana ideologier skyddar den rådande samhällsordningen. Auktoriteter vars makt är beroende av vår medgörlighet måste förneka oss vår subjektivitet – vår medvetna vilja att handla för vår egen skull. Detta visar sig i form av krav på offer för ”det allmännas bästa”, ”nationens intresse”, ”kriget” eller ”revolutionen”…
Vi gör oss kvitt ideologiska ögonbindlar genom att hela tiden fråga oss själva: Hur mår jag? Hur är mitt liv? Vad vill jag? Får jag det jag vill ha? Om inte, varför? Detta är att vara medveten i vardagen, att vara medveten om vardagens rutiner. Att det verkliga livet existerar – livet där du är aktiv, ett subjekt som agerar för att förverkliga dina önskningar – är en allmänt känd hemlighet som blir mindre hemlig för varje dag, samtidigt som nedbrytandet av vardagen uppbyggd kring abstraktionsbaserade ideologier blir mer och mer uppenbart.
Att skapa självteori bygger på att tänka själv, att vara fullt medveten om sina önskningar och behov, och deras giltighet. Äkta ”medvetandehöjande” kan bara innebära att ”höja” folks tänkande till en nivå av positiv (utan skuldkänslor) självmedvetenhet, fri från påtvingad moral i alla dess former. Denna form av medvetenhet kan kallas ”revolutionär subjektivitet”.
Vad många vänsterfolk, terapimånglare, antirasister och feminister kallar ”medvetandehöjande” är tvärt om att slå folk till medvetslöshet med skuldbeläggande ideologiska bollträn.
Vägen från självförnekelse till självbekräftelse passerar genom en nollpunkt, nihilismens huvudstad. Det är det vindpinade stilleståndet i socialt tid och rum, den sociala limbo där en person inser att ens dagliga existens inte innehåller något verkligt liv. En nihilist förstår skillnaden mellan att överleva och att leva.
Nihilister har helt omvända perspektiv på sina liv och på världen. För dem är inget sant utom deras önskningar och behov, deras vilja att leva. De förnekar all ideologi i sitt hat för misären i det moderna samhällets sociala relationer. Från detta omvända perspektiv ser de tydligt varukapitalismens uppochnervända värld, där subjekt och objekt byter plats, och där människor och abstrakta begrepp blir förvandlade till saker, varor att sälja. De ser det dagliga livet som en teaterlandskap där ”allt har sitt pris”, gud (genom TV-predikanter) och lycka (smile-knappar) blir varor, radiostationer säger att de älskar dig, och diskmedel har medkänsla med dina händer.
Vardagliga konversationer innehåller lugnande medel som ”Du kan inte alltid få det du vill”, ”Livet går upp och ner”, och andra klichéer av sekulariserad religion för överlevnad. ”Sunt förnuft” är bara den dagliga alienationens oförnuft. Varje dag förnekas folk (och förnekar sig själva) ett riktigt liv, och säljs istället dess ersättning.
Nihilister känner ständigt lusten att förstöra systemet som förstör dem. De kan inte fortsätta leva under de rådande förhållandena. Ganska snart inser de flesta att de måste slå fast en sammanhängande uppsättning taktiker för att kunna förändra världen.
Men om en nihilist inte ser möjligheten att förändra världen kommer hans eller hennes subjektiva vrede att förstenas till en roll: självmordet, den ensamma mördaren, vandalen eller busen på gatan, den professionella mentalpatienten… vilka alla söker ersättning för ett liv av död tid.
Nihilisternas misstag är att de inte inser att det finns andra nihilister som de kan arbeta tillsammans med. Vilket leder till att de tror att det är omöjligt att delta i kollektiva projekt för självförverkligande.
Det rätta ordet för projektet för kollektivt självförverkligande – att förändra livet självt genom att förändra sociala relationer – är ”politik”. Men politik är också ordet för en mystifierad enskild kategori av mänsklig aktivitet, ett isolerat intresse med sina egna specialister – politiker, politiska rådgivare osv. Det är möjligt att vara intresserad (eller inte) av den här typen av politik precis som det är möjligt att vara intresserad (eller inte) av fotboll, frimärkssamling, musik eller mode. Det folk ser som ”politik” idag är det sociala förfalskandet av projektet för kollektivt självförverkligande, det har blivit ett spektakel och en parodi, och det passar makthavarna som handen i handsken.
Äkta kollektivt självförverkligande är det revolutionära projektet. Det är den kollektiva omvandlingen av sociala relationer och den materiella världen så att den tillgodoser alla deltagares intressen och önskningar.
På samma sätt så syftar ”terapi” vanligen på försök att ”hjälpa” individer att ”anpassa” sig till sina begränsade sociala roller och till vardagens banaliteter. Verklig terapi innebär att förändra det sociala livets grunder. Terapi måste vara social om den ska ha någon verklig betydelse. Social terapi (att läka samhället) och individuell terapi (att läka individen) är sammanflätade med varandra: båda behöver varandra, och båda är en nödvändig del av den andra.
Ett exempel: I dagens samhälle förväntas vi undertrycka våra verkliga känslor och spela en roll. Alla har en roll att spela i samhället. Individer tar på sig ett personlighetspansar – en rustning bestående av rollspel och poser, och döljer sina önskningar som ett skydd mot andra individer. Att förändra sociala relationer och komma förbi rollspelandet kräver ett medvetet beslut från de flesta, om inte alla individer att kasta av sig sina roller och verkligen kommunicera. Därför är avskaffandet av individuellt rollspel direkt knutet till avskaffandet av socialt rollspel.
Att tänka aktivt och kritiskt är att är att sätt ditt liv – som det är nu, och som du vill att det ska bli – i centrum för ditt tänkande. Denna positiva självcentrering uppnås genom att ständigt angripa de utomstående falska engagemang (”bevara allmän värnplikt”), falska konflikter (t ex alla som har sin grund i uppfattningar om den ”vita rasens” överlägsenhet), falska identiteter (”svensk”, ”kristen”, ”nationalist”, ”heterosexuell”) och falska motsättningar (”ekonomisk överlevnad” vs. ”en ren miljö”) som genomsyrar det sociala livet.
Folk förhindras från att analysera vardagens helhet och grundläggande natur genom medias – inklusive opinionsundersökningar och statistik – fokus på futtiga detaljer, spektakulära bagateller, falska tvister och löjliga skandaler. Är du för eller mot fackföreningar, kryssningsrobotar, ID-kort? Vad är din åsikt angående haschrökning, joggning, utomjordingar, skattepolitik, Michael Jacksons senaste näsoperation, kungafamiljens sexliv?
Det är stickspår, skenmanövrar, falska frågor. Den enda frågan för oss är hur vi lever. Det finns ett gammalt judiskt ordspråk, ”Om du bara har två alternativ, välj då det tredje”. Det uppmanar folk att söka efter nya perspektiv. Vi kan se det konstgjorda i falska motsättningar genom att söka detta ”tredje alternativ”.
Om vi är medvetna om att det finns ett tredje alternativ kan vi vägra att välja mellan två påstått motsatta, men lika motbjudande, alternativ som framställs för oss som de enda möjliga valen. I sin enklaste form uttrycks detta ”tredje alternativ” av personen som står inför rätta för väpnat rån och får frågan ”Är du skyldig eller oskyldig?”, och hon svarar ”Jag är hungrig och arbetslös”. Ett mer teoretiskt, men lika klassiskt exempel på detta medvetande är att vägra välja mellan det marknadskapitalistiska systemet i väst och det som finns kvar av det statskapitalistiska östblocket. Allt vi behöver göra är att titta på de sociala relationerna i produktionen i USA och Västeuropa å ena sidan, och i Kina, Nordkorea och Kuba å andra sidan, för att se att det i grund och botten är samma sak: Där, lika väl som här, arbetar den absoluta majoriteten för en lön i utbyte mot att ge upp sitt livs arbete, både det de producerar och hur de producerar det. Och självklart så säljs sedan det de producerar, både i öst och väst, tillbaks till dem som varor.
I väst är mervärdet, det värde som produceras utöver arbetarnas löner, företagsledningarnas och aktieägarnas egendom, vilka upprätthåller ett sken av fri konkurrens inom landet. I öst är mervärdet statsbyråkratins egendom, men de tillåter inte någon inrikes konkurrens. Stor skillnad?
Precis som de falska engagemang och motsättningar som räknades upp ovan, så används falska frågor för att distrahera oss från att leva i nuet, från att se helheten i vår existens. Ett exempel på detta är den dumma konversationsfrågan, ”Vad är din livsfilosofi?”. Den förutsätter en abstrakt uppfattning av ”livet” som inte har något med verkliga livet att göra, för den ignorerar faktumet att vi ”lever” just nu, och att vår ”livsfilosofi” är helt uppenbar genom våra handlingar.
Falska identiteter är kanske en ännu starkare form av mystifiering. I frånvaron av äkta samhörighet så hänger folk upp sig på alla möjliga falska identiteter. De begrundar och försöker anpassa sig till en mängd roller som erbjuds dem genom skolan, kyrkan och, framför allt, genom nöjesmedia. Dessa sociala identiteter kan vara etniska (”Finlandssvensk”), regionala (”Göteborgare”), nationalistisk (”Patriot”), sexuell (”Bög”), kulturell (”Gaisare”) och så vidare, men alla grundar sig i en allmän längtan efter gemenskap och samhörighet.
Uppenbarligen är ”Invandrare” en mycket sannare identitet än ”Gaisare”, men bortom en viss punkt så är dessa identiteters syfte enbart att dölja ens verkliga position i samhället. Och för att inse den verkliga positionen måste du motsätta dig de falska identiteterna, falska konflikterna och de falska motsättningarna, och börja med dig själv som centrum. Från denna utgångspunkt, med alla mystifikationer avskalade, kan du undersöka den materiella grunden för ditt liv.
Antag att du vill ha en kopp kaffe från kaffeautomaten på ditt jobb. Först har du koppen med kaffe, det blandar in arbetarna på kaffeplantagen, de på sockerplantagen och raffinaderierna, de på pappersbruken osv. Sedan har du arbetarna som tillverkat de olika delarna i kaffeautomaten, och arbetarna som satt ihop den. Vidare är det arbetare som har brutit malmen, utvunnit järnet, smält stålet, och de som driver elverket som förser automaten med ström. Sedan har du alla arbetare som transporterat kaffet, muggar, och automaten. Och kontoristerna, sekreterarna och andra som arbetar med kommunikation som har koordinerat produktionen och transporten. Slutligen har du alla de arbetare som producerat alla andra saker som är nödvändiga för de här arbetarna att överleva. Detta ger dig ett direkt materiellt förhållande till flera miljoner människor, till och med den absoluta majoriteten av jordens befolkning. De producerar ditt liv, och du är en del av att producera deras. I ljuset av detta tynar alla falska identiteter och intressegrupper bort till obetydlighet. Tänk dig det möjliga berikandet av ditt liv som i nuläget är inlåst i miljoner arbetares frustrerade kreativitet, som hålls tillbaks av föråldrade och utarmande produktionsformer, strypt av avsaknaden av kontroll över sin egen produktivitet, förvrängd av den vansinniga logiken hos kapitalackumulation, som ställer alla mot alla i kampen för ekonomisk överlevnad. Här börjar vi bli medvetna om en verklig social identitet. Hos människor runt om i världen som kämpar för att ta kontrollen över sina egna liv, finner vi oss själva.
De som har ett intresse av politisk och ekonomisk status quo förser oss ständigt med falska val, val som bevarar deras makt (”Rösta vänster”/”Rösta höger” – ”Men rösta!”). Vi blir ständigt ombedda att välja sida i falska konflikter. Regeringar, företag, partier och propagandister av alla de slag förser oss ständigt med ”val” som inte är något val över huvud taget. De ger oss illusionen av val, men så länge som makthavarna avgör vilka ”alternativen” är (”alternativ” som vi uppfattar som de enda möjliga för oss), kommer de också kontrollera resultaten av våra ”val”.
Moralisterna älskar att tala om för oss i den rika västvärlden att vi ”måste göra uppoffringar”, hur vi ”suger ut de svältande barnen i tredje världen”. Det val vi ställs inför är mellan självuppoffrande medkänsla eller trångsynt individualism (välgörenhetsorganisationer tjänar pengar på de följande skuldkänslorna). Ja, genom att leva i det rika väst, så lever vi på bekostnad av de fattiga i tredje världen – men inte personligen, inte avsiktligt. Vi kan göra vissa förändringar i våra liv, bojkotta och göra uppoffringar, men effekten är marginell. Vi blir medvetna om den falska konflikt som vi ställts inför när vi inser att vi som individer under det globala socioekonomiska systemet är bundna till rollen som ”utsugare”, på samma sätt som de är bundna till sin globala roll som utsugna. Vi har en roll, men små möjligheter att förändra den – åtminstone individuellt. Därför motsätter vi oss det falska valet ”uppoffring eller egoism” genom att istället kräva störtandet av hela det globala sociala systemet vars existens tvingar på oss det valet. Att fiffla med systemet, eller erbjuda symboliska uppoffringar, att kräva ”lite mindre själviskhet”, räcker helt enkelt inte. Välgörare och reformister går aldrig längre än falska val som ”offer” eller ”egoism” – men om det ska bli någon verklig social förändring så måste vi andra göra det.
De som har makten fortsätter att använda dessa lögner för att avleda och demoralisera oss. Genom att sprida myter som ”om vi delade på allt skulle det inte räcka till alla”, försöker de förneka att det finns några verkliga val, och döljer sanningen att de materiella förutsättningarna för social revolution redan existerar.
Varje resa mot självavmystifiering måste undvika de två dikena: absolutism och cynism.
Absolutism är det fullständiga accepterandet eller förkastandet av alla delar hos en viss ideologi, idétradition eller teori. En absolutist kan inte se något annat val än totalt stöd eller totalt avståndstagande. Han eller hon ser alla saker i svartvitt, som enbart bra eller dåliga. Absolutisten går längs hyllorna i varuhuset som säljer ideologi och letar efter den perfekta varan, köper en, och sväljer den med hull och hår. Men ideologins varuhus – precis som vilket varuhus som helst – duger bara till att plundra. Det är till större praktisk nytta för oss att gå längs hyllorna och slita upp paketen, ta det som verkar äkta och användbart, och strunta i resten.
Cynism är en reaktion på en värld dominerad av ideologi och ”moral”. När en cyniker ställs inför motstridiga ideologier säger den att ”båda är alternativen bara skit”. Cyniker är lika mycket konsument som absolutisten, men har gett upp hoppet om att hitta den perfekta varan.
Det konstruktiva tänkandets process innebär att ständigt utöka och modifiera sin självteori, och att ständigt lösa motsättningar mellan nya iakttagelser och insikter och gamla föreställningar. På detta sättet utvecklas vårt tänkande till nya nivåer.
Denna syntesmetod för att bygga teori står i motsättning till den eklektiska metoden att samla ihop ett hopkok av sina favoritbitar ur olika ideologier utan att någonsin ta hänsyn till de motsättningar detta leder till. Moderna exempel på detta är bl a ”anarkokapitalism”, ”kristen marxism” och liberalism i allmänhet.
Om vi hela tiden är medvetna om hur vi vill leva, kan vi genom kritiskt urval ta till oss delar av vilken typ av teori som helst: ideologier, kulturkritiker, teknokratiska experter, sociologiska undersökningar, till och med mysticism (även om resultatet där nog blir ganska magert). Ur allt skräp från den gamla världen kan vi som vill förändra den rota fram användbart material.
Det moderna samhällets natur, förenat globalt genom sitt kapitalistiska ekonomiska system, gör att det är nödvändigt med en självteori som kritiserar alla områden där socioekonomisk dominans existerar (både den ”fria” marknaden i väst så väl som statskapitalismen i ”kommunistiska” länder) så väl som alla former av alienation (sexuell fattigdom, påtvingat deltagande i karriärshetsen för att överleva osv). Med andra ord, vi behöver en helhetskritik av alla delar av vardagslivet, utifrån helheten i våra egna behov och viljor.
Motståndare till detta projekt är alla politiker och byråkrater, predikanter och gurus, stadsplanerare och poliser, reformister och leninister, centralkommittéer och censurer, företagsledare och fackpampar, antifeminister och feministiska chefsideologer, hyresvärdar och ekokapitalister, som alla försöker underordna individuella behov den fruktansvärda abstraktionen ”allmänhetens bästa” som de hävdar att de försvarar. De är alla krafter på samma sida som den gamla världens chefer, präster och andra äckel – de som har någonting att förlora om folket går vidare från att återta sina tankar till att återta sina liv.
Revolutionära teorier och ideologier som baseras på abstraktioner är fiender, och det vet varje politiskt medveten person.
Vid det här laget borde det vara uppenbart att självdemystifiering och skapandet av vår egen revolutionära teori inte förintar vår alienation. ”Världen” – med sina kapitalistiska ekonomiska relationer som genomsyrar livets alla delar – snurrar vidare och reproduceras varje dag med miljarder människors samtycke och hjälp.
Även om den här texten har skapandet med självteori som sitt fokus, så vill vi inte antyda att revolutionär teori kan existera skilt från revolutionär praktik. För att vara konsekvent, för att effektivt förändra världen, måste praktiken grundas i teori och teorin måste förverkligas i praktiken. Det revolutionära målet att avskaffa alienationen och förändra sociala relationer kräver att vår teori är en teori för handling, som förverkligas i vad vi gör och hur vi lever. Annars kommer teorin att urarta till en kraftlös världsåskådning, och ytterst till en överlevnadsmekanism – en intellektuell rustning som fungerar som en buffert mellan vardagens verklighet och dig själv. Och om den revolutionära praktiken inte är praktiserandet av revolutionär teori, så urartar den i bästa fall till militant självuppoffrande biståndspolitik – ”revolutionärt” engagemang som ens samhälleliga plikt eller roll. I värsta fall urartar den till ren gangsterism.
Vi strävar inte efter en sammanhängande teoretisk helhetsuppfattning som ett mål i sig. För oss är värdet med en sammanhängande teori att den gör det enklare att tänka kritiskt och effektivt. Till exempel så är det lättare att förstå vart utvecklingen av social kontroll leder i framtiden om du har en sammanhängande förståelse av dagens ideologier och teknologier för social kontroll.
Att ha en sammanhängande teoretisk helhetsuppfattning gör det enklare för dig att förverkliga din strategi för att uppnå dina egna viljor och önskningar med ditt liv.
Denna text innehöll från början även ett stycke 11, och det framgick ganska tydligt att det var där det mesta av de tillägg den senaste redaktören själv tillförde fanns. Kortfattat innehöll den redaktörens egna slutsatser av texten, vilket var att han/hon anser att den logiska konsekvensen av texten leder till anarkosyndikalism och/eller rådskommunism. Han/hon försöker även att förklara dessa ideologier.
Jag valde att inte ta med detta i översättningen av två anledningar: För det första var den allmänt förvirrad och innehöll många grova sakfel (t ex att rådskommunismen skulle vara en inriktning av syndikalismen).
För det andra så känns det motsägelsefullt att i en text om att tänka själv, och att bygga sin egen ideologi, på slutet ändå försöka trycka på läsaren färdiga ideologiska paket. Det skulle riskera att förvandla texten till bara ännu ett slagträ i de ideologiska skenkonflikter den vill bekämpa.
Jag tror att texten behåller sin tidlöshet och allmängiltighet bättre utan stycke 11, och förblir förhoppningsvis på detta sätt mer öppen för alla att ta till sig oavsett ideologisk bakgrund.