Så har de då samlats igen, Europas toppolitiker och dito byråkrater, denna gång tillsammans med det amerikanska kapitalets politiske top dog, George W Bush. Bakom lyckta dörrar, barrikaderade bakom kravallstaket och 2 000 kravallpoliser är tanken att de ska dra de politiska slutsatserna av det samlade kapitalets intensifierade attacker mot arbetarklassen, på tryggt avstånd från de folkmassor de säger sig representera. En patetisk skara politiska nickedockor ska för en helg diskutera främst Östeuropautvidgningen över lyxmiddagar, vars nota på miljontals kronor de sannerligen inte betalar själva. Som värd står Sverige, genom statsminister Göran Persson.
Inför toppmötet har motståndet försökt organisera sig. Denna minst sagt brokiga skara mötesmotståndare, både i ”politisk” spännvidd och social sammansättning, splittrade sig i två huvudsakliga falanger med egna demonstrationer, den ena på fredagen den 15:e och den andra på lördagen den 16:e. Den springande punkten var parollen ”Sverige ut ur EU”, huruvida motståndet skulle fokusera på ett svenskt eller ett europeiskt perspektiv. Trots gradskillnaden mellan de båda nätverken, mynnar de båda ut i defensivens återvändsgränd: en inomkapitalistisk reformism respektive ett nationalistiskt hyllande till den ”egna” nationalstaten, med den enda skillnaden i vilka kapitalistiska symptom som är värst, ”globaliseringen” eller EU:s ”högerpolitik”. Förvirringen är dessutom total då de har snarlika namn på sina nätverk: ”Nätverk Göteborg 2001” (Sverige ut ur EU) respektive ”Göteborgsaktionen GBG2001” (För ett annorlunda Europa). Som i alla motståndsrörelser i samhället bär de på självutnämnda ledare och interna ”poliser” som försöker avleda missnöjet för att styra in det på lugnare vatten där man ska vädja och be istället för att kräva och ta. De värsta exemplen inom Göteborgsaktionen, som trots allt är den mest sympatiska mobiliseringen, är Attac och det så kallade ickevåldsnätverket, där de förra har påtagit sig själva rollen som ”socialdemokratiska” medlare och de senare som interna poliser då de öppet går ut med att de tänker ”rycka maskeringen av folk” och aktivt hindra de som går utöver pacifismen. Genom att som ickevåldarna lägga fokus på våldet spelar man staten i händerna, där vi som demonstranter ska böja oss för polisens våldsmonopol hur mycket stryk vi än får. Att ta med sig mjöl som en symbolisk handling gör bara nytta om Kling och Klang råkar vara glutenallergiker.
Kapitalismen är det system vi lever under idag. Kraftigt förenklat är dess fundament att det stora flertalet måste arbeta, sälja sin arbetskraft, för att överleva medan ett fåtal äger – fabriker, hus osv. – och köper vår arbetskraft för att vi ska skapa ökad rikedom åt dem. Som kapitalist måste du tjäna mer och mer för varje år, du måste bli större och större. I konkurrensen mellan olika kapital går en del under eller köps upp och de som ”segrar” blir ännu större och starkare: kapitalet koncentreras i allt färre händer. Med detta följer att kapitalet expanderar geografiskt och ”socialt”, kort sagt; hela jorden kapitaliseras liksom alla aspekter av livet, inte bara arbetet utan i ökad utsträckning även den sk. fritiden. Med denna enkla ABC följer att globaliseringen är en väsentlig och logisk del av den kapitalistiska utvecklingen. På köpet följer att även arbetarklassen och vår kamp globaliseras.
Varför då denna fokusering på ”globaliseringen”, som varit de senaste åren? Kapitalisterna är dömda att ständigt och allt snabbare revolutionera tekniken för att kunna rationalisera bort arbetare så att färre producerar mer, och därigenom kunna utplåna sina konkurrenter. Informationstekniken som exploderade under 90-talet har gjort jorden mindre, maskinparker i tillverkningsindustrin är lättare att flytta idag, för att inte tala om tjänste- och serviceföretag. Detta har blivit till ett mäktigt vapen för kapitalet, hotet om och verkligheten av fabriksnedläggningar och fabriksflyttar. Men kritikerna ser denna ”globalisering” allt för ensidigt, till kapitalets fördel. Även arbetarklassen idag är ”globaliserad” i och med att kollegor inom samma koncern finns utspridda över hela jorden. Det samma gäller därmed varje enskild del av slutprodukten. Denna globala produktionskedja, som länkas samman av just-in-time i varje led, gör att relativt få arbetare vid en strategiskt ”placerad” del i den globala produktionskedjan genom sin kamp kan stanna fabriker på andra sidan jorden, för att ta ett exempel. Detta genom sin ställning som arbetare. Samtidigt som det samlade kapitalet stärks på kort sikt, visar utvecklingen på deras prekära situation i och med att hela systemet blir allt känsligare för arbetarnas aktioner.
En annan aspekt av denna pissnödiga situation för kapitalet är den sk. spekulationshysterin, som den stora delen av globaliseringsmotståndarna har fokuserat på och därmed lagt skulden på för arbetslöshet, världssvält och det dåliga vädret. Men spekulationen är inte krisens orsak utan ett symptom. När kapitalisterna tjänar mer på att spekulera i värdepapper, hus osv. än de gör på produktion visar sig det tydligaste tecknet på deras kris. Krisen må först visa sig på ytan i realisationssfären som underkonsumtion – även om svälten och den obefintliga materiella standarden i framförallt tredjevärlden med all tydlighet visar att konsumtionen inte på långa vägar är tillgodosedd – så står krisens orsak, liksom kapitalismens grundläggande motsättningar, att finna i produktionssfären, i kapitalproduktionen. Likt heroinistens jakt på droger är spekulationen en vansinnesfärd efter högre och högre doser.
Vad är då nytt med denna liberalism? Inte mycket, egentligen. Den är helt enkelt bara det ideologiska uttrycket för en kapitalism i kris. Efterkrigstidens kapitalistiska tillväxt, som även möjliggjorde ett relativt materiellt välstånd för stora delar av arbetarklassen, den tid som kännetecknas av en välfärdsstat med ett ökande välstånd att fördela, åtminstone i västvärlden, vilade på ett fundament av nästintill ohämmad kapitalproduktion. Den ekonomiska politiken fick namn efter Keynes och produktionstekniken efter Ford. Det socialdemokraterna idag tar på sig äran av att ha skapat var ett resultat av ett gynnsamt läge. Arbetarna krävde en större del av den ständigt växande kakan, och smulorna blev mycket riktigt lite större för stora delar av arbetarklassen. Idag har smulorna för länge sedan torkat och blivit föga mättande. Med kapitalismens allt djupare kris, trots olika tillfälliga uppgångsperioder, har välståndet för allt större arbetargrupper ”dragits tillbaka”. Dels vad det gäller välfärden i form av vård och omsorg och dels vad det gäller förhållandena på arbetsplatserna. Tempot har drivits upp både i industrin och i omvårdnadssektorn, vilket bara har gynnat ägarna. På många ställen gör en arbetare idag lika mycket som fem gjorde för tio år sedan. Namnen för dagen är Nyliberalism vad det gäller nationalstatens åligganden gentemot kapitalet, och Toyotism när det handlar om hur kapitalisterna organiserar produktionen. Det handlar om kapitalisternas klasskamp ovanifrån framtvingad av konkurrensen sinsemellan, som liksom arbetarnas dito underifrån, ständigt utkämpas än i det dolda, än öppet.
Privatiseringsvågen som sköljer över Europa, där tidigare statliga verksamheter som vård, skola, kollektivtrafik etc. ska säljas ut till det privata kapitalet, handlar i grund och botten om att medel ska flyttas från staten till det privata. Detta för att skjutsa igång den stagnerade kapitalackumulationen. Denna privatisering ges en motivering av internationella avtal och institutioner som tex Världsbanken och IMF, eller EU:s konvergenskrav, som staterna har bundit upp sig själva kring. Oavsett om det handlar om strukturanpassningskrav eller konvergenskrav är innehållet ökade attacker mot arbetarklassen. Verkställande är staten. Notan betalas av arbetarna.
1998 bildades i Frankrike en organisation med namnet Attac på initiativ av redaktören för Le Monde Diplomatique. Syftet var att vädja till politikerna att införa en symbolisk skatt på 0,05 procent på kortsiktiga spekulationer, den sk. Tobinskatten. Pengarna skulle gå till länderna i tredje världen. Gensvaret runt om i Europa och inte minst i Sverige blev kraftigare än vad initiativtagarna någonsin hade vågat hoppas på. I Sverige lockade Attac stora delar av organisations- och partimänniskorna i alternativ- och vänsterrörelsen, och hade flera tusen medlemmar redan innan de bildats. En inte helt långsökt analogi är de så kallade dotcom-företagen i Den Nya Ekonomin vars aktier många gånger spekulerats upp till ofattbara nivåer innan de ens har något konkret att erbjuda. Blott det faktum att ”något överhuvudtaget höll på att hända som ifrågasatte globaliseringen och spekulationshysterin” fick många insomnade socialister att vakna till liv för att försöka få a piece of the action. Borgerlig media slog bakut direkt, här kom några som ifrågasatte nyliberalismen och spekulerandet med ett till synes radikalt program, som dessutom kallade sig gräsrotsrörelse. Men dessa gräsrötter växte en bra bit upp i den kapitalistiska pyramiden. Och bara det faktum att borgarna började yla om huliganism och protektionism om vartannat, gör inte att man som socialist automatiskt ska ta dem till sig.
Framförallt deras sociala sammansättning med företrädesvis individer ur mellanskikten och från parti- och organisationsvärlden, men även deras fokusering på finanskapitalet och spekulationen, vilket leder dem till i bästa fall en reformistisk förhoppning om att politikerna och nationalstaten ska ”återta” kommandot över ”ekonomin”, gör att det i Attac inte finns något socialistiskt progressivt överhuvudtaget. Blott en klassisk socialdemokratisk återvändsgränd vars politiska konsekvenser är lika radikala som att ”göra FN till en kamporganisation”. I det perspektivet utgör Attac och liknande grupper bara den ena sidan av det kapitalistiska myntet, en skenbar motsats till nyliberalismen och till spekulationen.
1994 blev Sverige formellt medlem av EU efter en rådgivande folkomröstning. Och den del av det svenska industrikapitalet som främst exporterade till andra EU-länder väntade sig jäsande kassakistor. En lättnades suck drogs även av fackföreningsrörelsen, som står och faller med en ökad tillväxt i industrin, liksom både det socialdemokratiska och de öppet borgerliga partierna. Grundtanken med EU var att skapa en öppen inhemsk marknad i Europa, för att kunna ta upp kampen mot rivalerna USA och Japan om herraväldet över världsmarknaden. Med andra ord, inget annat än en utökning av de olika nationalstaterna till en europeisk skala. Festung Europa skulle bli den nya stormakten med en egen inre marknad, egen valuta och gemensam riksbank, en egen militär och polis. En ganska logisk konsekvens av den kapitalistiska utvecklingen.
Motståndarna mot detta projekt återfanns främst i vänstern och miljörörelsen, men där fanns även en del agrara småborgare och extrema nyliberaler. Även stora delar av arbetarklassen som med sin sunda skepsis inför kapitalistiska politiska och ekonomiska omorganiseringar röstade nej.
Inför toppmötet vädrar den organiserade nej-sidan ny morgonluft. De tågar i ”Nätverk Göteborg 2001” demonstrationen. Att småborgarna i Centerpartiet driver vidare frågan om ett svenskt utträde ur unionen är inget att förvånas över, eller att engagera sig i. Värre är det med de socialister som fastlåsta i sin nationalism – taktiskt eller av övertygelse – driver frågan ”Sverige ut ur EU”. De mest rabiata av dem återfinns i KPML(r), denna nästintill frireligiösa relik från det kalla kriget. Att döma av deras frenetiska försvar för denna nationalistiska linje visar att de känner sig trängda. I minnet måste vi hålla att de en gång om året på första maj demonstrerar under parollen ”Röd front – Klass mot klass”.
Att driva frågan om ett svenskt utträde ur unionen, som ett stärkande av arbetarklassens ställning i klasskampen, är inget annat än en splittring av arbetarklassen i Europa genom spridandet av illusionen om den ”egna” nationalstaten som en bättre arena för klasskampen. Men kapitalismen i ett land fungerar lika lite som socialismen i ett land. I bästa fall blir kontentan av detta att först ska man splittra den europeiska arbetarklassen i sina respektive nationalstater för att sedan i någon diffus framtid ena dem igen i den socialistiska revolutionen. I värsta fall, i det fall som ligger närmast verkligheten ges nationalismen och illusionerna om nationalstaten nytt bränsle.Häri bottnar deras familjeband till de andra anti-globaliseringsgrupperna, nämligen förskjutandet av fokus från den kapitalistiska kärnan i produktionsprocessen, varur hela det kapitalistiska systemet reser sig och där dess motsättningar i klass mot klass står som tydligast, till dess ytskikt i tex spekulationens vansinne eller dess politiska och juridiska överbyggnad. Frågan huruvida arbetarklassen stärks av en nationalistisk taktik, antingen i sin europeiska EU-tappning eller i sin traditionella svenska hamnar helt snett. Tilltron till ”politikens” möjligheter döljer det faktum att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle som rear ut minsta lilla aspekt av det sociala livet på världsmarknaden, den världsmarknad som sätter gränserna för alla nationalstaters manövreringsutrymme.
Vad som gäller är att ”harmonisera” arbetarkampen över Europa och resten av världen. Det är när vi tar strid mot innehållet i konvergenskraven och i strukturanpassningsprogrammen, när vi bekämpar attackerna mot oss på våra arbetsplatser och i våra bostadsområden som vi kan vinna något. Denna kamp visar i sig vägen till socialismen. I denna kamp måste vi agera och organisera oss självständigt för våra egna intressen som arbetare. Det är när vi kämpar kollektivt som sammanhållningen och solidariteten stärks. Det är då vi märker att vi inte behöver någon annans hjälp, varken fackets eller något partis, för vår egen befrielse. Dessa erfarenheter är grundbulten i det socialistiska medvetande som krävs för en lyckad revolution.
Men alla aspekter av klassamhället måste angripas, inte bara de ”ekonomiska”. Miljöproblemen hotar hela mänskligheten och är orsakade av kapitalets cyniska profitjakt. De patriarkala resterna som lever kvar i kvinnoförtrycket är ett hinder i kampen, då arbetarklassens befrielse måste innebära hela klassens befrielse. Det samma gäller rasismen. Vi måste bekämpa söndertrasandet av livet i arbete och fritid. Vi måste i alla lägen motarbeta uppsplittringen av oss i konkurrerande företag, olika branscher, i industrin kontra skola och omsorg, i olika nationaliteter. Inga av dessa kapitalistiska splittringar är någonsin taktiskt riktiga att stödja.
Det enda riktiga är att i alla lägen ställa klass mot klass.
Vi har en värld att vinna!
En demonstrant pendlade mellan liv och död efter att ha blivit skjuten av polisen vid Reclaim the city-festen på fredagen. Ytterligare två demonstranter träffades då polisen sköt skarpt rakt mot folkmassan. Ändå lägger politiker och media fokus på krossade rutor på Avenyn, döda materiella ting, och att demonstranter försvarade sig mot polisen genom att främst kasta sten – gatsten på poliser som bär hjälm och sköld och skyddskläder från topp till tå. Detta är inget annat än det mest extrema exemplet på deras cyniska människoförakt.
Provokationerna från polisens sida började redan på torsdagen då de slog en järnring runt Hvitfeldtska gymnasiet där några hundra demonstranter bodde. På polisens provokationer följde kravaller och fler än 400 personer greps. Av de vapen som påstods finnas på skolan hittades ingenting.
Efter fredagsmorgonens stora möte vid Götaplatsen gick en stor demonstration ner för Berzeligatan mot Svenska mässan där politikerna hade stängt in sig. Redan efter drygt 100 meter (ca 150 meter från avspärrningarna nere vid Mässan) stoppades demonstrationen av kravallpoliser med hundar. Efter att ha stått och vägt ett tag bussade polisen hundar på demonstrationen INNAN något överhuvudtaget hade kastats mot polisen. Därefter började polisen attackera och hundratals demonstranter försvarade sig genom att kasta sten och andra föremål. Demonstrationen pressades tillbaka upp mot Götaplatsen, nu även med hästar, och ner mot Avenyn. Där började sedan demonstranter krossa fönsterrutor. Flera ögonvittnen såg hur den maskerade man (troligen) som kastade första stenen mot en busskur snabbt försvann bakom polislinjen genom att visa leg. (se t.ex. Arbetaren). Polisen drev därefter kravallen framför sig längs hela Avenyn. Varför, kan man fråga sig, istället för att styra undan den till Heden eller Vasaparken där ingenting finns att slå sönder.
På fredagskvällen gick den nationalistiska ”Sverige ut ur EU”-demonstrationen från Järntorget till Götaplatsen. Denna demonstration med drygt 15 000 demonstranter genomfördes helt lugnt, utan provokationer från polisen. När den hade passerat Vasaplatsen vid 20-tiden, kör det upp en lastbil i korsningen och börjar spela musik. Massor av folk befinner sig där, en del maskerade men mest ungdomar. Musiken pulserar och folk har trevligt i en kvart tills ca tio kravallpoliser dyker upp på en av gatorna som leder ner till korsningen på Vasaplatsen. De ställer sig och spärrar denna gata och gör inget mer. Folk tycker att det är provocerande men ingen gör något åt dem. Efter ca fem minuter stormar de in bland folk och pucklar på. Folk blir sura och slår tillbaks dem med sten. Fler poliser har nu dykt upp i de andra tvärgatorna och de rusar fram och slås tillbaks, även hundpatruller dyker upp och börjar jaga folk. En lite kaosartad stämning råder men ändå inte speciellt allvarlig eller hotfull för poliserna. Plötsligt hamnar sex-sju poliser lite vid sidan om och får några stenar på sig. En av poliserna tar upp gatstenar och kastar tillbaka. Då blir folk sura och börjar skrika och en hel klunga går fram emot dem. Då slinker de runt hörnet in på Vasagatan och förflyttar sig bort mot andra poliser som slåss med andra från andra hållet. Då drar en av poliserna sitt vapen och skjuter först ett skott och sedan fler rakt in bland folk. Tre demonstranter träffas av kulorna varav en, en 20-årig göteborgare, i magen och svävade länge mellan liv och död.
Efter detta drivs folk runt i Vasaparken av kravallpolis med hästar och hundar, de allra flesta ovetande om polisens skottlossning och att en kille höll på att avlida.
Lördagens stora demonstration med närmare 25 000 deltagare blir helt lugn, trots att polisen gått ut i radion och felaktigt påstått att våldsamma slagsmål pågick vid Slottskogen där demonstrationen ställde upp och att tåget var beväpnat med påkar o dyl. Om alla de stora, lugna demonstrationerna skriver media i stort sett ingenting. Likadant med alla möten, seminarier och föredrag som hölls vid Fritt forum.
En fredlig manifestation på Järntorget på lördagskvällen till stöd för de skjutna demonstranterna som samlade närmare 1 000 personer inringades av 500 kravallpoliser och ridande poliser, splittrades upp och de sista 70–80 personerna som hölls / höll sig kvar på platsen fick gå vid 23:30 efter 4,5 timmar sedan polisen började lämna torget.
Senare samma kväll stormade insatsstyrkan Schillerska gymnasiet med maskerade poliser med automatvapen. Där var något hundratal demonstranter inkvarterade, mestadels miljö- och Attacfolk. Förevändningen för attackerna både vid Järntorget och vid Schillerska var en påstådd beväpnad tysk som befann sig överallt i centrala Göteborg och som ständigt lyckades slinka in och ur polislinjerna. Någon beväpnad tysk hittades aldrig, och om han överhuvudtaget existerar i sinnevärlden är högst otroligt.
Varken på Hvitfedtska eller Schillerska hittades några av de vapen som polisen påstod sig leta efter. Det finns all anledning att tro att detta bara var en ursäkt för polisledningen för att rättfärdiga sina brutala metoder. I massmedia försvann all kritik mot polisen efter den omfattande förstörelsen på Avenyn, som tyvärr blev ganska urskillningslös, men även där har polisen ett enormt ansvar för det inträffade. Och vi måste återigen understryka att vid de stora demonstrationer där polisen höll sig i bakgrunden så förflöt allt lugnt, trots att ”de maskerade” deltog.
Det finns som vi ser det bara två alternativ. Antingen var polisledningen fullständigt inkompetent. Eller så var deras medvetna syfte att driva fram våldsamheter som skulle så split mellan det som polisen kallar ”seriösa” och ”oseriösa” demonstranter och vända allmänhetens sympatier mot demonstranterna. Denna splittring kan vi aldrig acceptera. Oavsett vad vi tycker om materiell skadegörelse och försvar mot polisattacker är de samhälleliga fenomen. Trots vår kritik på mycket av det som hände, vilket framgår principiellt i vår plattform och delvis även i vårt temanummer om toppmötet, så vet vi var vi har vår solidaritet och vilka vi ställer som ansvariga. Ansvariga är polisen, staten och ytterst kapitalismen som våldsamt system.
Denna redogörelse för vår syn på händelserna är skriven och reviderad av ögonvittnen. Om de enskilda händelserna finns otroligt mycket att säga som inte får plats här. En hel del kan läsas på annat håll och i kommande rapporter från oss.