Bäsle, min raring, häng inte läpp! Jag vill mycket gärna till Augsburg, det försäkrar jag er, men herr riksprelaten ville inte släppa mig … Kanske kommer jag från München på kort besök i Augsburg, men det är inte så säkert. Om ni har lika stor glädje av att se mig som jag er, så kom till München, den värda staden. Försök att komma före nyår … Alltså måste ni komma hit, annars är det skit. I egen hög person skall jag då er complimentera, och er lilla bak signera, ambrassera, fram och bak er konfirmera. Allt vad jag är skyldig skall jag betala, och en vacker fjärt låta skalla, och kanske också låta något falla – nu adieu – min ängel mitt hjärta jag väntar på er med smärta.Wolfgang Amadeus Mozart i ett brev till Bäsle, Mozarts kusin och första älskarinna.
För den som vill lämna den här världen gäller två saker. För det första: kapitalism innebär inget annat än idel rena toaletter. För det andra: den mest urskillningslösa formen av revolt är att pissa utanför urinoaren.
Vi säger inget nytt, vi är på ortodoxins och klassikernas sida. Villon, Bataille och Huysmans är bara tre ur den armé oregerliga som berett vägen genom att röja den från hinder.1 Bulimikern likväl som den nödige och den havande känner till vår förkunnelse. Vårt glada budskap är spyan, skiten och barnet som vi uppmanar alla att hjälpta till att stöta ut!
När V.I Lenin skrev sin bagatell till imperialismteori, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, började arbetarrörelsen lida av förstoppning på allvar. Den andra internationalens marxism konsoliderades i och med bolsjevismens och socialdemokratins seger över anarkismen och vänsterkommunismen i arbetarrörelsen. Marx skatologi och koprologi, de sköna vetenskaperna om kommunismen som kapitalets exkrement, spolades ner i kloakerna för att återvända som historiematerialism och partidogmer. Den revolutionära kritiken blev en förfallsteori och kapitalet ansågs vara något dekadent, en parasit på en annars välmående kropp.2 Denna ursäkt till teori terroriserar fortfarande den verkligt radikala kritiken av kapitalismen, och den har två skepnader som vi måste lära oss att känna igen:
A) Teorier som påpekar att en gång i tiden var kapitalismen produktiv men detta är inte fallet längre. Idag har kapitalet reducerats till ren reaktivitet som livnär sig på att infånga och utnyttja mängdens intelligens och proletariatets begär.
B) Tankeströmningar som hävdar att kapitalismen redan från begynnelsen inneburit förfall. Dessa teorier förfäktas ofta av olika former av reaktionärer på vänster- och högerkanten och vanligtvis utmynnar de i någon form av nostalgiskt återtåg.
Bägge dessa strömningar hävdar att kapitalet är en parasit, ett externt element som lever och utnyttjar ett värddjur. Förfallsteoretikern Samir Amin påstår exempelvis att imperialismen blivit senil och Antonio Negri hävdar just att kapitalet blivit en parasit, men inte i den klassiska marxistiska betydelsen – finanskapitalet som den tärande sektorn – utan kapitalet har blivit en parasit eftersom kapitalet inte längre är kapabelt att intervenera i produktionsprocessen.3 Inget kunde vara längre från sanningen – i bägge fallen. Kapitalet har varken hamnat i en förfallsperiod eller förvandlats till en parasit. Kapitalet är inte, trots Marx metafor, en vampyr som lever på arbetets blod och kreativitet. Utan kapital är arbete, ackumulerat abstrakt arbete, bytesvärdesättande arbete. Självklart intervenerar kapitalet i produktionsprocessen, men detta sker inte externt, för kapitalet är identiskt med produktionsprocessen, den produktionsprocess som innebär att arbetskraft köps och sätts i arbete.
Enligt Augustinus omskapar Gud kosmos varje dag. På samma sätt är det med kapitalismen, för kapitalet är det enda system som bygger på att erövra framtiden. Genom att köpa ny arbetskraft som sätts i arbete, för de pengar som tidigare arbetskraft genererat, omskapar kapitalet ständigt sin egen grund och således sin egen framtid Därför är varje morgondag livetsmorgon för kapitalet, kapitalet är evigt ung.
Expansionsiver och självkritik genom kriser och misär är ett nödvändigt medel för att finna nya marknader och ny arbetskraft och det är inget nytt fenomen. Kapitalet mår bra av krig och regenereras av kriser. Det är inte en kapitalism i förfall som realiserar Bakunins våldsfetischistiska tanke att förintelsen är en skapande kraft, det är kapitalismen per se som gör detta, och massförstörelse är inte ett indicium på att kapitalet spelat ut sin ”progressiva” roll och rasat ned i barbari och dekandens. Sanningen står i bjärt kontrast till Amins och Negris moralismer. Kapitalismens sjukdomssymtom är inte en produkt av interna åkommor utan tvärtom så är dekadansen ett resultat av externa krafter. För när kapitalismen verkligen förfaller är det för att arbetarklassens kamp mot exploateringen, arbetet och varuformen, fungerar likt en bakteriehärds angrepp på ett värddjur.
Parasiterna är, som bekant, det djur som har den största makten att reglera värddjurspopulationerna, och många parasiter, likt fästingen, fungerar dessutom som vektorer, det vill säga de sprider mikroorganismer, bakterier och virus från ett värddjur till ett annat. Klasskampen är en parasit på kapitalets organism i så måtta att den blockerar kapitalets värdeackumulation, och klasskampen blir en vektor då den utvecklas till en bakteriehärd som expanderar och cirkuleras från värddjur till värddjur, från fabriksgolven och kontoren till samhället som sådant.
Men vi backar tillbaka lite. Vi påstod att kapitalet var identiskt med ackumulerat och abstrakt arbete och att det därför inte var en parasit. Vad menar vi med detta? Abstrakt arbete är bytesvärdesättande arbete, det är lönearbete, det vill säga den vara som kapitalet sätter i arbete för att få merarbete och därigenom mervärde. (Utan arbetarna skulle kapitalet inte kunna skapa mervärde och därav skulle inte kapitalet kunna finnas.) Merarbete är den extra tid som arbetaren arbetar men som hon inte får betalt för, det vill säga den tid som genererar mervärde. Det är detta som är exploatering. Exploateringen möjliggörs av och bidrar till existensen av varuformen. Men vad är en vara?
En vara har ett bruksvärde och ett bytesvärde, exempelvis så kan man alltid sitta på en stol, dess bruksvärde. En stol kan emellertid inte alltid säljas, således har den inte alltid ett bytesvärde. En stol är således alltid en stol men den är inte alltid en vara. Kapitalismen gör ting till varor, tingets bruksvärde försvinner inte, men tinget får även ett bytesvärde. Detta är varans dubbelform. Men kommunism innebär mer än att bruksvärden befrias från dess varuform, genom stölders negation av ett bruksvärdes bytesvärde exempelvis.4 För enligt Marx fungerar de bruksvärden som finns i produktionsprocessen som den kapitalistiska ekonomins formmässiga bestämmelse, och den kapitalistiska ekonomin innebär produktion av mervärde genom exploatering av arbetskraft. De kapitalistiska bruksvärdena är således formbestämningar till exploateringen av arbetskraften. Bruksvärdena är därför inte på något sätt neutrala utan de spelar en direkt roll i klassorganisationen, de är nödvändiga funktioner i organiseringen av arbetet. Detta gäller inte bara övervakningsmekanismer som stämpelur och liknande, utan hela den kapitalistiska objektiviteten, det vill säga produktionsmedlen och produktivkrafterna, är i sig klassbestämda.
Marx hävdade i Den omedelbara produktionsprocessens resultat att bruksvärdets formbestämning är i sig själv väsentlig för utvecklandet av det ekonomiska förhållandet, den ekonomiska kategorin, det vill säga den kapitalistiska totaliteten. Nu får vi inte glömma bort att för Marx är det arbetskraften som är grunden för kapitalets ekonomiska förhållande, eftersom utan arbetare produceras det inte något. Detta leder till att utifrån bruksvärdenas funktion i produktionsprocessen så kan vi deducera att inte heller de bruksvärden som formbestämmer reproduktionen av arbetskraften är neutrala, utan klassbestämda. Arbetarens materiella och ideologiska konsumtion fungerar på samma sätt som kuggen i en maskin, det är reproduktions kostnader som är inbegripna i kapitalprocessen. För den enskilde arbetaren representerar lönen ingenting annat än de livsförnödenheter som befinner sig på marknaden och som ingår i arbetarens individuella konsumtion. Penningen är blott en förvandlad form av de livsförnödenheter som arbetaren återförvandlar till livsförnödenheter så snart han tagit emot dem, och som vi redan påpekat kan man därför inte förneka att arbetarens konsumtion av livsförnödenheter inbegrips i arbetsprocessen på samma sätt som maskinernas konsumtion av exempelvis olja inneslutes däri. Detta leder till att arbetaren inte bara förkroppsligar arbetet, utan även kapitalet genom sin roll som arbetskraft Individen är variabelt kapital även utanför och rentav innan arbetslivet, detta eftersom hennes konsumtion reproducerar henne som arbetskraft. Som koprofagen Pier Paolo Pasolini påpekat leder detta till att arbetaren förkroppsligar klasskonflikten som helhet. Arbetaren utgör i sig en motsättning. Den enskilde arbetaren blir ett kapitalistiskt mikrokosmos, en liten tillverkningsindustri. Pasolini insåg emellertid att trots att arbetaren måste bekämpa sig själv och överge sin disposition som kapitalistiskt bruksvärde, som arbetskraft, så sker det redan idag klasskamp. Detta sker bland annat när människor attacker arbetet, och det som brukar kallas konsumtionssamhället, och angriper kapitalismen genom stölder, arbetsvägran, kravaller och strejker. Vi ser nu att det inte är kapitalet som tär på arbetarklassen utan att det är de revolterande som parasiterar på kapitalförhållandet. Precis som de ekonomiska förhållandena under 1700-talet tvingade Mozart att spela för hovaristokratin, istället för att ägna sig åt sina mer omoraliska sysslor med sin kusin Bäsle, så tvingar kapitalet oss idag att lönearbeta, men likt Mozart gör vi motstånd.
Vårt motstånd är det som tär på kapitalismen, det som förstör dess maskineri och blockerar dess produktion. Det är vi som driver företag i konkurs och leder nationer in i depression och inbördeskrig. Det är vi som tär på kapitalismens friska kropp genom arbetsvägran och stölder. Det är vi som förhindrar tillväxt, fjättrar produktionen och sänker bruttonationalprodukten. Det är vi som är kapitalets exkrement och vi vill stötas ut!
Revolution är därför inte främst tillägnelse av allt det skräp som producerats utan revolution är först och främst utstötning. Revolution är förfall. Den enda förfallsteori som därför är värd att ta i beaktning är den som överbefälhavarna för anarkins parti, kommunismens dekadenta och barbariska horder, formulerar och vår främsta paroll lyder: Det är vi, inte kapitalet, som är parasiterna!5
marcel/jeder mensch ist eine kleinegesellschaft
Publicerad i Kolla! nr 2, 2005. Lätt korrektur av riff-raff.
1. Francois Villon, J.K. Huysmans och Georg Bataille är tre exempel på den franska litteraturens infant terrible. Villon var en poet som levde under 1400-talet Han mördade en präst, ägnade sig åt brottslighet och var dessutom hallick och flitig bordellbesökare. Hans två diktsamlingar Stora testamentet och Lilla testamentet finns bägge på svenska. Huysmans var rosenkreuzare, dandy och författare. Han är mest känd för sin dekadensbibel Mot strömmen som gavs ut på Alastor förlag förra året. Bataille var bland annat bibliotekarie, pornograf, nietzscheansk filosof, sociolog, präststuderande och revolutionär. En hel del av hans verk finns översatta till svenska. Tre exempel på titlar är Ögats historia, Den fördömda delen och Litteraturen och det onda.
2. För en diskussion om de så kallade förfallsteorierna se riff-raff nr 6.
3. Hela boken Imperiet genomsyras av tanken om att kapitalet blivit en parasit och detta uttrycks även explicit ett flertal gånger. Negris förfallsteori begränsas dock inte till detta verk utan vi kan exempelvis se den i Back to the future där vi kan läsa: ”The capitalist has become a parasite, but not a parasite in classical Marxist terms – a finance capitalist – rather, a parasite insofar as the capitalist is no longer able to intervene in the structure of the working process.” Och på hemsidan citeras Negri: ”The capital has become a parasite and has lost its ability to represent common interests. Positive modernisation or positive capitalisation do not exist. There is a simple possibility to create a new world. The latter is not revolutionary but a world of absolute democracy. There must exist a new world if people want it.”
4. Guy Debord och Harry Cleaver är två bra exempel på teoretiker som härleder klasskampen till varuformen och inte till exploateringen. Debord i Skådespelssamhället och Cleaver i Reading Capital politically, som skall kommer ut på svenska. Kampen mot exploatering är emellertid mycket mer än den direkta lönearbetarkampen, detta eftersom de kapitalistiska bruksvärdena formbestämmer exploateringen, det vill säga organiseringen av arbetet och reproduktionen. Detta leder således till att även kampen mot själva organiseringen av arbetet, både utanför och innanför den direkta produktionsprocessen (företaget/fabriken), är kamp mot exploateringen.
5. De som tycker att den här texten var irrationell, provokativ och vidrig, eller de som bara vill läsa mer om revolutionär skatologi, uppmanar vi att läsa vår essä Angreppets och undandragandets kommunism som kommer att publiceras i riff-raff nr 7.