Kommentarer till Marcels text »Angreppets och undandragandets kommunism»

:: Bernard Lyon och Roland Simon

Om proletariatet exempelvis är predestinerat att producera kapitalism kan kapitalismen endast upphöra om proletariatet förnekar sin roll som proletariat för att bli något annorlunda. Om kommunismen således är en fri handling, då är den fri på grund av att den innebär att människor frigör sig från det som bestämmer dem…¹⁾

… att förinta sig själv som klass (s. 128)

[K]an denna klasskamp ta oss ut ur klasskampen? (s. 157)

Det är först när denna disposition [arbetarens situation] ifrågasätts som en revolutionär brytning kan ges, och denna brytning är en produkt av att arbetarklassen skapar en distans till det tillstånd som skapar den som klass. (s. 133)

När arbetare ifrågasätter sin egen existens i praktiken… (s. 133)

Här har vi ett antal påståenden som skulle vara enkla att skriva under på.

Vi måste börja med vad vi kan se som en beröringspunkt mellan Marcels text och de ståndpunkter som återfinns i Théorie communiste: att agera som en klass utgör numera begränsningen för proletariatets handlande som klass. Marcel sätter fingret på den väsentliga teoretiska frågan om revolutionens innehåll som kommunisering: brottet, ickekontinuiteten mellan kamperna för dagskrav (klasskampens vardagliga gång, som Marcel reducerar till vad han kallar dialektiken mellan arbete och kapital, utan att se att denna dialektik inte är så vardaglig som den kan verka) och revolutionen.

Han gör det utan att överge klasserna och klasskampen, men genom att skapa och bibehålla en dualitet. När han har klasserna och deras kamp har han inte revolutionen och när han har revolutionen har han inte längre klasskampen.

Trots att kommunismen inte kan ges ur processen mellan arbete och kapital, så är den kommunistiska rörelsen ett fenomen som existerar inom och* mot kapitalet. (s. 134)

Vi såg ett antal påståenden som hade vara enkla att skriva under på, om det inte vore för att det där förnekas att kommunismen ges ur processen arbete och kapital. Hur kan ett fenomen som inte ges ur detta förhållande likväl existera »inom och* mot kapitalet»?²⁾

Man kan sammanfatta den centrala tesen i Marcels text på följande sätt: »arbete–kapital-dialektiken» leder som bäst till en »blockering av kapitalet» (som märkligt nog döpts till »intern kommunisering»); överskridandet (den »externa kommuniseringen») är en rörelse som är »extern» till denna »dialektik», den utgår från skapandet av »utsidor», av ett »bortom» detta förhållande samtidigt som det angriper kapitalet. Förhållandet mellan de två är naturligtvis mycket förvirrat, på grund av de framtagna lösningarna, men framförallt på grund av problemet självt som Marcel har byggt upp på följande sätt:

• Motsättningen mellan proletariat och kapital är en motsättning inom vilken det döda och det levande arbetet utgör en tautologi. Denna motsättning, som inte är någon motsättning, bär inte på något överskridande utan är ren kapitalreproduktion eller i bästa fall blott dess självförstörare, det som sätter den själv i kris, »blockerar» den, som Marcel säger.
• Överskridandet av denna tautologi förutsätter ett tredje element, en »motsättning» till tautologin, en »extern» motsättning vid sidan av den interna motsättningen. Denna externa motsättning ges inte av den interna motsättningen (Marcels framhärdande är vad som ger denna text dess existensberättigande) men kan inte finnas utan den. Den externa motsättningen, och den allena, är bärare av en positivitet som står i strid med den interna motsättningen.

Sammanfattningsvis överskrider »den interna motsättningen» inte kapitalet; den reproducerar det eller försätter det i kris, den är negativ. Den externa motsättningen är positiv (konstruktiv) och kan vara ett alternativ enbart om kapitalet inte förstörs av den interna motsättningen, men den bär på överskridandet ifall de två motsättningarna samverkar.

Denna tes sammanför två teorier utan att analysera dem: programmatismen³⁾ sedd blott som icke-överskridande, som arbetet såsom en för kapitalet nödvändig negativitet, och den alternativistiska immediatismen som den möjliga positiveringen av den första punkten.

Faktum är att Marcel tar två situationer som båda är återvändsgränder (arbetets enkla försvar av sina villkor som ett revolutionärt perspektiv och alternativets simpla immediatism) och tänker sig att om de placeras intill varandra så ska den ena korrigera den andra. Klassaffirmationen befriar alternativets immediatism från dess vanliga »reformistiska» resultat; alternativets immediatism befriar klassaffirmationen från övergångsperioden som nödvändigtvis inrymmer kontrarevolutionen. Överskridandet blir således de två återvändsgrändernas sammanförande.

Det huvudsakliga skälet till att utarbeta en sådan tes är att beviset på programmatismens slut har blivit fullt synligt för var och en. Utifrån detta bevis förstås proletariatets och kapitalets antagonism bilda en tautologi; proletariat och kapital är endast två element på samma nivå. Det finns inte längre någon »motsättning» från den stund då proletariatets affirmation inte längre kan vara förmedlingen av de båda termernas avskaffande. Som bäst skulle proletariatet kunna sätta kapitalet i kris genom en rörelse kallad intern »kommunisering». Denna situation, i vilken proletariatet endast kan handla negativt, implicerar att ytterligare ett element blir nödvändigt, ett element som står utanför den tautologi som man har ställt upp. Det krävs ett element som inte är någon del av den så kallade »motsättningen», utan som ställs emot denna motsättning och som utvinns ur denna tautologis enhet, ett positivt element som korrigerar proletariatets handlande som enbart negativt och som möjliggör överskridandet, produktionen av nya samhällsförhållanden. Marcels utarbetande av en positivitet grundar sig på de små detaljer som hänger samman med en immediatism och alternativism som kommer att omorientera proletariatets programmatistiska praktik som anses vara omöjlig att överskrida.

På håll skulle den interna och den externa motsättningen tillsammans kunna likna en verklig motsättning, eftersom man har en motsättning till kapitalet i kapitalet och en motsättning i motsättningen som är kapitalet. Det är dock ingen verklig motsättning, eftersom man har bytt ut proletariatets affirmation och övergångsperioden, inte mot omedelbar kommunisering utan mot två »kommuniseringar» som båda faktiskt är programmatiska påståenden: ett destruktivt – arbetet – och ett konstruktivt – som ligger utanför arbetet, där det är tämligen oklart vilka vi har att göra med (»människorna»).

Ingenstans finns det något som heter proletärernas självförvandling i klasshandlingen mot kapitalet, ty kampen verkar bedrivas av två olika kategorier av proletärer vilka bejakar sig själva så som de är. Detta är den programmatiska ultravänstern som inte har någon mark kvar att stå på och som genom att greppa tag i termen kommunisering (som har blivit den enda som går att använda) försöker att hänga kvar i luften.

Man måste vara medveten om att Marcel saknar två begrepp som har utvecklats i Théorie communiste: avvikelsen och exploateringen.

I det första fallet handlar det om att erkänna alla de fakta som Marcel klassar under undandragandet, övergivandet eller flykten, som moment i klasskampen mot kapitalet och som ofta till och med ingår i de allra vanligaste kamperna. Om vi tar i beaktande att klassmotsättningen idag – nu vid slutet av omstruktureringen av förhållandet mellan proletariat och kapital, dvs. i den nuvarande kampcykeln – står på nivån av de respektive klassernas reproduktion, så följer det att klasshandlingen å ena sidan innebär att man endast har kapitalet och dess reproduktions kategorier för ögat och å andra sidan, av samma anledning, att man står i motsättning till sin egen reproduktion som klass; klasskampen innesluter en avvikelse i sig själv.

Det enda sättet som man kan ta på allvar de rörelser och tendenser som Marcel talar om (plankning, maskning, stöld, skapandet av kämpande affinitetsgrupper) är om man betraktar dem som interna i klasskampen, som en rörelse mot kapitalet, som en kamp för överlevnaden i det kapitalistiska produktionssättet. (Om vi överdriver en smula skulle man om man fortsatte Marcels resonemang kunna påvisa att vilken lönekamp som helst angriper kapitalet och värdet såsom abstraktioner, i det att den ger sig på exploateringen, att den är en vilja till flykt i förhållande till kapitalet. När man tittar lite närmare på saken återstår dock inget av den dialektik mellan arbete och kapital som reproducerar kapitalet om man inte längre betraktar den som en motsättning, vilket är andemeningen i Marcels text.) Så fort man tittar lite närmare på de exempel som Marcel ger – på de konstituerade »utsidorna» eller de utsidor som konstituerar sig själva som utsidor – blir de löjliga och futtiga.

I det andra fallet handlar det om att exploateringen är det motsägelsefyllda förhållande mellan proletariat och kapital som alltid är en ickebekräftelse av proletariatet – motsättningen mellan merarbete och nödvändigt arbete, profitkvotens fallande tendens. Det är i motsättningen som exploatering som vi måste förstå varför och hur klasstillhörigheten kan bli ett yttre tvång, någonting som har objektiverats i kapitalets reproduktion och som proletärerna finner vänt mot dem, som något de är tvingade att reproducera.

Marcel sätter fingret på problemet (brottet, ickekontinuiteten), men medryckt som han är av sin kritik av överväxten mellan arbete–kapital-dialektiken och revolutionen som kommunisering, lyckas han inte åstadkomma någon rationell förbindelse mellan de två. Faktiskt är det själva det sätt på vilket överskridandet äger rum som till sin natur undflyr problematiken han definierar. Marcel misslyckas med att formulera den fråga som han försöker besvara i korrekta ordalag: Hur kan en klass, genom att handla strikt som en klass, avskaffa klasserna? Det kommer att bli ett svar som har kryddats med alla sorters svepskäl (se Tarona, »Bolsjevism utan parti som revolutionär hållning»).

Det huvudsakliga föremålet för vår kritik är att å ena sidan motsättningen till kapitalet – som ett moment givet åt proletariatet, inom och mot – och å andra sidan det Marcel kallar »undandragandet» – skapandet av andra relationer mellan individerna – faktiskt är identiska. Det handlar om det ögonblick då klasstillhörigheten framställs som ett yttre tvång, när kommuniseringsåtgärderna står för dörren. Att en sådan identitet är möjlig beror på motsättningens natur, motsättningen mellan proletariat och kapital, en natur som också är en reproduktion av sig själv. Skapandet av andra sociala relationer sker endast som ett överskridande som produceras av motsättningen mellan proletariat och kapital, såsom en inneboende motsättning i deras ömsesidiga reproduktion, ett överskridande i vilket det fortfarande sker som motsättning och ännu kan betraktas som ett av dess moment.

Föremålet för Marcels kritik är den uppfattning enligt vilken kommunismen skulle vara följden av en intern motsättning i kapitalförhållandet. För Marcel handlar det om att inte framställa kommunismen som kapitalets slutresultat. Denna utveckling sammanfaller enligt honom med kritiken av den teleologi som är kännetecknande för determinismen och där friheten är handlingen mot det som bestämmer oss (»det jag gör med det som man har gjort med mig» som Sartre lär ha sagt).

I denna kritik av teleologin och i synen på kommunismen som ett resultat av en motsättning som är intern i den kapitalistiska produktionen har Marcel emellanåt mycket gemensamt med det som Théorie communiste utvecklar som en kritik av programmatismen. Marcel avläser hos Marx »en fåfäng dröm om en kommunism som ska resa sig ur kapitalismens interna motsättningar» (s. 135). Likaså i hans kritik av operaismen (en kritik som förblir begränsad i det att den håller kvar vid det väsentliga – proletariatet som ett subjekt i den ömsesidiga implikationen mellan det självt och kapitalet): »Tronti såg bara kommuniseringens interna rörelse och menade att denna rörelse skulle kunna spränga sig loss från kapitalet och därigenom skapa kommunism. Kommunismen förblev hos Tronti determinerad i själva kapitalets⁴⁾ existens.» (s. 145f.)

Marcel förstår kapitalet som väsentligen konstituerat i dess motsättning med proletariatet, när han hävdar att »Klasskampen är kapitalets självkritik», men han stannar upp halvvägs utan att greppa motsättningens struktur eller innehåll i sin helhet, vilken begränsas till en av dess existens- (eller framträdelse-) former: kapitalets självkritik, det vill säga dess dynamik. Den viktigaste poängen i förståelsen av vad som är en motsättning är att visa att i motsättningen mellan delarna är det objektet som står i motsättning till sig självt (profitkvotens fallande tendens, motsättningen mellan merarbete och nödvändigt arbete). Det är endast på denna väg som det motsägelsefulla objektet kan överskridas, och som man mer omedelbart kan överväga att kommunismen existerar i nuet. Endast så kan man lägga determinismfrågan bakom sig på samma gång som man hänvisar possibilismen, dess förbundna motsats, till nihil. Den ena eller den andra känner endast förhållandet mellan nuet och en framtid, då däremot frågan om kommunismens existens väsentligen är en fråga för nutiden.

Det är föremålet som totalitet (det kapitalistiska produktionssättet, en dimension som är frånvarande i Marcels och operaismens problematik), som står i motsättning till sig självt i motsättningen mellan dess delar. Marcel och operaismen blir kvar vid motsättningen mellan delarna som, såvida denna inte förstås som totalitetens motsättning gentemot sig själv, inte bildar någon motsättning, utan en enkel och för all tid reproducerbar intressekonflikt, en växelverkan fram och tillbaka och vars enda dialektik är en »dålig oändlighet». I totaliteten är motsättningen till det andra för varje del en motsättning till sig själv, i och med att det andra är sitt andra. Totalitetens överskridande är inte förverkligandet av dess tillblivelse, ty motsättningens termer står inte i ett symmetriskt läge. Överskridandet är motsättningens rörelse genom dess termers position och verksamhet, som på grund av motsättningen ställer sin reproduktion i motsättning inte enbart till sig själv, utan även till föremålets dynamik som reproduktion av totalitetens motsättning.⁵⁾ I det kapitalistiska produktionssättet är det som motsättning mellan proletariat och kapital som överskridandet produceras, som spelets regler kan leda till att spelet och spelarna blir avskaffade.

Marcel tar sig inte förbi den enkla synen på förhållandet mellan proletariat och kapital som ett reflexivt och i all oändlighet självreproducerbart förhållande. Han ser det med andra ord aldrig som en motsättning för sig själv, ty han besitter inte kunskapen om motsättningens delar som detaljbeskrivning av en helhet. I Marcels föreställningsvärld existerar inte helheten för sig själv. Han når inte fram till motsättningsbegreppet som ömsesidig implikation, utan endast som en relation mellan delarnas motsatta intressen, utan att denna konflikt för var och en av dessa delar skulle kunna vara ett ifrågasättande av vad den är inom förhållandet. I motsättningen mellan proletariat och kapital är det enas existens genom det andra för var och en av dem en motsättning för sig själv och på samma gång en motsättning för den process inom vilken denna motsättning också utgör dess dynamik. Denna process’ överskridande bör inte sökas efter i en formell logik hos denna motsättning, utan i det faktum att motsättningen är en historia. Men historien skulle inte producera något överskridande om den inte hade varit en sådan motsättning. Det är just på grund av att motsättningen är sådan som spelet, under dess historia, kan leda fram till ett ifrågasättande av dess egna regler, genom spelarnas positioner och ageranden.

Exploateringsbegreppet låter oss konstruera klasskampen som motsättning, det vill säga som ömsesidig, ickesymmetrisk implikation (subsumtion), som en process som står i motsättning till sin egen reproduktion (profitkvotens fall), som en helhet i vilken varje del endast existerar i sin relation till den andra och i denna relation bestäms som motsättning till den andra och därigenom till sig själv så som förhållandet bestämmer den (produktivt arbete och kapitalackumulation, merarbete och nödvändigt arbete). Det räcker inte att urskilja motsatta intressen, utan det gäller att begripa varför dessa intressen ställs mot varandra. Exploateringen som rörelse är en motsättning för de samhälleliga produktionsförhållandena vilka har denna exploatering som innehåll och motsättning. Som motsättning mellan proletariat och kapital utgör den processen för det kapitalistiska produktionssättets historiska betydelse; den bestämmer kvalitativt kapitalets ackumulationsprocess som arbetets avessentialisering, som »processerande motsättning», som dess dödsruna, vilket på samma gång är dess förmåga att svara som kontrarevolution, som varje gång är historiskt bestämd av klasskampen eftersom den där svarar på samma terräng.

I denna motsättning är det dess ickesymmetriska aspekt som ger oss överskridandet. Faktum är att motsättningen har överskridandet i sitt sköte endast på grund av proletariatets specifika plats och verksamhet i denna motsättning. När vi säger att motsättningen är en motsättning för sig själv så bestämmer vi proletariatets situation och aktivitet. Proletariatet, definierat som en klass inom exploateringsförhållandet, bekräftas aldrig i sitt förhållande till kapitalet, ty exploatering är subsumtion. Det är själva det sätt varigenom arbetet existerar samhälleligt som utgör motsättningen mellan proletariat och kapital: värdeförmeringen. Då proletariatet definieras av exploateringen står proletariatet i motsättning till det egna arbetets samhälleligt nödvändiga existens i form av kapital, det vill säga självständiggjort värde, vilket endast kan förbli detta genom att förmera sig självt. Detta får till följd att proletariatet alltjämt står i motsättning till sin egen definition som klass, eftersom kravet på att reproduceras är något som det finner vänt mot sig, representerat av kapitalet. Då proletariatet alltid är överflödigt finner det aldrig någon bekräftelse i samhällsförhållandets reproduktion, där det likväl är en nödvändig pol. Motsättningen historiseras och således även revolutionen och kommunismen – inte bara villkoren för de senare. Revolution och kommunism är saker som produceras historiskt genom kampcyklerna som skanderar motsättningens utveckling. Vi går härmed från ett perspektiv där proletariatet i sig självt och gentemot kapitalet finner förmågan att skapa kommunism, till ett perspektiv där denna förmåga istället erhålls som en intern rörelse hos föremålet som det avskaffar. Proletärerna konstituerar sig själva som revolutionär klass i sin självförvandling, med utgångspunkt i vad de är. De finner inte några revolutionära bestämningar i sin situation sedd ur en kontemplativt och passiv synvinkel. Att konstituera sig själva som revolutionär klass är en produkt av klasskampen, ty att vara en revolutionär klass är inte någon objektiv realitet som kommer av proletariatets situation helt oberoende av vad arbetarna gör konkret. Att det befinner sig i kapitalets rörelse som processerande motsättning, de existerande villkorens upplösning (vi har här inget annat än exploateringsförhållandet), driver proletariatet mot att konstituera sig som revolutionär klass genom att det avskaffar de existerande villkoren, men vad som där är proletariatets självförvandling är ett resultat av dess eget handlande med utgångspunkt i sin motsättning till kapitalet, något som i denna kampcykel har blivit en motsättning till den egna klasstillvaron. Det nyss sagda utgör en kritik av idén om proletariatets revolutionära natur, av varje föreställning om att det hos proletariatet innerst inne skulle gömma sig ett väsen som bestämmer det som revolutionärt, men som maskeras av helhetens reproduktion.

Om förhållandet mellan proletariat och kapital endast hade varit reflexivt så skulle vi här endast haft två termer som står emot varandra och där deras opposition inte rymmer någon möjlighet till överskridande av denna opposition. Detta är den svårighet som Marcel ställs inför då det står klart att han helt korrekt har satt fingret på den kommunistiska revolutionens stora problem – brottet.

Men hos Marcel finner vi utläggningar som kan sägas vara besläktade med dem hos Bruno Astarian i boken Le travail et son dépassement.⁶⁾ För att skapa kommunism antas det krävas ett tillfälle då det inte längre är klassen, så som denna bestäms i förhållande till kapitalet, som handlar. Denna klass skulle enligt Astarian endast kunna leda oss fram till »krisaktiviteten» och enligt Marcel till »blockeringen» och till »kapitalets negation». »Inget klassförhållande kan utifrån sig självt utvecklas mot ett sådant överskridande», säger Astarian. Hos honom kommer »krisaktiviteten» att fylla igen luckan och kan så göra genom den i förväg åstadkomna, omfattande filosofiska apparaten. Det måste erkännas att Marcel, på gott och ont, inte äger Astarians koherens, fastän vissa passager om tiden eller de om »begären» kan fylla en funktion jämförbar med »kommunismens nödvändiga mänsklighet» (som utan att ha utvecklats systematiskt är det ständiga rättfärdigandet av problematiken, vilket Tarona visar).

»Jag kan göra något annat» – detta är i ett nötskal vad proletären säger i revolutionen. På sätt och vis »flyr», »undandrar» han sig, som Marcel säger, men detta är just det som måste produceras i motsättningen mellan proletariat och kapital och i dess historia, och som ett bestämt moment i en historiskt bestämd kampcykel – inte som något ingripande utifrån som ska besvara en fråga som man misslyckats att formulera på rätt sätt.

Marcels text, likt så många andra som tar sig an dessa frågor, förutsätter att alla problem redan är lösta, ty i denna typ av tillvägagångssätt är frågan varför vi säger detta just nu helt lämnad åt sidan. Marcel kan endast tänka ickehistoriskt, ty om den »externa kommuniseringen» hade varit en produkt av historien så skulle den faktiskt enbart kunna vara avhängig »dialektiken mellan arbete och kapital», vilket är det kapitalistiska produktionssättets historia, och därmed skulle den förneka sig själv som någonting »externt». Den »externa kommuniseringen» kan ha vissa formella samband (ganska speciella, blott negativa, se längre fram) med denna »dialektik» i systemets logiska byggnad, men inte med de historiska förhållandena. I slutet av Marcels text sägs det uttryckligen att »den externa dimensionen är otidsenlig» (s. 156).⁷⁾

Faktum är att detta är den instans som fullbordar ett system vilket dessförutan skulle vara absurt i ordets starkaste betydelse (Sisyfos).

Marcels insikter sträcker sig till att han förstår motsättningen mellan delarna. Vad han däremot missar är att det i motsättningen mellan delarna finns en helhet som står i motsättning till sig själv. Det är denna allmänna oförmåga att förstå motsättningen mellan proletariat och kapital som en motsägelsefull rörelse hos helheten, som skapar behovet av att utanför motsättningen söka efter det som kan leda till ett slut på förhållandets självreproduktion:

Det enda som kan stoppa det är om kommuniseringens andra framträdelseform konstitueras med sådan kraft att kapitalet förlorar sin makt om fram­tiden. Kommunismen, kapitalets potentiella död, kan inte ges ur dialektiken mellan arbete och kapital, utan kan endast produceras genom att klasskampens blockering av totalkapitalet blir samtidig med en konstitutiv process som ersätter kapitalets förhållanden med nya relationer. Vår revolution måste vara dubbel. (s. 150)

Givetvis är det inte om det nödvändiga i att konstituera andra relationer mellan individer under kampen mot kapitalet, det vill säga själva definitionen av revolutionen som kommunisering, som vi är oense med Marcel. Punkten vi är oense om är när han hävdar att denna konstitution inte kan ges av »dialektiken mellan arbete och kapital». Det vill säga när Marcel visar sig oförmögen att förstå överskridandet av denna dialektik utifrån den själv, som dess resultat. Det finns ett brott, ett språng, en produktion av andra saker, men detta brott, detta språng, denna produktion av annat orsakas av kampen mellan proletariat och kapital, där proletariatet fortfarande kämpar som en klass när det avskaffar sig självt som klass för att avskaffa kapitalet. Och detta enkelt därför att revolutionen, kommuniseringen, inte är verket av en klass som tidigare har tagit av sig sin klasskostym utan som endast gör detta i själva denna rörelse (och rörelsen själv blir endast möjlig på grund av att den är ett resultat av en klass handlande). Sammanfattningsvis kan kommunismen enligt Marcel »inte ges ur dialektiken mellan arbete och kapital, utan kan endast produceras genom att klasskampens blockering av totalkapitalet blir samtidig med en konstitutiv process som ersätter kapitalets förhållanden med nya relationer». Vi skulle ha varit överens om detta endast handlat om att kommunismen inte är kapitalets sammanbrott, eller snarare att kapitalets sammanbrott innebär att nya relationer skapas. Men se där! Då strider redan det andra påståendet mot Marcels ståndpunkter, eftersom han i bygget av hela sitt system är i behov av en distinktion som endast kan vara teoretisk – mellan sammanbrottet, blockeringen och den »konstitutiva praktiken». Där Marcels ståndpunkt dessutom blir ohållbar, när han hävdar att en sådan »konstituerande praktik» av andra förhållanden »inte [kan] ges ur dialektiken mellan arbete och kapital», är det en konsekvens av det nyss nämnda. Marcel misslyckas inte endast med att klart säga varifrån denna praktik kan komma, det allvarligaste är att han stänger in dialektiken mellan arbete och kapital i kapitalreproduktionen. Det blir då nödvändigt att säga antingen att den kommunistiska revolutionen inte är proletariatets verk, eller att proletariatet inte bestäms i denna dialektik, att det är något annat än relationen till kapitalet, men då ser man inte varför det skulle upplösas i och med att kapitalet upplöses. Om kommuniseringen skrivs in i dialektiken mellan arbete och kapital, om denna dialektik är en motsättning, innebär det något helt annat än föremålets blotta reproduktion i denna dialektik: dialektikens motsättning till sig själv och härigenom dess möjlighet till överskridande.

Marcel är medveten om detta och det är därför som han har så svårt att skilja på de två typerna av kommunisering, inte bara i det empiriska förlopp som skulle kunna vara revolutionen, utan redan på den av honom föreslagna typologins nivå. Stölden, plankningen, arbetsvägran, de kämpande affinitetsgrupperna… vilken kategori i typologin tillhör de? Ömsom den ena, ömsom den andra. Det är när han stöter på sina gränser och blottar sina motsägelser som Marcels text pekar på de grundläggande teoretiska frågorna om revolutionen som kommunisering, det vill säga revolutionen som en klass’ handlande som avskaffar sig själv som klass i det att den avskaffar kapitalet, genom att skapa kommunistiska relationer mellan alla individer. »Vår revolution måste vara dubbel», hävdar Marcel. Han vill att båda ska vara proletariatets handlande men definitionen av motsättningen mellan proletariat och kapital, den typologiska uppdelningen mellan de två kommuniseringarna, definitionen av proletariatet i »dialektiken arbete–kapital», allt detta hindrar honom från att uppfatta den andra som en klasshandling, allt medan han önskar att den vore just detta. Det är här som han tar till de förvirrande referenserna till »begären», till det »mänskliga förtrycket», det vill säga där han åberopar Pasolini, Lawrence, Spengler, Camatte och så vidare. Det behövs en länk mellan de två »revolutionerna», de två »kommuniseringarna», men det är samtidigt nödvändigt att det där inte finns någon länk, ty annars går hela hans tes upp i rök.

Den »interna kommuniseringen» – kampen mot kapitalet fram till dess »blockering» i arbetarklassens vägran av sin »subjektivitet» som »arbetskraft» – undflyr enligt Marcel inte kapitalets dialektik. Arbetarklassens tillvaro bestäms av arbetskraften. Detta är enligt Marcel, och med rätta, Trontis begränsning. Denna kamp mot kapitalet undflyr inte dialektiken därför »att arbetaren inte bara förkroppsligar arbetet utan även kapitalet, bland annat genom sin roll som konsument» (s. 94). Genom att förnya sin arbetskraft förnyar arbetaren sin situation som är väsentlig för kapitalförhållandet. Detta är obestridligt. Arbetaren hör till det kapitalistiska samhället. Men förkroppsligar han kapitalet för den sakens skull? Nej. Arbetet blir till kapital men kapitalet blir aldrig till arbete och än mindre till arbetare. Kapitalet har köpt arbetskraften, alltså nyttjanderätten av det levande arbetet under en bestämd tidsrymd. Förvandlingen av denna arbetsprocess till en för kapitalet adekvat process bevisar ständigt att det alltid är arbetaren som måste tillhandahålla detta levande arbete i enlighet med kapitalförmeringens normer och regler. Och ständigt blir man varse om att sakerna går av sig själva, som om kapitalet vore »inkarnerat» i arbetaren. Kapitalets »antropomorfos» är en science fiction-vision som då den uttrycktes av Camatte i Invariance inte var till någon annan nytta än som en kritik av programmatismen. Men den oundvikliga slutsatsen blev att Camatte övergav proletariatet. Kapitalet känner endast ett tillstånd som kan betecknas som »antropomorfiskt»: geldenärens, som för borgenären är det lånade kapitalet personifierat och som svarar mot den egna identitetens säregenhet. (Se Köpmannen i Venedig.) Det var genom att utvidga detta kreditförhållande till alla kategorier som Camatte skapade detta begrepp i nära samband med begreppen »underkylning», »fiktivering» och »materiell gemenskap».

Det är tack vare denna »antropomorfos» som Marcel kan säga att »arbetaren har blivit motsättningen» och att motsättningen här till följd inte bär på något överskridande. (Vi kommer att se längre fram att denna principiella ståndpunkt, som är fullständigt ohållbar, förutom att den gör revolutionen till ett mirakel, lider av ett antal kompromisser.)

Skälet till detta är faktiskt mycket enkelt: Om »arbetaren har blivit motsättningen» så finns inte längre någon motsättning. Kapitalet har alltså blivit ett automatiskt monster. Enligt föreställningen om den »materiella gemenskapen» är kapitalförhållandets två poler reifierade såtillvida att arbetets subsumtion under kapitalet betraktas som kapitalets rörelse tillämpad på sig själv. Polen arbete är reifierad, men följaktligen är polen kapital precis lika reifierad. »Mänsklig gemenskap» och »antropomorf» förutsätter att kapitalet är det enda handlande subjektet. Man frångår här ickesymmetrin i förhållandets polers ömsesidiga implikation (det faktum att den ena subsumerar den andra) till förmån för ett förmörkande eller förintande av den motsättning genom vilken denna rörelse existerar. Frånkopplat sin egen konstitueringsprocess ges resultatet som sin egen orsak (reifikation). Detta är kapitalets självförutsättning men utan den motsättning som denna konstituerar. Med idén om den »materiella gemenskapen» återgår man till enskilda personer som ska förenas. Det här är faktiskt en politisk föreställning. »Penningens makt är förbindelsen mellan människorna.»⁸⁾ Det är riktigt, men med idén om den »materiella gemenskapen» förstår man det som föreningen av isolerade individer, individer som är isolerade från andra individer samt från gemenskapen och som därefter återförenas genom en rent ekonomisk-materiell mekanism. Kapitalets individer måste inte återförenas av ekonomin mer än vad feodalismens individer behövde återförenas med hjälp av religionen eller de personliga banden. Det är förbindelserna av enskilda individer, definierade i och genom ett produktionssätt, som antar formen av ekonomi eller pengar och inte ekonomin/pengarna som sinsemellan återförenar de från varandra skenbart isolerade individerna.

Med »antropomorfosen» och den »materiella gemenskapen» kan man se att även om Marcel har vissa problem med att behandla historien i sitt system så låtsas han likväl inte att kapitalismen alltid är exakt likadan. Han för in historien men gör det på ett oreflekterat sätt – inte begreppsligt. Han tar i beaktande övergången från arbetets formella till dess reella subsumtion under kapitalet och när han citerar Pasolini eller Camatte understryker han till och med att produktionsförhållandets materiella organisation blir »specifikt kapitalistiskt» och ger upphov till en »antropologisk revolution». »Den antropologiska revolutionen sammanjämkar människornas behov med kapitalismens behov» (s. 93). Det handlar om en »kapitalisering av de mänskliga behoven och begären». När historien förs in på ett ickehistoriskt sätt är det ett tecken på att man inte tänker sig det förflutna som ett historiskt moment utan enbart ser det med utgångspunkt från den nuvarande situationen. Det förflutna existerar blott i kraft av sitt förhållande till den nuvarande situationen, vilken blir det enda sanna historiska ögonblicket.

Kapitalets införlivningsprocess som började i Väst för omkring femhundra år sedan är nu fulländad. (Camatte, Capital et Gemeinwesen, citerat som stöd i Marcels demonstration.)

I det att han alltför gärna vill visa att »arbete–kapital-dialektiken» inte bär på något överskridande ser Marcel inte att hans förståelse av den reella subsumtionen som »antropologisk revolution» helt enkelt gör slut på den eviga upprepningen av denna »dialektiks» reflexivitet. Detta slut är inte förhållandets överskridande utan antyder snarare det motsatta, att överskridandet är omöjligt med utgångspunkt i sig självt.

Under den reella underordningen finns det ingen tid eller plats utanför kapitalet. Detta leder till att arbetaren inte bara förkroppsligar arbetet utan även kapitalet, bland annat genom sin roll som konsument. (s. 94)

Kapitalet inkarneras således i arbetaren. (Ibid.)

Arbetaren utgör i sig en motsättning.⁹⁾

Men Marcel tycks inte förstå att sakerna trasslar till sig våldsamt för honom. Denna sista punkt ställd i arbete–kapital-dialektiken gör överskridandet gällande som ett konstituerande av något bortom, vid det tillfälle då »[det inte] finns … [någon] tid eller plats utanför kapitalet» (s. 94).

Arbetaren är inte klasskonflikten som totalitet personifierad. Det är långt mellan det faktum att det å ena sidan inte finns något bortom kapitalet, att proletären, förstådd i sitt liv som helhet, är bestämd av kapitalet och dess reproduktion, att kapitalet (i strikt bemärkelse) tillägnar sig arbetskraften och, å andra sidan, det faktum att proletären själv har blivit motsättningen. Marcel vill visa att motsättningen inte bär på något överskridande i sig själv, med utgångspunkt i sina egna omständigheter. Men om proletären själv hade blivit motsättningen så skulle det inte längre finnas någon motsättning. Det är märkligt hur subsumtionen kastas om i den här passagen av Marcels text. Det är inte längre kapitalet som subsumerar arbetet utan arbetet som tycks subsumera kapitalet. Exploateringen är emellertid en subsumtion av arbetet under kapitalet snarare än något ömsesidigt.

Det har blivit omöjligt att tänka sig revolutionen som arbetets frigörelse och proletariatets upphöjande till härskande klass. Nödvändigheten av ett brott mellan klasskampens vardagliga gång – enär denna är själva den kapitalistiska utvecklingen – och revolutionen tränger sig på som en självklarhet. Det är just detta som leder Marcel till att grunda denna nya revolutionära situation i dagens proletariats själva natur, att det självt är motsättningen. Men genom att göra detta innehåller motsättningen mellan proletariat och kapital inte någon motsättning; proletariatet kan endast vara motsättningens levande manifestation och dess återvändsgränd. Marcel är så till den grad märkt av brottets nödvändighet att det som kan ske härnäst skulle kräva ett gudomligt ingripande.

Även om »dialektiken mellan arbete och kapital» (såvitt den fortfarande kan existera, efter vad vi har sett) enligt Marcel inte undflyr kapitalet (»kapitalets självkritik», s. 150), så kan den likväl förbereda vissa förmedlingar mellan de »två kommuniseringarna». Den är till och med där i Marcels system just för detta ändamål. I sitt »svar på kritiken»¹⁰⁾ deklarerar Marcel att identifikation mellan kapitalets väsen och framträdelse enbart är en felläsning som härrör från Marx kritik av den politiska ekonomin. Han ifrågasätter inte alls den »praktiska» användning som han haft av denna identifikation. Faktum är att Marcels reflektion över förhållandet mellan väsende och framträdelse är en helt och hållet riktig reflektion som har kastats om till en framställning som är helt och hållet felaktig.

»Kapitalets samhälleliga förhållande har således en materiell existens», säger Marcel, och tillägger: »Det finns alltså ingen essens bakom framträdandet, inget innehåll bakom formen, utan de är oskiljaktiga fenomen.» (s. 87) Detta är väsentligt för att begripa det materiella i klasskampen i produktions- och reproduktionsprocessen (i den omedelbara arbetsprocessen, stadsplaneringen, »varuvärlden» osv.). Det är lika väsentligt för att förstå att den kommunistiska revolutionen är en omvandling av allt som finns i den fysiska världen, att den är en ny geografi.

Men denna konsekventa materialism kastas genast om till absolut idealism: »Detta betyder att Marx’ abstraktioner som arbete, utbyte och kapital är konkreta och faktiska abstraktioner.» (ibid.) Problemet är att Marcel här inte uppehåller sig vid väsendet som »konkret i tanken». Om det inte finns någon essens bakom framträdandet så beror det enligt Marcel på att framträdandet är väsendet. Detta skulle i själva verket, på hegelskt vis, betyda att det är väsendet som existerar. De konkreta och verkliga abstraktionerna skulle enbart vara »bestämda av den historiska epok, kapitalismen, som de existerar i». Detta gör det möjligt för Marcel att skapa en av de sällsynta förbindelserna i hans text mellan de två instanser som annars aldrig kommer att mötas – den interna motsättningen i kapitalreproduktionen och »flykten» från denna motsättning (»dialektiken» säger Marcel). Proletariatet kan angripa kapitalismen på abstraktionsnivån eftersom de ju är »faktiska» (men vi landar enbart i en »blockering», en omöjlighet som blott är ett kippande efter »annat»). Genom att säga att det inte finns någon essens bakom framträdandet kan Marcel alltså säga att proletariatet kan attackera förhållandets väsen, det vill säga sig självt. Men för att det ska lyckas är det nödvändigtvis underförstått att abstraktionen, väsendet som »konkret i tanken», verkställer den välkända spekulativa omvälvningen genom vilken den inkarneras och gör verklighet av sin tillblivelse.

Likställandet av väsen och framträdelse låter Marcel säga att det i all »omedelbar» kamp är kapitalet som attackeras till sitt väsen, att värdet angrips. Detta gör det möjligt att flagga för »kommuniseringen som angrepp» i nivån med dess förmedlingar, under förberedelsen inför den andra akten: »kommuniseringen som undandragande». Den finns där för att förebåda klasskampens lämnande av »arbete–kapital-dialektiken», av dess omedelbarhet. Här existerar möjligheten av att något »annat» kan uppstå, ty med objektiv nödvändighet (produktionsförhållanden och produktivkrafter) är det kapitalet som angrips. Det är med utgångpunkt i detta som det kan skapas »utsidor».

Det är först när denna disposition ifrågasätts som en revolutionär brytning kan ges, och denna brytning är en produkt av att arbetarklassen skapar en distans till det tillstånd som skapar den som klass. (s. 133)

Eller:

När arbetare ifrågasätter sin egen existens i praktiken (ibid.)

Men:

Trots att kommunismen inte kan ges ur processen mellan arbete och kapital, så är den kommunistiska rörelsen ett fenomen som existerar inom och* mot kapitalet. (s. 134)

Allt detta hade återigen varit enkelt att skriva under på om det inte vore för detta förnekande av att kommunismen produceras under arbete–kapital-förhållandets gång. Hur kan ett fenomen som inte skapas i förhållandet likväl utspela sig »inom och emot kapitalet»? För Marcel handlar det alltså om en yttre opposition till kapitalet, som utgår från en utsida. Marcel har en förmedling (tack vare »abstraktionernas angrepp»), men i motsats till proletariatets ifrågasättande av sin existens som klass är denna förmedling hos Marcel i form av ett »språng» rent negativ: den saknar innebörd och är inget mer än ett tomrum som kräver något annat. »Något annat» blir en yttre opposition till kapitalförhållandet. Förmedlingen är hos Marcel enbart ett behov av att göra något annat; den skapar inte själv möjligheten av att göra något annat. »Något annat» finner enligt Marcel inte sin grund utan enbart sin negativa potential i »förmedlingen». Det finner sin grund någon annanstans än i det kapitalistiska förhållandet. Och det är här som Marcel slinter. (Se »Bolsjevism utan parti som revolutionär hållning».) Någon annanstans kommer att vara de »begär» som framträder i det ögonblicket, men varifrån framträder de? Det är i det här läget nödvändigt att åberopa en speciell uppfattning om människan som är underförstådd i »antropomorfosen»: den enskilda individen. Men Marcel skapar sig en ström av olösliga problem. För de allmänna behoven i framställningen måste antropomorfosen förstås som strukturell och uppnådd och de särskilda »utside-» och »flykt»-behoven måste betraktas som empiriskt ouppnåeliga i det levande arbetets oreducerbarhet. Denna åtskillnad mellan ett strukturellt uppnått och ouppnått förvärvar en särskild mänsklig existens i form av »revolutionärerna». Marcel har en förmedling men den leder endast in i en återvändsgränd (en nödvändig återvändsgränd, för annars hade hela den »dubbla revolutionens» arkitektur störtat samman; det krävs en förmedling, men det är nödvändigt att denna förmedling inte är någon förmedling).

Klasskampen – proletariat mot kapital – leder oss endast till en brytpunkt, en »blockering», men inte något bortom, som om motsättningens innehåll inte längre var närvarande i »blockeringen». Vad Marcel missar i sin dualism är att om det finns en »blockering» så är det i kapitalet som processerande motsättning; proletariatet existerar som de existerande villkorens upplösning, såsom rörelsen hos själva dessa villkor. Detta innehåll slocknar inte, det är till och med »blockeringens» enda verklighet som alltså inte är något rent »negativt» utan, då det finns ett innehåll, kan vara möjligheten till ett överskridande av det kapitalistiska produktionssättet. Ögonblicket då allt fryser till och historien stannar upp existerar inte. Till skillnad från Bruno Astarian, som i det läget drar in hela den tidigare och uttrycklingen skapade humanistiska problematiken, vill Marcel att fortsättningen precis lika mycket ska vara en klassangelägenhet. Det är här som den teoretiska konstruktionen blir oredig, ohanterbar och störtar samman. Han önskar sig en klasshandling mot kapitalet, men en sådan som inte längre är en motsättning till kapitalet, som är en »utsida» till kapitalet eller närmare bestämt framför kapitalet. Marcel hävdar att den »konkreta externa dimensionen» bestäms av klasskampen, det vill säga av »kommuniseringen som intern rörelse». Den »externa dimensionen» måste alltså bestämmas av en vilja att lämna den »gamla världen», på grund av proletariatets handlande inom kapitaldialektiken, och på samma gång vara något som inte längre tillhör motsättningen, samtidigt som den är inneboende i proletariatets handlande. Intrycket av att texten är teoretiskt oavslutad kommer av att det för Marcel egentligen inte är revolutionen som är dubbel utan proletariatet, men detta utvecklar han inte explicit eftersom han är medveten om att han enbart skulle häva ur sig några humanistiska barnsligheter. Detta antyds bara i de återkommande diskussionerna om »begären» som »spontant» och »nödvändigtvis» växer ur proletariatets enbart »destruktiva» praktiker. »[Utsidorna] skapas genom att människor undandrar sig från sin roll som arbetskraft.» (s. 141) Men ingen har den ringaste möjlighet att undandra sig. De praktiker som på allvar skulle kunna motsvara det som Marcel tänker (det handlar om den sociala katastrof som revolutionen som kommunisering faktiskt är och inte om plankning eller piratkopiering) är verkligt destruktiva praktiker för kapitalet. Det handlar inte om blott en de facto samtidighet utan om en teoretisk och reell samtidighet. Då den är allt annat än något »undandragande» eller »övergivande» så undflyr kommuniseringen kapitalet såsom skapande av andra relationer mellan individer endast i så måtto som den innebär kapitalets avskaffande, i så måtto som proletariatet erkänner hela sin existens som objektiverad i kapitalet och vänd emot sig. Det avskaffar självt vad det är, inte genom att det vänder sig mot sig självt, utan i ett motsättningsförhållande under det att den ömsesidiga implikationen mellan proletariat och kapital når sin högsta intensitet. Detta i och med att det är själva denna motsättning och implikation som är vad som står på spel i kampen.

Visserligen kan Marcel säga att i verkligheten så är allt sammanvävt, men endast för att kunna betona nödvändigheten av en uppdelning i teorin, i »typologin». Vad gäller »det första kommuniseringssättet» så accepterar Marcel den operaistiska ståndpunkten; han kritiserar den för att stanna på vägen och för att vara begränsad, men det är själva den operaistiska ståndpunkten som är felaktig. Marcel är överens med operaismen när det gäller den teoretiska nödvändigheten av att »omvända polariteten» mellan proletariat och kapital, att »den kapitalistiska utvecklingen [blir] underordnad arbetarklassens kamper…»¹¹⁾. »Vi ser fortfarande arbetet som utgångspunkten i kapitalförhållandet.» (s. 146) Om Marcel inte lyckas greppa vad som är en motsättning i totaliteten av dess bestämningar – det vill säga att den konstitutiva processen, skapandet av andra relationer, fortfarande sker inom motsättningen – är det för att hans syn på kapitalet och den ömsesidiga implikationen fortfarande är helt och hållet operaistisk. Operaismen förstår endast arbetets subsumtion under kapitalet som en kapitalets »strategi» och inte som en process som precis lika mycket kommer från arbetets möte med kapitalet, lönearbetet som självt är transsubstantiation¹²⁾. Än en gång är det motsättningen mellan proletariat och kapital som subsumtion som inte har begripits. Det är därför som Marcel, liksom operaisterna, i förhållande till den traditionella objektivismen, nöjer sig med att det måste till en »rättvändning» av termerna. Och därigenom står de kvar i programmatismen, fastän de tror att de intar den motsatta ståndpunkten. De lyckas bara vända på objektivismen, inte överskrida den. På sin höjd tillför man en subjektiv bestämning till objektiviteten. Förhållandet avobjektiveras dock inte för det, det vill säga man begriper inte objektiviteten och ekonomin som ett nödvändigt moment i reproduktionen av motsättningen mellan proletariat och kapital.

Marcel hakar bara på en liten teorivagn, ett litet teoretiskt komplement, till operaismen. Han förstår inte att det är hela den operaistiska ståndpunkten som måste förkastas. Men även om han inte förkastar denna ståndpunkt så märker han ändå att han kör fast, eftersom det hela utmynnar i en ny form av klassaffirmation. Det är då som han hakar på den lilla vagnen med det »nödvändiga undandragandet» till kampen, men inte »i» utan »mitt emot» denna kamp. »Vi utvecklar endast vår vy» (s. 151), säger han. Marcel försöker att föra ut operaismen ur programmatismen på samma gång som han håller kvar vid de teoretiska grunderna. Företaget leder till ett lappande, mixtrande och… misslyckande.

Det skulle alltså finnas två kommuniseringar – en »intern kommunisering» och en »extern kommunisering». Trots all den kritik som kan riktas mot Marcels allmänna frågeställning kan vi gå med på benämningen »kommunisering» för den senare, även om vi inte förstår den på samma sätt och även om den verksamhet som han redan idag stoppar i denna kategori antingen beror på klasskampen och det mest omedelbara försvaret av lönen eller arbetsvillkoren, såsom denna kamp kan äga rum idag i och med arbetarrörelsens sammanbrott och den permanenta otillfredsställelse som självorganiseringen ger upphov till genom att den stadfäster det nuvarande tillståndet, eller också en alternativ livsstil. Det är däremot svårt att här acceptera benämningen »kommunisering» för den »interna kommuniseringen». Vad är det som kommuniseras i en verksamhet som Marcel själv förklarar inte kan undfly »dialektiken mellan arbete och kapital» utan som bäst lyckas åstadkomma en »blockering» av produktionssättet?

Det problematiska hos Marcel är inte att han misslyckas eller lyckas dåligt med att skapa en förbindelse mellan de två »kommuniseringarna», utan framförallt att han har två element oavsett vilka förbindelser som han skapar eller inte skapar. Dessutom, om den senare är »felaktig», så ligger »felet» framförallt hos den förra. Detta är ett fel som i en kaskad skapar alla de övriga. Från sin egen synvinkel kan Marcel samtidigt försvara att denna »dialektik» »endast … [fungerar] … som kapitalets motor» och här se en sorts förberedelse inför den senare, medan han, vilket han också gör, erkänner »att kapitalet kommer att övervinna [kommunismen] och utvecklas … genom de läckage klasskampen åstadkommer i det kapitalistiska förhållandet» (s. 143) eller under det att »möjligheter till avsubjektivering och avobjektivering … producerats i klasskampen» (s. 146). Hur kan något sådant vara möjligt efter den beskrivning som han gjort av den reella subsumtionen och av »kapitalets antropomorfos»? Eller att Marcels avsubjektivering är arbetarklassens vägran av sin roll som arbetskraft (arbetets subjektivitet i förhållande till kapitalet) och avobjektiveringen är attacken på den omedelbara produktionsprocessen emedan den i sin objektivitet är själva abstraktionen för det kapitalistiska förhållandet?

En annan »förmedling» skulle vara att »den interna kommuniseringen är de praktiker som direkt och utan förmedling vänder sig mot exploateringen, det vill säga mot värdeackumulationen» (s. 147). Men här handlar det endast om klasskampen i sin mest alldagliga realitet, den som enbart kunde vara »kapitalets motor». Det väsentliga för Marcel är det »oförmedlade»: »kommuniserande aktioner, till exempel vilda strejker som undviker fackens förmedling» (ibid.). Men varför kan detta »undvikande av fackens förmedling» vara betecknande för »kommunistisk praktik» eller vidare en »kommunistisk potential» (ibid.)? Därför att Marcel upprepar en analysstruktur av förhållandet mellan proletariat och kapital som härrör från den tysk-holländska vänstern, liksom han dessförinnan upprepat den operaistiska »rättvändningen». Efter att han kommit fram till att återvändsgränderna är uppenbara för dessa teoretiseringar, nöjer sig Marcel i båda fallen med att – utan att kritisera återvändsgränderna; han bevarar dem – tillfoga den »externa kommuniseringen» som ett nödvändigt tillägg. Han inser inte att det här endast blir ett tillägg till återvändsgränderna och att det enbart har någon mening inom just dessa.

Samtidigt som de bevarade ett revolutionärt perspektiv på klassens affirmation försköt den tysk-holländska vänstern problemet med den ömsesidiga implikationen mellan proletariat och kapital till ett problem gällande klassens integration och mer praktiskt till ett organisationsproblem, ett om chefer, om organisationer för sig själva, om byråkrati och på det hela taget en kritik av all »yttre intervention». Dess reflektioner över »den gamla arbetarrörelsen», analysen av den ryska revolutionen och kritiken av arbetarpolitiken ledde den tysk-holländska vänstern till att tro att proletariatet gjorde revolutionen, att det bar på kommunismen i ett motsägelsefullt vara, i att det förstörde allt det som utgjorde proletariatets omedelbara samhälleliga existens och alla de sätt på vilka denna existens uttryckte sig. Man konserverade således revolutionen som affirmation av klassens vara genom att kritisera alla existensformer för detta vara. (Begreppet ömsesidig implikation leder till att man inte längre betraktar denna existens som stående i motsättning till sitt vara.)

När den reella subsumtionen fördjupades framträdde det undan för undan att förmedlingarna av klassens existens i det kapitalistiska produktionssättet inte på långt när står utanför klassens »vara», ty att hävda sig gentemot förmedlingarna var inte något annat än detta vara i rörelse, i dess nödvändiga implikation med samhällets andra pol – kapitalet. Ultravänstern nådde samtidigt fram å ena sidan till en kritik av varje förhållande mellan klassens existens inom det kapitalistiska produktionssättet och kommunismen, och å andra sidan till en ståndpunkt där man helt och hållet likställde kommunismen med klassens vara. Motsägelsen övervanns provisoriskt i det att man avgränsade integrationen och förstod den som vara beroende av alla förmedlingar som upprättats mellan klassens vara och kommunismen. För ultravänstern gällde det att bekämpa och undertrycka alla dessa förmedlingar, inte minst »revolutionärernas» intervention. Proletariatet var tvunget att negera sig som kapitalets klass (uppnå sin autonomi) för att förverkliga vad det verkligen var, något som överskred kapitalet: arbetets klass och dess samhällsorganisation, produktivkrafternas utveckling. Men verkligheten gjorde envist gällande att just det som klassen verkligen var, var det som tillät dessa förmedlingar att existera. De stod alltså i ett nödvändigt förhållande till dessa förmedlingar. Klassens självständiga organisering som någonting skilt från organiseringen inom kapitalismen utgår »naturligt» från klassens innersta vara (som inte får störas av någon permanent revolutionär organisation och inte påföras något »program»; »programmet» sågs tillika som både skadligt och verkningslöst). Men det är ändå alltid klassen sådan den är inom kapitalismen vars vara affirmeras som kommunism: »organiseringen av företagen är kommunismens början». Den (revolutionära) omvälvningen är »möjlig» eftersom varat för kapitalet är en alienation. Varat görs främmande inför sig självt och detta förfrämligande utgörs givetvis av förmedlingarna: fackföreningarna, politiken, parlamentet. Revolutionen uppfattas som en befrielse och affirmation av klassens vara.

Marcel talar självklart inte om »organiseringen av företagen», »arbetets klass» och »produktivkrafternas utveckling» som »kommunismens början», men det är alltid ett brott med »förmedlingarna» som är »kommunismens början». Om vi nu lämnar förmedlingarna är det som Marcel säger i en fotnot i en annan text:

När jag säger att kommunismen är rörelsen, så menar jag att kommunismen [är] en tendens i klasskampen – en potentiell utgång av kamperna. Vi ser förstås inte det kommunistiska samhället i klasskampen, utan vi ser kommunistiska »möjligheter». Varje kamp har en universell aspekt eftersom det är en protest mot ett »omänskligt» liv och därför även ett frö till en annan värld…¹³⁾

Alla måste känna igen parafrasen av Marx text om de schlesiska vävarna (1844).¹⁴⁾ Det är uppenbart att den humanistiska apparaten hela tiden ligger i bakgrunden till Marcels text. Det är det enda sättet att hålla den upprätt. Klasskampen måste antingen vara något annat än klasskamp för att kunna förbereda sitt överskridande, och för att överskridandet ska vara en »extern» kamp mot kapitalet krävs det en grund till denna utsida, en »[dynamik] bakom denna kamp» (Marcel, »Att steka hamburgare»)¹⁵⁾. I den här texten som berättar om Marcels erfarenhet av att arbeta på en snabbmatsrestaurang, tar han upp en fråga som satt hans samvete på prov: att han kunde känna viss sympati för chefen som också han dignade under arbetsuppgiften. Sympatin blir tecknet på att klasskampen påbörjar sitt överskridande genom att manifestera det mänskliga i denna kamp. Genom att sympatisera med chefen har han så sprängt sig ur sin stränga fångenskap i »dialektiken mellan arbete och kapital».

Vad är då klassen för något? Den är inte en bestämmande och motsägelsefull tillhörighet till det kapitalistiska produktionssättet, utan »förmedlingarna», en integration. Brottet med »förmedlingarna» blir väsentligt, ty detta är villkoret för att »tendensen», de »kommunistiska möjligheterna», ska uppenbara sig, det vill säga brottet med integrationen, befrielsen av klasskampens underliggande tendens inför öppen ridå. Marcel bekräftar detta mot slutet av sin text – vi ska återkomma till det – när han gör gällande att den »externa kommuniseringen» är »otidsenlig» (s. 156). Ja, hur skulle bestämningen av den »mänskliga gemenskapen» inte kunna vara »otidsenlig»?

»Vi är motsättningen!» proklamerar rubriken till en text signerad av både Marcel och Dauvé.¹⁶⁾ Att ta det här på allvar är att hänföra klasskampen till en schizofrenikris. »Vi:et» är alledels uppenbart proletariatet och Marcel refererar till Dauvés och Nesics text »Att arbeta eller inte arbeta, är det frågan?»¹⁷⁾ som »ett bra exempel på en … historisk undersökning» (s. 159n) av »övergivandet», av »den externa kommuniseringen». Den texten delar ibland explicit samma problematik som den i Marcels text:

Revolutionen kommer att vara möjlig när proletärerna handlar som om de var främlingar inför denna värld, dess outsiders, och förhåller sig till en universell dimension, ett klasslöst samhälle – en mänsklig gemenskap.¹⁸⁾

Enligt de två franska författarna är vi kluvna mellan tillhörighet och övergivande

Tillhörigheten själv klyvs i förbindelsen med kapitalet och det egna arbetet av en antropologisk socialisation genom arbetet. Den revolutionära möjligheten är alltså hänskjuten till övergivandets möte med den andra aspekten av tillhörighetens klyvning, den antropologiska socialisationen. Marcel och Dauvé säger såhär i sin gemensamma text:

Självorganiseringen av arbetslivet (och av dess kamper) är paradoxalt nog också ett villkor för en möjlig revolution.¹⁹⁾

Varför är det »paradoxalt»? Hela deras text går ut på att försöka visa på detta. Men var finns då språnget, brottet, utsidan till den externa kommuniseringen som idag i den nuvarande klasskampen är så väl förberedd, så välsådd? (I samma text får vi lära oss att Marcel och Dauvé inte förespråkar ett påförande av vegankost på hela mänskligheten.)

Bakom »övergivandet» och den »externa kommuniseringen», bakom lämnandet av »dialektiken mellan arbete och kapital» ligger den antropologiska aktiviteten, det vill säga självförvaltningen.

Läsaren förstår nog att vi inte längtar efter ett samhälle där varje sekund av livet är en fest.²⁰⁾

Ja, läsaren är redan väl införstådd med detta. Framförallt har han fått lära sig att

… den kommunistiska rörelsen [inte handlar] om att ta bort de plågsamma aspekterna från arbetet. Exempelvis genom användandet av maskiner som skulle arbeta för oss medan vi åt god mat, skrev dikter och älskade.²¹⁾

Marcel och Dauvé märker inte att orden de använder inte har någon betydelse i ett klassamhälle och i synnerhet inte under kapitalismen. (Det bara motsatsen till Vaneigems vision som de haft för avsikt att kritisera.) Vi minns från texten »Att arbeta eller inte arbeta» att i Frankrike är Dauvé och Nesic oförsonliga – och tidlösa – försvarare av »arbetets avskaffande», …men i Sverige är de det inte ur dess slitsamma och tråkiga synpunkt. Skandinaverna som har »bytt vissheten om att inte dö av svält mot den av att istället dö av tristess» har ju endast fått vad de förtjänar.

Kan man säga att kommuniseringen klyvs i en »intern» och en »extern» kommunisering i Marcels problematik, att kommuniseringen egentligen är en unik rörelse? Det förefaller inte så. Men då är det inte lämpligt att tala om kommunisering i någon »intern» mening. Man skulle endast kunna beteckna det första momentet som »kommunisering» om det också redan var en produktion av andra saker, om det inte i sig var produktionen av det egna överskridandet, den »externa kommuniseringen», som det på sätt och vis redan inrymmer. Marcel faller gång på gång för denna frestelse, men det är då som hela resonemangets arkitektur riskerar att störta samman och framförallt det radikalt nya som han vill tillföra teorin: den externa kommuniseringen, övergivandet.

»Kapitalets antropomorfos», den »materiella gemenskapen», resulterar i att »[k]apitalet hädanefter [är] det gemensamma varat, människans förtryckare»²²⁾. Det är här som möjligheten föds och nödvändigheten (de »födda begären») av att »skapa utsidor», när människorna har fått nog av arbete och angriper kapitalet genom stöld, arbetsvägran, uppror och strejker. De skapar »sfärer och förhållanden som lämnar kapitalet bakom sig» (s. 95f.). »Kommunismen, den begynnande upplösningen, ges när människor begär en annan tillvaro.» (s. 97)

Vi skulle kunna vara överens med den sista meningen, förutsatt att »människorna» uttryckligen definieras som proletärer, men vi vet att detta är en av de viktigaste oklarheterna i Marcels text som inte kan producera den andra formen av kommunisering som ett moment av motsättningen mellan proletariat och kapital. Vilket betyder att han inte kan producera den som ett handlande av proletariatet eller att det då krävs ett dubbelt proletariat, vilket är det som hela tiden är underförstått i Marcels kritik av förmedlingarna. Proletariatet blir för Marcel en framträdelse. Han är instängd i en motsättning: om »arbete–kapital-dialektiken» endast producerar sin förnyelse kan »den externa kommuniseringen» inte vara en klasshandling, om inte proletariatet blott är en framträdelse (förmedlingarna). Marcel ser det väsentliga: den »intervention [som gör slut på ›dialektiken mellan arbete och kapital›] är arbetarklassens kamp mot sig själv» (s. 105). Vad Marcel inte inser är att »arbetarklassens kamp mot sig själv» är en kamp mot kapitalet som gör att kommuniseringen är en klass’ handlande, att arbetarklassens kamp mot sig själv är produktionen av andra relationer i kampen mot kapitalet och att detta endast är möjligt på grund av vad motsättningen är bärare av såväl till innehållet som till formen.

Det finns inte två kommuniseringar utan en klasskamp som inbegriper ett moment av att överskrida sig själv. Marcel vet om att kommunismen innebär avskaffandet av alla klasser och att detta utgör själva revolutionsprocessen, och därmed har Marcel förstått alldeles utmärkt hela omfattningen av och svårigheten med kommuniseringsbegreppet, även om han resonerar på ett formellt sätt: om den är ett avskaffande av klasserna kan detta inte komma ur den motsättning som bestämmer klasserna. Man måste därför lämna motsättningen för att kunna avskaffa klasserna och det är här det grundläggande felet ligger. Men det är inte så enkelt som ett missförstånd om vad som utgör en motsättning eller mer specifikt den mellan proletariat och kapital. Marcel vill ha något positivt, nu med en gång.

Klasskampen i den nuvarande kampcykeln ger upphov till en avvikelse inom sig själv, en avvikelse i frågan om att agera som klass, inuti »dialektiken» som Marcel säger, det vill säga i verkligheten inuti motsättningen. Naturligtvis måste man lämna motsättningens reflexiva rörelse som ömsesidig implikation; det finns ett moment av att »göra något annat». Men själva naturen i detta att »göra något annat», som för proletariatet kommer av klasskampen, från själva sin bestämning såsom klass, från sin situation i denna kamp (en exploatering som aldrig är någon bekräftelse), förutsätter att »göra något annat» inte kan vara annat än något massivt och katastrofartat – en revolution, en kedjereaktion som river ned de kapitalistiska förhållandena och upprättar nya i lika hög grad. Till dess befinner sig inte någon utanför, vare sig i verkligheten eller tendentiellt, utan bara i fantasin. Marcel hänvisar till vissa aspekter av kamprörelserna i Argentina men här existerade »sfärer utanför» enbart i huvudet på nyoperaister som Holloway. De här praktikerna kan visa på karaktären hos den nuvarande kampcykeln, varsla om det kommande brottet som ett resultat utgående från vår tids klasskamp, men de är ännu endast en avvikelse inom det att man agerar som klass mot kapitalet, endast en effekt av att klasshandlingen i den nuvarande kampcykeln inrymmer ett ifrågasättande av sig själv som klass, emot kapitalet. Dessa moment är inte endast sammanvävda i kampen mot kapitalet som Marcel säger (s. 140); de är även en intern bestämning av denna kamp. Marcel har utvecklat en metod som inte går att stoppa: Med hänsyn till faktan är allt sammanvävt, oskiljaktigt; med hänsyn till tendensen finns det en utsida, en »extern dimension» av klasskampen. Vad gäller faktan är alla kor grå; vad tendensen anbelangar är de svarta och vita.

Utöver den futtiga alternativismen i de exempel Marcel ger på »sfärer utanför» finns det hos Marcel en grund för varför dessa sfärer existerar och som vi måste undersöka.

[M]änniskor [alltid dessa människor, förf. anm.] flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet. (s. 106)

Den mänskliga gemenskapen blir penningens gemenskap. Kapitalismen försöker kvantifiera alla de fenomen den möter. … Kvantifieringen betyder inte heller att all kvalitet försvinner. (s. 114)

[D]et [kommer] fortfarande att finnas en utsida som kapitalet inte kan erövra. … [K]apitalets organism [är] avhängig en yttre variabel: det levande arbetet. … Det är det levande arbetet som är den framtid, den tid som kapitalet måste återskapa. … [A]rbetskraften … befinner sig [vid ett givet moment] utanför kapitalets dialektik. … All verksamhet är ännu inte förmedlad av värdet. (s. 117)

Från och med att kapitalet reproduceras på egen grund är det levande arbetet aldrig någon yttre variabel, vare sig när det sätts i arbete eller reproduceras, inte heller »demografin». Varje produktionssätt har sina befolkningslagar. Det levande arbetet är det enda bruksvärdet som kan möta kapitalet, men detta är egentligen inte en utsida då det gör kapitalet till processerande värde. Fast Marcel talar inte endast om det levande arbetet, utan han utvidgar problematiken till det »kvalitativa», till verksamheter som tycks höra till det privata och intima: alla de begär som kapitalet inte kan tillfredställa och i första hand behovet av en »gemenskap».

Älskar vi som i det antika Grekland? Är vi som i Kina vänner av mandarinerna? Äger vi det medeltida Europas estetiska njutningar (om nu några sådana har existerat)? Moderskärleken, är den ett påhitt? Är vi kvinnor eller män av vår »fria vilja», som hos indianerna på sina slätter? Lider vi, dör vi som en inuit inför alkoholismen? All verksamhet förmerar inte kapitalet men all verksamhet, alla känslor förmedlas av värdet, ty de är verksamheten, känslan hos den sak som är oundgänglig för den stora kapitalistiska revolutionen: individen.

Den fullständiga nyheten var att det kapitalistiska produktionssättetes ankomst gjorde det möjligt att begripa hur en ny frågeställning kunde uppträda: den om ett subjekt och objekt, om jaget och världen, om medvetandet och objektiviteten.

I detta den fria konkurrensens samhälle [det borgerliga, förf. anm.] framstår den enskilde som lösgjord från de naturliga band, som i tidigare epoker gjort honom till ett tillbehör till en bestämd och begränsad mänsklig sammanslutning. … Först på 1700-talet, i det »borgerliga samhället», framstår de olika sociala formerna som blotta medel för den enskildes privata ändamål, som en yttre nödvändighet. Men den epok, som frambringat denna ståndpunkt – den isolerade individens ståndpunkt – är just den epok som har de hittills mest avancerade samhälleliga förhållandena. Människan är i bokstavlig mening ett zoon politicon – inte bara ett sällskapligt djur, utan också ett djur som kan isolera sig enbart inom ett samhälle.²³⁾

Under 1500-/1600-talen stod samhället, i och med sammanslagningen av de proto-kapitalistiska delarna till ett kapitalistiskt system, inför en omvälvning som det måste förstå, överskrida och suga upp. Därur uppkom alla våra kvaliteter. Det var en omvälvning som först förstods som en våldsam brytning, ett skingrande av det mörker som omgav den enskilda människan, en bebådelse: »tiden återvänder» hade Lorenzo de’ Medici skrivit på sin fana, individens tid, såsom den grekiske mannen representerade det föreställt fulländade. Men barockens ängslighet följde på renässansens korta hänförelse. Denna epok då samhällsförhållandena uppnådde sin hittills högsta nivå av utveckling – och då den högsta nivån av utveckling innebar den högsta nivån av isolering – var nödvändig för att något sådant som våra känslor och moderna lidanden liksom den stora klassiska filosofin om ett »subjekt» skulle kunna uppträda.

Vid första anblicken är Marcels påståenden i sig beviset på den subjektivitet och idealism som är vårt spontana sätt att tänka: att vi önskar något annat. Men detta är en önskan om att inte längre vara objektivt bestämd, inte längre tillhöra »dialektiken mellan arbete och kapital». En sådan önskan framträder i rörelsen där denna dialektik avskaffas, i den motsättning som denna utgör och den är således inte avhängig något motställt »yttre» i egenskap av en »utsida», som »subjektivitet», som »kvalitet», till kapitalet.

Att utgå från reellt existerande människor innebär faktiskt att

De betingelser, under vilka individerna står i förbindelse med varandra så länge motsättningen ännu inte framträtt, hör till deras individualitet och är inte något yttre för dem. Det är betingelser, under vilka de bestämda individerna – som existerar under bestämda villkor – endast kan producera sitt materiella liv och vad som därmed hänger samman, dvs. betingelser för deras självverksamhet som produceras genom denna självverksamhet. De bestämda betingelser, under vilka de producerar, motsvarar alltså – så länge motsättningen ännu inte framträtt – deras verkliga karaktär, deras ensidiga tillvaro; en ensidighet som visar sig först när motsättningen börjar och som alltså existerar för dem som lever senare. Sedan framstår dessa betingelser som en tillfällig fjättra, och därmed tror medvetandet att de utgjorde en fjättra som även tillskrivs den föregående perioden.

Dessa olika betingelser som först framstår som betingelser för självverksamheten och senare som fjättra för den, bildar under hela den historiska utvecklingen en sammanhängande rad av umgängesformer.²⁴⁾

Att individerna märker att de ställs mot varandra och ser sig som självständiga är härrör från arbetsdelningen (en samhällelig indelning som innebär en fördelning av produktionsmedlen, dvs. en indelning av samhället i klasser, en uppdelning i materiellt och intellektuellt arbete liksom bestämda former för tillägnande av den samhälleliga produkten), och eftersom dessa individers gemenskap är själva det sätt på vilket de är avskilda från varandra, är gemenskapen lika inskränkt som de själva. Det är det här som är alienationen, inte den mänskliga alienationen (vilken alltid är den kommande tidsålderns vision om alla dem som föregick den) utan de bestämda individernas alienation, individer som är fjättrade vid former som är historiskt bestämda av livsproduktionen: deras alienation är den sanna manifestationen av dem själva.

Om inget mer är givet på förhand – ingen alienation som manifestation av en mänsklig essens, som redan är sann och som redan finns här, vars alienation själv utgör beviset –, om vi endast har ett samhälle indelat i klasser och i vilket proletärerna inte är bärare av mänskligheten eller av filosofins förverkligande utan enbart av utsugningen som bestämmer dem i detta samhälle, då är det revolutionsteorin som måste ställas på en helt ny grund. Det är inte längre tillräckligt att avskaffa de förmedlingar som avskiljer oss från gemenskapen, utan vad det gäller är att bestämma den revolutionära praktiken. Det är detta som är huvudpoängen i Teser om Feuerbach.

Den största betydelsen av denna poäng, dess radikala nyhet såsom revolutionsteori, var att göra gällande de föränderliga omständigheternas och den mänskliga verksamhetens sammanfallande eller förändring av sig själv. Marx översteg här (i 1840-talets revolutionära miljö) motsatsen mellan 1700-talets materialism och ung- eller vänsterhegelianismen (det negativas drivkraft som medvetande) – en motsats som Marcels text fortfarande verkar inom då vi å ena sidan antas vara fångna i en »dialektik» och å andra sidan är fria att föreställa oss en annan värld. Proletariatet förvandlar sig självt under klasskampens gång och finner i sin konfrontation med det kapitalistiska samhället, inom vilket det är en klass, kapaciteten att skapa ett nytt samhälle. Detta är en självbefrielse. Proletariatet är inte den lidande mänskligheten, den fördärvade människan som potentiellt inrymmer sin fullkomliga förnyelse, utan blott en klass av det existerande samhället.

Såväl för att detta kommunistiska medvetande ska få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen [förf. emfas] och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden.²⁵⁾

Det måste inte bara få »det gamla träcket från halsen» utan detta träck är själva klassens definition:

»Stirner» tror här att de kommunistiska proletärer som revolutionerar samhället, som ställer produktionsförhållandena och umgängesformerna på en ny grund, dvs. på sig själva som De nya, på sitt nya levnadssätt, förblir »De gamla». Den oförtröttliga propaganda som proletärerna bedriver och de diskussioner som de för dagligen sinsemellan är tillräckliga för att visa hur lite de själva vill förbli »de gamla» [förf. emfas] och hur lite de överhuvudtaget vill att människorna ska förbli »de gamla». »De gamla» skulle de dock endast förbli om de med Sankt Sanchos²⁶⁾ »letade efter felet inom sig själva», men de vet alltför väl att de enbart under förändrade omständigheter kommer att upphöra att vara »de gamla», och det är därför som de beslutat sig för att förändra dessa omständigheter vid första bästa tillfälle. I den revolutionära verksamheten sammanfaller självförändringen med de förändrade omständigheterna.²⁷⁾

Temat är återkommande i Den tyska ideologin då det är kärnan i förståelsen av proletariatets självbefrielse: att proletärerna avskaffar de egna existensbetingelserna som bestämmer dem och förvandlar sig själva under det att de handlar som en klass. De står inte på någon »utsida», de utgår blott från de existerande villkoren i det här samhället. Slutligen:

Vad »utträdandet ur det bestående» har för innebörd vet vi redan. Det är den gamla inbillningen att staten störtar samman av sig själv så snart alla medlemmar träder ur den, och att penningen förlorar sitt värde när samtliga arbetare vägrar att acceptera den. Redan i satsens hypotetiska form kommer den fromma förhoppningens fantasteri och vanmakt till uttryck. Det är den gamla illusionen att det bara kommer an på folkets goda vilja att förändra de bestående förhållandena och att de bestående förhållandena är idéer. Förändringen av medvetandet, avskiljt från förhållandena, så som det bedrivs av filosoferna som yrke, dvs. som geschäft, är självt en produkt av de bestående förhållandena och tillhör dessa. Denna ideella upphöjelse över världen är det ideologiska uttrycket för filosofernas vanmakt inför deras värld av ideologiskt skryt som varje dag bestraffas genom ljugandets praktik.

I vilket fall har inte Sancho »retat sig» på sitt eget tillstånd av förvirring då han skrev dessa rader. För honom står »omvandlingen av tillstånden» på ena sidan och »människorna» på den andra och båda sidor är helt skilda från varandra. Sancho tänker inte det ringaste på att »tillstånden» i alla tider har varit dessa människors tillstånd [förf. emfas] och aldrig har kunnat omvandlas utan att människorna omvandlar sig själva och, om det nu en gång är så, blev »otillfredsställda med sig själva» i sina gamla tillstånd.²⁸⁾

Marx första argument är att säga att detta »undandragande» inte är möjligt i så måtto som det går tillbaka till att betrakta penningen, staten etc. som idéer och inte som ett samhällsförhållande inom vilket de indragna »människorna» blir bestämda, utifrån omständigheternas samtidiga förändring och förvandling för sig. Det andra argumentet är att man endast »befriar sig» från penningen genom att avskaffa det samhällsförhållande som gör att det finns utbyte och pengar, inte genom att förändra sitt förhållande till pengarna; man förändrar sig själv genom att förändra omständigheterna eftersom – och detta är ett grundläggande antagande – vi är vårt samhälleliga tillstånd. »Tillståndet» är vårt tillstånd, det är vi.

Vi måste sluta att tala om »begär av något annat» som något som tillhör en outsäglig och usurperad mänsklighet som är behärskad, förtryckt av kapitalet eller av penningen, och istället tala med utgångspunkt i det mest objektiva i proletariatets och kapitalets motsägelsefyllda förhållande. För Marcel måste det finns en »utsida» för att det ska kunna finnas någon motsättning. Faktum är att för honom är klasskampen (»dialektiken mellan arbete och kapital») en rent kvantitativ, »ekonomisk» angelägenhet, i ordets mest triviala betydelse.

För att »grunda» sina begär i något annat – för att ha en bestämd aktör med utgångspunkt i den interna »dialektiken» i det kapitalistiska produktionssättet, men som handlar utanför denna dialektik (vilket redan det är en svår motsättning att hantera) – säger Marcel medvetet två motsägelsefulla saker: Å ena sidan är det levande arbetet hela tiden något yttre.²⁹⁾ Å andra sidan handlar det om »arbetarens förvandling till kapital» (s. 118). Den »materiella gemenskapen» är strukturellt sett total, men empiriskt ouppnåelig. Denna »inkompossibilitet» (som Marcel säger) möjliggör »flykten», den låter honom ge den senare en grund. Samtidigt finns det i Marcels resonemang en rörelse som aldrig tycks kunna fullbordas (det levande arbetet och de oreducerbara kvaliteterna), men som ändå måste förstås som fullbordad (»vi är motsättningen», »antropomorfosen», »den reella underordningen … åstadkommer … en antro­pologisk revolution», s. 124). Vi kan »fly» men detta kan inte endast förstås som en »flykt».

»Revolutionärerna» är inkarnationen av denna »inkompossibilitet». Flykten är deras intervention. »Vi är revolutionärer», upprepar Marcel, och »det var först som revolutionärer vi kunde överge rollen som proletär, arbetskraft» (s. 132). Med utgångspunkt i sin existens som arbetskraft slåss »revolutionären» inte som arbetare. Marcel har på ett utmärkt sätt förstått – det är rentav hans utgångspunkt – att all form av programmatism definitivt är död, men han fastställer denna död är utifrån programmatismens egna kategorier. Den är klasskampens oöverskridbara form och dess nuvarande kännetecken är att denna form inte längre kan utmynna i någonting. »Det är inte ett affirmerande av det som är, utan av det som kan komma. Det är en produktion av begär som frammanar en ny framtid, en annan värld.» Programmatismens död, slutet på affirmerandet av det existerande, betonas, men bevaras som den enda möjliga formen för »dialektiken mellan arbete och kapital». Därav behovet av att tillföra en »utsida».

Gränsen för Marcels programmatismkritik sammanfaller med textens allmänna gräns – oförmågan att förstå motsättningen mellan proletariat och kapital, vilket i sista hand är en oförmåga att definiera exploateringen. När Marcel kritiserar »Trontis ›programmatism›» och säger att kommunismen hos honom »förblev determinerad i själva proletariatets existens» (s. 146) är kritiken riktig när det handlar om att kritisera klassaffirmationsprocessen, vilket det alltid handlade om hos operaisterna, fastän arbetarklassen på något sätt skapas och affirmeras i opposition till sin situation, till sin existens som arbetskraft:

Den kollektive arbetaren motsätter sig själv, inte enbart maskinerna i egenskap av konstant kapital, utan också själva arbetskraften, i egenskap av variabelt kapital. Han måste nå den punkt då han betraktar totalkapitalet – och alltså också sig själv som beståndsdel av kapitalet – som sin fiende. (Mario Tronti, Arbetare och kapital)

Kritiken av operaismen kan tyckas riktig, med det enda förbehållet att man accepterar alla operaismens förutsättningar, särskilt dess syn på exploateringen vilken förblev en programmatisk uppfattning där man inte förstod att proletariatet aldrig bekräftas i motsättningen, att det är produktivt arbete endast om det absorberas i kapitalet och att denna absorption fungerar lika mycket som en nödvändighet som en begränsning för kapitalet. Kort sagt är proletariatet hela tiden oundgängligt och hela tiden strukturellt (till sitt väsen) överflödigt. Med den förståelse av motsättningen som exploatering som vi har utvecklat kan vi dessutom säga att kommunismen bestäms av »proletariatets villkor», eftersom proletariatet är de existerande villkorens upplösning på grundval av och såsom de existerande villkorens rörelse. Detta är hela innebörden av motsättningen som exploatering. Det är just mot denna motsättning som kapitalet kan svara, genom att det är vad Marx i framförallt Grunddragen analyserade som en processerande motsättning. Det är dess kraft som möjlig och, vad beträffar dess innehåll, nödvändig kontrarevolution, ett kontrarevolutionärt svar eftersom det är adekvat i förhållande till kommunismen.

I Marcels text förblir kritiken av programmatismen formell och begränsar sig till att konstatera ett antal luckor och fel. I vissa texter ser Marx produktivkrafternas utveckling som ett neutralt fenomen vars utveckling hämmas av bourgeoisien.

Proletariatet skall därför frigöra produktivkrafterna från de fjättrar kapitalismen ger dem … Denna produktivistiska marxism är inte bara gemensam för social­demokratin och leninismen, utan även vänsterkommunismen kan inkluderas i den. … Utifrån detta blir kommunismen en fråga om socialisering av det industriella produktionssystemet och utvecklande av ett nytt distributionssystem. (s. 88f.)

Denna kritik är riktig, liksom dess korollarium i form av en kritik av övergångsperioden (det bör anmärkas att Marcel i sin kritik av programmatismen inte inkluderar kritiken av själva idén om ett bruksvärde, utan dessa »revolutioneras» bara), men förblir en kritik av ett teoretisk fel i så måtto som Marcel, på grund av sina teoretiska premisser, där inte kan se en historiskt specifik praktik hos proletariatet i dess motsättning till kapitalet.

För Marcel handlar det nu om att konstruera en affirmation av en »ny framtid», i en rörelse som är identisk med det som var klassens maktstegring under programmatismen, genom att skapa sfärer här och nu vilka är bärare av »en annan värld». Till den döda men bevarade programmatismen måste »det motdialektiska elementet» tillfogas: den »externa kommuniseringen», skapandet av »sfärer utanför». Exemplen som Marcel ger på dessa »sfärer» är verkligen obetydliga, men det viktiga är att de existerar; i sin positivitet är exemplet nödvändigt för systemet. Det är ett tillägg som gör det möjligt att gå bortom programmatismen samtidigt som programmatismen, genom sin död, har bevarat döden för varje överskridande som tar sin utgångspunkt i motsättningen mellan arbete och kapital. Marcel kastar ut barnet med badvattnet men slänger ut en livlina till den. Han kan så vända sig till ultravänsterns mikromiljö och betrakta den som kontemplativ och uppgiven inför revolutionen, eftersom den inte ser några sådana »exempel». I grund och botten säger dessa att »ja, det positiva är nödvändigt, visst krävs det exempel, men det är vi, revolutionärerna, som kommer vara våra egna exempels aktörer».

På ett mycket omedelbart och empiriskt sätt är det inte programmatismens omöjlighet i sig som verkar vara den direkta orsaken till det som Marcel har utarbetat. Det är snarare den misströstande karaktären hos den rent kontemplativa ståndpunkten som upphöjs av den rådistiska teorin (»arbetarna själva») och praktiken hos den miljö som kommer ur ultravänstern. Den kontemplativa ståndpunkten grundar sig på bejakandet av en transhistorisk revolutionär natur hos proletariatet vilken enbart kan uttrycka sig på ett »naturligt sätt», det vill säga ingenting får störa denna natur eftersom detta skulle kunna hindra den från att framträda. Den ultimata paradoxen är att denna miljö nu begränsar sig till att applådera varje rörelse som låter dem förutsäga att klassen uppnår sin »autonomi», inom vilken klassens revolutionära natur kan manifesteras, utan att längre uttrycka något som helst verkligt revolutionärt perspektiv.

Denna teori är ett försök att lämna ultravänstermiljöns inaktivitet, men igångsättandet visar sig endast vara ett korrektiv till programmatismen. Hos Marcel lyser såväl en analys av programmatismen som av radikaldemokratismen med sin frånvaro. Tautologin som kapitalet antas vara tjänar som förklaring till det omöjliga i att nå fram till överskridandet genom att affirmera arbetet. Detta är anledningen till att det saknas en historisk förståelse av programmatismen, vilket i sin tur gör det omöjligt att känna igen radikaldemokratismen och att kritisera alternativet som immediatism. När Marcel kritiserar ultravänstermiljön blir han ändå kvar inom denna miljö. Kritiken fortsätter att verka inom denna teoretiska miljö och genom de programmatistiska formernas motsägelser. När proletariatet inte längre har någon positivitet att föra fram genom att affirmera arbetet, återfinns denna positivitet i den immediatistiska alternativismen som ställer ett »skapande» av nya förhållanden mot kapitalet.

Om man på det »teoretiska» planet kan överskrida eller snarare kringgå programmatismen genom att appellera till »Människan», kan detta endast vara tillfredställande från »aktivistens» synpunkt. Det krävs en konkret positivitet och man kommer att finna en sådan i de alternativistiska mikropraktikerna. Marcel säger klarsynt att de genast återupptas i kapitalet, men dessa praktiker är snarare »objektiva» än »mänskliga», trots att de inom systemet faller under samma behov och antar samma medverkande funktion för att en klass ska kunna avskaffa klasserna, det vill säga skapa en ny värld. Följaktligen är den filosofiska referensen inte längre Feuerbachs och vänster- eller unghegelianernas stora teoretiska humanism, den om Människan som »artväsende» och »gemenskap», utan Guattari, Foucault, Deleuze, Lyoard, Butler – essentialismen hos ett alltid suveränt subjekt. En balong dekonstruktion blåses upp och man är mycket nöjd med sin avsubjektivering eftersom den har reducerat samhällsförhållandena till »roller». Människan stöps om till självavlad individ. (Se »Bolsjevism utan parti som revolutionär hållning»)

Marcel analyserar aldrig klassförhållandena och i synnerhet inte omstruktureringen, vilken är den direkta orsaken till programmatismens slut. Sökandet utanför, efter den positivitet som har försvunnit innanför, leder till att han måste tillgripa revolutionären för att säkerställa att det interna och det externa fogas samman. Den revolutionära gestalten – den isolerade och självavlade individen, de egna behovens och begärens byggmästare, han som överstiger »antropomorfosen» och den »mänskliga gestalten», han som kommer att ge form åt denna aktivistiska humanism som är Marcels lösning på programmatismens kris – det är »Lenin i Skandinavien», »bolsjevismen utan parti».

Det är anmärkningsvärt att distinktionen i den sista och praktiska delen av texten, som likväl är det som bär upp systemet, den mellan »intern» och »extern» kommunisering, blir allt suddigare och sämre underbyggd. »Bolsjevismen utan parti» hör än till den ena, än till den andra. De båda tendenserna »uppstår genom arbetarklassens självständiga motstånd mot exploateringen» (s. 147). Om detta är sant så är hela Marcels text oanvändbar, förutom med hänsyn till autonomin, som man ju har sett i och med att frågan om »förmedlingarna» tagits upp, som påvisandet av något kvalitativt, något »annat» under proletariatet.

Distinktionen är alltså nödvändig eftersom Marcels system vilar på och vänder sig till en programmatism som är död men mumifierad. Marcel erbjuder en hel miljö att fortsätta göra vad den har gjort hittills, men vill att den ska förstå det på ett annat sätt. Till denna miljö säger han att den självständiga kampen mot »de förmedlande apparater som … desarmerar klasskampen» är »en omedelbar och begärsorienterad praktik» (s. 133). »Det vi ville göra var att hamna ›utanför› kapitalismen.» (s. 132) »Arbetsvägran och vilda strejker är två exempel på hur sådana sfärer produceras.» (s. 134) Och att dessa »sfärer utanför» skulle »krossas … eller fångas in av kapital­förhållandet» (s. 134) är inte något hinder för att ge denna lilla »kontemplativa» miljö ett perspektiv som ger den intrycket av att man kan lämna »kontemplationen» utan att sjunka ned i alternativism. »Det motdialektiska elementet» (s. 134), dvs. det som lämnar dialektiken mellan arbete och kapital, kan inte uteslutande produceras av människorna när de organiserar förhållanden som tränger undan den ekonomiska kampen. Ty »Arbetsvägran och vilda strejker är två exempel på hur sådana sfärer produceras». Men om »det motdialektiska elementet» uppstår i »dialektiken mellan arbete och kapital», vilket tycks vara det man hävdar i dessa exempel, så är det hela arkitekturen till Marcels text som störtar samman (eller så måste man uttala den värsta av alla styggelser: att proletariatet är fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet).

Likväl är det en sådan styggelse som föreslås i kommentaren om Motarbetaren:

De som sprider Motarbetaren och läser den, samt tar dess budskap på allvar, försöker redan idag att producera nya relationer som bygger på andra krafter och värden än de representativa. (s. 158)

Självklart finns det varken någon representation eller delegation inom Motarbetaren, men är likväl nya relationer på väg att konstrueras med den undermening som väcks av resten av texten: andra än de kapitalistiska förhållandena, än förhållanden i vilka arbetare kämpar mot exploateringen. Dessa motarbetarmedlemmar springer runt på arbetsförmedlingarna och för närvarande härrör deras huvudsakliga bekymmer från de neddragningar i välfärden som nu drabbar Sverige. Detta är hela betydelsen av deras kamp och av de relationer som de skapar i denna.

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att det som Marcel talar om skulle börja existera på en synbar skala, det vill säga att »människor» börjar att överge de kapitalistiska förhållandena och konstruerar nya förhållanden emot kapitalet. De kommer inte ens att hinna blinka förrän staten har tillintetgjort dem. Inga »sfärer utanför», ingen »extern kommunisering» skulle kunna påbörjas utan att vara en utbredningsprocess så att proletariatets handlande omedelbart övergår i en oundviklig kamp med hela den kapitalistiska världen. Fram till dess befinner vi oss i klasskampen, som i vissa av dess aspekter kan varsla om klassens ifrågasättande av sig själv, men detta sker helt medan den blir kvar i »dialektiken mellan arbete och kapital», eftersom den befinner sig där.

Marcel blandar ihop kommunismens omedelbarhet – det vill säga avskaffandet av kapitalet som omedelbar kommunisering, under själva kampen mot kapitalet, som själva definitionen av revolutionen och det enda villkoret för dess seger – med kommunistisk immediatism. Han döljer med andra ord tidens förmedling, det vill säga den nödvändiga objektiviteten i klasskampen som kapitalreproduktion. (Det är detta som han ständigt insisterar på när han talar om »dialektiken mellan arbete och kapital», samtidigt som denna här och nu, när som helst, antas kunna brytas genom att det skapas »sfärer utanför».)

Den tidsliga förmedlingen är i grund och botten inte en fråga om kronologi utan om ett verkligt förlopp och en förståelse av motsättningen mellan proletariat och kapital. Vi återvänder alltid till detta. Skapandet av kommunism är proletariatets verk så som det är, det vill säga som en klass av det här samhället, och därmed är det också underställt utvecklingen av det här samhällets klassmotsättningar och dess historia. Ingen kan undfly detta dilemma.

»Skapandet av andra förhållanden» inom kapitalet skulle vara individens förberedande försakelse av sina gamla proletära vanor, det skulle vara den ständigt närvarande revolutionen. Om de »yttre sfärerna» inte är några alternativ, är alternativet därigenom deras horisont och begränsning. Alla kommunismens bestämningar som denna kampcykel skapar och antar under klasskampens gång (till sitt väsen är det proletariatets ifrågasättande i sin motsättning till kapitalet och revolutionen som kommunisering) leder till att de gör sig självständiga som projekt, eller värre, som positivitet gentemot kapitalet, och att de därigenom har alternativet som sin gräns. Omedelbarheten (revolutionen som kommunisering) antas måste ställas »omedelbart» och i ett sådant läge kommer vi att åtaga oss att göra någonting fastän vi är väl medvetna om att det är omöjligt. (Allt handlande av detta slag kan endast »krossas» eller »fångas in», säger Marcel, vilket måste betyda att det inte kan existera.) Men man skulle behöva handla som om man låtsades »kommunisera» samtidigt som man är fullt medveten om att det inte rör sig om den verkliga »kommuniseringen». Marcel föreslår inte att man ska skapa ett alternativt liv utan en extra själ som ska låta oss utvinna oss själva ur programmatismens död, vilken ses som det definitiva slutet på varje perspektiv som härrör från »dialektiken mellan arbete och kapital». Och »handlandet som om» har ett namn: den kommunistiska aktivismen, »bolsjevismen utan parti». Kommunismen är emellertid inte något projekt, ty om man försöker att konstruera den framför kapitalet med utgångspunkt i klasskampen kommer man endast att stå där tomhänt.

»Kommunismen kan endast framträda som gemenskap genom ett undandragande, ett övergivande av kapitalförhållandet», säger Marcel (s. 145). Han förutsätter här en sak som helt saknar mening: att proletariatet skapar något emot sin egen situation som klass. Detta något står i opposition till kapitalet, men denna opposition till kapitalet är inte den egna klassdefinitionens rörelse som är på väg att bli avskaffad. Om skapandet av nya relationer mellan individerna, kommuniseringen, utförs emot kapitalet, då är kommuniseringen en handling som utförs av en klass och denna handling är helt och hållet identisk med avskaffandet av samma klass, den är den enda och verkliga »blockeringen» av kapitalreproduktionen. Det är omöjligt att vara »utanför förhållandet» för att vara emot förhållandet. Men slutsatsen blir att Marcel vädjar till något annat än klassmotsättningens historiska förlopp när han talar om kommunismen: »den externa dimensionen är otidsenlig», hävdar han (s. 156). Tvärt emot vad han säger är det då inte någon »historia» som besitter denna »externa dimension» utan »berättelserna om alla de praktiska försöken att överskrida samtiden» (s. 156) blir endast en lång upprepning. I sista instans kommer proletärerna att vara, och de kommer alltid att ha varit, något annat än deras strikta relation till kapitalet; de kommer alltid att ha varit sitt förhållande till kapitalet och något som går utöver detta förhållande. Genomgående i texten är detta den yttersta grunden till den dubbla kommuniseringen. »[K]ommuniseringens externa dimension» är i Marcels perspektiv verkligen en »otidsenlig» historia, det är en stammandets kommunism.

Teorin om den kommunistiska revolutionen som kommunisering inrymmer som en »nödvändig avdrift» [»dérive nécessaire»] uttryckandet av en »positiv existens» av kommuniseringen (att den skulle finnas här och nu, tendentiellt, på ett motsägelsefullt sätt, som begränsning…). Denna »dimension» härrör nödvändigtvis från vad som står på spel i klasskampen idag: att proletariatet ifrågasätter sin klasstillvaro i den egna klasshandlingen. Att betrakta ifrågasättandet som inneboende i begränsningen (i klasshandlingen) hindrar inte att man kan anta att kampcykeln är en konstant spänning mellan en självständiggjord dynamik (ifrågasättandet) och ett erkännande av klasshandlingen såsom varande helt och hållet innanför kapitalets kategorier.

Dynamikens självständiggörande, som är en konstant i den här cykeln, förutsätter att klasstillhörigheten redan har överskridits eller att den kommer att behöva vara överskriden redan i förväg, för att det ska kunna bli någon revolution. Klasskampen i dess omedelbara manifestation som klass av det kapitalistiska produktionssättet antas endast kunna lämna sin ömsesidiga implikation med kapitalet om handlingarna redan är eller tendentiellt existerar bortom. Utan att blanda ihop dem kan vi här bland annat hänvisa till Meetings interndebatt där det i nummer ett går att spåra de skilda angreppssätten på kommuniseringsbegreppet, och i nummer tre protokollet från mötet om självorganisering. (Några av texterna som publicerades på webbsidan togs inte med i pappersversionen.) I kritiken av Appel³⁰⁾ som publicerades i nummer två av Meeting och begreppet »kommuniseringsutrymme» i nummer ett³¹⁾ leder tankarna till en klasshandling som antas vara en process som inte är kapitalistisk eller som på något visst sätt redan existerar bortom. Kommuniseringsströmningen antas inte enbart vara en påskyndare av klasskampen och av den »avvikelse» som denna inrymmer, utan antas även ha en möjlig positiv existens, en praktik här och nu. Vi måste ta till oss att denna fråga är intern, någonting som är kännetecknande för kommuniseringsbegreppet.

Dessutom är den ofrånkomlig, inte minst eftersom en sådan debatt inte uteslutande berör de direkta deltagarna i Meeting. Det är den fråga Patlotch tar upp i sin text »Communisation ›troisième courant›…» och som återfinns i Bruno Astarians teser (Le travail et son dépassement), delvis hos Dauvé och Nesic (i en lite väl approximativ konceptualisering) och man ser frågan på nytt (fastän den ur teoretisk synpunkt är väldigt uttunnad och begränsad till en rad gemensamma miljöer) i Perspectives internationalistes interndebatt i deras nummer om »artväsendet»³²⁾. Likaså var det via diskussionerna om alienationen och humanismen som ett av problemen uppenbarade sig för de engelska kamraterna i »ex-Aufheben»³³⁾. Slutligen ställs frågan fullständigt tydligt och på en exeptionell teoretisk nivå i Marcels text, vilket motiverar en oavkortad översättning, men vilket på samma gång motiverar en kompromisslös kritik.

:: maj 2007