I en av de bästa dokumentärerna om klasskonflikter finns en tio minuters dramatisk och gripande filmsekvens. Den spelades in den tionde juni 1968, utanför portarna på Wonder, en fabrik som tillverkade batterier, där arbetarna var ute i strejk. Wonderfabriken låg i Paris utkanter och på f lmen kan man se en grupp arbetare som står utanför fabriksporten och grälar om de ska återgå till arbetet. De flesta arbetare som jobbade där var outbildade, dåligt betalda, såg ned på kvinnor och de fick ofta hantera smutsiga kemikalier. Arbetarna hade strejkat sedan den trettonde maj och skulle precis gå tillbaka in i fabriken. Det som de lyckats tillkämpa sig genom strejken var stora förbättringar i arbetsmiljön, men i jämförelse med den kraft och energi som de lagt ned i kampen var segern mycket ringa. En kvinna i tjugoårsåldern står mitt i gruppen bland de grälande arbetarna. Hon vägrar, halvt skrikande och halvt gråtande, att återvända till arbetet:
Nej jag tänker inte gå tillbaka. Jag kommer aldrig att sätta min fot där igen! Gå och titta efter själva vilket skitställe det är… vilken smuts vi arbetar i …
1996 sänds en dokumentär om personerna som var involverade i strejken; manliga och kvinnliga arbetare, förmän, en trotskistisk maskinskrivare, fackföreningsaktivister, förtroendemän och ledaren för den lokala kommunistpartiavdelningen som försökte få den unga kvinnan att gå tillbaka till jobbet. Alla dessa personer intervjuades i dokumentären. Kvinnan kunde man aldrig hitta. Hon var helt försvunnen och få mindes henne. Hon hade lämnat sitt jobb strax efter händelserna och ingen visste vad som hade hänt med henne. Inte ens hela hennes namn kom man ihåg, endast förnamnet: Jocelyne.
Filmen lämnar oss med en avgörande fråga, som den aldrig svarar på. Det är frågan som ställs i och med Jocelynes reaktion. Under »normala» omständigheter är det nästan omöjligt att inte kapitulera för arbetets regim. Det är svårt att resa sig och gå sin egen väg under omständigheter då gamla vanor och riktlinjer enväldigt härskar. Men när miljoner strejkande arbetare bygger upp en kollektiv styrka, tvingar staten till hjälplöshet och ignorerar massmedias lögner, är det en annan sak. När arbetare nästan får ett helt land att förvandlas, varför ger de upp i sådana fall? Varför gick arbetarna tillbaka till jobbet trots att de visste att deras lönehöjningar skulle bli uppätna av inflation? Varför gick arbetarna tillbaka till det som de först hade rest sig mot?
Någon skulle säkert säga att Jocelyne och hennes arbetskamrater inte var klassmedvetna eller tillräckligt upplysta. De hade inte sett revolutionens sanna ljus. Andra skulle påpeka att arbetarna var för dåligt organiserade eller att de saknade spontanitet och självaktivitet. Medan andra viktigpettrar skulle hävda att Maj -68 var dömt att misslyckas eftersom den kapitalistiska evolutionen ännu inte skapat förutsättningarna för…
Följande essäer försöker inte lösa detta problem – det här är inte en matteuppgift eller en gåta där man skall hitta den rätta ledtråden för att lösa problemet. Dessa texter ställer endast de grundläggande frågorna.
I själva verket skrevs en av dessa texter; Klasskampen och dess mest kännetecknande aspekter de senaste åren, inte särskilt lång tid efter det att arbetarna på Wonderfabriken återgick till arbetet. Leninismen och ultravänstern skrevs 1969. Kapitalism och kommunism kom första gången ut 1972 efter förfrågan från en grupp arbetare som lät den cirkulera bland annat på Renaultfabrikerna.
Alla dessa tre essäer hade det gemensamma syftet att återupprätta kommunismen gentemot den ideologi som kallades »marxism»; vare sig denna ideologi kom från kommunistpartierna, universiteten eller de olika extermvänstergrupperna.
Varför kallar vi oss kommunister?
Ju mer en term förändras, desto mer sannolikt är det att den kommer att sättas i hårt arbete av den härskande ordningen. Likt »frihet», »autonomi», »mänskligt» har ordet kommunism förvrängts, vänts upp och ned och är nu synonymt med livet under en totalitär stat. Endast en fri, självständig, mänsklig och kommunistisk resning kommer att kunna ge dessa ord sin ursprungliga betydelse igen.
Trots att sunt förnuft påstår att radikala tankar är föråldrade och omoderna ger de senaste 25 åren många och starka bevis på deras fortsatta relevans.
Vad är det som är så omodernt med de kommunistiska perspektiven?
Klasskamp? Man behöver inte ha läst 2000 sidor av Marx för att förstå att de som är berövade produktionsmedlen har kämpat mot (och vanligtvis blivit besegrade av) dem som kontrollerar dessa medel.
Värde?, definierat som genomsnittet av den tid som det tar att tillverka varor? Det är självklart att vår civilisation är besatt av att snabba upp alla processer genom att förkorta tiden det tar att utföra dem! Datorer, elektroniska motorvägar och mobiltelefoner finns överallt och gör så att cirkulationen av varor kan ske smidigare och snabbare. Arbete, shopping och nöjen behandlar alla aspekter av livet som om det blivit reducerat till ett flöde av tid som måste gå fortare och fortare. Paul Virilio beskriver hur ekonomin inte bara producerar produkter utan även hastighet och faktiskt produkter endast så länge som de producerar hastighet. Fastän Virilio inte anser sig vara marxist påpekar han att världen är stolt över att den reducerar den tid som behövs för att åstadkomma allting. Med andra ord är vår värld styrd efter minimal tid – det vill säga en värld behärskad av värdet.
Profitskapande som den här världens drivkraft? Alla som förlorat sitt jobb i en firma, som man gett 20 år av sitt liv, kan se att ett företag är ackumulerat värde. Värde som ständigt måste föröka sig självt och därför krossar allt som är ett hinder för denna process.
Fabriksarbetares minskande antal i väst, Berlinmurens fall och extremvänstergruppernas borttynande betyder kommunismens fall endast för dem som ansåg att fabriksarbetarna var jordens salt, påstod att socialism var synonymt med planekonomi och fann ett nöje i att marschera under en Nordvietnamesisk fana.
De så kallade socialistiska ländernas fall visar att det är ekonomin som härskar i vår värld. Öst och Väst har båda gått igenom ackumulationskriser. Kapitalets försök att fortsätta att vara vinstgivande krävde ett nytt produktionssystem i Cleveland och en ny politisk regim i Kreml. Statskapitalismen misslyckades inte på grund av att människor var trötta på diktatoriska stater utan för att det totalitära styret inte längre kunde bära upp sig självt och ge substans åt sitt förtryck.
En central ekonomisk planering behövdes för att kunna utveckla industrier för kapitalvaror. Den byråkratiska makten vilade på en kompromiss med bönder på ena sidan och arbetare på den andra, människor tvingades att arbeta för att överleva och för ett minimalt socialt skydd i utbyte mot politisk underkastelse. Periodiska utrensningar bidrog till socialt avancemang och till följd därav till att byråkraterna fick arbetarnas stöd. Det här kunde kanske fungera under 30-talet i Ryssland men kunde inte längre fungera 1980 och ännu sämre fungerade det för Östtyskland och Tjeckoslovakien. Kapitalismen behöver någon form av rivalitet och dragkamp mellan de poler av ackumulerat värde som står i konflikt med varandra och därför behövs även en viss politisk och ekonomisk konkurrens.
Sovjets fall är inte den definitiva vederläggningen av Marx, utan snarare verifieringen av Das Kapital. Politbyrån kunde mixtra med sin egna interna marknad men den kunde inte stå emot världsmarknadens tryck hur länge som helst. Samma marknadskrafter som gjorde att tusentals arbetare i Liverpool förlorade jobbet, var i Öst upptagna med att krossa de byråkratiska barriärer som hindrade strömmen av pengar och varor att översvämma Moskva. Spöket jagar oss fortfarande skrev Wall Street Journal 1991 och hänvisade tydligt till 1848 års manifest: »Marx analys kan tillämpas på det häpnadsväckande sönderfallet av de kommunistiska regimerna. Regimer som bygger på grunderna av hans tankar men som var trolösa mot hans föreskrifter».
Det hade skett många arbetaruppror före majhändelserna 1968; uppror och resningar som öppet hade konfronterat både staten och den institutionaliserade arbetarrörelsen. Många av dessa hade dessutom varit avsevärt mer våldsamma, ett bra exempel är resningarna efter första världskriget. Upproren runt 1970 var dock mer globala och övergripande, till skillnad från resningarna 1871, 1917–1921 och 1936–37 hade kapitalet i de industrialiserade länderna genomsyrat hela livet. Även vardagliga handlingar och förhållanden hade förvandlats till varor. Kapitalet samlade hela samhället under sitt herravälde. Politik i form av konkurrerande politiska program var på väg bort. 1968 kunde de franska fackföreningarna och arbetarpartierna stoppa en treveckorsstrejk där 4–5 miljoner arbetare var involverade men de kunde inte längre lägga fram ett program som utgjorde ett alternativ till de »borgerliga» partierna. De som deltog i generalstrejken hade inga illusioner om att en vänsterregerings seger kunde ge mycket mer än förbättrad välfärd. Blandekonomi var det rådande ekonomiska systemet. När vänstern styrde betonades statligt ingripande i ekonomin medan marknadskrafterna fick mer att säga till om när folk röstade på högern.
Varurelationer härskade över de mest grundläggande mänskliga behoven. Den amerikanska drömmen var din om du var tillräckligt rik att köpa den. Trots detta så var den mest attraktiva bilen aldrig den du köpt utan den fanns alltid att fi nna i den senaste TV-reklamen. Varor är alltid bäst på reklamaffi scherna. Precis när det ryska arbetarparadiset inte längre var ett gällande alternativ dök det nya konsumtionsparadiset upp från ingenstans. Ingen trodde längre på att man kunde fi nna en lycklig framtid i fabriken eller i mardrömmen på andra sidan järnridån. Men de fl esta tvivlade även på det sockersöta drömlandskapet på den här sidan TV-skärmen. Som ett resultat av denna process, slutade arbetarna upp med att se arbetsplatsen som en plats där man skulle och kunde bygga en ny och bättre värld. Trots att den Situationistiska internationalens bok Skådespelssamhället hade få läsare på den tiden, var dess publicering 1967 förelöpare till den kritik som skulle komma senare. Det är sant att 60- och 70-talen också betydde att många exploaterade och dåligt betalda arbetare till sist fi ck komma in i det tjugonde århundradet. Det är också sant att det endast var en minoritet av arbetarklassen som reste sig mot samhället som sådant. De upproriska var unga, hade något att kämpa för men var marginaliserade. Men den våg av strejker och upplopp som ägde rum över hela världen är obegriplig om man inte förstår att den kännetecknades av en massflykt från det eländiga kontors- och fabrikslivet. »Vem vill egentligen arbeta?» frågade Newsweek i mitten på 70-talet.
Trots otaliga kamper utvecklades inte ockupationerna av arbetsplatserna till en total omvandling av samhället. Trots att polska arbetare tog över gas- och transportservicen 1971, trots att italienska arbetare på sjukhus, butiker och i transportbranschen gav folk nästintill gratis sjukvård, transport och mat, gick inte kamperna vidare. Det var nästan inga kamper som blev något av en början till en kommunisering av samhället. Kampen mot arbetet och försöken att inkräkta på varusamhället utvecklades inte till en gemensam attack på arbetet som en vara, alltså som en kamp mot själva lönearbetet. Allt ifrån fängelser till barnutbildning attackerades och kritiserades, men attackerna var främst negativa. Frånvaron av kreativa och positiva försök att omvandla samhället gjorde att kapitalet kunde återhämta sig och återigen ta ledningen.
Historiska resningar har inget exakt födelse- eller dödsdatum men man kan vara säker på att Fiat var mer än en symbol – det var en milstolpe. Under flera år hade företaget i Torino plågats av permanenta stopp vid löpande bandet, arbetare maskade och arrangerade möten på fabriken. Men trots all denna arbetarkamp utvecklades det organiserade kaoset aldrig till en positiv samhällsförändrande kraft. Därför kunde ledningen klara av att krossa en, ganska stor, minoritet med den passiva hjälpen från den stora majoriteten arbetare som var rädda att förlora sina jobb. De radikala proletärerna lyckades allvarligt störa kapitalismens samhällslogik men misslyckades med att ersätta den med en ny. Våldsamma (till och med beväpnade) aktioner blev alltmer separerade och skilda från livet och aktiviteterna på arbetsplatserna. 1980 sa Fiat upp 23 000 personer av de 140 000 anställda på fabriken i Torino. Arbetarna på fabriken gick ut i strejk i 35 dagar och till sist gick 40 000 arbetare på Fiat ut på gatorna mot strejken. Efter detta skrev fackföreningarna under en kompromiss som innebar att de 23 000 arbetarna fick statliga pengar som kompensation för att de förlorade jobben. Tusentals arbetare blev senare sparkade på grund av nya rationaliseringar. Vid denna och liknande vändpunkter trycktes upproren på 60- och 70-talen tillbaka.
Sedan dess har arbetarklassens nederlag främst berott på klassens defensiva position gentemot en ständigt rörlig och mobil fi ende. Hur djupt förankrad och utbred arbetarkampen än var i gruvorna och på verkstadsgolven kunde den inte stå emot kapitalets omstruktureringar. Arbetet är endast starkt om det är nödvändigt för kapitalet. Annars kan arbetarkampen endast försena nedläggningar, ibland i fl era år, om den får stöd från andra delar av arbetarrörelsen. Men i slutändan förlorar den alltid eftersom kapitalet inte kan tolerera arbetskraft som inte bidrar till profitskapandet. Under 70- och 80-talen var arbetarna både bra organiserade och många till antalet, men trots detta förlorade de alla de viktiga kamperna eftersom ekonomin berövade dem deras sociala funktion och samhälleliga mening. Arbetarklassens vapen kommer ur funktionen som arbetare, om arbetarna förlorar denna funktion har de inte längre något att sätta mot kapitalet. Och inget kan få kapitalet att anställa oanvändbar och onyttig arbetskraft.
Samtidigt som detta skedde försvann alla de självständiga aktionskommittéer och basgrupper som utvecklats ur arbetarkampen. Alla dessa olika experiment hade varit forum för arbetarnas självorganisering både inom och utanför arbetsplatserna. När nya koordineringsgrupper dök upp, som under järnvägsstrejken 1986 och sjuksköterskornas strejker 1988 i Frankrike, försvann dessa grupper mycket snabbt sedan kamperna dött ut. Några förvandlades till nya former av basfackföreningar och integrerades därför i kapitalet.
Under flera år hade arbetare vid de löpande banden vägrat att bli behandlade som robotar, medan en minoritet aktivt vände ryggen åt det kapitalistiska samhället. Kapitalet svarade med att ersätta dessa arbetare med riktiga robotar. Mängder med arbetstillfällen försvann och många av de arbeten som fanns kvar förändrades, utvecklades och intensifierades. Samtidigt förändrades den allmänt spridda längtan efter frihet till en frihet att konsumera saker. Vem hade år 1960 trott att en 12-åring några år senare kunde få ut kontanter ur en bankomat med ett eget kontokort? Hennes pengar – hennes frihet… De kända slagorden från 1968: Arbeta aldrig! och Kräv det omöjliga! hånades när människor tvingades bort från säkra jobb och blev erbjudna en ännu större mängd varor att konsumera.
Många jämför dagens situation med 20- och 30-talen – inklusive hotet om fascism. Men till skillnad från upproren och de beväpnade kontrarevolutionerna som ägde rum mellan 1917 och andra världskriget, har den nutida kontrarevolutionen varit en utdragen och långsam process. Gradvis har proletariatet absorberats av kapitalet och dragits in i arbetslöshet och deltidsarbete. Om det finns hopp, finns det hos proletärerna, säger Winston i 1984, det är som om många av proletärerna från det verkliga 1984 reste sig några år före det årtalet och faktiskt tog världen i sina händer. Men de vägrade att erkänna att de gjort det och de misslyckades därför med att förändra den. Decennier tidigare hade deras farföräldrar låst in sig bakom fabriksportarna, exempelvis i Italien under 20-talet, ofta var de även tungt beväpnade. De kämpade och dog, men fabriksockupationerna slutade alltid med att kapitalisterna fick tillbaka sin egendom. Under resningarna på 60- och 70-talen var bara en handfull proletärer beväpnade (till och med ännu färre i och med arbetslöshetens ankomst, man skjuter inte på en fabrik som skall stängas.) Denna gång var det inte ett nederlag utan det var snarare proletärerna som självmant och frivilligt la ner kampen. Precis som en spelare som ställer sig bredvid en match som är avgjord i förhand. Han kan inte eller vill inte avslöja myglet och låter därför den i förhand avgjorda matchen fortsätta.
Spelet är förlorat. Det är ingen idé att förneka det. Kapitalismen triumferade och är idag mer obestämd och immateriell än vad den var för tjugofem år sedan. Kapitalismen gör allt universellt men på ett abstrakt, passivt och negativt sätt. En reklambild på 60-talet förställde en bilarbetare som tittade på en ny bil och undrade »Vem gör den här modellen?» Dagens arbetare, som blivit tvingad till deltid eller flexibelt arbete, sitter hemma och tittar på filmen Crash medan hans barn spelar ett TV-spel som utnyttjar ett chip som en dag skulle kunna ersätta hans far eller honom själv. Aldrig har mänskligheten varit så sammanfogad och så atomiserad. Miljarder människor ser samma bilder på TV men lever allt mer skilda liv från varandra. Varor massproduceras samtidigt som de är utom räckhåll för stora delar av världens befolkning. På grund av den ekonomiska krisen på 30-talet hade miljoner människor inget arbete att gå till. Idag är folk arbetslösa i en tid av ekonomisk tillväxt. Inte ens dagens ekonomi som börjat återhämta sig från kriser och klasskamp kan få ut så mycket profit som den fick ut av dessa arbetare för 30 år sedan. På många sätt har vi kommit bort från lönsamhetens kris på 70-talet. De flesta företag tjänar idag mer än vad de någonsin gjort. Paradoxen är helt enkelt den att arbetets produktivitet har stegrats till sådana höjder att kapitalet inte behöver hyra mer arbete för att öka sitt värde. Många arbetare och flera branscher har därför helt enkelt gjorts onödiga.
Arbetarrörelsen som existerade i början av 1900-talet och som fortfarande fanns 1936, varken krossades av fascisternas våld eller mutades med transistorer och kylskåp. Den förintade sig själv som en samhällsomstörtade kraft eftersom dess mål var att bevara proletariatets villkor istället för att upphäva dessa. Som bäst gjorde arbetarrörelsen livet drägligare för de arbetande massorna och som värst tvingade den ut arbetarna i världskrig. Allt detta tillhör idag det förgångna, att filmer om den forna arbetarkulturen blir alltmer populära är ett tydligt tecken på att arbetarrörelsen har förflyttats från verkligheten till minnet och museerna. Stalinister blir socialdemokrater och socialdemokratin går mot mitten på den politiska skalan. Alla politiker går mot höger och snart kommer säkert trotskisterna att börja kalla sig radikala demokrater. Det som en gång i tiden var en revolutionär miljö är idag uppfylld av utbredd hjälplöshet och nostalgi. Vi kommer aldrig att sörja den tid då Brezjnev kallades kommunist och då tusentals unga människor marscherade på gatorna sjungandes Internationalen, när de enda som dessa ungdomar stödde i själva verket var grupper som försökte vara vänsterns extremvänster.
Syftet med den gamla arbetarrörelsen var att ta över den här världen och förvalta den på ett nytt sätt. De ville sätta dagdrivarna i arbete, utveckla produktionen och införa någon form av arbetardemokrati (åtminstone principiellt). Endast en liten »anarkistisk» och »marxistisk» minoritet påstod att ett annat samhälle betydde förstörelsen av staten, varuproduktionen och lönearbetet. Emellertid såg inte dessa grupper detta som en process utan menade att detta var punkter på ett program som skulle sättas i praktiken efter proletariatets maktövertagandet. Dessutom skulle dessa förändringar ofta ske efter en lång övergångsperiod. Dessa revolutionärer misslyckades med att se kommunismen som en social rörelse vars handlingar och aktioner underminerar klass- och statsmaktens själva grundvalar. De missförstod den subversiva potential som finns i de öppna och kommunistiska relationer som ständigt återkommer i varje uppror som djupt skakat om världen, exempelvis revolutionen i Ryssland 1917–19 och resningarna Katalonien 1936–37.
De kapitalistiska förutsättningarna för kommunism behöver inte skapas längre. Kapitalismen finns överallt idag men är mer osynlig än vad den var för femtio eller hundra år sedan. Förr visade sig klasskillnaderna i öppen dager. Kroppsarbetaren kände direkt igen fabriksägaren som sin klassfiende. Arbetaren och hans jobbarkamrater trodde att det vore bäst för dem om de blev av med sin chef. Idag existerar klasser fortfarande, men de manifesteras i oändliga konsumtionsnivåer och ingen tror att världen skulle bli bättre om alla ägde industrierna tillsammans. »Fienden» är en osynlig och vag samhällelig relation. En relation som är abstrakt men verklig. Trots att den genomsyrar hela samhället är den inte ett monster som är utom räckhåll. Eftersom det är proletärerna som producerar och reproducerar världen är det bara de som kan störa kapitalismen och revolutionera världen. Målet måste vara en omedelbar kommunisering av världen, en process som måste börja från start men som kanske inte kommer att ha avslutats efter en generation eller ens flera. Kapitalet har invaderat livet och bestämmer alltifrån hur vi matar vår katt till hur vi besöker och begraver våra vänner. Dess makt härskar till den grad att vår enda fiende är denna osynliga, opersonliga och allt omfattande samhällsstruktur. (Trots att kapitalet har hyrt in mycket personal till dess försvar, är tron på att man inte kan förändra världen en mer samhällsbevarande kraft än all polis och media tillsammans.) En mänsklig gemenskap är idag enklare att nå än vad det var för ett sekel sedan, men vår passivitet förhindrar den från att uppstå. Vårt mest vitala behov, andra människor, är på samma gång så nära och så avlägset. De merkantila banden är både starka och svaga.
Upploppen i Los Angeles 1991 gick längre än kravallerna i Watts 1965. De på varandra följande upploppen i olika bostadsområden visar att en stor del av ungdomen inte är integrerade i samhället. Världen över vägrar arbetare trots massarbetslöshet att pressas till att acceptera lägre löner. Arbetare i Sydkorea har visat att »världsföretaget» sprider fabriksoroligheter i sin jakt på profit. I det »outvecklade» Albanien skedde det ett modernt uppror. När en tillräckligt stor minoritet tröttnar på samtidens virtuella verklighet och börjar göra möjligheter verkliga igen, då kommer revolutionen att åter resa sig – fruktansvärd och anonym.
Eftersom det inte finns så många trygga jobb längre, har det nu blivit på modet att kritisera arbetets fasor och hävda att vi är på väg (eller borde vara på väg) in i ett samhälle där arbetet förlorat sin relevans.
Under de senaste tjugo åren har hundratals miljoner människor över hela jorden tvingats in i lönearbete. Många av dem har senare blivit av med sina jobb. Speciellt har detta skett i Asien, medan många lönearbetare i Ryssland får ha kvar sina jobb fast nu utan lön. Den indonesiska bondens dotter som började arbeta i en fabrik i Djakarta för att sedan bli arbetslös, kommer dock aldrig att återvända till det traditionella bondelivet. Inte ens om hon flyttar tillbaka till sin familj på landsbygden. De ryska arbetarna som inte får någon lön fortsätter att finnas kvar inom den kapitalistiska sfären. Båda exemplen kommer från vår arbeta-för-pengar-civilisation. Massarbetslöshet är en naturlig och integrerad del av det industriella systemet.
I de mest avancerade länderna eller i de mest utvecklade branscherna har det direkta arbetet blivit allt mindre väsentligt. Precis som Marx förutsåg i Grundrisse. Men var än det direkta arbetet existerar så är det av yttersta vikt. Om vi lever i ett »informationssamhälle», är den mänskliga delaktigheten i produktionen långt viktigare idag än vad det var förr, eftersom ingen information kan uppstå utan mäns och kvinnor aktiva närvaro. Information kan inte uppstå utan arbete.
Robotar som gör robotar som används av robotiserade människor är Science fiction-fantasier och en fullständig automatisering av produktionen är helt omöjlig. Kapitalet sätter människor i arbete för att de skall producera mer värde än det som är investerat i dem och i maskinerna de använder. Det är så kapitalismen skiljer sig från tidigare system. Kapitalismen organiserar världen runt den absoluta nödvändigheten av att arbeta och arbeta konkurrenskraftigt. Den tillåter bara arbetslöshet eller icke-profitskapande aktivitet så länge den inte är ett hinder för varucirkulationen.
Den eviga jakten på värdet styr vår planet långt mer år 2004 än vad den gjorde 1867. Hela samhällets sociala struktur är anpassad efter värdeskapandets logik. Däri ligger kapitalismens styrka men samma motsättning som aktiverade den 1867 fi nns fortfarande kvar. I denna genomkapitalistiska värld kan man inte vinna lika mycket profit ur alla branscher, ting och människor.
Reklamfi rman som får miljoner dollar för att saluföra den nya Toyotamodellen hjälper visserligen till så att bilen lättare blir såld. Men den stärker inte Toyotas värdeackumulation på samma sätt som ingenjörerna, designers och arbetarna som tillverkar modellen gör. Toni Negris idéer ökar inte hans bokförläggares kapital på samma sätt som översättarna, sekreterarna, tryckeriarbetarna och de som ser till att hans böcker levereras till bokhandlarna gör.
Det är riktigt att den relativa delen av direkt eller omedelbart arbete har minskat i skapandet av rikedom, rikedom ses alltså här i kapitalistiska termer som det som får kapitalets hjul att snurra, i jämförelse med den allmänna sociala medverkan i produktionen. Själva den produktiva handlingen blir alltmer diffus och svår att se, men trots detta försvinner den produktiva verksamheten inte till ett immateriellt kollektivt intellekt. Saker och ting tillverkas inte av en universell, odelbar och osynlig hjärna.
Låt oss använda en kontorist i en fabrik, som tillverkar maskindelar under 1900-talets början, som exempel. Det kan under denna tid ha varit möjligt, även om det säkerligen var mycket svårt, att skilja på det arbete i hans/hennes dagliga liv som faktiskt tillförde den verkliga tillverkningen något, »produktivt arbete», från de sysslor som var »improduktivt arbete». Idag skulle det vara omöjligt att se skillnaderna på kontoristens produktiva och improduktiva sysslor och det skulle även vara helt meningslöst att leta efter skillnaden. Idag har exempelvis många kroppsarbetare ansvar för kunder under delar av sin arbetstid. Betyder detta att alla arbetare tillför lika mycket värde till en produkt (eller i produktionen som helhet)?
Om det vore så varför omorganiseras då fabriker och företag? Kapitalet skulle inte göra miljoner människor arbetslösa, skapa mer flexibilitet på arbetsmarknaden och lokalisera profitcentrum på företagen om så var fallet. Varför skulle cheferna hela tiden leta efter sätt och platser där de kan öka produktiviteten och användandet av tiden för att maximera profiten i sådana fall? Kapitalet sparar på arbete (och speciellt arbetstid) eftersom arbete är den viktigaste delen av produktionen.
Det är precis här som motsättningen ligger och motsättningen är allvarligare idag än vad den var 1848. Kapitalet står utanför det mänskliga (»levande») arbetet och kommer alltid att se det levande arbetet som sin gräns. Oavsett taylorismen kan arbetet aldrig helt och hållet värderas eller mätas. Ingen handling kan totalt reduceras till en given tidsperiod. Värdet är en ström och ett flöde, men det är bara vätskor som är helt och hållet flytande.
För ett sekel sedan tog kapitalismen över politiken, arbetarrörelsen, konsten, kulturen etc. och den ersatte fabriksägare med företagschefer. En sådan socialisering tog inte död på klassamhället, bara på dess gamla former. Nu när även arbetet blir »socialiserat» betyder inte detta att arbetet försvinner. Kapitalets häpnadsväckande förmåga att integrera och använda sig av sina egna gränser ger den aldrig förmågan att helt upphäva dem.
Den här boken dediceras till Jocelyne – den okända arbetaren.