… den Situationistiska internationalen bör inte dömas efter det sätt som den presenterar sig på, alltså inte efter vissa av dess manifestationers ytliga och skandalösa karaktär, utan enligt dess egentliga skandalösa centrala sanning.Situationistiska internationalen
Olyckligt nog för oss, så hade vi rätt.Amadeo Bordiga
Gentemot inspektören Pinard försvarade Flaubert Madame Bovarys moral. En sådan roll skulle inte passa oss.1
»Det kan aldrig finnas en oskyldig lettrist» utropade lettristernas international runt 1950 när en av dess medlemmar hade blivit anklagad för stöld. Samtidigt som det är motbjudande att bli behandlad som om man vore skyldig, så är det absurt att hävda att man är oskyldig efter att ha publicerat en artikel med namnet »Pour un monde sans innocents» (›För en värld utan oskyldiga›).
Armand Robin författaren till La Fausse Parole (›Det falska ordet›) insisterade på att hans namn skulle hamna på alla dödslistor.
Det är ingen mening att leta efter förklaringar. Att förneka är att erkänna.
I snart trettio år har vi gjort olika saker och lagt fram vissa idéer. Våra handlingar bestämde vilka vi var.
Plötsligt blev vi anklagade för saker vi inte gjorde. Enligt våra mest fördragsamma kritiker så stödde vi obetänksamt förnekelsen av förintelsen. Andra, vare sig de var galningar eller lögnare, gick längre: för dem var vi förintelseförnekare eller mer eller mindre fascister.
Skall vi behöva bevisa vad vi inte är? Negativa bevis är nonsens.
Vi kan inte göra någonting för de vilsna lamm som väljer att döma de tusentals sidor vi publicerat utifrån femtio rader som kopierats till deras förmån.
Vi har inget att säga till de forskare och läsare som endast är intresserade av »ultravänstern» om den har några kopplingar med »ultrahögern». Varför inte skriva en historik kring den tyska kommunistiska vänstern med inriktning på de få som blev nationalbolsjeviker? Det här lika relevant som att läsa Nerval ur ett psykologiskt perspektiv, eller tolka Marx genom hans kärleksaffär med sitt hembiträde, eller studera anarkismen uteslutande utifrån provokatörerna som infiltrerade de frihetliga grupperna.
När det gäller de som känner till våra skrifter och vår verksamhet, några av dem i mer än tjugo och trettio år, och som plötsligt började skaka av rädsla när de läste några få utvalda citat, så diskvalificerar detta dem på alla nivåer, inklusive den intellektuella.
Smutskastningen lyckades med det den eftertraktade: en medial seger. Men så fort smutskastarna har fått sina ord sagda så har de svepts iväg och ersatts med nya i mediabruset. En dag så kommer alla få femton minuter ökändhet. Ridån går ner, slut på showens rättegång.
Den hånfulla karaktären hos anti-ultravänsterkampanjen, dess tvivelaktiga kontakt med verkligheten, visas på samma sätt som om vi hade fått rollen som en skurk i några romaner och sedan i en film. Förtalet har blivit fiktion – ett säkert tecken på att det nått sin slutgiltiga fas.
En skandal kan inte refuseras. Pressen och förlagsvärlden skapar inte opinion, den reflekterar den, den talar endast om det som läsaren redan känner till och det som har blivit socialt filtrerat.
När media möter något okänt (i det här fallet La Banquise) så kan de påverka läsaren, men, eftersom en sådan artikel inte har den minsta lilla anknytning till läsarens liv, hur mycket inflytande har den då? Hur mycket påverkar den egentligen? La Banquise är inte mer relevant än ett tåg som åkt av spåren i Kina, det är lika viktigt som hundrafemtio döda kineser, den ges några kolumner och trettio sekunders uppmärksamhet.
I och med mordet på Gerard Lebovici 1984 öppnade franska läsare, som inte kände till något om den Situationistiska internationalen, sin tidning och fick veta att Guy Debord hade kontakter med den internationella terrorismen. Före läsaren glömde bort allt om Debord så bekräftades något som han redan kände till: extremister är verkligen obehagliga typer.
Om kommunistiska idéer skulle skildras för vad de faktiskt var i New York Times, så skulle deras blotta framträdande i tidningen beröva dem all mening. Kan en sida i New Tork Times som är fientligt inställd till dessa åsikter vara mer relevant?
Om en medlem i kommunistpartiet på femtiotalet hade slöläst Mattick eller Socialisme ou Barbarie skulle han blivit mycket indignerad: »De måste få betalt av CIA för att skriva sådant!» Och en som endast brukade läsa skandalpressen skulle sagt: »Jag vet inte vad det handlar om, men de tycker åtminstone inte om ryssarna.»
Våra texter från 1970, 1979, 1983 eller 2000 kan endast förstås av sina läsare, inte av de som studerar dem för att hitta någon form av förintelseförnekelse i dem, och som jämställer historia med kriminologi, politik med avståndstagande. När vi skriver volymer om revolutionen så struntar den gemene vänsteristen i dem. Om man visar honom fem rader som vi skrivit om Auschwitz så kan han bli övertalad om att »vi har gått lite för långt». Han har fel i bägge fallen.
Det är endast möjligt att ge dig själv vanrykte i ögonen på de som du existerar med. Den allmänna opinionen ser alla individer och grupper som har radikala pretentioner som drömmare, imbecilla eller problemmakare. Det är lika svårt för den vanliga Le Monde-läsaren att förstå att La Banquise aldrig flörtade med fascismen som det är att acceptera tidskriftens historiska vision. Men det är faktiskt just denna flörts ickeexistens som visar validiteten hos denna vision. Det finns inget annat »bevis» än detta.
Eftersom vi är revolutionärer så har vi lika lite gemensamt med fascismen som med stalinismen. Problemet (som inte kommer försvinna på ett bra tag) är att denna fras har helt berövats mening av de som inte ser något verkligt innehåll i ordet »revolution». Det vore meningslöst att anta att människor som inte har tid att förstå våra idéer skulle förstå oss i det här avseendet – vi har aldrig stött förintelseförnekaren Faurisson. Man smutskastar oss eftersom vi har en kritik av antifascismen. Anti-antifascism måste innebära att man är för fascism. Det är lika klart som glaset i Lenins mausoleum.
När det gäller andra områden så skulle kanske denna slutlednings blinda logik kunna åstadkomma någon form av kritisk reflex hos vänstern, alltså hos de som genom den enkla men minimala politiska demarkationslinjen anses vara vänster istället för höger och, vilket behövs sägas, de som genom denna lilla skillnad anses vara extremvänster istället för extremhöger. Men den här gången innebar attacken en demokratisk refusering av den revolutionära teorin, som via suntförnuft, i Frankrike såväl som på nästan alla andra platser runtom i världen, ser den grundläggande konflikten i vårt sekel som konflikten mellan de som förnekar och de som inte förnekar förintelsen.2
Vi bör klandras. Men inte för det som vi har beskyllts för, utan på grund av de orsaker som gör att vi har anklagats för att stödja en förintelseförnekare. Åklågarna har pekat på vår starkaste punkt, inte på våra svagheter, några förenklingar eller på provokationer. Bra eller dålig smak ifrågasätts inte här. »Om man tar allt i akt, så är provokationens känsla fortfarande den mest märkbara aspekten av saken. En sanning kommer alltid få makt ifall den uttrycks på det mest skandalösa sättet.» (Breton, Konferens, 17 november, 1922). Samhällets benägenhet att bli chockerad över en handling eller en isolerad kommentar går hand i hand med att det tolererar och understödjer sin egen omänsklighet.
Om min teater stinker, är det för att alla andra pjäser luktar gott.Jean Genet, 1967
Kommer den samhällskritiken någonsin att lära sig att sluta skriva provokativt?
Vi bör klandras för att vi tror att nazismen är kondenserad kapitalism och endast kunde ha undvikits genom revolution; för att vi tror att människan endast kan fly samtida och kommande fruktansvärda diktaturer genom att övervinna det kapitalistiska samhället.
Handlar detta bara om vårt ordval? Säkert inte. Låt oss säga att vi istället för ordet kapitalism hade använt orden: det nuvarande samhället, nittonhundratalet, den moderna världen… producerade Auschwitz, inkvisitionen hade rest sig mot oss ändå. Det som är oacceptabelt är att härleda nazismens brott till källan: den kapitalistiska världs(o)ordningen. Alldeles för många människor har redan lagt ned en massa tid på att förklara nazismen i termer av hat, förnekande av andra, en exklusivitetens politik, antisemitism, det vill säga på nazisterna. Därav vill de att man, i Frankrike idag, inte bekämpar Le Pens Nationella fronten genom att attackera samhället som producerar det. Istället skall man försvara samhället mot Le Pens parti. Detta leder dem till att anse att det är logiskt att stödja vänstern, mitten och alla moderata politiker så länge som han eller hon är mot extremhögern.
De som har gjort »kapitalismen» till en tom reklamfras är samma personer som förvandlat ordet ”revolution” till en intetsägande slogan. Det som skiljer oss från de som tar avstånd från oss är att de vis slutet av dagen faktiskt tycker att detta samhälle trots allt inte är så farligt. De tror att vi har »mer frihet» idag än på 1950-talet, de menar att kravallpolisen är bättre än trupperna på Peterloo eller Pinkertons gäng och de hävdar att unga proletärer har det »bättre» i en innerstadsskola än nere i en gruva eller ute på gatan. Det är exakt här som vårt brott finns: vi vägrar jämföra.
Koncentrationslägren är helvetet för den värld som har varuhuset som himmelrike.La Banquise, n.1, 1983
Det är självklart för oss att det varken existerar himmel eller helvete. En fruktansvärd verklighet skapar en skräckinjagande representation. Den moderna hemskheter producerar sina himlabilder. I bägge exemplen, så är det så att uttrycken som användes av La Banquise handlade om bilder och de jämförde aldrig de verkligheter som de baserades på, ännu mindre förnekade de deras existens.
Den »normala» förtryckarregimen har inte en natur som skiljer sig från koncentrationslägrens. Koncentrationslägren är inget annat än en bild av det kamouflerade helvete som så många människor runt om i världen lever i.Robert Antelme, Pauvre-Proletaire-Deport, 1948
Självklart är det inte så att det är den slutgiltiga lösningen som det specifikt refereras till i detta uttalande. Antelme talar om koncentrationslägren och inte om förintelselägren. Men vem skulle anklaga Antelme för att bortse från lägrens hemskheter? (Han var aldrig ultravänster, utan snarare en radikal humanist som gick med det franska kommunistpartiet 1946 och uteslöts fyra år senare.) Vårt enda brott ligger i att vi anser att utrotningen är koncentrationens kulmen.
Koncentrationslägren är helvetet för den värld som har varuhuset som himmelrike. Varför är denna mening så oacceptabel? Varför glömmer vänsteristen bort allting som vi precis sagt, han minns inte ens Antelme som han kanske läst, och anser att detta citat jämför gaskamrarna med människor som köar på Tesco? Jo, eftersom, även om han inte älskar varuhus, så ser han inte det skräckinjagande hos dem. Precis som han vill ha ett demokratiskt samhälle med reducerade löneskillnader, så drömmer han om ett konsumentvänligt shoppingcenter. Han vill att cykelbanor skall koppla samman det lokala samhället med detta demokratiska varuhus. Han vill att det skall säljas pedagogiska cd-rom skivor istället för barbiedockor i butikerna och att man kan köpa ekologisk mat och rättvisemärkt kaffe från Bolivia på varuhusen. Med andra ord – varor med ett mänskligt ansikte. Det är för dem som inte har en kritik av varuhuset, de som inte anser att varuhuset är en plats där marknadsförhållandena koncentreras och en plats som visar upp ett allmänt elände, som La Banquises uttryck låter paradoxalt och rent av förfärligt.
För oss, lika mycket som för de som anklagat oss, är det hur vi ser på varuhuset (och samhället) som bestämmer hur vi ser på lägren, inte viceversa. Så det vore hopplöst att försöka avbeväpna våra åklagare genom att försvara vår syn på Auschwitz. Istället är det vår uppgift att bemöta dem just på frågan om synen på varuhusen. Det centrala för oss har aldrig varit att göra en analys av nazismen eller av förintelsen, inget har förändrats sedan en polis skrek till en av oss 1968: »Er skit kommer inte resultera i något annat än fascism!» Trettio år senare, vare sig det handlar om Auschwitz eller inte, är det samma historia. Anklagelserna mot oss baserades på en skandal. Men dag efter dag så visar sig verkligheten vara mer skandalös än skandalen. Och verkligheten gör en karikatyr av sig själv. Det var ekonomin som hade planer på ett köpcentrum i Oswiecim, inte La Banquise. Skandaler är det som plötsligt chockerar en värld som inte längre orkar se sig själv i spegeln. Varan är det stora nedsmutsaren. Det sa manifestet som fyllde hundrafemtio år 1998.
Vår civilisation är alltför fylld av hemskheter för att vi skall kunna ge oss den intellektuella eller moraliska rätten att upprätta en hierarki på de brott som lagen både auktoriserar och bekämpar. Denna värld kan inte förklaras av dess extremiteter utan endast genom de tillsynes ordinära och vardagliga verksamheterna. Gulag var inte nyckeln till Sovjet lika lite som utrotningslägren förklarar hitlerismen. Kriser, krig och massslakt uttrycker detta samhälles paroxysmer men förklarar inte den logik som producerar dem. Hursomhelst, planerade massmord är det som demokratin anklagar nazismen för – medan förintelseförnekarna hävdar att de aldrig var planerade. Vad mer kan man säga om denna debatt år 2000 än 1980 eller 1983? Brottet som vi gör revolt mot är detta samhälles natur och dess fortsatta kontinuitet, eftersom detta brott upprätthåller all annan brottslighet.
På 70-talet ersatte »nya filosofer» och Soljenitsynbeundrare Auschwitz med Gulag-arkipelagen. Tjugo eller trettio år senare för några socialister ett minikrig mot en revolutionär kritik som de låtsas se som någon form av nynazistiskt hot. Den demokratiska åsikten fortsätter att vara oförändrad: om du inte ser totalitarismen som den största fienden, då är du en medbrottsling till den. De som fortsätter att tala om kapitalism när alla skall oroa sig över de »verkligt» viktiga frågorna (diktatur, förtryck, rasism, intolerans) ses som oacceptabla och skall därför jagas.
Den här lilla kampanjen visar i alla fall att allting inte går att integrera och att skådespelssamhället har svårt att smälta kritik som är lite för radikal. Självfallet är det så att om en individ eller en grupp med revolutionära pretentioner dras fram i offentlighetens ljus, så skulle de förstås vilja bli anklagade för det de verkligen var. Men fabriceringen av monster är inte något nytt för vår samtid. Thiers massakrerade inte kommunarderna på grund av deras kommunala demokratiska program utan för att de var mördare och mordbrännare. Den franska tredje republiken fängslade inte anarkister för deras individualistiska eller kollektivistiska åsikter, utan för att de var bombkastare. Det tog flera år innan tidningarna slutade skriva att Marx var en agent för Bismarck och sluta påstå att Lenin var en tysk spion. La Banquise försökte förklara att det inte finns några monster: det vore fånigt att försöka visa att vi inte är några monster genom att bevisa att vi inte är förintelseförnekare.
Stalinismen förvandlade smutskastning till en vana för ett fåtal och till en besatthet för många. Flera decennier senare kan man fortfarande må illa av sextioåttornas beteende. De kombinerar sunt förnuft och moral med en dygdig självsäkerhet som endast de som stödjer »progressiva» värderingar kan få i detta samhälle. De lever i folkliga kvarter och glömmer aldrig bort att visa vilka perfekta referenser de har, föräldrarna var antingen fabriksarbetare eller deltog i det antifascistiska motståndet. De har en familj, de arbetar och om de skriver, så är det verkligen inte pornografiska noveller. De har också en publik och bok efter bok visar på detta. De äter lunch med en fackföreningsledare och lämnar honom när han skall marschera med trotskisterna. Deras stalinistiska historia var inget annat än en lång kritik av just denna historia. De reste genom Maolandet fast självfallet med ett kritiskt sinne. De förkroppsligar sextiotalets rebelliska anda men växte upp och blev realister och är idag inte rädda för att gå och rösta. De självrättfärdiga respekterar det som måste bli respekterat. Deras böcker är inte böcker utan ädla gärningar. Hur kan dessa människor göra fel? De har rätt innan de handlar: det som det goda tar avstånd från måste vara ondskefullt.
Men alla har inte dessa favörer: de som kritiserar demokratin förlorar lätt sin respektabilitet. Det räcker att de som förtalar oss visar på indignation för att vi skall anses vara skyldiga. När våra kritiker läste La Banquise gjorde det dem illamående och resulterade i att de kände sig äcklade och sårade. Vilket argument kan vara bättre än lidande? Sådana extrema mängder smärta och vrede kan inte ha fel. Känslomässig utpressning förvandlar motståndaren till ett monster. Schyssta killar mot skitstövlar, det är allt det handlar om.
Varje politisk rättegång lämnar intentionen bakom sig. På grund av detta är det meningslöst att försöka vända anklagelsen mot de som riktar den mot oss. Självklart är det så att demokratierna kände till och tillät judeförintelsen. Självklart var inte de högsta hönsen bland de franska fascisterna föredetta bordigister – snarare var det så att ledarna kom från de socialistiska och stalinistiska rörelserna. Självklart är det så att de som anklagar oss för att vara antisemiter i smyg stöder ett kommunistiskt parti vars ryska kamrater har och har haft en antijudisk retorik som långt överträffar Le Pens skämt och insinuationer. Självfallet är det så att de vänsterister som kastar dynga på oss, har i trettio år prisat rörelser i tredje världen som ofta liknar nationalbolsjevismen, och dessutom personligen hälsat på många mördare på Kuba och i Peking. Självfallet är det så att vi vill skrika till alla aktivister, journalister och akademiker som stödjer den vänster som uppmanade att man skulle stödja fäderneslandet för ett sekel sedan: nationalsocialismen är er politik. Allt detta är sant men vi skulle missa poängen ifall vi svarade på deras utfall med »NI är fascisterna». Istället så skall man faktiskt bryta ned alla former av stigmatisering. Tillskillnad från våra fiender, så har vi inga fiender. Vi är inte mot lönearbetet för att chefen har ett hemligt bankkonto i Schweiz. Vem bryr sig om de som behandlar oss som fiender har smutsiga händer eller inte? Låt dem värdeförmera allt det som för dem både är en raison détre och ett sätt att leva. För de är hedervärda män.
All form av politik bör dömas efter sina egna metoder. Samhällskritiken tar itu med ett sätt att leva precis som den angriper institutioner. Smutskastningspolitiken gör den direkta motsatsen: den tar milt på samhällsförhållanden och är hård mot individer. Den kräver etisk rensning, rening. Alla de onda skall utrotas. Den njuter av att avslöja namn och kräver att andra skall göra samma sak. Den informerar och den älskar informatörer. Den menar att samhället skulle vara bra utan överklassen som samlar sina pengar på hög, utan onda människor, utan nazister, utan pedofili. Och, dessutom, utan de som vägrar attackera fel mål, det vill säga utan oss. Ett historisk perspektiv där sociala krafter står i konflikt med varandra ersätts med kampen mellan en härskande figur och förtryckta personer, mellan en bödel och hans offer. Man anser att orättvisorna i samhället inte har någon annan uppkomst än en viss ideologi, de kommer från hat eller från människors begär att exkludera och förtrycka. Ett begär som driver finansmannen, nazisten, våldtäktsmannen, förintelseförnekaren och deras ultravänsterkompanjoner… Det viktiga är att vara på den rätta sidan, den goda sidan, och ge folket hemlig insiderinformation om vad de onda gör.
Revolutionärer har alltid försökt säga: detta är orsaken till sakernas tillstånd och detta är hur tillståndet kan förändras. Sanningen är aldrig en hemlighet. Det handlar om att förstå inte att blottlägga hemligheter. Den radikala kritiken förvägrar experten hans privilegium. Om den inte gjorde detta så skulle endast fysiker ha rätt att tala om kärnkraft och biologer skulle vara de enda som skulle kunna ha en åsikt om genmodifikation: med andra ord den vanliga människan är förevigt dömd att värdera specialisternas åsikter som alltid ligger en upptäckt före honom. Ett av kriterierna för den revolutionära kritiken är jämlikhet: inte för att vi anser att alla kan absorbera en nobelprisvinnares kunskap på sex månader, utan eftersom frågorna den ställer är helt annorlunda. Samhällskritiken är baserad på fakta som inte är självklara men som är fundamentala och som alla kan förstå sig på. »Hemligheten» är att det inte finns någon hemlighet.
Den värsta experten är den som är expert på hemligheter. »Tro på det omöjliga»: konspirationsteorier börjar alltid med tanken att allting gömmer sin direkta motsats. Den antar att det finns en falsk sanning och några som producerar denna falska sanning. Oförmögna att förstå grunden till detta samhälle – arbeta, köpa, sälja, gå dit statstjänstemannen säger till dig att gå – visar den dokument som skall bevisa chefens girighet, borgmästarens korruption, statstjänstemannen dunkla förflutna, miljardärens ökända sexualliv och självklart några hemliga fonder. Vare sig den visar att världens verkliga mästare är maffian eller Moskvaguldet, Moonie-sekten eller Opus Dei, Mossads- eller Stasisagenter, så sätter detta synsätt samman en mängd fragmentarisk fakta. Det är denna dåliga analys som nådde en hög nivå i den senaste inkvisitionens galenskaper. När hjärnan börjar tro på ockulta makter så kortsluts den.
I över tvåhundra år har den vanliga reaktionära åsikten (bland annat fascister har haft den) gått ut på att samhället är ruttet men att det fortfarande är baserat på några friska grunder, och nu skall man sålla agnarna från vetet genom att uppenbara de underjordiska makterna som styr oss. Smutskastningens politik kräver en upplyst elit som är kapabel att varna den vanlige och missledde dödlige för de krafter som lurar honom. Vilken skillnad finns det mellan åsikten att »parlamentet ligger i bankernas händer» och »ultravänstern hjälper nynazisterna»? Det är inte en stor skillnad, förutom att på grund av brist på information, så skriver idag Henri Coston texter och deltar i de dagstidningar som anses ha dignitet.3
Skillnaden mellan oss och de som smutskastar oss är att vi inte kartlägger dem.
1. Läsaren som jämför denna essä med den text som jag skrev till boken Libertaires et ultra-gauches contre le negationnisme (Ed.Reflex 1996) kommer se att »Kartläggarna» är en självkritik av det sätt som jag försvarade mig själv på för tre år sedan. Det adekvata svaret på smutskastningen skulle antingen ha varit tystnad eller motattack istället för att försöka förklara våra ståndpunkter, något som endast innebar förvirring. (Gilles Dauvé)
2. Den enda revisionism som haft en historisk påverkan, och som därav är av teoretiskt intresse, är den som splittrade den andra internationalen och som sedan dess har ansetts vara reformismens modell. Den innebar allianser mellan klasser, proletariatets integrering i nationen, en lönegemenskap under statens ledarskap och stöd till imperialismen. Med andra ord, ett äktenskap mellan nationen och arbetarrörelsen, något som George Valois (den första franska fascistgruppen, Le Faisceau, ledare) summerade med formeln: nationalism + socialism = fascism.
3. I över femtio år har H. Coston skrivit en lång rad böcker, fyllda med meningslös data, som alla går ut på att bevisa att Frankrikes folk är styrda av en utländsk minoritet, vare sig dessa är frimurare, protestanter, de internationella bankerna eller judarna.
»Le Parlement aux mains des banques» publicerad i Contre Courant, november 1956 skrevs av Paul Rassinier som var en av de första förintelseförnekarna.