Den här essän påbörjades strax efter händelserna maj -68 och skrevs färdig -72. Den skrevs av en vän som flera år tidigare hade jobbat på en algerisk skofabrik under (statskontrollerad) »självförvaltning». Där fick han erfara hur arbetarnas spontana strävan att kontrollera sin egen situation kunde resultera i en institutionaliserad självorganisering av lönearbetet.
Hade den här texten skrivits idag hade historiska fakta varit annorlunda. Till exempel har det franska kommunistpartiet försvagats, även om det fortfarande har några starka fästen. Det har delvis förlorat inflytande på grund av att traditionella arbetarklassområden har avindustrialiserats. Dessutom kan man inte längre tala om någon egentlig »stalinism», varken i Frankrike eller i andra länder. Kommunistpartierna var inte stalinistiska för att de älskade Ryssland utan för att statskapitalismen var en möjlig lösning för kapitalet… vanligtvis med Röda Arméns och de »socialistiska» brödraländernas hjälp och assistans. Med Sovjetunionens sammanbrott har behovet av denna efterblivna form av kapitalism försvunnit och de kommunistiska partierna har börjat utvecklas till socialdemokratiska partier. Det italienska kommunistpartiet har redan gått ganska långt på den vägen. Efter hårt motstånd har även det stenhårda franska kommunistpartiet tvingats att anpassa sig. Den 60-åriga grymma stalinistiska farsen har blivit förpassad till historiens soptipp, inte på grund av proletariatet utan på grund av den överväldigande och mäktiga drivkraft som varusamhället utgör. Kreditkortet är mäktigare än det totalitära styret.
Gilles Dauvé
Det ursprungliga syftet med denna text var att försöka påvisa de grundläggande orsakerna till varför den revolutionära rörelsen under seklets första hälft hade antagit vissa former – partier, fackföreningar, arbetarråd. Former som nu inte bara tillhör det förflutna utan även har blivit ett hinder för den revolutionära rörelsens återkomst. Tyvärr slutfördes endast en del av detta projekt och uppgiften väntar fortfarande på att fullbordas. Men det skulle vara ett misstag att invänta en fullständig teoretisk konstruktion innan vi går vidare. Denna text erbjuder vissa teoretiska verktyg som är användbara för en förståelse av det kommunistiska »partiets» nya former. Händelser som nyligen inträffat (framförallt strejker i USA, Storbritannien, Frankrike och Italien), visar tydligt att vi står inför en ny historisk period. Exempelvis dominerar det franska kommunistpartiet (PCF) fortfarande över arbetarklassen men är ändå under hård attack. Under lång tid avleddes den revolutionära rörelsens opposition mot kapitalet genom PCF men idag tenderar denna mediering att upphöra. Motsättningen mellan arbetare och kapitalism kommer att bli alltmer direkt och visa sig i verkliga handlingar, till skillnad från den tid när PCF:s ideologi var framträdande bland arbetare och den revolutionära rörelsen var tvungen att bekämpa PCF framför allt på en teoretisk nivå.
Idag kommer revolutionärer att tvingas motsätta sig kapitalet i praktiken och därför är nya teoretiska uppgifter nödvändiga. Det är inte tillräckligt att vara överens på idénivån utan man måste gå till positiv handling och först och främst intervenera i pågående kamper för att på så sätt bekräfta sina uppfattningar. Kommunister behöver inte bygga ett separat parti, åtskilt från det som gör sig gällande i praktiken i vårt samhälle; dock måste de ändå kämpa för sina positioner så att den verkliga rörelsen inte slösar bort sin tid på meningslösa och felaktiga strider. Organiska länkar (teoretiskt arbete för praktisk aktivitet) måste upprättas bland dem som tror att vi rör oss mot en konflikt mellan proletariatet och kapitalet. Denna text försöker inte bara visa på vilket sätt den kommunistiska rörelsen kommer att framträda igen utan även definiera kommunisternas uppgifter.
Generalstrejken i maj 1968 var en av de största strejkerna under kapitalismens historia. Ändå var det antagligen första gången i det moderna samhällets historia som en så stark rörelse ur arbetarklassen inte skapade egna organ som kunde uttrycka det. Mer än fyra års arbetarkamp bevisar detta. Ingenstans kan man se några organisationer som går längre än till lokala och tillfälliga kontakter. Det är på grund härav som fackföreningarna och partierna fått möjlighet att träda in i detta tomrum och tvinga fram förhandlingar med cheferna och staten. Under 1968 var några kortlivade aktionskommittéer, som motsatte sig vad de ansåg vara fackföringarnas förräderi, den enda formen av arbetarorganisering som agerade utanför både fackföreningarna och partierna
Antingen i början av strejkerna, under själva strejkprocesserna, eller under kampen mot återupptagandet av arbetet organiserade sig tusentals arbetare på ett eller annat sätt, utanför fackföreningarna och mot fackföreningarnas vilja. Men i samtliga fall dog dessa arbetarorganisationer ut med rörelsen själv och blev aldrig någon ny organisationsform.
Det enda undantaget var »interföretagskommittén» som hade existerat sedan början av strejken på Faculté des Lettres Censierbyggnad i Paris. Den samlade arbetare – individer såväl som grupper – från dussintals fabriker i Parisregionen och syftade till att koordinera aktioner mot det PCF-kontrollerade CGT-fackets försök att underminera strejken. Det var det enda arbetarorganet som i praktiken gick bortom fabrikernas snäva begränsningar genom att praktisera verklig solidaritet mellan arbetare från olika firmor. Som fallet är med proletariatets alla revolutionära aktivteter offentliggjorde inte denna kommitté sina aktiviteter.1
Kommittén fortsatte att organisera möten efter strejken och upphörde då dess medlemmar insåg meningslösheten i det hela. Självfallet slutade snart de hundratals arbetare som deltagit i dess aktiviteter att komma på mötena. Många av dem fortsatte dock att träffa varandra. Medan kommitténs syfte under strejken var att stärka kampen mot fackföreningarnas och partiernas ageranden förvandlades den senare till en diskussionsgrupp som studerade strejkens resultat och som försökte ta lärdom av strejken inför framtiden. Dessa diskussioner handlade ofta om kommunismen och dess betydelse.
Denna kommitté samlade en minoritet, men ändå gjorde dess dagliga »stormöten» att flera tusen arbetare kunde mötas. Den kom dock att vara begränsad till Parisregionen. Vi har inte hört talas om fler sådana experiment, organiserade utanför alla fackföreningar, i några andra regioner (om man inkluderar »vänsterfack»: staden Nantes i västra Frankrike kontrollerades t.ex. mer eller mindre av facken under strejken).
Man måste även tillägga att en handfull människor med kommunistiska idéer (inte mer än ett tjugotal) var djupt engagerade i kommitténs handlande och funktion. Meningen med detta var att begränsa CGT:s, trotskisternas och maoisternas inflytande till ett minimum. Det faktum att kommittén stod utanför alla traditionella fack- och partiorganisationer, inklusive de extremistiska, och att den försökte gå utanför fabrikens gränser förebådade allt det som har hänt sedan 1968. Dess försvinnande efter det att den hade fullgjort sina uppgifter förebådade också försvinnandet av de organisationer som dykt upp sedan dess under de senaste årens mest karaktäristiska kamper.
Detta tydliggör den stora skillnaden mellan den nuvarande situationen och det som skedde under 1930-talet. Under år 1936 kämpade arbetarklassen i Frankrike bakom »arbetarorganisationerna» och de reformer de tillkännagav att de kämpade för. Sålunda betraktades 40-timmarsveckan och den två veckor långa betalda semestern som en verklig seger för arbetarna vars främsta krav var att få samma villkor och position som andra avlönade grupper. Dessa krav påtvingades den härskande klassen. Idag kräver arbetarklassen inte förbättringar i levnadsstandarden och de reformprogram som läggs fram av fackföreningarna och partierna är mycket snarlika de som läggs fram av staten. Det var De Gaulle som föreslog »delaktighet» som botemedel för det han kallade det »mekaniska» samhället.
Det verkar som om endast en fraktion av den härskande klassen förstod omfattningen av krisen, vilken den betecknade som en »civilisationens kris» (A. Malraux). Efter detta har alla organisationer, alla fackföreningar och partier, utan undantag, på ett eller annat sätt ställt sig bakom det stora reformprogrammet. PCF har också med »verklig delaktighet» i sitt regeringsprogram och det näst största facket, CFDT, förespråkar självförvaltning, vilket även understöds av de ultravänstergrupper som vill att samhället skall förvaltas av »arbetarråd». Samtidigt föreslår trotskisterna »arbetarkontroll» som en »arbetarregerings» minimiprogram.
Hjärtefrågan för all denna omtanke är försöket att upphäva åtskillnaden mellan arbetaren och produkten av dennes arbete. Detta är ett uttryck för en »utopisk» syn på kapitalet och har ingenting att göra med kommunismen, utan det är den kapitalistiska »utopia» som försöker avskaffa exploateringens dåliga sida. Den kommunistiska rörelsen kan inte komma till uttryck i en formell kritik av kapitalet och strävar inte efter att förändra arbetsförhållandena utan efter att förändra arbetets funktion: den vill ersätta produktionen av bytesvärden med produktionen av bruksvärden. Medan fackföreningarna och partierna fortsätter att debattera inom ett och samma programs kontext har proletariatet en ickekonstruktiv inställning. Förutom sina praktiska politiska aktiviteter »deltar» proletariatet inte i den debatt som rör det självt och det försöker inte heller göra någon teoretisk undersökning av sin egen situation. Detta är tiden för proletariatets stora tystand. Paradoxen är att den härskande klassen på sitt eget sätt försöker ge uttryck för arbetarklassens strävan. En fraktion av den härskande klassen inser att de nuvarande förhållandena för tillägelse av mervärde är ett hinder för ekonomins funktion som helhet. Dess perspektiv är att dela på kakan och man hoppas på så sätt att en arbetarklass som »tjänar» på kapitalet och är »delaktigt» i det ska komma att producera mer mervärde. Vi når det stadium där kapitalet drömmer om sin egen överlevnad.2 För att åstadkomma detta överlevande måste det göra sig av med parasiterande sektorer, dvs. de delar av kapitalet som inte längre producerar tillräckliga mängder mervärde.
Medan arbetarna 1936 försökte uppnå samma levnadsnivå som andra samhällssektorer påtvingar idag kapitalet självt de privilegierade lönegrupperna samma allmänna levnadsvillkor som arbetarna har. Tanken om delaktighet förutsätter jämlikhet inför den exploatering som påtvingas av värdeproduktionens behov och sålunda innebär delaktigheten en »eländets» socialism. Kapitalismen måste reducera de enorma kostnaderna för de sektorer som är nödvändiga för kapitalismens överlevnad men som inte är omedelbart värdeskapande.
Det är under loppet av arbetarnas strider som de inser att möjligheterna att förbättra den materiella levnadsstandarden är begränsade och till och med på det hela taget redan planerade i förväg av kapitalet. Arbetarklassen kan inte längre ingripa utifrån en programmatisk grund som verkligen skulle förändra dess levnadsförhållanden under kapitalismen. Arbetarnas stora strider under seklets första hälft, så som kampen för åttatimmarsdagen, fyrtiotimmarsveckan, betald semester, fackföreningsväsendet och arbetstrygghet, avslöjade att det i förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalet fanns ett visst »kapitalistiskt» handlingsutrymme för arbetarna. Nuförtiden är det kapitalet självt som föreslår reformer för att på så sätt ge generell karaktär åt allas jämlikhet inför lönearbetet. Därför är ingen betydelsefull del av arbetarklassen villig att kämpa för omedelbara mål som man gjorde under århundradets början eller under 1930-talet. Men det borde även stå klart att det, så länge som det kommunistiska perspektivet inte är tydligt, inte kan skapas några arbetarorganisationer på kommunistisk grund. Detta betyder inte att de kommunistiska målen plötsligt kommer att stå klara för alla. Det är det faktum att arbetarklassen är den enda klassen som producerar mervärde som placerar den i centrum för värdets kris. Det är därför proletariatet hamnar i den kapitalistiska krisens hjärta, tvingar den att avskaffa alla klasser och skapa organ för dess egen förintelse som en del av kapitalet, som en klass inom kapitalismen. Den kommunistiska organisationen kommer endast att framträda i samband med den praktiska process som förstör den borgerliga ekonomin och skapar en mänsklig gemenskap utan varuutbyte.
Den kommunistiska rörelsen har kontinuerligt gjort sig gällande alltsedan kapitalismens första början. Detta är skälet till varför kapitalet måste upprätthålla den konstanta övervakningen och det fortsatta våldet mot allt som hindrar kapitalet att fungera normalt. Alltsedan Babeufs hemliga konspiration 1795 har arbetarrörelsen upplevt alltmer våldsamma och utdragna kamper, något som tydliggör att kapitalismen inte är mänsklighetens kulmen utan dess negation.
Även om strejken i maj 68 knappast uppnådde några omedelbara positiva resultat låg dess verkliga styrka i att den inte gav upphov till några hållbara illusioner. »Majmisslyckandet» var reformismens misslyckande och slutet på reformismen föder en kamp på en helt annan nivå, en kamp mot kapitalet självt istället för dess effekter. Under 1968 hade alla någon typ av »annat» samhälle i tankarna, men vad människor sade gick sällan längre än till tanken på allmän självförvaltning. Bortsett från den kommunistiska kampen vilken endast kan utvecklas om dess centrum – den mervärdeskapande klassen – leder den, så kan andra klasser endast agera och tänka inom den kapitalistiska sfären och deras uttryck endast vara ett uttryck för kapitalet, också för ett kapital som reformerar sig självt. Bakom denna partiella kritik och dess alienerade uttryck kan vi se början på en kris för själva värdet vilket är karaktäristiskt för den historiska period som vi nu är på väg in i.
Dessa idéer uppstår inte ur intet, utan dyker alltid upp på grund av att symptomen på ett verkligt mänskligt samfund finns på ett känslomässigt plan inom oss alla. Varje gång lönearbetets falska gemenskap ifrågasätts uppstår det en tendens i riktning mot ett samhälle där förhållanden inte längre bestäms av kapitalets behov.
Sedan maj -68 har den kommunistiska rörelsens aktivitet tenderat att bli alltmer konkret.
Medan strejkerna efter det andra världskriget (också de viktiga) hölls under kontroll och inte åtföljdes av konstant politisk och monetär kris, så har vi de senaste åren sett en förnyelse av industriella kravaller och t.o.m. resningar i Frankrike, Italien, Belgien, Västtyskland, Sverige, Danmark, Spanien, Portugal och Schweiz. I Polen attackerade arbetarna kommunistpartiets högkvarter alltmedan de sjöng Internationalen. Processen var i stort sett densamma i nästan alla fall. En minoritet startar en rörelse med egna målsättningar, snart har rörelsen spridit sig till andra kategorier arbetare inom samma firma och människor organiserar sig (strejkvakter, arbetarkommittéer på verkstadsgolvet och vid de löpande banden). I de flesta fall lyckas dock fackföreningarna se till att de är de enda med förhandlingsrätt med ledningen. Fackföreningarna lyckas till slut få arbetarna att återuppta arbetet efter det att de har föreslagit gemensamma paroller som ingen gillar men som alla accepterar då ingen lyckas formulera något annat. Den enda rörelse som kom längre än strejkstadiet såsom det nu ser ut, var den rörelse som med kravaller och strejker uppstod i Polen mellan december 1970 och januari 1971.
Det som på ett brutalt sätt skedde i Polen återfinns endast som en tendens i den övriga industrialiserade världen. I Polen fanns det ingen »utjämnande» kraft kapabel att hålla sociala kriser under kontroll, så den härskande klassen var tvungen att angripa arbetarklassen direkt för att kunna upprätthålla värdeprocessen på en normal nivå. Händelserna i Polen bevisar att värdets kris tenderar att sprida sig till alla industrialiserade områden och visar på att arbetarklassens hållning är central i en sådan kris.
Denna rörelses ursprung var behovet att försvara det genomsnittliga priset för försäljningen av arbetskraft, men rörelsen fann omedelbart sig själv på ett annat fält: den ställdes mot det kapitalistiska systemet som sådant. Från första början var arbetarna tvungna att angripa förtryckets organ. Parti- och fackföreningsfunktionärer överfölls och partibyggnaden stormades. I vissa städer vaktade man järnvägsstationerna så att de inte skulle kunna användas för att transportera trupper till städerna. Rörelsen var stark nog att skapa ett organ för förhandlingar, en arbetarkommitté för staden. Bara det faktum att Gierek själv tvingades att bege sig till hamnarna måste betraktas som en seger för arbetarklassen i dess helhet. Ett år senare var Fidel Castro i egen hög person tvungen att åka till Chile för att be arbetarna i tenngruvorna att samarbeta med den (»socialistiska») regeringen. I Polen sände arbetarna inte delegater till centralmakten för att lägga fram sina krav utan där fick regeringen istället komma till arbetarna för förhandlingar om… arbetarnas ofrånkomliga kapitulation.
Ställda mot statens våld bildade arbetarklassen sina egna organ för våldsutövning. Revoltens organisering hade inte förutsetts av några ledare utan den var en produkt av det samhälle som revolten ville förinta. Trots detta framträdde ledare (städernas arbetarkommittéer) först efter det att rörelsen hade passerat den högsta nivå som situationen tillät. Förhandlingsorganet är inget annat än ett uttryck för bägge sidors insikt om att det bara återstår en lösning. Det utmärkande för ett sådant förhandlingsorgan är att den inte innebär någon maktdelegering. Snarare representerar förhandlingsorganet den bortre gränsen för en rörelse som för närvarande inte kan gå längre än till förhandlingar. Återigen föreslår kapitalet reformer medan arbetarklassen uttrycker sig genom praktisk vägran. Proletariatet måste acceptera centralmaktens förslag så länge dess praktiska aktivitet inte är tillräckligt stark att krossa denna makts grundvalar.
Proletariatet tenderar, när den bedriver sin klasskamp, att direkt ställa sin egen diktatur mot kapitalets, den organiserar sig på andra grundvalar än kapitalets och därigenom ställer den frågan om samhällets omvandling genom sina handlingar. Då de existerande förhållandena är ofördelaktiga för ett storanfall, eller när ett sådant anfall misslyckas, då upplöses diktaturens former och kapitalet triumferar och omorganiserar arbetarklassen efter sin logik. Våldet avleds från sitt ursprungliga syfte och kampens formella aspekter separeras från sitt verkliga innehåll. Vi måste bli kvitt den gamla motsättningen mellan »diktatur» och »demokrati». För proletariatet betyder inte »demokrati» att organisera sig som ett parlament på det borgerliga sättet, utan det betyder en våldshandling genom vilken det förintar alla de samhällskrafter som hindrar det från att uttrycka sig och som bevarar proletariatet såsom klass inom kapitalismen. »Demokrati» kan inte innebära någonting annat än diktatur. Så snart det finns en åtskillnad mellan ett beslutsfattande organ och ett verkställande organ befinner sig rörelsen inte längre i den offensiva fasen, utan avleds in på kapitalets marker. Att ställa arbetarnas »demokrati» mot fackföreningens »byråkrati» innebär en attack på en ytlig aspekt och ett undangömmande av arbetarkampens verkliga innehåll, vilken har en helt och hållet väsensskild grund. Demokrati är idag en av kapitalets paroller: den erbjuder självförvaltningen av arbetarklassens eget upphävande. Alla som accepterar detta program sprider illusionen om att samhället kan förändras genom en allmän diskussion, följd av en votering (formell eller informell) som skall avgöra vad som skall göras. Genom att upprätthålla separationen mellan beslut och utförande försöker kapitalet upprätthålla klassernas existens. Om någon kritiserar en sådan åtskillnad från en rent formell synvinkel utan att gå tillbaka till dess rötter, förevigas endast uppdelningen. Det är svårt att föreställa sig en revolution som inleds genom att man röstar fram den. Revolutionen är en våldshandling; en process där de samhälleliga förhållandena omvandlas.3
Vi tänker inte försöka beskriva de strejker som ägt rum sedan 1968. Vi saknar allt för mycket information och en hel rad böcker och pamfletter har redan skrivits om dessa händelser. Vi vill endast se vad dessa kamper har gemensamt och på vilket sätt de är ett tecken på en period i vilken kommunistiska framtidsutsikter kommer att framträda alltmer konkret.
Vi delar inte upp det industriella samhället i särskilda sektorer, såsom »utvecklingssektorer» och »efterblivna» sektorer. Det är sant att skillnader kan observeras, men dessa kan inte längre dölja strejkernas natur för oss: man kan inte se skillnad mellan »förtruppens» och »eftertruppens» kamper. Strejkprocesserna bestäms allt mindre av lokala faktorer och allt mer av kapitalismens internationella förhållanden. Därför var de polska strejkerna och kravallerna en produkt av kapitalismens internationella kontext. Relationerna mellan öst och väst fanns i roten till dessa händelser där människorna sjöng Internationalen och inte nationalsången. De olika kapitalen i Väst och Öst har ett gemensamt intresse av att säkra exploateringen av sina respektive arbetare. Och de relativt underutvecklade »socialistiska» kapitalismerna måste upprätthålla en strikt kapitalistisk effektivitet för att kunna mäta sig med sina modernare västerländska grannar.
Den kommunistiska kampen påbörjas på en given plats men dess existens beror inte av lokala faktorer. Den handlar inte enligt sin ursprungliga födelseplats begränsningar. Lokala faktorer blir sekundära för rörelsens mål. Så snart en kamp begränsar sig själv till lokala förhållanden blir den omedelbart integrerad i kapitalismen. Arbetarkampens nivå bestäms inte av lokala faktorer utan av kapitalismens globala situation. Då klassen som i sig koncentrerar samhällets revolutionära intressen reser sig, finner den omedelbart, i sin situation, och utan några mellanhänder, innehållet i och målet för sin revolutionära aktivitet. Nämligen att krossa sina fiender och fatta de beslut som i och med kampen blir nödvändiga. Konsekvenserna av dess egna verksamhet tvingar den att gå vidare.
Alla strejker skall inte behandlas här. Det finns fortfarande ett kapitalistiskt samhälle där arbetarklassen endast är en av kapitalismens klasser, en del av kapitalet, då den inte är revolutionär. Parti- och fackföreningsmaskinerierna är fortfarande förmögna att kontrollera och leda avsevärda delar av arbetarklassen för kapitalistiska målsättningars skull. Allmänna val och många strejker organiseras av fackföreningar för begränsade krav. Ändå är det alltmer uppenbart att initiativet i de flesta stora strejker inte har tagits av fackföreningarna. Det är dessa strejker vi talar om här. Industrisamhället har inte blivit uppdelat i olika sektorer, arbetarklassen har inte heller uppdelats i de unga och de gamla, de infödda, immigranterna och utlänningarna eller de utbildade och de outbildade. Vi är inte motståndare till alla sociologiska definitioner, de kan vara användbara, men det är inte vårt mål att använda oss av sociologiska begrepp i denna text.
Vi skall försöka studera hur proletariatet bryter sig loss från det kapitalistiska samhället. En sådan process har ett definitivt centrum. Vi accepterar inte den sociologiska synen på arbetarklassen eftersom vi inte analyserar arbetarklassen ur en statisk synvinkel, utan utifrån dess motsats till värdet. Brytningen med kapitalet avskaffar bytesvärdet, alltså arbetets existens såsom en vara. Denna rörelses centrum, och därigenom dess ledning, måste vara den del av samhället som är värdeproducerande. Annars skulle det vara så att bytesvärdet inte längre existerade och att vi redan befann oss bortanför det kapitalistiska stadiet. Den verkliga innebörden av den essentiella rörelsen överskuggas i viss utsträckning av kamperna i periferin, de i värdeproduktionens utkanter. Detta var fallet i maj 1968, då studenterna dolde den verkliga kamp som pågick på andra platser.
Faktum är att dessa kamper i utkanterna (de nya medelklasserna) endast är ett tecken på en mycket mer djupgående kris vars drag fortfarande är okända för oss. Den förnyade värdekrisen påför kapitalet behovet att rationalisera och därför attackera de föråldrade sektorerna, vilka är minst förmögna att försvara sig själva, något som ökar arbetslösheten och antalet människor utan reserver. Men dessas intervention får inte tillåta någon att glömma den grundläggande roll som spelas av produktiva arbetare i bytesvärdets förintande.
Å ena sidan kommer initiativet för en strejk från de självorganiserade arbetarna, å andra sidan kommer den också från den del av arbetarna som är organiserade i fackföreningar. Men dessa initiativ är motsägelsefulla då de är uttryck för två rörelser som befinner sig i motsättning till varandra. Ingenting är mer främmande för en strejk än dess slut. Slutet på strejken är en tid av oändliga samtal då verklighetsbegreppet överskuggas av illusioner. Mängder av möten där fackföreningsrepresentanter har monopol på att tala organiseras, stormötena drar mindre och mindre folk och medlemmarna röstar till slut för ett återupptagande av arbetet. Strejkens slut är stunden då arbetarklassen återigen faller in under kapitalets kontroll, då den åter reduceras till atomer, individuella komponenter och krossas som klass kapabel att trotsa kapitalet. Strejkens slut innebär förhandlingar och »ansvarfulla» organisationers – fackföreningarnas – kontroll av rörelsen (eller det som är kvar av den). Strejkens början innebär just det omvända – då har arbetarklassens handlande inte någonting med formalism att göra. Alla som inte stöder rörelsen skjuts åt sidan, oavsett om de råkar vara verkställande direktörer, förmän, arbetare, styrelseledamöter, eller fackföreningsombud. Styrelsen blir inlåst och fackföreningsbyggnader attackeras av tusentals arbetare, om de lokala förhållandena kräver det. Under strejken i Limbourg (i Belgien, vintern 1970) stormades fackföreningshögkvarteren av arbetarna. Allting som fungerar som ett hinder för rörelsen tenderar att krossas. Det finns inget utrymme för »demokrati»: tvärtom så är allting uppenbart och alla fiender måste besegras utan att det slösas tid på diskussioner. En imponerande mängd energi framträder under den offensiva fasen och det verkar som om ingenting kan stoppa den.
Under detta stadium kan vi inte undgå att påvisa ett uppenbart faktum: den energi som framträder under strejkens inledningsfas tycks försvinna helt och hållet då det är dags för förhandlingar. Än viktigare är det att denna energi inte verkar ha någon relation till strejkens officiella motiv. Om ett dussintal arbetare utifrån egna krav ger upphov till en strejk som involverar tusentals arbetare beror inte detta endast på någon slags solidaritet, utan på en i praktiken omedelbar gemenskap. Som den viktigaste punkten måste det tilläggas att rörelsen inte lägger fram något specifikt krav. Den fråga proletariatet kommer att ställa i praktiken är i nuet redan formulerad i dess tystnad. I sin egen rörelse lägger inte proletariatet fram något särskilt krav och därför är dessa rörelser de första kommunistiska aktiviteterna i vår tid.
Det viktiga i arbetarklassens utbrytningsprocess från kapitalismen är att den inte längre kräver partiella och särskilda reformer. Därför upphör arbetarklassen att vara en klass, då den inte längre försvarar sina speciella intressen som klass. Denna process skiljer sig beroende på villkoren. I Polen gick rörelsen allra längst och visade att processens första steg är upplösandet av kapitalismens repressiva organ inom arbetarklassen (främst fackföreningarna). Nästföljande steg för arbetarklassen måste vara att organisera sig för att försvara sig mot kapitalismens repressiva organ utanför arbetarklassen (de militära styrkorna, polisen, milisen) och börja förinta dem.
De specifika förhållandena i Polen där fackföreningarna är en del av statsapparaten, tvingade arbetarklassen att inte göra någon åtskillnad mellan fackföreningarna och staten, eftersom det inte förelåg någon. Sammansmältningen mellan fackföreningarna och staten kastade endast ljus på en utveckling som inte framträtt fullt ut lika tydligt i andra länder såsom Frankrike och Italien. I många fall spelar fackföreningarna fortfarande rollen som buffert mellan arbetarna och staten. Men en radikal kamp kommer alltmer att konfrontera fackföreningarna och de delar av arbetarklassen som domineras av fackföreningarna. Den tid då arbetarna bildade fackföreningar för att försvara sina kvalifikationer och sin rätt att arbeta är förbi.
Det moderna samhällets villkor gör att arbetarklassen inte lägger fram något specifikt krav. Den enda gemenskap som tolereras av kapitalet är lönearbetets medan det tenderar att förbjuda allt annat. Kapitalet dominerar nu helt alla förhållanden människor emellan och det blir alltmer uppenbart att varje ofullständig kamp, som är begränsad enbart till särskilda förhållanden, tvingas att bli en del av en allmän kamp mot hela systemet av förhållandet mellan människor – kapital. Annars kommer den att bli integrerad i eller krossad av kapitalet.
Under buss- och tunnelbanearbetarnas (RATP) strejk i Paris under slutet av 1971 förvandlade tunnelbaneförarnas resoluta inställning strejken till en rörelse klart annorlunda än en enskild arbetarkategoris strejk. Rörelsens innehåll är inte beroende av vad människor tycker. Förarnas inställning förändrade deras relation till RATP och de andra fackföreningarna, och avslöjade klart konfliktens verkliga natur. Staten blev tvingad att själv ingripa för att tvinga tillbaka förarna till arbetet, främst med hjälp av påtryckningar från fackföreningarna. Oavsett om förarna ansåg det eller inte så var strejken inte längre deras, utan hade omvandlats till en offentlig rättegång där fackföreningarna officiellt erkändes som de nödvändiga organen för betvingandet av arbetarna, organ som fått uppgiften att återställa sakernas normala ordning. Det är omöjligt att förstå betydelsen av arbetarklassens »tystnad» om man inte först förstår kapitalismens kraftiga utveckling fram till idag. Nuförtiden anses det vara normalt att strejkens slutskede kontrolleras av fackföreningarna. Detta pekar inte på någon svaghet hos den revolutionära rörelsen. Tvärtom är det, i en situation som inte tillåter uppfyllandet av några partiella krav, normalt att inga organ för avslutandet av strejken skall bildas. Det är därför vi inte ser något bildande av arbetarorganisationer utanför fackföreningarna som samlar fraktioner av arbetarklassen på grundval av ett program med specifika krav. Ibland skapas arbetargrupper under den pågående kampen och ställer sina egna krav som inte överensstämmer med fackföreningarnas. Dessa gruppers möjligheter krossas dock av situationen som sådan, då denna inte tillåter dem att existera särskilt länge.
Om dessa grupper vill fortsätta existera, måste de handla utanför fabrikens gränser, annars kommer de att förintas av kapitalet på ett eller annat sätt. Att dessa grupper försvinner är ett av tecknen på rörelsens radikala natur. Om de fortsatte att existera som organisationer skulle de förlora sin radikala karaktär. Så de kommer alltid att försvinna för att senare resa sig men med en mer radikal karaktär. Idén att arbetargrupper till sist, efter många experiment och nederlag, kommer att lyckas forma en kraftfull organisation som klarar av att kullkasta kapitalismen, liknar den borgerliga idén att en delkritik av samhället kommer att förvandlas till en fullständig och radikal kritik av samhället.
Arbetarklassens aktivitet utgår inte från erfarenheter och har inget annat »minne» än kapitalets allmänna villkor som tvingar klassen att handla enligt dess natur. Den studerar inte sina egna erfarenheter, rörelsens misslyckanden är i sig självt ett adekvat sätt att visa på dess begränsningar.
Den kommunistiska organisationen kommer att växa fram ur det praktiska behovet att omvandla kapitalism till kommunism och är organisationen för övergången till kommunism. Häri ligger den fundamentala skillnaden mellan vår tid och den föregående perioden. I de kamper som ägde rum i Ryssland och Tyskland mellan 1917 och 1920 var målsättningen att organisera ett förkommunistiskt samhälle. I Ryssland försökte de radikala delarna av arbetarklassen få med andra arbetare och t.o.m. fattigbönder. De radikala elementens isolering och kapitalismens allmänna tillstånd gjorde det omöjligt för dem att företa sig den praktiska omdaningen av hela samhället utan ett program som förenade alla de förtryckta klasserna. Dessa radikala element krossades till slut.
Skillnaden mellan vår tid och det förflutna har sitt ursprung i produktivkrafternas enorma utveckling i nästan alla länder samt proletariatets kvantitativa och kvalitativa utveckling. Arbetarklassen har växt och använder högt utvecklade produktionsmedel.4 Idag har kapitalet självt uppfyllt förutsättningarna för kommunismen. Arbetarklassens uppgift är inte längre att stödja progressiva delar av kapitalisterna mot reaktionära delar. Behovet av en övergångsperiod, i vilken den revolutionära makten skapar förutsättningarna för kommunismen, har också den försvunnit. Därför finns det inget utrymme för en kommunistisk organisation som är tänkt att utgöra ett mellanled mellan de radikala och ickeradikala delarna av arbetarklassen. Det faktum att en organisation som stödjer det kommunistiska programmet misslyckas att uppkomma under perioder mellan stora kamper är en produkt av kapitalismens nya klassförhållanden.
I Frankrike 1936 var exempelvis kapitalets motstånd så starkt att ett regeringsskifte var nödvändigt innan arbetarna kunde uppnå det de ville, medan dagens regeringar själva tar initiativet till reformer. Kapitalistiska regeringar försöker skapa situationer där arbetarna organiserar sig själva för att åstadkomma det som i verkligheten är nödvändigheter för produktionen (deltagande i produktionen, självförvaltning). Dagens ekonomi för med sig allt mer planering och allt som befinner sig utanför denna planering är fiender till den sociala freden. Alla aktiviteter utanför planen betraktas som ickesocial och måste förintas. Vi måste hålla detta i minnet då vi analyserar vissa av arbetarnas aktiviteter under perioder utan masskamper, som strejker eller upprorsförsök. Fackföreningarna måste (a) utnyttja och kontrollera arbetarkamperna, samt (b) bekämpa en rad aktionsformer såsom sabotage och »downtime» (att stoppa bandet) för att hålla sig inom planens gränser (produktivitetsavtal, löneavtal etc.)
Sabotage har i många år praktiserats i USA och sprider sig nu till Italien och Frankrike. Under en järnvägsstrejk i Frankrike 1971 tog CGT officiellt avstånd från sabotage och »oansvariga» element, då ett flertal motorer hade gjorts obrukbara och ett fåtal andra skadats. Senare, under Renault-strejken våren 1971, skadades fordon som skulle monteras av ett flertal sabotagehandlingar. Sabotage håller på att bli mycket utbrett. Att stoppa bandet (»down-timing») är något som alltid har existerat som ett latent fenomen men håller idag på att bli utbrett och vanligt förekommande. Det har ökat med närvaron av unga arbetare på arbetsmarknaden samt genom automatiseringen och åtföljs dessutom av en frånvarograd som orsakar allvarliga problem för vissa företag.
Dessa händelser är i sig själva inte någonting nytt i kapitalismens historia, utan det nya är det sammanhang i vilken de sker. De är rent av de ytliga symptomen på en verklig social rörelse, tecknen på en möjlig utbrytningsprocess från det nuvarande samhället. Vid århundradets början användes sabotage som ett sätt att sätta press på cheferna för att på så sätt få dem att acceptera förekomsten av fackföreningar. Den franska fackföreningsmannen Pouget undersökte detta i pamfletten Sabotage. Han citerar en arbetares tal vid arbetarkongressen 1895:
»Cheferna har ingen rätt att lita på vår välvilja. Om de ens vägrar att diskutera våra krav behöver vi bara sätta vår ›Go Canny›-taktik i system, till dess att de beslutar sig för att lyssna på oss.»
Pouget tillägger: »Här är en klar definition av ›Go Canny›-taktiken, av ›sabotage›: DÅLIGT BETALT, DÅLIGT ARBETE.»
»Denna typ av handling som används av våra engelska vänner kan även användas i Frankrike, då vår samhällsställning är snarlik våra engelska bröders.»
Sabotage användes av arbetarna mot chefen för att han skulle erkänna deras existens. Det var ett sätt att skaffa sig yttrandefrihet. Sabotage skedde i en rörelse som försökte göra arbetarklassen till en klass med en plats i det kapitalistiska samhället medan »downtiming» var en kampform som försökte förbättra arbetsförhållandena. Sabotage framstod inte som en rättfram och direkt vägran mot hela samhället. »Downtiming» var en kamp mot kapitalismens effekter. En helt annan studie kommer att bli nödvändig för att förstå gränserna för en sådan kamp och under vilka förhållanden kapitalet skulle kunna absorbera den. Den samhälleliga betydelsen av dessa kamper gör det möjligt att betrakta dem som den »moderna reformismens» grunder. Ordet »reformism» kan användas i den mån dess handlingar i teorin helt och hållet kan absorberas av det kapitalistiska systemet. Om de idag är till besvär för produktionens normala förlopp kan de imorgon likväl vara knutna till produktionen. En »idealisk» kapitalism kan tolerera självförvaltning av produktionsförhållandena – då organiseringen av arbetet kan överlämnas till arbetarna så länge som företaget går med vinst.
Kapitalismen har redan utfört några konkreta experiment i denna riktning, i synnerhet i Italien, USA och Sverige (Volvo).5 I Frankrike kan man betrakta »vänsterliberala» organisationer såsom PSU, CFDT och socialistpartiets vänsterfalang som ett uttryck för denna kapitalistiska tendens. I dagens läge kan denna rörelse varken definieras som renodlat reformistisk eller som antikapitalistisk, och det bör anmärkas att denna »moderna reformism» ofta har vänts emot fackföreningarna. Det är ännu svårt att bedöma dess konsekvenser på den kapitalistiska produktionen. Allt vi än så länge kan se är att dessa kamper samlar arbetargrupper som känner behov av att handla utanför de traditionella gränser som påtvingats av fackföreningarna.
Även om rörelsen för »downtiming» kan definieras så som vi nyss har gjort, är det annorlunda med sabotage. Det finns två typer av sabotage: (a) sabotage som förstör produkten av arbetet eller maskinen, och (b) sabotage som delvis förstör produkten så att den inte längre kan konsumeras. Sabotage som det existerar idag är omöjligt för fackföreningarna att kontrollera och kan inte heller absorberas av produktionen. Dock kan kapitalet genom att förbättra och förändra sitt övervakningssystem förhindra det, och det är på grund av detta som sabotage inte kan bli formen för kampen mot kapitalet. Å andra sidan är sabotage individens reflex, vilken han ger efter för som om det vore en passion. Då individen måste sälja sin arbetskraft blir han »vansinnig», alltså irrationell gentemot det »rationella» (att sälja sin arbetskraft och att arbeta därefter). Detta »vansinne» består i vägran att släppa arbetskraften, i vägran att vara en vara. Individen hatar sig själv som en i två delar uppsplittrad alienerad varelse, och försöker genom förstörelse och våld återförena sitt väsen, som endast existerar genom kapitalet.
Då dessa handlingar befinner sig utanför gränserna för all ekonomisk planering befinner de sig också utanför »förnuftets» gränser. Dagstidningar har upprepade gånger beskrivit dem som »antisociala» och »galna» och de är uppenbarligen viktiga nog för att samhället ska försöka undertrycka dem.6 Den kristna ideologin erkände arbetarnas lidande och sociala ojämlikhet. Den kapitalistiska ideologin påtvingar idag alla jämlikhet inför lönearbetet, men kan inte tolerera någonting som står i motsats till lönearbete. Det av den isolerade individen upplevda behovet att fysiskt motsätta sig sin praktiska förvandling till en varelse helt och hållet underkastad kapitalet visar att denna underordning blir alltmer oacceptabel. Destruktiva handlingar är en del av försöket att förinta lönearbetet som den enda formen av samhällsgemenskap. I proletariatets tystnad framstår sabotage som det mänskliga språkets första yttrande.
Både »downtiming» och sabotage kräver ett visst samförstånd mellan de människor som arbetar där dessa aktiviteter äger rum. Detta pekar, trots att ingen formell eller officiell organisation framträder, på existensen av ett underjordiskt närverk av förbindelser med antikapitalistisk grundval. Ett sådant nätverk är mer eller mindre sammanhållet beroende på aktivitetens betydelse och upplöses då den antikapitalistiska aktionen är slutförd. Det är normalt att, bortsett från den »subversivt» praktiska (och därav teoretiska) aktionen, dessa grupper som samlas kring subversiva uppgifter upplöses. Ofta resulterar behovet av att upprätthålla en illusion av »social gemenskap» i en aktivitet som i andra hand är antikapitalistisk och i första hand illusorisk. I de flesta fall resulterar det till slut i att dessa grupper samlas kring någon politisk axel. I Frankrike samlas arbetarceller kring organisationer som »Lutte Ouvriére», någon av CFDT:s fackföreningsavdelningar eller maoistiska grupperingar. Detta betyder inte att några minoriteter med trotskistiska, maoistiska eller CFDT:istiska tankar vinner mark bland arbetarna, utan helt enkelt att några arbetarminoriteter försöker bryta sin isolering, något som är fullt normalt. I samtliga fall innebär upplösandet av de antikapitalistiska nätverken och deras aktivitet kapitalets omorganisering av arbetarklassen såsom en del av kapitalet.
Kort sagt existerar inte den kommunistiska rörelsen utanför sin praktiska verksamhet. Kommunismens förintande av den samhälleliga (o)ordningen, åtföljs av upplösningen av hela det system av samhälleliga relationer som denna ordning organiserade. Demokrati, kampens uppdelning i »ekonomiska» och »politiska» aspekter och bildandet av ett avantgarde med ett socialistiskt »medvetande» tillhör svunna tiders illusioner. Dessa illusioner är nu till en sådan grad omöjliga att en ny period har påbörjats. Rörelsen ger upphov till organisationsformernas upplösning. Denna upplösning återspeglar inte rörelsens svaghet, utan snarare dess styrka. Den enda konflikt som framstår som verklig är den som leder till kapitalismens förstörelse.
På arbetsmarknaden förvandlas fackföreningarna alltmer till institutioner med monopol på försäljningen av arbetskraft. Då kapitalet enades förenade det också villkoren för arbetskraftens försäljning. Under de moderna produktionsförhållandena tvingas den enskilda ägaren av arbetskraften inte bara att sälja den för att på så sätt kunna leva, utan tvingas även sluta sig samman med andra ägare för att överhuvudtaget kunna sälja den. I utbyte mot den sociala freden fick fackföreningarna rätten att kontrollera arbetet. I dagens samhälle blir arbetare i allt högre grad tvungna att ansluta sig till fackföreningar om de vill kunna sälja sin arbetskraft.
Vid århundradets början var fackföreningar summan av samlingar av arbetare som bildade koalitioner med syftet att försvara det genomsnittliga priset på försäljningen av sin vara. Fackföreningarna var inte på något sätt revolutionära, något som visade sig i deras inställning till det första världskriget där de både indirekt och direkt kom att stödja kriget. Så länge som arbetarna kämpade för sin existens som klass inom det kapitalistiska samhället hade fackföreningarna ingen revolutionär funktion. Under det revolutionära uppsvinget i Tyskland 1919–1920 gick fackföreningsmedlemmar över till organisationer som försvarade deras ekonomiska rättigheter inom den allmänna kontexten av kampen mot kapitalismens.7 Med undantag för en revolutionär period är arbetarklassen ingenting mer än en del av kapitalet som representeras av fackföreningarna. Medan kapitalets andra delar (industri- och finanskapitalet) slöt sig samman i truster med monopolställning bildade arbetarklassen som variabelt kapital ett monopol, i vilket fackföreningarna spelade rollen som förvaltare.
Fackföreningarna växte fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De var organisationer vars uppgift var att försvara den kvalificerade arbetskraften. Detta var särskilt uppenbart med AFL:s framväxt i USA. Fram till det andra världskriget (eller fram till CIO:s födelse under 1930-talet i USA) växte fackföreningarna genom att stödja relativt privilegierade sektorer av arbetarklassen. Detta betyder inte att de saknade inflytande i de mest exploaterade skikten, utan det betyder att detta inflytande bara var möjligt om det överensstämde med de kvalificerade skiktens intressen. Med utvecklingen av den moderna och automatiserade industrin tenderade de högkvalificerade arbetarna att ersättas med tekniker. Förutom sitt vanliga arbete hade dessa också till uppgift att kontrollera och övervaka den stora massan okvalificerade arbetare. Därför försöker fackföreningarna, samtidigt som de förlorar viktiga arbetargrupper vars kvalifikationer förbleknat, värva medlemmar i detta nya skikt av tekniker.
Fackföreningarna representerar arbetskraft som blivit kapital och detta tvingar dem att träda fram som institutioner kapabla att öka värdet för kapitalet. Fackföreningarna måste sammanfoga sitt eget utvecklingsprogram med industri- och finanskapitalets om de vill behålla kontrollen över »sin» arbetskraft. Representanterna för det variabla kapitalet, för kapital i form av arbetskraft, måste förr eller senare möta representanterna för de delar av kapitalet som nu härskar. Regeringskoalitioner bestående av borgerliga liberaler, teknokrater, politiska vänstergrupperingar och fackföreningar framstår idag som en nödvändighet för kapitalismens utveckling. Kapitalet självt behöver starka fackföreningar kapabla att föreslå ekonomiska åtgärder som kan öka värdet för det variabla kapitalet. Fackföreningarna är inte »förrädare», om man med det menar att de sviker arbetarklassens program. De är helt i överensstämmelse med sig själva och med arbetarklassen eftersom båda accepterar sina kapitalistiska naturer.
Det är på detta sätt vi kan förstå förhållandet mellan arbetarklassen och fackföreningarna. När utbrytningsprocessen från det kapitalistiska samhället påbörjas betraktas och behandlas fackföreningarna för vad de är, men så snart processen upphör kan arbetarklassen inte förhindra att den omorganiseras av kapitalet – och då även med fackföreningarnas hjälp. Man skulle kunna påstå att arbetarklassen inte har några »fackföreningsmässiga» illusioner. Snarare är det så att arbetarklassen endast är organiserad på ett kapitalistiskt, nämligen »fackföreningsmässigt», vis.
De nuvarande förhållandena mellan fackföreningarna och cheferna i Italien är belysande för vad som sagts och de italienska fackföreningarnas utveckling borde hållas under noggrann uppsikt.
I relativt (ur ekonomisk synvinkel) efterblivna områden som Frankrike och Italien (i jämförelse med USA) är det normalt att effekterna av moderniseringen av ekonomin åtföljs av kapitalets modernaste tendenser. Vad som händer i Italien är på många sätt ett tecken på vad som håller på att mogna fram i dessa länder.
Den italienska situationen hjälper oss att förstå den franska. I Frankrike satte CGT och PCF in ett reaktionärt motstånd mot arbetarkampen, medan CGIL och PCI i Italien har förmått att förändras efter den nya situationen. Detta är ett av skälen till skillnaden mellan de franska och italienska majrevolterna. I Frankrike skedde resningen i maj 1968 helt plötsligt och kunde därför lätt missförstås. Den italienska situationen utvecklas långsamt och kommer i slutänden att avslöja sina tendenser.
Den första fasen varade från 1968 till 1971. De huvudsakliga kännetecknen var födelsen av en arbetarkamp som var självständig i förhållande till fackföreningarnas och de politiska organisationernas påverkan. I denna kamp bildades aktionskommittéer för arbetare på samma sätt som i Frankrike, men med en fundamental skillnad. Fackföreningarnas makt drev snabbt ut de franska ur fabrikerna, något som i praktiken fick dem att förlora alla illusioner då det gällde fabrikens gränser. Då den allmänna situationen inte tillät dem att gå längre försvann de. I Italien kunde, å andra sidan, arbetarkommittéerna till en början organisera sig inom fabrikerna medan varken cheferna eller fackföreningarna hade något att sätta emot. Många kommittéer bildades i fabrikerna, isolerade från varandra, och gemensamt för dem alla var att de började ifrågasätta det löpande bandets hastighet och även organisera sabotage.
Men detta var i själva verket en alienerad form av kritik av lönearbetet. Över hela Italien var aktiviteten hos den yttersta vänsterns grupperingar (gauchistes) påfallande anmärkningsvärd. All deras aktivitet handlade om att begränsa rörelsen till dess formella aspekter, utan att någonsin hävda dess verkliga innehåll. De odlade illusionen om att arbetarorganisationernas »autonomi» i sig var tillräckligt revolutionär för att stödjas och upprätthållas. Alla formella aspekter kom att glorifieras. Men då dessa vänstergrupper inte var kommunistiska kunde de inte ge uttryck för tanken att bakom kampen mot bandets rytm och fabrikens arbetsförhållanden dolde sig kampen mot lönearbetet.
Själva arbetarkampen mötte ringa motstånd och det var faktiskt detta som kom att avväpna den. Den kunde inte göra annat än anpassa sig till det kapitalistiska samhällets förhållanden. Fackföreningarna, i sin tur, förändrade sin struktur för att på så sätt kunna börja kontrollera den upproriska arbetarrörelsen. Trentin, en av CGIL:s ledare, uttryckte att de beslutat att organisera »en helomfattande omvandling av fackföreningen med en ny sorts ›basdemokrati›». De omformade sina fabriksorganisationer enligt mönstret från de »autonoma» kommittéer som uppkommit vid de senaste kamperna. Fackföreningarnas förmåga att hålla industriella skärmytslingar under kontroll fick dem att framstå som de enda krafterna som kunde förmå arbetarna att återuppta arbetet. Förhandlingar ägde rum i några stora koncerner som Fiat och resultaten av dessa förhandlingar var att ge fackföreningarna rätt att lägga sig i arbetets organisering (tid och rörelse, bedömning av arbetet, etc.) Fiats ledning drar nu fackföreningsavgiften från arbetarnas löner, något som redan var fallet i Belgien. Samtidigt sker det seriösa ansträngningar för att få tillstånd ett avtal om ett samgående mellan de största fackföreningarna UIL (socialistiskt), CISL (kristdemokratiskt) och CGIL (PCI).
Det italienska exemplet tydliggör fackföreningarnas tendens att bli monopol för det variabla kapitalet. Dessa monopol diskuterar i sin tur mervärdets produktionsförhållanden med andra delar av kapitalet. Här är ett citat från Petrilli, det statsägda IR:s direktör, och Trentin.
Trentin: »… Arbetsberikning och tillåtandet av en högre grad av autonomi i beslutsfattandet för den berörda arbetargruppen (i varje fabrik) är redan möjlig… Även då, på grund av fackföreningens misslyckande, arbetarprotesterna leder till irrationella och illusoriska krav och när arbetarna ger uttryck för sin vägran att producera utan att tänka, att arbeta utan att besluta; de uttrycker sitt behov av makt.»
Petrilli: »För mig är det uppenbart att löpandebandsystemet innebär ett verkligt slöseri med mänskliga resurser, och att det producerar en mycket förståelig känsla av frustration hos arbetaren. Den sociala spänning som uppstår måste realistiskt förstås som ett strukturellt snarare än ett konjunkturmässigt faktum… Större delaktighet för arbetarna i utarbetandet av produktionsmål innebär en rad problem som har mindre att göra med arbetets organisation än med begränsningen i firmans maktbalans.»
De båda programmen är identiska och målet är detsamma – ökad produktivitet. Det enda kvarstående problemet är maktdelning, något som är roten till många industriländers politiska kris. Det är möjligt att den politiska krisens slut åtföljs av »arbetarmaktens» födelse, förstådd som de olika formerna för lönearbetes makt: självförvaltning, »folkliga» koalitioner, socialistiska/kommunistiska partier, vänsterregeringar med högerprogram, högerregeringar med vänsterprogram.8
1. Om den hade det skulle folk känna till den precis som de gör med det situationistinfluerade Rådet för ockupationernas vidmakthållande, CMDO, vilken var aktiv från den tionde maj. CMDO låg i en annan universitetsbyggnad bara tio minuters gångavstånd från både Sorbonne och Censier. I sin sextiåtta-historik säger Situationistiska internationalen att Censierkommittén var för dammig för att vara av verkligt intresse. CMDO hade säkert mängder av affischer och flygblad som vitt cirkulerade i Frankrike och utomlands medan Censier mer var kopplad till arbetsplatserna. Men sanningen är att bägge var bland de bästa uttrycken för klasskampen under året 1968. Beskriven av Situationistiska internationalen som »en länk och inte en maktfaktor» valde CMDO att upplösa sig självt den 15 juni. (Gilles Dauvés anm, 1997).
2. Härav MIT-rapporten och debatten om nolltillväxt.
3. Här kan vi ta ett exempel från lokförarstrejken i Paris-Nord 1986.
Ett möte hade precis genom omröstning beslutat att man inte skulle blockera spåren för att förhindra tågen från att avgå. Men när de strejkande såg de första tågen lämna stationen, körda av folk från administrationens medelpositioner och satta under polisbevakning, så rusade de ut på spåren för att stoppa dem. Genom en spontan aktion gjordes timmar av demokratisk diskussion tillintetgjord.
Självfallet är kommunismen den överväldigande majoritetens rörelse som slutligen är förmögen att ta verksamheten i egna händer. Ur den synvinkeln är kommunismen »demokratisk», men utan att hålla demokratin som någon princip. Politiker, chefer och byråkrater utnyttjar både minoriteter och majoriteter då det passar dem, och det gör även proletariatet. Arbetarkamp har ofta sitt ursprung hos en handfull individer. Kommunismen är varken flertalets eller fåtalets herravälde. För att börja diskutera och/eller agera måste människor uppenbarligen samlas någonstans och det är sådana gemensamma platser som har kommit att kallas sovjeter, kommittéer, råd, etc. Men, dessa förvandlas dock till institutioner om beslutsfattandets moment och maskineri tar överhanden över aktiviteterna. Denna separation är parlamentarismens kärna.
Det är sant att människor själva måste få bestämma. Men alla beslut, oavsett om de är revolutionära eller inte, beror helt på vad som skett innan och vad som fortfarande pågår utanför den formella strukturen för beslutsfattande. Den som organiserar mötet sätter dagordningen, den som ställer frågorna bestämmer svaret och den som vill ha omröstning bär på besluten. Revolutionen erhåller inte någon annan organisationsform, utan en annan lösning än kapitalets och reformismens. I princip är demokrati och diktatur lika felaktiga eftersom de båda isolerar en speciell och uppenbarligen fördelaktig rörelse.
Kravet på demokrati hade sin höjdpunkt i Frankrike under 1968. Alla grupper ifrån affärsbiträden till brandmän och skolungdomar ville sluta sig samman för att i frihet få styra sin egen värld, i hoppet att detta skulle åstadkomma en världsomfattande förändring. Till och med situationisterna stod kvar inom demokratins ramverk, men då på ett rådssocialistiskt vis förstås, dvs. antistatligt och de gick bortom varan och profiten, men fortfarande med åtskillnaden med medlen från målet. Situationistiska internationalen var det mest adekvata uttrycket för resningen i maj 1968. (Gilles Dauvés anm, 1997)
4. Detta yttrande från 1972 kan synas lite märkligt nu 25 år senare, men vi menar att det fortfarande är sant. Den växande arbetslösheten har att göra med att antalet lönearbetare ökar. Detta gäller inte bara för de Förenta staterna utan också för Frankrike och desto mer på en världsskala, där miljontals människor de senaste decennierna tvingats in i det moderna arbetets vedermödor, ett bra exempel på detta är Kina.
Det är onödigt att understryka att »arbete» kan ha en mängd olika konkreta betydelser. En afrikansk lönearbetare försörjer upp till 20 människor medan en västeuropisk proletär endast försörjer två eller tre. (Gilles Dauvés anm, 1997)
5. Det här stycket handlar om omvandlingen av det tayloristiska systemet. Det löpande bandet har redan delvis försvunnit i vissa fabriker.
6. Ett officiellt uttalande från kommunistpartiet år 1970: »Det finns arbetare som vi aldrig kommer att försvara; de som slår sönder maskiner eller bilar de tillverkar». (Gilles Dauvés not, 1997)
7. T.ex. shopstewardsrörelsen, den franska revolutionära syndikalismen och Tysklands allmänna arbetarunion (AAUD).
8. Precis som Situationistiska internationalen såg den här texten Italien som ett experimentellt laboratorium för proletär aktion och kapitalisk motoffensiv. Under de följande åren så skedde det i Italien en rik och varierad form av aktioner från arbetarautonomin: olydnad, arbetsvägran, möten på verkstadsgolven utan tillåtelse, demonstrationer för att uppmana till strejk, försvar av vilda strejker, blockader av gods… Ett permanent kännetecken var avståndstagandet från hierarki som motståndsform: lika löneförhöjning, inga förmåner för någon kategori arbetare, yttrandefrihet… En annan aspekt var försöken att gå bortom distinktionerna mellan representation och verkställande (parlament/regering: se not 3) i arbetet med baskommittéerna. Sådan självorganisering var grundläggande som ett medel för kollektivt handlande. Men den misslyckades som ett instrument för en samhällsförändring som aldrig skedde och den försvann med resten av den proletära svallvågen.
Det var inte av en slump som de stora fabrikskommittéerna i norra Italien endast var löst sammanlänkade. Att motsätta sig chefen kan vara en lokal fråga men att omorganisera produktionen och samhällslivet betyder att gå utanför sin egen arbetsplats, bort från fabriksportarna och ut ur företaget såsom ackumulerat värde till vilket man ingår. (Gilles Dauves anm, 1997)