De tyska vänsterkommunisternas och de otaliga ultravänstersgruppernas ovärderliga förtjänst har varit att de hela tiden häftigt understrukit vikten av arbetarnas spontanitet och självaktivitet. Kommunismens möjligheter ligger i proletariatets egna erfarenheter och ingen annanstans. Följaktligen inriktade sig ultravänstern konsekvent på de väsentliga egenskaperna hos proletariatet, tillskillnad från de många felaktiga uppfattningarna om formerna för arbetarklassens existens. Från 20-talet till 70-talet motsatte de sig alla former av mediering, oavsett om den kom från staten, partiet eller fackföreningar. Deras kritik riktade sig även mot olika utbrytargrupper och anarkistiska fackföreningar. Om man kan summera Lenin med ordet »parti» så kan en enkel fras definiera ultravänstern: »arbetarna själva»… Okej, men frågan kvarstår. Vad menas egentligen med »arbetarna själva»?
Frågan måste besvaras, särskilt i och med att rådskommunismen genom den Situationistiska internationalen har blivit ganska inflytelserik.
Den franska versionen av den här texten har sitt ursprung hos en grupp med rötter i ultravänstern, men som kom att ifrågasätta den. Ett första utkast skickades till en sammankonst organiserad av ICO (Informations Correspondance Ouvriéres) som hölls nära Paris i juni 1969.1 Den utökade engelska utgåvan var avsedd att inleda en debatt med Paul Mattick.
Vad är ultravänstern? Det är både en produkt och en aspekt av den revolutionära rörelse som följde det första världskriget och som skakade om det kapitalistiska Europa från 1917 till 1921 eller 1923, utan att lyckas förstöra det. Ultravänsterns idéer har sin grund i denna rörelse under 1920-talet. Den var ett uttryck för hundratusentals revolutionära arbetare i Europa. Men rörelsen förblev i minoritetsställning inom den kommunistiska internationalen och motsatte sig den internationella kommunistiska rörelsens allmänna hållning.
Själva termen ultravänster påvisar ultravänsterns karaktär. Det finns en höger (socialpatrioterna, Noske, osv.), en center (Kautsky, osv.), en vänster (Lenin och den kommunistiska internationalen) och så finns ultravänstern.
Ultravänstern utgör huvudsakligen en opposition: en opposition inom och mot det tyska kommunistpartiet (KPD) och inom och mot den kommunistiska internationalen. Den gör sig gällande genom kritik av de härskande idéerna inom den kommunistiska rörelsen, med andra ord genom kritik av leninismen.
Ultravänstern var långt ifrån en enhetlig rörelse. De olika grupperna och teorierna inom ultravänstern utvecklade ofta egna uppfattningar. Exempelvis anser större delen av ultravänstern idag att Gorters öppna brev till Lenin uttrycker en syn på partiet som man inte längre kan acceptera. Den franska gruppen ICO är ett av de bästa exemplen på en nutida ultravänstergruppering.
Ultravänsterns idéer är en produkt av praktiska erfarenheter (främst arbetarkamperna i Tyskland) och av en teoretisk kritik (kritiken av leninismen). För Lenin var det största revolutionära problemet att sammanfoga ett »ledarskap» kapabelt att leda arbetarna till seger. Då militanter från ultravänstern försökte ge en teoretiskt förklaring till uppkomsten av fabriksorganisationer i Tyskland påstod de att arbetarklassen inte behövde ett parti för att vara revolutionärt. Revolutionen skulle göras av massorna organiserade i arbetarråd och inte av ett proletariat »lett» av professionella revolutionärer. Det tyska arbetarkommunistiska partiet (KAPD), vars aktivitet uttrycktes teoretiskt i Gorters »Öppet brev till kamrat Lenin», såg sig som en förtrupp som skulle upplysa arbetarna istället för att leda dem som i den leninistiska teorin. Denna uppfattning förkastades av många inom ultravänstern vilka motsatte sig den dubbla existensen av fabriksorganisationer och parti.
Revolutionärer skulle inte organisera sig i en organisation skild från massorna. Denna diskussion ledde till bildandet av AAUD-E (Tysklands allmänna arbetarunion – enhetsorganisationen), vilken anklagade AAUD (Tysklands allmänna arbetarunion) för att kontrolleras av KAPD. Flertalet ultravänsterorganisationer kom att inta en likadan ståndpunkt som AAUD-E. I Frankrike är ICO:s nuvarande praktik baserad på samma princip. De menar att alla revolutionära organisationer, som existerar utanför de organ arbetarklassen själva skapat och som försöker utarbeta en sammanhängande teoretisk och politisk linje, i slutändan automatiskt kommer försöka att leda arbetarna. Därför ska revolutionärer inte organisera sig utanför de organisationer som »spontant» skapats av arbetare – de ska endast utbyta och sprida information och etablera kontakter med andra revolutionärer; de ska aldrig försöka definiera en allmän teori eller strategi.
För att förstå bakgrunden till denna uppfattning måste vi gå tillbaka till leninismen. Det leninistiska partiets teori är baserat på en distinktion vilken man kan finna hos alla stora socialistiska tänkare under den här perioden. »Arbetarrörelsen» och »socialismen» (revolutionära idéer, doktrinen, vetenskaplig socialism, marxism etc. – Det finns många olika benämningar) är två i grunden helt olika och åtskilda företeelser. Det finns arbetare och deras dagliga strider å ena sidan och å andra sidan finns revolutionärerna. Lenin menar att revolutionära idéer måste »introduceras» för arbetarklassen. Arbetarrörelsen och den revolutionära rörelsen är avskurna från varandra: de måste fogas samman genom revolutionärernas ledarskap över arbetarna. Revolutionärer måste därför vara organiserade »utanför» arbetarklassen och bearbeta den »utifrån». Lenins analys, som placerar revolutionärerna utanför arbetarrörelsen, verkar till synes baserad på fakta: det verkar som om revolutionärer lever helt och hållet annorlunda liv än arbetarna. Men Lenin inser inte att det hela är en illusion. Marx analys och vetenskapliga socialism i sin helhet är inte en produkt av de »borgerliga intellektuella» utan av klasskampen i alla dess stadier under kapitalismen. »Socialismen» är ett uttryck för proletariatets kamper. Den utformades av »borgerliga intellektuella» (och högutbildade arbetare som J. Dietzgen) endast därför att revolutionärer som kom från bourgeoisien hade förmågan att utforma den, men den var likväl en produkt av klasskampen.
Den revolutionära rörelsen, den dynamiska process som leder fram mot kommunismen, är en produkt av kapitalismen. Låt oss undersöka Marx partiuppfattning. Termen parti återkommer ofta i Marx skrifter. Vi måste dock göra en åtskillnad mellan Marx principer i denna fråga och hans analyser av många aspekter hos den samtida arbetarrörelsen då många av dessa analyser var felaktiga (till exempel hans syn på fackföreningars framtid). Dessutom kan vi inte finna en text där Marx summerar sin partisyn, utan endast en mängd utspridda anmärkningar och kommentarer. Trots detta anser vi att man kan läsa in en generell hållning utifrån dessa texter. Det kapitalistiska samhället producerar av sig självt ett kommunistiskt parti, som inte innebär någonting annat än organiseringen av den objektiva rörelsen (vilket innebär att Kautskys och Lenins syn på ett »klassmedvetande» som måste bibringas arbetarna är meningslöst), vilket tvingar samhället i en kommunistisk riktning. Lenin såg ett reformistiskt proletariat och sa att något måste göras (det »socialistiska medvetandet» måste inplanteras) för att kunna omvandla det till ett revolutionärt sådant. Lenin visade därigenom att han helt och hållet missförstod klasskampen. I en icke-revolutionär period kan inte proletariatet förändra de kapitalistiska produktionsförhållandena och försöker därför istället förändra de kapitalistiska distributionsförhållandena genom krav på högre löner. Självfallet »vet» arbetarna inte att de förändrar distributionsförhållandena då de kräver högre löner. Trots detta försöker de på ett »omedvetet» sätt agera mot det kapitalistiska systemet. Kautsky och Lenin ser inte den process, den revolutionära rörelse som skapats av kapitalismen, utan ser bara en av dess aspekter. Kautskys och Lenins teori om klassmedvetandet bryter sönder en process och tar endast en av dess övergående stadier i betraktande. För dem kan proletariatet »med endast sina egna resurser» bara vara reformistiskt, samtidigt som revolutionärer står utanför arbetarrörelsen, medan revolutionärerna och deras idéer i själva verket har sitt ursprung i arbetarkampen.
Under icke-revolutionära perioder gör revolutionära arbetare sitt bästa för att avslöja naturen hos kapitalismen och de institutioner som stöder den (fackföreningar, arbetarpartier), alltmedan de är isolerade i sina fabriker. För det mesta är de inte särskilt framgångsrika, vilket är helt och hållet normalt. Det finns också revolutionärer (arbetare och icke-arbetare) som läser, skriver och gör sitt bästa för att förse oss med en kritik som omfattar hela systemet. För det mesta är inte heller de särskilt framgångsrika vilket även det är helt normalt. Den här separeringen har åstadkommits av kapitalismen och en av det kapitalistiska samhällets kännetecken är just denna uppdelning mellan manuellt och intellektuellt arbete. Denna separering existerar i samhällets alla sfärer och den existerar även inom den revolutionära rörelsen. Det vore idealistiskt att tro att den revolutionära rörelsen skulle vara »ren» som om den inte var en produkt av det här samhället. Oundvikligen bär den revolutionära rörelsen under kapitalismen, det vill säga kommunismen, kapitalismens märken.
Endast en lyckad revolution kan förinta denna separering. Fram till dess måste vi bekämpa den då den kännetecknar vår egen rörelse lika mycket som den kännetecknar resten av samhället. Det kan inte undvikas att många revolutionärer är obenägna att läsa eller är ointresserade av teori. Det här är ett faktum, men ett övergående faktum. Trots detta är de »revolutionära arbetarna» och de »revolutionära teoretikerna» två aspekter av en och samma process. Det är felaktigt att säga att teoretikerna måste leda arbetarna, men lika felaktigt är det att såsom ICO påstå att kollektivt organiserad teori är farlig eftersom den kommer att resultera i ett ledarskap över arbetarna. ICO intar endast en position som är symmetrisk med Lenins. Den revolutionära processen är en organisk process, och fast dess komponenter kan vara åtskilda från varandra under en viss tid, visar uppkomsten av revolutionära (eller till och med pseudorevolutionära) situationer på den grundläggande enheten mellan de olika faktorerna i den revolutionära rörelsen.
Vad skedde i aktionskommittéerna för samordningen av arbetare och studenter på Censier-centret i Paris under maj 1968? Några (ultravänsterorienterade) kommunister som före dessa händelser hade ägnat det mesta av sin revolutionära aktivitet åt teoretiskt arbete kom att arbeta med en minoritet av de revolutionära arbetarna. Innan (och efter) maj 1968 var de inte mer avskilda från arbetarna än vad enskilda arbetare är separerade från andra arbetare i en »normal», icke-revolutionär period av det kapitalistiska samhället. Marx var inte avskild från arbetarna när han skrev Kapitalet, inte heller när han arbetade i Kommunisternas förbund eller i Internationalen. När Marx arbetade i dessa organisationer kände han inte behovet att leda arbetarna (som Lenin gjorde), men inte heller någon fruktan för att bli arbetarnas ledare (som ICO gör).
Marx uppfattning om partiet som en historisk produkt av det kapitalistiska samhället som tar olika skepnader beroende på samhällets stadier och utveckling ger oss möjligheten att gå bortom dilemmat om huruvida vi behöver eller fruktar ett parti. Det kommunistiska partiet är den spontana (alltså helt och hållet av samhällsutvecklingen bestämda) organiseringen av den revolutionära rörelse som skapats ur kapitalismen. Partiet är den spontana produkt som föds på det moderna samhällets historiska marker. Både viljan och rädslan att »skapa» partiet är felaktiga, det behöver varken skapas eller inte skapas. Det är en ren historisk produkt. Därför behöver revolutionärer varken bygga det eller vara rädda för att bygga det.
Lenin hade en teori om partiet och Marx hade en annan teori om partiet som skilde sig ganska kraftigt ifrån Lenins. Lenins teori var en faktor i den ryska revolutionens nederlag och ultravänstern avvisade alla teorier om partiet som farliga och kontrarevolutionära. Ändå var det inte Lenins teori som var det främsta skälet till den ryska revolutionens nederlag. Snarare förhöll det sig så att Lenins teori var så framgångsrik på grund av att den ryska revolutionen led nederlag (framförallt en konsekvens av frånvaron av en lyckad revolution i väst). Man kan inte överge alla teorier om partiet bara för att en av dem (Lenins) var ett kontrarevolutionärt instrument. Olyckligtvis kom ultravänstern att inta en hållning som var precis den motsatta till Lenins. Lenin ville bygga partiet medan ultravänstern vägrade att bygga det. Ultravänstern gav därför ett annat svar på samma felaktiga fråga, frågan om man är för eller emot byggandet av partiet. Ultravänstern var kvar på samma utgångspunkt som Lenin. Vi, å andra sidan, vill inte nöja oss med att vända på Lenins synsätt utan istället överge det helt och hållet.
Moderna leninistiska grupper (exempelvis trotskistiska grupper) försöker organisera arbetarklassen, samtidigt som dagens ultravänstergrupper (t ex ICO) endast sprider information utan att formulera en kollektiv hållning till olika frågor. I motsatts till detta anser vi det vara nödvändigt att formulera en teoretisk kritik av det nuvarande samhället, och en sådan kritik kräver kollektivt arbete. Vi är också övertygade om att alla permanenta grupper av revolutionära arbetare måste sträva efter en teoretisk grund för sitt handlande. Det teoretiska klargörandet är en faktor av och ett nödvändigt villkor för det praktiska förenandet av de revolutionära krafterna.
Den ryska revolutionen krossades eftersom den kom att utveckla kapitalism i Ryssland. Producerandet av en effektiv grupp som kunde förvalta produktionen blev dess motto. Ultravänstern drog snabbt slutsatsen att den byråkratiska förvaltningen inte kunde vara liktydig med socialism och kom därför istället att förespråka arbetarnas självförvaltning av produktionen genom arbetarråd. En sammanhängande ultravänsterteori skapades och kretsade kring arbetarråd: råden som arbetarnas kamporgan under kapitalismen och som ett verktyg för arbetarnas självförvaltning under socialismen. Alltså spelar arbetarråden samma centrala roll i ultravänsterns teori som partiet gör i den leninistiska.
Teorin om arbetarnas självförvaltning analyserar kapitalismen utifrån vem som förvaltar den. Men är kapitalismen först och främst en förvaltningsform? Den revolutionära analysen av kapitalismen som påbörjades av Marx lägger ingen vikt vid frågan om vem som förvaltar kapitalet. Tvärtom beskriver Marx både kapitalister och arbetare som rena funktioner av kapitalet: »kapitalisten som sådan är endast en funktion av kapitalet och arbetaren en funktion av arbetskraften». De ryska ledarna »leder» inte ekonomin utan är ledda av den, och hela den ryska ekonomins utveckling är underställd den kapitalistiska ackumulationens objektiva lagar. Med andra ord är förvaltaren i produktionsförhållandenas bestämda och betvingande tjänst. Kapitalismen är inte ett förvaltningssätt utan en produktionsform baserat på givna produktionsförhållanden. Revolutionen måste rikta in sig mot dessa förhållanden och vi ska försöka att kortfattat analysera dem. Den revolutionära analysen understryker kapitalets roll vars objektiva lagar efterföljs av ekonomins »förvaltare» i både Ryssland och Amerika.
Kapitalismen bygger på varuutbytet och framträder själv först och främst som »en oerhörd varuanhopning». Men även om den inte kan överleva utan varuutbytet är kapitalismen inte bara varuproduktion. Den expanderar och utvecklas till och med genom att bekämpa enkel varuproduktion. Kapitalet är i grund och botten baserat på en särskild typ av varuutbyte, nämligen utbytet mellan levande och dött arbete. Skillnaden mellan Marx och de klassiska ekonomerna ligger framförallt i hans myntande av begreppet arbetskraft. Denna term avslöjar mervärdets hemlighet då det gör en skillnad mellan nödvändigt arbete och merarbete.
Hur konfronteras varorna? Med vilken teknik kan någon bestämma att x kvantitet av A har samma värde som y kvantitet av B? Marx försöker inte finna svaret på xA = yB i A och Bs konkreta natur, i deras respektive kvalitéer, utan i ett kvantitativt förhållande. A och B kan endast utbytas i proportionen xA = yB eftersom båda innehåller en för dem gemensam kvantitet av »något». Om vi abstraherar bort den användbara och konkreta naturen hos A och B återstår endast en sak som är gemensam: de är båda »produkter av arbete». A och B utbyts i ett förhållande som bestäms utifrån de kvantiteter av arbete som är kristalliserade i dem. Kvantiteten arbete mäts genom dess varaktighet. Begreppet samhälleligt nödvändig arbetstid; som utvecklats i en fortsatt analys, är en abstraktion – man kan alltså inte räkna ut vad en timme samhälleligt nödvändig arbetstid representerar i ett givet samhälle. Men distinktionen mellan abstrakt och konkret arbete gör det möjligt för Marx att förstå bytesmekanismen och att analysera en särskild form av bytesförhållande – lönesystemet.
Det bästa i min bok är: 1) dubbelkaraktären hos arbetet allteftersom det uttryckes i bruksvärde eller bytesvärde (på detta beror all förståelse av fakta). Detta betonas med en gång, redan i första kapitlet.2
Arbetstid bestämmer i själva verket hela den samhälleliga organiseringen av produktion och distribution. Den reglerar i vilka proportioner produktivkrafterna kan användas för särskilda ändamål under särskilda förhållanden. Värdelagen »gör sig gällande då den bestämmer de nödvändiga mängderna samhälleligt arbete, inte på ett allmänt gällande sätt för alla samhällen, utan endast som det behövs för det kapitalistiska samhället. Med andra ord skapar den en proportionerlig distribution av det totala samhälleliga arbetet enligt den kapitalistiska produktionens specifika behov.3
Detta är en av anledningarna till varför kapital inte kommer att investeras i en fabrik i Indien, trots att denna fabriks produktion kanske är nödvändig för den lokala befolkningens överlevnad.
Kapitalet rör sig dit där det snabbt kan växa. Regleringen av arbetstiden får det kapitalistiska samhället att utveckla en given produktion endast där den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som krävs för denna produktion är som bäst likvärdig med den genomsnittliga mängden arbetstid.
Sådan är kapitalets logik: bytesvärdet bestämt av den genomsnittliga mängden arbetstid.
Vi nämnde den centrala roll som spelas av merarbetet under produktionen av mervärde. Marx underströk merarbetets ursprung, funktion och begränsning.
… endast då en viss gräns av produktivitet har uppnåtts – så att en del av produktionstiden täcker den omedelbara produktionen – kan en stor och allt mer ökande del användas för produktionen av produktionsmedel. Detta kräver att samhället kan vänta, och att en stor del av den rikedom som redan har skapats kan dras tillbaka både från den omedelbara konsumtionen och från produktionen för omedelbar konsumtion, för att på så sätt använda den här delen av arbetet som inte är omedelbart produktiv (inom den materiella produktionsprocessen i sig).4
Lönearbetet är medlet för utvecklandet av produktivkrafterna.
Realekonomi – sparande – består i lagrandet av arbetstid (ett minimum (och minimeringen) av produktionskostnaderna). Men detta sparande [är] identiskt med utvecklingen av produktivkrafterna.5
Lönearbetet möjliggör produktion av mervärde genom att kapitalet lägger beslag på merarbetet. Det är i det avseendet som arbetarens eländiga tillstånd är en historisk nödvändighet – arbetaren måste fås att utföra merarbete. Det är på detta sätt som produktivkrafterna utvecklas och utökar andelen merarbete under arbetsdagen.
Kapitalet skapar »en stor tidsmängd som finns till förfogande… (alltså utrymme för utveckling av individernas fulla produktivkrafter, och därav också för samhällets produktivkrafter)».6
Merarbetets motsägelsefulla eller »antitesiska existens»7 är uppenbar: det skapar »folkens välstånd» samtidigt som det inte för med sig annat än elände för arbetarna som utför det.
Kapitalet »är därför, trots sig själv, en instrumentell faktor i skapandet av förutsättningarna för samhälleligt disponerbar tid, för att på så sätt sänka arbetstiden i hela samhället till en försvinnande liten nivå och genom detta frigöra tid för vars och ens egen utveckling.8
Under kommunismen kommer tidsöverskottet i relation till den nödvändiga arbetstiden att förlora karaktären av merarbete som de historiska begränsningarna hos produktivkrafterna tilldelade den under kapitalismen. Den tillgängliga tiden kommer inte längre att grundada sig på knappheten av arbete och det kommer inte längre att vara nödvändigt att använda sig av elände för att kunna skapa rikedom. När förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete omkullkastas med stegrandet av produktivkrafternas kommer tidsöverskottet utöver det arbete som behövs för det materiella fortbeståndet att förlora sin övergående form av merarbete.
Den fria tiden – vilket innebär både tid för lättja och tid för mer högtstående aktiviteter – har på ett naturligt sätt förvandlat dess bärare till ett annat subjekt och han inträder då i den omedelbara produktionsprocessen som detta nya subjekt.9
Arbetstidens ekonomi är något som är en absolut nödvändighet för mänsklighetens utveckling. Den lägger grunden för möjligheten till kapitalism och, på ett högre stadium, för möjligheten till kommunism. En och samma rörelse utvecklar kapitalismen och gör kommunismen både nödvändig och möjlig.
Både värdelagen och den genomsnittliga arbetstidens mått är delar av samma process. Värdelagen uttrycker kapitalismens begränsning och spelar en nödvändig roll i den. Så länge produktivkrafterna inte befinner sig på en hög utvecklingsnivå och så länge det omedelbara arbetet spelar en grundläggande roll är den genomsnittliga arbetstiden en absolut nödvändighet som måttstock. Men med kapitalets utveckling, och då i synnerhet det konstanta kapitalets utveckling, »kommer skapandet av verkliga rikedomar att bero mindre på arbetstiden och den mängd arbete som tagits i bruk, än på styrkan hos de krafter som under arbetstiden satts i rörelse, vilkas ›mäktiga effektivitet› är helt oproportionerlig i förhållande till den mängd omedelbar arbetstid som spenderats på dess produktion, utan som snarare beror på vetenskapens allmänna nivå och på teknologins framsteg, eller denna vetenskaps tillämpning på produktionen.»10
Proletariatets elände har varit förutsättningen för en ansenlig tillväxt av konstant kapital i vilken hela den vetenskapliga och tekniska kunskapen existerar. Automatiseringen, som vi först nu börjar se effekterna av, är bara det första steget i denna utveckling. Ändå fortsätter kapitalet att reglera produktionen med den genomsnittliga arbetstiden som måttstock.
Kapitalet självt är den drivande kraften i denna inkonsekvens [då] det försöker pressa ned arbetstiden till ett minimum, medan det å andra sidan samtidigt ställer upp arbetstiden som den enda gällande måttstocken och den enda källan till rikedom.11
Den välkända motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena kan inte förstås om man inte ser sambandet mellan följande motsättningar:
1) motsättningen mellan den genomsnittliga arbetstidens funktion som en regulator av »underutvecklade» produktivkrafter, och den tillväxt av produktivkrafterna, vilka har en inneboende tendens att förinta nödvändigheten av en sådan här funktion;
2) motsättningen mellan nödvändigheten av att påtvinga arbetarna en maximal mängd merarbete för att kunna producera så mycket mervärde som möjligt, och merarbetets själva tillväxt vilken gör undertryckandet av det möjligt.
»Så snart arbetet i sin omedelbara form har upphört att vara den stora källan till rikedom, kommer arbetstiden att upphöra och måste upphöra att vara dess måttstock, och därigenom [måste] bytesvärde [upphöra att vara måttstocken] för bruksvärdet. Massans merarbete har upphört att vara förutsättningen för att utveckla allmän rikedom, på samma sätt som de fås ickearbete [upphört att vara förutsättningen] för utvecklingen av människors allmänna krafter.»12
»Mänsklig frigörelse» som alla (forna och samtida) utopiska tänkare siat om, är då möjlig:
Med detta bryter produktion baserad på bytesvärde samman… Personligheternas fria utveckling och alltså inte reduktionen av den nödvändiga arbetstiden vilket postulerar merarbete, utan snarare den allmänna reduktionen av det samhälleliga nödvändiga arbete till ett minimum vilket då överensstämmer med individernas konstnärliga, vetenskapliga etc. utveckling på den tid som frigjorts. Och genom de medel som skapats för dem alla.13
Minsta barn vet att en nation är dömd att gå under om den inställer arbetet, jag säger inte för ett år; det räcker med ett par veckor. På samma sätt vet det att den mängd av produkter som motsvarar de olika behoven kräver olika, kvantitativt bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Det säger sig självt att denna nödvändiga fördelning av det samhälleliga arbetet i definitiva proportioner inte kan undvikas genom någon särskild form av samhällelig produktion: det är endast sättet som denna framträder på som kan förändras. Naturlagar kan aldrig upphävas. Vad som under under olika historiska omständigheter förändras är endast den form i vilken dessa lagar gör sig gällande.14
Marx ställer fördelningen av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden mot fördelningen av den tillgängliga tiden. Självfallet är dessa två metoder inte någonting som kan användas eller förkastas, utan två objektiva historiska processer som gäller alla samhällsförhållanden. Många har stött på de sidor i Kritik av Gothaprogrammet där Marx förklarar att »[i]nom det kooperativa samhället, som grundar sig på ett gemensamt ägande av produktionsmedlen utbyter inte producenterna sina egna produkter. Lika litet uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd objektiv egenskap, eftersom de individuella arbetena nu – i motsats till i det kapitalistiska samhället – inte längre existerar på ett indirekt sätt, utan direkt som en beståndsdel av totalarbetet.»15
»Åt var och en efter behov» innebär inte för Marx att »allting» kommer att existera »i överflöd»: hela konceptet om det absoluta »överflödet» är historiskt irrelevant. Det kommer att vara nödvändigt med någon sorts beräkning och någon typ av urvalsprocess men då inte på basis av bytesvärdet, utan utifrån bruksvärdet, utifrån den tilltänka produktens samhälleliga nytta. (På grund därav kommer »underutvecklade länders» problematik att betraktas och behandlas från en ny synvinkel.) Marx var tydlig med detta då han i Filosofins elände skrev:
I ett framtida samhälle där klassmotsättningarna upphört, där det inte längre finns några klasser, skulle bruket inte längre vara avhängigt produktionstidens minimum; istället skulle den produktionstid man ägnar åt olika föremål bestämmas av deras samhälleliga nytta.16
På så sätt förklaras texten om övergången från »nödvändighetens rike» till »frihetens rike».17 Friheten betraktas som det förhållande där människan genom sitt bemästrande av det materiella livets produktionsprocess åtminstone kommer att ha möjlighet att anpassa sina strävanden efter produktivkrafternas nådda utveckling.18 Det samhälleliga välståndets tillväxt och varje individs utveckling sammanfaller.
»Ty verkligt välstånd är alla individers utvecklade produktivkraft. Värdemåttet är då inte längre på något sätt arbetstid, utan snarare fritid.»19 Därför är Marx beskrivning av tiden som den mänskliga frigörelsens dimension helt korrekt.
Vidare är det klart att den dynamik Marx analyserade utesluter hypotesen om en gradvis väg till kommunismen genom det gradvisa förintandet av värdelagen. Tvärtom gör sig värdelagen på ett våldsamt sätt ständigt gällande till dess att kapitalismens omkullkastats. Värdelagen upphör aldrig att upplösa sig själv – endast för att återvända på ett högre stadium. Vi har sett att rörelsen som gav upphov till den tenderar att omintetgöra nödvändighet av den. Men den upphör aldrig att existera och styra systemets inriktning. Därför är en revolution nödvändig.
Teorin om arbetarrådens förvaltning av samhället tar inte med kapitalismens dynamik i beräkningen. Den behåller samtliga det kapitalistiska samhällets kategorier och kännetecken: lönearbete, värdelagen, bytesförhållandet. Den typ av socialism som den förespråkar är ingenting annat än kapitalism, en kapitalism som är demokratiskt förvaltad av arbetare. Om den skulle omsättas i praktiken skulle endast två saker vara möjliga:
1) Antingen skulle arbetarråden försöka låta bli att fungera som kapitalistiska företag, vilket skulle vara omöjligt eftersom kapitalistiska produktionsförhållanden fortfarande skulle råda. I det här fallet skulle arbetarråden förintas av kontrarevolutionen. Produktionsförhållanden är inte förhållande mellan människa och människa utan kombinationen av arbetsprocessens mångsidiga beståndsdelar. Det »mänskliga» förhållandet ledare/ledda är endast en sekundär form av den grundläggande relationen mellan lönearbete och kapital.
2) Eller så skulle arbetarråden acceptera att fungera som kapitalistiska företag. I så fall skulle rådssystemet inte överleva utan förvandlas till en illusion och bli en i mängden av arbetets och kapitalets institutioner. »Folkvalda» förvaltare skulle snart vara identiska med traditionella kapitalister. Marx skrev att kapitalisternas funktion tenderar att åtskiljas från arbetarnas funktioner. Arbetarstyret skulle resultera i kapitalism och med andra ord skulle kapitalismen överhuvudtaget inte ha krossats.
Bolsjevikernas byråkrati tog ekonomin under kontroll medan ultravänstern vill få massorna att göra detta. Ultravänstern vilar alltså på samma grund som leninismen då den en gång gav ett annorlunda svar på samma fråga: den om förvaltningen av ekonomin. Vi vill ersätta denna frågeställning med en helt ny: den om krossandet av ekonomin, som i sig är kapitalistisk. Socialism är inte kapitalets förvaltning oavsett hur »demokratisk» den är, utan dess fullständiga förintelse.
Vår undersökning av »organisationsfrågan» och socialismens innehåll har lett oss fram till att hävda att det existerar en revolutionär dynamik under och i kapitalismen. Framsprungen ur kapitalismen antar den revolutionära rörelsen nya former i nya situationer. Socialism innebär inte bara arbetarnas kontroll av samhället utan framförallt proletariatets förintande av kapitalets historiska cykel. Proletariatet tar inte bara över världen, det sätter också punkt för kapitalismen och bytesförhållandet. Vad som särskiljer Marx från alla utopiska och reformistiska tänkare är att socialismen för honom föds ur den objektiva dynamik som skapas av kapitalismen och därigenom sprids över hela världen. Marx understryker rörelsens innehåll. Lenin och ultravänstern uppehöll sig vid dess former: organisationsformen; förvaltningsformen, medan de glömde bort den revolutionära rörelsens innehåll. Men även detta var historiska produkter, situationen under deras tid förhindrade den revolutionära kampen från att ha ett kommunistiskt innehåll.
Leninismen var ett uttryck för revolutionens omöjlighet vid denna tidpunkt. Samtidigt var rådskommunismen ett uttryck för dess nödvändighet men då utan att kunna se exakt var revolutionens potential fanns. Marx partitanke hade övergivits. Det var de stora reformistorganisationernas tid och efter dem kom kommunistpartiernas (vilka snabbt eller omedelbart sjönk in i en annan typ av reformism). Den revolutionära rörelsen var inte tillräckligt stark. Överallt (i Tyskland, Italien, Frankrike, Storbritannien) kännetecknades 20-talet av »arbetarledarnas» kontroll av massorna. I sin reaktion mot denna situation drevs ultravänstern till den punkt där de kom att frukta att bli de nya byråkraterna. Istället för att förstå de leninistiska partierna som en produkt av proletariatets nederlag avvisade de alla former av partier och lät liksom Lenin den marxistiska partiuppfattningen falla i glömska. Då det kom till socialismens innehåll visade det sig att alla sociala rörelser, förutom under några korta perioder i Spanien, försökte administrera kapitalismen istället för att omkullkasta den. Under sådana förhållanden kunde inte ultravänstern utforma en genomgående kritik av leninismen utan endast inta den motsatta ståndpunkten och ställa andra former mot leninismen utan att se revolutionens innehåll. Detta var en ganska naturlig utveckling eftersom innehållet inte tydligt framträdde. (Vi måste inte desto mindre komma ihåg att ultravänstern kom med en imponerande kritik av vissa av kapitalismens aspekter – exempelvis av fackföreningsrörelsen och »arbetar»partierna.)
Detta är orsakerna till att ultravänsterrörelsen endast ersatte leninisternas parti- och klassmedvetandefetischism med en fetischism som kretsade kring arbetarråden. En kritik av både leninismen och ultravänstern är nu möjlig eftersom kapitalismens utveckling ger oss en aning om den revolutionära rörelsens verkliga innehåll.
Genom att hålla fast vid de tankegångar från ultravänstern som vi nämnt (arbetarförvaltning och rädslan att skapa partiet) skulle vi förvandla dessa till ren ideologi. Då dessa idéer uppkom kring 1920 var de ett uttryck för en verklig revolutionär kamp och till och med deras »misstag» spelade en positiv och progressiv roll för kampen mot socialdemokratin och leninismen. Deras begränsningar var ett uttryck för tusentals revolutionära arbetares aktivitet. Men mycket har förändrats sedan 1920. En ny revolutionär arbetarminoritet formerar sig i en långsam process som händelserna i Frankrike 1968 och andra kamper i ett flertal länder påvisar.
Under en revolutionär period kämpar revolutionären sida vid sida med proletären utan några teoretiska eller sociologiska svårigheter – den revolutionära rörelsen enas. Teoretisk klarhet är en ständig målsättning för revolutionärer då den alltid påskyndar den praktiska koordineringen av de revolutionära ansträngningarna. Revolutionärer tvekar aldrig att agera kollektivt för att på så sätt kunna föra ut sin kritik av den existerande samhällsordningen.
Kommunister försöker inte tala om för arbetarna vad de ska göra men de avstår inte heller från inblandning under förevändningen att »arbetarna helt själva måste bestämma». För å ena sidan väljer arbetarna endast att göra vad den allmänna situationen tvingar dem att göra och å andra sidan är den revolutionära rörelsen en organisk struktur där teorin är en oskiljbar och oumbärlig beståndsdel. Kommunister representerar och försvarar rörelsens allmänna intressen. Under alla omständigheter försöker de ge uttryck för det som händer utifrån ett helhetsperspektiv samt ge praktiska förslag. Om uttrycket är rätt och förslaget passande är de en del av proletariatets kamp och ett bidrag i formerandet av den kommunistiska revolutionens »parti».
1. ICO fortlever nu i formen av Echanges & Mouvements.
2. Marx, Brev till Engels, 24 augusti 1867 (Ivan Bohmans översättning från tyskan ur Kapitalet, 1997.)
3. Paul Mattick, Value and Socialism (översatt från engelskan)
4. Marx, Grundrisse (översatt från engelskan)
5. ibid
6. ibid
7. ibid
8. ibid
9. ibid
10. ibid
11. ibid
12. ibid
13. ibid
14. Marx, Brev till Kugelmann, 11 juli 1868.
15. Marx, Kritik av Gothaprogrammet.
16. Marx, Filosofins elände: svar på Proudhons »Eländets filosofi», Arbetarkultur 1949, s. 61 (vår nyöversättning från tyskan)
17. Marx, Kapitalet, tredje boken, sista kapitlet.
18. »Hela vitsen med det borgerliga samhället består ju i att ingen i förväg utarbetad samhälleligt medveten reglering av produktionen äger rum. Det rationella och naturnödvändiga gör sig gällande endast som ett blint verkande genomsnitt.» (Marx, Brev till Kugelmann, 11 juli 1868).
19. Marx, Grundrisse (översatt från engelskan).