Så här ligger det till: vi har misslyckats. Rejält. Hittills har den här texten, och några andra om liknande frågor, endast lyckats intressera ett fåtal.1 Om vi bara hållit oss till ett klasskampsperspektiv när vi förklarat relationerna mellan man och kvinna, vuxen och barn och påstått att de är produkter av den kapitalistiska evolutionen, och om vi bara hade relaterat exempelvis pedofili till den reella (i motsats till den formella) underordningen. Då kanske vi skulle nått ut till, låt oss säga, 500 personer.
Problemet är att vi inte levererar budskap eller riktlinjer angående affektiva eller sexuella relationer. Vi påstår istället att den enda »revolutionära» ståndpunkten är att inte föreslå någon lösning utan att istället kritisera frågeställningen. Av samma skäl skulle vi avstå från att berätta hur folks boningar kommer att se ut i ett kommunistiskt samhälle, om vi skrev en essä om stadsplanering. Vi kan endast förklara varför dagens bostäder ser ut som de gör samt beskriva deras oförmåga att tillfredställa våra behov. Vad vi däremot inte vet är hur dessa behov förändras under en revolutionär process eller ännu mindre, hur de kommer se ut i framtiden.
Målet för vårt angrepp är moral i betydelsen av en uppsättning regler som gjorts till allmängods, på samma sätt som viss vetenskap, definierats i absoluta termer och påförts varje samhällsmedlem. Vi hoppas istället på en värld där vi kan vara »moraliska» utan att samhället tvingar på oss någon viss moral och där ingen särskild handling betraktas som objektivt »fel».
Denna mening pryder baksidan på den engelska upplagan av den här skriften.
Många radikala människor har haft svårt att förstå vad vi menar med detta.
Några tror verkligen att monster existerar i form av blodsugande kapitalister eller sadistiska fascister. Andra tolkar meningen som att revolutionen kommer att eliminera nästan all social (främst sexuell och kriminell) aggressivitet och destruktivitet och dessutom förmodligen avskaffa all självdestruktivitet på samma gång. För vem vill begå självmord i en fri och lycklig värld? Med andra ord, människor skulle vara så harmoniska att de aldrig kände behov av att dominera, begå övergrepp eller åsamka andra eller sig själva smärta.
Det vi egentligen vill ha sagt är att om ett övergrepp begås bör inte gärningsmannen förvisas av sina medmänniskor. De bör inte avisa den som överträder sociala spelregler, bara för att själva kunna försäkra sig om sin mänsklighet genom att jämföra sig med en ickemänniska, ett monster. Istället borde de jämföra sig med honom, se vad de har gemensamt och inse att de själva skulle kunna göra vad han gjort. Detta, tror vi, är ett effektivare sätt att reducera övergrepp till ett minimum än att försöka konstruera en moral.
Låt oss ta den ökände Gilles de Rais (1404–1440), fransk marskalk och en gång i tiden vapenbroder med Jeanne d'Arc, som exempel. Han lät föra dussintals (somliga säger hundratals) ungdomar till sitt slott där han förgrep sig på dem och mördade dem, ända till han ställdes inför rätta och dömdes till döden. När det var dags för den offentliga avrättningen visade han alla tänkbara tecken på ånger och lyckades röra publiken till tårar.
Enligt historikerna delade mördaren och publiken dessa genuina känslor och mördaren återintegrerades därigenom i samhället. Människorna som levde på medeltiden var så fromma och hade en syn på världen som gjorde att de närvarande knappt ens kunde föreställa sig att de Rais bluffade. Det fanns en liten minoritet icke-troende, men ateism existerade ännu inte på en social nivå. En gemensam föreställning om ett transcendent vara (Gud) var förutsättningen för återintegreringen av avvikaren, som trots detta ändå dödades för att återställa lugnet i samhället. Vi måste också komma ihåg att på den tiden kunde sådana konster bara utföras av de som av börd stod över andra. Gilles de Rais var en av Bretagnes största markägare, inte en nutida seriemördare. Men nu är dagarna av massreligiös gemenskap över. I ett framtida samhälle bör människor enas kring sina dagliga erfarenheter i den här världen, utan behov av ett utomstående enande väsen.
När vi skrev den här texten hade vi aldrig hört talas om politiskt korrekthet. För oss betydde initialerna P.C. Parti Communiste, det officiella stalinistpartiet i Frankrike, eller möjligen Personal Computer.
Idag innebär politisk korrekthet snarast ytterliggare en sån där märklig amerikansk trend i stil med ekologisk mat, kirurgisk bombning eller utomhusluftskonditionering. Det är en av metoderna att hantera den rådande moraliska oordningen. Reaktionär politik är en annan. Gränsen mellan lag och överträdelse har blivit diffus. Sociala förmedlingar – som patriarkatet, könsroller, skolan, fackföreningen, partiet, gammaldags arbetsmoral och hierarkiska värderingar i allmänhet – attackerades hårt under sextio- och sjuttiotalet. De försvagades utan att några stabila alternativ uppstod.
Dagens samhälle hålls samman lika mycket genom normlöshet och förklädd moral som det tidigare hölls samman genom strikta beteendemönster.
Ta familjevärderingar till exempel. Tidigare var det ok att spöa sina ungar. Ibland, som i England, delade skolan vissa av föräldrarnas privilegier och läraren hade laglig rätt att inom givna ramar utdela kroppsstraff. Nu har rollerna förändrats. Inte så mycket tack vare vår frihetssträvan som genom kapitalets förmåga att rekuperera våra misslyckade försök att frigöra oss.
Kvar står individerna och är osäkra över sina roller. »Disciplin» är inte längre naturligt. Därför måste föräldrarnas attityder definieras och regleras juridiskt och att spöa sina ungar är inte längre tillåtet. Socialarbetare och experter tar över. Dagens Gilles de Rais assisteras inte av präster utan av långa rader av psykologer.
Politisk korrekthet och rådande reaktionär backlash, bland annat den Moral Majority-lobby som styr och ställer i bushadministrationen, är ett tvillingpar fött i USA. Det land som alltid är extremast när det gäller att förvandla saker till varor – män, kvinnor, djur, natur och så vidare – är samtidigt det land som går längst när det gäller att beskydda sina varor.
Landet som skapade de gigantiska slakthus i Chicago som imponerade så stort på sina europeiska besökare på trettiotalet är också det land som hyser de mest hängivna djurrättsaktivisterna. Nationalparker är vad som återstår av vilda västern sedan den tömts på indianer, plundrats och tämjts.
Men vi begränsar oss till människor här. Kvinnor och barn utsätts för en märklig blandning av beskydd och exploatering. Samhället är tufft men det prisar de svaga, de det kallar svaga, de det gjort svaga, eftersom det kan plundra och nära sig på dem medan det låtsas hjälpa. Den moderna staten är en frikostig diktator som skulle älska att behandla oss alla som barn. Att bli behandlade som en unge genom beskyddande–repressiva lagar är vad som väntar oss alla. För vårt eget bästa givetvis.
Vi behöver väl knappast understryka att vår kritik mot både patriarkal högermoral och vänstermoraliserande inte är ett försök att leverera en politisk inkorrekthet. Dagens rättfärdighetsströmningar föder sina motsatser. Konservativa kallar sig politiskt inkorrekta. Men bara för att multietnisk multikulturalism är trendigt idag blir inte monoetnisk kultur ett dugg mer tilltalande än den var på femtiotalet. Det är poänglöst att ta motsatsen till vad samhället erbjuder eller försöker tvinga på och lansera detta som en förebild eller åtråvärd livsstil. Konformism kan aldrig vara en kritik mot marknadsanpassad antikonformism.
För en värld utan moralordning skrevs för mer än tjugo år sedan, i svallet av den stora subversiva våg som svepte fram under sextio- och sjuttiotalet. Sedan dess har det mesta blivit värre. Konsumtionssamhället och den urbana utvecklingen kan bara hantera bilister, cyklister, skejtare, joggare och så vidare genom att hänvisa dem till separata filer. Normerna följer samma mönster. Revolten mot den högst påtagliga underordningen gav upphov till ett ännu mer förlamande tillstånd, förvisso målat i frihetens ljuva pastellfärger.
Tocqueville, fransk historiker och skarpsinnig observatör, skrev redan 1835 att i USA tillåts medborgarna utveckla sina kulturella skillnader och ge uttryck för dem offentligt så länge de är ansvarskännande medborgare, det vill säga lyder landets lagar. Istället för att skydda sig mot särskilda identiteter, som i Frankrike, växte det amerikanska medborgarskapet fram med dem. Vi bevittnar nu en amerikanisering av den utvecklade kapitalistiska världen, åtminstone Japan och Västeuropa.
Dagens gayrörelse är resultatet av en social rörelse som tvingats till reträtt. I New York växte exempelvis en öppen och aktiv manlig homosexuell miljö fram under åren kring 1900. Den hade ett starkt arbetarklassinslag och blandades friskt med heterosexuell och svart kultur. Under tjugo- och trettiotalet började den utsättas för kraftig repression. Den berömda Stonewallkravallen (27 juni 1969) som startade som en manifestation mot polisbrutalitet var inte alls en aktion uteslutande för de homosexuellas rättigheter. Visserligen var snutens trakasserier riktade mot de homosexuella, men protesterna mot dem lät sig inte begränsas till frågor rörande sexualitet.
B. Benderson beskrev upploppen som »irrationella, spontana, hektiska och födda ur trasproletariatets vrede». Transvestiter, prostituerade och hemlösa tonåringar anslöt sig till en revolt som var mer orienterad mot sociala än sexuella frågor. Trots att det var orostider både i USA och i övriga världen misslyckades dessa krafter att initiera någon revolutionär kamp. Det resulterade istället i separata kategorier som Gay Power, Black Power och en rad andra. Följaktligen förvandlades gayrörelsen till en inåtvänd miljö vars identitet bygger på vad som skiljer dem från andra, inte vad de har gemensamt med andra. De väldiga massor som idag deltar i den högst kommersiella gayprideparaden 27 juni inser inte att de dansar kring forna nederlag.
Vad är en bög? En man som bara träffar män och är övertygad om att han aldrig kommer att känna sig attraherad av det motsatta könet? Hur kan han veta det? Hur kan han utesluta möjligheten att överväldigas av begär efter eller från en kvinna? Ligger det inte i begärets essens att det ibland dyker upp utan förvarning? Vid möten med uttalat heterosexuella män kommer han ju alltid, och inte utan anledning, misstänka att personens självsäkra attityd är ett sätt att försöka undgå att känna sig attraherad av andra män.
Böglitteratur? Varför inte arrangera bokhandlar på samma sätt som klädaffärer? Placera Virginia Woolf på damavdelningen, Shakespeare på herravdelningen (även om hans sonetter ger upphov till funderingar kring hans sexuella läggning), Lord Byron på avdelningen för fysiskt krävande dietfixering och alla författare över 65 på senioravdelningen?
Tack vare denna bögifiering känner sig bögen förskonad från diskriminering. Detta gäller dock bara så länge han befinner sig i sina egna kvarter. Till och med i San Fransisco, där män kan gå hand i hand i Castro, utsätts de för trakasserier om de gör samma sak några kilometer bort. Särskilda klubbar, särskilda områden, särskild litteratur och sist men inte minst en särskild vokabulär. En hel del bögförfattare skulle klassa den här texten som »homofobisk» eftersom vi avfärdar idén om en särskild bögidentitet.2
Det är sorgligt att de miljoner som försöker undkomma urgammal repression och hoppas nå bortom patriarkatet inte kommer på något bättre än en kategori som är ännu mer avgränsad än familjen och som dessutom grundas uteslutande på val av sexualobjekt; penis eller vagina. Beteende förvandlas till identitet, definition till öde och sexuella preferenser till en global fantasi – bögkultur.3
Allt som passiviserar och söndrar är fientligt. Det sägs att höga staket skapar goda grannar. Strävan efter autonomi är inte subversiv i sig självt. Det är faktiskt direkt konservativt att uppfatta autonomi som ett inhägnat privat område där jag kan göra saker jag inte får göra utanför. Feminismen sätter en gräns mot staten. Bort med tassarna! Medvetet eller inte leder det till en uppdelning av individer som kräver en överordnad auktoritet som garanterar var och ens – barnets, förälderns, mannens, kvinnans, gamlingens, den ungas, bögens, konsumentens, arbetarens, sjuklingens, fotgängarens, minoritetens – rättigheter gentemot de andra. För även om varje rättighet är formulerad i absoluta termer är de fortfarande relativa till andra rättigheter. Absoluta rättigheter är inte kombinerbara, som Jean Genet uttryckte det. Och vem omformulerar och summerar alla dessa relativa rättigheter om inte staten? Privatiseringen av livet går hand i hand med den ständigt växande skaran av psykiatriker och domare.
Mänsklighetens frigörelse sker inte genom att dela in sig i befriade territorier, med stolpar som markerar gränserna. Revolution innebär att gå bortom alla gränser. Det innebär att överskrida kvinnligt såväl som manligt.
Att ge individer kontroll, även över något så vitalt som deras egna kroppar, är inte i sig själv någon lösning. Den enda verkliga lösningen är att tillsammans med andra av båda könen forma relationer där vi varken fruktar eller löper risken att domineras. Kvinnornas mål är inte att bli fria från männen utan att bli fria tillsammans med männen. Målet är inte att förklara sig oberoende utan att sluta frukta beroende och göra sig ömsesidigt beroende istället. Frihet är en relation.
… långt ifrån att negera eller begränsa min egen frihet är den andre personen en nödvändig förutsättning och bekräftelse. Jag blir endast fri genom andras frihet. Ju fler fria män som omger mig, ju djupare och mer omfattande deras frihet är, desto djupare och mer omfattande blir min egen.Bakunins ord från 1871 liknar Marx noggranna kritik av mänskliga rättigheter i hans Om judefrågan från 1844.
En av svagheterna med För en värld utan moralordning är troligen att den inte tillräckligt tydligt poängterar hur överraskande och till och med chockerande framtidens vanor och sedvänjor skulle framstå för oss. Många dilemman, mycket fruktan och terror, gammal som ny, kommer att försvinna. Annat kommer att eskalera. Det handlar lika lite om att komma till paradiset som om att lindra barbari.
Att kritisera moral handlar inte om att säga till folk att »gör som ni vill, tack vare människans inneboende godhet kommer slutet att bli lyckligt ändå».
Problemet är inte hur vi ska undvika konflikter och normer utan hur vi ska förändra vår relation till dem. Det finns ingen annan logik, ingen annan garanti för mina handlingar än min relation till mina medmänniskor. Målet – och utmaningen – är att en dag leva enligt normer som inte är skiljda från mig själv och mina handlingar.
1. Följande essä publicerades ursprungligen i den franska tidskriften La Banquises första nummer 1983. Den har även översatts till engelska av M. William för den amerikanska tidskriften Anarchy (Höstnumret 1993) och av Michael Katamis för en brittisk pamflett 1998. De andra texterna vi refererar till är Alice in Monsterland samt en artikel om rättvisa, Pour un monde sans innocents, som publicerades i nummer 4 av La Banquise 1986.
2. Se exempelvis beskrivningen av sex mellan män och tonåringar på Nya Guinea i Frank Brownings A Queer Geography, Crowd Publishers, s. 32–35.
3. Bruce Benderson, Towards a New Degeneracy, Edgewise Press, 1997.