Det här är ett förord till den tjeckiska utgåvan av Eclipse and Re-emergence of the communist movement. som kommer att publiceras av Solidarita (ORA-S).
Förutom Nordkorea och Kuba finns det idag inget land som kallar sig socialistiskt, så varför skall man bry sig om de gamla debatterna om Sovjetunionens verkliga natur? Vad mer behöver man veta om kapitalismen när den ändå härskar över hela världen?
En hel del faktiskt. Om vi verkligen vill förstå vad kapitalismen är för något så är det viktigt att förstå varför Ryssland var kapitalistiskt år 1980, såväl som 1930 eller 1920. Detta för att vi skall veta vad som kan och måste bli föremål för revolutionär förändring i Ryssland lika mycket som i Storbritannien under det tjugonde århundradet.
Kapitalismen är inte bara ett system av förtryck där en minoritet borgare eller byråkrater tvingar massorna att arbeta för att de skall kunna tillskansa sig rikedomen från deras arbete. På femtiotalet köpte, i Prag såväl som i Chicago, pengar arbete, vilket sattes i arbete för att värdeföröka de pengasummor som var ackumulerade i värdepooler, kallade företag eller bolag. Dessa firmor kunde inte fortsätta om de inte ackumulerade värde till en samhälleligt accepterbar nivå. Den här nivån var säkerligen inte lika hög i Prag som den var i Chicago. De tjeckiska firmorna fungerade som särskilda enheter, men hade (till skillnad från de firmor som var baserade i Chicago) inga privata förvaltare som kunde sälja eller styra dem efter eget tycke. Likväl producerade en tjeckisk skofabrik inte skor som föremål med syfte att uppfylla ett behov och den tvingades därför finna det mest lönsamma sättet att använda alla de pengar som investerats för att producera dem. »Värdeskapande» var lika viktigt i Prag som i Chicago. Skorna skänktes varken bort gratis till Chicagos eller Prags fotgängare, vilka om så var fallet, skulle prövat dem, tagit på sig ett par och vandrat iväg. I båda städerna var fotgängaren tvungen att betala för sina skor om han inte ville gå barfota.
Självklart kunde den tjeckiska staten bestämma att den skulle subventionera skorna och sälja dem till ett lågt pris, alltså under produktionskostnad. Men i varje land var värdet när det kom till kritan tvunget att uppfyllas på marknaden. De tjeckiska planerarna fortsatte att tänja på profitens regler, men kunde inte fortsätta i evighet. Dessa regler gör sig till slut alltid gällande genom undermålig kvalitet, brist, den svarta marknaden och så vidare. Staten skyddade firman i Prag från att gå i konkurs, men det hela var alltför konstlat. Att begränsa konkurrens hjälper upprätthållandet av samhällelig samstämmighet, men begränsar man för mycket undergrävs produktiviteten. Ingen kan mixtra med gränserna för värdeförökningens logik i evighet. En firma, tio firmor, tusen firmor kunde räddas från nedläggning – fram till den dag hela samhället var bankrutt. Om den belgiska eller franska staten alltsedan industrialismens tidiga dagar hade räddat varje olönsamt företag, hade kapitalismen i Frankrike eller Belgien idag inte fungerat. I korthet fungerade »värdelagen» i den »byråkratiska» och i den »marknadsekonomiska» kapitalismen på mycket skilda sätt, men härskade enväldigt över båda. (Ingen förnekar Barents eller Togos kapitalistiska natur även om dessa kapitalistiska former är klart annorlunda än de brittiska eller italienska motsvarigheterna.)
Statskapitalismens uppgång och fall berodde på klassmotsättningar och kompromisser, precis som dess västerländska motsvarigheter, och i dess centrum var det nödvändigt att sätta arbetet i lönsam aktivitet. I Sovjetunionen såväl som i Östeuropa tog sig detta efter 1945 ett särskilt uttryck i konstant politisk repression i kombination med skyddade jobb (i både fabrikerna och kollektivjordbruken), något som åstadkom värdeackumulation trots den låga produktiviteten. När det kommer till kritan fungerade trots allt den ryska kapitalismen i mer än 60 år.
Systemet kollapsade inte för att det blivit för repressivt och för att folket fått nog av det, utan på grund av att klasskompromissen upphört att vara samhälleligt produktiv – och särskilt då systemet inte längre kunde stå emot trycket från en världsmarknad dominerad av ett mycket mer dynamiskt väst.
1989 förebådade visserligen en ny historisk epok, men inte en förnyad kommunistisk (alltså i Marx mening och inte Stalins eller Dubceks) rörelses gryning. Berlinmurens fall medförde en ström av ekonomisk ommöblering, arbetarmilitans och demokratiska påtryckningar, men lämnade föga plats för en kritik av själva kapitalismen. Klasskampen sedan 1989 har sannerligen utvecklats i de forna »kommuniststaterna», men har varken lett till någon verklig reformism efter den västerländska modellen (vilken kapitalismen i öst inte klarar av att tillmötesgå) eller skapandet av betydelsefulla radikala minoriteter. Utvecklingen i Polen eller Serbien ger utförliga bevis på hur arbetarklassens militans antingen försvann eller kom att kanaliseras i nationella (ibland nationalistiska) perspektiv. Många gånger tvingas arbetare – inte kämpa för högre lön – utan helt enkelt kämpa för att få sina löner utbetalda. Detta gäller Tjeckien lika väl som Kazakstan.
Vi påstår inte att »östproletärerna» skulle vara mindre utvecklade än några andra. I Västeuropa, USA och även Japan slåss »antikapitalisterna» framför allt för ökad social rättvisa och endast en liten fraktion är revolutionär. Detta är i själva verket något viktigt som vi skulle vilja framhålla, även om vi inte kan utveckla det här på grund av utrymmesbrist: reformer står fortfarande på dagordningen.1
Att diskutera statskapitalismen är inte någon akademisk fråga. Vad det handlar om är kapitalismens och kommunismens olika naturer. Om politbyrån och KGB inte kunde tänja på produktivitetens och profitskapandets logik kommer inte välvilliga vänster- eller högermänniskor heller att kunna göra det. Dagens ekonomiska stagnation (och, många gånger, nedgång) för nästan alla forna »kommuniststater» kan inte härledas ur girigheten hos de byråkrater som nu förvandlats till borgare (inte mer än att arbetslöshet och låga löner i väst beror på den ökade girigheten hos chefer och aktieägare). Det finns helt enkelt inte någon plats på världsmarknaden för flertalet av de tjeckiska eller ryska firmorna. Kapitalet är okontrollerbart: det styr dem som styr det. Analysen av den byråkratiska kapitalismen visar oss vad kapitalet egentligen är. Det innebär inte bara påtvingande av arbete och disciplin på verkstadsgolv eller kontor, utan också försäljning av arbetskraft, av själva livet, i utbyte mot pengar. Arbetet som aktivitet åtskilt från allt annat kan inte befrias. Pengar kan inte delas eller omfördelas jämlikt eller rättvist. Så länge det finns pengar kommer det inte att finnas nog åt alla. Ingenting annat än avskaffandet av lönearbetet kan förändra vårt liv från grunden.
Dock uppstår en fråga. Hur förhåller sig den vision, som människor som Marx hade, till de monster som under 1900-talet kallade sig marxister? Det finns faktiskt ett samband. En statligt organiserad kapitalism står otvivelaktigt i motsättning till meningen i Marx livslånga verksamhet och författande, men man skulle kunna hävda att den var trogen vissa av dess aspekter. Som ett exempel kan anföras att Kapitalets första band inte slutar med en renodlat kommunistisk slutsats (om hur man får en värld utan varan, stat och arbete), utan istället med en tanke om exproprierarnas expropriering genom den historiskt nödvändiga socialiseringen av kapitalisterna. Detta är inte tillräckligt för att rättfärdiga att SPD deltog i Tysklands styre 1918 och än mindre, krossandet av Kronstadt eller inrättandet av Gulag. Men detta är uppenbart långt ifrån det klara hävdande av kommunism som vi finner i Marx tidiga texter och i hans väldiga mängder anteckningsböcker om mirgemenskapen och »primitiva» samhällen som han förde under slutet av sitt liv (vilka han, vad vi vet, inte offentliggjorde).2
Under slutet av 60-talet och under 70-talet var vi inte de enda som »återvände till Marx» eftersom vi ansåg att det var nödvändigt för att bättre kunna förstå det som vi då upplevde. De essäer som samlats i denna bok är en del av detta försök. Det innebar att vi gick tillbaka till hela den revolutionära historien och teorin, vilket inkluderade de vänsteroppositioner som stod nära den Tredje internationalen (de »italienska» och »tysk-holländska» vänsterfraktionerna) men också anarkismen från både innan och efter 1914.3 Vi var och är fortfarande övertygade om (i motsats till Marx utsaga i ett av hans svagaste arbeten) att en veritabel splittring skedde inom den revolutionära rörelsen under mitten av 1800-talet, mellan det som senare kom att benämnas med de otillräckliga termerna »marxism» och »anarkism». Självfallet blev denna splittring med tiden än starkare.
Läsaren av den här boken kommer att se att vi inte lägger samman små bitar Bakunin till ännu större stycken Marx (eller viceversa). Ett sådant lappverk skulle endast framstå som ett meningslöst pussel. Det vi försöker göra är att bedöma både Marx och Bakunin såsom Marx och Bakunin själva fick bedöma exempelvis Babuef och Fourier.
Det är svårt att blunda för Marx deterministiska drag. Han delade sin tids tro på att idag är »bättre» än igår och att imorgon säkerligen kommer att bli bättre än idag. Han hade en linjär syn på historien och byggde upp en deterministisk kontinuitet från det primitiva samhället fram till kommunismen. Han rekonstruerade helt enkelt förhistorien som om det vore så, att så snart grupper av människor kunde producera mer än vad som var nödvändigt för den omedelbara överlevnaden, så hade denna merprodukt skapat möjligheten för exploatering, och därav följde dess historiska nödvändighet. En minoritet tvingade majoriteten att arbeta medan minoriteten tillskansade sig rikedomarna. Tusentals år senare har den stora produktivitetsökningen, tack vare kapitalismen, skapat en ny möjlighet, nämligen avskaffandet av exploateringen. Produkter av alla de slag är så pass många att det blir absurt att tillåta en minoritet människor att ha monopol på dem. Dessutom har produktionens organisation blivit så socialiserad att det blivit meningslöst (till och med kontraproduktivt) att den styrs av en handfull härskare, som var för sig styr sitt eget privata företag. Borgarklassen var en historisk nödvändighet, sedan åstadkommer deras egen produkt (utvecklandet av den moderna ekonomin) att de blir parasiter. Kapitalismen gör sig själv meningslös, avskaffar sig själv. Historien har gått från knapphet till överflöd.
Det är sant att ett sådant utvecklingsmönster faktiskt aldrig nedtecknades av Marx, men det är ändå den underliggande logiken i många av hans texter och (än viktigare) i en stor del av hans politiska aktivitet. Det var ingen slump eller misstag att han stödde den tyska nationella bourgeoisien eller renodlat reformistiska ledare för fackföreningar och partier. Han betraktade dessa som agenter för den positiva förändring som i slutändan skulle utmynna i kommunism. Däremot såg han ned på upprorsmakare som Bakunin, som han menade stod utanför historiens verkliga rörelse.
Det är intressant att notera att även stora anarkistiska personligheter, som Kropotkin och Elisée Reclus (båda två berömda geografer till yrket) stödde deterministiska synsätt, fast med betoning på samhällelig organisation snarare än på dess produktion. För dem skapade industrins och handelns spridande över hela världen ett potentiellt universellt öppet och mänskligt samhälle där etniska skillnader, gränser och stater blev meningslösa.
Både i Marx och Kropotkins fall upphörde »samhället» att vara resultatet av förhållanden mellan varelser och klasser. Revolutionen ansågs vara förutbestämd på grund av en universell rörelse som riktade sig mot en enad mänsklighet. Det här var snarare en teknologisk förklaring av historien än en social.
Den deterministiske Marx var dock inte hela Marx. Han visade ett stort intresse för det som inte stämde in i historiens linjära utveckling. Han skrev mycket utförligt om självorganiserade bondekommuner som ägde jorden gemensamt och hade en tydlig uppfattning om att det var möjligt att hoppa över det kapitalistiska stadiet i Ryssland4. Vad än Kropotkin tyckte om Marx så påminner ganska mycket av den ryska anarkistens tankar om de som den berömda landsflyktingen i London hade.
Dock förkastades alla dessa insikter senare av både reformistiska och revolutionära marxister. Marxismen blev den ekonomiska utvecklingens ideologi. Enligt den finns det, då kapitalismen hela tiden blir alltmer socialiserad, inte något behov av revolution: de organiserade massorna kommer till sist att sätta punkt (främst med fredliga medel) för den borgerliga anarkin. Kortfattat var socialismen inte ett brott med kapitalismen utan dess fulländning. Radikaler skilde sig endast från reformister i det att de inkluderade nödvändigheten av våld i denna process. Lenin gjorde en stor sak av att de stora tyska koncernerna och kartellerna redan organiserats och centraliserats från toppen. Man behövde bara ersätta de borgerliga förvaltarna med sådana från arbetarklassen och om denna rationella planering skulle utökas från de privata trusterna till industrin i sin helhet, då skulle den samhälleliga fabriken i allmänhet förändras.5 Detta innebar inget brott med varan och ekonomin.
Vårt »återvändande till Marx» kring 1970 misslyckades antagligen med att förstå i hur hög grad marxismen faktiskt grundade sig på Marx.
Alla ekonomiska definitioner av kommunismen finns fortfarande kvar inom ekonomins gränser, alltså inom produktionsmomentens separering från det övriga livet. Kommunismen är inte ett samhälle som rättvist föder de hungriga, tar hand om de sjuka, ger husrum till hemlösa, etc. Den kan inte innebära tillfredställandet av behov som de existerar idag, eller ens som vi föreställer oss att det kan komma att se ut i framtiden. Kommunismen producerar inte tillräckligt för alla för att sedan distribuera produkterna jämlikt åt alla. Snarare är kommunismen en värld där människor träder in i relationer och i handlingar som (bland mycket annat) resulterar i att de kan föda, vårda, ge husrum åt… sig själva. Kommunismen är inte en samhällsorganisation. Den är en aktivitet. Den är en mänsklig gemenskap.
1. Det här är utvecklat i Tillståndet i världen – en lägesrapport, Riff-Raff #5 (hösten-vintern 2003)
2. Marx Ethnological Notebooks publicerades 1972. Se »Karl Marx and the Iroquois», Arsenal/Surrealist Subversion #4, Black Swan Press, 1989, Chicago. Och också T. Shanin, Late Marx & the Russian Road, Monthly Review, New York, 1989.
3. För att bättre förstå den här perioden (och vårt ursprung), se en svensk översättning av en artikel i La Banquise (1983) som finns på För kommunism [http://www.geocities.com/forkommunism/texter/dauve_origines.html].
4. Se Förordet till den andra ryska utgåvan av Manifestet, Riff-Raff #6 (sommaren 2004).
5. Detta är mycket tydligt i hans Imperialismen – kapitalismens högsta stadium, 1916.