– – –
Det var inte alltför länge sedan som keynesiansk ekonomi verkade erbjuda instrument som inte bara övervann depressioner, utan undvek dem helt och hållet. När vi numera befinner oss i en postkeynesiansk värld är detta inte sant; vare sig jämviktstendensen hos tillgång och efterfrågan eller keynesianska ingripanden i de ekonomiska processerna lyckas förhindra den stadiga nedbrytningen av ekonomin genom ökande inflation och växande arbetslöshet. På grund av den långa perioden av välstånd i de ledande kapitalistiska nationerna efter andra världskriget kommer detta som en ovälkommen överraskning och har orsakat ett nytt orosmoment i förhållande till den kapitalistiska krisen. Även om kriserna i huvudsak ignorerades av borgerliga ekonomer före 1929 så slog kriserna följe med kapitalet under hela den kapitalistiska utvecklingen och fungerade som kapitalackumulationens bestämda »regulator». Det är således värt att ta ett allmänt grepp om kriscykeln, både så som den har hävdat sig historiskt och med hänsyn till de svar den provocerade fram i ekonomisk teori.
Vad gäller borgerlig ekonomi finns det däremot väldigt lite att säga, eftersom dess allmänna jämviktsteori inte ger utrymme för en dynamik i kapitalexpansionens process som tillåter att sätta jämvikten ur balans. Ackumulation framträder i denna teori som en fråga om att »spara» eller som ett »tillväxtfenomen», där en balans måste upprätthållas för att undfly den ihärdiga »handelscykeln». Att problemet över huvud taget betänks visar på det oundvikliga erkännandet att många, eller alla, kategorier i den borgerliga ekonomiska teorin har lika lite tyngd vad gäller den långsiktiga kapitalistiska utvecklingen som de vardagliga produktions- och utbytesförhållandena på den kapitalistiska marknaden. Det finns en stark tendens till att titta tillbaka på den klassiska politiska ekonomin, eller till och med Marx, för att hitta mer användbara teoretiska angreppssätt för lösningar på kapitalproduktionens problem. I anslutning till detta är det intressant att notera att frågorna som lyfts av dagens ekonomer endast upprepar diskussionen om krisproblemet i det marxistiska lägret vid sekelskiftet, fast ytligare. Dessa kontroverser rörde också möjligheten till en »jämviktsväg», som skulle leda till en krisfri, harmonisk utveckling.
De skilda och motsägelsefulla tolkningarna av Marx kristeori kan kanske tillhandahålla lite trygghet för dess motståndare, men då påvisas endast de borgerliga ekonomiska begreppens innästling i marxsk doktrin, såsom det teoretiska komplementet till den praktiska integrationen av den socialistiska rörelsen i det kapitalistiska systemet. Det har funnits och finns ett tvåsidigt projekt att till viss del överbrygga den historiska antagonismen mellan marxism och borgerlig ekonomisk teori, vilket tar sig uttryck i en ökande eklekticism i båda lägren. Att marxismens kris fortfarande fördjupas kan utläsas från artikeln om Ernest Mandels bok om »senkapitalismen», som så att säga uppdaterar diskussionen och ställer den mot outspädd marxistisk kristeori.
P.M.