This is an old revision of the document!
Vår utforskning av den reella “våldsdosen” (genom fysiska slag och skador) och den som lämnas i sitt potentiella stadium (genom att betvinga den underkuvade under de härskandes vilja genom det komplexa spelet med hot om, sedan icke utförda, straff) skulle visa sig vara lite väl tilltagen om man tillämpar den på alla samhällsformationer som föregick den borgerliga revolutionen. Av denna anledning ska vi nu betrakta frågan genom att börja med att jämföra den !!sociala världen!! hos !!“ancien régime”!!, som föregick den stora revolutionen, med den !!sociala världen!! i det kapitalistiska samhälle som vi har det stora “nöjet” att få leva i.
Enligt en första och välkänd tolkning var den revolution en universell och slutgiltig erövring för mänskligheten, som realiserade principerna om frihet, jämlikhet och broderskap, framförallt uttryckt i de väljande organen. Detta hävdades på dessa grunder:
En annan tolkning, som är mindre naiv och mindre oförskämt apologetisk om det borgerliga systemets ljuvlighet, erkänner att detta system fortfarande inhyser stora skillnader i sociala förhållanden och ekonomisk exploatering till arbetarklassens förfång och att vidare förändringar av samhället måste genomföras med mer eller mindre bordusa eller gradvisa medel. Likväl vidhåller den med total styvsinthet att erövringarna i och med kapitalistklassens revolution utgjorde ett ansenligt framåtskridande också för de övriga klasserna som, tack vare den, uppnådde den oskattbara fördelen av rättsliga och medborgerliga friheter. Därför påstår den att det bara handlar om att fortsätta på den väg som redan öppnats upp; det vill säga, det hävdas att det enda nödvändiga är att eliminera de kvarvarande formerna av despotism och exploatering - efter att ha eliminerat de allvarligaste och mest fasansfulla varianterna - och hela tiden hålla fast i de första, grundläggande erövringarna. Denna utnötta tolkning får vi serverad i många former. Så är fallet när Roosevelt, från maktpyramidens topp, bemödar sig att lägga till nya friheter, frihet från nöd och frihet från rädsla, till de välkända friheterna i den gamla litteraturen (och detta vid en tidpunkt när ett krig med våld utan motstycke pågick, ett krig som förde med sig utrotning och utsvältning av mänskliga varelser bortom varje tidigare gräns). Detta är också fallet när en naiv representant för det vulgära, folkliga politikeriet [politicking], från basen av maktpyramiden, formulerar det gamla hopkoket av demokrati och socialism genom att pladdra på om sociala friheter som ska läggas till de redan vunna.
Vi skulle inte behöva erinra oss att den marxistiska analysen av kapitalismens uppkomst i den historiska processen inte har någonting att göra med vare sig den första eller andra tolkningen som vi nämnt.
Faktum är att Marx aldrig sa att exploateringen, förtrycket och övergreppet var mindre i det kapitalistiska samhället än i det feodala, utan tvärtom bevisade han uttryckligen motsatsen.
Låt oss säga redan nu att Marx hävdade att det var en historisk nödvändighet för det fjärde ståndet1) att slåss sida vid sida med den revolutionära bourgeoisin mot monarkin, aristokratin och prästerskapet – bara för att undvika något allvarligt missförstånd. Han fördömde den “reaktionära” socialismens doktriner, enligt vilka arbetarna borde ha allierat sig med den ledande feodalklassen mot kapitalisterna – när de nu blivit varnade i förväg om den vilda exploatering som de skulle utsättas för i manufakturerna och industrierna. Den mest ortodoxa och vänsterorienterade marxismen erkänner att proletariatet i den första historiska fasen efter den borgerliga revolutionen inte kan ha något annat strategiskt mål än en resolut allians med den unga jakobinska bourgeoisin. Dessa raka och klassiska positioner härleds inte alls från antagandet att det nya ekonomiska systemet är mindre bestialt eller mindre förtryckande än det tidigare. De kommer istället från den dialektiska historieuppfattningen, som förklarar händelseförlopp som determinerade av produktivkrafterna. Dessa väger på de institutionella formerna och de etablerade maktsystemen genom konstant expansion och användande av, hela tiden nya, resurser. Därmed orsakas kriser och katastrofer.
Således har revolutionära socialister följt den moderna kapitalismens segrar i över ett århundrade. De har sett dess imponerande expansion och de anser att detta är användbara förutsättningar för social utveckling. Så är det eftersom det som väsentligen karakteriserar kapitalismen (så som koncentrationen av produktivkrafter, maskiner och män i kraftfulla enheter, transformationen av alla bruksvärden till bytesvärden och sammankopplingen av hela världens levande ekonomier) utgör den enda vägen som leder till det nya kommunistiska samhällets förverkligande, efter att nya gigantiska sociala konflikter har ägt rum. Allt detta är fortfarande sant och nödvändigt trots att vi fullt och klart vet att det moderna, industriella, kapitalistiska samhället är värre och mer rovlystet än de som föregick det.
Självklart är denna slutsats svår att smälta för sinnen som har formats av borgerlig ideologi och som har växt upp med de idealismer som härrör från de liberala, demokratiska revolutionernas romantiska period. Faktum är att om vår tes bedöms enligt sentimentala, litterära och retoriska kriterier, så kan den inte annat än väcka den banala indignationen från de rättfärdiga människor som aldrig skulle missa chansen att möta oss med deras sammelsurium av lärdom om hemskheterna hos de gamla despotismerna - autos-da-fé2), den Heliga Inkvisitionen, de livegnas corvées, kungens, såväl som den feodala herremannens, rätt att avgöra liv och död för sina underordnade, jus primae noctis osv. - och de visar att de för-borgerliga samhällena var en teater av dagligt, oupphörligt våld och att deras institutioner flöt i blod.
Men om undersökningen baseras på en vetenskaplig och statistisk bas och om vi beaktar mängden av mänskligt arbete som avtvingas utan kompensation för att tillåta ett privilegierat åtnjutande av rikedom; om vi beaktar fattigdomen och misären hos de lägre sociala skikten; om vi beaktar de liv som offras och förstörs som ett resultat av ekonomiska umbäranden och av kriser och sammanstötningar som sker i form av privata vendettor, inbördeskrig, eller militära konflikter mellan stater; om vi beaktar allt detta, så måste det tyngsta index tilldelas detta civiliserade, demokratiska och parlamentariska borgerliga samhälle.
Som svar på den skandalartade anklagelsen från de som förebrår kommunisterna att de syftar till att förgöra privategendomen, svarade Marx – och detta är en fundamental poäng - att en av de grundläggande aspekterna hos den sociala omstörtning ur vilken kapitalismen skred var den våldsamma, omänskliga exproprieringen av hantverkaren.
Innan uppkomsten av de stora manufakturerna och mekaniserade fabriker var den isolerade hantverkaren (eller den som arbetade i association med några få släktingar och lärlingar) bunden till sina verktyg, likväl som till sina arbetsprodukter genom ett faktiskt, tekniskt och ekonomiskt band. Äganderätten till sina få don och till den begränsade mängd varor som hans verkstad producerade var de facto lagligt erkänd utan begränsningar. Kapitalismens annalkande krossar detta patriarkala och nästan idylliska system. Den svindlar bort den intelligenta, trägna hantverkarens mest modesta ägodelar och drar in honom, fördriven och svältande, i det moderna, borgerliga företagets påtvingade arbetsläger. Medan denna omstörtning breder ut sig, ofta med öppet våld och alltid under de obönhörliga, ekonomiska krafternas tryck, definierar de borgerliga ideologerna dess legala aspekter som en erövring av frihet, som frigör den arbetande medborgaren från de medeltida skråens och handelsreglernas fjättrar, och omvandlar honom till en fri man i en fri stat.
Sådan var den process som tillverkningsindustrin genomgick i helhet, och presentationen av den agrara produktionens utveckling är inte speciellt annorlunda, i marxistiska termer. För att vara säker, förpliktade det feodala livegenskapssystemet jordarbetaren att ge upp en stor del av sin produktion till gagn för de dominerande klasserna, dvs. adeln och prästerskapet. Men den livegna, som var bunden till jorden, upprätthöll ett tekniskt och produktivt band till själva jorden och till en del av produkterna, ett band som indirekt erbjöd honom en garanti för ett säkert, lugnt liv (en situation som också berodde på den låga befolkningstätheten och på det begränsade utbytet av produkter med de stora, urbana centrumen).
Den kapitalistiska revolutionen bryter ner dessa relationer och hävdar att den frigör den livegna bonden från en hel rad övergrepp. Emellertid följer lantarbetaren, reducerad till en ren proletär, ödet hos industriarbetarnas slavarmé, eller så omvandlas han till en helt legal förvaltare eller ägare av en liten bit land, endast för att bli fördriven av den kapitalistiska ockraren, skattinsamlaren eller för att pengarnas värde försvinner.
Det är inte inom ramen för detta verk att mer detaljerat analysera denna process. De elementära överväganden vi har gjort är likväl tillräckliga för att besvara de som låtsas att de aldrig förut har hört att Marx ansåg det nya borgerliga samhället vara mer gement än feodalsamhället.
Den grundläggande poängen som ska etableras är denna: det urskiljande kriterium som måste användas för att veta om en ny historisk rörelse ska understödjas eller bekämpas är inte huruvida denna rörelse har förverkligat eller beviljat mer jämlikhet, rättvisa och frihet - ett inkonsekvent och trivialt litterärt kriterium. Istället är det helt annorlunda och nästan alltid motsatta kriterier som avgör huruvida den nya situationen har främjat och lyft fram utvecklingen av kraftfullare och mer komplexa produktivkrafter till samhällets tjänst. Dessa mer utvecklade krafter är den oumbärliga förutsättningen för den framtida organiseringen av samhället självt i meningen ett mer effektivt utnyttjande av arbetet, vilket kommer kunna tillhandahålla en större mängd konsumtionsvaror till allas nytta.
Det var inte bara nyttigt utan också helt nödvändigt för bourgeoisin att, genom inbördeskrig, rasera de institutionella hinder som hämmade utvecklingen av stora fabriker och den moderna exploateringen av jorden. Om vi beaktar dessa resultat, kvittar det att den första och omedelbara konsekvensen, övergående på en större historisk skala, var att kedjorna på sociala skillnader och exploateringen av arbetskraften blev tyngre och mer motbjudande.
Den vetenskapliga socialismens kritik [bör vara detta, även om den engelska versionen har uttryckt sig klumpigt] har klart visat att den stora sociala förändring som åstadkommits av kapitalismen – en förändring som har mognat historiskt och som, i sin tur, är full av vidare utvecklingar – inte kan definieras som vare sig radikal befrielse av de väldiga massorna eller som ett meningsfullt språng framåt i deras levnadsstandard. Förändringen av institutionerna avser endast det sätt på vilket den lilla, härskande, privilegierade minoriteten rätar upp sig och organiserar sig i samhället.
Medlemmarna i de för-borgerliga privilegierade klasserna flätades samman i ett system av komplexa hierarkier. De högt rankade prästerna tillhörde kyrkans ordnade och välorganiserade nätverk; adelsmännen, som också innehade de högsta civila och militära ämbetena, arrangerades hierarkiskt i det feodala system, med Kungen som topp.
Det är verkligen annorlunda i den nya sortens samhälle – här måste det påpekas att vi refererar till den första och klassiska typen av borgerligt, ekonomiskt samhälle, baserat på obegränsad frihet i produktion och utbyte och att vi utelämnar de stora skillnader som finns mellan olika nationer och historiska faser. I detta samhälle är medlemmarna i det högre, priviligierade skiktet nästan helt fria från det ömsesidiga beroendet, eftersom ingen fabriksägare har personliga skyldigheter gentemot sina kolleger och konkurrenter när han förvaltar sitt företag och väljer sina initiativ. Denna tekniska och sociala förändring antar, på det ideologiska planet, utseendet av en historisk vändning från auktoritetens rike till frihetens rike.
Det är emellertid tydligt att denna erövring, detta sensationella byte av dekorationer, inte ägde rum på hela den sociala kollektivitetens teater, utan bara inom de lyckosamma skiktens smala cirklar av fulla och förgyllda magar, till vilka vi kan lägga till följande medbrottslingar och direkta agenter, dvs. småsinta politiker, journalister, präster, lärare, högre tjänstemän och liknande.
Massan av halvtomma magar är inte frånvarande i denna gigantiska tragedi – tvärtom deltar de kämpande i den och offrar sina liv och sitt blod för den. Det de exkluderas från är åtnjutandet av förändringens förmåner.
Erövrandet av legal frihet, som alla kontrakt och konstitutioner hävdar som alla medborgares arv, berör inte den majoritet som till och med är mer exploaterade och utsvulten än innan; i verkligheten är denna erövring endast en intern affär hos en minoritet. Alla samtida och historiska frågor som återigen placerats framför det äcklande postulatet om frihet och demokrati måste lösas i ljuset av detta angreppssätt.
På den individuella skalan anför materialismen tesen att, eftersom de medvetna funktionerna endast fungerar när magen är närd, berör den teoretiska rätten att fritt tänka och att fritt uttrycka sina tankar endast den som har möjligheten till sådan överordnad aktivitet. Självklart kan man bestrida huruvida de som alltid skryter om att ha nått denna överlägsna aktivitet faktiskt förtjänar den, men i vilket fall är de undernärda massorna definitivt uteslutna från den.
Hårdheten i denna tes släpper vanemässigt lös en rad bittra förebråelser gentemot den “vulgära obscena materialismen”. Denna materialism anklagas för att endast beakta de ekonomiska och näringsmässiga faktorerna, samtidigt som den ignorerar det härliga spirituella riket och vägrar erkänna de njutningar som inte kan reduceras till fysiska sensationer, dvs. de som människan förutsätts få från förnuftigt tänkande, utövandet av civila friheter och från avnjutandet av valrättigheterna, genom vilka medborgaren väljer sina representanter och statsöverhuvuden.
Vi har här inget nytt att presentera och som mest kommer vi endast bekräfta välkända teorier med nyvunna fakta. Därför är det nödvändigt ännu en gång att, med avseende på dessa förebråelser, etablera det verkliga omfånget av den ekonomiska determinism som marxister bekänner sig till, i motsats till en vanlig deformation som är mer motsträvig än skabb eller andra smittsamma sjukdomar, när den vägrar försvinna. Denna deformation reducerar problemet till den triviala individuella skalan och föreställer sig att de politiska, filosofiska eller religiösa åsikterna hos varje individ kan härledas från dennes ekonomiska relationer i samhället och mekaniskt springer ur hans aptit och intressen. Således kommer den stora landägaren vara en högerinriktad reaktionär och trångsynt person; den borgerliga affärsmannen kommer vara konservativ i ekonomiska frågor men ibland, åtminstone tills nyligen, vagt vänsteristisk i filosofiska och politiska frågor; småborgaren kommer vara mer eller mindre demokratisk; och arbetaren kommer vara en materialist, socialist och revolutionär.
En sådan marxism, handgjord för de demokratiska borgarna, är väldigt bekväm för att optimistiskt deklarera att eftersom ekonomiskt förtryckta arbetare utgör den stora majoriteten av befolkningen, kommer det inte dröja länge förrän de har kontroll över de representativa och verkställande organen och, senare, all rikedom och allt kapital. Naturligtvis kommer det för denna karusells snabba rörelse vara en stor fördel att svänga de politiska opinionerna, övertygelserna och rörelserna åt vänster, formera block och röriga gytter med mellanskiktens slemma medlemmar, vilka antas utvecklas progressivt och anta en position mot de övre klassernas politik och privilegier.
I denna stupida karikatyrs ställe, ritar marxismen en helt annan bild. Samtidigt som man talar om att de ideologiska, politiska och mystiska överbyggnaderna hittar sin förklaring i underliggande ekonomiska förhållanden och relationer, etablerar marxismen en lag och en metod som har allmän och social relevans. För att förklara betydelsen hos den ideologi som, i en given historisk epok, förhärskar bland folk som regeras av en given regim, måste vi basera vår analys på data avseende de produktiva teknikerna och relationerna för distributionen av artiklar och produkter. Med andra ord måste vi basera den på klassrelationerna mellan de priviligierade grupperna och producentkollektiven.
Kortfattat och förenklat, anför den ekonomiska deterministiska lagen att de i varje epok generellt förhärskande åsikterna, de politiska, filosofiska och religiösa idéer som delas och följs av den stora majoriteten är de som överensstämmer med en dominant minoritets intressen – intressena hos dem som innehar all makt och privilegier. Således rättfärdigar de antika, orientala folkens präster och visa män despotism och mänskliga offer, deras kolleger i de hedniska civilisationerna predikar att slaveri är rättvist och välgörande, den kristna tidens motsvarigheter höjer egendom och monarki till höjderna, och de som besatt demokratins och upplysningens epok heligförklarar de ekonomiska och rättsliga system som passar kapitalismen.
När en viss typ av samhälle och produktion går in i en kris och när tekniska och produktiva krafter, som tenderar att bryta dess gränser, uppstår blir klasskonflikterna mer akuta och reflekteras i uppkomsten av nya oppositionella och subversiva doktriner, som fördöms och attackeras av de dominerande institutionerna. När ett samhälle är i kris är en av den begynnande fasens karakteristiska egenskaper den fortgående relativa minskningen av de som gagnas av den sittande regimen; likväl får inte den revolutionära ideologin överhanden hos massorna, utan kristalliseras endast i en minoritets förtrupp, som till och med består av element från härskarklassen. Massorna kommer förändras ideologiskt, filosofiskt och religiöst genom slöhetens kraft och genom de formidabla medel som används av varje dominant klass för att forma åsikter, men denna förändring kommer ske endast långt efter de gamla dominansstrukturernas kollaps. Vi kan till och med anföra att en revolution är verkligt mogen när de verkliga, fysiska fakta om produktionssystemens otillräcklighet placerar dessa system i konflikt med till och med en stor del av själva den priviligierade klassens intressen. Detta är sant trots det faktum att de dominerande åsikternas gamla, traditionella diktat, med deras kolossalt reaktionära slöhet, fortsätter att repeteras in absurdum av de massor som är dess offer, såväl som av de övre lager som är regimens förvaringsrum.
Således kollapsade slaveriet definitivt, trots ett envetet ideologiskt och styrkemässigt motstånd, när det bevisades vara ett system som knappt var lönsamt för exploateringen av arbetet och som var till liten fördel för slavägarna.
Befrielsen av en förtryckt klass går alltså inte från andens befrielse och sedan till kroppens, utan den måste först befria magen långt innan den kan påverka hjärnan.
De bedrägliga krafterna för att mobilisera massopinionen på ett sätt som överensstämmer med den priviligierade klassens intressen är mycket starkare i det kapitalistiska samhället, än i för-borgerliga samhällen. Skolor, pressen, offentliga tal, radio, filmer och alla möjliga associationer representerar medel som är hundra gånger effektivare än de som fanns tillgängliga i svunna tiders samhällen. Under de kapitalistiska regimen är tanken en vara och den produceras enligt måtten genom att utnyttja den nödvändiga utrustningen och de ekonomiska medlen för dess massproduktion. Tyskland och Italien hade sina Propaganda- och Folkkulturministerier, och Storbritannien upprättade, i sin tur, sitt Informationsministerium vid andra världskrigets utbrott för att monopolisera och kontrollera hela nyhetsflödet. Under mellankrigstiden var utsändandet av nyheter redan monopoliserat under det mäktiga nätverket av brittiska nyhetsbyråer; idag har ett sådant monopol bevisligen korsat Atlanten. När de militära operationerna gick tyskarnas väg, nådde därmed den engelska informationsfabrikens dagliga produktion av hörsägen och lögner en nivå och volym som de fascistiska organisationerna bara kunde drömma om. För att ta ett exempel, så sände den brittiska radion detaljerna om en katastrofal förlust för den tyska flottan i Skagerack, samtidigt som tyskarna, genom en otrolig militär operation, erövrade Norge på 48 timmar.
Idémanipulationens sociala faktor, som spänner från nyhetsförfalskning till tillverkandet av färdiggjorda kritiker och åsikter, är inte av liten betydelse. Faktum är att i dagens nyhetsindustri sammanställs de olika versionerna av en händelse redan innan händelsen faktiskt äger rum, så även om en reporter verkar berätta som det är, förblir det osanning – händelsen som rapporteras är alltid den händelse som måste äga rum enligt den ena eller andra staten eller det ena eller andra partiet. Denna idémanipulation är en komponent i massan av virtuellt våld, dvs. våld som inte tar formen av brutala påbud, utförda med tvingande medel, men som ändock är resultatet och manifestationen av verkliga krafter som deformerar och förändrar den verkliga situationen.
Det moderna, demokratiskt borgerliga samhället skämtar inte med administrationen av faktiskt (eller kinetiskt) våld med hjälp av polis och militärapparat – och i verkligheten överträffar den nivå som de gamla regimerna belackas för av den borgerliga demokratin. Men jämsides med detta för den volymen av denna form av virtuellt våld till en nivå som aldrig tidigare skådats, en nivå som kan jämföras med den exempellösa produktionsnivån och rikedomskoncentrationen. Genom skenbart fria val av bekännelser, åsikter och övertygelser kommer, på grund av detta, delar av massorna framträda som agerar mot sina egna objektiva intressen och accepterar de teoretiska rättfärdigandena för sociala relationer och händelser som orsakar deras misär och till och med deras undergång.
I och med övergången från för-borgerliga former till dagens samhälle har intensiteten och frekvensen av förtryck och betvingande således ökat, och inte minskat.
När marxismen förordar fulländningen av detta grundläggande, historiska steg, av alla de anledningar som vi har tagit upp, tänker vi definitivt inte glömma eller motsäga detta fundamentala ställningstagande.
Det är endast med kriterier som överensstämmer med de som vi har fastslagit här ovan, som vi kan bedöma och reda ut en av dagens brinnande frågor: transformationen av den borgerliga metoden för administration och regerande, i korrespondens med uppkomsten av diktatoriska och fascistiska, totalitära regimer.
En sådan förändring representerar inte utbytandet av en härskarklass mot en annan, och än mindre ett revolutionärt brott med produktionssättet. Vid utvecklingen av denna kritik är det ändock nödvändigt att undvika de banala fel som, i linje med de avvikelser från marxismen som vi har vederlagt, skulle tillskriva den demokratisk-parlamentariska formen och fasen lägre intensitet och densitet av klassvåld.
Detta kriterium skulle inte på något sätt vara tillräckligt för att få oss att stödja och försvara den demokratisk-parlamentariska fasen, ens om den överensstämde med fakta, av samma dialektiska anledningar som vi har använt när vi utvärderat föregående historiska förändringar. Men en analys av denna fråga kan påvisa att den enda vägen för att undvika att falla ner i villfarelsen att föredra den hycklande metoden och vämjeliga atmosfären hos den liberala demokratin (även om det är på ett underordnat och relativt sätt), är att vägra frestelsen att endast beakta verkligt våld och att istället ha i åtanke hela volymen av potentiellt våld, som är inneboende i samhällets liv och dynamik.