Differences

This shows you the differences between two versions of the page.

--- bordiga:vaaldsmaktochdiktatur:det_borgerliga_haerravaeldet [Y-m-dH:i]
127.0.0.1 extern redigering
+++ — (current)
@@ Line 1: / Line 1: @@
-====== Våldsmakt och diktatur i klasskampen: Det borgerliga herraväldets dominansformer ======
-!!Ej korrekturläst mot italienska. Kräver mycket mer översättningsarbete!!
-Detta arbete undersöker till vilken utsträckning tvång [forza] används i sociala relationer.
-Vi skiljer mellan de två former som våldet manifesteras i: den öppna manifestationen som
-utförs, ända till massakerns höjdpunkt; och mekanismen bakom socialt herravälde som lyds av
-den berörda individen eller gruppen utan fysiskt motstånd, på grund av hotet att straffa
-förbrytare eller, i vilket fall, på grund av offrets mottaglighet för att acceptera de
-normer som regerar över dem.
-I det första kapitlet etablerade vi en jämförelse mellan de två manifestationsformerna av
-energi i den sociala domänen och de två former som manifesteras i den fysiska världen: den
-verkliga eller kinetiska formen (eller rörelseenergi) som följer kollisioner och explosioner
-mellan de mest varierande objekt; och den virtuella eller potentiella formen (eller
-lägesenergi) som, även om den inte producerar sådana effekter, spelar en minst lika stor
-roll i samlingen av händelser och förhållanden som ifrågasätts.
-Denna jämförelse -- utvecklad från fysikens fält till biologins och sedan till det mänskliga
-samhället -- har utförts med korta referenser till gången av historiska epoker. När vi kom
-fram till den nuvarande borgerligt kapitalistiska perioden har vi visat att våld och
-tvång [force] i de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena mellan individer och
-framförallt mellan klasser, inte bara har en enorm och fundamental roll, utan -- i den mån
-vi kan mäta det -- blir än mer vanlig och utspridd än i tidigare epoker och i
-förkapitalistiska samhällen.
-I en mer uttömmande studie skulle vi kunna använda ett socioekonomiskt mått om vi försöker
-räkna ut siffrorna på värdet av mänskligt arbete som pressas ur de stora massorna som
-arbetar och producerar, till förmån för de priviligierade klasserna. I det moderna samhället
-pågår en konstant minskning av mängden individer och ekonomiska grupperingar som lyckas leva
-i en egen autonom cykel, där de konsumerar sina produkter utan externa relationer. Samtidigt
-har antalet som arbetar för andra och mottager en avlöning, som endast kompenserar för en
-del av deras arbete ökat enormt; på samma sätt har det skett en enorm ökning av det sociala
-gapet mellan den stora, produktiva majoritetens och de ägande klassernas levnadsstandard.
-Faktum är att det viktiga inte är den individuella existensen av en eller några få magnater
-som lever i lyx, utan den rikedomsmassa som en social minoritet kan använda för sina egna
-nöjen, medan majoriteten endast mottager lite mer än vad som är absolut nödvändigt för
-existensen.
-Eftersom vårt ämne handlar mer om den politiska aspekten av frågan än den ekonomiska, är
-frågan vi måste ställa, gentemot det kapitalistiska privilegiet och herraväldet, den om
-förhållandet mellan användandet av bestialiskt våld och potentiell kraft [force] som
-tvingar de utarmade att underkasta sig de gällande reglerna och lagarna utan att bryta dem
-eller revoltera.
-Detta förhållande varierar väldigt mycket, i enlighet med de olika historiska faserna av
-kapitalism och i enlighet med de olika länder där kapitalism har introducerats. Vi kan
-påvisa exempel på neutrala och idylliska zoner där statsmakten förhärligas som fritt
-accepterad av alla medborgare; där det bara finns en liten polismakt och där till och med
-sociala konflikter mellan arbetare och arbetsköpare löses med fredliga medel. Men dessa
-Schweiz [Switzerlands ???] tenderar, över tid och rum, att bli allt mer ovanliga oaser i
-det globala kapitalistiska systemet.
-Vid kapitalismens födsel kunde den inte erövra sin mark utan öppna och blodiga kamper,
-eftersom bojorna hos den gamla regimens statliga organisation endast kunde brytas med
-våld [force]. Dess expansion på icke-europeiska kontinenter, med koloniala expeditioner,
-erövringskrig och plundring var inte mindre blodig, eftersom det sociala organisationssättet
-hos den infödda befolkningen endast kunde ersättas av kapitalism genom massakrer, och i
-vissa fall innebar detta utrotandet av hela mänskliga raser, något okänt i den förborgerliga
-civilisationen.
-I allmänhet börjar ett mellanled i kapitalismens utveckling efter denna giftiga födelse-
-och grundningsfas. Även om denna period utmärks av konstanta sociala konflikter, genom
-repressionen av de exploaterade klassernas revolter, och av krig mellan stater som däremot
-inte omfattar hela den kända världen, är det denna period som mer än någon annan har givit
-upphov till den liberala och demokratiska apologi som falskt utmålar en värld där -- förutom
-i exceptionella och patologiska fall -- relationerna mellan individer och sociala strata ska
-ha ägt rum med ett maximum av ordning, fred, spontant medgivande och fritt accepterande.
-Låt oss ta ett sidospår och nämna att blodspillan och antalet offer i dessa koloniala och
-nationella krig, revolter, uppror eller underkuvningar - som utgör de områden där öppet våld
-släpps lös, även i den borgerliga historiens smidigare och lugnare faser -- tenderar att öka
-i jämförelse med tidigare kriser, om alla övriga förutsättningar är lika [all other
-conditions being equal, borde finnas ett liknande uttryck på svenska]. Detta kan vi betacka
-den «progressiva» borgerligt teknologiska utvecklingen. Faktum är att, samtidigt som
-utvecklingen av produktionsmedlen, blir också medlen för attack och förstörelse allt mer
-potenta, kraftfullare vapen skapas och de förluster som Caesars praetorianer kunde åsamka
-rebeller med svärdets makt är skämt i jämförelse med de förluster som maskingevärseld kan
-åsamka den moderna epokens upprorsmän.
-Men vårt mål är att visa att klassmakten [class force] inte försvinner under de långa
-faserna av blodlöst upprätthållande av kapitalistiskt styre och att dess inflytande på
-möjliga avvikelser hos isolerade individer, organiserade grupper eller partier förblir den
-primära faktorn för upprätthållandet av härskarklassens privilegier och institutioner, om
-än i sin potentiella form. Vi har redan anfört flera av denna klassmakts uttrycksformer,
-och inte bara statsmaskineriet, med sina väpnade styrkor och sin polis, även när deras vapen
-vilar, utan också hela arsenalen av ideologisk indoktrinering som rättfärdigar borgerlig
-exploatering. Denna indoktrinering utförs i skolorna, media, kyrkan och på alla andra sätt
-som massornas åsikter formas. Den nuvarande epokens synbara lugn störs endast emellanåt av
-de proletära klassorganisationernas oväpnade demonstrationer; och den borgerliga åskådaren
-kan, efter Första maj, säga som i poetens verser: "Än en gång har vi undsluppit problem,
-tack vare Kristus och polischefen".
-När social oro tar sig mer hotfulla uttryck, börjar den borgerliga staten visa sin makt
-genom att påbörja åtgärder för att upprätthålla ordningen. Ett tekniskt polisuttryck ger oss
-en god uppfattning om användandet av potentiellt våld: "polisen och armén står redo". Detta
-betyder att gatustrider inte pågår än, men om den borgerliga ordningen och chefernas
-"rättigheter" hotas så kommer de väpnade styrkorna lämna sina högkvarter och öppna eld.
-Den revolutionära kritiken har aldrig låtit sig hypnotiseras av den borgerliga ordningens
-sken av hövlighet [civility] och fridfull jämvikt. För länge sedan etablerade den att den
-politiska staten, till och med den mest demokratiska republik, konstituerar den härskande
-klassens exekutivkommitté; och således demolerade denna kritik definitivt de stupida teorier
-som ville få oss att tro att en ny form av stat uppkom efter den gamla feodala, klerikala och
-enväldiga staten där alla samhällets element, oavsett deras ekonomiska förhållanden, representeras
-och skyddas av lika rättigheter och allt tack vare den elektiva demokratin. Den politiska staten,
-till och med och främst den representativa och parlamentariska, konstituerar en förtrycksapparat.
-Den kan jämföras med en energireservoar som lagrar de ekonomiskt priviligierade klassernas
-styrkrafter [forces of domination]. Denna reservoar är uppbyggd så att dessa krafter [forces]
-hålls i sitt potentiella tillstånd när sociala revolter inte närmar sig explosionspunkten,
-men släpper lös de i form av polisrepression och blodigt våld så fort revolutionära skakningar
-uppkommer ur de sociala djupen.
-Detta är betydelsen av Marx och Engels klassiska analys av förhållandet mellan samhälle och stat,
-eller i andra ord mellan sociala klasser och staten. Alla försök att skaka av denna
-fundamentala fråga från proletariatets klassdoktrin har krossats i återuppkomsten av de
-revolutionära principer som praktiserades av Lenin, Trotskij och Kommunistiska Internationalen
-precis efter Första Världskriget.
-Det finns ingen vetenskaplig mening med att etablera existensen av en mängd potentiell energi om
-det är omöjligt att förutse att den kommer frigöras till det kinetiska tillståndet i efterföljande
-situationer. På samma sätt skulle den marxistiska definitionen av karaktären hos borgerlighetens
-politiska stat vara meningslös och inkonsekvent om den inte skulle rätta sig efter vissheten i att
-detta kapitalismens maktorgan, under den kulminerande fasen, oundvikligen släpper lös alla sina
-resurser i det kinetiska tillståndet mot den proletära revolutionens utbrott.
-Vidare kan ekvivalenten till den marxistiska tesen om fattigdomsökning och ackumulation och koncentration
-av kapital i den politiska sfären inte vara något annat än koncentration och ackumulation av energi
-rymd inom statsapparaten. Faktum är att så fort den kapitalistiska erans svekfullt fredliga fas tog slut
-vid krigets utbrott 1914 och när de ekonomiska karaktärsdragen utvecklades mot monopol och aktiv
-statsintervention i ekonomin och sociala kamper, blev det uppenbart -- framförallt i Lenins klassiska
-analys -- att de borgerliga regimernas politiska stat antog allt mer bestämda former av strikt
-herravälde och polisrepression. Vi har i andra verk etablerat att den tredje och modernaste kapitalistiska
-fasen ekonomiskt definieras som monopolistiskt, med ekonomisk planering, och politiskt definieras som
-totalitär och fascistisk.
-När de första fascistiska regimerna uppkom sågs de, i de tidiga och banala tolkningarna, som en begränsning
-och avskaffande av de så kallade parlamentariskt och legalt "garanterade" rättigheterna. I verkligheten
-var det, i vissa länder, endast frågan om en övergång för kapitalistklassens politiska energi från det
-potentiella tillståndet till det kinetiska.
-Det var uppenbart för alla som hade det marxistiska perspektivet -- ett perspektiv som
-definieras som katastrofiskt av de stupida människor som kastrerade denna doktrins
-styrka -- att den ökande skärpan i klassantagonismen skulle förflytta de ekonomiska
-konflikterna till nivån för en frambrytande revolutionär attack, anförd av de proletära
-organisationerna mot kapitaliststatens citadell [citadel], och att de senare skulle blotta
-sitt artilleri och ta upp den överlägsna kampen för överlevnad.
-I vissa länder och i vissa situationer, till exempel i Italien 1922 och i Tyskland 1933,
-blev spänningarna i de sociala relationerna, instabiliteten hos den kapitalistiska
-ekonomiska fabriken och själva statsapparatens kris, på grund av kriget, så akut att
-härskarklassen kunde se att det oundvikliga tillfället hade kommit, när alla de demokratiska
-och propagandistiska lögnerna hade uttömts och den enda lösningen var en våldsam
-sammandrabbning mellan de antagonistiska sociala klasserna.
-Så skedde det som korrekt deinierades som kapitalisternas offensiv. Fram tills dess hade
-bourgeoisien, med sin kraftfullt utvecklade ekonomiska exploatering, verkat slumra bakom
-den synbara vänligheten och toleransen hos dess representativa och parlamentära
-institutioner. Efter att ha lyckats bemästra en stor mängd historisk strategi gjorde den
-slut på tvekandet och tog initiativet, hellre än att överlägset försvara statsfortet mot
-revolutionens anstormning (som, enligt Marx och Lenin, inte ämnar ta över staten utan att
-helt förstöra den) så var det att föredra att sätta igång en offensiv aktion, som syftade
-till att förstöra den proletära organisationens bas.
-Således blev en situation, som klart förutsågs av det revolutionära perspektivet,
-accelererad en del. Framförallt har marxistiska kommunister aldrig trott att det
-skulle vara möjligt att utföra sitt program utan denna högsta sammandrabbning mellan de
-motsatt klasskrafterna [class forces]; och vidare visade analysen av den färskaste
-utvecklingen av kapitalismen och den monstruösa förstoringen av dess statsmaskinerier, med
-sina enorma ramverk, klart att en sådan utveckling var oundviklig.
-Det stora felet som gjordes i bedömningen, taktiken och strategin -- som gynnade
-kontrarevolutionens seger -- var att begråta kapitalismens mäktiga skifte från det
-demokratiska hyckleriet till öppet våld, som om det var en rörelse som kunde historiskt
-upphävas. Istället för att framhäva nödvändigheten för förstörandet av kapitalistmakten,
-framhävdes det stupida pacifistiska anspråket att kapitalismen kunde lägga i backen och
-färdas baklänges i en riktning motsatt den som vi marxister alltid har tillskrivit den. För
-den personliga bekvämligheten hos några fega skojare till politiker skulle kapitalismen vara
-god nog att inte avtäcka sina klassvapen och återvända till den inkonsekventa och obsoleta
-ställningen av mobilisering utan krig, som utgjorde den "trevliga" aspekten av den
-föregående perioden.
-Det grundläggande misstaget är att ha förvånats, att ha grinat eller att ha begråtit att
-bourgeoisien genomförde sin totalitära diktatur utan mask, enär vi väl visste att denna
-diktatur alltid hade existerat, att statsapparaten alltid hade den specifika funktionen att
-hantera, bevara och försvara den borgerliga minoritetens makt och privilegier från
-revolution -- potentiellt om än inte i realiteten. Felet bestod i att föredra en borgerligt
-demokratisk atmosfär framför en fascistisk sådan; i att byta stridsfronten från perspektivet
-av det proletära övertagandet av makt till ett bedrägligt sådant om restorationen av en
-demokratisk typ av kapitalistisk regering i stället för en fascistisk sådan.
-Det dödliga misstaget var att inte förstå att den borgerliga staten, hur som helst, skulle
-agera med väpnat försvar mot proletärt avancemang vid ett revolutionärt uppsving och att en
-sådan situation därför måste ses som framgång och inte återgång, jämfört med åren av skenbar
-social fred och begränsad rörelseenergi [impetus] hos proletariatets klasskraft [class force].
-Skadan som gjordes på utvecklingen av de revolutionära energierna och utsikterna för
-realisering av ett socialistiskt samhälle härrör inte från det faktum att bourgeoisien är
-förment mer kraftfull och effektivare i försvaret av sina privilegier när den är organiserad
-i en fascistisk form än när den är demokratiskt organiserad. Dess klassmakt och energi är
-densamma i båda fallen. I den demokratiska fasen är den sitt potentiella tillstånd: över
-kanonmynningen finns täckets ofarliga skydd. I den fascistiska fasen manifesteras energin i
-sitt kinetiska tillstånd: skyddet åker av och skottet skjuts. Den defaitistiska och idiotiska
-förfrågan som proletariatets förrädare till ledare gör till den exploaterande och
-förtryckande kapitalismen är att sätta tillbaka det bedrägliga skyddet över vapenmynningen.
-Om detta skulle genomföras skulle dominationens och exploateringens effektivitet inte minska,
-utan endast öka tack vare den återupplivade utvägen hos legalistisk villfarelse.
-Eftersom det skulle vara än vansinnigare att be fienden att lägga ner vapnen, måste vi glatt
-välkomna faktumet att bourgeoisien tvingas avtäcka sina vapen i situationens brådskande
-karaktär, för då kommer dessa vapen vara mindre svåra att möta och att besegra.
-Därför bourgeoisiens öppna diktatur en oundviklig och förutsägbar fas i kapitalismens
-historiska liv och den kommer inte dö utan att ha genomgått denna fas. Att kämpa för att
-förhala denna avmaskering av de antagonistiska social klassernas energier, att fortsätta
-bedriva en fåfäng och retorisk propaganda, inspirerad av en stupid skräck för diktatur av
-princip, allt detta arbete kan endast gynna kapitalistregimens överlevnad och den förlängda
-underkastelsen och förtryckret av arbetarklassen.
-----
-Och med lika stor säkerhet kan vi dra följande slutsats, även om det är troligt att den
-kommer skapa tumult från allt drägg [geese ???] hos den borgerliga vänstern: jämförelsen
-av kapitalismens demokratiska fas och dess totalitära fas visar att mängden klassförtryck
-är större i den förra (även om det är självklart att härskarklassen alltid tenderar att
-välja den metod som är mer användbar för dess bibehållande). Fascismen släpper otvetydigt
-lös en större mängd polis och repressivt våld, inklusive blodig repression. Men denna aspekt
-hos kinetisk energi påverkar framförallt och hårdast de väldigt få autentiska ledarna och
-revolutionära militanterna i arbetarrörelsen, tillsammans med ett skikt av mellanborgerliga
-professionella politiker som låtsas vara progressiva och arbetarvänliga, men som inte är
-något annat än den milis som är specialtränad av kapitalisterna för att användas i den
-parlamentariska komedins perioder. De som inte förändrar sin stil och kostym i tid
-avlägsnas med en spark i arslet -- vilket är huvudanledningen till deras häftiga protester.
-Vad gäller arbetarklassens massor, fortsätter den exploateras så som den alltid blivit i
-den ekonomiska sfären. Och de förtruppselement som formeras inom klassen för attacken på
-den sittande regimen fortsätter, som alltid, att uppta ledningen - så fort som de tar den
-korrekta anti-legalistiska aktionsvägen -- som är reserverade för dem till och med av de
-borgerligt demokratiska regeringarna. Detta kan vi se i oräkneliga exempel, hos
-republikanerna i Frankrike 1848 och 1871, hos socialdemokraterna i Tyskland 1919 osv.
-Men den nya metoden som introducera planering i kapitalistekonomins förvaltning -- som i
-förhållande till den föråldrade klassiska liberalismen utgör en form av
-**självbegränsning** hos kapitalismen - leder till en utjämning av utpressandet av
-mervärde runt en medel. De reformistiska åtgärder som högersocialister har efterfrågat i
-många decennier antas. På ett sådant sätt lättas de skarpaste och extremaste kanterna av
-kapitalistisk exploatering, medan former av offentlig välfärd utvecklas.
-Allt detta syftar till att förhala kriser i samband med klasskonflikter och de inneboende
-motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet. Men onekligen skulle det vara
-omöjligt att nå detta mål utan att, till viss del, lyckas försona den öppna repressionen
-gentemot den revolutionära förtruppen med en lättnad av de mest pressande ekonomiska behoven
-hos de stora massorna. Dessa två aspekter hos det historiska dramat i vilket vi lever
-förutsätter varandra. Churchill sa, med god grund, under sina senare dagar till
-**Labouriterna:** ni kommer inte kunna grunda en statsstyrd ekonomi utan en polisstat.
-Fler interventioner, fler regleringar, fler kontroller, fler poliser. Fascism består av
-sammansvetsningen av listig social reformism mer öppet väpnat försvar av statsmakten.
-Alla exempel på fascism är inte på samma nivå. Hur skoningslös den än var i elimineringen
-av sina fiender, så har likväl den tyska staten lyckats uppnå en väldigt hög genomsnittlig
-levnadsstandard ekonomiskt sett och en administration som var tekniskt förträfflig, och när
-den införde krigsrestriktioner föll dessa även över de besuttna klasserna och detta till en
-exempellös utsträckning.
-Därför, trots att det borgerliga klassförtrycket i den totalitära fasen ökar mängden av
-kinetiskt våld i förhållande till det potentiella, så ökar inte det totala trycket på
-proletariatet, utan minskar. Det är just därför som den slutgiltiga krisen i klasskampen
-historiskt fördröjs.
-De revolutionära energiernas död ligger i klassamarbete. Demokrati är klassamarbete genom
-mängder av prat, fascism är simpelt klassamarbete i realitet. Vi lever mitt i denna senare
-historiska fas. Återtändningen av klasskampen kommer dialektiskt uppkomma i en senare fas,
-men för tillfället kan vi fastställa att den inte kan fortsätta genom att samla de arbetande
-klasserna bakom parollen att återvända till liberalismen, där de inte har något att vinna,
-ens relativt.
-----
-Den här avdelningen behandlar främst användandet av diktatur och våldsmakt av de härskande
-klasserna. Den uttömmer inte ämnet om proletariatets användande av dessa energier i kampen
-för maktövertagande och i maktutövandet, en viktig fråga som kommer sparas till senare
-delar. Men det som fortfarande återstår i studiefältet kring de borgerliga formerna av
-diktatur är att det vore bra att specificera att när vi talar om den fascistiska, totalitära
-och dikatoriska kapitalistiska metoden talar vi alltid om kollektiva organisationer och
-aktioner. Vi ser inte individuella diktatorer som den förhärskande faktorn på den historiska
-scenen, som greppar allmänhetens uppmärksamhet, en allmänhet som blivigt slugt trollbunden,
-oavsett om det är av dess anhängare eller motståndare.
-Under det senaste världskriget har två av De tre [Big Three, vet vilka det är, men vet inte
-om det finns någon dylik benämning på svenska] blivit utslagna: Roosevelt och Churchill.
-Men inget har påverkat händelseförloppet nämnvärt. Vi lämnar Italien, eftersom exemplen på
-fascism och anti-fascism hade en väldigt pajasaktig karaktär här (de första modellerna av
-en uppfinning får en alltid att skratta, så som de tidiga bilarna, som kan ses på museum i
-jämförelse med en modern, massproducerade sådan). I Tyskland representerade personen Hitler
-en ytlig faktor i de mäktiga, militära nazistorganisationerna. Sovjetregeringen kommer klara
-sig väl utan Stalin när hans tid kommer. Den andra imponerande herraväldet, Japan, baserades
-på kaster och klasser utan personliga ledare.
-Vi kan undfly den överväldigande flodvågen av lögner som endast [gorges] den moderna,
-allmänna opinionen om vi tveklöst driver bort fetischen av individen som en protagonist i
-historien, både den vanliga personen, mannen på gatan och den som står mitt på scenen,
-Ledaren, den Store Mannen.
-Att vi skulle leva i en epok med folkets självstyre, tror inte ens dummerjönsarna...
-Men vi är inte heller i händerna på några få stora män heller. Vi är i händerna på väldigt
-få, stora klassmonster, i händerna på de största staterna i världen, statsmaskinerier vilkas
-enorma kraft väger på allt och alla. Deras öppna ackumulation av potentiell energi förebådar
-det kinetiska användandet av kolossala och krossande krafter [forces] i alla världens hörn,
-när upprätthållandet av de nuvarande institutionerna kräver det. Och dessa krafter [forces]
-kommer släppas lös utan minsta tvekan från någon sida av de civila, moraliska och legala
-skruplerna, dessa ideala principer som det kraxas om från morgon till kväll av de ökända,
-köpta, hycklande propagandisterna.