This is an old revision of the document!
I historien om det mänskliga samfundet träffar vi på det öppna nyttjandet av materiell makt och våld, antingen vi observerar konflikter och sammanstötningar mellan enskilda individer eller mellan grupper som, genom många olika former, resulterar i skadandet och förstörandet av fysiska individer.
Så snart denna aspekt av samhällslivet når ytan ger den upphov till de mest skiftande manifestationerna som avsky eller förhärligande och som i sin tur formar den banala substansen till diverse myter och dogmer som avlöser varandra och fyller upp och blockerar tänkandet hos samfundet.
Även de mest motsatta uppfattningarna är överens om att våld mellan människor inte bara är en väldigt betydelsefull komponent i den sociala dynamiken utan en integrerad, om inte alltid avgörande faktor i alla omvälvningar mellan historiska former.
För att undvika att falla ner i retorik och metafysik – som de åtskilliga troslärorna och filosofierna som pendlar mellan apriorismerna dyrkan av makt, av övermänniskan eller det utvalda folket, och å andra sidan resignation, icke-motstånd och pacifism – är det nödvändigt att återvända till grundvalen för detta materiella förhållande: fysiskt våld. Det är nödvändigt att erkänna dess fundamentala roll i alla former av samhällen även när det bara finns där latent, det vill säga genom påtryckningar, hotelser och militära förberedelser som både före och efter men också utan blodspillan orsakar de mest djupgående historiska konsekvenser.
* * *
Början av den moderna tidsåldern, som socialt utmärks av en enorm utveckling av produktionstekniken och den kapitalistiska ekonomin, följdes av en fundamental erövring av den vetenskapliga kännedomen om den fysiska världen som är förenade med namnen Galileo och Newton.
Det blev uppenbart att två sfärer som aristotelisk och skolastisk fysik hållit som absolut åtskilda och till och med metafysiskt motsatta – terrester (jordisk) mekanik och celest (himmelsk) mekanik – i själva verket var en och samma och att båda måste undersökas och beskrivas enligt samma teoretiska system.
Med andra ord förstod man för första gången att den kraft en kropp utövar på marken som den vilar, eller på handen som håller upp den, inte bara är samma kraft som sätter kroppen i rörelse när man låter den falla utan till och med är samma kraft som styr planeterna i rymden, deras omlopp i tillsynes oföränderliga banor, och deras möjliga kollisioner med varandra.
Det var inte frågan om blott en kvalitativ och filosofisk likhet utan en vetenskaplig och praktisk sådan, eftersom samma typ av mätningar kunde bestämma dimensionerna på svänghjulet på en maskin och, till exempel, månens vikt och hastighet.
De stora landvinningarna för vetandet – som kunde visa sig genom ett gnoseologiskt studium väglett av den marxistiska metoden – består inte i att upprätta nya eviga och definitiva sanningar som medel för att nå nya upptäckter, eftersom vägen alltid ligger öppen för vidare utveckling och rikare vetenskapliga och matematiska beskrivningar av ett fenomen inom ett särskilt område. De består i grunden istället i att bryta ner premisserna för klassiska misstag, inbegripet den förblindande kraften hos traditionen som hindrade vårt vetande från att nå en beskrivning av de verkliga relationerna mellan ting.
Faktum är att även inom mekaniken har och kommer vetenskapen att göra upptäckter som går bortom gränserna för Galileos och Newtons lagar och formler. Men det historiska faktumet består, att de raserade det hinder som de aristoteliska satserna utgjorde enligt vilka en idealisk sfär koncentrisk till jorden separerade två oförenliga världar – vår jordsliga värld, med det bedrövliga dödliga livet, och den himmelska världen i dess oförgänglighet och isigt strålande oföränderlighet. Dessa föreställningar utnyttjades lukrativt i de etiska och mystiska konstruktionerna hos kristendomen som var perfekt lämpad till att reflektera relationerna i ett mänskligt samhälle baserat på aristokratins privilegier.
Likställandet av mekaniska fakta erhållna genom vår omedelbara erfarenhet med kosmiska fakta tillät det samtidigt bli etablerat att en kropps energi är identisk i sin substans oavsett om dess rörelse i förhållande till oss och dess omedelbara omgivning är empiriskt uppenbar eller om kroppen till synes ligger stilla.
De två begreppen potentiell energi (lägesenergi) och kinetisk energi (rörelseenergi) applicerad på materiella kroppar har redan varit och kommer att vara föremål för ständigt mer komplexa tolkningar, ända tills de visar sig vara omvandlingsbara genom oavbruten växling vars utbredning spänner över hela kosmoset. Likväl är kvantiteter av materia och energi, vilka uppträdde som oföränderliga i den klassiska fysikens formler, fortfarande adekvata för att beräkna och konstruera strukturer på den mänskliga skalan och som inbegriper energiformer som inte är på atomnivå.
Emellertid består uppfattningen !!– – –!! och de kinetiska manifestationerna hos energin var ett historiskt viktigt steg i skapandet av vetenskaplig kunskap.
Denna vetenskapliga uppfattning har blivit bekant för var och en i det moderna samhället. Vatten inneslutet i en upphöjd cistern ligger stilla och uppträder som orörligt och dött. Men när man öppnar förbindelsen till en underliggande turbin kommer denna att sättas i rörelse och leverera oss drivkraft. Mängden av tillgänglig kraft var redan känd före vi öppnade ventilen eftersom den beror på vattnets massa och på dess höjd, närmare bestämt dess lägesenergi.
När vatten flödar och rör på sig manifesterar sig samma energi som rörelseenergi, som kinetisk energi.
Därför vet också varje barn att det mellan två harmlösa och kalla ledningar inte går någon elektrisk ström, så länge man inte rör dem. Men om vi förbinder dem med en ledning frigörs gnistor, värme, ljus, och ifall vår kropp råkar vara denna ledning får detta våldsamma effekter på våra muskler och nerver.
De två harmlösa ledningarna har en bestämd potential, de bär på en bestämd spänning och det vore en olycka för den som förvandlade denna energi till kinetisk. Idag är allt detta känt också för en a<ins>na</ins>lfabetist men det skulle ha förbluffat de sju visa !!gerkerna!! och kyrkans lärda något enormt.
* * *
När vi går över från de mekaniska fenomenens sfär till den för det organiska livet upptäcker vi mycket komplexare manifestationer och transformationer inom biofysiken och biokemin som styr ett djurs födsel, näring, tillväxt, rörelse och reproduktion, liksom användningen av muskelkraft i kampen mot den fysiska omgivningen och mot andra levande varelser av samma eller av någon annan art.
I dessa materiella kontakter och brutala sammanstötningar blir kroppsdelar och vävnader hos djuren skadade och sönderslitna och i de mest allvarliga fallen dör de.
Det anses vara allmänt erkänt att våldsfaktorn bara är i fråga när en skada hos en organism resulterar från användningen av muskelkraft av ett djur mot ett annat. Vi ser inte våld, i det allmänna språkbruket, när ett jordskred eller en storm dödar ett djur utan bara när den klassiska vargen slukar lammet eller när den ryker ihop med en annan varg som begär sin del av rovet.
Sakta, sakta faller den allmänna tolkningen av dessa fakta ner i de svekfulla etiska och mystiska konstruktionernas sfär. Man hatar vargen och gråter över lammet. Senare kommer man utan problem att rättfärdiga dödandet av samma lamm men kommer att skrika av fasa över kan<ins>n</ins>ibalerna; mördare kommer att bli fördömda men krigare kommer att bli prisade. Alla dessa fall av skärande och slitande i levande kött kan man finna i oändliga variationer. Bland dem kan vi också inbegripa – för att ge ett etiskt problem åt dem som skulle döma våra handlingar – det kirurgiska ingreppet på cancertumören.
Bristfälligheterna i de tidigaste mänskliga föreställningarna om de mekaniska naturfenomenen såg på dessa, på grund av sin infantila antromorfism, med moraliska kriterier.
Jorden återvände till jorden, vattnet återvände till havet och luften och elden reste sig eftersom varje element krävde sitt eget element, dess naturliga position och undvek sina motsatser, sedan kärlek och hat var kraftkällan hos ting.
Om vattnet eller kvicksilvret inte rann ur det uppochnedvända glaset så berodde det på att naturen avskydde tomheten. När Torricelli skapade det barometriska vakuumet blev det möjligt att beräkna vikten hos luften, vilken också den är en tung kropp och trycker nedåt med en så våldsam kraft att den skulle mosa oss mot marken ifall vi inte överallt var omgivna och utsatta för den. Luften älskar därför uppenbarligen sin motsats och borde fördömmas för sitt illojala brott mot sin plikt.
Voluntarism och moralism leder människorna inom mer eller mindre samtliga områden till tron på en och samma blodssynd.
Återvänder vi till djurets våldsamma kamp mot motgångar eller kampen för tillfredställelsen av dess behov genom bruket av sin muskelkraft (och vi lämnar åt sidan de borgerliga darwinska visorna om kampen för överlevnad, det naturliga urvalet och likartade refränger) måste vi också här understryka att samma motiv och orsaker till nyttandet av våld kan visa sig som potentiellt eller !!virituellt[virtuellt?]!! å ena sidan och som kinetiskt eller aktuellt å andra sidan.
Inte bara djuret som har upplevt farorna med elden, isen och översvämmningen kommer att lära sig att det istället för att konfrontera dem är bäst att fly så snart det känner varningstecknen: våld mellan två levande varelser kan på samma sätt utöva sin verkan i många fall utan att behöva manifesteras fysiskt.
Vildhunden kommer aldrig att utmana lejonet om dödandet av rådjuret eftersom den vet att den förmodligen kommer att gå samma öde till mötes som offret. Många gånger dukar offret under av skräck före det faktiskt blivit övermannat av rovdjuret; ibland är själva åsynen av rovdjuret tillräckligt för att lamslå det och beröva det inte bara från utsikten från strid utan också från själva flykten.
I alla de här fallen är våldet i dess potentiella skepnad utan behov av att uttryckligt nyttjas.
Om vår etiske domare skulle fälla en dom i frågan tvivlar vi på att han skulle fria rovdjuret på grunderna att dess offer frivilligt hade valt att bli slukat.
* * *
I det ursprungliga mänskliga samfundet växer och utökar sig nätverket av mellanmänskliga relationer gradvist. Ju större variation av behov och medel för att tillfredställa dessa tillsammans med möjligheten av mellanmänsklig kommunikation, tack vare variationsrikedomen i spåket, ger alla upphov till en enhet av relationer och inflytande som i djurriket bara var grovt framträdande.
Även innan det är möjligt att tala om en verklig produktion av föremål som kan användas för tillfredställandet av behoven och nödvändigheterna för det mänskliga livet, etableras en delning av funktioner och färdighet att utföra dem bland medlemmarna i den första gruppen, som hänger sig själva åt uppgifterna att samla vildväxande frukter, åt jakten, fiskfångsten och den första rudimentära aktiviteten i skapandet och bevarandet av vindskydd samt i matlagningen.
Ett organiserat samhälle börjar att framträda och med det reser sig ordnings- och auktoritetsprincipen.
De individer som är fysiskt och också mentalt mest lämpade – – –