This is an old revision of the document!
De första tre delarna av denna artikelserie har gjort en kortfattad översikt över klasskampens historiska utvecklingen ända fram till att det borgerliga samhället såg dagens ljus. De presenterade ett marxistiskt socialistiskt perspektiv i detta ämne – ett perspektiv som har förekommit länge. Ändå är avvikelser och förvirring fortfarande utbrett.
För att klargöra frågan gjorde vi den grundläggande distinktionen mellan potentiell energi (energi som är kapabel att träda i verkan, men som ännu inte utgör praktisk verksamhet) och kinetisk energi (energi som redan har satts i rörelse och praktiskt ger upphov till sina specifika effekter). Vi förklarade den här distinktionens beskaffenhet i den fysiska världen och överförde den på ett väldigt enkelt sätt till organiskt liv och mänskliga samhällen.
Problemet var sedan att identifiera denna energi, dvs. våld och påtvingande kraft, i det sociala livets händelser. Vi har betonat att denna inte bara verkar när det utförs brutala fysiska handlingar mot den mänskliga kroppen, såsom fysiskt frihetsberövande, slag och dödande, utan också på det vanligare sättet att individers handlande undertrycks genom simpla hot och med hot om våldsamma straff. Detta undertryckande uppkommer oskiljaktigt tillsammans med de första formerna av kollektiv produktiv verksamhet och således med det så kallade civila och politiska samhället. Undertryckande är en oundgänglig faktor i hela den historiska linjen och i utvecklingen av de på varandra följande institutionerna och klasserna. Vi tänker vare sig förhärliga eller förkasta det, utan erkänna och begrunda det i de olika historiska epokernas och situationernas sammanhang.
Den andra artikeln jämförde det feodala samhället med det borgerligt kapitalistiska. Målet var där att illustrera den gamla tesen att övergången från feodalism till kapitalism, trots att det var en händelse som hade grundläggande betydelse för produktionsteknologins och ekonomins utveckling, inte har efterföljts av en minskning i användandet av tvång, våld och socialt förtryck.
För Marx är den kapitalistiska ekonomin och samhällsformationen den mest antagonistiska som hittills har skådats. Från sin födelse, genom sin utveckling och i motståndet mot sin egen undergång når kapitalismen en tidigare främmande nivå av exploatering, förföljelse och mänskligt lidande. Denna nivå är så hög i kvalitet och kvantitet, i potential och massa, i skärpa och omfång – och om vi översätter det till de etiskt-litterära termer som inte är våra, i grymhet och vidd – att den har nått massorna, folken och raserna i världens alla hörn.
Slutligen tog den tredje artikeln upp jämförelsen mellan de liberala-demokratiska och fascistiska-totalitära formerna av borgerligt styre och visade att det är en illusion att tro att den första är mindre förtryckande och mer tolerant än den andra. Vi inte endast i beaktande det banala våld som bevisligen manifesteras utan också den moderna statsapparatens verkliga potential, dvs. dess !!attityd!! och dess förmåga att motstå alla antagonistiska, revolutionära angrepp. Då kan vi enkelt få bort den vulgära inställningen hos de människor som gläds över att de två världskrigen förment drev tillbaka de reaktionära och tyranniska krafterna och ersätta den med den uppenbara och klara bekräftelsen att det kapitalistiska systemet mer än fördubblat sin styrka, en styrka som koncentreras i de stora statsmonstren och i den världsomspännande Leviathan av klasstyre som nu håller på att skapas. Vårt bevis för detta baseras inte på en undersökning av det juridiska hyckleriet och inte heller av nutidens skrivna eller talade demagogi, vilken hursomhelst är mer upprörande nu än den var under de nu besegrade axelmaktsregimerna. Det baseras istället på den vetenskapliga beräkningen av de finansiella, militära och polisiära krafterna, mätt i den frenetiska ackumulationen och koncentrationen av privat eller !!allmänt!!, men alltid borgerligt, kapital.
I jämförelse med 1914, 1919, 1922, 1933 och 1943 väger den kapitalistiska regimen 1947 mer, allt mer, i sin ekonomiska exploatering och i sitt politiska förtryck av de arbetande massorna och av alla och allt som kommer i dess väg. Detta är sant för »stormakterna» efter deras totalitära avskaffande av de tyska och japanska statsapparaterna. Detta gäller inte minst den italienska staten. Trots att den besegrats, förlöjligats, tvingats att bli en vasallstat, blivit säljbar och sålts åt alla håll är den likväl mer beväpnad med polis och mer reaktionär nu än under Giolitti och Mussolini, och den kommer bli än mer reaktionär om den överförs från De Gasperis1) händer till vänstergruppernas händer.
Nu när vi har summerat de första tre delarna måste vi ta itu med frågan om användningen av tvång och våld i den sociala kampen när dessa handlingsmetoder används av den revolutionära klassen i den nuvarande epoken, det moderna proletariatet.
* * *
Inom loppet av ett sekel har klasskampens metod accepterats i ord av så många och därmed så varierande rörelser och skolor att de mest motsatta tolkningarna drabbat samman i häftig polemik. Detta reflekterar i sin tur skiftningarna i kapitalismens historia och de motsättningar som dessa ger upphov till.
Kontroversen klargjordes på klassiskt vis i perioden mellan första världskriget och den ryska revolutionen. Lenin, Trotskij och de kommunistiska grupperingar på vänsterkanten2) som samlades i internationalen i Moskva slog fast frågorna om tvång, våld, maktövertagandet, staten och diktaturen på ett teoretiskt och programmatiskt slutgiltigt sätt.
I opposition mot dem fanns de oräkneliga deformationerna av socialdemokratisk opportunism. Det är inte nödvändigt att upprepa vårt vederläggande av deras ställningstaganden men det är nyttigt att bara erinra oss några punkter som klargör de uppfattningar [concepts] som är utmärkande för oss. Än mer så har dessa felaktiga ställningstaganden, som då trampades till marken och som verkade ha skingrats för evigt, återuppstått i närmast identisk form i dagens arbetarrörelse.
Revisionismen låtsades visa att förutsägelsen om en revolutionär sammanstötning mellan arbetarklassen och den borgerliga maktens försvarsnätverk var en obsolet del av det marxistiska systemet. Genom att falsifiera och exploatera de marxistiska texterna (i detta fall ett välkänt förord och brev från Engels)3) vidhöll den att den militärteknologiska utvecklingen uteslöt alla chanser till ett lyckat väpnat uppror. Den hävdade istället att arbetarklassen skulle nå makten väldigt snart genom legala och fredliga medel, p.g.a. utvecklingen och stärkandet av arbetarklassens fackföreningar och parlamentariska politiska partier.
Revisionismen ämnade att bland arbetarklassens led sprida den fasta övertygelsen att det inte var möjligt att krossa kapitalistklassens makt med våld och, vidare att det var möjligt att realisera socialismen efter att man erövrat statens exekutiva organ genom en majoritet i de representativa institutionerna. Vänstermarxister anklagades för att dyrka våld och för att höja detta från att vara ett instrument till att sadistiskt använda det t.o.m. när det var möjligt att undvika det och när det gick att uppnå samma resultat fredligt. I ljuset av den historiska utvecklingens vältalighet blottade denna polemik dock snart sitt innehåll. Det var inte så mycket en mystifiering av icke-våld som det var en ursäkt för den borgerliga ordningens principer.
Efter att den väpnade revolutionen i Leningrad triumferade över både tsarregimens och den ryska borgarklassens motstånd, ändrades argumentet från att det inte var möjligt att erövra makten med vapen till att det inte var önskvärt, inte ens om det var möjligt. Detta kombinerades med ett idiotiskt predikande av allmänhumanism och social pacifism, som självklart förkastar det våld som används när arbetarrevolutioner segrar, men inte fördömer det våld som bourgeoisin använde i sina historiska revolutioner, inte ens de mest extrema terroristiska manifestationerna av detta våld. Dessutom erkände högern, i alla kontroversiella debatter där högern motarbetade förslagen om direkt aktion, att de hade hållit med om upprorets nödvändighet om det bara varit under andra omständigheter. Detta i avgörande historiska situationer för den socialistiska rörelsen. Till exempel motsatte sig de italienska reformisterna i maj 1915 förslaget om en generalstrejk vid krigsmobiliseringen, med ideologiska och politiska argument vid sidan om den taktiska uppskattningen av maktförhållanden; men de erkände att om Italien gick in i kriget på Österrikes och Tysklands sida skulle de kalla folket till uppror…
Således erkänner de, som teoretiserar om »användandet» av legala och demokratiska vägar, villigt att folkligt våld är legitimt och nödvändigt när man ovanifrån försöker avskaffa konstitutionella rättigheter. Men i sådana fall, hur kan man förklara att statens användande av den militärteknologiska utvecklingen inte längre är ett oöverstigligt hinder? !!Hur kan man förutse att bourgeoisien inte kommer använda just de militära medlen för att behålla makten, ifall ett fredligt demokratiskt övertagande skulle ske?!! Hur kan proletariatet i sådana situationer segervisst använda det våld som kritiseras och fördöms som ett klassinstrument? Socialdemokraterna kan inte svara på dessa frågar, eftersom de i sådana fall skulle vara tvungna att erkänna att de är simpla medbrottslingar i bevarandet av borgerligt styre.
Deras system med taktiska paroller om ordning kan i själva verket bara förankras i en klart antimarxistisk apologi för den borgerliga civilisationen. Precis detta är politikens kärna hos de partier som har växt från antifascismens deformerade kropp.
Den socialdemokratiska tesen hävdar att den sista historiska situationen där tillflykt till våld och någon form av inbördeskrig var nödvändig var just den situation som beredde vägen för den borgerliga ordningen, när den steg från de gamla feodala och despotiska regimernas ruiner. Med erövrandet av politiska fri- och rättigheter har tydligen en era av civiliserade och fredliga kamper börjat, där alla andra erövringar, såsom ekonomisk och social jämlikhet, kan förverkligas utan fler blodiga konflikter.
Enligt denna tarvliga förfalskning är inte det moderna proletariatets historiska rörelse längre den mest radikala striden i historien. Den är inte lägre omstörtandet av en hel värld, ända ner till dess grundval. Från det ekonomiska ramverket och dess legala och politiska system till dess ideologier som fortfarande osar av alla de lögner som förts vidare från tidigare former av förtryck, som fortfarande förgiftar till och med luften vi andas.
Socialismen reduceras till en enfaldig och haltande kombination av legala och konstitutionella förmenta erövringar, genom vilka den kapitalistiska formen i fantasin har berikat och upplyst samhället, och vaga sociala förutsättningar som kan ympas och transplanteras på det borgerliga systemets stam.
Marx mätte de oemotståndliga och ökande trycken i det sociala djup som kommer få de borgerliga produktionsformernas mantel att explodera, på samma sätt som geologiska utbrott bryter igenom jordskorpan. Hans formidabla historiska vision om sociala antagonismer ersätts av Roosevelts föraktliga villfarelser, som lägger till frihet från rädsla och frihet från nöd till den korta listan av borgerliga friheter; eller av Pius XII som, efter att ha välsignat den eviga egendomsprincipen i modern kapitalistisk form, gråter krokodiltårar över avgrunden mellan massornas [moltitudini] fattigdom och den monstruösa ackumulationen av rikedom.
Den leninistiska restaurationen av den revolutionära doktrinen, innebar ett återställande av definitionen av staten som en klass organiserade våld för en annan klass undertryckande. Denna definition är framförallt helt giltig för den moderna borgerliga, demokratiska och parlamentariska staten. Men som ett klimax i den historiska polemiken, måste det klargöras att den proletära klassrörelsen helt enkelt inte kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål; istället för att erövras måste den krossas och slås i bitar.
Den proletära kampen är inte en kamp som äger rum inom staten och dess organ, utan en kamp från utsidan av staten, mot den, och mot alla dess yttringar och former.
Den proletära kampen ämnar inte överta eller erövra staten, som om den vore ett fort som den segrande armén vill ockupera, utan ämnar istället förstöra den och att rasera dess besegrade försvar och befästningar till grunden.
Efter denna förstörelse blir emellertid en form av politisk stat nödvändig, och det är på detta nya sätt som den proletära klassmakten organiseras. Detta på grund av nödvändigheten av att rikta det systematiska nyttjandet av organiserat klassvåld för att på så sätt rycka upp kapitalets privilegier med rötterna och göra organisationen av frigjorda produktivkrafter möjlig i nya, icke-privata, icke varubaserade kommunistiska former.
Följaktligen är det korrekt att tala om erövrandet av makten, alltså en illegal, ofredlig, beväpnad, revolutionär erövring. Det är korrekt att tala om överförandet av makten från bourgeoisins till proletariatets händer just eftersom vår doktrin ser makten, inte bara som auktoritet och lagar baserad på tidigare traditioner, utan också som dynamiken av kraft och våld som kastar oss in i framtiden och sveper bort institutionernas alla barriärer och hinder. Det vore inte korrekt att tala om erövrandet av staten eller överförandet av staten från en klass administration till en annan, just eftersom en härskande klass stat måste förgås och omintetgöras som en förutsättning för den tidigare underkuvade klassens seger. När man våldför sig på denna grundläggande del av marxismen, eller gör minsta eftergift från den (som att till exempel hålla den möjligheten öppen, att maktskiftet kan äga rum genom en parlamentarisk maktförflyttning, till och med en som följs av slagsmål och strider på gatorna, och krig mellan stater) leder detta till den yttersta konservatism. Detta eftersom en sådan eftergift är likvärdig med att medge att statsstrukturen är öppen för helt olika och motsatta innehåll och därför står ovanför de antagonistiska klasserna och deras historiska konflikt. Det kan i sin tur endast leda till vördnadsfull respekt för legalitet och vulgär apologi för den existerande ordningen.
Det är inte bara frågan om ett fel i den vetenskapliga värderingen, utan också i en verkligt urartad historisk process, som äger rum framför våra ögon. Denna process har lett till att de före detta kommunistiska partierna har degenererat, vänt ryggarna till Lenins teser och nått den punkt att de går i koalition med de socialdemokratiska förrädarna, »arbetarregeringen», och sedan den demokratiska regeringen, det vill säga en direkt samverkan med bourgeoisin och till dess tjänst.
Lenin återetablerade tesen om upprättandet av den proletära staten, tillsammans med den klara tesen om förstörelsen av staten. Den förra tesen attraherar inte anarkisterna som, trots att de förstår den andra tesen, behåller illusionen att samhället kunde göra sig av med alla former av organiserad makt och därmed den politiska staten, det vill säga ett system av socialt våld, direkt efter krossandet av den borgerliga makten. Eftersom omvandlingen av ekonomin från privat till socialistisk inte kan vara ögonblicklig, kan inte heller elimineringen av den icke-arbetande klassen vara ögonblicklig; inte heller den fysiska elimineringen av dess medlemmar skulle kunna åstadkomma en sådan omvandling. Genom hela den, långt från korta, period som kapitalistiska egendomsformer fortsätter att existera – om än ständigt i minskande grad – kommer den organiserade revolutionära staten vara tvungen att fungera, som innebär att upprätthålla soldater, polismakt och fängelser – vilket Lenin inte hycklade om.
Med den fortgående minskningen av den privata ekonomiska sektorn, pågår en korresponderande minskning av det område där politiskt tvång är nödvändigt, och staten tenderar att fortgående försvinna.
De slutsatser som vi här har erinrat oss på ett schematiskt sätt är tillräckliga för att visa hur både en magnifik polemisk kampanj – som förlöjligade och krossade sina motståndare – och, framförallt, hur den största händelsen fram tills nu i klasskampens historia har bekräftat Marx och Engels klassiska teser, Det kommunistiska manifestet och slutsatserna som drogs från Pariskommunens nederlag, i all deras klarhet. Dessa är erövrandet av den politiska makten, proletariatets diktatur, det despotiska ingreppet i de borgerliga produktionsförhållandena och statens slutliga bortvissnande. Rätten att tala om historiska bekräftelser i parallell till den briljanta teoretiska formuleringen verkar upphöra när denna sista tes kommer upp, eftersom vi ännu inte har bevittnat statens bortvissnande, självdöende eller upplösning (Auflösung hos Engels) – vare sig i Ryssland eller någon annanstans. Frågan är viktig, men svår eftersom en sund dialektiker inte kan visa någonting med säkerhet baserat på en mer eller mindre briljant serie av talade eller skrivna ord. Slutsatser kan endast vara baserade på fakta.
De borgerliga staterna utökar sin makt oerhört framför våra ögon, oavsett meteorologiskt eller ideologiskt klimat. Den enda stat som, genom våldsam propaganda, presenteras som en arbetarstat utökar sin apparat och sina byråkratiska, legala, polisiära och militära funktioner bortom alla gränser.
Det är alltså inte förvånande att förutsägelsen om att staten ska skrumpna ihop och försvinna, efter att den uppfyllt sin avgörande roll i klasskampen, möts med utbredd skepsis.
Den allmänna opinionen verkar säga till oss: »Ni kan alltid vänta, ni som teoretiserar, till och med röda diktaturer! Statsorganet, som är en tumör på samhällskroppen, kommer inte vissna bort utan istället invadera alla dess vävnader och alla dess vrår tills den kväver den.» Det är denna banala inställning som uppmuntrar alla individualistiska, liberala och anarkistiska ideologier, och till och med de gamla och nya deformerade hybriderna av klassmetod och liberal metod; och alla serveras oss som socialismer baserade på inget annat än personligheten och på överflödet av dess yttringar.
Det är faktiskt rätt anmärkningsvärt att till och med de få grupper i det kommunistiska lägret, som reagerade på den opportunistiska degenereringen hos den nu upplösta Moskvainternationalens partier, tenderar att tveka på denna punkt. När de uppehåller sig vid att bekämpa den kvävande centraliseringen hos den stalinistiska byråkratin, har de letts att betvivla de marxistiska principer som Lenin etablerade på nytt, och de avslöjar att de tror att Lenin var skyldig till en idolisering av staten – tillsammans med alla de revolutionära kommunisterna under den ärofyllda perioden 1917–1920.
Vi måste fast och klart framhäva att den strömning hos den italienska marxistiska vänstern, som denna genomgång är sammanbunden med, inte har den minsta tvekan eller ånger på denna punkt. Den avvisar varje revision av Marx och Lenins grundläggande princip att revolutionen, eftersom den är en våldsam process par excellence, därmed också är ett högst auktoritärt, totalitärt och centraliserande faktum.
Vårt fördömande av den stalinistiska riktningen baseras inte på den abstrakta, skolastiska och konstitutionalistiska anklagelsen att den begick de syndiga handlingarna att utnyttja byråkratism, statsintervention och despotisk auktoritet. Den baseras istället på helt andra utvärderingar av den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen i Ryssland och i världen, där den monstruösa utvidgningen av statsmaskineriet inte ses som den syndiga orsaken, utan den oundvikliga konsekvensen.
Tvekandet inför att acceptera och försvara diktaturen rotas inte bara i vag och stupid moralisering om den föreställda individuella eller kollektiva rätten att inte pressas av, eller tvingas att vika för, en större kraft, utan också i den onekligen mycket viktiga distinktionen som görs mellan en klass diktatur över en annan och organisations- och maktförhållandena inom den arbetarklass som konstituerar den revolutionära staten.
Den poäng som gjordes ovan innebär att vi nu har nått målet för den här artikeln. Vi låtsas självklart inte ha uttömt dessa frågor, genom att åter ha konstaterat grundläggande fakta i korrekta termer. Det kan endast historien göra (som vi anser har hänt med frågan om nödvändigheten av våld vid erövrandet av makten). Målet med partiets teoretiska och militära arbete är något annat: det är att undvika det omedvetna användandet av argument som dikteras eller influeras av fientliga ideologier, och därmed av fiendeklassens intressen, i sökandet efter en lösning på dessa frågor.
Diktatur är alltså den andra och dialektiska aspekten av revolutionär kraft. Denna kraft agerar, i det första stadiet av maktövertagandet, nerifrån och koncentrerar oräkneliga ansträngningar i försöken att krossa den länge etablerade statsformen. När ett sådant försök lyckas, kommer denna samma klasskraft fortsätta agera, men i en annan riktning, det vill säga ovanifrån, när makt utövas genom den anförtrodda nya staten, som är helt konstituerad i helhet och delar och till och med mer robust, mer resolut och, om nödvändigt, mer obarmhärtig och terroristisk än den som besegrats.
Moralutbrotten mot nödvändigheten av proletariatets diktatur (ett krav som till och med politikerna i Moskvas nutida järnregim hycklande döljer), såväl som alarmen mot den påstådda omöjligheten att tygla maktlusten och begäret efter materiella privilegier för den byråkratiska personal som kristalliseras i en ny härskarklass, hänger i allt ihop med den sakrala och metafysiska ståndpunkt som ser samhället och staten som abstrakta, åtskilda väsen. Med en sådan ståndpunkt blir man oförmögen att hitta nyckeln till problemen genom en undersökning av produktionen och omvandlingen av alla relationer, som klasskollisionen kommer att ge upphov till.
Således är det en banal förvirring när man sätter likhetstecken mellan det diktaturbegrepp som vi marxister kräver och den vulgära uppfattningen om tyranni, despotism och autokrati. Proletariatets diktatur blandas alltså ihop med personlig makt, och på basis av samma dumheter, fördöms Lenin på samma sätt som Hitler, Mussolini och Stalin.
Vi måste minnas att den marxistiska analysen helt förnekar att statsapparaterna agerar under viljeimpusler från dessa samtida »duces». Dessa »duces» är blott schackpjäser, med endast symbolisk vikt, som flyttas på historiens schackbräde av krafter som de inte kan undfly.
Vidare har vi många gånger visat att de borgerliga ideologerna inte har rätten att chockeras av Franco, Tito eller de kraftfulla metoder som staterna, vilka visar upp dem som sina ledare, använder. Detta eftersom ideologerna inte tvekar att rättfärdiga den diktatur och den terror som bourgeoisien hänföll sig åt under just den period då de kom till makten. Således klassificerar ingen rättänkande historiker 1860 års diktator i Neapel, Giuseppe Garibaldi, som en politisk kriminell, utan upphöjer istället honom som en verklig kämpe för mänskligheten.
Proletariatets diktatur manifesteras således inte i en mans makt, inte ens om han har exceptionella personliga kvaliteter.
Kommer då denna diktatur ha ett subjekt i form av ett politiskt parti, som agerar i arbetarklassens namn och intresse? Vår strömning besvarar denna fråga, nu såväl som för trettio år sedan, med ett ovillkorligt »ja».
Eftersom det inte går att förneka att partierna som påstår sig representera den proletära klassen har genomgått djupgående kriser och upprepade gånger upplösts eller genomgått splittringar, kommer vårt jakande svar att följas av en fråga: är det möjligt att avgöra vilket parti som i verkligheten har ett sådant revolutionärt privilegium, och vilket kriterium ska man i sådana fall använda för att avgöra det? Frågan överförs alltså till undersökningen av relationen mellan den breda klassbasen och det mer begränsade och väldefinierade partiorganet.
När vi besvarar dessa frågor får vi inte glömma bort diktaturens distinkta karakteristika. Såsom alltid är fallet med vår metod: innan konkreta historiska händelser visar de positiva aspekterna av denna diktatur, kommer vi definiera den negativt.
En regim är en diktatur om den besegrade klassen fortfarande existerar fysiskt, och från en statistisk synvinkel fortfarande utgör en avgörande del av det sociala agglomeratet, men hålls utanför staten med hjälp av !!kraft!!. Vidare kommer den besegrade klassen hållas under förhållanden där det är omöjligt att försöka sig på ett återerövrande av makten, eftersom den förnekas förenings-, propaganda- och pressrätt.
Det är inte nödvändigt för oss att i förväg avgöra vem som upprätthåller den strikta underordningen av den besegrade klassen: den historiska kampens gång kommer att ge oss svaret. Förutsatt att klassen vi slåss mot reduceras till detta tillstånd av social minoritet, under processen för dess sociala död och i väntan på dess statistiska, erkänner vi för ett ögonblick att det handlande subjektet kan vara antingen hela den segrande sociala majoriteten (en extrem, ouppnåelig hypotes), en del av denna majoritet, en gedigen förtrupp (även om den är en statistisk minoritet), eller under en kort kris, av en enda man (ytterligare en extrem hypotes, som var nära att realiseras i endast ett historiskt exempel – Lenin, som i april 1917, ensam mot hela centralkommittén och de gamla bolsjevikerna, kunde följa händelseutvecklingen i förväg och bestämma historiens, partiets och revolutionens nya väg i sina teser, på samma sätt som han i november lät Röda gardet upplösa den konstituerande församlingen).
Eftersom den marxistiska metoden inte är en uppenbarelse, en profetia eller en skolasticism, uppnår den först av allt en förståelse för det sätt som de historiska krafterna agerar och bestämmer deras relationer och sammandrabbningar. Sedan, när den teoretiska kartläggningen och den praktiska kampen fortsätter, avgör den karakteristikan hos dessa krafters manifestation och naturen hos de medel de använder.
Pariskommunen har bekräftat att de proletära krafterna måste krossa den gamla staten istället för att gå in och ta över den; dess medel kan inte vara legalitet, utan måste vara insurrektion.
Proletariatets nederlag i den klasstriden och oktobersegern i Leningrad har visat att det är nödvändigt att organisera en ny typ av beväpnad stat, och dess »hemlighet» är att den förnekar medlemmarna av den besegrade klassen och alla dess olika partier politisk överlevnad.
När väl denna avgörande hemlighet har dragits ur historien (vi hänfaller här till att kokettera med denna term för enkelhetens skull), har vi fortfarande inte klargjort och studerat all fysiologi och dynamik hos det nyproducerade organet. Olyckligt nog är det svåraste området, dess patologi, fortfarande outforskat.
Framför allt annat är dess avgörande negativa karakteristika uteslutandet av den besegrade klassen från statsorganet (oavsett om den har flera institutioner – representativa, exekutiva, juridiska och byråkratiska – eller inte). Detta skiljer vår stat radikalt från den borgerliga staten som låtsas välkomna alla sociala strata i dess organ.
Ändå kan inte denna förändring verka absurd för den undertryckta bourgeoisien. När den väl lyckades bryta ner den gamla staten, som baserades på två stånd – adeln och prästerskapet – förstod den att den hade gjort ett misstag genom att bara kräva att få ingå som det tredje ståndet i det nya statsorganet. Under Konventet och Terrorn jagade den ut de före detta aristokraterna ur staten. Det var lätt för den att historiskt avsluta fasen av öppen diktatur, eftersom de två ståndens privilegier – som baserades på legala förmånsrätter istället för på produktionsmekanismen – snabbt kunde förstöras. Därmed blev prästen och adelsmannen också snabbt reducerade till vanliga, enkla medborgare.
I denna artikel har vi definierat vad som fundamentalt urskiljer den historiska formen av proletär diktatur. I nästa artikel i denna serie kommer vi att undersöka förhållandet mellan de olika organ och institutioner, med vilka proletariatets diktatur utövas: klasspartiet, arbetarråd, fackföreningar och fabrikskommittéer.
Med andra ord kommer vi avsluta med att diskutera problemen med den så kallade proletära demokratin (ett uttryck som används i vissa av den Tredje internationalens texter, men som det vore bra att göra sig av med) som man menar ska inrättas efter att diktaturen har förpassat den borgerliga demokratin till historiens skräphög.