|
Next revision
|
Previous revision
|
bruno_astarian:kommunisering_kris [Y-m-dH:i]
titorelli skapad |
bruno_astarian:kommunisering_kris [Y-m-dH:i] (current)
titorelli |
| :: **Bruno Astarian** | :: **Bruno Astarian** |
| |
| //Den här texten, som publicerades i //Echanges et mouvement// nr 131 [vintern 2009--2010], är ett bidrag till en diskussion om krisen och dess möjliga utvägar. Den utvecklar inte kritiken av programmatismen – något som redan har gjorts i överflöd – och tar endast upp de senaste aspekterna av den sociala rörelse som stärker kommuniseringstesen.// | //Den här texten, som publicerades i //Echanges et mouvement// nr 131 [vintern 2009--2010], är ett bidrag till en diskussion om krisen och dess möjliga utvägar. Den utvecklar inte kritiken av programmatismen – något som redan har gjorts i överflöd – och erinrar endast om de nuvarande aspekterna av den sociala rörelse som stärker kommuniseringstesen.// |
| |
| ===== 1. Kommunismens omedelbarhet ===== | ===== 1. Kommunismens omedelbarhet ===== |
| |
| Krisaktiviteten vilar på två grundläggande komponenter: proletariatets individualisering/avmassifiering och övertagandet av de delar av den kapitalistiska egendomen som är nödvändiga för kampen – inte för att ta över arbetet fast utan kapitalisterna. Om den kris som öppnas upp i detta ögonblick fördjupas till den punkt att den provocerar fram ett större proletärt uppror återfinner sig dessa två komponenter, med vår epoks historiska kännetecken. Proletariatets avmassifiering kommer därtill att vara ännu skarpare än vad det postfordistiska kapitalet redan har påbörjat. Att önska en återkomst till massarbetarens glada dagar är en kontrarevolutionär dröm. Beträffande den kapitalistiska egendomen så kännetecknas den av två saker: | Krisaktiviteten vilar på två grundläggande komponenter: proletariatets individualisering/avmassifiering och övertagandet av de delar av den kapitalistiska egendomen som är nödvändiga för kampen – inte för att ta över arbetet fast utan kapitalisterna. Om den kris som öppnas upp i detta ögonblick fördjupas till den punkt att den provocerar fram ett större proletärt uppror återfinner sig dessa två komponenter, med vår epoks historiska kännetecken. Proletariatets avmassifiering kommer därtill att vara ännu skarpare än vad det postfordistiska kapitalet redan har påbörjat. Att önska en återkomst till massarbetarens glada dagar är en kontrarevolutionär dröm. Beträffande den kapitalistiska egendomen så kännetecknas den av två saker: |
| -- För det första: Ingenting undslipper det. Kapitalet har lagt beslag på våra liv så till den grad att vi oavsett vad vi gör alltid förblir kvar hos det. När krisen bryter ut kan proletariatet ingenting göra utan att göra intrång på den kapitalistiska egendomen. Till och med en enkel manifestation tvingar till att ockupera asfalten utanför kommunfullmäktige. Idag tillåter man det. Imorgon kommer det att vara olagligt. Varje aktion av proletariatet under krisaktiviteten tvingar det att konfrontera kapitalet för att ta i besittning en del av egendomen och tillför därmed en objektivitet åt sin existens som annars är ett rent subjekt((Övertagandet äger rum som interaktion mellan individerna inom proletariatet. Det finns inte längre någon automatik i förhållandet mellan klasserna. Om proletariatet är nödgat att resa sig så krävs det trots allt några individer för att skicka iväg de första gatstenarna, att krossa de första fönstren… Annorlunda uttryckt når krisaktiviteten en visst grad av frihet i förhållande till rikedomen. Ännu är det inte herre över friheten men det är denna grad av frihet som kommer att ge de upproriska känslan av att allt är möjligt)). Och under den nuvarande krisen är den kapitalistiska egendomens monopol så fullkomligt att proletariatet mindre än någonsin har någon möjlighet att dra sig undan, utan står upptryckt mot väggen. Till exempel har kapitalet undertryckt alla möjligheter att ta sin tillflykt till landsbygden. | -- För det första: Ingenting undslipper den. Kapitalet har lagt beslag på våra liv så till den grad att vi oavsett vad vi gör alltid förblir kvar hos det. När krisen bryter ut kan proletariatet ingenting göra utan att göra intrång på den kapitalistiska egendomen. Till och med en enkel manifestation tvingar till att ockupera asfalten utanför kommunfullmäktige. Idag tillåter man det. Imorgon kommer det att vara olagligt. Varje aktion av proletariatet under krisaktiviteten tvingar det att konfrontera kapitalet för att ta i besittning en del av egendomen och tillför därmed en objektivitet åt sin existens som annars är ett rent subjekt((Övertagandet äger rum som interaktion mellan individerna inom proletariatet. Det finns inte längre någon automatik i förhållandet mellan klasserna. Om proletariatet är nödgat att resa sig så krävs det trots allt några individer för att skicka iväg de första gatstenarna, att krossa de första fönstren… Annorlunda uttryckt når krisaktiviteten en visst grad av frihet i förhållande till rikedomen. Ännu är det inte herre över friheten men det är denna grad av frihet som kommer att ge de upproriska känslan av att allt är möjligt)). Och under den nuvarande krisen är den kapitalistiska egendomens monopol så fullkomligt att proletariatet mindre än någonsin har någon möjlighet att dra sig undan, utan står upptryckt mot väggen. Till exempel har kapitalet undertryckt alla möjligheter att ta sin tillflykt till landsbygden. |
| -- För det andra: Produkterna från den kapitalistiska egendomen är till sina bruksvärden starkt märkta av det som krävs av värdeförmeringen. Av denna anledning kommer krisaktiviteten att föra med sig mycket förstörelse och omläggning. Det är inte uteslutet att proletariatet lägger beslag på ett monteringsband, men det är däremot uteslutet att det skulle tillverka några bilar. | -- För det andra: Produkterna från den kapitalistiska egendomen är till sina bruksvärden starkt märkta av det som krävs av värdeförmeringen. Av denna anledning kommer krisaktiviteten att föra med sig mycket förstörelse och omläggning. Det är inte uteslutet att proletariatet lägger beslag på ett monteringsband, men det är däremot uteslutet att det skulle tillverka några bilar. |
| |
| |
| Problemet är då att veta hur produktionen kan återupptas utan vare sig arbete, produktivitet och utbyten. Principen om »produktion» utan produktivitet är att människornas verksamhet och deras relationer kommer i första hand, före det produktiva resultatet. Produktionen återupptas på denna grund eftersom det inte finns någon annan. Att utveckla produktionen utan produktivitet, detta är att avskaffa värdet i dess två former: | Problemet är då att veta hur produktionen kan återupptas utan vare sig arbete, produktivitet och utbyten. Principen om »produktion» utan produktivitet är att människornas verksamhet och deras relationer kommer i första hand, före det produktiva resultatet. Produktionen återupptas på denna grund eftersom det inte finns någon annan. Att utveckla produktionen utan produktivitet, detta är att avskaffa värdet i dess två former: |
| -- //bytesvärdet//: Om ingenting beräknas, om rättfärdigandet av verksamheten inte är någon annan än den själv, då har den resulterande produkten inte något abstrakt innehåll. | * //bytesvärdet//: Om ingenting beräknas, om rättfärdigandet av verksamheten inte är någon annan än den själv, i så fall har den resulterande produkten inte något abstrakt innehåll. |
| -- //bruksvärdet//: Bruksvärdet skiljer sig från den enkla nyttan genom det faktum att också den har ett abstrakt innehåll. Varans nytta måste bli allmän, eller genomsnittlig, för att kunna tillfredställa en okänd brukare vars särskilda behov inte är kända (konfektionskläder/måttbeställd). Produktion utan produktivitet är en alldeles speciell verksamhet av specifika individer som tillfredställer personligt uttryckta behov. Användningen av de tillverkade föremålen är präglad av detta specifika. Detta är antinormalisering och den nödvändigtvis lokala karaktären bidrar därtill. | * //bruksvärdet//: Bruksvärdet skiljer sig från den enkla nyttan genom det faktum att också den har ett abstrakt innehåll. Varans nytta måste bli allmän, eller genomsnittlig, för att kunna tillfredställa en okänd brukare vars särskilda behov inte är kända (konfektionskläder/måttbeställd). Produktion utan produktivitet är en alldeles speciell verksamhet av specifika individer som tillfredställer personligt uttryckta behov. Användningen av de tillverkade föremålen är präglad av detta specifika. Detta är antinormalisering och den nödvändigtvis lokala karaktären bidrar därtill. |
| |
| Under den kommunistiska revolutionen kommer produktionsakten aldrig att vara enbart produktiv. Målet för individer som har bestämt sig för att upprätta ett bageri kommer inte vara att omsätta ett bestämt antal bröd, utan att umgås, att odla sin samhörighet, allt medan de tillverkar bröd.((Vi kunde lägga märke till att under det att arbetslösheten fördjupades i Argentina så höll vissa piqueteros närapå fast vid sådan diskurs. Se Bruno Astarian, //Le mouvement des piqueteros. Argentine 1994--2006//, Echanges et mouvement, maj 2007, särskilt sidorna 37 och 52.)) | Under den kommunistiska revolutionen kommer produktionsakten aldrig att vara enbart produktiv. Målet för individer som har bestämt sig för att starta ett bageri kommer inte vara att omsätta ett bestämt antal bröd, utan att umgås, att odla sin samhörighet, allt medan de tillverkar bröd.((Vi kunde lägga märke till att under det att arbetslösheten fördjupades i Argentina så höll vissa piqueteros närapå fast vid sådan diskurs. Se Bruno Astarian, //Le mouvement des piqueteros. Argentine 1994--2006//, Echanges et mouvement, maj 2007, särskilt sidorna 37 och 52.)) |
| |
| Därtill tillverkar inte dessa proletärer bröd som en allmän kategori, utan ett bröd av ett bestämt slag som efterfrågas just den dagen. Slutligen så riskerar tillgången på mjöl till vårt bageri att vara slumpartad, åtminstone till en början, om nu proletärerna som står och maler följer samma principer. Vissa dagar kommer det inte att finnas något mjöl eftersom de som stod vid kvarnen föredrog att diskutera kärleken och meningen med livet. Är detta oordning? Låt oss i all enkelhet säga att det just den dagen inte kommer att finnas något bröd. Vi måste finna oss i det. Alternativet vore att någon bestämde en plan med kvantiteter och tidsramar och att alla andra jobbade och slet. Då skulle inte bara värdet återupprättas utan ett sådant expriment skulle dessutom inte ha någon framtid: Antingen så fungerar det och då kommer plötsligt proletärerna inte ha några rättigheter (ett återupprättande av lönearbetet under den ena eller andra formen), eller så fungerar det inte och då kommer de att vara tillbaka vid den tidigare situationen av arbetslöshet och obetalda löner. Det är dessutom troligt att kommuniseringen kommer som en lösning först efter ett eller flera misslyckanden av det här slaget. | Därtill framställer inte dessa proletärer bröd som en allmän kategori, utan ett bröd av ett bestämt slag som efterfrågas just den dagen. Slutligen så riskerar tillgången på mjöl till vårt bageri att vara slumpartad, åtminstone till en början, om nu proletärerna som står och maler följer samma principer. Vissa dagar kommer det inte att finnas något mjöl eftersom de som stod vid kvarnen föredrog att diskutera kärleken och meningen med livet. Är detta oordning? Låt oss i all enkelhet säga att det just den dagen inte kommer att finnas något bröd. Vi måste finna oss i det. Alternativet vore att någon bestämde en plan med kvantiteter och tidsramar och att alla andra jobbade och slet. Då skulle inte bara värdet återupprättas utan ett sådant expriment skulle dessutom inte ha någon framtid: Antingen så fungerar det och då kommer proletärerna plötsligt inte ha några rättigheter (ett återupprättande av lönearbetet under den ena eller andra formen), eller så fungerar det inte och då kommer de att vara tillbaka vid den tidigare situationen av arbetslöshet och obetalda löner. Det är dessutom troligt att kommuniseringen kommer som en lösning först efter ett eller flera misslyckanden av det här slaget. |
| |
| På det hela taget antas det att kommuniseringen ersätter cirkulationen av varor mellan de »associerade producenterna» med cirkulationen av individer från en verksamhet till en annan. Detta inbegriper framförallt att »produktionsplatsen» inte kommer att ha någon fast personal. De kommer att producera eller inte producera alltefter motivationen och antalet närvarande, för »produktionsplatsen» kommer framför allt att vara mötesplats och liv. Åtminstone till en början kommer kommuniseringen att ske lokalt, inte som självförsörjande kommuner, utan initiativ som helt kontrolleras av deltagarna. Kommuniseringen kommer att ske som ett molntäcke av lokala initativ. Det är endast på denna lokala nivå, tycks det mig, som kommuniseringen kan bevisa att den direkt förbättrar proletärernas liv. Denna aspekt är emellertid fundamental: proletärerna gör revolution för att leva bättre och inte för att leva efter ett ideal. Att vilja gå in för mycket på detaljer leder till att man slutar med att rita upp ett schema över en icke-ekonomi som är lika begränsande som ett övergångssamhälle. Hur kan man på samma gång inte göra något sådant (och avslöja vår fantasilöshet) för att göra det tydligt att alla lösningar som den kommunistiska revolutionen för med sig har som princip att lyfta fram verksamheten och inte dess resultat. Att det huvudsakliga »resultatet» siktar in sig på verksamheten, det är samma sak. Individerna kommer att vara i omlopp och växla mellan de olika verksamheterna alltefter deras vänskapskretsar, och varje station i detta omlopp kommer att vara ett moment i reproduktionen. Produkter cirkulerar här mellan individerna men utan att utbytas. De som har gjort korvar kommer att skicka dem vidare till en matsal i närheten utan att oroa sig för att få något i ersättning, eftersom korvarna ju inte kostar dem någonting, inte ens arbete. | På det hela taget antas det att kommuniseringen ersätter cirkulationen av varor mellan de »associerade producenterna» med cirkulationen av individer från en verksamhet till en annan. Detta inbegriper framförallt att »produktionsplatsen» inte kommer att ha någon fast personal. De kommer att producera eller inte producera alltefter motivationen och antalet närvarande, för »produktionsplatsen» kommer framför allt att vara en mötesplats och liv. Åtminstone till en början kommer kommuniseringen att ske lokalt, inte som självförsörjande kommuner, utan initiativ som helt kontrolleras av deltagarna. Kommuniseringen kommer att ske som ett molntäcke av lokala initativ. Det är endast på denna lokala nivå, tycks det mig, som kommuniseringen kan bevisa att den direkt förbättrar proletärernas liv. Denna aspekt är emellertid fundamental: Proletärerna gör revolution för att leva bättre och inte för att leva efter ett ideal. Att vilja gå in för mycket på detaljer leder till att man slutar med att rita upp ett schema över en icke-ekonomi vilket är lika begränsande som ett övergångssamhälle. Hur kan man på samma gång inte göra något sådant (och avslöja vår fantasilöshet) för att göra det tydligt att alla lösningar som den kommunistiska revolutionen för med sig har som princip att lyfta fram verksamheten och inte dess resultat. Att det huvudsakliga »resultatet» siktar in sig på verksamheten, det är samma sak. Individerna kommer att vara i omlopp och växla mellan de olika verksamheterna alltefter deras vänskapskretsar, och varje station i detta omlopp kommer att vara ett moment i reproduktionen. Produkter cirkulerar här mellan individerna men utan att utbytas. De som har gjort korvar kommer att skicka dem vidare till en matsal i närheten utan att oroa sig för att få något i ersättning, eftersom korvarna ju inte kostar dem någonting, inte ens arbete. |
| |
| ==== 2.2. »Konsumtion» utan nödtvång ==== | ==== 2.2. »Konsumtion» utan nödtvång ==== |
| |
| Nödvändighetens lag är inte att produktivkrafterna är otillräckliga för att säkerställa ett överflöd som man inte vet exakt när det börjar. Nödvändighetens lag gäller där förekomsten av egendom är ett ständigt hot om avsocialisering och död för dem som inte äger någon egendom. Det är därför som ting som är gratis eller billiga orsakar reaktioner som hamstring och överkonsumtion. Under kommunismen kommer denna rädsla för brist att försvinna tillsammans med egendomen. Var och en är säker på att kunna äta, helt gratis, det som andra har tagit med sig och som ytterligare andra har tillrett. Varför skulle jag under dessa omständigheter överkonsumera, samla konserver i kylen under förevändningen att de är gratis? Allt är gratis och kommer att förbli så eftersom allt är producerat av människor för vilka korvarna i någon mening endast är en biprodukt av några dagar diskussion om livets mening. | Nödvändighetens lag är inte att produktivkrafterna är otillräckliga för att säkerställa ett överflöd som man inte vet exakt när det börjar. Nödvändighetens lag gäller där förekomsten av egendom är ett ständigt hot om avsocialisering och död för dem som inte äger någon egendom. Det är därför som ting som är gratis eller billiga orsakar reaktioner som hamstring och överkonsumtion. Under kommunismen kommer denna rädsla för brist att försvinna tillsammans med egendomen. Var och en är säker på att kunna äta, helt gratis, det som andra har tagit med sig och som ytterligare andra har tillrett. Varför skulle jag under dessa omständigheter överkonsumera, samla konserver i kylen under förevändningen att de är gratis? Allt är gratis och kommer att så förbli eftersom allt är producerat av människor för vilka korvarna i någon mening endast är en biprodukt av några dagars diskussion om livets mening. |
| |
| Gratis är ett begrepp som är svårt att handskas med. För att beskriva kommunismen tror jag att det är bättre att förstå det i termer av en »gratis tjänst» än som en »gratis produkt». Å ena sidan är det en självklarhet att kommuniseringsinitiativen kommer att påtvinga kostnadsfriheten varhelst den griper in. Men å andra sidan och framförallt är denna kostnadsfrihet mer än »priset noll». Man kan inte föreställa sig detta som gratis varor som man kan få utan att ha pengar. Vad som här står på spel är icke-ersättningen för kommunisatörernas verksamhet. Det är också en självklarhet, eftersom de proletärer som kastar sig in i kommuniseringen ju endast kommer att genomföra den efter att förgäves ha försökt att erhålla en lön eller ett bidrag. Gratis betyder här att totalt uppgå i en verksamhet som bryter uppdelningarna mellan till exempel »produktion» och »konsumtion». | Gratis är ett begrepp som är svårt att handskas med. För att beskriva kommunismen tror jag att det är bättre att förstå det i termer av en »gratis tjänst» än som en »gratis produkt». Å ena sidan är det en självklarhet att kommuniseringsinitiativen kommer att påtvinga kostnadsfriheten varhelst den griper in. Men å andra sidan och framförallt är denna kostnadsfrihet mer än »priset noll». Man kan inte föreställa sig detta som gratis varor som man kan få utan att ha pengar. Vad som här står på spel är icke-ersättningen för kommunisatörernas verksamhet. Det är också en självklarhet, eftersom de proletärer som kastar sig in i kommuniseringen ju endast kommer att genomföra den efter att förgäves ha försökt att erhålla en lön eller ett bidrag. Gratis betyder här att totalt uppgå i en verksamhet som bryter uppdelningarna mellan till exempel »produktion» och »konsumtion». |
| |
| Produktion utan produktivitet och konsumtion utan nödvändighet är två formuleringar i det begränsade ordförråd som vi förfogar över, en på samma gång förenad och fri aktivitet. | Produktion utan produktivitet och konsumtion utan nödvändighet är två formuleringar i det begränsade ordförråd vi förfogar över, en på samma gång förenad och fri aktivitet. |
| |
| |
| ==== 3.1 Kontrarevolutionens subtiliteter ==== | ==== 3.1 Kontrarevolutionens subtiliteter ==== |
| |
| En del av oppositionen mot kommuniseringen kommer att komma från proletärernas egna led. I en given situation kommer valet av självförvaltning och valet av kommunisering att kunna drabba samman. Till exempel omhändertagandet av barnen under krisaktiviteten kommer alldeles säkert att ge upphov till försök att självförvalta skolorna -- det är förövrigt troligt att eleverna direkt kommer att säga sin mening på ett våldsamt sätt (Grekland). Naturligtvis uppställer skolornas avskaffande massvis av problem som kommer att vara mycket akuta: Vem skall sköta om barnen, vem skall lära dem vad? Måste de ha en särskild lokal? Vore det bättre om de lärde sig medan de lekte längsmed revolutionens alléer? Liksom revolutionens alla problem kommer dessa endast att existera lokalt för invånarna i stadsdelen (ingen utbildningsminister!). Lösningen tar form lokalt. Den kommer att vara bra eller mindre bra och inte kräva några produktiva hjältedåd (inget byggande av skolor, ingen utbildning av fröknar och magistrar, inget utarbetande av någon läroplan…), och lösningen kommer också att justeras efter hur läget utvecklar sig. Ett sådant initiativs framgång eller misslyckande hänger inte på hur det rättfärdigas teoretiskt annat än dess kapacitet att förbättra livet för de proletärer (föräldrar och barn) som sätter igång det. Trots svårigheten som vi har med att föreställa oss ett liv utan vare sig arbete eller värde, låter analysen oss hävda att vid en viss nivå av kris så kommer kommuniseringen som lösning att vara mycket bättre lämpad att förbättra våra liv än alla självförvaltningssätt. Vad som här sägs om skolan gäller för alla nuvarande institutioner. | En del av oppositionen mot kommuniseringen kommer att komma från proletärernas egna led. I en given situation kommer valet av självförvaltning och valet av kommunisering att kunna drabba samman. Till exempel omhändertagandet av barnen under krisaktiviteten kommer alldeles säkert att ge upphov till försök att självförvalta skolorna -- det är förövrigt troligt att eleverna direkt kommer att säga sin mening på ett våldsamt sätt (Grekland). Naturligtvis uppställer skolornas avskaffande massvis av problem som kommer att vara mycket akuta: Vem skall sköta om barnen, vem skall lära dem vad? Måste de ha en särskild lokal? Vore det bättre om de lärde sig medan de lekte längsmed revolutionens alléer? Liksom revolutionens alla problem kommer dessa endast att existera lokalt för invånarna i stadsdelen (ingen utbildningsminister!). Lösningen tar form lokalt. Den kommer att vara bra eller mindre bra och inte kräva några produktiva hjältedåd (inget byggande av skolor, ingen utbildning av fröknar och magistrar, inget utarbetande av någon läroplan…), och lösningen kommer också att justeras efter hur läget utvecklar sig. Ett sådant initiativs framgång eller misslyckande hänger inte på hur det rättfärdigas teoretiskt annat än dess kapacitet att förbättra livet för de proletärer (föräldrar och barn) som sätter igång det. Trots den svårighet som vi har med att föreställa oss ett liv utan vare sig arbete eller värde, låter analysen oss hävda att vid en viss nivå av kris så kommer kommuniseringen som lösning att vara mycket bättre lämpad att förbättra våra liv än alla självförvaltningssätt. Vad som här sägs om skolan gäller för alla nuvarande institutioner. |
| |
| ==== 3.2. En vägran av all militarisering ==== | ==== 3.2. En vägran av all militarisering ==== |
| |
| Om en sådan rörelse sprider sig som ringar på vattnet, om självförvaltningen är otillräcklig för att avstyra den, då kommer den mest våldsamma repressionen givetvis att träda emellan. Historien visar oss att egendomen inte drar sig för att genomföra en massaker. Jag tror att det skulle vara en allvarligt misstolkning av proletariatets specifika segrar att förespråka en militarisering av rörelsen, till och med en »revolutionär» sådan. Jag tror inte att det finns några exempel i historien där militariseringen, till och med den allra mjukaste, den mest demokratiska, inte har öppnat kontrarevolutionens stora port. Det är här omöjligt att gå in på detaljer, men det går ändå att peka på att om krisen når en sådan intensitet att kommuniseringen utvecklar sig på det här sättet, då kommer inte heller bourgeoisien själv att vara oskadd, och helt omtumlad som den kommer att vara kommer dess repressiva personal inte att undankomma krisen. Vi får i synnerhet inte åberopa någon moralisk kris hos polisen inför revolutionens ideal, utan snarare myterier som sker av högst materiella orsaker (Sydafrika). Å andra sidan implicerar vägran av en militarisering inte på något sätt ett förkastande av våldet. | Om en sådan rörelse sprider sig som ringar på vattnet, om självförvaltningen är otillräcklig för att avstyra den, då kommer den mest våldsamma repressionen givetvis att träda emellan. Historien visar oss att egendomen inte drar sig för att genomföra en massaker. Jag tror att det skulle vara en allvarlig misstolkning av proletariatets specifika segrar att förespråka en militarisering av rörelsen, till och med en »revolutionär» sådan. Jag tror inte att det finns några exempel i historien där militariseringen, till och med den allra mjukaste, den mest demokratiska, inte har öppnat kontrarevolutionens stora port. Det är här omöjligt att gå in på detaljer, men det går ändå att peka på att om krisen når en sådan intensitet att kommuniseringen utvecklar sig på det här sättet, då kommer inte heller bourgeoisien själv att vara oskadd, och helt omtumlad som den kommer att vara kommer dess repressiva personal inte att undankomma krisen. Vi får i synnerhet inte åberopa någon moralisk kris hos polisen inför revolutionens ideal, utan snarare myterier som sker av högst materiella orsaker (Sydafrika). Å andra sidan implicerar vägran av en militarisering inte på något sätt ett förkastande av våldet. |
| |
| ===== Slutsats ===== | ===== Slutsats ===== |
| |
| Avskaffandet av värdet, förstörelsen av kapitalet och proletariatets undertryckande av sig självt är inte några mystiska händelser eller mer mystiska än om man föreställer sig hur ett uppror går till av det gamla slaget, med en arbetarrörelse som bejakar en arbetaridentitet och som sätter som mål att föra proletariatet (i verkligheten dess representanter) till den politiska makten. Ända tills idag har kommunisterna brottats med dessa frågor som har verkat oöverstigliga och man har endast funnit övergångssamhället för att komma runt hindret. Övergångssamhället är ett lockbete och statens bortvittrande likaså. | Avskaffandet av värdet, förstörelsen av kapitalet och proletariatets undertryckande av sig självt är inte några mystiska skeenden eller mer mystiska än om man föreställer sig hur ett uppror av det gamla slaget går till, med en arbetarrörelse som bejakar en arbetaridentitet och som sätter som mål att föra proletariatet (i verkligheten dess representanter) till den politiska makten. Ända tills idag har kommunisterna brottats med dessa frågor som har verkat oöverstigliga och man har endast funnit övergångssamhället för att komma runt hindret. Övergångssamhället är ett lockbete och statens bortvittrande likaså. |
| |
| Alltsedan krisen under 1960- och 1970-talet har själva den motsättningsfyllda processen mellan klasserna börjat att göra oss fria från detta problem. Den senaste utvecklingen av förhållandet mellan klasserna låter oss förstå, mycket bättre än Marx själv, det nära sambandet mellan det kapitalistiska samhället, värdet, arbetet och således deras avskaffande. Den låter oss sålunda närma oss mycket mer det som kommunismen kommer att vara liksom den revolutionära processen av kommunisering som skapar den. Ju mer krisen kommer att fördjupas, desto längre kommer vi att röra oss på den här vägen. | Alltsedan krisen under 1960- och 1970-talet har själva den motsättningsfyllda processen mellan klasserna börjat att göra oss fria från detta problem. Den senaste utvecklingen av förhållandet mellan klasserna låter oss förstå, mycket bättre än Marx själv, det nära sambandet mellan det kapitalistiska samhället, värdet, arbetet och således deras avskaffande. Den låter oss sålunda närma oss mycket mer det som kommunismen kommer att vara liksom den revolutionära processen av kommunisering som skapar den. Ju mer krisen fördjupas, desto längre kommer vi att röra oss på den här vägen. |
| |
| :: augusti 2009 | :: augusti 2009 |