This is an old revision of the document!
Denna text är ett kapitel taget ur Adam Buicks bok Non-market socialism in the nineteenth and twentieth centuries.
År 1975 publicerades en pamflett kallad Un monde sans argent: le communisme (’En värld utan pengar: kommunismen’) i Frankrike. Författarna argumenterade för det omedelbara upprättandet av ett pengafritt kommunistiskt samhälle:
Kommunismen är kapitalismens negation. En rörelse producerad av utvecklingen och själva framgången för det kapitalistiska produktionssättet som kommer att avslutas med att omkullkasta det och ge liv åt ett nytt typ av samhälle. I stället för en värld baserad på lönesystemet och varor måste det komma till stånd en värld där mänsklig aktivitet aldrig mer tar formen av lönearbete och där produkten av en sådan aktivitet inte längre kommer vara föremål för handel…
Kommunismen kullkastar inte kapitalet för att återställa varorna till deras ursprungliga tillstånd. Varuutbytet är en länk och ett framsteg. Men det är en länk mellan antagonistiska parter. Det kommer att försvinna utan att det blir någon återgång till byteshandel, denna primitiva form av utbyte. Mänskligheten kommer inte längre att delas upp i motsatta grupper eller i företag. Den kommer att organisera sig själv för att planera och använda sitt gemensamma arv och för att fördela ansvar och nöje. Logiken att dela med sig kommer att ersätta byteslogiken.
Penningen kommer att försvinna. Den är inte ett neutralt instrument för mätning. Den är den vara genom vilken alla andra varor speglas.
Guld, silver och diamanter kommer inte längre att ha något värde förutom det som stammar från deras egen användbarhet. Guldet kan reserveras, i enlighet med Lenins önskan, till uppbyggnaden av allmänna toaletter.1)
Den här pamfletten publicerades av en grupp som till viss del hade influerats av situationisterna, vilket man kunde se på deras typiskt situationistiska namn: Vännerna till de fyra miljoner unga arbetarna. Men framförallt hade gruppen, i deras idéer i ”En värld utan pengar” influerats av de senare arbetena av Amadeo Bordiga.
Amadeo Bordiga (1889–1970) hade före första världskriget varit en aktiv och framträdande medlem av den ”omedgörliga” flygeln inom Italienska socialistpartiet (ISP). Bordiga och hans kamrater kallade sig själva ”omedgörliga” eftersom de motsatte sig reformistiska trender inom PSI. Handskandes med problemet att hindra ett socialistiskt parti från att bli reformistiskt förordade Bordiga till en början ett uteslutande av frimurarna och andra uttalade reformister och underordnandet av den parlamentariska gruppen under strikt kontroll från partiorganisationen utanför parlamentet. Mot slutet av kriget tog sig denna tankegång ännu längre genom att förfäkta att partiet, just för att undvika att bli reformistiskt, skulle avstå från parlamentarisk aktivitet helt och hållet då det var jakten efter röster för att bli valt som tvingade det till att anpassa sig till det reformbetonade medvetandet hos majoriteten av arbetarna. Tillslut kom Bordiga fram till uppfattningen att lösningen låg i att socialistpartiet skulle bli ett elitparti, bestående uteslutande av socialister, vilka inte skulle anse sig bundna att ta arbetarklassens åsikter i beaktande före målsättningen att försöka åstadkomma socialism. Eftersom detta i stor utsträckning stod i överensstämmelse med vad Lenin och bolsjevikerna sa (åtminstone fram till 1921) blev Bordiga en av deras partisaner i Väst.
Han var närvarande vid Tredje internationalens (Komintern) andra kongress i Moskva 1920, där Lenin övertygade honom att överge hans abstentionistiska position i intresset av att grunda ett kommunistiskt parti i Italien. Följaktligen när Italienska kommunistiska partiet (IKP) grundades, som en utbrytning från IKP, i januari 1921 med Bordiga som ordförande förordade det inte bojkottande av parlamentet och valen (även om Bordiga personligen alltid vägrade att bli parlamentskandidat). Det höll sig likväl fullständigt trofast till den elitistiska uppfattningen som Bordiga hade utvecklat.
För Bordiga var partiet arbetarklassens ”sociala hjärna” vars uppgift inte var att söka majoritetsstöd utan att koncentrera sig på att arbeta för ett väpnat uppror i vilket det skulle gripa makten och sedan använda den för att avskaffa kapitalismen och upprätta ett kommunistiskt samhälle med våld. Bordiga likställde ”proletariatets diktatur” med partiets diktatur och argumenterade för att etablerandet av dess egen diktatur skulle vara partiets omedelbara och direkta mål.
Den här inställningen accepterades av majoriteten av medlemmarna i IKP vid den tidpunkten, men det förde dem i konflikt med Kommitern när denna 1921 senare antog en ny taktik: den om en ”enhetsfront” med reformistiska organisationer för att kämpa för reformer och till och med att skapa en ”arbetarregering”. Bordiga ansåg detta vara en tillbakagång till den misslyckade taktik som socialdemokrater före kriget hade antagit och som hade lett dem till att bli reformister.
Med hänsyn till disciplinen accepterade Bordiga och hans kamrater (vilka blev kända som den ”italienska vänstern”) Kommiterns beslut men befann sig i en allt svårare sits. När Bordiga arresterades i februari 1923 efter en fabricerad anklagelse av den nya Mussoliniregeringen tvingades han ge upp sin plats som generalsekreterare för IKP, men när han blev frikänd året därpå beslöt han sig för att inte vinna tillbaka den och accepterade därigenom implicit att han nu var en opportunist. År 1924 förlorade vänstern kontrollen över IKP till en Stalinvänlig grupp vars ledare, Gramsci, blev partiets ordförande i juni. Denna förlust av kontroll bekräftades på IKP:s tredje kongress som hölls i exil i Lyon i januari 1926, där de ”teser” som utformats av Bordiga och presenterades av vänstern avfärdades och de från det stalinistiska ledarskapet accepterades.1 Under slutet av 1926 blev Bordiga ännu en gång arresterad av Mussolini och skickad till fängelse i tre år. Han blev formellt utesluten från IKP 1930 för ”trotskism”. När han släpptes ut från fängelset upphörde han med all politisk aktivitet fram till Mussolinis fall 1943.
Men den italienska vänstern var inte bara en enmansshow. Under 1928 formerade sig dess medlemmar i exil i Frankrike och i Belgien till ”Vänsterfraktionen av det Italienska kommunistpartiet” som 1935 blev den ”Italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern”. Detta namnbyte speglade den italienska vänsterns uppfattning att IKP och de andra kommunistpartierna nu hade blivit ”kontrarevolutionära”. ”Bordigisterna”, som de nu blev kända som, med deras teori om den elitistiska karaktären hos partiet och deras opposition till all form av ”frontism” begåvade sig själva under 1930-talet med ryktet om att vara en superleninistisk sekt.
Under den här perioden var de inte av något särskilt intresse för vårt tema ingen-marknadssocialism eftersom deras syn på det postkapitalistiska samhället var densamma som de andra bolsjevikgrupperna: en period av ”proletariatets diktatur” (utövad av partiet) under vilken pengar, löner, marknader och andra kapitalistiska ekonomiska kategorier gradvist skulle fasas ut och avslutas med upprättandet av ett internationellt pengafritt, marknadsfritt samhälle i en avlägsen framtid. Faktum är att de – likt trotskisterna – höll Ryssland under den här tiden för att vara en degenererad, eller degenererande, ”arbetarstat” snarare än statskapitalistiskt. Den italienska vänstern kom under 1940-talet tillslut att förstå att Ryssland var statskapitalistiskt men de som hävdade detta under 1930-talet tvingades lämna gruppen.2)) Med Mussolinis fall 1943 återuppstod den italienska vänstern i själva Italien som det ”Internationalistiska kommunistiska partiet” (KPint) vilket lyckades med att attrahera en vidare publik än vad ”vänsterkommunistiska” grupper normalt hade gjort. Bordiga själv blev också politiskt aktiv igen.
Allmänt talat, för stor betydelse ska inte fästas vid individer, men faktum är att Bordigas rykte (grundande medlem och förste generalsekreterare i IKP, och medlem av Kommiterns exekutivkommitté som hade träffat och grälat med Lenin, Trotskij, Zinoviev, Bukharin, Stalin och andra) betydde att hans åsikter hade större tyngd bakom sig än andras och så hände det, i relation till vårt tema om icke-marknadssocialism, att han lade särskild betoning på den icke-merkantila karaktären hos socialismen i kontrast till den kommersiella, köpande och säljande karaktären hos kapitalismen. Han beskrev upprepade gånger det kapitalistiska samhället som en ”kloak” på grund av den effekt den har på mänskligt beteende, och det var klart en vredesreaktion mot kapitalismens kommersialism som låg bakom hans politiska engagemang.
Mot slutet av 1940-talet, i och med att den våg av social oro som följde omedelbart efter kriget hade dött bort, kom Bordiga att argumentera för att perioden inte längre var revolutionär och att allt som revolutionärer under dessa omständigheter kunde göra var att hålla den revolutionära teorin intakt tills nästa revolutionära period infann sig. Han satte därför medvetet igång med att ”restaurera”, som han uttryckte det, den revolutionära, eller kommunistiska, eller marxistiska – han använde alla tre termer omväxlingsvis – teorin. Detta fick honom att han skriva och tala om varje aspekt av teorin – ekonomi, den materialistiska historieuppfattningen, Ryssland, den nationella frågan och så vidare – men också om karaktären för det framtida samhället.
Före vi går vidare med att i detalj undersöka vad Bordiga såg som de väsentligt utmärkande dragen i det framtida samhället måste vi slutföra vår korta historia om den italienska vänstern. Inte alla medlemmar av PKint instämde med Bordigas analys av perioden. Några ville fortsätta agitera snarare än att koncentrera sig på teoretiserande och år 1952 inträffade en splittring som ledde till att Bordiga lämnade för att bilda det ”Internationella kommunistiska partiet”. Namnen på de var fjortonde dag utkommande publikationerna från de två rivaliserande organisationerna, Battagila comunista (’Kommunistiska striden’) och Programma comunista (’Kommunistiska programmet’) summerade faktiskt nätt och jämt skillnaderna utifrån deras respektive utgångspunkter.
Bordiga hävdade att ”det kommunistiska programmet” hade slagits fast av Marx och Engels 1848 och att uppgiften för moderna kommunister helt enkelt var att bevara och sprida den intakt. Förutom i nyckelfrågorna om partiet och demokratin höll sig faktiskt Bordiga väldigt nära Marx och Engels uppfattningar, inklusive deras tvivelaktiga ståndpunkter såsom stöd till nationella befrielserörelser och idén uttryckt i det Kommunistiska manifestet om en period av statskapitalistisk utveckling mellan gripandet av den politiska makten av arbetarklassen och det slutgiltiga upprättandet av socialism.3)) Hans arbeten om ekonomi och historia var strikt marxistiska även om de om politik reflekterade, ännu mer kraftfullt än tidigare, hans tidigare uppfattningar om partiets elitistiska karaktär och roll. Han tog också fram brought out well det faktum att det socialistiska samhället, för Marx och Engels, inbegriper att pengar, köpande och säljande, löner, marknaden och alla andra utbyteskategorier försvinner.
Bordiga påpekade att Marx hade särskiljt tre stadier efter att arbetarklassen gripit den politiska makten – övergångsperioden, kommunismens lägre stadium, kommunismens högre stadium – där de båda senare var icke-merkantila och icke-monetära:
Det följande schemat kan tjäna som ett koncentrat för vårt besvärliga ämne…:
Övergångsperioden: proletariatet har erövrat makten och måste dra tillbaka rättsligt skydd från de icke-proletära klasserna, just eftersom det inte kan ”avskaffa” dem på en gång. Detta betyder att den proletära staten kontrollerar ekonomin i vilken en del, en minskande del är sant, känner kommersiell distribution och även former av privat förfogande av produktionsmedel (antingen dessa är koncentrerade eller utspridda). Ekonomin är ännu inte socialistisk, en övergångsekonomi.
Kommunismens lägre stadium: eller, om du vill, socialism. Samhället har redan kommit att disponera över de gemensamma produkterna och avsätter dessa till sina medlemmar under en plan för ”ransonering”. Utbyte och pengar har slutat att utöva denna funktion. Det kan inte be conceded för Stalin att simpelt utbyte utan pengar men fortfarande i enlighet med värdelagen kan vara ett perspektiv för att nå fram till kommunismen: det skulle tvärt om betyda en slags återgång till byteshandelssystemet. Allokerandet av produkter börjar snarare från centrum och äger rum utan någon ekvivalent i utbyte. Exempel: när en malariaepidemi bryter ut distribueras kinin ut fritt i det område som är drabbat, men i proportionen av en enda tub per invånare.
Under det här stadiet fortsätter förutom skyldigheten att arbeta också registreringen av den arbetstid anskaffad och certifikatet för att intyga detta är nödvändig, till exempel de berömda arbetskupongerna som diskuterades så mycket för hundra år sedan. Kupongen kan inte ackumuleras och varje försök att göra så kommer att innebära en förlust av en bestämd mängd arbete utan någon kompensation. Värdelagen är begraven (Engels: samhället tillskriver inte längre något ”värde” till produkter).
Kommunismens högre stadium som också utan tvekan kan kallas fullständig socialism. Arbetsproduktiviteten har blivit sådan att varken tvång eller ransonering längre är nödvändigt (med undantag av i patologiska fall) som medel för att undvika slöseri med produkter och mänsklig energi. Frihet för alla att ta för konsumtion. Exempel: apoteken distribuerar kitin fritt och utan inskränkningar.4)
Med andra ord är båda stadier av det socialistiska eller det kommunistiska samhället (ibland särskiljda som ”socialism och ”kommunism”), för Bordiga, kännetecknade av frånvaron av pengar, marknaden och så vidare. Skillnaden mellan dem är att i det första stadiet skulle arbetstidskuponger användas för att allokera produkter till människor, medan dessa i den fullständiga socialismen skulle överges till förmån för fri tillgång. Denna uppfattning särskiljde Bordiga från andra leninister, och särskilt trotskisterna, som tenderade (och fortfarande tenderar) att skjuta ihop de två stadierna och därmed låta pengar och andra utbyteskategorier överleva in i ”socialismen”. Bordiga, som vi kommer att se i nästa avdelning, skulle inte ha något av detta. Inget samhälle i vilket pengar, köpande och säljande och resten har överlevt skulle betraktas som vare sig socialistiskt eller kommunistiskt; dessa utbyteskategorier skulle dö ut före det socialistiska snarare än det kommunistiska stadiet var uppnått.
Eftersom Bordigas arbeten om karaktären hos det framtida samhället är relativt okända i det engelska språket ska jag i denna avdelning summera dem genom att använda mig av omfattande citeringar.5)
Socialismen, sa Bordiga, involverade:
negationen av all egendom, eller av varje subjekt för ägande (privat individuell, förenade individer, staten, nationen, och även samhället) liksom för varje föremål för ägande (jorden… arbetsmedlen i allmänhet och arbetsprodukterna).6)) (1958)
Detta eftersom egendomen med nödvändighet var ”privat” i betydelsen att den exkluderade några – icke-ägarna – från fördelen av vad som ägdes, vilket var precis vad socialismen ville få slut på.
Även ifrån den terminologiska synvinkeln kan egendom bara förstås som att vara privat. För jorden är detta mer uppenbart utifrån det faktum att den uppenbara anblicken av denna institution är ett stängsel som omgärdar ett område som inte går att passera utan ägarens samtycke. Privategendom betyder att icke-ägaren är berövad möjligheten att kliva in på det. Oavsett vem som utövar denna rättighet, må det vara en privatperson eller en grupp, kvarstår den ”berövande” karaktären för alla de andra.7) (1958)
Därför:
att definiera kommunism utifrån ”statsegendom” är nonsens eftersom idén om ”samhällelig egendom” självt är: när samhället som helhet blir herrar över dess existensmedel eftersom det har upphört med att rivas upp av interna motsättningar, det är inte alls ”samhällelig egendom” som kommer i fråga utan avskaffandet av egendom som sakförhållande och som idé. För hur ska egendom definieras om inte genom den andras utestängande från användningen och nöjet av egendomsobjektet. När det inte längre finns någon att utestänga finns det inte längre någon egendom och heller inte några möjliga egendomsägare: ”samhället” mindre än någon annan8) (1967–1968)
Målet för socialismen var att avskaffa egendomen, inte att förändra dess form. Socialismen definierades därför inte i termer av ägande av produktionsmedlen utan i termer av samhälleliga överenskommelser för att använda dem:
När de socialistiska formlerna är riktiga finner man inte ordet egendom utan besittning, att ta besittning över produktionsmedlen, mer precist att utöva kontroll eller förvaltning av produktionsmedlen, över vilka vi fortfarande måste bestämma det exakta subjektet.9) (1958)
Bordiga fortsatte med att definiera ”samhället” som detta subjekt, så att han faktiskt erbjöd den följande definitionen av socialism: ett samhällsystem baserat på den samhälleliga kontrollen över produktionsmedlen.
Bordiga var bergsäker på att socialism inte betyder att lämna över kontrollen över användningen – och därmed det reella ägandet – av enskilda fabriker och andra arbetsplatser vare sig till personerna som arbetade i dem eller till de människor som bor i det område som dessa fabriker eller arbetsplatser var belägna. Medan han kommenterade en text av Marx, skrev han att det socialistiska samhället stod i motsats till:
tillskrivandet av produktionsmedlen (jorden i vårt fall) till speciella samhällsgrupper: fraktioner eller särskilda nationella samhällsklasser, grupper eller företagsgrupper, yrkesmässiga eller fackföreningsmässiga kategorier.10) (1958)
Vidare:
Det socialistiska programmet insisterar på att ingen bransch av produktionen ska förbli i händerna på bara en klass, även om det är producenternas. Därmed kommer inte jorden att gå till bondeföreningar, heller inte till bondeklassen, utan till hela samhället.11) (1958)
Krav som ”fabrikerna åt arbetarna”, ”gruvorna åt gruvarbetarna” och andra sådana planer för ”arbetarkontroll” var inte socialistiska krav, eftersom ett samhälle där dessa skulle bli verklighet fortfarande skulle vara ett egendomssamhälle i den meningen att delar av produktionsapparaten enbart skulle kontrolleras av sektioner av samhället med uteslutandet av andra sektioner. Socialismen, insisterade alltid Bordiga, betydde slutet för all sektionell kontroll över separata delar av produktionsapparaten och upprättandet av en central kontroll över produktionsmedlen.
Så för Bordiga skulle det i ett socialistiskt samhälle inte finnas något ägande alls över produktionen, inte av individer eller av grupper, men heller inte av grupper av producenter eller lokala eller nationella samfund heller. Produktionsmedlen skulle inte ägas överhuvudtaget, utan skulle helt enkelt vara där till att användas av mänskligheten för dess överlevnad och fortbestånd under de bästa möjliga förutsättningarna.
Egendomens avskaffande betydde på samma gång samhällsklassernas och statens avskaffande. Med egendomens avskaffande skulle det inte längre finnas någon grupp av människor i en privilegierad ställning till följd av att kontrollera mark eller produktionsinstrument som deras ”egendom”, och det skulle inte finnas något behov av något tvingande samhällsorgan för att skydda egendomsinnehavarnas egendom och för att upprätthålla deras herravälde i samhället. Samhällsklasser och den politiska staten skulle till slut, under loppet av en mer eller mindre lång övergångsperiod, lämna plats för ”den rationella förvaltningen av mänsklig aktivitet”. Bordiga var alltså förmögen att skriva att ”om man vill ge en definition av den socialistiska ekonomin så är det en statslös ekonomi”.12) (1956–1957) Han skrev också att samhällsorganisationen, i och med upprättandet av socialismen, skulle ha ändrats ”från ett samhällsystem av kontroll av människor (vilket det har varit sedan förhistorien) till en enhetlig och vetenskapligt konstruerad förvaltning av ting och av naturkrafterna”13) (1951).
Bordiga såg relationen mellan partiet och arbetarklassen under kapitalismen som analog med den mellan hjärnan och de andra delarna av en biologisk organism. Likaså föreställde han sig relationen mellan den vetenskapligt organiserade centrala administrationen och resten av det socialistiska samhället i stort sett samma termer. Faktum är att Bordiga såg det administrativa organet i det socialistiska samhället som den direkta avkomlingen från partiet i det kapitalistiska samhället:
När det internationella klasskriget har vunnits och när staterna har dött bort kommer partiet, som föds med den proletära klassen och dess doktrin, inte att dö bort. I denna avlägsna framtid kommer det kanske inte längre att kallas för parti, men det kommer att leva som det ensamma organet, ”hjärnan” för ett samhälle befriat från klasskrafter.14) (1956–1957)
Under kommunismens högre stadium, som inte längre kommer känna varuproduktion, inte heller pengar eller nationer, och som kommer att se statens död … kommer partiet … att behålla rollen som magasin och spridare av samhällsdoktrinen genom att ge en generell vision av utvecklingen av relationerna mellan det mänskliga samhället och den materiella naturen.15) (1951)
Följaktligen kommer den vetenskapligt organiserade centrala administrationen under socialismen, i en mycket verklig mening för Bordiga – som var en trogen anhängare av uppfattningen att det mänskliga samhället bäst förstås som vara en slags organism – ”samhällshjärnan”, att vara ett specialiserat samhällsorgan med ansvar för förvaltningen av samhällets gemensamma angelägenheter. Även om den kommer att agera i samhällsorganismens intresse som helhet kommer den inte att väljas av de individuella medlemmarna i det socialistiska samhället, mer än vad den mänskliga hjärnan väljs av de individuella cellerna i människokroppen.
Långt ifrån att acceptera den här biologiska metaforen, intog Bordiga uppfattningen att det inte skulle vara lämpligt under socialismen att använda resurser för val till att fylla administrativa poster, inte heller för att ta samhällbeslut genom ”räknandet av huvuden”. För honom fylldes administrativa poster bäst av dem som var mest dugliga för att göra jobbet, inte av de mest populära; likaså, vad som var den bästa lösningen på ett särskilt problem var något som skulle bestämmas vetenskapligt av experter inom området och inte en fråga om en majoritetsuppfattning att avgöras genom en omröstning.
Vad som var viktigt för Bordiga var inte så mycket den personal som skulle utföra socialistiska administrativa funktioner som det faktum att det skulle behöva vara ett administrativt organ under socialismen till att fungera som en samhällelig hjärna och att detta organ skulle behöva vara organiserat på en ”vetenskaplig” snarare än en ”demokratisk” basis.
Bordigas uppfattning av socialismen var ”icke-demokratisk” snarare än ”odemokratisk”. Han definierade i realiteten socialismen, inte som ”den demokratiska samhälleliga kontrollen över produktionsmedlen, av och i intresse av samhället som helhet”, utan helt enkelt som ”den samhälleliga kontrollen över produktionsmedlen i intresse av samhället som helhet”.
Upprättandet av socialismen, som den centrala samhälleliga kontrollen av alla produktionsmedel betydde slutet för företaget vilket Bordiga, som en produktiv enhet eller grupp av separata produktiva enheter kontrollerade av ett ensamt separat kapital, uppfattade som den väsentliga ekonomiska institutionen i kapitalismen. Faktiskt så var företaget den specifika formen vilken egendomen tog sig i det kapitalistiska samhället; det var en egendomsform i den meningen att den representerade kontrollen över delar av den samhälleliga produktionsapparaten och av produkterna från dessa delar, by sections only of society.
Där kontrollen över produktionsmedlen var uppdelad mellan företag kunde den enda förbindelsen som fordrade upprättas mellan produktiva enheter, för att få dem att fungera som ett produktivt system, vara kommersiell. Företagen var endast sammanbundna med varandra genom förbindelsen att köpa det andras produkter. Sålunda implicerade existensen av företag köpande och säljande, marknader, pengar och i själva verket hela den kommersiella ekonomin som var kapitalism. Bordiga drog från denna analys av det företagskapitalistiska systemet följande slutsats:
Alltså förordar det socialistiska kravet att inte bara omstörta privategendomens lag och ekonomi utan på samma gång marknadsekonomin och hela företagsekonomin.
Det är endast när samhället rör sig bortom dessa tre kännetecknen för den nuvarande ekonomin – privat ägande av produkterna, penningmarknad, produktionsorganisering av företag – som det kommer att bli möjligt att säga att det går mot socialismen.16) (1948)
Och han tillade:
Kapitalismen kommer att existera så länge som produkter förs till marknaden eller på något sätt är ”värderade” som krediter av företagen och betraktas som avgränsade ekonomiska öar, också en väldigt stor sådan, medan motprestationen arbete debiteras till denna.17) (1948)
Upprättandet av socialismen genom den centraliserade kontrollen över alla produktionsmedel i händerna på samhället betyder inte bara avskaffandet av företagen utan också av köpande och säljande, pengar, löner, marknaden och alla de andra kategorierna i en bytesekonomi. På den här punkten var Bordiga väldigt klar och väldigt konsekvent över åren:
Den moderna kommersiella ekonomin betyder en monetär ekonomi; sålunda inbegriper det socialistiska antikommersiella kravet på samma gång avskaffandet av pengar som bytesmedel liksom medel för det praktiska upprättandet av kapital.18) (1948)
Det kapitalistiska produktionssättet… kommer att ha försvunnit från den stund då det inte längre kommer att existera några bytesvärden såväl som varor, dvs. när det inte längre kommer att finnas kommersiellt handlande med konsumtionsartiklar eller några pengar19) (1952)
Socialismen… är ekonomin som inte längre känner några marknader, cirkulation, pengar20) (1956–1957)
Den kommunistiska revolutionen betyder döden för kommersialismen.21) (1958)
Socialismen… är ekonomin utan bytesvärden (i det lägre och högre stadiet).22)
… det kommer att bli frågan om avskaffandet av alla bytesvärden och all värdeproduktion av arbete.23) (1958)
I samma tecken kunde inget samhälle eller schema för samhällelig rekonstruktion som innehöll pengar, löner och marknaden betraktas som socialistiskt:
… där jag finner utbyte, konkurrens, kapital, pengar etc., där har jag rätt att säga: ickesocialistisk, borgerlig ekonomisk struktur.24) (1959)
… ett samhälle grundat på löner betalda med pengar är ett ickekommunistiskt, privatekonomiskt samhälle, och låt oss tillägga: även om det inte finns några gods- eller kapitalägare.25) (1959)
Löner är inte det enda positiva ekonomiska fenomenet som tillåter oss förkunna att nedgången för den kapitalistiska strukturen ännu inte har uppnåtts. Vi skulle kunna uttrycka samma tanke genom att säga att socialismen ännu inte existerar så länge ett värde tillskrivs arbetet, och detsamma gäller när någon annan vara tillskrivs ett bytesvärde.26) (1959)
… där det finns pengar finns det varken socialism eller kommunism, och det är det inte på långa vägar i Ryssland.27) (1967–1968)
Följaktligen är Bordigas entydiga slutsats:
Ett system med kommersiellt utbyte mellan fria och självständiga företag så som de kan stödjas av kooperativare, syndikalister, frihetliga, har inte någon historisk möjlighet eller någon socialistisk karaktär. Det är till och med ett steg tillbaka i jämfört med åtskilliga sektorer som redan organiseras i stor skala [on a general scale] under den borgerliga tidsåldern som krävs av teknologi och komplexiteten i samhällslivet. Socialism, eller kommunism, betyder att hela samhället är en enda association av producenter och konsumenter.28) (1952)
Under socialismen, sa Bordiga, med försvinnandet av penningen och bytesvärdet, skulle allt som producerades vara omedelbart användbara ting som sådana:
Under antiken producerade vävarna rocken utan att producera rockens bytesvärde, tillägger Marx. Och vi, vi tillägger, med definitiv säkerhet [absolutely sure]: i ett kommunistiskt samhälle kommer rockas som allting annat produceras utan att producera bytesvärde.29) (1958)
Detta i skarp kontrast mot kapitalismen:
Den borgerliga ekonomin är en dubbel ekonomi. Den borgerliga individen är inte en människa utan en firma. Vi vill förstöra alla firmor. Vi vill avskaffa ekonomins dubbla karaktär för att kunna grunda den enda ekonomin som historien redan kände till på grottmannens tid som med handen som sitt enda verktyg gick ut för att samla så många kokosnötter som han hade följeslagare i grottan.30) (1948)
Med andra ord handlar kapitalismen om vinst- och förlusthantering eftersom dess mål är att producera penningprofiter [monetary profits], medan socialismen blott skulle handla om att producera vad människor behöver.
Att bestämma vad folk behöver var för Bordiga en av uppgifterna för den centrala administrationen som efter att ha bestämt detta i ljuset av vad en vetenskaplig bedömning av fakta hade visat var nödvändigt, för att garantera den mänskliga artens överlevnad under de bästa levnadsvillkoren, skulle ordna så att produkterna [goods] för att tillfredställa de mänskliga behoven blev producerade och tillgängliggjorda för de individuella människorna att konsumera.
För att göra detta skulle den centrala administrationen sköta alla produktionsmedlen – hela det redan socialiserade produktionssystemet som socialismen skulle överta från kapitalismen – som en enda enhet och dra upp en plan för att använda det rationellt och få det att producera vad som hade bestämts var nödvändigt. I den här meningen var Bordiga en försvarare av ”centralplanering”, men för honom skulle dessa planer uteslutande dras upp i fysiska termer (och inte i både fysiska och monetära termer som i statskapitalistiska Ryssland och liknande länder):
Grundsatsen för en framtida plan för den socialistiska ekonomin … är att den etableras utanför den kommersiella omgivningen [atmosphere] och penningresurserna [monetary means]. Lenin kallade denna sorts plan ”materiella planer”, man skulle även kunna säga ”fysiska planer”.31) (1956–1957)
Vi vid håller att den första socialistiska planen kommer att skådats när den del som är uttryckt i penningenheter blivit eliminerad.32) (1956–1957)
… en verkligt socialistisk budget, med andra ord med planer som hänvisar till fysiska kvantiteter av objekt och materiella krafter [material forces] utan att nämna penningekvivalenter.33) (1956–1957)
Det rationella förhållandet mellan människan och naturen kommer att födas från den stund då dessa redovisningar och räkenskaper [these accounts and these calculations] med hänseende till projekt inte längre görs i penning-, utan fysiska och mänskliga, storlekar.34) (1963)
Till dem som sa att en sådan planering skulle vara ”byråkratisk” svarade Bordiga:
Den socialistiska ekonomin dödar byråkratin, inte för att den utgår från basen eller från centrum, utan för att det är den första ekonomin som går bortom dyngan penningredovisning och det kommersiella budgetsystemet.35) (1956–1957)
För att illustrera vad han menade med att planer under socialismen uteslutande drogs upp i fysiska kvantiteter använde Bordiga byggnadsindustrin som ett exempel:
Man kan skaffa sig en föreställning om den genom att ta exemplet ett byggprojekt ackompanjerat av ”behovet av material” och en idé om antalet arbetsdagar för ett organiserat arbetslag, utan att göra något ”kostnadsförslag” [”estimate”] men att förena det här arbetet med den nationella planen rörande arbetskraft, produktion och tillgängliga produkter. [goods].36) (1956–1957)
Med andra ord skulle planerna under socialismen dras upp som en lista av det material och det arbete som behövdes för att producera de diverse användbara ting som det hade bestämts var nödvändiga för att tillfredställa mänskliga behov.
Bordiga inkluderade arbete, uttryckt i antalet arbetsdagar, som en av de fysiska kvantiteter med vilka produktionsplanerna för det socialistiska samhället skulle dras upp, men detta var inte detsamma som förordandet användningen av ”arbetstid” som en allmän ekvivalent – ett allmänt mätande av ekonomiskt värde – i penningens ställe. Bordiga var i själva verket i motsats till detta. Så mycket det angick honom [As far as he was concerned] skulle det under socialismen inte vara nödvändigt att beräkna alla produkter [goods] i enlighet med någon universell ekonomisk måttenhet. Detta var bara nödvändigt i samhällen där produkter byttes, just som ett medel för att etablera utbytesförhållanden, men skulle inte vara nödvändigt i ett samhälle som endast producerade bruksvärden omedelbart som sådana:
Om det finns ackumulation under socialismen kommer det att ta formen av en ackumulation av objekt, av material användbara för mänskliga behov, den kommer inte att behöva uppträda alternativt som pengar och inte heller gå igenom bruket av en ”penningmätare” som låter den att bli mätt och jämförd i enlighet med en ”allmän ekvivalent”. Dessa objekt kommer alltså inte längre att vara varor, och de kommer inte längre att bestämmas utom efter deras kvantitativa fysiska storlekt, vilket ekonomer, och även Marx, för förklarande ändamål uttryckte med begreppet bruksvärde.37) (1956–1957)
I det post-borgerliga samhället kommer det därför inte att vara frågan om ”värdemätande genom arbetstid”, som dårar menar, utan att göra sig av med mätandet av värde helt och hållet.38) (1957)
I själva verket skulle hela den revolutionära återfödseln bryta samman om inte samtliga objekt förlorade karaktären av att vara varor och om arbete inte slutade att vara måttet för ”bytesvärde”, en annan form som, i sällskap med mätandet genom pengar, måste dö tillsammans med det kapitalistiska produktionssättet.39) (1958)
Så Bordiga såg produktionen i det socialistiska samhället som organiserat i enlighet med en plan upprättad av den centrala administrationen och uppritad samt verkställd uteslutande i fysiska kvantiteter av användbara ting utan tillgripandet av någon allmän ekvivalent, vare sig av pengar eller av arbetstid.
Bordiga förutsatte att produktionsnivån under socialismen tillslut skulle bli relativt stabil (vilket skulle göra planering en fråga om rutin). Den skulle till och med kunna minska jämfört med kapitalismen:
Det går att konstatera att ackumulationsrytmen under socialismen, mätt i materiella kvantiteter som tonnage stål och kilowatt energi, kommer att vara långsam och lite högre än befolkningsökningen. Jämfört med utvecklade kapitalistiska samhällen kommer den rationella planeringen av konsumtion i kvantitet och kvalitet samt avskaffandet av den oerhörda mängden ton i konsumtion (från cigaretter till aircraft carriers) kommer förmodligen att leda till en lång period av fallande produktionsindex och sålunda, om vi ska ta upp det i de gamla termerna, en disinvestering och disackumulation.40) (1956–1957)
Bland de andra angelägenheter som Bordiga menade att världssocialismens centrala administrationen skulle behöva planera för, i intresset av mänskligheten som djurart, var en stabil befolkningsnivå och en ännu större spridning av befolkningen över hela jordklotet (åtskillnaden mellan stad och lands försvinnande).
Bordiga sa att under socialismen skulle den centrala administrationen
In socialism, said Bordiga, the central administration, acting on behalf of and in the best interest of human society as a whole, would not only decide what should be produced; it would also decide how what had been produced should be used. Those at workplace level who had produced goods would thus have no say as to how those goods should be used - since if they did, this would mean they would have a property right over them and then society would not be socialism - but would immediately make them available to society to use as it decided:
Society is immediately the owner of any product of labour supplied by each of its components, who have no right over what they have produced. [1956-7]41)
The producers' associations of future society, whose membership will normally be renewed many times over the period of a man's life, will be associations having as their only aim the function, the act, the joy of producing. Not only to the extent that they will be following a common rational plan and to the extent that society will be transformed into ONE producers' association. .. , but above all to the extent that these technical, non-economic groupings of producers will place the whole of their product at the disposal of society and of its central plan for consumption. [1958]42)
~~DISCUSSION~~