| Both sides previous revision
Previous revision
Next revision
|
Previous revision
|
endnotes:sic [Y-m-dH:i]
henriksson |
endnotes:sic [Y-m-dH:i] (current)
henriksson |
| ===== Rätt verktyg för arbetsuppgiften – subsumtion eller reproduktion? ===== | ===== Rätt verktyg för arbetsuppgiften – subsumtion eller reproduktion? ===== |
| |
| Det kapitalistiska klassförhållandet är inte någon statisk totalitet.((Den här texten utvecklades under loppet av en diskussion inom redaktionskollektivet bakom Endnotes. Den läggs emellertid fram för Sic på individuell grund och redaktionskollektivet bakom Endnotes anslutande till dess tes eller angreppssätt skall inte förutsättas.)) Det är en processerande motsättning,((Marx term i //Grundrisse// är »processierende Widerspruch», (//MEGA II/1//, Akademi Verlag, 2006, s. 582) något S-E Liedman översatt till »tilltagande motsättning» i det svenska urvalet (//Grundrisse: Ett urval//, Tankekraft förlag, 2010, s. 205). Penguins engelska utgåva från 1973 anger »moving contradiction» (s. 706), vilket är lydelsen i den aktuella textens engelska original; //Collected Works//, vol. 29, Progress Publishers, 1987 anger »contradiction-in-process», s. 91. Ö.a.)) en motsättning med en historia och därtill en motsättning som skapar historia. Den här texten är ett bidrag till de pågående försöken att utveckla begrepp som är ändamålsenliga för uppgiften att periodisera den kapitalistiska epokens historia – dvs. för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. | Det kapitalistiska klassförhållandet är inte en statisk totalitet.((Den här texten utvecklades under loppet av en diskussion inom redaktionskollektivet bakom Endnotes. Den läggs emellertid fram för Sic på individuell grund och redaktionskollektivet bakom Endnotes anslutande till dess tes eller angreppssätt skall inte förutsättas.)) Det är en processerande motsättning,((Marx term i //Grundrisse// är »processierende Widerspruch», (//MEGA II/1//, Akademi Verlag, 2006, s. 582) något S-E Liedman översatt till »tilltagande motsättning» i det svenska urvalet (//Grundrisse: Ett urval//, Tankekraft förlag, 2010, s. 205). Penguins engelska utgåva från 1973 anger »moving contradiction» (s. 706), vilket är lydelsen i den aktuella textens engelska original; //Collected Works//, vol. 29, Progress Publishers, 1987, anger »contradiction-in-process» (s. 91). Ö.a.)) en motsättning med en historia och därtill en motsättning som skapar historia. Den här texten är ett bidrag till de pågående försöken att utveckla begrepp som är ändamålsenliga för uppgiften att periodisera den kapitalistiska epokens historia – dvs. för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. |
| |
| Vid första anblicken verkar det utan tvekan som att det kapitalistiska klassförhållandet har genomgått betydande strukturella förändringar genom dess historia. Få skulle till exempel förneka att det har skett en kapitalistisk omstrukturering (eller bättre, en omstrukturering av klassförhållandet) sedan 1970-talet. Det som emellertid är en öppen fråga är på vilken teoretisk grund de strukturella förändringarna i det kapitalistiska klassförhållandet kan förstås.((Det har förts fram många konkurrerande periodiseringar av den kapitalistiska utvecklingen. Vi kan till exempel jämföra neoklassiska tillväxtteorier som baseras [dependent] på graden av sparande och befolkningstillväxten; endogena tillväxtteorier (med externa ekonomier och teknologiska förbättringar som nyckelvariabler); Kondratieff-cykler och andra teorier om långa vågor, antingen de förstås i termer av cyklisk ekonomisk expansion och kontraktion som relateras till den teknologiska innovationens rytm (som hos Schumpeter till exempel) eller i termer av kreditcykler (som till exempel nyttjar sig av Minskys »Financial insability hypothesis»); Braudel, som föregångaren till Wallerstein, Arrighi, Silver, Gunder Frank med fleras världsystemsteori; Polanyis »stora omdaning»; Mandels perioder av »marknadskapitalism», »monopolkapitalism» och »senkapitalism»; Hilferdings faser av »frihandels-», »monopol-» och »finanskapitalism»; Sweezys perioder av »konkurrens-» och »monopol-/statsmonopolkapitalism»; perioder av »tidig kapitalism»/»ursprunglig ackumulation», »kolonialism» och »imperialism» så som de teoretiserades av Hobson, Lenin och Bukharin; olika vänsterkommunistiska varianter av förfallsteorin; den periodisering som utvecklades av den så kallade regleringsskolan (Aglietta, Lipietz, Boyer och Mistral m.fl.) i vilka samspelet mellan »regleringsformer» och »ackumulationsregimer» etablerar historiska »utvecklingsformer»; och periodiseringen efter kategorierna formell och reell subsumtion, och klassammansättnings- och kampform [modes of contestation] som teoretiserats av Camatte och Negri på var sitt håll, som diskuteras i »The history of subsumption», //Endnotes// nr 2.)) Det som följer är en preliminär undersökning av ett antal kriterier som kan visa sig centrala för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. Konturerna till en sådan periodisering kommer sedan att tecknas provisoriskt.((Jag medger att denna text har en på sätt och vis heuristisk [?] karaktär och uppställs [conceived] på en tämligen hög abstraktionsnivå. Den är nödvändigtvis schematisk, vilket i själva verket varje framhållande av kriterium för en historisk periodisering är. Ytterligare kriterier måste utan tvivel tas fram för att man ska kunna teoretisera de kvalitativa bestämningarna för den föränderliga konfigurationen för det kapitalistiska klassförhållandet på en mer konkret nivå.)) | Vid första anblicken verkar det utan tvekan som att det kapitalistiska klassförhållandet har genomgått betydande strukturella förändringar under sin historia. Få skulle till exempel förneka att det har skett en kapitalistisk omstrukturering (eller bättre, en omstrukturering av klassförhållandet) sedan 1970-talet. Vad som emellertid är en öppen fråga är på vilken teoretisk grund de strukturella förändringarna i det kapitalistiska klassförhållandet kan förstås.((Det har förts fram många konkurrerande periodiseringar av den kapitalistiska utvecklingen. Vi kan till exempel jämföra neoklassiska tillväxtteorier som baseras [dependent] på graden av sparande och befolkningstillväxten; endogena tillväxtteorier (med externa ekonomier och teknologiska förbättringar som nyckelvariabler); Kondratieff-cykler och andra teorier om långa vågor, antingen de förstås i termer av cyklisk ekonomisk expansion och kontraktion som relateras till den teknologiska innovationens rytm (som hos Schumpeter till exempel) eller i termer av kreditcykler (som till exempel nyttjar sig av Minskys »Financial insability hypothesis»); Braudel, som föregångaren till Wallerstein, Arrighi, Silver, Gunder Frank med fleras världsystemsteori; Polanyis »stora omdaning»; Mandels perioder av »marknadskapitalism», »monopolkapitalism» och »senkapitalism»; Hilferdings faser av »frihandels-», »monopol-» och »finanskapitalism»; Sweezys perioder av »konkurrens-» och »monopol-/statsmonopolkapitalism»; perioder av »tidig kapitalism»/»ursprunglig ackumulation», »kolonialism» och »imperialism» så som de teoretiserades av Hobson, Lenin och Bukharin; olika vänsterkommunistiska varianter av förfallsteorin; den periodisering som utvecklades av den så kallade regleringsskolan (Aglietta, Lipietz, Boyer och Mistral m.fl.) i vilka samspelet mellan »regleringsformer» och »ackumulationsregimer» etablerar historiska »utvecklingsformer»; och periodiseringen efter kategorierna formell och reell subsumtion, och klassammansättnings- och kampform [modes of contestation] som teoretiserats av Camatte och Negri på var sitt håll, som diskuteras i »The history of subsumption», //Endnotes// nr 2.)) Det som följer är en preliminär undersökning av ett antal kriterier som kan visa sig centrala för en periodisering av det kapitalistiska klassförhållandet. Konturerna till en sådan periodisering kommer sedan att tecknas provisoriskt.((Jag medger att denna text har en på sätt och vis heuristisk [?] karaktär och uppställs [conceived] på en tämligen hög abstraktionsnivå. Den är nödvändigtvis schematisk, vilket i själva verket varje framhållande av kriterium för en historisk periodisering är. Ytterligare kriterier måste utan tvivel tas fram för att man ska kunna teoretisera de kvalitativa bestämningarna för den föränderliga konfigurationen för det kapitalistiska klassförhållandet på en mer konkret nivå.)) |
| |
| Den periodisering som har utvecklats av Théorie communste (TC) är utgångspunkten för denna undersökning (och till viss del även föremålet för kritik). Ett utkast till TC:s periodisering tecknades i efterordet till //Endnotes// nr 1((http://endnotes.org.uk/translations/8)) och en kritik av användandet av begreppen formell och reell subsumtion som grund för denna periodisering utvecklas i »The history of subsumption» i //Endnotes// nr 2.((http://endnotes.org.uk/articles/6)) | Den periodisering som har utvecklats av Théorie communste (TC) bildar utgångspunkt för denna undersökning (och är till viss del även föremålet för kritik). Ett utkast till TC:s periodisering tecknades i efterordet till //Endnotes// nr 1((http://endnotes.org.uk/translations/8)) och en kritik av användandet av begreppen formell och reell subsumtion som grund för denna periodisering utvecklas i »The history of subsumption» i //Endnotes// nr 2.((http://endnotes.org.uk/articles/6)) |
| |
| I sin periodisering teoretiserar TC reell subsumtion i termer av att kapitalet blir ett organiskt system som konstituerar och reproducerar sig som sådant. Reell subsumtion definieras av TC som att »!!kapitalet blir det kapitalistiska samhället!!», som den process genom vilken de två kretsloppen för //le double moulinet// [dubbelkvarnen] (reproduktionen av kapitalet och reproduktionen av arbetskraften) blir adekvata för produktionen av relativt mervärde. Detta är riktigt i så måtto som den strukturerande princip på vilken den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet baseras är relativt mervärde, som självt grundar sig på omvandlingar av modaliteterna för proletariatets reproduktion. Dessa omvandlingar förmedlas naturligtvis själva av omvandlingarna av arbetsprocessen, kapitaliseringen av produktionsavdelningar för varor [goods] som ingår i arbetarnas konsumtion, varufieringen av nya områden av reproduktiv verksamhet //och// av omvandlingar av klasskonfrontationens samhälleliga kombinationer och former. I själva verket förmedlas proletariatets reproduktion i den nuvarande perioden av omvandlingarna av kapitalets reproduktionskretslopp – nämligen alla de grundläggande förändringarna av de sätt på vilka mervärdet omvandlas till tillskottskapital (så som finanskapitalets ökande betydelse, marknadernas penetrering av varandra och den tendentiella upplösningen av hindren för kapitalets globala flöde och mobilitet). Proletariat och kapital konfronterar varandra direkt, inte bara i produktionssfären utan på nivån av deras reproduktion (eller allt mer, som vi kommer att se, //på nivån av deras icke-reproduktion//). | I sin periodisering teoretiserar TC reell subsumtion i termer av att kapitalet blir ett organiskt system som konstituerar och reproducerar sig som sådant. Reell subsumtion definieras av TC som att »!!kapitalet blir det kapitalistiska samhället!!», som den process genom vilken de två kretsloppen för //le double moulinet// [dubbelkvarnen]((Zwickmühle, se K. Marx, //Das Kapital I. Der Produktionsprozeß des Kapitals//, Ullstein Buch, utan datum, s. 524f., jfr //Kapitalet. Första boken//, Bo Cavefors bokförlag, 1969, s. 507f; för ett resonemang kring detta, se //riff-raff// nr 8 »Inledning», s. 19ff. Ö.a.)) (reproduktionen av kapitalet och reproduktionen av arbetskraften) blir adekvata för produktionen av relativt mervärde. Detta är riktigt i så måtto som den strukturerande princip på vilken den reella subsumtionen av arbetet under kapitalet baseras är relativt mervärde, som självt grundar sig på omvandlingar av modaliteterna för proletariatets reproduktion. Dessa omvandlingar förmedlas naturligtvis själva av omvandlingarna av arbetsprocessen, kapitaliseringen av produktionsavdelningar för varor [goods] som ingår i arbetarnas konsumtion, varufieringen av nya områden av reproduktiv verksamhet //och// av omvandlingar av klasskonfrontationens samhälleliga kombinationer och former. I själva verket förmedlas proletariatets reproduktion i den nuvarande perioden av omvandlingarna av kapitalets reproduktionskretslopp – nämligen alla de grundläggande förändringarna av de sätt på vilka mervärdet omvandlas till tillskottskapital (så som finanskapitalets ökande betydelse, marknadernas penetrering av varandra och den tendentiella upplösningen av hindren för kapitalets globala flöde och mobilitet). Proletariat och kapital konfronterar varandra direkt, inte bara i produktionssfären utan på nivån av deras reproduktion (eller allt mer, som vi kommer att se, //på nivån av deras icke-reproduktion//). |
| |
| Arbetets subsumtion under kapitalet tillskrivs en central plats i TC:s historiska och systematiska schema. På en nivå kan detta rättfärdigas, då det är genom arbetets subsumtion under kapitalet som kapitalets värdeförmering fortskrider (och detta är den dominerande ledande historiska dynamiken i den kapitalistiska epoken). Även om arbetets subsumtion under kapitalet må återfinnas i systemets hjärta är det emellertid inte tillräckligt att karakterisera den historiska utvecklingen för de kapitalistiska samhälleliga förhållandenas totalitet i termer av detta begrepp allena. TC:s analys pekar i själva verket mot ett historiskt-systematiskt fokus på utvecklingen av //modaliteterna för integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp//. Följdriktigt är det möjligt att etablera en periodisering av klassförhållandet genom att urskilja //faser av integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp//. Dessa kan provisoriskt teoretiseras systematiskt under rubriken //modaliteter för reproduktionen av förhållandet mellan proletariat och kapital//. Genom att utnyttja begreppen på det här sättet kan vi etablera det systematiska sammanlänkandet av arbetets subsumtion under kapitalet och modaliteterna för integreringen av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp. Detta angreppssätt har den förtjänsten att det ställer det systematiskt-historiska utvecklandet av //klassförhållandets reproduktion// i förgrunden och ger oss på så sätt en grund på vilken vi kan teoretisera kapitalets och proletariatets processerande motsättning liksom dess historia och realitet. En sådan teoretisk produktion undviker det subjektivistiska angreppssättets Skylla och det objektivistiska angreppssättets Karybdis: proletariat och kapital förstås stå i ett förhållande av ömsesidig implikation, och det historiska förloppet för reproduktionen av detta förhållande förstås så som varandes på en och samma gång en klasskampens historia //och// en historia för de objektiva ekonomiska kategoriernas rörelse – som exploateringsförhållandets historia. | Arbetets subsumtion under kapitalet tillskrivs en central plats i TC:s historiska och systematiska schema. På en nivå kan detta rättfärdigas, då det är genom arbetets subsumtion under kapitalet som kapitalets värdeförmering fortskrider (och detta är den dominerande ledande historiska dynamiken i den kapitalistiska epoken). Även om arbetets subsumtion under kapitalet återfinns i systemets hjärta är det emellertid inte tillräckligt att karakterisera den historiska utvecklingen för de kapitalistiska samhälleliga förhållandenas totalitet i termer av detta begrepp allena. TC:s analys pekar i själva verket mot ett historiskt-systematiskt fokus på utvecklingen av //modaliteterna för integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp//. Följdriktigt är det möjligt att etablera en periodisering av klassförhållandet genom att urskilja //faser av integreringen av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp//. Dessa kan provisoriskt systematiskt teoretiseras under rubriken //modaliteter för reproduktionen av förhållandet mellan proletariat och kapital//. Genom att utnyttja begreppen på det här sättet kan vi etablera det systematiska sammanlänkandet av arbetets subsumtion under kapitalet och modaliteterna för integreringen av kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp. Detta angreppssätt har den förtjänsten att det ställer det systematiskt-historiska utvecklandet av //klassförhållandets reproduktion// i förgrunden och ger oss på så sätt en grund på vilken vi kan teoretisera kapitalets och proletariatets processerande motsättning liksom dess historia och realitet. En sådan teoretisk produktion undviker det subjektivistiska angreppssättets Skylla och det objektivistiska angreppssättets Karybdis: proletariat och kapital förstås stå i ett förhållande av ömsesidig implikation, och det historiska förloppet för reproduktionen av detta förhållande förstås så som varandes på en och samma gång en klasskampens historia //och// en historia för de objektiva ekonomiska kategoriernas rörelse – som exploateringsförhållandets historia. |
| |
| ===== Till periodiseringen av modaliteterna för reproduktionen av det kapitalistiska klassförhållandet ===== | ===== Till periodiseringen av modaliteterna för reproduktionen av det kapitalistiska klassförhållandet ===== |
| Som vi har sett karakteriserar produktivitets- och reallöneökningar förhållandet mellan kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp tiden efter 1850/1871 i Storbritannien, Tyskland och USA. Skiftet till denna modalitet för reproduktionen av klassförhållandet i den kapitalistiska ackumulationens dominerande centrum sker i ett sammanhang av ständig kamp om arbetsdagens gränser (dessa kamper spänner från 1800-talet till början av 1900-talet). Man kan nog hävda att dessa förändringar [transformations] måste förstås i förhållande till varandra som konstituerande för en ny konfiguration för klassförhållandet, en ny kampcykel och ett nytt mönster för den kapitalistiska ackumulationen i vilken produktionen av relativt mervärde får en systemtypisk [systemic] betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet. Det minskade utrymmet för en absolut mervärdeutvinning verkar allt mer som en sporre för utvecklandet av ny produktionsteknik: denna process karakteriserar redan den kapitalistiska ackumulationen i de huvudsakliga centrumen för den kapitalistiska ackumulationen under 1800-talets sista år, men man kan nog hävda att den antar en ny nivå av systematisering och institutionalisering efter vågen av revolution och kontrarevolution vid slutet av första världskriget. Grovt och schematiskt sett omvandlar tayloristisk scientific management och fordistiska tekniker produktionsprocessen och ger gradvis upphov till en ny industriell klassammansättning kring den hegemoniska karaktären den halv- eller okvalificerade massarbetaren vid monteringsbanden. Kapitalackumulationen knyts till industriell massproduktion av konsumtionsvaror som konsumeras av arbetarklassen. | Som vi har sett karakteriserar produktivitets- och reallöneökningar förhållandet mellan kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp tiden efter 1850/1871 i Storbritannien, Tyskland och USA. Skiftet till denna modalitet för reproduktionen av klassförhållandet i den kapitalistiska ackumulationens dominerande centrum sker i ett sammanhang av ständig kamp om arbetsdagens gränser (dessa kamper spänner från 1800-talet till början av 1900-talet). Man kan nog hävda att dessa förändringar [transformations] måste förstås i förhållande till varandra som konstituerande för en ny konfiguration för klassförhållandet, en ny kampcykel och ett nytt mönster för den kapitalistiska ackumulationen i vilken produktionen av relativt mervärde får en systemtypisk [systemic] betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet. Det minskade utrymmet för en absolut mervärdeutvinning verkar allt mer som en sporre för utvecklandet av ny produktionsteknik: denna process karakteriserar redan den kapitalistiska ackumulationen i de huvudsakliga centrumen för den kapitalistiska ackumulationen under 1800-talets sista år, men man kan nog hävda att den antar en ny nivå av systematisering och institutionalisering efter vågen av revolution och kontrarevolution vid slutet av första världskriget. Grovt och schematiskt sett omvandlar tayloristisk scientific management och fordistiska tekniker produktionsprocessen och ger gradvis upphov till en ny industriell klassammansättning kring den hegemoniska karaktären den halv- eller okvalificerade massarbetaren vid monteringsbanden. Kapitalackumulationen knyts till industriell massproduktion av konsumtionsvaror som konsumeras av arbetarklassen. |
| |
| Vid slutet av 1920-talet, som karakteriseras av ekonomisk stagnation, är överackumulationen av kapital redan kännbar. Under 1920-talet och i synnerhet 1930-talet (under Roosevelts New deal) börjar den kapitalistiska staten i det nya framväxande centrumet för kapitalackumulationen – USA – att implementera strategier för att kunna hantera det dubbla överskottet som är en manifestation för överackumulationen (överskottskapital och överskottsbefolkning): direkt understöd till den produktiva sektorn och direktöverföringar till arbetarna i form av pensioner och sociala bidrag [welfare payments]. Denna »keynesianska» styrning av det dubbla överskottet (överskottskapital och överskottsbefolkning) !![kanske stryka denna parentes; upprepar bara vad som precis sades /PH]!! främjar efterkrigsboomen som även möjliggjordes på basis av den massiva devalveringen av kapital under andra världskriget.((Naturligtvis har även kriget effekt som »styrning» av problemet med överskottsbefolkning på ett synnerligen brutalt sätt.)) Kapital exporteras till Västeuropa, Japan, Brasilien etc. I vart och ett av dessa avancerade kapitalistiska länder ser vi en konfiguration för klassförhållandet där lönen (och vidare betraktat den sociala lönen) knyts till produktivitetsökningar – dvs. proletariatets reproduktion binds vid kapitalackumulationen. Under denna period integreras så kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp genom arbetarrörelsens förmedling och regleringen av staten i nationellt avgränsade ackumulationsområden.((Naturligtvis är en betydande dimension av denna uppdelning av världsekonomin i dessa nationella ackumulationsområden den geopolitiska uppdelningen av världen i Öst- och Västblocket.)) Exploateringsförhållandet omvandlas på så sätt att klasskampen i stort antar formen av industriella kollektiva förhandlingsprocesser; proletariat och kapital konfronterar varandra som antagonister i klasskonflikten kring villkoren för kohandeln mellan produktiviteten och den sociala lönen inom ett samhälleligt fördrag [compact; kompromiss] som förmedlas av den kapitalistiska staten. I denna konfiguration för kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp drivs vart och ett av kretsloppen av kraften från det andra. Löneökningar tillåter en utökad reproduktion av proletärernas behov, samtidigt som de är knutna till produktivitetsökningar; lönernas realvärde ökar absolut samtidigt som kapitalackumulationen fortgår på basis av en //relativ// utarmning av proletariatet (relativt i förhållande till det totala samhälleliga värde som produceras). | Vid slutet av 1920-talet, som karakteriseras av ekonomisk stagnation, är överackumulationen av kapital redan kännbar. Under 1920-talet och i synnerhet 1930-talet (under Roosevelts New deal) börjar den kapitalistiska staten i det nya framväxande centrumet för kapitalackumulationen – USA – att implementera strategier för att kunna hantera det dubbla överskottet som är en manifestation för överackumulationen (överskottskapital och överskottsbefolkning): direkt understöd till den produktiva sektorn och direktöverföringar till arbetarna i form av pensioner och sociala bidrag [welfare payments]. Denna »keynesianska» styrning av det dubbla överskottet främjar efterkrigsboomen som även möjliggjordes på basis av den massiva devalveringen av kapital under andra världskriget.((Naturligtvis har även kriget effekt som »styrning» av problemet med överskottsbefolkning på ett synnerligen brutalt sätt.)) Kapital exporteras till Västeuropa, Japan, Brasilien etc. I vart och ett av dessa avancerade kapitalistiska länder ser vi en konfiguration för klassförhållandet där lönen (och vidare betraktat den sociala lönen) knyts till produktivitetsökningar – dvs. proletariatets reproduktion binds vid kapitalackumulationen. Under denna period integreras så kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp genom arbetarrörelsens förmedling och regleringen av staten i nationellt avgränsade ackumulationsområden.((Naturligtvis är en betydande dimension av denna uppdelning av världsekonomin i dessa nationella ackumulationsområden den geopolitiska uppdelningen av världen i Öst- och Västblocket.)) Exploateringsförhållandet omvandlas på så sätt att klasskampen i stort antar formen av industriella kollektiva förhandlingsprocesser; proletariat och kapital konfronterar varandra som antagonister i klasskonflikten kring villkoren för kohandeln mellan produktiviteten och den sociala lönen inom ett samhälleligt fördrag [compact; kompromiss] som förmedlas av den kapitalistiska staten. I denna konfiguration för kapitalets och arbetskraftens reproduktionskretslopp drivs vart och ett av kretsloppen av kraften från det andra. Löneökningar tillåter en utökad reproduktion av proletärernas behov, samtidigt som de är knutna till produktivitetsökningar; lönernas realvärde ökar absolut samtidigt som kapitalackumulationen fortgår på basis av en //relativ// utarmning av proletariatet (relativt i förhållande till det totala samhälleliga värde som produceras). |
| |
| Om det är sant att det relativa mervärdet under denna period, som vi preliminärt benämner perioden av förmedlad integration av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, är av systematisk betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet för kapitalets ackumulation så innebär inte det att det absoluta mervärdet har försvunnit ur bilden. I själva verket åtföljs arbetets ökande produktivitet genom införandet av ny produktionsteknik av en ökande intensitet i arbetet. De »produktivitetsuppgörelser» som upprättas genom kollektiva förhandlingar mellan fack och företagsledning omfattar tvivelsutan, i marxska termer, både komponenter av arbetets produktivitet och intensitet emedan takten på produktionsprocessen ökar. Således mildras tendensen till överackumulation av kapital till viss del genom en ökning av det absoluta mervärdet (»igentäppande av porerna i arbetsdagen»). Denna mildrande faktor kan förklara en viss del av efterkrigsboomens utdragna dynamik. Som vi har sett kan emellertid inte arbetets intensitet ökas i det oändliga och med proletariatets tilltagande makt i fordismens »arbetarfort» är i själva verket denna ökande intensitet i arbetet självt allt mer utsatt för ifrågasättande genom arbetsvägrande aktiviteter. | Om det är sant att det relativa mervärdet under denna period, som vi preliminärt benämner perioden av förmedlad integration av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, är av systematisk betydelse i förhållande till det absoluta mervärdet för kapitalets ackumulation så innebär inte det att det absoluta mervärdet har försvunnit ur bilden. I själva verket åtföljs arbetets ökande produktivitet genom införandet av ny produktionsteknik av en ökande intensitet i arbetet. De »produktivitetsuppgörelser» som upprättas genom kollektiva förhandlingar mellan fack och företagsledning omfattar tvivelsutan, i marxska termer, både komponenter av arbetets produktivitet och intensitet emedan takten på produktionsprocessen ökar. Således mildras tendensen till överackumulation av kapital till viss del genom en ökning av det absoluta mervärdet (»igentäppande av porerna i arbetsdagen»). Denna mildrande faktor kan förklara en viss del av efterkrigsboomens utdragna dynamik. Som vi har sett kan emellertid inte arbetets intensitet ökas i det oändliga och med proletariatets tilltagande makt i fordismens »arbetarfort» är i själva verket denna ökande intensitet i arbetet självt allt mer utsatt för ifrågasättande genom arbetsvägrande aktiviteter. |
| Dialektiken med integrering och desintegrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp ger upphov till nya modaliteter och en ny dynamik för klasskampen som inbegriper proletärer både inom och utanför den kapitalistiska ackumulationens kärna allt eftersom krisen för klassförhållandet intensifieras; på samma sätt omvandlas utsikterna för ett överskridande av klassförhållandet. Ett sådant överskridande kan inte längre ha till grund proletariatets politiska eller ekonomiska erövrande av makten, eller någon vision av en alternativ förvaltning av produktionen eller ekonomin. Utdrivningen av proletärer från den kapitalistiska ackumulationsdynamikens kärna å ena sidan och deras totala integration i denna dynamik å den andra, via ett eliminerande av grundvalarna för den proletära autonomin, är två sidor av samma mynt, två aspekter av samma sanning: proletariatet är inte någonting utan kapitalet. Det finns inte längre något perspektiv på klassmotsättningen [antagonism] som ger upphov till någon ny form [mode] av ackumulation. Proletär antagonism kan enbart ha ett negativt uttryck – den kan inte göra något annat än att ifrågasätta själva klassförhållandet.((I den nuvarande perioden (efter 1973) förhåller sig proletariatet negativt till sig självt i sitt förhållande till kapitalet; det har inte längre något affirmativt egenförhållande i sitt förhållande till kapitalet, vilket karakteriserade den tidigare konfigurationen för klassförhållandet och i och med det den tidigare kampcykeln.)) | Dialektiken med integrering och desintegrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp ger upphov till nya modaliteter och en ny dynamik för klasskampen som inbegriper proletärer både inom och utanför den kapitalistiska ackumulationens kärna allt eftersom krisen för klassförhållandet intensifieras; på samma sätt omvandlas utsikterna för ett överskridande av klassförhållandet. Ett sådant överskridande kan inte längre ha till grund proletariatets politiska eller ekonomiska erövrande av makten, eller någon vision av en alternativ förvaltning av produktionen eller ekonomin. Utdrivningen av proletärer från den kapitalistiska ackumulationsdynamikens kärna å ena sidan och deras totala integration i denna dynamik å den andra, via ett eliminerande av grundvalarna för den proletära autonomin, är två sidor av samma mynt, två aspekter av samma sanning: proletariatet är inte någonting utan kapitalet. Det finns inte längre något perspektiv på klassmotsättningen [antagonism] som ger upphov till någon ny form [mode] av ackumulation. Proletär antagonism kan enbart ha ett negativt uttryck – den kan inte göra något annat än att ifrågasätta själva klassförhållandet.((I den nuvarande perioden (efter 1973) förhåller sig proletariatet negativt till sig självt i sitt förhållande till kapitalet; det har inte längre något affirmativt egenförhållande i sitt förhållande till kapitalet, vilket karakteriserade den tidigare konfigurationen för klassförhållandet och i och med det den tidigare kampcykeln.)) |
| |
| Den periodisering vi har tecknat provisoriskt, väldigt schematiskt och på nivån av utveckling och tendenser i grova drag för modaliteterna för klassförhållandets reproduktion (dvs. i enlighet med de skiftande modaliteterna för integrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp) kan betraktas från ett perspektiv av kapitalets ackumulations- och överackumulationsförlopp; utifrån det perspektivet kan den betraktas som en periodisering av olika ackumulationsformer eller »strategier» för att skjuta fram överackumulationen. Samtidigt kan den ses som en periodisering av kampcykler som motsvarar omvandlingen av de sätt på vilka klassförhållandet reproduceras. På detta sätt kan vi se att de skiftande modaliteterna för klassförhållandets reproduktion förutsägs av den kapitalistiska ackumulationens förlopp och vice versa.((Detta angreppssätt kan betraktas som på ett sätt besläktat med en strukturalistisk historiegrafi av det kapitalistiska klassförhållandet: detta motsägelsefulla förhållandes historiska process utgörs av skiftande konfigurationer för kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, där var och en av dessa konfigurationer motsvarar en kampcykel och ett ackumulationsmönster.)) | Den periodisering vi har tecknat provisoriskt, väldigt schematiskt och på nivån av utveckling och tendenser i grova drag för modaliteterna för klassförhållandets reproduktion (dvs. i enlighet med de skiftande modaliteterna för integrering av kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp) kan betraktas från ett perspektiv av kapitalets ackumulations- och överackumulationsförlopp; utifrån det perspektivet kan den betraktas som en periodisering av olika ackumulationsformer eller »strategier» för att skjuta fram överackumulationen. Samtidigt kan den ses som en periodisering av kampcykler som motsvarar omvandlingen av de sätt på vilka klassförhållandet reproduceras. På detta sätt kan vi se att de skiftande modaliteterna för klassförhållandets reproduktion förutsägs av den kapitalistiska ackumulationens förlopp och vice versa.((Detta angreppssätt kan betraktas som på ett sätt besläktat med en strukturalistisk historiografi av det kapitalistiska klassförhållandet: detta motsägelsefulla förhållandes historiska process utgörs av skiftande konfigurationer för kapitalets och proletariatets reproduktionskretslopp, där var och en av dessa konfigurationer motsvarar en kampcykel och ett ackumulationsmönster.)) |
| |
| Denna periodisering kan tematiseras efter proletariatets makt, dess uppgång och fall, //inom// det kapitalistiska produktionssättet. Ett allt mer koncentrerat och bemyndigat industriproletariats klasskamp begränsar först arbetsdagens längd och spelar sedan rollen av en antagonistisk partner eller deltagare i en ackumulationsform som kopplats till anspråk [harnessing] på en ökning av (samhälls-) lönen och produktiviteten. Upplösningen av denna ackumulationsform genom omstruktureringen av klassförhållandet har gjort proletariatet allt mer maktlöst [disempowered] i förhållande till kapitalet och prekariserat inom och utanför exploateringsförhållandet och tvingat till att ifrågasätta sin egen existens som proletariat i sin kamp mot kapitalet. | Denna periodisering kan tematiseras efter proletariatets makt, dess uppgång och fall, //inom// det kapitalistiska produktionssättet. Ett allt mer koncentrerat och bemyndigat industriproletariats klasskamp begränsar först arbetsdagens längd och spelar sedan rollen av en antagonistisk partner eller deltagare i en ackumulationsform som kopplats till anspråk [harnessing] på en ökning av (samhälls-) lönen och produktiviteten. Upplösningen av denna ackumulationsform genom omstruktureringen av klassförhållandet har gjort proletariatet allt mer maktlöst [disempowered] i förhållande till kapitalet och prekariserat inom och utanför exploateringsförhållandet och tvingat till att ifrågasätta sin egen existens som proletariat i sin kamp mot kapitalet. |
| |
| ::mars 2011 | ::mars 2011 |